Göta Hovrätt uppgraderar nu ‘oaktsam våldtäkt’ till ett s k artbrott; villkorligt straff ska därmed inte kunna utdömas. Någon hänsyn till att unga män kan vara okunniga, klumpiga och oförmögna att omedelbart och på rätt sätt tolka sin kvinnliga sexpartners önskemål riktigt, ska alltså inte få tas: han ska in i fängelse, punkt. Domstolens uppfattning är radikalt feministisk. Lika lite som vi ska få ta hänsyn till en ung mans typiska brister eller risken för fullt begripliga missförstånd i upphetsningen, lika självklar och oemotsäglig måste vi utgå ifrån att den påstådda kränkningen är.
Det är förstås inte otänkbart att en kvinna kan uppleva hur en stark fysisk attraktion för den unge mannen, den som innebar att hon samtyckt till sexuell aktivitet och vaginalt samlag, övergår i något annat när akten väl kommit till stånd, och mannen ifråga visar sig fumlig och till på köpet för in sin penis i fel hål.
Men är det ett brottsligt misstag? Är det rimligt att utgå ifrån att en generell accept för samlag måste tolkas som enbart gällande vaginal penetration? D v s att varje fortsättning, varje enskild handling under pågående samlag, måste ges uttryckligen? Hur många sexstunder tror hovrätten uppfyller sådana formaliakrav? Och är det verkligen rimligt att uppfatta kränkningen, den anala penetrationen, som så allvarlig att en tidigare ostraffad ung man måste dömas till fängelsestraff, få en outplånlig prick i sitt belastningsregister som allvarligt riskerar att påverka hans möjligheter att få attraktiva anställningar, för vad som i grunden kan vara ren missuppfattning från hans sida, om hur en pågående sexuell aktivitet bäst ska fortsättas?
Naturligtvis inte. Inte i ett humant rättssamhälle, som Sverige berömmer sig för att kallas. Rättskipningen har blivit horribelt enögd. Lagens våldtäktsdefinition måste ändras, den är för bred och missvisande. Och vill svenska domstolar döma efter gammaltestamentliga principer, så föreslår jag att man istället bryter med den lika horribla praxis man satt avseende grova våldtäkter, som bara 1 på 20 döms för.
‘Oaktsam våldtäkt’. Ingen brottsdefinition har av vår tids radikalfeministiska strömningar mer uppenbart påverkat de svenska domstolarnas hållning. Unga svenska män måste inse att de riskerar både fängelse och sin framtid om de kommer i lag med en psykiskt instabil eller bara osedvanligt hämndlysten kvinna, såvida de inte på förhand får skriftligt godkänt på varje rörelse under ett överenskommet samlag. I inget fall är inkonsekvensen heller så skriande uppenbar, när man jämför med hur domstolarna (inte) dömer för grov våldtäkt. Där kommer kvinnofriden nämligen i konflikt med en annan av den postmoderna vänsterns käpphästar: ambitionen att tona ned, bortförklara och se åt sidan med alla former av kriminell överrepresentation bland invandrare, som inte av en händelse råkar vara överväldigande just när det gäller dessa. Luftig teori? Låt oss titta närmare på saken.
Domstolsaktivisternas – den här gången i Göta hovrätt – senaste justitiemord
Dagens Juridik sammanfattar Göta Hovrätts senaste justitiemord. Att den tidigare ostraffade 20-åringen får nio månaders fängelse beror på att han ‘måste ha förstått’ att kvinnan inte längre deltog frivilligt, och att han var ‘medvetet oaktsam’ när han valde att penetrera analt, efter att, med hennes samtycke, ha gjort detsamma vaginalt. Men. Måste han verkligen det? I min värld finns det tjugoåringar som fortfarande har svårt att ens hitta riktigt rätt – och som inte är fullt medvetna om vad eller var de penetrerar. Klumpiga, blyga och förstås upphetsade och kanske nervösa. Att de i upphetsningen glider in i ett ställe som för kvinnan upplevs vara oförlåtligt tabu är enligt min enkla uppfattning följaktligen något vi måste ha viss förståelse för, och t o m kunna anse i någon mån ursäktligt. Det anala samlaget avbröts dessutom snabbt, sannolikt efter att mannen medvetandegjorts om sitt misstag genom kvinnans protester eller avsaknad av entusiasm.
