I ett djuplodande reportage om murens fall för trettio år sedan, av Lina Lund, DN:s Tysklandskorre, så får en stasifånge och en stasiinformatör förklara, 30 år efteråt, vad de tror är anledningen till att människor väljer att bli det ena eller det andra. Båda säger sig övertygade om att det ligger i personligheten. Medan fångarna var individualister, så var deras väktare trygga i hierarkin, okritiska till de order de fick och som de oftast lade sig vinn om att följa både energiskt och entusiastiskt. Oliktänkande fängslades, torterades och avrättades för sina åsikters skull, ibland kanske bara på blotta misstanken – den östtyska rättsstaten var inte så noga med sådant. Informatörerna ansåg sig förstås inte själva vara onda, men de utförde handlingar som vi alla skulle definiera som onda och de gjorde det fullt medvetet. För oss individualister så kan det här vara svårt att ta till sig.
Vi vill tro gott. Vi är uppfostrade så. Redan där har vi förlorat.
Och det är här kärnan i problemet ligger; när vi bemöter och bekämpar vänsterns åsikter gör vi det som om de som hävdar dessa var skapade precis som oss. Vår referensram kräver det av oss. Vår känsla för fair play. Och vår vanligen någorlunda välvilliga perception av hur världen och mänskligheten ser ut – vi vill inte vända upp och ned på den, för det skulle riskera att göra oss till olyckliga misantroper. Allt det här är förstås även det en del av hur vi har blivit indoktrinerade att fungera. Det är fint att vara filantrop, som Jesus, jultomten – och Marx och alla hans i Robin Hoodanda glatt välfärdsfördelande efterföljare. Att tänka ont om andra är ju däremot att misstänkliggöra sig själv – ‘takes one to know one’.
Därför vill vi så gärna inbilla oss att det bara är en fråga om villfarelse när vänsteristerna löper amok. Att de kan ‘botas’ och omvändas. Vilket hade varit en rimlig utgångspunkt, om det handlat om något annat än djupa mindervärdeskomplex rotade i barndomen, ärvda eller tidigt tillägnade mobbarpersonligheter eller, ibland, ren sadism. Jag har sett det otaliga gånger i kommentarsfälten. Hur en värdekonservativ staplar pedagogiska argument, som sedan ignoreras av hans vänsteropponent; för att besvaras med en glidning, upprepande av det tre- eller fyrfaldigt överbevisade och sedan ännu ett osant eller illa underbyggt påstående. Varpå den värdekonservative, under påtaglig irritation, upprepar sina argument, något omformulerade, samt besvarar det tillkommande med tre nya. Vänsteropponentens svar är kanske en femtedel så långt och tar säkert bara en tiondel av tiden att hafsa ihop. På detta sätt kan ett troll m a o tvinga högerdebattörerna att lägga ned åtskillig energi till absolut ingen nytta. Trollet gnuggar händerna i förtjusning, särskilt när hen lyckas få sin motståndare att tappa humöret och säga något dumt; då går det att blockera denne från gruppen. Att vänstertrollet övertygas eller omvänds händer inte. Det kommer inte gå på tusen år – inte med ord och sakskäl. Deras övertygelse baseras inte på rätt och sanning, utan på kollektivets överlägsenhet som gödkrok för dem själva, för att skapa sig en karriär och metod för att överleva.
Amerikanska journalister mot yttrandefrihet
I USA, där den nya stasivänstervågen startade, har det gått minst lika långt som här. Det som började på universiteten har nu tagit över media på samma sätt. Amerikanska journalister och redaktörer i stora tidningar stöder allt oftare yttrandefrihetsinskränkningar öppet. I en heltäckande översikt beskriver John Tierney, City Journal, hur en systematisk slagsida har skapats i den förment objektiva rapporteringen, med syfte och effekt att endast politiskt korrekta vänsteråsikter ska nå fram till allmänheten. Och man har lyckats riktigt bra. Som ett av många exempel: av de större tidningarna var Wall Street Journal ensamt om att beskriva hur journalisten Andy Ngo blev grovt misshandlad av Antifa-supportrar i samband med att han gjorde en nyhetsbevakning i Portland av en liten demonstration för mansrättigheter. Ngo hade tidigare ådragit sig Antifas vrede genom att göra reportage om deras våldsaktiviteter utan att göra de vanliga ursäktande beskrivningarna avseende deras förment goda syften. Överfallet i Portland innefattade bl a sparkar och slag mot huvud och knivskärning i ansikte och öron. Ngo drabbades av en svår hjärnskakning och hade lika gärna kunnat vara död. Det var en ren hämndaktion och journalistkåren brukar vara mycket enad i att fördöma sådana övergrepp mot sina egna.
