Dagens historieforskare är ofta mycket specialiserade. Sådan kunskap krävs eftersom arbetsfältet är så stort. Vi talar förstås om arkeologisk genetik, men även om bland annat lingvistik och religionshistoria. Men det behövs också generalister som är kunniga nog att knyta ihop de olika specialisternas arbeten. Och framförallt sådana som vågar göra det. Jag kommer själv göra ett försök och jag vill visa på ett par exempel, som visat sig mer eller mindre framgångsrika. Min poäng är som ni ska se, att även de teorier som missade målet kan vara till nytta. Och att de teorier som består av en helhet inte låter flytta på sig, med mer än att någon förmår hitta en bättre helhet.
PS. Svaret på rubrikens fråga ‘Vem ska bort’ är ingen, eftersom alla dessa tre arbetat med helhetsteorier. Vem av dem som som kommit fram till ett mindre korrekt svar har alltså mindre betydelse, men vill du ändå veta så får du läsa hela boken. DS.
För intresseanmälan Alt+Delete: Vad du bör veta om svensk historia. Tidigare publicerade avsnitt hittar du under fliken Sverige/svensk historia, eller genom att söka på Alt+Delete.
En enda historia är sann. Men det räcker bra.
En historia, och endast en, är sann. Det vet vi. Att hitta den är förstås omöjligt om man inte accepterar att något överdrivs, förminskas eller blir fel. Låt oss göra pusselanalogin igen: vi har kanske en given ram och några pusselbitar. Men sällan är nätet utritat bakom, bitarna kan vridas och vändas fel och läggas på helt fel plats. Om så sker så kan heller inte andra bitar läggas rätt. Ljusblåa biter sorteras till himlen, eftersom det är enklast och mest troligt. Men om hela himlen har lagts, så kan biten inte höra dit, då måste vi pröva om den hör till fasaden – eller kanske till och med utgör huvudpersonens mantel. Därför är det välgörande att försöka lägga hela pusslet innan man utbrister ’Heureka!’. I de källkritiskas pussel hamnar alla blåa bitar i himlen och utan sammanhang, för sådana är svåra att bevisa. Hade man vågat spekulera genom att också vrida bitarna och placera dem exakt, så hade man förstått att det var minst ett par bitar för många: de intressanta undantagen man gjort allt för att släta ut och trivialisera.
Äldre historiker var sällan främmande för att arbeta tvärvetenskapligt, peka med hela handen och spänna bågen. Det var, som med den gamle schackhjälten Paul Murphy, snygga kombinationer och anfall som gällde, hellre än att med datorberäknade, innötta försvarsstrategier vänta ut motståndarens blotta och till slut vinna med en fri bonde. Självklart hade de fel ibland. Men det är så de humaniora vetenskaperna bör byggas: dialektiskt. Ett misstag kan bockas av och sedan göra det lättare för andra att hitta rätt. Och om fler tillåts utmana auktoriteterna så minskar risken att vallar byggs kring forskningsresultaten, som upphöjer dem till oomkullrunkeliga sanningar. Även dagens forskare har fel ibland, trots att man undviker möten på bortaplan. Man lägger ut sin lilla pusselbit mitt på brädet och bevakar den noga. Oftast har man rätt och konflikträdslan bidrar ännu mer till att så få vågar ifrågasätta. Denna bok må innehålla en och annan feldragen slutsats, men bara dessa är välmotiverade och kräver ett utvecklat resonemang för att avfärdas så anser jag att de duger, för då har de bidragit till en bättre och mer genomtänkt syntes. Samtidigt så finns också möjligheten att just denna berättelse är den sanna. I så fall är det en väldigt spännande historia vi har haft bakom oss.
Att våga gå utanför ramarna
I ett avseende är den humaniora forskningstraditionen oförändrad: man utgår endast från vad forskningen ’vet’ (eller tror sig veta). Det låter ju bra, men att göra så med den s k förhistorien är som att spela patiens med bara tretton kort, för mer än så känner vi knappast med större säkerhet till om forntidens verklighet. I sin helhet utgör den en kortlek med – minst! – 52 kort. Som exempel så vet man vad Tacitus har sagt om Nerthusstammarna och den geografiska angivelsen anses vara tillräckligt exakt för att kunna tolkas. Men man låtsas inte om att Tacitus sannolikt skulle ha missat ifall gudinnan dyrkades i ett mycket större område, längre bort från romarnas linjer. Forskarna har alltså analyserat de korta raderna i oändlighet, men oftast med romarnas linjer ängsligt kvar inom synhåll. Att koka soppa på en spik går nämligen bra så länge som spiken ligger ensam där på botten; för den källkritiske är den säkert fastställda källan helig. Är man å andra sidan postmodernist så anser man vare sig äldre forskares rön eller Tacitus värda att fästa sig så mycket vid, alla är ju bara fångar i ’sin egen tids subjektivitet’; endast postmodernistens egna tankar duger bra att smeta ut över alla tiders historia.
