Kategori: Sverige

Nu ska vi öppna vår sista lucka, nummer 24, och samtidigt ska vi tända det fjärde ljuset. För som ni väl minns så räknas denna runa inte bara som den sista, i runmästarens av Sigurd Agrell avslöjade runrad, utan också som den första i den mer kända ’officiella’.

Genom att göra färunan till både första och sista runa knyts runraden ihop till en cirkel, ett evigt förlopp; det fjärde ljuset blir på så vis även det första i nästa varv. Runraden efterliknar därmed även tidens tänkta cirkel, från Audhumbla i skapelsens begynnelse till boskapsmångfald och återfödelse.

Talet 24 handlar om rikedom. Det blir extra tydligt när vi återvänder till Runmästarens stora skiss och konstaterar att hela raden består av motsatspar. Motsättningen mellan uroxens ental, som också står för tidens gryning, urkällan, och Färunan, som står för mångfald, rikedom, tidens evighet och förnyelse, är diametral.

Fä syftar på boskap i första hand, men den praktiska betydelsen av sådan var så självklar att ordet fått en andra betydelse: rikedom. För denna tid fanns det knappast någon bättre måttstock på välfärden och avsaknad av t ex guld betydde ju inte att man inte kunde vara rik ändå.

Guld hade varit mer aktuellt som symbol från och med den romerska järnålderns början, men var oerhört sällsynt år 500 f.Kr. Varken brons eller järn, svärd, yxor eller andra statusföremål finns heller med i runraden, de framstod kanske som alltför värdsliga ting.

Runraden är närmast övertydligt sakral, prosaiska referenser är bara symboliska. Detta gäller även rikedom, betydelsebärande i den nordiska asatron, liksom i alla äldre religioner. Romarrikets Pluto, underjordens gud, stod också för rikedom och lockelse, en tveeggad förbannelse, redan då.

Pluto symboliserades av talet 24, liksom grekernas Oceanos förbands med den 24:e grekiska bokstaven phi. Talet kan härledas ända tillbaka till den persiske Ahriman, förebild för den kristna djävulen och vars första handling var att framföda 24 demonfurstar.

Jag har tidigare nämnt kort om vår egen havsgud, Njord, och dennes många roller. Bland annat har namnet enligt Rydberg etymologiskt samband med den mystiske underjordsfursten Nere, som rent av kan vara en aspekt av samma gestalt och möjligen Njords ursprungsroll. Han skulle i så fall ha varit vanernas motsvarighet till asarnas Odinn.

Att Njord även hade med rikedom att göra står lika klart. Dels i egenskap av en av vanerna, såsom fruktbarhetssymbol. Men också i kenningar för mer värdsligt uppfattad rikedom. Intressant är också att Njord överlever Ragnarök.

Han tolkas därmed som den gud som är utsedd att vara den högste i den nya värld som de överlevande människorna, Lev och Livtrase, ska befolka. Det cykliska förloppet går igen här, precis som i runraden. Någon säker koppling till talet 24 har han dock inte i Eddan.

Passande att representera detta 24:e tecken är Skandinaviens i särklass största guldskatt. Den hittades i Tureholm i Tuna, nära Trosa i Södermanland redan på 1700-talet. Tyvärr såldes stora delar av den och försvann, staten hade inte råd att lösa in hela.

Totalvikten var dock minst 13,6 kg och kan ha varit så mycket som 16,6 kg. Alla andra uppgifter är fel, och beror på gradvis avrundning nedåt citat efter citat av ’källkritiska’ men slarviga historiker, som tror att ’ta till så lite som möjligt’ får dem att framstå som mer seriösa.

Skatten är dubbelt så stor som den näst största depåfyndet och utgör ensamt ca ¼ av allt forntida guld hittat i Sverige, 60 kg. I lilla Danmark har man hittat 50 kg, men där letar man också aktivt i högar och platser man vet att fynd är troliga. Sådant anser vi oss inte ha råd med här, alla utgrävningar är slumpmässiga, de görs där nya vägar och andra byggen ska ske, ingen annanstans.

Det mest intressanta av fynden i Tunaskatten är en halsring av s k Bragnumtyp. Den väger nästan ett kilo jämt. Det finns flera ringar av samma typ i Sverige, bl a en i Flackarp i Skåne som väger något mer, och ett par på kontinenten som är ännu tyngre. Men ingen som är i närheten av samma konstnärliga och tekniska kvalitet, inte minst i form av de kluriga låsringarna.

Detta intygar vår främsta expert i ämnet, Kent Andersson på SHM, till mig personligen, och jag säger inte emot. Ringens skrattande ansikten framträder ibland så mycket tydligare än den halvmåneformade gravyren, men givetvis är det både ock man ska se. Att det är rikedomens gud som skrattar vill jag ta för självklart.

Njord är inte bara ’den rika givaren’, han är en ’prins bland människor’ och ’kungamakare’ som efterträder Odinn i Ynglingasagan. Han står för årstidsväxlingen och kan därmed ha stått som symbol även för själva tiden och dess återfödelse.

Han är också himmelsgud, men anknyter som en av vanerna till vatten, han är en heiti för krigare, och så underjordsgud på det. Ingen annan gud passar därför bättre i vår sista lucka. Det finns också mer i Runmästarens stora skiss som talar för detta. Mönster som jag ännu inte nämnt. Tre talserier.

En som kan associeras med vanerna, nämligen 7-14-21, d v s välgångsrunan Wunjos generella hänvisning till fruktsamhet, sedan solens båda tvillinghjälpare Algiz och så solguden själv, Ingwaz.

Serien 3-9-18 är istället associerad med asarna. Assrunan med det heliga tretalet, så det i asatron centrala, och senare så starkt med Odinn förknippade niotalet, ödets och tvångets tal; därefter den domän som sannolikt alltid varit hans, nämligen Hästrunans, och därmed dödsrikets.

Så slutligen serie 6-12-24. Med Odinns och Njords gemensamma roll som döds- respektive underjordsgud är också talet 18 möjligt att inkludera. Här återkommer jag också till Offerrunans starkt symboliska koppling till den högste Himmelsguden på plats tolv. Jämför gärna dessa lätt intuitivt insedda talföljder och jämför dem med hur de står i den officiella runraden: 8-15-22, 4-10-19 respektive  1-7-13(-19).

Njord står för återfödandet och som den Högste i nästa himmel och förefaller vara väl knuten till den sista serien både talmagiskt och innehållsmässigt. Men valet av symbol förefaller då inte helt logisk. Njords symbol kunde ha och borde kanske ha fulländat runraden genom att återges med ett solkors, eller snarare ett brutet sådant.

Medan Gifu återgavs med en hake formad som ett kors, så fick den rådande himmelsguden Eihwaz två hakar. Det hade varit logiskt om den kommande himmelsguden erhållit ännu en dubblering, och fått fyra. Ett gammakors, dvs en svastika. Som alltså stod för den lycka och välgång som offer till gudarna förutsattes ge tillbaka till människorna.

Sådana fanns representerade på bronsåldershällarna och blev mycket vanligare i järnåldern, inte minst på brakteaterna. Så vanliga att man då 1. kan konstatera att om Runmästaren levt då, så hade de varit närmast oundvikliga att inkludera på ett eller annat sätt i runraden. Men det skedde alltså inte.

Eller 2. Om de bara varit ännu lite vanligare så skulle nog inte bara Asea ha plockat upp symbolen och gjort den till sin. Kanske någon stor biltillverkare eller dagligvarugrossist?

I så fall hade den därmed redan upplevts som alldeles för upptagen och gjorts omöjlig för de mystiker som ville skaffa nationalsocialisterna i Tyskland ett varumärke. Tänk vad bra! Eller?

Knappast. Det är nog bara Morgan som inbillar sig att andra världskriget hängde på en sådan formsak. Eller att alla skulle bli ’mindre nazistiska’ om vi bara slutar använda runor.

Hur som helst. Runmästaren valde att inte använda denna variant. Kanske för att ett gammakors med 45° vinklade sekundärhakar är väldigt svårt att rista. De ser lätt ut som döda spindlar. I förhållande till planet så ligger dessutom minst fyra vinklar fel, dvs de är inte 45°, så fort man vrider på huvudstaven.

Även om 45° lutning kan uppnås med en svastika med räta vinklar så är den också rätt svår att rita då. Och en rundad variant var ju heller inte aktuell. Så det fick bli Färunan. De uppåtriktade stavarna ska väl påminna oss om Assrunan och dess motsvarande nerfällda.

Men finns det då något som knyter talet 24 till nordisk talmagi? Det borde ju rimligen vara det mest förekommande av alla, givet att runraden fick just 24 runor, något som varken den grekiska raden har eller latinet, eller för den delen feniciernas eller etruskernas. Och svaret är… jo, absolut!

Även de mest skeptiska har medgivit att det mycket vanligt förekommande runteckenskombinationen ’alu’ 3+20+1 = 24 lär ha magisk funktion. Att den skulle ha med öl att göra, som somliga hävdar, är sekundärt eftersom tecknen också förekommer i annan ordning.

Agrell hittar många sådana och andra kombinationer som ger 24 på skånska Lindholmsamuletten, där också talvärdet är jämt delbart med 24 och även antalet tecken är 24. Och varför annars upprepa samma Assruna åtta gånger? Alu är som synes också med, för säkerhets skull.

Även i samernas magi finns exempel. Det största offer som kunde göras var 24 renar. Agrell har också hittat gamla lapptrummor med just 24 figurer; om dem skrev han en hel bok. Men det mest hänförande exemplet på talmagi kopplad till rikedom, menar jag finns på de så kallade guldhalskragarna.

Tre fullständiga exemplar av sådana har hittats, en på Öland och två på Falan i Västergötland. Rent tekniskt överträffar de – med hästlängder – den nämnda Havorringen. Även den är omöjlig för moderna guldsmeder att kopiera. Och halskragarna, tillverkade ett halvt årtusende senare har vid sin tid inga jämlikar. Tillsammans är de m a o ett världsunikt arv.

Den närmast okände riksenaren kung Adils levde på 500-talet vid tiden då ringarna tillverkades eller strax efter. Som jag omtalade i lucka 22, så råkar han för övrigt vara omnämnd inte bara som Västergötlands sannolike betvingare, hans dotter Skuld påstås i Skjöldungasagan ha gifts bort med en kung på Öland.

Händelserna under och efter Adils död är ett så infekterat, ja rent av traumatiskt ämne bland samtida danska historieskrivare, att vi måste ta detta med en nypa salt, men det förtjänar ändå att nämnas. För i Västhögen i Uppsala, den hög som Birger Nerman kallar Adilshögen, så har man bland de illa brända gravresterna lyckats hitta ett filigranarbete som överensstämmer exakt med den sjuringade kragens. Halskragarna ser alltså ut att kunna ha varit fyra.

Det går att berätta mycket mer om dessa ringar, men här handlar det om de hundratals pyttesmå figurer som guldsmederna har placerat mellan varje ring. Den treringade kragen har 16 zoner med två rader per zon, den femringade har 22 zoner med fyra rader per zon och den sjuringade 16 zoner med sex rader per zon.

Moderna så kallade källkritiska forskare vill inte se någon talmagi. Jag har korresponderat med Alexandra Pesch som dokumenterat det hela i en jättelik bok med massor av vackra bilder, och guldet mäter hon med sedvanlig tysk noggrannhet i hundradels gram, men att bara avfärda Wilhelm Holmqvists teori är helt enkelt… slarvigt.