Den postmoderna amerikanska pressen ignorerade istället händelsen helt, eller valde att skylla den på ‘extremhögern’, som med ‘sin’ demonstration varit ute efter våldsamheter. ‘Ngo fick vad han förtjänade’. Relationen, två dussin demonstranter som överfölls av 400 vänsteraktivister, beskrevs inte. En helt grundlös anklagelse i en tidning, där Ngo påstods ha deltagit i liknande våldsaktiviteter riktade mot Antifa, spreds sedan okritiskt – systematiskt avsiktligt så klart – i andra medier. Jämför gärna taktiken med hur svensk media var snabba med att sprida ETC:s ‘expertdom’ avseende Swebbtv, som ‘en del av vitmaktrörelsen’, efter intervjun med Leif Östling. ‘The Committee to Protect Journalists’ som regelbundet rapporterar övergrepp mot journalister nämnde inte misshandeln alls. En förment heltäckande artikel avseende årets incidenter handlade istället om en rad journalister som kände sig hotade av extremhögern, utan att någon av dem faktiskt utsatts för direkt våld.
Postmodern stasivänster väjer inte för våld – det gäller även the Guardians och Huffposts reportrar.
Våldsmetoderna – om de kommer från vänster – anses i själva verket fullt legitima enligt en stor del av journalistkårens medlemmar. En expert på nätextremism, Eoin Lennihan, sammanställde ett antal journalisters regelbundna närvaro på Antifas sajter, med deras skriverier, och konstaterade att det helt saknades negativa vinklingar i dessa. Det handlar om tongivande reportrar från The Guardian, The New Republic och HuffPost. Artikeln ledde till att Lennihan genast sorterades in bland högerextremisterna enligt Colombia Journalism Review, där man skrev en fullständigt osaklig artikel om saken, utan att beröra Lennihans slutsatser med ett ord.
Total brist på konsekvens: högern sparkas för bekantskaper, vänstern sitter kvar trots grova rasistiska uttalanden
Konservativa journalister ska sparkas, bloggare med högeråsikter blockas och bli ‘deplatformed’ på Twitter och Facebook och ‘avmonetariseras’ på Youtube. Detta är vad de unga progressiva journalisterna arbetar för. Och de är hyperaktiva, som mördargetingar behöver de bara en utandning koldioxid från höger för att genast gå till anfall. Det tog sju timmar innan Times hade sparkat Quinn Norton, en libertarian, för att hon umgåtts med en nynazist (men bevisligen alltid hade tagit avstånd från dennes politiska åsikter). Sarah Jeong, anställd på samma tidning, vid samma tid och inom samma område, men ‘proggressiv’, hade twittrat flera uppenbart rasistiska åsikter om vita: “#CancelWhitePeople”; i en annan förutspådde hon att vita skulle utrotas och att “This was my plan all along.” Jeong sparkades däremot inte. Här kan vi jämföra med Sverigechefen på XXL som fick avgå direkt efter att ha haft privata åsikter på nätet om klimat-Greta, medan Johanna Frändén på Aftonbladet, som i sina twitter längtar efter att klimatrörelsen ska bli militant ‘på riktigt’: “Och som jag längtar.” Frändén har inte ifrågasatts öht och sitter kvar på AB.