För domstolen spelar sådant ingen roll. Det anser jag vara så enögt det kan bli, åtminstone när det gäller det intima umgänget mellan så här unga personer. Detta är förstås min manliga partsinlaga, möjligen helt skild från inlevelse i hur kvinnor fungerar. Men jag vill faktiskt ifrågasätta kränkningens grad av allvar i en sådan här situation. Kan man verkligen uppleva att det ena är så skönt och begärligt, att man har sådant förtroende för och känner en så stark attraktion till den manlige partnern, att man väljer att ha vaginalt samlag med honom, för att sedan i nästa ögonblick känna en så stark avsky när samme mans penis förs in i en kroppsöppning några centimeter därifrån? Observera att intet på något sätt skett på ett våldsamt vis eller med tvingande handlag. Då hade detta bedömts som uppsåtlig våldtäkt. Men här gick det inte till så.
Lagstiftaren har givit sig in i sängkammaren. Göta Hovrätt vill ta med både domaren och juryn.
Kan kvinnan alltså ändå känna sig så kränkt att det motiverar domstolsavgörande i två instanser? Så kanske det kan vara, även om jag inte lyckas få ihop det, såvida det inte handlar om en sakägare med psykiska problem. Med den här domen så omöjliggörs i vart fall all form av sexuell samvaro på sedvanligt sätt, utan juridiska på förhand stipulerade och undertecknade kontrakt, godkända ljud- och bildupptagningar, eller inkallade och hela tiden närvarande opartiska vittnen. Utan sådana ‘romantiska’ förberedelser måste mannen annars vara villig att ta risken att krypa in i fängelse för sina – av kvinnan i sitt inre eventuellt upplevda – handlingars olaglighet. Enkelt uttryckt: hur f-n ska man kunna ha sex på såna villkor? En juridisk motsvarighet till Viagra är svår att hitta och med hela sin framtid som insats är det förståeligt om prestationsångesten tar överhanden.
Jag menar allvar. Detta riskerar att göra det ännu svårare för unga människor att finna varandra över den allt hårdare cementerade könsgränsen; trots att alla numera ska referera till varandra som ‘hen’ så har ju skillnaderna i grundläggande värderingar aldrig varit större. Man straffar initiativ och aktiv handling, något som tar emot för många unga nog ändå; man är blyg och klumpig, man är generad och rädd för att göra bort sig. Och trots all propaganda så är det mycket lite som har ändrats i de informella umgängesreglerna, killen förväntas normalt vara den som tar initiativ. Därmed är det han som också riskerar att drabbas.
Är straffet i paritet med den allmänna rättsuppfattningen?
En ung mans framtid har lagts i skugga. Han har fått en allvarlig punkt i belastningsregistret, som stora arbetsgivare regelmässigt ställer krav på ska öppnas före en anställning. Han ska ändå vara glad att han inte var något år äldre, för då hade straffet blivit två eller tre gånger så långt. Den s k kulturprofilen dömdes till två år för en upplevd våldtäkt enligt Samtyckeslagen, sju år i efterskott, utan teknisk bevisning och trots att ord stod mot ord. Svea hovrätts fega eftergift för lynchmobben. Och det händer faktiskt att en och annan kvinna ljuger. Dessa lögner upptäcks nu bara om de själva kommer till sans och erkänner; Annars ifrågasätts de inte. Och här, återigen samma enögdhet. Allt för en upplevd kränkning som jag personligen skulle vilja jämföra med t ex en spottloska i ansiktet, för vilket betingas ett par tusenlappar i skadestånd – om det är en polisman som spottas på. Båda dessa brott skulle väl i a f av det allmänna rättsmedvetandet rangordnas efter en grov misshandel – för att inte tala om sådant förnedringsvåld som svenske ‘Liam’ utsattes för, och där gärningsmännen dömdes till sex månaders ‘rehabilitering’. Genom att kalla ‘oaktsam våldtäkt’ för ett artbrott har Göta Hovrätt gjort vad man kan för att förhindra att underdomstolar i framtiden ger den vårdslöse en villkorlig dom. Man har satt ned foten. För detta ska (svenska) män, unga som gamla, in i fängelse. Utan att passera gå.
