När våldtäkterna ökar förklaras detta som vi alla vet av en ökad anmälningsbenägenhet. Kriminaliteten, som ju inte ökar alls utan egentligen minskar, har ‘socioekonomiska förklaringar’. Och kommunernas skenande kostnader har demografiska orsaker, det är vår åldrande befolknings fel. När den mångkulturella drömmen krackelerar så är det sådana desperata försök till förnekelse dess försvarare för fram. Lögner och halvsanningar har fungerat så här länge eftersom de förenas med och är resultatet av beskuren och snedvriden statistik, som redan hos källan, BRÅ, Migrationsverket eller SCB, distorseras så att vi inte ska kunna genomskåda den. När sedan en försvarslinje bryts, som vi väl kan hävda är fallet med ‘anmälningsbenägenheten’, så retirerar man bara till nästa. Man tiger ihjäl den skenande statistiken, byter definitioner, upphör att publicera en statistikserie eller förändrar den helt. Brottsdefinitionen ändras. Åklagarna avskriver fallen så att de aldrig når domstol, polisen lägger ned fallet innan förundersökning har skett. På så vis både minskar antalet våldtäkter och förbättras uppklarningsprocenten. Detta är regimens ‘magic’, deras främsta gren. Hur man sopar problem under mattan, tills de blir så stora och omöjliga att dölja att de heller inte längre går att lösa utan de mest brutala åtgärder.
Socialbidragen ökar nu kraftigt – ännu något vi behöver hitta alternativa förklaringar till
Och nu stiger alltså andelen som söker socialbidrag. Kommunernas kostnader ökade på helårsbasis en hel miljard bara under tredje kvartalet, en ökning med nio procent mot motsvarande tid 2018. Per-Arne Andersson, utredare på SKL, påstår att förändringen ‘i sin helhet beror på att arbetsförmedlingarna läggs ned’. En följd av att M:s och KD:s budget gick igenom riksdagen, alltså. Ni minns, den budget som röstades fram innan Alliansen sprack. Förutom att detta är ett fräckt angrepp på något helt annat än det verkliga problemet, så är det ett närmast patetiskt försvar för strategin att låta kommunerna fortsätta sticka huvudet i sanden. Hela DN-artikeln är en lång stridsskrift för mer socialdemokratisk ‘magic’, hur man med kosmetiska åtgärder ska smussla undan problem så att de inte syns.
Men det är ju ett antal saker man inte nämner. Till att börja med så är det för skattebetalaren egalt om han betalar för socialbidrag eller a-kassa. Vad SKL säger är ju att det egentligen bara handlar om en omflyttning från det ena till det andra. En fråga mer för byråkrater än för skattebetalare. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte heller. Inte ens om vi utgår ifrån att SKL talar sanning, vilket vi naturligtvis inte ska utgå ifrån.
Om SKL talar sanning så gör kommunerna just nu ingenting för att möta kostnadskrisen
För det andra avslöjar nämligen SKL:s uttalande i värsta fall att kommunernas kris just nu hanteras som om det just var ‘magic’ och inget annat som krävs för att lösa den. Att en arbetsförmedling läggs ner, så att det blir praktiskt svårare att stämpla kan möjligen bidra till att somliga, de riktigt bekväma, väljer att gå tlll den mer närbelägna försäkringskassan istället för att åka till a-kassan i närmaste ort. Men det gör det i så fall obehagligt tydligt hur kravlöst socialbidragen betalas ut. Vad SKL påstår, om det inte är en ren lögn, skulle också innebära att kommunerna inte försöker göra det minsta för att försöka minska sina kostnadsberg genom att skära i personalkostnaderna, så som de borde och måste. Och det är ju i så fall ännu mycket värre.
Snällanställningarna kostar som tumregel dubbla socialbidragen
Vad vi borde kunna förvänta oss nu, och vad den extra miljarden alltså borde vara resultatet av, är en trend som obevekligt kommer accelerera i takt med att kommunernas resurser tar slut. Det handlar om att göra sig av med de snällanställda, dvs sådana som fått arbeten de inte är kvalificerade för, meningslösa nyskapade arbetsuppgifter eller annan form av terapi, t ex som del i verksamheter där kommunerna utan lönsamhetskrav bedriver i osund konkurrens med den privata sektorn. Som anställda kostar dessa personer betydligt mer än vad de gör när de får socialbidrag; som tumregel det dubbla – de måste ju ha både dator, suddegum och någonstans att vara, men också avsättningar till den större pension man på detta sätt tagit på sig att betala ut till dem i framtiden. Som Hans Jensevik förtjänstfullt visat, så kan en utebliven socialbidragsbomb under åren 2007-2015 i stort sett helt förklaras med att kommunerna ökat antal anställda med mer än vad man ökat sina befolkningar. Det handlar om en mycket stor mängd nytillkomna som på detta sätt gömts undan i statistiken. Dessa måste man nu rimligen göra sig av med.
Sopa problem under mattan? Vadå? Med kommunal utjämningsskatt så kommer det att funka ett tag till.
Eller? Ett frågetecken är just hur kommunerna nu faktiskt agerar, politik och verklighet är inte alltid samma sak. Löfvenregimen har ju lyckats få stöd för att öka den kommunala utjämningsskatten och det kan i värsta fall innebära att problemkommunerna får hela bristen kompenserad och betald för av andra kommuner. I så fall finns en stor risk att de agerar lika kortsiktigt igen, som när de valde att ta på sig ansvar för massor med nytillkomna, bara för att få två års statliga bidrag i kassan. Den här gången lär de inte fatta att även de kommuner som hittills inte har problem också kommer att få det, när de tvingas betala för alla andra. Om de här – nödvändiga – åtgärderna faktiskt inte är en väsentlig del av den tillkommande miljardökningen av socialbidrag som vi ser under kvartal tre, så innebär det att chocken kommer bli desto större när dessa så småningom börjar trilla in.
En ‘magic’ som inte längre funkar
De nyttillkomna som innehar statliga ‘extratjänster’ kostar däremot inte lika mycket för kommunerna. Från 2016 började Löfvenregimen subventionera anställningar på kommun och i myndigheter med 100%. Exakt från samma tidpunkt slutade kommunerna mycket riktigt att anställa fler och fler, istället hamnade alltså de nytillkomna på statens lönelista och budget. Den stigande arbetslösheten som vi sett (men som SCB bokfört felaktigt, utan att erkänna att det var undertecknad som upptäckte felet åt dem) kan med all sannolikhet hänföras hit. Dessa tidsbegränsade program avbryts nämligen om de ‘statligt snällanställda’ inte orkar förnya sina tjjänstgöringsperioder med en resa till närmaste ort, där arbetsförmedlingen nu finns. Man har inte hunnit ändra reglerna, så dessa anmälningar krävs fortfarande, och därmed har just denna ‘magic’ upphört att fungera. Många av de nytillkomna är förstås lika glada för kommunens socialbidrag, som utbetalas utan arbetskrav och ger dem nästan lika hög nettoersättning.
Den djupa statens företrädare agerar i regimens ställe och gnyr högljutt: på detta sätt ökar inte bara socialbidragen utan även arbetslöshetssiffrorna och sysselsättningen sjunker – allt är M:s och KD:s fel! De nyanlände bryr sig däremot inte. De förstår inte vad de ställer till med i statistiken. Undra på att SKL och DN är upprörda.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
English Summary
Welfare costs are – finally – soaring, as many of us predicted should have happened years ago. Third quarter figures show a 9% increase, one billion SEK on annual basis. Giving rightwing politicians this confirmation at this moment, when the SAP-regime is struggling how to deal with criminality, would be just too much, so our Deep state representatives in SKL (Municipalities’ association) and DN (leftwing Cremlin media, disguised as ‘independent liberal’ according to their own label) instead goes to attack: the increase is entirely due to that Arbetsförmedlingen (AF), the government authority for employment, has been forced to reduce its presence. And this was a decision made by M and KD, the conservative parties.
In the article – but not the headline – it is also clear for every reader that the increase – at least according to SKL, is just a matter of bookkeeping, since higher welfare costs are balanced by smaller unemplyment checkes to the same people. So why should we, as tax payers, even bother?
Firstly, if this is true, it shows that the municipalities actually have done nothing concrete to balance their budgets. They need to lay off huge amounts of staff, that they have employed for no other reason than to conseal high unemployment figures and to lower the formal welfare costs – those that are now rising alarmingly. That type of ‘kindness employment’ has been the standard way to deal with poorly educated immigrants between 2007-2015. These lay offs should now be visible in the statistics. If not, it is due to that the municipalities with acute problems have not reacted at all. Probably, in that case, because the state has now decided to force other municipalities to pay for them. So we can sweep the problems under the carpet a bit longer.
In 2016 the Swedish government offered to back wage payments 100% for not ’employable’ people (well, they phrased it somewhat differently, but that was the point), so the municipalities did not have to hire ‘out of kindness’ anymore – the government would do it for them. However, these programs demands that the immigrants actually register from time to time at AF, and my best guess is that the effect we now see in increased welfare costs is due to that the government employed ‘uneployables’ just don’t bother to travel to the nearest AF office anymore. They are quite happy with a welfare check instead, since the net difference is relatively small and this doesn’t require them to spend any time on a meaningless job.
DN and SKL do what they can. For everybody else it is obvious that the welfare state of Sweden is now rupturing. And the reason we see this now is far from the cut downs of some AF local branches. It is because the SAP-regime’s ‘magical’ statistics are no longer able to sufficiently hiding it anymore.