Samröre med offren som drabbats samlar också pöbelhopen. En man som friats från våldtäktsanklagelse men förlorat sin karriär fick ett uppslag i The New York Review of Books. Varpå även redaktören Ian Buruma sparkades, inför hot om indragna annonser – men framförallt ställd inför ett uppror ibland den unga personalen. Tierney visar tydligt hur det finns ett obevekligt mönster; man nöjer sig inte med pudlar, först när blod spillts är pöbeln tillfredsställd – och den glömmer inte; de fällda offren är oförlåtligen dömda att söka sig en inkomst i någon annan bransch, som dessutom måste ligga helt i medieskugga, för annars riskerar arbetsgivaren snart bojkott. En av de tydligaste effekterna av det här är också ett mycket skevt könsmönster. Det är unga kränkta kvinnor som dominerar på redaktionerna. ’25-åringar vars C-uppsats är i genderproblematik’, som en anonym veteran på Washington Post uttryckte det.
Unga kvinnor förlästa på genusretorik har tagit över redaktionerna även i Sverige.
Vi ser även här exempel på samma trend i Sverige: när DN stolt tillkännagjorde nyanställda hösten 2017, så var det ett myller av unga kvinnor på bilden och en enda man. Ett annat exempel är publicerade författare senaste året: 75% är kvinnor. Det är naturligtvis resultatet av flera faktorer, men en viktig sådan är att statliga Kulturrådet i sin bidragsgivning främjar ett rättighetsperspektiv: ‘mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv’. Fler kvinnor än män tenderar att ha åsikter som överensstämmer med de politiskt korrekta värderingarna, som också säger att det är mer politiskt korrekt att ge ut kvinnor än män. Litteraturstödet kan vara som mest 70.000:- per bok, vilket kan tyckas vara av måttlig betydelse, men eftersom förlagsbranschen lider av konstant låg lönsamhet, och det viktigaste handlar om att täcka av risken för förluster, så är en grundplåt på detta belopp ofta skillnaden mellan att våga publicera eller inte. Att en stor och växande andel av författarna samtidigt aktivt verkar för att bojkotta andra från att delta på bokmässor, och ser till att Amazon nekar att upplåta sin plattform för oliktänkande (höger) – den principiella inkonsekvensen är förstås i allra högsta grad medveten.
Taktiken är solklar: skoningslös repression mot allt och alla som uttrycker åsikter eller information som går emot det narrativ som vänstern har satt – och som givetvis samtidigt gynnar den egna gruppen kollektivt. Även den mest bristfälliga journalistik kan botas med politisk renlärighet. Det omvända är däremot närmast omöjligt, i Sverige har vi väl bara Janne Josefsson, som lyckats göra sig untouchable genom sin professionella förmåga. Tierney ser det viktigaste hotet i just den rädsla som på detta sätt inympas i dem som är kvar på redaktionerna. De satta exemplen har fått avsedd effekt; det är mycket få som vågar skriva någonting som ens andas högeråsikter eller är till stöd för sådana. Ingen vill hamna på svarta listan.
Vänstern är kollektivistisk och hyllas av personer med en personlighetsläggning som inte har problem med att sätta målen före medlen, oavsett vilka konsekvenser detta innebär för de politiska motståndarna. Man tycker inte att man är onda, även när människor förlorar sina jobb, när karriärer läggs i ruiner eller familjer splittras. Inte ens när de politiska motståndarna utsätts för fysiskt våld backar man. Tvärtom. Istället för att ursäkta en hashtag som #CancelWhitePeople bör vi ta den på djupaste allvar. De här människorna var som barn bland mobbarna på skolgården. De får en kick av att befinna sig i den här gruppen. Några av dem också av att plåga sina offer. Det är ofta de sistnämnda som går i täten och vi måste inse att de inte är sunda, att de inte går att omvända. De är inte som oss. Likafullt utgör de en betydande andel av den mänskliga befolkningen, vi är nämligen ett flockdjur och de grupptänkande ynkedomarna har hittat en förvånansvärt välfungerande överlevnadsstrategi, som kompenserar bra för alla andra brister, och som bara hjälper till om de skuller råka vara begåvade, vilket en del av dem faktiskt är – kollektivistisk läggning styrs av personlighet, inte intelligens. Kollektivisterna är alltid benägna att gömma sig i lynchmobben, de hamnar oftast som alltid på den vinnande sidan, oavsett vilken denna är, för i grunden är de principlösa och deras högsta önskan är förstås att styra massan, men om inte det går så vet man att den tryggaste vägen dit är att vara makten till lags och dess lydiga verktyg.