Ett fall för statistikens skull.
Och visst finns det fördelar med det, om man ser det ur en sann domstolsaktivists ögon. Det kommer se snyggare ut så, i statistiken, eftersom man slår samman alla sådana här så kallade våldtäkter med ‘riktiga’ våldtäkter och vid en uppdelning av gärningsmännen vill få sådana med etnisk tillhörighet att framstå som aningen mindre överrepresenterade. Och andelen som faktiskt fälls för brottet blir ju också en gnutta högre. Det kan verkligen behövas.
Verklig våldtäkt är något helt annat.
Låt mig med detta göra klart: ‘Riktiga’ våldtäkter, sådana som gemene man föreställer sig hur en våldtäkt ser ut, d v s uppenbart påtvingade och ofta med tydligt fysiskt våld eller hot om sådant, är avskyvärda. Överfalls- och gruppvåldtäkter är bland de vidrigaste övergrepp som kan begås mot en människa. Ofta används vapen och tillhyggen för att ytterligare skända offrets kropp, det handlar om ren tortyr där syftet är att förnedra och plåga så grovt man kan. Men dessa brott behandlas med en axelryckning av det svenska rättssystemet. De begås ju av den skyddade klassen. Sådana som påstår sig ha flytt från krig, våld och tortyr. Men som i själva verket bara har fört just sådant hit.
För polisen, BRÅ, domstolarna är verkliga våldtäkter något nedprioriterat.
Trots graden av allvar så läggs en mycket stor andel av fallen ned innan de ens går till rättegång. Huvudanledningen är att man inte anser att bevisningen räcker till. Man anser ofta att offrets berättelse är tillräckligt trovärdig. Och detta bekräftas förstås i de fall rättegång faktiskt hålls: i ett stort antal mycket uppmärksammade fall har domstolarna friat hellre än att fälla. Jag skrev om det här i november, som exempel på hur illa det ser ut både med polisens prioriteringar och med BRÅ, som förmodas vara deras tillsynsmyndighet, fastän båda styrs från Morgan Johanssons Justitiedepartement. Tre veckor senare kom f ö några modiga Linköpingsforskare och bekräftade i en mer djupgående undersökning det jag hade sagt, och en hel del därtill.
Den springande punkten: HD:s allt högre krav på bevis.
Totalt leder bara 250 av 5.000 anmälda våldtäkter till en fällande dom. Den siffran skulle minst kunna dubblas om polisen gjorde sitt jobb ordentligt. Man lyckas t ex bara säkra DNA-spår i 5% av fallen, och även då en misstänkt gärningsman är identifierad skrivs en tredjedel av fallen av i brist på bevis. Bara hälften av de misstänkta gärningsmännen tas in på förhör. Hur är det ens möjligt? Vi måste ha en viss förståelse för att polisen inte lägger ned så stor själ i detta. Dels för att de översvämmas av skjutningar och bombdåd, som de beordrats att prioritera. Dels för att de vet att det är närapå stört omöjligt att få våldtäktsmän (d v s riktiga sådana) fällda. HD:s beviskrav närmar sig löjets gräns, det enda man ännu inte ifrågasätter är säkrad DNA från sperma. Även om 5% är en uppseendeväckande låg siffra så är sådan inte sällan faktiskt saknad; de som begår sådana här brott är nämligen ofta mer intresserade av våld än av ‘sex’ och ejakulerar hellre sparkande och slående än vid annan kroppsberöring.
Straffsatser för grov våldtäkterna: lika låga som andelen svenska gärningsmän.
Lika märklig är bedömningen av straffsatserna. Det vanligaste straffet för grov våldtäkt är 4 år, endast 5 av 92 domar är över 6 år, enligt Joakim P. Jonassons undersökning, avseende drygt 4.000 sexbrottsdomar 2012-2017.
För ‘vanlig’ våldtäkt är förstås straffskalan än mer lindrig. Om vi frågar oss varför, så är det svårt att hitta någon annan förklarande korrelation än den kraftiga utländska överrepresentationen. Enligt Jonassons undersökning begicks 84% av de grova våldtäkterna av utomeuropéer, och nästan 2/3 av asylsökande eller män med uppehållstillstånd. Bara 4,4% av överfallsvåldtäkterna begicks av svenska män. Av gruppvåldtäkterna stod utomeuropéer för 90%. Och gruppvåldtäkter mot män begås av afghaner (till 85%) och av iranier.
Brott begångna av skyddsvärda? Då ser feministerna mellan fingrarna.
Här är ett brott som alltså nästan uteslutande begås av de ‘skyddsvärda’, sådana som en sann domstolsaktivists hjärta blöder för. Här är offren ovidkommande, det är gärningsmännen det är synd om. Det helsvenska svin som råkat begå samma typ av brott har alltså turen att slinka in under samma paraply. Här får man verkligen ‘släppa loss’! Risken är liten för att åka fast, ännu mindre för att fällas. Och fälls man så är straffsatsen inte ens nödvändigtvis högre än för att under samlag med samtycke ‘oaktsamt stoppa snoppen i fel hål’. Har man inte hunnit bli fullt straffmyndig så kan man med lite tur sitta av tiden på familjehem.
Vem är det man våldtar? Jo, det är våra kvinnor. Våra barn. Inte deras egna.
Många kanske inbillar sig att offren oftast är nytillkomna kvinnor. Ungefär som man vid skjutningar mest ägnar sig åt att skjuta varandra – utom när vådaskott råkar träffa någon oskyldig. Tyvärr sätter lagens sekretessregler stopp för en möjlighet att kontrollera den tesen avseende våldtäkter i Sverige. Men den är av allt att döma felaktig. I en brittisk undersökning var över 90% av offren infödda brittiskor. Och detta bekräftas av Jonasson, som tittat på icke-sekretess belagda sexuella ofredanden. Ett brott som enligt Jonasson “sträcker sig ända från män som sänder penisbild till sin f.d. fru till pedofiler på badhus som tafsar småflickor på könet, från män som skriker könsord mot en kvinnlig kollega till taharush mot tonårs- tjejer på sommarfestivaler”.
Tre av fyra offer hade båda föräldrar födda i Sverige. Gärningsmännen har tvärtom en hög utländsk överrepresentation, dock inte lika stor som vid grov våldtäkt. Kort sammanfattat: det är våra kvinnor och barn de tafsar på, det är dem man våldtar. Förklaringen är sannolikt mycket näraliggande den som gäller det s k förnedringsvåldet: ett generellt hat mot svenskar ligger i botten.
Ingen utvisning i normalfallet. Och livstids sådan? Mindre än i 2% av fallen.
Men detta vill förstås inte våra kära domstolsaktivister kännas vid. Utvisning? Ha! I normalfallet yrkas inte ens sådan, åklagarna vill ju inte provocera i onödan. I nio resp sex procent av fallen för våldtäkt resp. grov våldtäkt blir det avslag, d v s nästan i ett av fyra vanliga våldtäktsdomar, där utvisning yrkats. Utvisningen är dessutom oftast tidsbegränsad (och strafftiden avräknas). Bara i två procent av fallen är den på livstid för vanlig våldtäkt. Vad avser grov våldtäkt så saknas sådana domar helt. Det sistnämnda visar också på en obegripligt inkonsekvent praxis även här; inte ens vad avser grova våldtäkter mot barn utvisas fler än 4% av våldtäktsmännen. Om man sedan lyckas eller inte med verkställigheten är nästa fråga. Den ger inte Jonasson svar på, men vi har inte någon anledning att vara optimistiska. Såvida vi inte är domstolsaktivister förstås.
Ni kanske tycker att min förklaring till dessa orimliga inkonsekvenser i rättsskipningen saknar täckning? Ni har naturligtvis rätt, såtillvida att jag inte har minsta antydan till faktiska bevis. Men jag anser inte att jag behöver några. Tar man till sig av vad den här hårresande statistiken säger, så lägger man givetvis bevisbördan på domstolsaktivisterna. Och därifrån har jag ännu inte hört ett enda ord som flyttar den tillbaka. Tvärtom.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
