Monsterskulderna – vi ska oroa oss sen inte nu, säger riksgäldschefen.

Pengarna fortsätter att strömma in till Wall street enligt artikel i DI. Dow Jones har stigit med 40%. Det är framförallt högavkastande fonder och investeringar som gått bäst, uppgången det senaste kvartalet, sedan botten den 23 mars, är närmast unik. Och vad som gör den så unik är alltså Feds enorma stimulanser. Balansräkningen har ökat med 2,8 bn dollar, +67%, eller över 13% av USA:s BNP. En fullständigt oöverträffad stimulans som nu börjar få vissa analytiker att dra öronen åt sig.

För med så hög aktivitet så kan man faktiskt börja fundera på om inte börsuppgången trots allt snarast är ‘för liten’ mot vad den borde vara. Eller som en analytiker uttrycker det: ”man blir oroad bara för att vi kanske inte kommer att få se lika mycket i det tredje kvartalet”. Det är ett annat sätt att säga att om stimulanserna inte fortsätter så kommer kurserna gå ned; börserna behöver alltså ständig påfyllning – det räcker inte alls med det som redan hivats in. Upphör flödet så kommer allt kunna braka ihop. Det läcker någonstans, långt under relingen.

Coronariskerna ökar? Då stiger börsen.

En ännu mer uppseendeväckande konklusion drar Andrew Brenner på National Alliance Securities. Han pekar på det absurda faktum att börskurserna går upp ju värre Coronakrisen slår mot USA. För det som händer då är nämligen att Fed pumpar in ännu mer pengar. Sambandet går inte att se minut-för-minut, men eftersläpningen är bara några timmar, så rädda är man för att negativa sentiment ska ta överhanden.

Valet i USA har ännu inte nått sin credo, men det alla snart måste börja fråga sig är förstås vad som händer sen. Om Trump blir återvald så har han fyra år på sig att städa. Det kan innebära att han vågar sig på en storstädning, men mer troligt är att han låter bli. Kraschen kommer i så fall när den kommer. DI:s artikel skulle precis lika gärna kunna gälla den svenska Riksbanken; även här gör man ‘whatever it takes’ och beloppen är i nästan samma storleksordning i förhållande till BNP. Eftersom vår BNP till 20% består av en statsunderstödd flyktingekonomi utan egengenererad tillväxt, så är faktiskt våra siffror ännu mer oroande.

Monsterlånen – hur kan detta ens fungera!?

Hur är allt detta ens möjligt? SvD har en bra artikel om hur systemet fungerar. Världens skuldberg ökade med 50% under de tio åren efter finanskrisen 2008, och särskilt den offentliga skulden, +78%, är hög i många länder. Budgetunderskotten som nu skapas är långt värre. Och de måste finansieras. Varför vill då ‘marknaden’ ens finansiera en konkursmässig stat som Italien, med bara några få punkters ersättning? Svaret är att det vill man inte. Man är så illa tvungen, enligt lagkrav, eller så får man andras garantier. Och riksgäldschefen Hans Lindblad är ‘inte det minsta orolig’ för Sveriges del. Vi har ju så låg statsskuld och kommer få gå före i kön. Men det system han beskriver är ett veritabelt korthus. Det är så långt ifrån marknadsekonomi man kan komma. Bankerna är nämligen enligt nytt regelverk tvungna att finansiera statsskulden, en viss andel av deras tillgångar måste utgöras av statspapper.

Riksbanken äger redan nu halva statsskulden. För tio år sedan nästan ingenting.

Men framförallt är det Riksbanken som får dra lasset. För tio år sedan ägde man bara 1% av statsskulden, nu är man uppe i nära hälften. Ett skäl, förutom att den akuta skuldökningen annars riskerar att sakna finansiärer, trots lagkraven på bankerna, är att man på så vis sänker räntekostnaden. Alltså : först kommer riksgälden ut med jättevolymer av statsobligationer, större än man för tillfället behöver. Sedan, som överlägset största aktör, köper riksbanken upp en försvarlig andel, så att priset går upp (och därmed räntan ned). Hade den här typen av operationer skett av privata intressenter på t ex aktiemarknaden så hade det kallats för otillbörlig marknadspåverkan och lett till fängelse, i så här grova fall upp till 4 år. Riksbanken får visserligen inte köpa direkt från emittenten, det är förbjudet, men frågan är om det spelar någon roll alls. Min poäng är att priset (räntan) naturligtvis blir en funktion av marknads förväntningar om att riksbanken kommer fortsätta att köpa.