Orwell visste vad ett Sanningsministerium är. Det gör dagens stasivänster också.
De här människornas naturliga feghet gör dem lätta att hålla ordning på, att ‘manipulera’ om du så vill. De saknar ryggrad, men är hyperkänsliga för verklig makt och förmåga att utöva den. De njuter av att se en impotent motståndare, som lamt försöker tillmötesgå dem och så länge som de inbillar sig att de har makten bakom sig känner de inte minsta tvekan i att slå ned på dem som går dem emot. Men om de är i minoritet så blir de rädda och försagda. De saknar ju sakargument och det vet de innerst inne, det är därför vänsterretorik är så fylld av glidningar och teorin bakom så svårläst. Få med sunt förnuft orkar ta sig igenom ordbajseriet och luftpastejerna, men det är dem som inte läser det finstilta som blir lurade. Kollektivisten bryr sig inte om den verkliga innebörden i ord som antifascism, mänskliga rättigheter, jämlikhet, demokrati. För dem är allt ett spel, och orden är till för att bändas till oigenkännelighet, så att de främjar gruppen och rörelsen.
Varje gång en värdekonservativ blir tvingad att kalla sina motståndare för antifascister så vinner de en seger. Genom införandet av s k positiva mänskliga rättigheter, som innebär att en individ kan ställa krav på att andra människor arbetar och betalar för denne, så har även denna vackra term korrumperats. Jämlikhet i utfall är naturligtvis den mest flagranta formen av kryptomarxism, något fullständigt annat än ett samhälle som skapar jämlika möjligheter. Och när t o m SvD vill inskränka yttrandefriheten ‘för demokratins skull’, så har vi gått hela varvet runt. Och sanningen är en total chimär. Om detta stycke hade beskrivit en vänsterists åsikter, så hade denne inte haft minsta problem med att sätta citattecken runt alltihopa och kallat det för kloka ord från Dalai Lama – förutsatt förstås att risken att bli avslöjad vore liten eller minimal.
Vilket den nu också i allt högre utsträckning börjar bli. Med media som konsekvent vägrar eller inte vågar skriva någonting som ligger i högerns intresse, så låter man ‘Dalai Lama’ stå utan konsekvenser. Den som sedan vågar påpeka lögnen blir ännu en lovlig måltavla, ännu en dissident. Personlighetstypen är vad som förenar postmodernism med islamism; man må ha helt olika mål, men medlen tilltalar båda ideologierna, liksom den initala effekten: västerlandets undergång och fall. Så länge som vänstern fritt kan översätta vad som händer i världen till Aktuellts reportage om alarmerande klimat, oacceptabel ojämlikhet mellan svenska kvinnor och män och fruktansvärda förhållanden för barnen som flyr från Syrien, så är det också vänsterns narrativ som styr politiken.
Det här går helt enkelt inte längre. Vi måste ta bladet från munnen. MSM måste i grunden saneras från den nya stasivänstern. Det handlar om hela det västerländska samhällets överlevnad.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
English Summary
My article is almost in full based on the very significant article in City Journal, thus in English. I elaborate on the conclusions and my main point is that MSM must be fought with gloves off. There is no middle ground, the leftist views and methods are too extreme, too supressive. Defined objectively, their collectivism ideology is evil and we must acknowledge the fact that it is no coincidence that people chose to be Stasi-leftists; it is not by chance. These people just doesn’t think like us – the crusial difference is that they do not recognize individual’s rights as a priority before the group’s, collective’s or the state’s. That makes it possible for them to take actions that are pure evil, without considering themselves being evil. People with these personality traits are most likely tinged very early, or born with these traits. The are most likely to be found among the bullies at the schoolyard, and they will never change their mind, when confronted with facts and arguments. The only way we can make them see the light is to take the power away from them. Stasi-leftists must be shaken out from MSM. Otherwise the western society is doomed.
