Det är när det kryper in på det egna skinnet som prognoserna måste tas på allvar.
Jag hör, som ni väl redan vet, inte till optimisterna avseende den svenska konjunkturen. Eller Europas. Eller den globala. Det är svårt at vara det om man vänder blicken mot de allt större ackumulerade obalanser som ekonomin ger prov på. Globalt handlar det om den onaturligt låga kostnaden för kapital, som inte ser ut att ändras under överskådlig tid, men som går på tvärs mot all ekonomisk teori. Låt mig gärna tillstå att jag inte begriper allt som händer, och att jag inte heller håller mig uppdaterad på samma sätt som jag gjorde när jag arbetade som kreditanalyschef på SEB, men det finns heller ingen som på ett trovärdig sätt har lyckats förklara varför den låga räntan skulle representera ett nytt jämviktstillstånd. Tvärtom låter ledande beslutsfattare lika förvirrade som de gjorde före 90-talskrisen eller just före att IT-bubblan sprack i början på 2000-talet. Man vill intala sig att det är något nytt som ändrat de ekonomiska lagarna och vad skulle det vara? Så hittar man internet, sociala medier, folkomflyttningar och AI (Artificiell Intelligens), som man sedan, mer eller mindre krystat försöker få oss att tro skulle ha förändrat tidigare axiom.
Konjunkturen är lånedriven, sådant varar inte för evigt
Jag tror inte på det. Vad jag säkert vet är att nuvarande konjunktur är lånefinansierad och att det inte kommer vara möjligt för företag, kommuner eller privatpersoner att låna mer i all oändlighet, för även om man knappt betalar ränta alls, så blir amorteringarna för tunga. Jag vet också att när förtroendet för låntagare viker så vill ingen låna ut pengar till dem längre. För att refinansiera korta lån måste länder, som inte vill gå i kk, betala skyhögt. Det gäller förstås Grekland, men också länder som Argentina och Turkiet, där man haft god kredit intill nyligen. Det kommer också gälla svenska småkommuner. Och bostadsägare som förlorat sina arbeten. A-kassan idag ger som mest knappt 16.000:- – på grund av stillastående tak i försäkringen – och det är relativt sett mycket mindre än vad man fick ut 1993, när de riktiga pärlorna bland Djursholmsvillorna började reas ut för under 2 miljoner kronor styck.
Global oro stillad för tillfället men finns kvar
Att Donald Trump än en gång lyckats undvika att starta ett nytt krig ska vi alla vara tacksamma för, även de som aldrig gör annat än spyr galla över honom, men sanningen är att konfliktlinjerna såväl med Iran som med Kina ligger kvar. Att Storbritanniens Brexit på samma sätt ser ut att skötas snyggare än någon vågat tro, beror på ännu en hatad mans politiska fingertoppskänsla, men för en kamrer smäller trots allt den tullmur som skapas mellan oss och vår fjärde största handelspartner högst, åtminstone på kort sikt. Och varför skulle den inte göra det? Det är ju på vår allt billigare export som svensk industris framgångssaga har byggt under de senaste fem åren – tullar gör den tvärtom dyrare.
Svenska direktörer: inte dumma, men lata och fega
Svenska direktörer är inte dumma i huvudet. Men de har blivit mycket lata. Den ständiga deprecieringen av kronan har gjort att de inte behöver skapa nya innovationer för att sälja. Hemmamarknaden har samtidigt skyddats av allt dyrare import. Visst kommer kronan kunna fortsätta nedåt. Allt tyder ju på det. Och visst finns det möjligen även ett slags rationellt argument varför aktiemarknaden gått som en raket: det saknas andra investeringsalternativ. Och företagsvinsterna har inte heller drabbats av alla problem som ett sönderslaget samhälle inneburit för arbetstagarna. Därför har man låtit sig mutas. Såväl direktörer som anställda har varit moltysta så länge som de fått sin lön. Men nu?
Trendbrott.
Affärsvärldens artikel är deprimerande lång, men utan betalvägg och förtjänar att läsas till punkt. Det är en utmärkt sammanfattning om hur de kvartalsvinstjagande ser på saken. Och det är ju de som bestämmer. För första gången sedan den här typen av mätningar startade så är man nu inte bara pessimistisk om ekonomin i stort utan även ifråga om sin egen bransch. Det är vad som också avgör hur man faktiskt agerar. För att företaget inte ska gå i konkurs (och ägarna förlora sin vinstmaskin och även direktören förlora sin lön) så måste man vidta åtgärder. Och dessa består i personalneddragningar. Sådana aviseras alltså nu för 2020.
Nu kommer personalneddragningarna. Förr betydde det att arbetare fick gå från fabriken. Nu är det ingen som sitter säker, utom VD då förstås. Det betyder att sådana slår mycket hårdare mot konjunkturen, för det är ofta de som har relativt goda löner som drabbas och för dem är skillnaden ned till a-kassans tak en katastrof, som kan tvinga fram husförsäljningar. Mindre företag är inte lika fulla med dödkött (Min kommentar, inte artikelns). De ser å andra sidan heller inte lika tydligt hur de större företagens agerande kommer att slå även mot dem själva. Och de har inte alls lika stora buffertar.Trots en stor del av min karriär inom fastighetsbranschen, både som analytiker, säljare och broker, så är min viktigaste erfarenhet en som jag fick redan innan jag kommit dit: Att jag anställdes sommaren 1990, för att köpa fastigheter i Tyskland. Ett kvartal senare var det kris. Mitt företag hade en av de klokaste och mest sansade företagsledningarna, branschen drivs av ett antal superoptimister som sällan får fel eftersom politiken varit deras bästa vän. Den politiska risken är alltså inte skyhög, den är allt, långt viktigare än både ränta och ‘läge, läge, läge’.
Svensk ekonomi är ett korthus
Detta är på mikronivå rationellt och nödvändigt, inget att säga om. På makronivå innebär det däremot en stor risk för att en konjunkturnedgång löses ut. Och för ett land med så stora ackumulerade ekonomiska obalanser som Sverige så är det mycket farligt. En fallen bricka fäller nästa. Kommunerna tvingar staten att betala för dem. Staten tvingas börja betala för sina lån till utlandet. Man höjer skatterna. Konsumenterna drar öronen åt sig, några tvingas sälja sina hus. Stillestånd på bostadsmarknaden följs – om inget görs – av kraftig nedgång i bostadspriser. Fler som inte kan betala sina lån. Bankkris. Det är just sådana här dominospel som regimen lyckats undvika genom fejkad statistik och genom att tvinga riksbanken att hålla nere räntorna. Genom att muta näringslivet med devalveringar och statliga investeringar i en flyktingindustri. Det är framtidens pengar man lånat av. Våra barns och sådant som behövts i sådan infrastruktur som behövs för att upprätthålla trenderna bortom nästa konjunktur.
Vår Boeing kan inte flyga i evighet, kapten!
För att uttrycka det enkelt: det är svårt att vara optimist bara för att vår Boeing fortfarande har gott om luft under vingarna, trots att vi flugit mer än dubbelt så långt och högt som vi brukar. Flygtiden är alltid begränsad. Man behöver inte vara kapten ombord för att fatta det.
Den här artikeln kommer handla om mer än vad du tror – och kanske klarar av att ta in. För den som vågar läsa ända till slutet så finns det anledning att återvända till början. Först då faller alla bitar på plats. Och början, ja den består av Miljöpartiets senaste systemförstörande förslag:
Det är i ett sådant här bås vi ska födas upp allihop. Det ska vara lika för alla.
Det här är ännu en – viktig – spik i den mångfaldskista som vänstern redan lagt oss i. Vad det innebär är alltså att svenska elever ska skeppas till utanförskapsområdena och tvärtom, utan att ha något att säga till om. På så vis ska man ‘skapa tillit’ mellan grupperna och lösa problemen med underprestationer, svenska elever ska ‘göra jobbet’, där svenska politiker har misslyckats.
Poängen är kulturupplösning, inte tillit
Men detta är ju inte poängen. Man vet så väl att resultatet rent kunskapsmässigt kommer bli ytterst magert för dem man vill ‘hjälpa’, samtidigt som vi kan befara en katastrofal försämring för dem som ska hjälpa till. Mons Krabbe avslöjar den dolda agendan i sin blogg:
“Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. […] svenskarna ska [..] assimileras in i ”det nya Landet”. […] Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. […] Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur.”
