BRÅ hjälper polisen att trolla bort 3 mord av 4.

Det finns stunder då ljuset ändå når ner till oss som lever i detta erbarmligt misskötta land. Ett sådant kände jag igår när jag fick ta del av den utomordentliga rapport som tre forskare vid Linköpings universitet skrivit om BRÅ. Stefan Holgersson Ossian Grahn Malin Wieslander är hjältar av det slag jag på alla sätt vill hylla. De står upp för sanningen. Och de uttalar den väl medvetna om att vår nuvarande skurkregim kommer göra allt för att brännmärka dem, baktala dem, sätta hinder i vägen för deras fortsatta karriärer, och om möjligt se till att de aldrig mer får uttala sig offentligt igen. Vad som gör mig glad är alltså att det fortfarande finns människor i detta offentliga Sverige som vågar kritisera BRÅ, en av skurkregimens mest välvilliga lismare och beställarserviceorgan. Och inte bara BRÅ, så klart. Vår egen mini-Hoover Morgan Johansson. Och hans handgångna män, sådana som Dan Eliasson och Jerzy Sarnecki. Sådana som medvetet dolt och medverkat till en utveckling av allvarliga brott i Sverige. Inte minst mord.

Del 1. BRÅ:s uppgift: att göra som Morgan säger och hjälpa polisen att snygga till sin fasad.

Jag skrev min artikel om den förvanskade dödsorsaksstatistiken (och om våldtäktsbagatelliserandet) för tre veckor sedan. Nu efter att forskarna i Linköping har klarlagt hur Polisen och BRÅ hjälps åt för att tillrättalägga och försköna verkligheten, så finns det väl knappast någon längre som kan tvivla om hur detta varit möjligt. Här är några citat ur rapporten:

Lustigt nog så bekräftas detta bäst av de anställda som anser att BRÅ är fantastiska, inte minst bland dem som utsetts att granska BRÅ, ett ‘råd’, som enligt de anställda själva inte utövar någon påtaglig makt överhuvudtaget:

Visst var det duktigt av BRÅ! Undrar bara vem på regeringskansliet som ställt sådana krav, inte var det Morgan i alla fall. Men om rådet anser det vara integritetsfullt att stå emot nätmedias och svenska folkets krav, så har man ju förstås rätt. En annan sak är förstås att en och annan börjat inse att det finns risk för att den typen av ‘oberoende’ inte kanske varar i evighet:

Nej, precis. Tänk om SD och en konservativ regering skulle göra samma sak som vi gör? Hu, vad hemskt. Som oberoende part vill jag gärna påpeka här att 1. Alla är inte lika fula som sossar när det kommer till makten, detta är närmast ett borgerligt problem, att man varit för naiva och inte rensat bort sossarna från myndigheterna när man haft tillfälle. 2. I BRÅ:s fall finns ingen anledning till oro. Det kommer räcka alldeles utmärkt att låta objektiva forskare ta hand om verksamheten. De kommer nämligen kunna vidimera vad SD och andra kritiska sagt i många år.

Det finns förstås också ‘förmildrande omständigheter’; BRÅ är ett symptom, inte själva orsaken. Som man mycket riktigt påpekar så har politiken blivit alltmer ‘känslostyrd’ vilket m a o innebär att vetenskap inte står så högt i kurs. ‘Politiken’ är av kött och blod. Inte minst (s)kurkregimens och Morgan Johanssons. Det är dessa ‘känslomänniskor’ som gör att BRÅ idag har ännu större press på sig att skriva politiskt korrekt än någonsin förr.

Polisen. BRÅ:s bästa lekkamrat.

BRÅ:s kanske viktigaste uppgift är att granska polisen och ge den kritik när den inte sköter sig. Istället stryker man polisen medhårs på ett sätt som närmast liknar hur en kuschad hund beter sig. Man är t o m så rädda för kritik från polisen att man avstår från att anställa personer som man tror kan bli för frispråkiga.

I fyra exempel tydliggörs hur BRÅ myglar (på ett brottsligt sätt) vid anställningsintervjuerna, och ser till att undvika att anställa kompetenta personer som man misstänker kommer bli besvärliga. Just kritik mot polisen verkar vara det allra mest förbjudna, man säger t o m öppet till den intervjuade att det skulle skapa problem för myndigheten om man anställde en person som man vet att Polisen inte gillar.