Vi som är lite cyniska kan t o m gissa att man i ett akut läge för en dialog med de största tagarna, bl a AP-fonderna, som ju också kontrolleras av staten, även om det är våra pensionspengar formellt. “Köp för h-e! Vi lovar att köpa tillbaka allt!”. Nej, man behöver tydligen inte ens hemlighålla detta; såväl Fed som ECB har öppet gått ut och lovat att köpa allt som kommer ut på marknaden, bl a italienska statsobligationer alltså. Det enda som krävs för att detta ska rulla på är att man vågar tro dem. När kommer punkten då det inte längre går? Då någon väljer att ropa att kejsaren är naken?

Det här kallas för QE, Quantitative Easening, med en finansmarknads-eufemism, tillkommen för att det ska bli ännu mer obegripligt vad man håller på med. Enligt samtliga inblandade i den totalitära demokraturen Sverige, så är det bara att se på medan skuldberget växer, det får vi oroa oss för senare. Att riksgäldschefen säger sig ha varnat för bubblor och skuldåterbetalnings-(o)förmåga redan innan Corona gör i alla fall inte mig gladare. Detta var alltså på nivåer värda att varnas för då, men inte nu, när de tidigare nivåerna sprängs med råge! Nu är det ingen som vågar höja rösten, nu när statsskulden ökar från 35% till 45%. Det är detsamma som 0,5 bn kronor, ca 120.000:- per heltidsarbetande skattebetalare i Sverige det. Per månad blir det 100 mdr till, 24.000:- för den heltidsanställde, och så mycket kommer detta att fortsätta kosta tills krisen är över.

Alla är i samma båt

Det stora problemet är att alla styrande och ansvariga i alla världens länder är i samma båt. Ingen har intresse av att lufta kritik. Det vore livsfarligt för den så dyrt och mödosamt uppbyggda tilltron (om nu en sådan existerar, trots mödan). Och frågan är om någon ensam kan gå mot strömmen. Vi får väl se vad Trump (eller Biden) hittar på efter valet. Då har de fyra år på sig. Troligen kommer ingen av dem vilja ta i röran. Men de kan bli tvungna. För vad allmänheten inte påstås behöva oroa sig för, är vad man inom etablissemanget sitter och oroar sig för, många inser säkert att det inte gäller om utan när. Och de gör allt för att kontrollera media nu, det gäller ju att få alla att börja agera som om krisen var över, först då kan den vara över. Då är bara skuldberget kvar. I den amerikanska ekonomikanalen CNBC förklarar man ‘varför vi ändå inte behöver oroa oss’. Just detta faktum, att det är statsskulderna som ökat mest, menar S&P nämligen talar emot att systemriskerna höjts.

Statlig skuld är mindre farlig än privat – kreditrisken lägre, liksom räntan

Staterna har ju en lägre kreditrisk. Och i förhållande till BNP så har världens stater gått från 208% 2008 till 232% 2018, en ökning med ‘bara’ tolv procent. Detta är korrekt, och i linje med min egen analys; statsskuld är mindre farlig än privat. Men kan dock vända på saken och konstatera att 208% räckte för att förorsaka en global kedjereaktion där käglorna föll en efter en, efter att den amerikanska husmarknaden katalyserat händelseförloppet. En oförändrad nivå kunde alltså ha räckt mer än väl, men nu har den alltså ökat.

… men det är inte bara statskulden som ökat. Privat belåning har ökat ännu mer

CNBC:s referat av S&P:s analys, som mynnar ut i att riskerna ändå inte är så allvarliga, visar faktiskt att man argumenterar mot sig själva för att nå den slutsatsen. Informationen är visserligen hämtad från BIS, den mest respekterade källan, men varför har man stannat vid juni 2018, då lånebubblan tillfälligt gjorde halt? Den fortsatte sedan att öka ännu mer 2019. Och med cherrypicking plockar S&P ut siffror som får det att låta rimligt, att staterna svarar för den största skuldökningen. Men eftersom staternas belåning är en så pass liten andel av totalen, så ligger faktiskt den största ökningen i absoluta termer ändå på den privata sektorn: USD32 bn.

Kina – 2008 vårt stöd, 2020 vår död?