Mons Krabbe
Utmärkt och på pricken formulerat. Nej, det är inte tillit man är ute efter. Goda avsikter eller inte, så är det den alltid hägrande mångfaldsomeletten man är ute efter och ivrigt hoppas man nu kunna knäcka några ägg för att få. Så ser vänsterns plan ut – men något vidare smakligt kommer det ju aldrig bli. Man har planterar en ogräsblandning och vill nu tvinga oss att äta.
Så vilka är det som verkställer detta?
Vilka är med? V och Mp leder i spåret, C skjuter på, S är deras lydige dräng och L sitter med på flaket, fångar på triumfvagnen eller inte, så hjälps man åt med att driva ned plogbillen djupare i fåran. M och KD? De har stått och tittat på. Nu har de i alla fall slutat applådera, KD säger sig vilja ha lite, M säger så lite som möjligt. Vad säger SD? Inte ens de säger ju stopp, belägg, och vänd! Nej, de börjar alltmer låta som att man inte kommer orka rensa det land som redan såtts, med både tistlar och maskros. Vill man få arbetsgivarens (svenska folkets) lov att ta över efter den lun(s)ige drängen så kanske man måste tona ned vilken arbetsbörda det handlar om, men åtminstone jag blir orolig. Det handlar ju om ett riktigt trist och oändligt tålamodsprövande jobb som ingen vill göra; att ligga på knäna och rensa ogräs, åtminstone tistlarna måste bort.
Skolan är avgörande för vår framtid och det borde väl vara uppenbart för alla. Eller är det inte så? Kan det finnas någon som gynnas trots att skolan klappar ihop och svenskarnas kunskapsnivåer sänks? Kan det vara så att någon på allvar inte upplever att det finns anledning att bry sig? Att detta faktiskt kan vara gynnsamt? Som Hercule Poirot måste vi försöka finna motivet. Och motivet är som oftast pengar, makt – och ren skär egoism.
Arbetsgivaren, svenska folket, vilka är vinnare?
Så vi börjar med väljarna. Vilka av dessa tjänar på allt det här? Om vi inte bara räknar i kronor och ören så är det V:s och Mp:s låtsasrevolutionärer på Södermalm förstås. De som både känner skön makt och uppfyllelse av självförverkligande drömmar, att få vara riktigt goda och se det hända. Som de mobbare man innerst inne är så njuter man också av att i grupp få sparka på andra, samtidigt som den egna självbilden kan fås att se ut som det motsatta. Dessutom tjänar man ju också pengar på det. Mp:s och V:s väljare är sällan underklass, varför ska vi inbilla oss att de vill gynna andra än sig själva? Bara för att de säger så? I så fall är det vi som är naiva. De är bara duktigare på att vara skenheliga än andra, de tror sig säkert ofta själva. Men i egenskap av advokat, domare, flyktingbostadsbyggare, forskare eller handläggare på Migrations- eller Skolverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen så gynnas de ju av den förda politiken. Säkra och bra jobb fixade genom nätverket.
Detsamma gäller förstås övre medelklass i stort, här saknas visserligen den där ideologiska glöden och somliga är riktigt bekymrade, men man håller tyst, för att inte sticka ut. Man har ju sina jobb och flyter med över, inte under strömmen. Sedan har vi de identitetspolitiskt gynnade, främst kvinnor och invandrare, också de från medelklassen. Det är svårt att inte låta sig köpas, även om man inte tror på positiv särbehandling. Men de flesta gör faktiskt det idag. Och så alla de ekonomiska flyktingarna förstås, de har nått sitt mål. Och de kriminella, de som verkligen fattat vilken gräddfil Sverige erbjuder dem. Man börjar alltmer bli som en yrkesgrupp bland andra, med stjärnstatus inte bara i utanförskapsområdena, utan även på klubbarna och i gymmen.
Och förlorarna?
Resten är – och har länge varit – förlorare. Undre medelklass och arbetarklass; icke fast anställda; unga; folkpensionärer och de svaga (dvs de verkligt bidragsbehövande). Vita ‘cis-män’ med eller utan utbildning men utan nätverk, som diskrimineras i alla sammanhang, särskilt de av dem som reagerat genom att öppet tala om att de lägger sin röst på SD. Men också unga kvinnor och andra etniska svenskar som råkat komma i vägen för den nya gynnade klassen med kriminella.
Men på lång sikt då?
Så är det så lätt? Men nog måste väl även de som gynnas nu fatta att de (eller deras barn) inte kommer gynnas när skolan brakar samman? Då blir det ju lite annorlunda. Även de hittills gynnade grupperna kommer förstås att drabbas av vad som nu pågår. Boomen i flyktingindustrin är på väg att vika. Kriminaliteten har nått Östermalm. När den totala ekonomin rasar samman drabbas även den som har ett välavlönat arbete. Somliga kommer förstås också bli av med det och ramla ned i det djupa hål som de icke-gynnade befinner sig i. Men hittills är detta bara en obehaglig mardröm som man kan förtränga. Så man fortsätter att hålla tyst. Man är fångade i en mekanism som man inte kan styra längre och som man därför bara hejar på.
De superrika. De enda verkliga vinnarna.
Ett litet, litet fåtal kommer dock klara sig utmärkt ändå. De kallas ‘de superrika’. Sverige är i själva verket redan idag ett oerhört ojämlikt land. Inte när man ser till inkomster efter skatt. Men till förmögenheter. Och det är ju faktiskt vad som spelar mest roll. Ulf Jacobsson på Affärsvärlden skrev om det nyligen, han refererar till en undersökning gjord av the Economist:
“Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt)”
Jacobsson gör också två egna reflektioner: “… sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Jag tror inte heller att sambandet är slumpmässigt. Jag tror tvärtom att även innebörden i den sista meningen har stor betydelse för varför det är som det är och att Jacobssons egen förhoppning “Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här.” därför inte kommer infrias. De superrika kapitalägarna har nämligen inget intresse av att gynna löntagarkollektivet. Än mindre de utbildade, som i andra länder skulle ha mycket bättre betalt.
Bilderberg och Trilaterala kommissionen
Det är alltså dessa superrika som äger aktierna inte bara i västvärlden utan även i Flyktingsverige AB – och som har satt dagordningen. Via Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen har man fångat in nyckelpolitiker och fått dem med på spåret. Mutor och utpressning kanske har varit nödvändiga i några fall, jag kan t ex fortfarande inte fatta hur Jan Björklund kunde personlighetsförändras så. Och för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs del har jag svårt att tänka mig varför de skulle falla för något annat än lockelsen att berika sig själva. Men för andra, som Annie Lööf, så har det nog har räckt att locka med personlig prestige. För dem som lockat henne är det dock kronor in och kronor ut som gäller. Och framförallt makten. Man lever skyddade liv, man har pengarna som krävs för att betala för den service man vill ha hundra gånger om; den välfärd man är berättigad till via staten är oviktig både för att den är så marginell och för att den inte (längre) håller den kvalitet man kräver.
Och det finns ännu mer djupgående motiv. Jag vet att jag kommer låta konspirationsteoretisk nu, och att detta kan tyckas vara ren science fiction. Men det är en framtid som ligger ödesbestämd för oss, det är bara tidsskalan som är svår att bedöma. Jag måste väl ändå för säkerhets skull yttra det vanliga caveat som alltid behövs för att inte bli (avsiktligt) missuppfattad, när man talar om grupper: det finns alltid undantag. Men det här är vad som framtiden bjuder: Artificiell Intelligens; AI. Och inga har blicken framåtriktad på denna, såsom de superrika.
Artificiell intelligens gör människor överflödiga – eller våra egna livs mål meningslösa
De här människorna bryr sig inte nödvändigtvis om mänsklighetens framtid på samma sätt som du och jag gör. Och de är på ett helt annat sätt medvetna om vad den kommer att innehålla. Artificiell intelligens. Den som annars bara tekniknördarna tar sig tid att läsa om, men som våra politiker inte befattar sig med alls. Trots att detta borde vara vad de sysslade med mer än kanske något annat. De superrika är däremot med och leder utvecklingen, de äger den – och somliga av dem kontrollerar den. AI innebär en ofrånkomlig revolution för hur vi människor kommer fungera. Den revolutionen ser på kort sikt ut att kunna ge oss en arbetsfri utopi, men alla som ser lite djupare inser att vi också står inför en existentiell katastrof, och kanske även i bokstavlig bemärkelse en sådan, åtminstone för de flesta av oss. Ingenting talar för att AI-utvecklingen kommer kunna kontrolleras. Det är pengar och makt som driver den, inte filatropi. Och staterna utövar ingen dämpande kontroll – de är tvärtom drivande, för militära syften, i konkurrens om det framtida världsherraväldet; man har glömt vad man ska med ett sådant till – det är makt för maktens egen skull, och för att ingen annan ska få den. I en sådan situation är det ingen som väljer att försöka stoppa och begränsa AI:s farliga konsekvenser. De som fattar besluten är förstås inte omedvetna om riskerna, men de bryr sig inte om dem, eftersom inte heller de kan se hur man ska undvika denna dödliga kapplöpning. Mer än att man förstås gör vad man kan för att undvika fallgroparna för egen pesonlig del.
Skulle jag gissa så är deras cynism förklädd till klädsam altruism även som de ser sig själva. Man behöver heller inte själv göra grovjobbet om man inte vill, det räcker ju med att ha pengarna, så kommer man garanterat ha sin plats vid bordet när den dagen kommer. Att man förtränger konsekvenserna av sitt handlande innebär heller inte att man inte skulle ha handlat likadant om man faktiskt insett dem.
I boken Sapiens, skriven av Yoval Harari, (mycket läsvärd och mycket skrämmande) så skisseras tre scenarion; hur vi kommer få det när AI slår igenom fullt ut. Ett är att vi blir helt onödiga, då försvinner vi, maskinerna är helt enkelt nästa evolutionära utvecklingssteg. Ett annat är att vi kommer spela en roll, men bara som ett kollektiv, lite som kycklingarna i ett modernt jordbruk. I ett tredje kommer några få att äga och driva detta samhälle, där de yttre dragen har skrämmande likheter med Orwells1984. Det är förstås de superrikas viktigaste mål att inte hamna bland kycklingarna och istället bli en del av AI, genom att integrera sig med den på olika sätt. Och genom att placera en grupp i taget av dem som inte har råd att göra detsamma, bland kycklingarna, så upprätthålls ett slags terror som gör att de som just nu upplever sig som tillfälligtvis säkra naturligtvis inte bråkar. De kommer dock med tiden bli allt färre. Till slut är det bara de verkställande direktörerna som inte hamnat i en bur, och de kommer naturligtvis vara lika fångade även de. för då är det för sent att göra något. Med ett sådant perspektiv så blir den pågående nedmonteringen av det västerländska välfärdssamhället begriplig. Det är ett hela havet stormar, men där ett litet fåtal aldrig lämnar sina stolar.
Vänstern har inte fattat. De vill inte fatta. Och de kommer aldrig medge det när de väl fattat.
Massinvandringen till Europa och det kaos som detta lett till och det samtidiga postmoderna angreppet på det ‘patriarkala’ systemet, med följden av en total kultur- och normupplösning, allt detta passar perfekt in i vänsterns världsbild. Det är alltså inte att förvånas över att man tagit detta till sig och driver idén, hur absurd den än kan förefalla – det är ju så vänstern alltid fungerat. Låt mig vara tydlig: det som sker är med vänsterns goda minne och de har en huvuddel av ansvaret, för upphovet är också deras, Frankfurtskolan och till denna mer eller mindre nära anknutna vänsterfilosofer. Men de hade inte kunnat göra detta ensamma. Det hade inte hänt om inte andra, de superrika, insett att detta var en agenda som passade även dem.
Det som är desto mer uppseendeväckande och som gör att vi har mycket god anledning att befara att det ligger mer i ‘konspirationsteorierna’ än vad de flesta vill tro, är ju att kapitalets företrädare inte gjort det minsta för att försvara systemet. Utan att man faktiskt bara hejat på. Det finns alltså en utmärkt logik bakom detta som även Heercule Poirot skulle ha köpt: ett gott motiv. Och tror vi inte på det så är det bara att titta på hur man agerar. Se hur passiva man är! Även inom moderaterna har giftet verkat. Från Gösta Bohman och Ulf Adelson till Reinfeldt och Kristersson – det är en mycket lång resa. Och arbetsgivarorganisationerna som, när slaget senast stod om löntagarfonderna, var dessa de enda som hade medel nog att stå emot. Idag är Svenskt Näringsliv en spillra av Curt Nicolins ideologiska bålverk mot kommunism och socialism. Man är en organisation som istället sparkar sin ordförande Leif Östling för att han yttrar en systemkritik som minst halva svenska folket håller med honom om. Det beror förstås på att det finns mycket starka intressen som vill att det ska vara så. Och det är inte vänstern. Det är de superrika.
När vänstern fattar att man gått dessa, de superrikas ärenden, med konsekvensen att man sänkt sina egna ned i den djupaste och mest tröstlösa dystopi – vad kommer man då att göra? Vända sig mot dem? Knappast! Man skulle ju inte hinna göra det innan man drabbats av folkets raseri. För ett så vidrigt och pinsamt svek går det inte att hitta paralleller till. De som har eller kommer upptäcka detta kommer knipa käft och fortsätta spela med i elakt spel. Ända till det bittra slutet.
Den svenska konjunkturen ser ut att störtdyka, som jag skrev igår. Den kraftiga lutningen på den kurvan beror på två saker. Hemmagjorda strukturella problem och det stora beroendet av internationell ekonomi. Att dyket kommer just nu är också katalyserat av världskonjunkturen, även om det också finns tecken som talar för att vårt eget kedjebrevsspelande nått vägs ände. Som AV konstaterar, så förväntas tredje kvartalet bli det tredje i följd med vikande vinster för Europas 600 största företag. Analytikernas snittprognos har sjunkit ytterligare den senaste veckan och är nu -2,2% (-1,9%). Dessutom minskar omsättningen för första gången sedan början på 2018. Den allt större pessimismen tros emanera ur handelskonflikten USA-Kina, Brexit och tydliga indikationer på att den tyska industrin kraftigt viker, men också breda fall i inköpsprisindex i stora delar av Europa, liksom i USA.
Det är av stort intresse hur man nu i svensk press rapporterar om detta. Prio ett är att skylla på Trump (vars USA gått som tåget under hela hans valperiod fram till nu); prio två på utländsk konjunktur och Brexit; prio tre den vanliga tiraden om att vi är ett litet exportberoende land. Först därefter något om våra hemmagjorda problem, om ens något. I själva verket lär vi snart få klart för oss att världskonjunkturen varit vad som hållit oss över ytan så länge som det varat. Och – för att hålla proportionerna klara för dig, minns detta (vilket MSM inte kommer göra): nedgången i Europa är (hittills) den värsta på tre år, men svenskt inköpsprisindex ser den största nedgången ända sedan finanskrisen.
Massimport av livstidsbidragstagare och kriminalitet är en form av offentlig investering och som sådan beroende av skatter. Alla offentliga investeringar ger så gott som alltid något tillbaka till samhället på kort sikt. De pengar som staten investerat går ju till välfärdsentreprenörerna, vars omsättning i sin tur ger människor sysselsättning och löner. Och till invandrarna själva, vars kläder, mat (+knark och vapen) betalas med pengar som hamnar i andra människors fickor och som i sin tur används. Man blåser alltså upp ekonomin och BNP under den tiden pengarna konsumeras. Så har vi gjort i flera år nu, och det har ju lett till en BNP-ökning trots allt, tillsammans med vårt valutadopade näringslivs tillväxt. Ändå har denna varit lägst i Europa per capita räknat.
Men det stora problemet är att medan investeringar i t ex infrastruktur och rättssamhälle genererar förutsättningar som bidrar till BNP-tillväxt även i framtiden, så när pengarna i det här fallet är slut så finns det nästan inga nyttoeffekter alls. Då är BNP-effekten snarast negativ. De nytillkomna tär i snitt mer på våra resurser än de bidrar. Och när det gäller kriminaliteten, som ju inte försvinner utan bara ökar, så ger den tydliga negativa effekter på den framtida ekonomin. Visserligen är den allra största kostnaden smärta och otrygghet, en markant välfärdsminskning alltså, men som inte mäts i BNP. Men mycket fångas ändå upp. Försäkringspremier ökar, som tar pengar från annan konsumtion och innan prylar ersätts så minskar eller upphör ibland viss konsumtion och produktion. Som t ex när en båtmotor stjäls, då blir det ingen båtsemester den sommaren, eller när skyltfönster är krossade, ingen försäljning den dagen. Somligt ersätts aldrig för att folk ger upp eller inte har råd. Somliga slutar gå ut med hunden och köper då ingen kvällstidning i kiosken. Andra flyttar från landet. Några handikappas eller mördas. En krass följd av sådana tragedier är förstås att de (och kanske även deras anhöriga) inte längre bidrar i produktionen. Eller betalar några skatter.
Visserligen är även övriga Europa påverkat av samma virus, men ingenstans har man låtit exponera sig för mångkultursmittan på det sätt som vi har. Man kan göra jämförelsen att vi alla befinner oss i samma garage, medan bilen står och puttrar på tomgång. Medan somliga, som Polen och Ungern, ställt sig nära det öppna fönstret har t ex tyskarna ställt sig i motsatt hörn, längst in. Som tur är för dem så har de stora kraftiga lungor, som kanske räcker för att rädda livet även till dess tanken är tom och bilen stannar. Svenskarna däremot har små lungor. Och vi sitter precis intill avgasröret – och inhalerar så mycket vi bara kan.
Affärsvärldens rubrik: ”Värderingen av svenska storbankers vinster och tillgångar är nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008. Samma misstro möter storbankerna i Europa.”
Detta gäller också samtliga svenska storbanker, som ligger långt efter börsindex (upp 15% i år, efter dyket i nov och ny oro nu). Och hela den europeiska banksektorn. Det handlar alltså inte om penningtvätt i första, eller ens andra hand. Värderingarna för de tio största europeiska bankerna är nere på 60% av bokvärden. Det tyder på att aktiemarknaderna börjat prisat in en ny finanskris. Det hjälper inte att bankerna fortsätter att tjäna pengar. De 26 största bankerna i Euroområdet har gått ned 28% på ett år. * Det är den negativa räntans effekt på utlåningen vi talar om. Sedan 2008 har man tvingats öka soliditeten, och till skillnad från vid den förra krisen så är det ingen som tror att staterna kommer låta banksektorn gå i bankrutt. Men värderingarna visar att aktiemarknaden ändå ser att en ny lånebubbla snart är på väg att spricka. Vad är plus eller minus sedan förra gången? Plusen är nämnda ovan, minuset är att låntagarna redan har lägsta möjliga ränta. Låntagare som ställer in sina betalningar nu kommer inte kunna få lättnader genom att centralbankerna ställer ned sina styrräntor, eller att bankerna själva ger respit. * Företagens finansiella netton har krympt, trots att lånen har ökat – i många fall kraftigt. Även en mycket måttlig räntehöjning skulle slå hårt för många, inte minst fastighetssektorn. En sektor som i andra änden bl a lider av stagnerande och fallande tillgångsvärden, liksom svårigheter att hyra ut nyproducerat på nivåer som motsvarar nedlagda kostnader. Som bekant var det just denna sektor som katalyserade krisen både på 90-talet (i Sverige) och 2008 (USA, sen globalt). * Och frågan är om bankreserverna räcker särskilt långt i praktiken för systemet som helhet. En stor del av de nya företagsskulderna ligger nämligen utanför banksektorn, i form av de alltmer populära företagsobligationerna. Popularitet som även omfattar privata investerare och som beror på ett hyfsat räntepåslag i förhållande till banksparande. Här finns heller ingen möjlighet att dra ned räntorna vid kris. Och kapitalet måste betalas tillbaka, till skillnad från aktiekapital. * Den långa högkonjunkturen har byggt upp kraftiga obalanser, många företag har ju inte upplevt en svacka på många år och motståndskraften vid en allvarligare nedgång är dålig. Vis av tidigare erfarenhet lär staterna göra vad man kan för att stötta såväl banker som fastighetsföretag. Men ytterligare försvårande omständigheter är ju att staterna är högt belånade själva. * I Sverige gäller detta förvisso också – särskilt för den offentliga sektorn som helhet; kommunerna tvingas låna när staten efter två år släpper kostnaden för invandringen i deras knä. Och kommunerna kommer väl trots allt före bankerna? Om inte, så har vi snart en lång brödkö med före detta relativt välmående socialbidragstagare. Men om banksystemet fallerar, ja då blir brödkön lätt snart ännu mycket längre. * Banksektorns låga värdering borde vara en stark varningssignal för hela aktiemarknaden, och för samhället i stort. Företag i kk, löntagare sägs upp. När arbetslösheten breder ut sig blir bankernas problem allas. Åtminstone det borde vi väl ha lärt oss efter krisen 2008. * Magnus StenlundSunt Förnuft https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/krisvardering-av-storbankerna-6968365?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=