Totalt är figurerna nämligen 648 stycken. Och för alla tre ringarna så är figursumman jämt delbar med… 24.

När jag kom ihåg detta insåg jag förstås att det inte finns någon värdigare representant för den rikedom som rätteligen ska fylla lucka 24. Samtidigt som jag ju egentligen hade tänkt att placera den leende Njord från Tureholmsringen här.

Så insåg jag att det mest stilenliga förstås vore att låta Njords ring samsas med Havorringen i lucka ett, och därmed representera återfödelsen av den nya värld som Njord är tänkt att härska över. Kanske blir det efter att vår egen värld störtar samman, vem vet?

Så, är ni övertygade? Om runornas ålder? Om grekiskan som förebild? Om talmagin? Det behöver ni inte vara, det räcker med att ni blivit intresserade och vill veta mer. Runorna är ett av våra mest framträdande kulturarv, ett av de där som svenskarna inte äger överhuvudtaget enligt Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Det är alltså väl värt att ta vara på och hålla under livfull debatt och i alla svenskars minne.

Jag ska avslutningsvis nämna att de där runologerna som jag har klagat så mycket på givetvis inte alla är skurna i samma form. Det är pk-majoriteten, även här, som tyvärr dominerar, men det finns uppfriskande undantag. Vilket också kan nämnas för den som vill läsa mer.

Richard Morris och Elmer Antonsen är två sådana mycket erkänd runologer, som båda bestämt hävdar att runorna kommer från grekiskan och uppfanns eller uppstod cirka 300-400 år före Kristus.

Ingen av dem har heller ändrat denna ståndpunkt sedan 30 år, för det postmodernisterna har kommit upp med under denna period har inte direkt imponerat. Här som på alla andra områden alltså.

Elmer Antonsen menar att den äldre runraden måste ha uppstått då en gemensam urgermanska fortfarande talades, vilket är helt i linje med min här förfäktade hypotes; detta var i bruk långt tidigare än de först funna inskriptionerna. Han visar också i en uppställning avseende 21 olika egenskaper som den äldre runraden har att etruskiskan överensstämmer med två, grekiskan med sex, feniciskan med hela tio, men latinet bara med en enda.

Det faktum att feniciskan överensstämmer flest (men inte nödvändigtvis bäst) med runraden, stämmer också med en annan runologs, Theo Vennemanns teorier. Han tror att runorna kom via Atlanten från feniciska Kartago, minst 300 år före Kristus.

En viktig poäng i det resonemanget är förstås att även de som förespråkar latin eller etruskiska har svårt att förklara varför runorna inte först dyker upp närmare limes. En annan runolog, danske Jørgen Christian Bang, ser istället likheter med sydsemitiska tecken och tror att de färdades till Norden via Svarta havet och på ryska floder någon gång vid Kristi födelse, innan de nådde Danmark hundra år senare.

Henrik Williams, professor i Uppsala, stöder faktiskt också Morris ståndpunkt, åtminstone så långt att han för ’övertygande resonemang’, men landar ändå själv i det ’källkritiska’ lägret. Jag vill istället särskilt nämna en annan svensk, Leif Stille, som skrev sin mastersuppsats om detta 2015. Han har visat att hällristningar från bronsåldern ser ut att ha mer med runor att göra än man tror.

Dels finns det faktiskt en väldig massa tecken på hällarna som är runliknande – eller rentav är runor. I Malmers stora översikt är de inte ens med, för de passar liksom inte in i systematiken. Malmer var en typisk företrädare för den s k källkritiska skolan, helt i Weibulls anda. Därför har alla runliknande symboler på hällarna passerat väldigt obemärkta.

Det finns flera runinskrifter som tydligt hänvisar till de hällristningar man långt senare ristat runorna på. Att man relaterat till hällristningsbilderna är helt klart. Och så finns det den här, från Himmelstalundshällen utanför Norrköping.

Som av allt att döma är ristade samtidigt med hällens skepp. Som i sin tur har bedömts, av hällristningsexperter, vara från 1.000-talet före Kristus. Osäkerheten i hälldateringar är notoriskt stor, men detta är med största sannolikhet världens äldsta kända runor.

Sex erkända (utländska och äldre svenska) runologer läser lite olika, braido eller brando, det senare betyder ’den som svingar’, ett vapen eller trollspö kanske. Men man har alla tolkat detta som runor.

Dock inte svenska moderna arkeologer, som inte ser detta alls, utom som av ren tillfällighet format kludd. Och det är så det går till mitt herrskap, när man förringar, förminskar och raderar det svenska kulturarvet. Vi har givit bort världens äldsta runristning till danskarna, genom att låtsas som att vår egen inte finns. Jag finner inte ett ord som passar bättre för detta än ren självutplåning.

Så varifrån kom då Runmästaren? Jag har tagit fasta på att det bland tidiga inskrifter, dit Kårstadsristningen säkert ska räknas trots alla försök att senarelägga den, finns såväl norska, som angliska och gotiska runor. Samt i danska mossar, krigsbyten från lite varstans.

Ska någon av dessa områden få äran? Eller en östgöte? Det verkar ju både vara där den äldre runraden startar och slutar. Men, nej. Vad man i dessa områden ger prov på är ju bara att man varit dåliga på att bevara en hemlighet.

Nej, jag skulle hellre placera Runmästaren och hans senare följare på Gotland. Här hade man kontakter med alla de ovan angivna regionerna. Och här visste man hur man höll käften.

Den nämnda Kylverstenen, med den allra första runraden inristad i sin helhet, utgjorde en bjässe till taksten i en gravkammare, vänd med runristningen nedåt. Det var bara den döde och dödsrikets makter som skulle se den. Och den har faktiskt inte alls en Färuna först, bara ett streck, som man velat läsa in mer i.

Men det ska vara en Isruna, det är rätt lätt att se. Sist i raden står istället något som ser ut som en liten gran. Men det är en typisk lönnruna, sådana som långt senare blev så populära. Och den har exakt samma idé, långt före sin tid. På ena sidan anges antal ätter, på den andra position i ätten. Åttonde runan i sjätte ätten alltså. Men vad betyder då sjätte ätten? Det finns ju bara tre?

Jodå. Först finns det de tre ’officiella’ ätterna. Sedan de tre dolda, bara för de invigda. Och den åttonde runan i denna sjätte ätt är ju faktiskt just – färunan.

Magnus Stenlund

Nu ska vi öppna lucka nummer 23, den näst sista. Innan vi gör det måste jag fråga er om ni har löst något sådant där lite trixigt brickspel, där man flyttar runt allt tills det ligger i en given förutbestämd ordning? T ex siffror från 1 till 24. Ibland kan de vara nog så knepiga.

Det är ju just ett sånt spel jag försöker få er att tro att Runmästaren har byggt. Med många fler dimensioner. Överensstämmelse med förebildernas ljudvärde och form, men egen placering, och symbolik i och mellan företeelser som mer eller mindre var måsten att få in. Som sedan dessutom skulle passas in i ett helhetsmönster, den skiss jag berättade om, och som jag tänkte avslöja för er idag.

Vad jag tror att man kan få känslan efter dessa luckor, är inte att logiken brister, även om det alltid finns en och annan ultrakällkritiker där, som inte går att övertyga. Utan att allt helt enkelt ligger lite för perfekt. Sambanden är så klara att det nästan ’bara måste bli så’ hela tiden.

Om allt är så menat och avsiktligt, hur är det möjligt att ens hälften av detta gått att bygga ihop? Allt kan ju inte ha varit så genomtänkt från början, även om Runmästaren själv var det. Lite som att försöka bygga ett pussel med bitar från flera olika motiv. I alla fall på slutet måste det bli några bitar över och någon lucka där inte någon bit passar in.

Vad det där brickspelet kräver för att kunna flytta runt brickorna är minst en öppen position. Jag tror att när det gäller runraden så kan det vara just Dagaz som blev något av ett nödrim, eller en tanke som i vart fall inte är lika viktig som de övriga. Som kom på plats sist helt enkelt.

Att D-ljudet inte fick låna Drotten som symbol har jag redan anmärkt. Kanske är förklaringen att en sådan symbol heller inte skulle passa in på plats 23, men det tvivlar jag på; det är svårt att se hur detta tal skulle vara starkt förknippat med något särskilt överhuvudtaget.

Inte heller att Drotten själv skulle vara det, även om han säkert velat ta någon av de upptagna platserna i mitten, i början, slutet eller åtminstone som avslut eller början på någon av ätterna. I Runmästarens högst sakralt orienterade runrad fick denne dock inte plats alls.

Då passar Dagaz bättre. Men bara ungefär lika bra som åtminstone ett tjog andra symboler jag kan tänka mig. Och jag är som sagt övertygad om att Runmästaren övervägt dem allihop innan han med viss tvekan ändå valde Dagaz och fick sin runrad färdig. (Ja, sista runan, Fä, var givetvis redan platsbestämd).

Det betyder förstås inte att Dagaz inte skulle passas in så gott det gick. Ljudvärdet D behövde ett tecken, som hämtades från grekiska Delta. Och ordningstalet 23 var givet, alla andra upptagna. Men formen då, den är bara delvis begriplig. Varför har Runmästaren valt att dubblera Delta?

Faktum är att runan har en möjlig bronsåldersförebild. Den kan alltså vara ideogrammatiskt given, precis som några andra runor vi talat om. I den avslutande luckan imorgon ska vi tala mer om dessa samband. Som regelmässigt förtigs av runologerna.

En enkel triangel hade annars rent formellt inte brutit mot några ’formgivningsregler’. Och om den nu står för dagsljus, så borde ju en triangel för solen fungerat bra. Möjligen är det just detta Runmästaren vill undvika: Dagaz symboliserar ett annat, mer ogripbart ljus; de goda krafternas.

Att det måste vara så ser vi när vi tittar i rakt motsatta änden av runraden. Där står Thursrunan näst först. Dagaz är näst sist och balanserar därmed denna onda kraft. Och det är förstås så vi ska läsa hela raden, Det dussin runor som utgör den första halvan av runraden utgör i sin innersta essens en motsats till den senare halvans, räknat bakifrån.

För att ni ska kunna följa med i hur jag tänker så tar vi paren ett och ett: Att Odalrunan står för människornas rike, det land bonden ägde var hans och ingen annans, att Assrunan mer symboliserar gudarnas domän, snarare än deras väsen blir därmed en konsekvens.

I asatron talas det inte om luften som ett element, däremot om vindarna. Att blixt är åska, åska är oväder och oväder vind, ser ut att vara Reidrunans innersta mening, vindarna far ju också utan tvekan till världens alla fyra hörn.

Solguden Ingwaz representerar följdriktigt ett annat sådan urkraft och på ett sätt även dess antites – synligt ljus, ställt mot Väderguden Thors osynlig vind. Månen är en kraft av samma dignitet som solen, och dess motpol är utan tvekan jordens vatten.

Människan är per definition den mest profana företeelsen i hela runraden, just därför fylld med sju andra dolda runteckens kraft. Hon ställs mot offergåvans symboliska kontakt med gudarna, den mest sakrala handling en människa kan utföra.

För att motsatsen skulle gälla var det nödvändigt att Gifu inte rymdes i Mannaz – kanske den enda förklaring som behövs, utan den invecklade talmystik jag beskrev, som kan ha lagts in i Mannazrunan, eller inte.

Fruktbarhetsgudarnas makt som symboliseras av Wunjo står givetvis för livets början, att jämföras med Hästen, som står för livets slut och resan till dödsriket. Världsträdets bägge ändar representeras av Kronan och roten.

Heimdall motsvarar den vediske Agni och därmed även skaparens låga, medan jorden där trädets rötter växer representeras av urberget, Bjarkarunans troligen ursprungliga namn, Bjerg. Krigets otyglade raseri ställs sedan mot det oundvikliga ödet, när Týrrunan möter Naudhisrunans nornor.

Kanske skall denna parställning visa på gudarnas otillräcklighet och det fåfänga i att utmana de makter som ligger bortom den åttonde sfären. Eller så vill Runmästaren endast lakoniskt peka på ödets avgörande roll i striden, en deterministisk syn som präglade mycket av asatron.

Än mer tydlig är väl då Solrunan som symbol för själva livet, när den ställs mot Isrunans bindande död. Lika uppenbar är kopplingen mellan Jararunans äring och Algiz. De båda solgudens hjälpare garanterar ju dygnets cirkel, genom att följa sin herre på hans färd från gryning till skymning och från skymning till gryning, medan Jara som sagt också betydde år.

Slutligen i mitten, har vi redan talat om föreningen mellan himmelsfadern och jordmodern, som på grekiska har en särskild term, hieros gamos, som väl närmast beskriver hela den dualistiska princip som runradens hemliga symbolik bygger på; att det alltid finns två sidor av samma mynt.

Dagaz försvann vid övergången till den yngre futharken, trots att ljudvärdet fanns kvar. Det fick istället representeras av Týrrunan. Många har förbluffats över den mycket snabba och närmast samfällda övergången från den äldre till den yngre futharken, en revolution som genomfördes på mindre än ett halvsekel, med få undantag och över ett mycket stort geografiskt område.

Hur var det ens möjligt? Ja, återigen, inte hade det varit så lätt om runorna verkligen hade fyllt en administrativ funktion. Åtta stycken, en tredjedel av alla runor togs helt sonika ur bruk, sju fick en annan form, en bytte ljudvärde och ytterligare ett par fick alternativa former.

En radikal omstöpning alltså. Och inte var den mer estetisk. Flera av den gamla Runmästarens regler bröts, bland annat fick Hagal i en variant ett horisontellt streck och Algizrunans gamla symbol togs över av Hästrunan, samtidigt som Algiz vändes upp-och-ned – ett brott mot regeln om unicitet.

Få av de moderna runologerna har pekat på hur motvalls den här utvecklingen ter sig, ur användarsynvinkel. Lite som när Microsoft ser till att alla gamla användare måste lära sig Officepaketet på nytt om de vill få full funktionalitet, användarstöd och virusskydd.

Jag kan förstå varför Microsoft gjorde så, de ville tjäna maximalt med pengar på sitt monopol så länge det varade. Men varför gjorde runmästarna så här? Inte bara fick en majoritet av tecknen dubbla eller tredubbla ljudvärden. Flera överlappade dessutom varandra.

Det är svårt att se det som annat än skråets åtgärder för att behålla sina hemligheter för sig själva. Kanske även ett försök att återuppliva den magi som gått förlorad när allsköns kreti och pleti börjat bruka de hemliga tecknen lite här och var som de tyckte passade.

Den yngre runraden användes heller inte för annat än magiska ändamål, såvitt man kan se. Först långt in på tusentalet finns exempel på praktisk användning. Man blir tvärtom än mer hemlighetsfulla, och börjar skriva rena chiffergåtor.

Den sista Dagazrunan ristas lämpligt nog på den mest hemlighetsfulla av alla runstenar, Rökstenen i Östergötland. Man tror att stenen uppfördes så sent som år 800. Då hade den äldre futharken varit ur bruk i minst 150 år. Ändå finns här alltså äldre runor.

Och inte bara det, stenen är en hel provkarta med alla sorters chiffer och koder, samt en text som får Möjbrostenens att framstå som ett barnpussel. Det är inte bara världens längsta runinskription vi känner till, det är den mest gåtfulla också.

Runmästaren, som jag tror, inledde den här epoken genom att skapa en magisk hemlighet för ett mycket exklusivt sällskap med invigda i åtminstone två grader; de som kände till tecknens öppet angivna betydelse, och de som kände till dess dolda betydelse och talmystiken.

Den inre kärnan av denna mysteriekults utövare kan förstås ha levt kvar och sett förflackningen pågå. Kanske var Rökstenristaren den siste av dessa. Stenen representerar under alla förhållanden på bästa sätt både runornas gåtfullhet och hela denna yrkeskår. Precis som runan Dagaz är den allt annat än klar som dagsljus.

Nej, jag har inte glömt det sista runparet. Vi ska ta upp detta imorgon, tillsammans med den sista runan och – i fler än en bemärkelse – siste guden.

Nu ska vi öppna lucka nummer 22, där vi finner ännu en runa utan huvudstav. Odalrunan utgör däremot en närmast exakt, men betydligt mer stilistisk och elegant variant av grekiska Omega, vars ljudvärde också råkar stämma, knappast av en slump.

Att sätta en huvudstav på denna symmetriska figur skulle se klumpigt ut, och kanske är det därför som så inte skedde, kanske var Runmästaren nöjd också med att Runraden härmed har exakt 18 runor med huvudstav och lika många symmetriskt utformade figurer.

Att det totala antalet huvudstavar är 22 – fyra runor har ju två – kan också möjligen ha ansetts symboliskt kompensera för frånvaron av en sådan i det 22:a tecknet. Sådant här kan förefalla som övertolkningar. Jag är i detta fall böjd att hålla med – ibland hade nog Runmästaren bara tur.

Årsskörden, det vill säga avkastningen av odalbondens slit, har plats 11. Att runan fått just plats 22, dubbelt upp, skulle också kunna ha med saken att göra. Men efter att Runmästarens stora skiss uppenbarat sig för mig, så ser jag ett annat samband lysa ännu klarare. Det lovar jag förstås att återkomma till.

Slutligen finns samma förklaring till hands som för de övriga runorna utan huvudstavar: det kan finnas en ideogrammatisk förklaring. Men i det här fallet tror jag inte att Runmästaren varit låst av äldre konventioner. Snarare att han velat utnyttja dem, för att skapa nya. Sannolikheten är ju inte så liten att han själv var just en odalman.

Tecknet placerar på samma sätt som britterna senare gör med Ingwazrunan, solen och månskärorna i samma tecken, Odalrunan är fyndigt utförd och ser symboliskt ut att vilja framhäva odalmännens särskilt nära relation till solguden, med sitt offerkryss direkt under solen.

Jag har talat om runradens motsvarigheter till schackbrädets kung och drottning, i mitten av brädet. Men det är ju de sakrala storheterna, Himmelsfadern och Jordmodern, som då avses. De värdsliga motsvarigheterna lyser häpnadsväckande starkt med sin frånvaro.

Kungar, eller drottnar som Snorre påstår att de hette i äldre tid, liksom deras drottningar, hade faktiskt heller inte haft så svår konkurrens, att slå ut de företeelser som istället fått stå som symboler för respektive ljudvärde, om Runmästaren så önskat. Såväl månen som dagens ljus hade han nog kunna hitta andra metaforer för.

Men jag tror inte att han ens försökte. Bland annat för att kungar inte hade så stor roll ännu, i den tid och på den ort Runmästaren kom ifrån. Saken hade förstås sett annorlunda ut femhundra år framåt i tiden, då moderna runologer tror att runraden kom till. Att kungen inte fått en egen runa är i själva verket alltså ännu ett viktigt indicium för att de har fel.

Och att Odalrunan istället finns med är ytterligare ett. Runan har försvunnit i den yngre futharken, kanske en indikation just på att härskarna inte ville ha den där. Den betecknar nämligen inte bara ärvd mark och fast egendom. Den står också – och kanske främst – för den frie mannens rätt.

Odal finns kvar i den engelska futhorken, men med något ändrat ljudvärde, och ordets betydelse i England försvann snart, ingen där vet längre vad ’ethel’ betyder. Och i den gotiska runraden är den starka symbolen ersatt med ett konstigt egennamn.

Vilken odaltradition hade då Runmästaren att luta sig emot på 500-talet före Kristus? Jag vill då gärna referera till de slutsatser man dragit om Nebraskivans rike i den förgermanska Úněticekultur som existerade i hela 400 år i mellersta Tyskland, runt och efter år 2000 f.Kr.

Medan de stora antika civilisationerna vid Nilen, Eufrat och Tigris i grunden var slavsamhällen, som uppstått på grund av ett gemensamt behov av skydd mot översvämningar och utdikning, och utan bättre samhällen att fly till inom rimligt avstånd, så hade den germanske bonden bara att sätta spaden i backen och göra jobbet själv.

Arbetsamt förvisso, men en enorm kontrast mot söderns kollektivistiska dystopier, som de ju egentligen var, bakom den fasad av förfinad glans och praktfulla monument som en liten självutvald elit omgav sig med. Så hade man inte kunnat göra om inte öknarna utgjort naturliga spärrar som förhindrade flykt.

Författarna Meller och Michel gör gällande att det var de topografiska förhållandena som skapade det germanska kynnet, ’själv är bäste dräng’. Men medan Nebrariket kom att visa allt mer tendens åt envåldsstyre, en följd av jordarnas goda avkastning och att överskotten samlades allt mer i en hand, så var klimat och jordförhållanden på den Fennoskandiska halvön magrare.

Och än magrare skulle det bli, ju längre bronsåldern led och klimatet fortsatte att försämras. De större avstånden gav också möjlighet att fly från en alltför girig eller elak kung. Hövdingar och härskare här i norr var därför generellt sett tvungna att erbjuda folket bättre villkor.

Ingenstans på kontinenten – eller i Danmark – har ursprungsbetydelsen av Odal överlevt, och om den levde i norra Tyskland och Polen år 500 f.Kr. är osäkert. Den gjorde det i vart fall troligen inte 100 år in i vår tid, då de germanska samhällena på kontinenten blivit starkt socialt skiktade och hårt knutna till sina härskare.

Det är svårt att förstå hur runraden med sin Odalruna utan kung passar in i ett sådant samhälle. Om Runmästaren faktiskt hade haft sin rot där, och avsett att åstadkomma en förändrad maktbalans, så misslyckades han – eller lyckades bättre än han kanske avsett. ’Odal’ på kontinenten kom att få en språklig betydelse som ’adel’ och överhet, feodalsamhällets herrar.

Utvecklingen på den skandinaviska halvön ser däremot helt annorlunda ut. Begreppets frihetliga  grundbetydelse – den självägande bondens frihet och rätt att jorden själv bruka och sig själv råda – bestod i Sverige och Norge. Den uttrycks bäst av Vilhelm Moberg. Odalmannens betydelse för vårt lands historia och kultur, för våra värderingar och därmed för dagens välstånd, kan därmed knappast överskattas.

I Norge, som kom under dansk förvaltning under lång tid, och sedan svensk, har en stark medvetenhet levt kvar, trots eller kanske tack vare hårda danska fogdar. Den tyska ockupationen gjorde säkert sitt till för att ytterligare öka denna. Här finns odalrätten kvar i lagstiftningen och 85% av alla gårdar ägs faktiskt ännu med sådan rätt.

De svenska odalmännen blev inte adel, utan till fria bönder, vars motsvarighet saknas i övriga Europa – och världen. Fram till att man emigrerade till USA, där inte minst svenska immigranter tog den med sig och levde den så kallade amerikanska drömmen, frihet under ansvar.

Den drömmens frö hade alltså planterats i det svenska bondeståndet, som kom att begränsa adels inflytande, men samtidigt också konungens; här fanns en sund maktbalans inbyggd i systemet, även om man naturligtvis inte ska överdriva den enskilde bondens ställning.

Bönderna representerade tillsammans ett decentraliserat beslutsfattande, som kan liknas lite vid en marknadsekonomi. Man förstod sitt eget bästa och kunde därmed även tänka långsiktigt. Denna långsiktighet innebar att man ofta också såg det som gynnsamt med en stark kungamakt.

Gustav Vasa, som borde varit vår hyllade landsfader idag, men som baktalats av svensk nomenklatura i snart hundra år, utgör ett utmärkt exempel. Han hade naturligtvis aldrig fått folkets stöd för sin revolt, om han inte dels kunnat vädja till en nationell känsla och stolthet, dels haft självtänkande, driftiga människor att vända sig till, människor som värderade sin frihet.

Går vi tillbaka i tiden, så har vi anledning att nämna kung Adils, som levde på 500-talet, i skiftet mellan folkvandringstid och vendeltid. Han bar epitetet ’den store’ och eftersom han är känd i minst nio skriftkällor, bl a engelska Beowulf, så är det naturligtvis en grov och avsiktlig felrubricering, när historiker kallar honom sagokung. Allt för att snöpa vår svenska historia.

Adils var en ättling till de Ynglingar som kan ha haft sitt ursprung vid Badelunda, men som snabbt utökat sin makt under de första århundradena i vår tid, och sannolikt regerade från uppländska Gödåker mellan år 100-400. Hans farfar Egil kan ha varit den förste kungen i Uppsala, men Adils är den som nämns först tillsammans med ortens namn i Ynglingatal.

Han ligger sannolikt begravd, men bränd, i vad man kallar Västhögen. Och att ta upp detta nationalmonument i samma andetag som den fria bondens, kan tyckas vara en motsägelse. Men det är just poängen! Sveriges största bedrifter uppnådde man tillsammans. Kungarnas monument var möjliga eftersom man insett böndernas kraft – och respekterade den.

Det finns anledning att misstänka att Adils var vår förste riksenare. Han besegrade sin farbror, Åle, på Vänerns is, och tolkar man Beowulfkvädet som jag så betyder det att han då också betvingade västgötarna. Självständiga götiska kungar nämns inte i någon källa efter denna tid.

Adils nämns också i Widsith som kung i Angeln och även Saxo har motvilligt placerat en ’Athisl’ där. Eftersom hans namn är så extremt ovanligt kan det knappast röra sig om två olika kungar. Hans bedrift att sätta en hund som kung av Danmark låter som en skröna, men erövringen av Danmark förefaller fullt rimlig – givet att Adils förstått att organisera sitt folk på rätt sätt.

Jag tror att han gjorde det genom att organisera hundaren, enligt frankiskt mönster, först i Norden, och långt innan häradssystemet i Sydsverige kom till. Hundarena står för ’hundra’ och anknyter samtidigt till den ledungsflotta som var kungens att förfoga över. Och som bestod av odalmän.

De odalmän som valt att följa Adils blev också rikligt belönade. De rika uppländska båtgravarna i Valsgärde och Vendel som följde efter Adils regenttid bär syn för sägen, de är så enastående att den senare orten fått ge namn åt hela perioden. Allt detta samtidigt som Danmark, med sannolikt en större befolkning, blir väldigt fyndtomt.

Hur kan moderna historiker få ihop detta utan att förutsätta att en enande kungamakt organiserat scenförändringen? Och hur skulle Adils ha burit sig åt, om inte genom att, precis som alla framgångsrika senare kungar i vårt land, ha vunnit stöd från de fria bönderna – odalmännen?

Namnet Adils kan rent av vara ett tillnamn, som han erhållit eller valt att ta sig, för att markera sitt stöd för odalmännen i sitt rike, att han var en av dem, primus inter pares. Han måste ha varit en skicklig förhandlare och en person med stor karisma för att få dem att åta sig sådana förpliktelser.

Troligast är att Adils precis som Gustav Vasa, inte bara lyckades på grund av skickliga manipulationer, järnvilja och drivenhet, utan även tack vare påtagliga yttre hot – och löften om god kompensation för alla inblandade. Att ledungen sedan var ett levande begrepp under många hundra år beror förstås inte minst på att odalmännen själva såg just egen vinning i detta.

Odalrätten har klarat sig länge, även utan lagstöd. Min egen morfar såg till att de två äldsta bröderna tog över gården, och syskonsämjan överlevde ändå. Annars var det de styrandes förhoppning och avsikt att just en sådan skulle splittra upp varje hemman och låta godsägarna ta över.

I Sverige så har odalrätten alltid varit en nagel i ögat för de högre stånden och eftersom dagens ståndssamhälle är socialdemokratiskt, så är det inte att förvåna att även de motsatt sig den så enstämmigt. Men skälet, det påstådda jämlikhetsivrandet, skorrar illa, när de stora fideikommisserna fortfarande är vid liv.

Starka, självständiga människor, såsom fria småföretagare och bönder, är motsatsen till den massrörelse våra styrande önskar sig. De vill ha lydiga och lätt kontrollerade plebejer utan egen förmåga att tänka fritt – eller överhuvudtaget. Alltför kuschade för att någonsin våga ett uppror.

Post Skriptum: Om ni skulle råka läsa om ledung och odalrätt i Nationalencyklopedin, ska ni veta att titeln till vårt stora dyra bokverk utgör en direkt orwellsk antites till vad som kunnat utgöra en samlande nationell identitet; här är det uteslutande antinationalistisk propaganda man ägnar sig åt. 

Nu ska vi öppna lucka nummer 21, och det är faktiskt den enda runan som helt uppenbart inte är vald efter en förebild med samma ljudvärde. Ingwazrunans ng-ljud påbörjar aldrig ord och saknas i det grekiska alfabetet, men Runmästaren har inte ens brytt sig om att försöka hitta något näraliggande, här är det istället formen som avgjort saken.

Grekiska Omikron kan vara förebild, men eftersom denna form, en cirkel, är så enkel så behövdes det inte ens någon. Ingwaz är en av endast två gudar som får en egen runa uppkallad efter sig, Týr är den andre. Det är svårt att tro annat än att Ingwaz, med den runda solen som bildligt uttryck, måste vara en solgud.

Ljudlikhet, som förefaller ha varit Runmästarens viktigaste kriterium när han valt grekisk förebild, saknas alltså, vilket samtidigt innebar större frihet. Att han då väljer en symbol utan huvudstav är anmärkningsvärt.

De runor som saknar huvudstav kan ha haft en ideogrammatisk betydelse som var bestämd redan innan runraden kom till. Hällristningarnas solkors och sicksackmönster från såväl tidig keramik som Kiviksgraven, skulle i så fall ha varit bestämmande för såväl Gifu, som Sol- och Ingwaz-runa.

Men. Kanske skapades runraden med ett syfte: att ’sälja in’ Ingwaz bland de sina – som den ’sanne’ solguden? Tecknet är föga använt, och det försvinner i den yngre futharken. Men, om nu syftet var att marknadsföra Ingwaz, så har vi god anledning att tro att han lyckades ändå.

Ingwaz motsvaras av det moderna tillnamnet Yngve och han var med all sannolikhet förebild för den mytiske anfadern till Ynglingaätten, som styrde svearna från möjligen så tidigt som 100-talet långt in i Vendeltid. Men varifrån fick dessa sitt namn? Troligen från Ingaevonerna.

Dessa nämns av Tacitus som en av germanernas tre legendariska urstammar, döpta efter Mannus tre söner. De sägs bo närmast havet och den här kartan visar hur man tolkat detta; man har alltså placerat ingaevonerna närmast Nordsjön.

Plinius den äldre har vid samma tid källor som hävdar att vandaler och bastarnae ska läggas till de tre ’urfolken’ – och som säger att kimbrerna, chaukerna och teutonerna räknades till ingaevonerna. Eftersom redan Pytheas nämner att teutonerna lever vid det nordliga havets kust’, så har engelsmännen kokat soppa på den här spiken och termen ingaevones gjorts om till ingveones, ’Ings vänner’, på den grunden att det förra måste vara en felstavning. Den termen används numera helt sonika mer eller mindre som synonym för västgermanska språk.

Men det finns flera problem med det. Ett är att man därför har behövt ’annektera’ Jylland från det nordgermanska språkområdet. Ett annat är att varken övriga nord- eller östgermanerna upptas i detta mytiska stamträd, det vill säga bland annat de mäktiga goterna som levde bortom Oder.

Mer naturligt hade ju varit  att västgermanerna gjort anspråk på en av de tre urstamnamnen, och närmast till hands är väl då istaevonerna, som enligt Plinius levde vid Rhen. Vad jag här vill slå ett slag för är att det istället är det nordgermanska språkområdet som rätteligen borde kallas ingveoniskt. Och i så fall blir det heller inte särskilt märkligt att den äldsta svenska kungaätten tog detta namn.

Det finns sex uppteckningar av ynglingarnas ättetal, varav fem fullständiga, de skiljer sig bara något just när det gäller de mytiska anfäderna. Ingui, eller Yngve nämns omväxlande med Freyr, far respektive son till Njord, och i Ynglingasagan heter han rent av Yngve-Freyr.

Det äldre poemet Ynglingatal nämner ingen av dessa gudar, utan börjar med den jordlige Fjölner. På 800-talet hade det alltså ännu inte blivit mode att lägga sig till med gudliga anfäder i ättelinjens början. Men varför valde man då Yngve som stamfar? Varför nöjde man sig inte med Frej?

Precis som Freya är Freyr faktiskt en titel, och betyder ’herre’. Det är inte otänkbart att de som tillbad Ingwaz med tiden kommit att av respekt eller fruktan övergå till att endast använda denna titel. Kopplingen till namnet Ingwaz – eller Odinn, om detta läs mer i lucka 2 – blev så småningom dimmig; namnet glömdes nästan bort.

Eddan innehåller ingen självständig Ingwaz vid sidan av Freyr, bara i ättetalen omtalas den mystiske Ingui. Det här bör betyda att 1. Ingwaz 2. Ynglingaätten och 3. Runraden alla är mycket gamla. Och att Snorre haft rätt, men fått till det lite bakvänt: guden bör ha kallats Freyr Ingwaz, inte tvärtom.

Som solgud borde Ingwaz ha haft en prominent roll under bronsåldern. Men Ull kan ha samlat på sig denna uppgift, i kraft av sin position som himmelsfader i mitten av brädet. I så fall skulle Ingwaz, undanträngd som solgud, ha fått fokusera mer på jobbet som fruktbarhetsgud. Hällristningarna är fulla av bilder med män med erigerad penis, så hans kult var sannolikt livaktig nog ändå.

Enligt min hypotes kan Ull ha detroniserats ca 500 f.Kr., efter några sekel med dåligt väder. I så fall kan Ingwaz ha varit Runmästarens runner up, som jag hypotiserade om. Resultatet blev dock inte bättre väder, Ingwaz lyckades aldrig nå toppen, eller fick snabbt tillbaka sitt gamla jobb.

Istället kan Heimdall ha erbjudits chefskapet i ungefär 500 år, motsvarande den förromerska järnåldern. Förd hit av skyter som hade just en eldgud som sin främste: Atar/Agni, Heimdalls vediske alter ego, som kanske redan fanns i nordbornas gudagalleri, men då som en av vanerna, som han ju från början var, men som nu i de nya asarnas tid presumeras vara en av de senare.

Eller möjligen blev det istället Týr som tog över igen som den högste; den post han sannolikt innehade då de indoeuropeiska stridsyxorna förde sitt panteon till Norden för knappt 5.000 år sedan. Innan Fjörgynn, han som var så duktig på att röja undan de svårfällda ekarna i det nya landet, upphöjdes, troligen ganska kort därefter.

Samtidigt som stridsyxorna inkorporerade den under slutet av mesolitikum och tidigneolitikum rådande inhemske himmelsguden Thorym i sitt kosmos, men då som en ’smalare’ åskgud, så att rollfördelningen mellan honom och Fjörgynn inte blev alltför förvirrad.

Till slut tog Odinn över. När hallarnas herrar sen beslöt sig för att byta ut Odinn mot Kristus, så revolterade folket och satte Thor på tronen, en Thor som alltså fått namn efter tundrans Tengri, något förvanskat av stridsyxorna till Thorym.

Till sin personlighet innehade Thor alltså en mer begränsad repertoar av egenskaper än sin mäktige föregångare, men samtidigt hade han ändå fått en mycket färgstark karaktär, som han erhållit genom att överta alla anekdoter som den nu helt förbleknade Fjörgynn från början varit förknippad med.

Kanske hade Thor efter upphöjelsen redan hunnit få en bredare och mer klassisk himmelsguds karaktär i slutet av vikingatiden, som ännu inte färgat av sig i Eddans berättelser. Eller skulle ha fått, om inte herrarna lyckats konvertera befolkningen till den kristna läran. Eller kanske fanns det andra som istället var på väg att ta över, som till exempel den gud vi fortfarande inte stiftat närmare bekantskap med, han som förknippas med den sista runan i Runmästarens rad?

Javisst är det rätt fria spekulationer. Men det ska också anmärkas att Ingwaz inte ens nämns som en av germanernas huvudgudar av Tacitus. Trots att romaren nedtecknade sin Germania när han befann sig i germanernas västra utbredningsområde, just där de som stolt kallade sig ingaevoner påstås ha varit bosatta. Och att det skulle ha varit just där och då runorna kom till enligt dagens runologer. Detta får inte jag att gå ihop.

Ingwaz måste uppenbarligen ha vara framstående bland dem som först använde runraden, han är ju den ende som jämte Týr nämns vid namn. Det måste tas i beaktan när Runmästarens hemort ska bestämmas. Att inte heller någon Ullkult kan spåras till Nordsjökusten, trots Ulls sannolikt prominenta position i mitten av runraden, pekar också åt ett annat håll. Vi återkommer om det.      

Men Ynglingarnas ursprung ska vi reda ut här och nu. Det finns ett ortnamn strax söder om Sala i Västmanland, Ynglinge, som skulle kunna vara ättens äldsta hem. Ortnamnets ändelse är en innebyggarbeteckning som fullt möjligt kan ha rötter i bronsåldern.

I Badelundaåsens närområde har också anmärkningsvärt tidiga romerska importfynd gjorts. Även en guldskatt, med paralleller till den i lucka ett och åtta nämnda Havorringen. Här finns också svärdsfynd som indikerar kontinuitet från förromersk tid – och ett av Nordens största fynd av romerska denarer.

Den helt unika Apollo Grannus-vasen i Fycklinge har tolkats som ett uttryck för hemvändande soldaters dyrkan av en gud de kände igen bland vanerna: Ingwaz Freyr. Apollo Grannus var nämligen inte bara en solgud, utan dyrkades av de romerska gallerna som de varma källornas beskyddare.

Att vasen är så unik beror på att den knappast varit till salu, den bör ha utgjort inventarium i ett tempel tillägnat solguden. Såvida hemvändarna inte lyckats stjäla den så måste vi förutsätta att det rör sig om en mycket speciell gåva från en mycket hög romersk befattningshavare.

Dessa hemvändare kan ha tillhört den bland romerska soldater vanliga Mithraskulten. Denna kult bekräftar Runmästarens talmagi: Det gamla Persiens Mithra som var den romerska kultens förebild firades i den sjunde månaden och kallades samtidigt för ’den tredje budbäraren’, utsänd som han var att hjälpa människorna.

Sju tre gånger ger talet 21. Detta tal lever också kvar i yazidernas märkliga blandreligion, som antalet strålar på den sol som är deras Mithra, och som symboliserar en heptad, alltså ett sjutal av änglar, som styr över jorden i tre olika inkarnationer. Den här typen av talmagi kan ha förmedlats till Norden av skyterna, vars gudar också utgjorde en heptad. Detta alltså långt innan romarnas Mithras, och minst ett par hundra år innan Runmästarens runrad kom till. 

Allra mest intressant i Badelunda är kvinnan från 200-talet, som fått större ärebetygelser med sig i graven än någon annan nordbo. Hennes magnifika kammargrav är också stilenligt Skandinaviens största och innehåller mer guld, 339 gram, än någon annan germansk grav under hela den romerska järnåldern.

Guldet består av inte mindre än fyra ormhuvudringar, varav en halsring. Och dessa var stämplade med trianglar. Här måste som ett sidospår om talmystik även nämnas guldskatten i Vittene, mellan Halleberg och Hunneberg, strax intill Vänern, med fem guldringar om totalt 1,9 kg.

Skatten tros ha deponerats vid samma tid som då Badelundakvinnan begravdes, möjligen något tidigare. Även här är flera ringar symboliskt triangulära, men priset tas av torquesringen av Havortyp, en av bara sex kända. Notera de triangulära granulationernas antal: 7 x 3.

Att den fantastiska ringen skapats till solguden Ingwaz ära förefaller rimligt att tro. Tre är inte bara en triangel utan en solsymbol. Detta faktum mynnar sannolikt från det sicksackmönster som vi konstaterat utgör Solrunans form och kan i så fall ha anor ända tillbaka till trattbägarnas tid 6.000 år fvt.

Till saken hör också att Saxo nämner en viss Yngwin, som han kallar för götakonung. Denne Yngwin erövrar tronen även i Danmark. Saxo gör vad han kan för att få saken att låta som en uppgörelse i godo, och jag misstänker starkt att Yngwin egentligen var en av svearna, Saxos särskilda hatobjekt, som han missunnade varje framgång. Poängen här är hursomhelst att ingwinerna kom från norr, inte söder eller väster.

I den fornengelska dikt som gjort det möjligt att rekonstruera den engelska fothorken, som ersatte den äldre runraden redan på 400-talet, så ser vi att anglosaxerna använt en lite annan symbol. De dubbla x:en ovanpå varandra kan tolkas som ännu en anknytning till mänskliga offer, men också om gudens dubbla konnotationer: solen har omgärdats av månskäror som för oss tillbaka till vattnet, och kanske till den keltiske Apollo Grannus.

Dikten om Ingwaz ger möjligen också en ledtråd om gudens ursprung: den talar om att ’östdanerna’ var först att se hjälteguden, som sedan for med sin vagn österut över havet.

’Östdanerna’ har tolkats som dem som levde på Själland och/eller i Skåne. Ur engelskt perspektiv så kan det rent av ha varit svearna som åsyftats. Men att Yngves färd startar ungefär här och går österut är otvetydigt. Liksom att han i Isländingabok uppges vara ’Turkkonung’. Det är alltså uppenbart att från 800-talet och framåt så uppfattas Ingwaz från västnordiskt och anglosaxiskt håll som en östlig, sannolikt östnordisk gud.

I Beowulfkvädet, som nämner flera av 400- och 500-talets svenska Ynglingar, så kallas skjöldungakonungen Hrothgar för ’Lord of’ (alltså antingen ’bland’ eller ’över’) Ingwine, ’Ings vänner’.

Vi vet nu med all sannolikhet att skjöldungarnas sal Heorot inte låg i Lejre, som man trott. Men om professor Bo Gräslund har rätt, så låg den ändå på Själland, bara lite längre söderut, närmare bestämt alldeles invid det Himlingöje, som jag nämnde i Lucka 20, om Vattenrunan Lagu. Troligen grundat av svear, fyrahundra år innan händelserna i Beowulfkvädet utspelar sig.

Det sätter Hrothgars förhållande till ingwinerna i ett annat ljus och förklarar att han kallas för en av dem, men också för en av deras prinsar, som Heaney översätter det. Det stämmer också med uppgifterna i Lejrekrönikan; den ’Dan’ som tog Videslätt, dvs Själland, i sin besittning var tredje son till svearnas konung. Hrothgar bör ha varit en av dennes ättlingar.

Att kalla sig Ingwine skulle förstås kunna betyda att Hrothgar ansåg sig eller ville vara kung över jutar och angler och att Tacitus därför ska tolkas just så som man har gjort. Men varför denna hövliga omskrivning av frånvarande fiender, som vi vet att danerna ännu inte underkuvat? Varför ens omnämna dem, när man hade främmande besök som kommer från ett helt annat håll?

Inget skulle däremot vara mer lämpligt än att kalla Hrothgar för Ingwine, för en som själv var en av dessa. Nämligen Beowulf. Beowulfs yngre släkting Wiglaf tillhörde nämligen skilfingarna, d v s den härskande sveakungsätten och därmed måste Beowulf vara en av eller nära släkt med Ynglingarna, som anses vara det äldre epitetet för samma ätt. Mer Ingwine än så kunde man nog inte bli.

Men, säger någon, hur var det nu med Plinius och Tacitus placering av ingaevonerna? Och Pytheas, väger inte hans vittnesmål om var teutonerna höll till, ett par hundra år efter att Runmästarens runrad nedtecknades första gången, tyngre än allt som hände sen?

Det skulle det kunna gjort. Men det var Plinius som påstod detta om Pytheas, 400 år senare. Och i samma andetag som Pytheas nämnt teutonerna placerade han också ’guiones’ vid samma kust. Alla tidigare såväl som senare romerska källor jämställer dem med Tacitus gutones, d v s goterna.

Dessa placeras korrekt av både honom, Strabo och Ptolemaios vid floden Wisla i Polen, och de tillhörde m a o östgermanerna. Och Plinius beskrivning, att de levde vid en jättelik bukt där de handlade med bärnsten från en stor ö, låter misstänkt likt Rigabukten och Ösel eller Dagö.

21:16 Även teutonerna kan placeras i deras närhet, kanske vid Oders mynning. Detta folk rörde sig sedan en hel del. Det kan de ha gjort även innan. Och oavsett om det är så eller ej så säger ju detta att de antika källorna är mindre tillförlitliga än man skulle vilja tro.

Hur kommer det sig då att bl a danska och brittiska forskare så friskt och frejdigt gör sådana här tvärsäkra anspråk? Jo, därför att det är pusselbitar som passar perfekt in i deras nationella ursprungsmyt. Korrekta eller inte. Och vi svenskar släpper ju så gärna allt sådant ifrån oss.

Vi har istället valt att förneka allt som skänker oss en nationell identitet. Så har vi gjort i hundra år. Och det förklarar naturligtvis hur det kommer sig att vi är så rotlösa idag och varför vi är ett så lätt rov för dem som vill utrota både Sverige och svenskarna, och ersätta vår kultur med något alldeles annat. Sådana som Morgan.

Nu ska vi öppna lucka nummer 20, och vad finner vi väl där, om inte Vattenrunan, Lagu. Runan är en upprätad variant av arkaiska Lambda, med samma ljudvärde.

Ordet Lagu finns kvar i sin gamla betydelse som vätska, i bland annat ’sockerlag’. I äldsta tid hette också Mälaren Lagen, därefter Lögen, och att löga är ju att tvätta sig ren, vilket skedde på den stora lögardagen, lördag.

Jan Guillous påstående om hur smutsiga man var är illa underbyggt, vilket inte minst alla kammar i våtmarksoffren visar. Lögandet var en antidemonisk handling och därför mycket viktig. Det var en vidskeplighet som levde ända in 1900-talet, som väl kristenheten inte såg anledning att ändra på.

En annan felaktighet som fått stor spridning är att Vänern också en gång hetat Lögen, och att det var Vänern som myten egentligen avsåg. Man vill flytta Gefjonmytens geografiska lokalisering och lägga ut dimridåer som döljer mytens sanna betydelse.

Enligt denna myt så berättas att  den svenske kung Gylfe låtit gudinnan Gefjon plöja det land hon mäktade med under en natt och göra det till sitt. Detta land blev Själland, och där det legat bildades Mälaren, eller som Snorre kallar sjön: Lögen eller Lögrinn.

Likheten mellan Själland och Vänern är förvisso stora. Men när uppstod myten? När Runmästaren utformade sin rad? Eller vid inledningen till vendeltiden? I båda fallen var Mälaren betydligt större. Men att Mälaren skulle ha varit en havsvik är lögn. Då är vi 10.000 år tillbaka i tiden. I början av neolitikum tog viken alltmer formen av en sjö, och sedan gick det snabbt.

Och om myten är riktigt gammal så skulle den utseendemässigt faktiskt kunna stämma även någorlunda rent geografiskt. I sen neolitisk tid var förbindelsen med Hjälmaren nämligen öppen och vattnet formade något som liknade Vänerns (och Själlands) tudelade kropp.

Än mer betydelsefullt: man saknade ju kartor och orienterade sig från ytan, inte med överblick från ovan. Den geografiska likheten var knappast särskilt menad att vara exakt, fastmer en indikation om storleksförhållanden.

Gefjon är en gammal gudinna, bl a liknelsen med oxar talar för det. Hon omnämns redan i en dikt från 800-talet och hon har anknytning till både havet och Heimdall; de fyra oxarnas åtta ögon (månar) ger talmagiskt stöd för det senare. Men Snorre Sturlasson är vår enda källa om mytens exakta geografiska dispositioner.

Snorre var efter sitt besök i Västergötland 1219 väl bevandrad i svensk geografi. I Ynglingasagan namnger han också Vänern korrekt som ’Vaenir’. Precis som han fastslår att Odin tog sin boning i det gamla Sigtuna, som han också placerar vid Lögen.

Senare i samma saga låter han ynglingakungen Jorund och hans bror Erik fara in i Lögen, på sin väg till Uppsala. När han berättar om Agnes öde, så namnger han Agnafit, Tör och Stocksund. Detta verifierar Snorres uppgifter om Lögen vs. Vänern, på samma sätt som ett omnämnande av Bern och Basel i samband med Schweiz (oavsett om städerna är felplacerade), visar att man aldrig skulle kunna förlägga Sverige till Alperna eller Schweiz till Norden.

Det krävs inga källor för att leda i bevis att så gott som alla vattendrag från början haft samma namn, vatten, d v s Lögen, innan de namngivits av i första hand bosättare i dess närhet. De större sjöarna fick säkert flera namn av de kringboende, innan något ’satte sig’.

De allra största fick som Mälaren bestämd form, de utgjorde helt enkelt Vattnet. Att Mälaren hetat Lögen är belagt också genom det hundarenamn, Lagunda, som ligger vid sjöns norra stränder. Först i senare tid blev det viktigt att skilja mellan detta och andra stora vatten. Detta var inte så svårt, eftersom man dialektalt haft olika benämningar på sitt Vatten.

Den äldsta etymologin vi har för namnet Vänern är nämligen också vatten, enligt Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok, men med ett annat ord: av urnordiska wania, en avljudsform av uan, vatten, som bl a även förekommer i litauiskans vandu. Även sanskrits vána betyder samma sak. Namnet är säkerligen urgammalt.

Det är också fullt rimligt är Lögen bytt namn, m.h.t. hur föränderliga dess strandlinjer varit. Stränderna kring Prästfjärden sydost om Selaön, vid slottet Mälsåker, var grusiga och fick ett eget namn som passade väl även för resten av sjön.

Precis tvärtom förhåller det sig med Vänern, vars strandlinje varit närmast oförändrad, något skäl att byta namn från vatten (Wania-, Vändel e d) till vatten (Lögen) fanns väl heller knappast oavsett föränderlighet.

Vatten var jämte elden det mest betydelsefulla elementet i asatron. Nordborna var dock av allt att döma inte påverkade av den så kallade elementläran, där dessa båda kompletteras av luft och jord.

Det finns däremot exempel i Eddan på där man uttalet tanken att elementen var tre: eld, vind och vatten, vilket anknyter till de högsta gudarnas tretal – kanske Ted Gärdestad hämtade inspiration härifrån också, inte heller han hittade väl något poetiskt i att inkludera smutsig jord i sin stora hit.

Havsguden hette Ägir och hans maka hette Ran. Ägirs namn har PIE-rötter och det är därför ingen överraskning att hans maka, Ran, personifierar havet självt och saknar större personlighet.

Ägir skulle vara en av jättarna, men är ändå en vänligt sinnad havsmakt, medan Rans namn betydde ’rån’, trots att hon var asynja, av gudasläkte. Vilket understryker att vatten ansågs vara både livgivande och något man var rädd för.

En stor andel av befolkningen slutade sina liv som drunknade, för detta var en tid när samfärdsel över hav, sjö och älv var den gängse, och man tog båten även över dödligt kalla vatten, ända till dess isen lagt sig eller nyss gått upp. Härvidlag står runan symbol för något kluvet, på liknande sätt som månen, i lucka fem, den som vattnet också är så starkt anknutet till.

Runristaren valde vatten som symbol, inte skepp, hav, sjö eller fisk. Kanske för att fånga allt i ett, men troligen ändå främst på grund av vattnets sakrala och magiska kvaliteter, särskilt då i samband med fruktsamhet och helande processer. Vilka var då vattengudarna som man offrade till?

Njord, havs- och fiskeguden, är precis som Freyr en av vanerna och kan för all del ha en särskild relation till Vattenrunan i den egenskapen. Vanerna anses ju ha varit fruktbarhetsgudar och därför kopplas de ofta till den här offerkulten, deras namn bör också ha direkt samband med sanskrits ord för vatten, se ovan. Vanerna var dock generellt inte mindre krigiska än asarna.

Vad avser Njord så har han åtminstone femton olika roller eller aspekter, varav skepps- och fiskelyckans är två. Han är bl a även med som kenning för krigare och har med årstidsväxling att göra, är kopplad till fruktsamhet, men också till tideräkningen i stort. Vi återkommer till honom. 

Den främsta asynjan Friggs bostadsort var enligt Gylfaginning Fensalarna, vilket betyder ’träskhallarna’. Troligen är Saga Friggs binamn och Sagas Sökkvabäck, ’Den sjunkna bäcken’ i Grímnismál, bara ett annat namn för samma bostad. Hon är därmed minst lika mycket en fruktbarhetsgudinna kopplad till vatten, som vanadisen Freya.

Även den av Tacitus beskrivna gudinnan Nerthus har en koppling till vatten, Tacitus skriver att man offrade hennes trälar i en sjö som avslutning på ritualerna. Och kanske är Nerthus i själva verket samma som Njord, ursprungligen; namnet har samma etymologiska ordstam. Hur könsbytet gått till är en intressant men för lång historia. Om den har med gemålen Skade att göra?

Absolut! Och som jag väl också nämnde är min egen hypotes att Njord faktisk bytt kön två gånger, Nerthus var ett mellanspel.

De uppräknade Nerthusfolken har antagits ha hållit till främst i Angeln och Schleswig med omnejd, men också möjligen på Öland. Liksom våtmarksoffer gör. Men inte bara här. När man offrade till gudarna i brons- och äldre järnålder, så var det regelmässigt i vatten och träsk, och så pågick det ända in i vendeltid.

Monstret Grendel i Beowulfkvädet och hans ännu obehagligare mor, representerar denna gamla tradition, som motpol till den nyare religionens företrädare i de stora hallarna. Det kan rent av ha varit diktverkets underliggande sensmoral, att visa hur avskyvärd sådana avgudabeläten var.

Danske professor Ilkjaer har ägnat sitt liv åt att systematiskt registrera och tolka de otroliga mängder vapen som man har offrat i de danska mossarna. Hela stridsmunderingar, inklusive ryttarutrustningar. Även båtar offrades: Hjortspringbåten, det tidigaste fyndet av en bevarad båt, är från 350 f.Kr.

Bevarandeförhållandena har förstås varit avgörande för vart offer kunnat återfinnas, ändå är den geografiska spridningen anmärkningsvärt koncentrerad till Jyllands östkust och till Fyn, där både de flesta och de största mossoffren skett.

Varför inga angrepp från Nordsjötyskland? Och varför angreps inte Själland? Tack vare det stora materialet har man kunnat ursprungsbestämma vapnen – och en hel del kom från Sverige. Både från öst- och västkust, liksom från Norge och Finland, men inga från södra Sverige.

Kring år 200 genomfördes anfall från Norge och de norra delarna av Västkusten. Ett sekel senare kom nya vågor från i första hand Mälardalsområdet, övriga Svealand och nedre Norrland. Detta har gått att fastställa med hjälp av detaljer på sköldhandtag, material och utseende på eldstenar.

Man ska hålla detta i minnet när man annars gärna överväldigas av hur fyndrik den romerska järnåldern i Danmark ter sig; de förutvarande ägarna kom alltså inte från Danmark. Det gäller också några av de tidigaste runinskrifterna, som vi finner på dessa offrade vapen – med ursprung från tyska Östersjökusten i den första vågens anfall på 100-talet, och under de påföljande århundradena alltså från den fennoskandiska halvön.

Vapenoffren omfattade även guld och exklusiv romersk import. En av de dummaste teorierna kring fenomenet, är att det var ständiga losers som åkte till Danmark och lät sig besegras gång på gång, medan danskarna snällt avhöll sig från liknande raider – eller ständigt gick segerrika.

Den allra mest krystade idén är att fynden kommer från strider på bortaplan. Jutarna och Fynborna skulle ha tagit allt krimskrams med sig hem och offrat i sina egna mossar. Jag avstår hänsynsfullt från att namnge den sydsvenske professor som kom upp med den tanken.

Det framstår verkligen som höjden av slöseri att åka på krigståg, med allt vad det kostar och med livet som insats, samla ihop krigsbytet, vunnet efter uppenbart hårt motstånd – och sedan bokstavligen slänga det i sjön efter att ha släpat det hela vägen hem.

Att våra egna jordar inte bevarat gods eller ben på samma sätt är en bättre förklaring. Och det finns ett sumpvått undantag. Skedemosse på Öland, där framförallt fynden av sju guldarmringar av så kallad ormhuvudtyp är notabelt. Dessa hade troligen mellansvenska ägare från början.

Ormhuvudringar tycks ha burits av såväl män som kvinnor under tidig folkvandringstid. De finns också bland vapenoffren i de danska mossarna, men är annars vanligast i Mälardalen och på Gotland. Förekomsterna i det exceptionellt rika Himlingöje på Själland är bara en av många indikationer på ett starkt samband just med Mälardalen.

Den mest sannolika, med skelettfynd och källtexterna från 500-talet överensstämmande tolkningen, är bl a den danske historikern Johannes Brøndsteds i standardverket Danmarks Oldtid: nämligen att det var svear som slagit sig ner här.

Här har vi också en förklaring som plötsligt ger Gefjonmyten en anknytning till ett möjligt historiskt händelseförlopp! Det är ju samtidigt även en helt rimlig förklaring på varför Själland inte har några offerfynd efter mer eller mindre ovälkomna besök österifrån.

Hallarnas herrar, även i Danmark, insåg förstås till slut vilket hejdlöst slöseri det var att offra all grannlåt till Grendels mor i träsket. Men övergången till hallarnas religiösa praxis inleds först under folkvandringstid och är överhuvudtaget inte påvisbar 500 f.Kr.

Frågan är då om det går att finna en koppling mellan vatten och talet tjugo? Jodå, de finns, i folkloren. I trolldomsformler ska man ofta räkna från tjugo ner till ett för att stoppa så väl blodflöde som utväxter, knölar och struma, liksom även när djur har blivit sjuka, tillsammans med ramsan ’liksom vattnet försvinner, går skämningen bort’.

Agrell citerar några formler som alla handlar om att fördriva ’ont vatten’. Att rita fyra femmor på en sjuk hästs högra framhov efter högläsning ur en formel om S:t Per hjälper tydligen också.

Jag vill nu passa på att visa att det också kan ha funnits en större planskiss i Runmästarens tankar när han konstruerade sin rad. Ett sådant samband är onekligen den intressanta placeringen av Måne, Is, Sol och Vatten på platserna 5, 10, 15 och 20.

Observera att det bara är i Agrells dolda rad som sambandet blir så här tydligt. Vatten är alltså två gånger is, vilket låter som just ’ont vatten’, och finns i månens alla fyra faser, vilket låter rimligt med hänsyn till månens ständiga påverkan på tidvattnet.

Att månen står på samma sätt i förhållande till is som solen gör i förhållande till vatten ser också harmoniskt ut i mina ögon. Ibland behövde kanske inte mer magiska samband än så föreligga, utan att det räckte för Runmästaren med denna välfunna symmetri och estetik.

Noteras i detta sammanhang att hela 18 av runradens tecken är just symmetriskt formade. För tecken utan huvudstav så tycks det ha varit ett absolut krav. Och en total av 24 månskäror kan också läsas ut. Om det är slump eller en given konsekvens av redan beslutad utformning går förstås inte att veta, men att Runmästaren noterat saken är jag säker på.

Och detta är inte det enda sambandet. Även om det skulle ha funnits andra möjligheter, så verkar det rimligt att Runmästaren valt att ordna sina runor efter en skiss först, innan han bestämde sig för att ta tag i enskildheterna, som sedan fick knådas vartefter tills de stämde in i mönstret.

Nu sätter vi äntligen lucka över Morgans namn. Ja, som tack för senast så förbjuder vi både Morgans namn och nuna i kalendern framöver, ett förbud som varar ända till och över julafton. Vill Morgan hålla sig uppdaterad avseende denna omstörtande verksamhet så får han alltså göra det via Säpo.

Nu ska vi öppna lucka nummer 19, Mannaz, mannen – eller människan, om vi ska vara lite mer politiskt korrekta. Formellt är detta även namnet på en gudom, men här är det alltså inte guden som avses, guden står snarare själv som symbol för människan, i formen av deras urfader.

Det är svårt att få till slump att talet som förknippas med människan är 19, eftersom en sådan föreställning går tillbaka ända till Babylonien. Där man menade att människans kropp stod i förbindelse med zodiakens tolv stjärnbilder, medan hennes själ behärskades av de sju ’vandrarna’, 19 blir alltså summan av kropp och själ.

Sådana här kraftfulla bilder sporrar mänsklig fantasi och har en stor förmåga att bita sig kvar. Idéerna finns belagda även i senantiken och är i kristen tro överförda så att ’de sju själsegenskaperna’ låter sig frigöras i varje planets sfär. I Egypten har de gamla kopterna drygat ut det här talet med treenigheten och når alltså 12+7+3 och därmed 22. Men principen är densamma.

Det finns också en annan möjlig koppling till talet, som perserna bidragit med, och det är den stora metoncykeln: 19 solår överensstämmer vid en differens av bara två timmar med 235 månmånader. Utöver det normala dussinet månmånader per år krävs sju ’extramånader’ över hela cykeln. Tolv + sju alltså.

I kulturer där man lade till en extra skottmånad ungefär var tredje år var alltså detta av betydelse, kände man till det här så var tidens gång på längre sikt ordentligt fastsurrad vid naturvetenskapliga axiom. Och enligt en förtjänstfull avhandling i ämnet av Andreas Nordberg, så var det just skottmånader vi använde oss av här i nordisk förkristen tid.

Men detta borde väl vara fullständigt okänd materia för Europas bronsåldersgermaner? Inte nödvändigtvis. Efter fyndet av den s k Nebraskivan i mellersta Tyskland så har vi fått en helt annan syn på graden av civilisation; Europas första högkultur uppstod i denna region redan 2000 år f.Kr.

Med ett gediget detektivarbete har forskarna kunnat konstatera att skivan använts för avancerade astronomiska studier. Vad man snabbt och lätt kan komma fram till är att Plejaderna är avbildade och spelar en framträdande roll. Men inte hur framträdande. Nebraskivan avslöjar mycket mer än vad det otränade ögat kan se.

Nu vet vi att Plejaderna tillsammans med månen fungerade som tidtäljare i detta förgermanska samhälle, och att det var med hjälp av dem som man kunde räkna ut ifall en extra månmånad skulle läggas till i det nästkommande solårets kalender eller inte. Ur talmystisk synvinkel är det förstås också intressant att de synliga plejaderna var sju till antalet.

Upptäckten av metoncykeln skulle alltså ha skett med hjälp av dessa sju himlakroppar i den fixa stjärnhimmelns firmament. Men inte i Tyskland; att man där skulle haft tur att ha vintersolstånd med stjärnklara nätter 40 år i rad är helt enkelt matematiskt alltför osannolikt.

Väderförhållandena i mellersta Tyskland är inte sådana att de erbjuder de långa astronomiska mätserier, såsom krävs. Men man vet att babylonierna räknade ut metoncykeln långt innan man på 600-talet f.Kr faktiskt fixerade den i en kalender.

Mest sannolikt fanns kunskapen redan under kung Hammurabis regim under första halvan av 1800-talet f.Kr. Enligt Meller och Michel, författarna till boken Nebraskivan, så var förhållandena på himlen idealiska år 1778, då Plejadernas sista synlighet helt sammanföll med den nya månskäran. Kungen lät utlysa en extra månmånad, samtidigt som han krävde in skatterna i förväg.

Författarna tror att någon gjorde ungefär samma resa som jag antar att Runmästaren måste ha gjort 1300 år senare. Dvs att det babyloniska hovet besöktes, och att man hämtade hem kunskapen till Nebrariket vid mittersta Elbe, där skivan sedan bevisligen konstruerades.

Min första poäng med allt det här är att kunskapen om den 19-åriga cykeln därmed också bör ha avsatt spår i form av blóthögtidligheter, som kan ha levt kvar långt efter att Úněticekulturens Nebrarike gick under. Inte minst de guldhattar (lucka 11) som dyker upp något senare i tiden, från ca 1400 f.Kr. och framåt, talar för att kalenderkunskaperna hade överlevt, även om metoderna och specifikt plejadernas betydelse glömts bort och bytts ut.

Det i lucka 11 omnämnda glasögonspännet från Hågahögen med 8+11 = 19 cirklar talar för att man kan ha tillämpat både en liten och en stor blótcykel och år tusen f.Kr. var väl medvetna om  hur det astronomiska mån- och solåret hängde ihop. Ritualen kan ha överlevt från en tid då kunskapen fanns, men sådan kunskap behöver ju inte ha funnits för att fortsätta traditionen med en 19-årscykel, vars tillämpning fungerade över hundratals år utan att behöva korrigeras mer än måttligt. Att cykeln ‘löpte i en åtta’ som hade en rimligt väl överensstämmande ‘midja’ efter åtta år kan också ha iakttagits genom betydligt mindre avancerade studier, inte minst eftersom dessa inte krävde en lika lång observationsperiod.

Talmystiken 7+12 kan dock ha överlevt ännu längre i minnet, även efter att kunskapen hur och varför den användes förlorats; tusen år efter Nebrarikets undergång hade även felet i metoncykeln hunnit bli så stort att man uppenbart spårat ur om inga korrigeringar gjordes. Hasslefyndets (lucka 6) bronsplattor kan vara ett exempel, för de är alla sjuringade och tolv till antalet. Sådana föremål, utan synbart bruksändamål, bör ha varit starkt symboliska och därmed fått mycket medveten utformning och antal.

Min andra poäng är att det råkar vara så att genetikerna nu har funnit bevis för att den föregående Bernburgkulturen i samma tyska region hade ett stort inflöde av svenska trattbägare, troligen från Mälardalen, som emigrerade dit ca 3200 f.Kr. De svenska banden till den senare Úněticekulturens Nebrarike kan därför alltså vara närmare än vad man skulle kunna tro.

Inte minst eftersom man också vet att de svenska män, som idag är bärare av haplogruppen I2, har kommit hit från den i Centraleuropa efterföljande kulturen, kägelamforikerna. Eftersom även de trattbägare som lämnade Sverige var I2-bärare, så bör det inte uteslutas att ättlingar till just dessa fanns med i samma grupp.

I analogi med de religionshistoriska forskarnas tolkning av de fyra årsblóterna, som ’människans förening med gudarna’, så bör förstås i så fall en stor 19-årig blótcykel ha kopplats till människans livscykel.

Överenstämmelsen med tonåringens övergång i manbarhet inom samma tid förefaller spontant vara en möjlig anknytning man då kunnat göra; manbarhetsriter har i alla tider varit förbundna med högtidligheter och festivitas. Kanske ansågs i så fall just denna årgång som särskilt gynnade av gudarna.

Den mindre exakta åttaåriga cykeln utgjorde en del av den 19-åriga och tillkom kanske som svar på ett behov av mer regelbundna sammankomster. Kunskapen om hur man mätte metoncykeln var i och för sig inte mer nödvändig än att den kunnat undvaras och korrigeras på fri hand, i efterhand när det blev fel. Troligen glömdes den bort efter några generationer.

Men det finns faktiskt indikationer på att den överlevt mycket längre än så. Nittonårscykeln var fastslagen också som en del i den julianska kalendern, med en justering som krävdes efter 304 år, med en dag, då felet hunnit bli ett dygn. Den här trehundraårs-perioden tycks kunna ha varit känd redan innan kyrkans män fastslagit denna.

Olof Rudbecks insatser för att insamla folkloristiska historier och särdrag har en intressant passage, som handlar om en äldre man i Uppsala som påstod att distingsdagen, som infallit på samma dag vart 19:e år i ungefär trehundra år, detta år hade flyttats tillbaka en dag. Detta enligt en minnesregel som fanns antecknad på en gammal kalenderstav, ägd av gubbens farfars far.