Den som hävdar att historien inte finns har bevisbördan
Det är klart att det inte går att bygga upp något med så källkritiska utgångspunkter, det handlar bara om att riva ned. Och postmodernismen motbevisar sig själv – den gör sin egen subjektivitet legitim, men ingen annans. Det forntida Sverige tycks av någon anledning ha bevisbördan emot sig och det är svårt att undgå känslan av att detta är agenda; en som knappast har stöd varken i fyndmaterial eller källor; mera då i vår samtids ideologiska diskurs. Själv har jag en radikalt motsatt syn: vad skriftkällor och fynd säger utgör vår mest sannolika historia och är därför också vår historia – intill dess motsatsen kan göras mer sannolik. Att hävda att det inte finns någon historia bara för att vi inte kan vara helt säkra på hur den sett ut, är det enda som säkert är fel. Att pröva att få patiensen att gå ut med de få kort man har kräver förstås ett och annat spekulativt antagande. Det kan bli fel, men en sådan forskningsmetod är konstruktiv och kan som sämst få oavgjort med sina vedersakare. Vi har haft en men endast en historia; det gör den svårfångad. Resultatet av ultrakällkritiska och postmoderna hårklyverier är dock noll och intet.
Sanity check!
Vad man alltså måste göra är antaganden även om sådant som inte alls går att ’veta’ eller ’bevisa’– och kanske heller aldrig kommer låta sig säkert göra det. En rimlighetskontroll, så kallad sanity check som det talande heter på engelska, avseende hypotesens alla delar blir då möjlig. En hypotes som är sammanhängande går lättare att kontrollera – och är det ärligaste sättet att redovisa något. Då framgår eventuella svagheter; sådant som annars ligger utanför de valda avgränsningarna. Blotta försöket att ställa upp en fullständig hypotes är lärorikt, och kan leda vetenskapen framåt.[1] Luckorna kan antingen fyllas i senare – eller visa sig innehålla orimligheter, som gör att hypotesen måste förkastas. Till dess eller att en annan helhet görs mer sannolik, så är det dock detta som vi bör förhålla oss till; vår historia så nära vi kan komma den. Spekulation? Javisst.[2] Sticker man ut hakan är det klart att man riskerar en smäll, men faktum är att det är först när fynd och observationer tolkas in i en sådan helhet som de blir verkligt intressanta. En historia.
Den seriöse forskare som skulle frestas att gå utanför sin specialitet och börja måla med alltför breda penseldrag skulle idag troligen straffas, så det är begripligt att man låter bli att ’spekulera’. Efter Weibulls härjningar och tillintetgörande av sina kritiker, så har vi de senaste hundra åren i Sverige blivit mycket försiktiga. När en forskare känner sig så pass väl bevandrad i en annan disciplin att han vågar uttala sig även i denna, så är resultaten dock ofta spännande. Som när språkforskaren Per Vikstrand använder arkeologiska rön för att bygga en ny kronologi kring ortsnamnen. Vem skulle annars kunna ha gjort det? Det är få som har tillräckligt breda och djupa kunskaper inom flera fält samtidigt för att vara säkra på att komma helskinnade undan försöket. Men det finns många fler som har goda och intressanta idéer, som skulle vara väl värda att presenteras. En ny professur i forntidshistoria baserad på genetisk arkeologi vore säkert nyttigt för svensk fornhistoria, men mindre prestige och mer tolerans är annars de förutsättningar som bäst behövs för att uppnå en mer livskraftig och intressant forskning.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
[1] Ta teorin om Big Bang – ständigt nya bevis och motbevis utvecklar den. Eventuellt kan den helt förkastas, men utan den hade framstegen inte gjorts.
[2] Visst finns det undantag – både nu och då – men de är alldeles för få.