S&P byter sedan fot i resonemanget, när man konstaterar att högrisklånen inom företagssektorn ökat mest av alla. Men S&P är ändå inte oroade eftersom den allra största förändringen är i Kina. Där har den privata skuldsättningen femdubblats och är nu överlägset störst i världen, i runda slängar 1/3 större än USA:s. En sådan ökning fanns inte alls registrerad 2008, varför Kina fungerade som ankare i världsekonomin, när USA skakade. Kanske hade det varit bra att ha ett sådant även nu? Men S&P vänder alltså på resonemanget och konstaterar att Kinas lån är domestika och bedömer därför spridningseffekterna som små. Javisst kan det vara så, men nu är det alltså vår del av världens skuldproblem vi diskuterar! Många inbillar sig nog fortfarande att Kina kan rädda oss, men här lär vi alltså räkna fel.

Skräpobligationerna – högre ränta trots centralbankernas stöd

Som S&P själva anmärker så är ökningen störst i de högavkastande segmenten, skräpobligationer och BBB-rejtade, dvs sådana som bara är precis snäppet bättre; den senare volymen ökade med 170% under perioden. Vad detta visar är ju att allt fler företag nått eller är över sin absoluta maxgräns för hur högt de kan belånas. Här fanns det alltså redan i juni 2018 gott om ‘käglor’ som kan fälla världsekonomin. Innan Corona drabbade oss hade den situationen förvärrats ytterligare, ända in i första kvartalet 2020 ökade emissionerna av de lägst rejtade företagsobligationerna. Sedan dess har mycket hänt; i princip alla världens centralbanker (både Fed och Riksbanken) har börjat köpa sådana direkt. Ändå har räntan på t ex SBB:s femåringar dubblats, från 1,5% till 3%, Dubbelt så höga räntor kommer inte bara försämra företagens återbetalningsförmåga, för många av dem kommer detta inte att gå utan utförsäljningar av anläggningstillgångar vinsterna har kraftigt gått ner, räntekostnaderna ökat – zombifieringen är därmed i full gång.

S&P – finansvärldens horor

Situationen förvärrades dessutom väsentligt fram till dec-2019, men detta väljer S&P, CNBC och SvD att passera i tysthet. Kanske är det okunskap, men åtminstone S&P vet förstås och man är rädda för att låta alarmistiska. Det senare möjligen därför att man givit ännu mer generösa kreditbetyg än de man fick så mycket – och välförtjänt – kritik för att ha givit fram t o m 2007. Företag som har fått BBB 2019 har enligt en ny rapport en belåning som går 2,8 gånger på EBITDA (vinst före skatt, räntor, avskrivningar), medan de som fick samma betyg 2007 hade en belåning på bara 2,4 gånger EBITDA. Den glidningen visar att kreditvärderingsföretagen är finansvärldens Mädchen für alles, eller rätt och slätt horor som lånar sitt namn och stämpel till närapå vad som helst.

Sverige – landet som gjort tvärtom (som vanligt)

S&P har rätt på en enda punkt: nämligen att offentlig skuld är bättre än privat, allt annat lika. Det är därför vi ska vara extra oroliga i Sverige. Här är det ju inte staten som ligger mest illa till. Man har istället tryckt ut skuldbelastningen hårt över den privata sektorn. Privatpersoner lånar till 89% av BNP, medan amerikanerna ligger på 75%. Det är illa nog. Men företagssektorn var per årsskiftet uppe i 168%. Till skillnad från USA och nästan alla andra länder utom Kina, så har utlåningen till näringslivet ökat snabbare än inom någon annan sektor.

Att Sverige har världens högst belånade näringsliv är ett ganska okänt faktum. Riksbanken brukar sällan ta upp saken, inte till närmelsevis så ofta som man klagar på hushållen. Och regeringen, som ytterst är ansvarig för att det ser ut så här, pratar bara om statsskulden. Den som vill veta mer om varför svenskt näringsliv är en bubbla kan lämpligen titta själv på mitt föredrag för Education4Future. Näringslivet lider av hybris – ständig depreciering, nollränta och skyddad verkstad för många, med statliga subventioner som affärsidé. Inget av detta är hållbart i längden.

Världens aktiekurser är totalt ur led med företagssektorns vinster. Som Johan Wilson, den outtröttlige bloggaren påpekar: när Tesla, som förväntas tillverka en halv miljon bilar, har en kurs som stigit med 186% i år och som resulterat i ett högre börsvärde än GM och Ford tillsammans, även högre än Toyotas, världens största biltillverkare med över tio miljoner producerade fordon varje år, så bevisar det bara en sak: världens börshandel har blivit hög på fed-pengar. Tesla har ännu inte ens gjort vinst.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

PS. Stoppa stödpaketen nu! Skriv under listan. DS.