Detta har lett till total undfallenhet. Forskarkritik mot Polisen är inte ovanlig. Bara på BRÅ, den myndighet som har uppdraget att granska Polisen. En Googlesökning avseende negativa forskaruttalanden gav tusen träffar. Av dessa var det bara en (1!) som BRÅ stod för, och den gällde en metod som utmönstrats av polisen själva för 20 år sedan.

Och det är här tjatet om anmälningsbenägenhet kommer in. Den utnyttjas hela tiden för att stötta Polisens självbild, att allt går så bra. Fler anmälda brott brukar som bekant förklaras med att ‘anmälningsbenägenheten har ökat’. Varje sådan ökning applåderas av BRÅ och ses som något bra, att man vågar anmäla, inte minst våldtäkter. Som konstateras i rapporten kan man då tycka att färre anmälda brott borde vara något dåligt, att anmälningsbenägenheten minskar, t ex på grund av att man inte anser det mödan värt. Men här väljer BRÅ konsekvent istället förklaringen att brotten de facto minskar.

Att BRÅ ger efter för politiska påtryckningar är inte ett undantag. Det är en regel. Före publicering skickas allt till påseende, inte bara till justitiedepartementet, utan även till polisen. Och har dessa synpunkter så klipps och klistras det, och – vips! Så ser det ut som det ska.

Som forskarna konstaterar i sin sammanfattning så leder BRÅ:s dubbla roller som myndighet och forskningsansvariga för att kontrollera det departement och myndighet som man själva lyder under, till att det helt saknas blåslampa på så väl Polisen som politikerna. Det är precis som i det bankrutta Grekland (ett exempel som anförs i rapporten), där statistikmyndigheten låg direkt under Finansdepartementet, och bara publicerade sådan statistik som departementet velat höra och bortsett ifrån allt som verkat motsägelsefullt, för att sedan ägna sig åt rena falsarier. BRÅ följer exakt det mönstret.

För så går det ju om pappa sätter sin sjuåring på att ‘granska’ tonåringen. Särskilt när tonåringen är lat och gärna klappar till sin lillebror. Ännu värre är det förstås om pappa favoriserar tonåringen och själv är en skurk. Att vi i Sverige ‘riskerat att få missledande information om brotten’ är en grov underdrift. Jag ser fram emot en rapport som visar de praktiska konsekvenserna och jag är tyvärr övertygad om att en sådan kommer bekräfta våra allra värsta misstankar. Vi har missletts konsekvent i över trettio år och såväl statistik som Polisens organisation har blivit genomkorrupt som ett resultat. Den officiella brottsstatistiken i Sverige är ett rent hån. Och det gäller inte minst vår fejkade mordstatistik, den som enligt Maria Robsahm och Sarnecki visar en nedgång ända sedan 1990. I själva verket talar allt för att det handlar om en sak mer än något annat: polisens benägenhet att avskriva fallen. Som sedan verifierats av BRÅ.

Del 2. Det dödliga våldet. 3 av 4 mord avskrivs.

De här graferna publicerade jag alltså redan tre veckor före Linköpingsforskarnas rapport om BRÅ. Jag ifrågasatte Dödsorsaksregistrets riktighet. Men givetvis är det väldigt svårt att trovärdigt hävda något så kontroversiellt, särskilt när BRÅ sedan verifierat Polisens uppgifter. Därför skrev jag först om hur BRÅ och Sarnecki – på ett uppenbart felaktigt vis avfärdat våldtäktsoffer. Kan man göra det ena så kan man göra det andra. Ändå gissar jag att många ändå innerst inne undrat om detta kan vara möjligt – skulle polisen mer eller mindre medvetet låta mördare gå fria för att försköna sin egen uppklarningsstatistik? Ja, det vill jag mena är det minst graverande skälet av flera andra tänkbara. Linköpingsforskarna ger nu min slutsats betydligt starkare stöd.

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en titt på Sarneckis diagram ovan, betrakta den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Morgan Johansson är en man som aldrig borde ha fått makt. Han missbrukar den så flagrant att han bör nämnas tillsammans med FBI:s beryktade Edgar J. Hoover, som inte ens den amerikanske presidenten kunde avsätta. Johansson är skurkregimens mest hårdföra KGB-aktivist, som gör allt för att demontera den svenska rättsstaten. Sarnecki, Dan Eliasson m fl ska inte heller avfärdas som nickedockor. Lika lite som Mengele bara lydde order, så har de visat ett brinnande intresse för sin uppgift – att vara Morgans handgångna män i denna stora sak. Ministerstyre är bara förnamnet. Efternamnet är Diktatur.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft