I Stockholm vill man sudda ut stämpeln på sina utsatta områden. Rinkeby, Tensta, Husby. De bostadsområden på Järvafältet som ‘Orientexpressen’ uppkallats efter, där spärrvakterna inte längre kan arbeta utan väktarskydd. Sjuttiotalets miljonprogram och sorgebarn som har blivit ett annat land, ett parallellsamhälle regerat av klanöverhuvuden, islamistiska imamer och deras shariapoliser – och förstås de gängkriminella. Blåljuspersonal och bussar kastar man sten på och polisbilar åker bara in två och två, med två poliser i varje bil, så att man kan bevaka bilarna när det andra teamet beger sig upp i någon trappuppgång. Det var i Rinkeby en obeväpnad väktare nyligen sköts tre gånger i benen och som väktarbolagen nu därför dragit in servicen, av säkerhetsskäl. “Det var bara en tidsfråga”, säger en väktare, “Det går inte att vara obeväpnad där, det är provocerande farligt”. Samtidigt som hederligt folk faktiskt fortfarande bor här.
Den ‘grönblå’ ledningen (jodå, grön ska stå först, det är förhandlat om det) i stadshuset, tycks av DN-artikeln att döma inbilla sig att problemet kommer låta sig lösas med lite bättre samverkan. Med polisen förstås; regionpolischefen Ulf Johansson är också med på ett hörn, även om bildsköna finansrådet Anna König Jerlmyr gärna stjäl blickfånget. Men också en mängd andra och icke namngivna offentliga verksamheter, NGO:er och kommundelsnämnder får vi förmoda ska blandas in – alltsammans styrt av någon form av ny organisation. Remissvar pekar på en risk för tungrott dubbelarbete. Förra finansborgarrådet Wanngård (S) är dock positiv, vilket tyvärr inte på något vis kan tolkas som en kvalitetssäkring. Om även migrationsverket, a-kassan, försäkringskassan och skatteverket involverats så hade jag nog känt mig lite mer tilltalad, men gissningsvis är de inte det, för då hade man varit tvungna att ändra på ett antal lagar och då hade vi hört talas om det. Men sådant får anstå några år till antar jag. Visst, en ny organisation och samarbete är väl ändå bättre än som det är i Göteborg i alla fall, utan någon plan alls. Eller som i Malmö där man löser utanförskapsproblem genom att låta sina kriminella bo särskilt flott. Men relativt sett känns det bara som olika helvetesgrader i de utanförskapsparadis som de naiva skapat, liksom på verkningsgraden i de åtgärdsprogram de vill ta till för att bota skadan.
Punktlistorna. Utan konkret innehåll. Bara delvis uppdaterade. Och så det magiska årtalet: 2025.
Ett antal nya punktinsatser ska prioriteras. Låt oss välvilligt kalla dem för lovande, men särskilt konkreta är de inte. ‘Skolan som brottsplats’, ‘Arbetet mot våldsbejakande extremism’. Vi får väl hoppas att detta är beprövade områden som redan sedan tidigare varit prioriterade. Man blir ju rätt nyfiken på vad som är samarbetets nya infallsvinkel? Om det ens finns någon. Kanske ‘Den här gången ska vi faktiskt göra nåt!’ Eller?
De nya åtgärderna har lagts till en redan tidigare lång lista med pågående diton. ‘Krisgrupper’. ‘Möten’. ‘Stödcentrum för ungdomar’. ‘Trygghetsvandringar’. De sistnämnda genomförda utan väktare får man förmoda, för dem är det ju för farligt att vistas i området utan att bära vapen. Och så ingår ju faktiskt just ‘Ordningsvakter’ – liksom ‘Kameraövervakning’ både i den gamla och den nya listan. Den nya planen handlar kanske om hur man nu ska klara sig utan ordningsvakter? Det lär man ju få göra i alla fall, som det ser ut.
Men om sex år, 2025, då minsann ska man ha utraderat parallellsamhället! Nog för att man tagit i med sex år kan tyckas. Men hur lång tid har det tagit för dessa ghetton att nå nuvarande ‘fulländning’? Ett par decennier måste vi minst räkna bakåt. Och som vi alla vet är det mycket lättare att gå mot kaos än att återskapa ordning. Ibland bara med metoder som ingen vill ha. Som i Italien, där den ende som lyckades kväsa maffian var fascisternas Mussolini. Universums entropi, som vetenskapsmännen kallar fenomenet, att allting går mot största möjliga oordning, är en av fysikens obevekliga lagar, och att arbeta mot denna trend när den fått pågå ett tag, kräver enorma resurser. Särskilt när människor inte vill. Islamister och kriminella styr de här enklaverna nu. Inbillar ni er att de ska släppa makten ifrån sig frivilligt? Med hjälp av ‘krisgrupper’?
Professorn som inte skräder orden.
Stefan Holgersson, polis och professor uttrycker sin tvivel från en lite annan utgångspunkt: poliskåren har sedan långt före Eliassons dagar bara fokus på att fixa till en snygg yta, inte att åtgärda problem. Som han exemplifierar i sin skoningslösa kritik i artikeln i Dagens Juridik, så beskriver polisen plötsligt arbetet mot hedersvåld som framgångsrikt, efter att man ‘uppmanat alla poliser att anteckna sina misstankar om att sådant föreligger’, när de kommer till en brottsplats. Eftersom hedersvåld officiellt varit prioriterat sedan 2007 så kan man som Holgersson verkligen undra om det ska behöva ta tolv år att implementera denna självklara åtgärd – och att sedan beskriva detta som en framgång är ju magstarkt på en nivå som är bortom Losec.
Holgersson har också noterat att polisen blivit ‘årtalstroende’ på ett sätt som påminner om Jehovas vittnen. Först var det 2015 vi skulle frälsas och alla problem skulle vara lösta, sedan ett år senare och rätt var det är, så blev det 2024. (och nu 2025, verkar det). Varje framflyttning sker utan att ägna besvär med att förklara vad som inte höll i den förra prognosen. Det är svårt att undgå att applicera Holgerssons observation även på detta nya samarbete i Stockholm. Jag ser framför mig hur på kammaren, talskrivarna sitter och ‘samarbetar’, redan här stöter man på problem. Med att tota ihop något som låter handlingskraftigt – men som även Mp måste vara med på (vilket låter som en direkt kontradiktion), eller åtminstone lite mindre verklighetsfrämmande naivt (fortfarande svååårt för Mp!), än de floskler man kom överens om senast (lär ha varit precis på håret att Mp kunde skriva under på dem: ‘Stödcentrum för ungdomar’ räddade väl enigheten). Och så ut i tidningarna, tajmingen är perfekt: ‘i Stockholm gör man faktiskt något medan Löfven bara fortsätter svamla!’ Tyvärr är mitt intryck (liksom gissar jag även Holgerssons) att det inte är så mycket mer bevänt med saken här som på regeringsnivån. Man har ju till sitt försvar heller inte samma verktygslåda. Men vore det då inte mer hälsosamt att tala om vad som behövs? Ibland har man faktiskt den rätten, hur lite ‘handlingskraftigt’ det än kan förefalla. Bättre än att ingjuta falska förhoppningar. Men jag antar att Mp hade sitt ord med i den lagen också – kritik mot en regering man själva sitter i är nog inte så populärt – är det grönblått styre i Stockholm så är det, regeringskritik får man låta bli.
Inga fler utanförskapsområden! På det kan vi i alla fall vara säkra!
Polisen hoppas kanske på att man ska få lugn och ro nu till 2025 (istället för 2024?). Om Holgersson har rätt så är det just så det kommer bli. Ingen tycks avkräva polisen något som helst ansvar för de befintliga problemen. Och Stockholmspolitikerna då? Hur kommer de ‘lösa problemet’? Eftersom man går arm i arm med polisen här, så kan vi nog utgå ifrån att man kommer bli överens om att stryka de tre besvärliga områdena från den svarta listanpå ett eller annat sätt. En lista som ju ingen kommun vill vara på. Om det bara går att hitta något litet guldkorn i statistiken som påvisar att man lyckats, eller i alla fall inte komplett misslyckats. Ja, ni kan utgå ifrån att det just nu pågår en kraftfull lobbying i alla kommuner som fått ett ‘utanförskapsområde’ på sin rena hals. Och om man inte lyckas fräscha till statistiken, så ska vi nog räkna med att polisens listor i fortsättningen istället hemligstämplas, för det om något har man ju lärt sig vid den senaste publiceringen: inga fler nu och hör sen! Så länge det inte brinner i varje bostadslimpa så lär vi redan ha sett det sista område i Sverige som utpekats på detta totalt politiskt inkorrekta vis. För enligt myndigheterna i det här landet är det inte vad som sker som är viktigt utan hur det ser ut på ytan. Och just i det avseendet är polisen en mönstermyndighet och förebild för alla andra. Inte för inte har man ju haft Dan Eliasson som RPC. Det verkar ha satt sig ordentligt.
Men kom ihåg detta: En organisation som aldrig avkrävs ansvar är heller inte lämpad för att ta det. Den dag vi väl börjar ställa krav på riktigt – och måtte det inte vara för sent då – så kommer det krävas att huvuden rullar. I mängder.