Det här hände år 1689, och inte ens den lärde Rudbeck kände till Snorres Edda, knappast heller något gubben han träffat på heller kan ha gjort; Eddan var då inte ens översatt till svenska. Desto märkligare är då hur Snorre i Ynglingasagan berättas om ‘Aun den gamle’, regerade omväxlande blev bortdriven från Uppsala i sex 20-årsperioder, därefter blotade sina söner en efter en för att få leva längre i tioårsperioder.

Aun den gamle, om han levat, torde ha gjort det på 400-talet, och även enligt Ynglingatal förknippas han med hög ålder och blot. Andreas Nordberg som skrivit om detta har anmärkt att både tio- och tjugoårsperioderna sannolikt är en metaforer för blotcykler. Man kan t ex föreställa sig att man i Auns tid övergick från den längre till den kortare blotcykeln, vilket var en så genomgripande händelse, att Aun kom att förknippas med detta.

Tjugoårsperioderna skulle följaktligen kunna vara egentliga 19-årsperioder med inkluderande räkning. I en tidigare ättelängd, Historia Norvegiæ, antyds att Ynglingasagans 10-årsbloter nog skall vara 9-års, dvs med inkluderande räkning åttaårscykler. I Eddan nämns också i flera sagor Halvdan den gamle och Snö den gamle, kungar med 300-årig livslängd, vilket kan antyda förkristna beräkningar avseende nödvändigheten att justera metoncykeln – sannolikt just med runstavars hjälp.

Avslutningsvis, tillbaka till själva runan. Den går utan större svårighet att känna igen i förebilden, grekiska Mu, och när man betänker att M-formen redan var upptagen av Ehwaz, Hästrunan som vi talade om i förra luckan, så blir formen än mer logisk.

För mig framstår det som medvetet att formgivningen också signalerar ett samband med Gifu, offerrunan, som på detta sätt hålls bunden av de båda huvudstavarna. Men det är något som stör. Gifurunans kryss ser ju faktiskt inte riktigt likadant ut som det rätvinkliga krysset i Mannaz.

Jag påstod förut att Runmästaren gjort alla vinklade streck i runraden 45° plus eller minus i förhållande till planet. Men Gifu är ett undantag. Varför det? Om det inte går att hitta ett bra svar på den frågan, så skulle min hypotes tappa en hel del av sin styrka.

Den bygger ju på att Runmästaren var en konsekvent herre, med en uppsättning principer som han följde enligt en lika bestämd prioritetsordning. Gifu hade mycket väl kunnat göras lika bred som Dagaz, och då hade allt varit frid och fröjd. Men så ristas Gifu så gott som aldrig.

Redan de första runinskrifterna kan förstås vara distorderade jämfört med det sanna originalet. Omvänt kan den stiliserade rekonstruktion som nu utgör vår konceptuella bild av runraden vara missvisande även när det gäller andra runtecken. Men det är dessa premisser vi måste utgå ifrån.

Jag har dock hittat ett svar, som förklarar varför varken Gifu fick ett kryss med räta vinklar eller Dagaz fick ett som såg ut som Gifus X. Eller varför Runmästaren inte heller gjorde både tvärtom, dvs en bredare Gifu och en smalare Dagaz. Samt varför Mannazrunan fick exakt den form den fick. Det handlade om avancerad talmagi.

Jag tror att han ville ge Mannaz, den mest prosaiska symbolen i hela runraden, ett större sakralt innehåll. Människans själ är ju en summa av så mycket. Och Runmästaren var dessutom en magiker som verkligen excellerade i att hitta sätt att fylla runraden med dolda innebörder.

Så titta på runraden igen. Fundera över hur många runtecken som faktiskt döljer sig i detta enda tecken. Det vill säga, som kan läggas rakt över Mannaz tecken utan att synas? Isrunan, så klart. Men som ni lätt upptäcker så kan även Uruz läggas över Mannaz och helt försvinna.

Utan att spegelvända eller vrida på kandidaterna, så stämmer följande: Uruz, Kenaz, Wunjo, Is, Ehwaz, Lagu och Dagaz. D v s sju stycken, vilket är ett av de båda tal vi kunde förvänta oss. När man sedan räknar dubbletter (främst efter spegelvändning) så dyker det andra talet upp: tolv. Just det, 7+12 = 19.

Så hade det inte blivit om Runmästaren valt att göra Gifu så att tecknet fått den vedertagna vinkeln 45°. Då hade det blivit en träff för mycket. Hade Dagaz gjorts smalare istället en för litet.

Den talmystiska effekten hade i och för sig kunnat uppnås även med en smalare Dagaz om Runmästaren istället breddat Gifu, dvs om han bytt ut Dagaz mot Gifu.Men då hade inte den här talsumman blivit resultatet.

De sju ingående tecknens respektive ordningstal summerar nämligen till 84. Vilket är detsamma som… sju gånger tolv. Med Gifu men utan Dagaz så når man bara 67. Att försöka bevisa att den här tanken fanns kan jag naturligtvis inte. Bara visa att det skulle kunna varit så.

Denna utstuderade talmagi skulle i så fall kunna vara själva kronan på Runmästarens verk, som krävt en hel del pusslande för att få ihop. Och för honom – liksom för mig – ett mer än godkänt skäl att bryta principen om att alla vinklar ska vara räta eller 45°.

Konsekvensen, att Gifu faktiskt saknas i Mannaz, kommer dessutom visa sig ha ännu en viktig betydelse i Runmästarens stora skiss. Men den frågan ska vi vänta med till lucka 23 innan vi reder ut.

Sju runor, och med denna enda, Mannaz, en åttonde, som omsluter dem alla, likt fixstjärnornas kristallhimmel. Den på så vis sammansatta Mannazrunan blir alltså i sig själv en metafor för Heimdall, den åttonde sfären, det eviga världsträdet – och människans skapare.

Guden Heimdall blir därmed också närmast synonym med Mannaz. Nej, ni har inte hört detta någon annanstans. Inte ännu! Vi får se hur många historiker som nu kommer bli tvungna att göra källhänvisning till ’Morgan Johanssons runkalender’, eller som istället försöker låtsas att de kommit på det här helt själva.

PS. Uruzrunan innehåller en vinkel som är 180°- 45° = 135°. Eftersom en bra variant saknas (den halva högra huvudstaven hade inte kunnat göras hel, då hade det blivit en Hagalruna, och den hade inte kunnat riktas uppåt, då hade den liknat en spegelvänd Eihwazruna), samt att Runmästaren sannolikt eftersträvat en piktogrammatisk likhet, så bör denna vinkel kunna ses som en tillåten konsekvens av 45°-regeln. DS.

Nu ska vi öppna lucka nummer 18, Ehwaz, som är detsamma som Hästrunan. 18:1 Runtecknet ser ut som ett M och måste vridas 90° för att man ska se att det egentligen är ett E. Ehwaz förlaga, Epsilon, är då inte så lik att vi kan förstå hur det gått till, när runmästaren valt formen för Hästrunan.

Att bibehålla ryggen till höger och tre snedstående tvärstreck var kanske inte uppenbart otillåtet, men skulle se klumpigt ut, givet regeln om att dessa streck måste luta 45°. Personligen gissar jag också att Runmästaren inte ville att de viktiga Ass- och Färunorna skulle ’överträffas’.

Hästrunan är exempel på hur lärda runologers felaktiga dateringar lätt kan bli upphöjda till sanning. En auktoritet, Krause, passade vid en runristningsinventering på att datera dem med hjälp av Hästrunor.

Hästrunor med horisontellt tvärstreck verkar vara äldst, tänkte han – utan minsta stöd för den tanken, och det ledde till en hel del cirkelresonemang. För då daterades ju andra runors former som stod tillsammans med dessa ’äldsta’ hästrunor, som om de också måste vara av äldre typ.

När sedan vår egen stora auktoritet, Odenstedt, tog Krauses dateringar som utgångspunkt för sin dateringsmetod, så blev ingen Hästruna med M-form äldre än 400-tal och ingen med horisontell tvärslå yngre än 450, helt enkelt eftersom detta var Krauses utgångsantagande.

Odenstedt konstaterar att M-formade hästrunor märkligt nog ’uppkommit sent’. En sanity check borde ha fått honom att låta bli att publicera, men även runologer vill ju gärna få rubriker, så istället spreds den logiskt obegripliga slutsatsen. Och blev till en länge befäst svensk sanning.

Detta sagt bara för att alla med stark auktoritetstro måste inse att även experterna går fel ibland och att då sunt förnuft och förmåga till deduktivt tänkande måste gå före blind lydnad. Om min egen hypotes om Runmästarens systematik stämmer, så skulle han aldrig konstruerat hästrunan så.

Att de som sedan tillämpat hans system missuppfattat det eller förvanskat det medvetet är en helt annan sak. Och när anden väl släppts ur flaskan, det vill säga, när hemligheten med runorna spritt sig utanför den lilla skaran invigda, så skulle det tvärtom förvånat om felaktigheter inte uppkommit.

Hästen är faktiskt det enda djur som finns med i runraden, om vi bortser från uroxen och fän, som är helt symboliska figurer och metaforer för annat. Även hästen är i och för sig nog en dubbeltydig metafor också den, men den står sig också gott för sig själv.

Hästens roll för de indoeuropeiska herdefolkens erövring av Europa har dock möjligen överdrivits. Före 900 f.Kr. finns det faktiskt inga bevis för att hästar reds. Länge var hästen helt enkelt heller inte tillräckligt stark för att bära en man, särskilt inte en med full krigsutrustning.

Troligen användes hästar som packdjur ända fram till 1.900 f.Kr, hävdar Flood, en amerikansk forskare. Och den var inte alls enbart använd av herdarna. Man har funnit nära 6.000 år gamla hästben på de till Sverige just anlända jordbrukarnas boplatser i Mälardalen.

Men det tog alltså över 2.000 år innan man började använda vagnar bakom dem, och innan de fick militära ändamål. Och vagnar krävde öppen tundra eller vägar. Om hästar var så betydelsefulla som hävdats, varför dröjde det till år 900 f.Kr. innan någon avbildade en man till häst?

Och varför slog inte denna nya ’uppfinning’ igenom snabbare i så fall? Att detta verkligen var en avgörande konkurrensfördel kan ingen betvivla. Det bästa beviset för att man inte red utgörs faktiskt av stridsvagnarna, som fanns kvar ända till ca 400 f.Kr. De hade varit obsoleta långt innan dess om alla kunnat rida.

Därmed också sagt att när ridhästen väl kommit så fick den snabbt enormt genomslag, den revolutionerade inte bara kriget utan all landväga samfärdsel. Och den var utan tvivel än mer skräckinjagande för dem som fortfarande inte själva hade förstått att utnyttja den till fullo. Där hästfolken regerade drabbades dem som enbart hade sina apostlahästlar att ta sig fram med ofta av ond bråd död.

Apokalypsens fyra ryttare nämns första gången av profeten Sakarja i Gamla testamentet, under sjätte århundradet före Kristus. Knappast någon tillfällighet. Och när det stora tekniksprånget – ryttaren – blivit allmängods, så slog sadeln igenom och orsakade ett nytt, just vid denna tid. Runmästaren hade goda grunder att se på hästen som något mycket farligt. Ja, rent av dödligt.

Hästen hade under alla händelser fått – då om inte förr – en stark anknytning till dödsriket, och kanske specifikt för resan dit, i egenskap av färdmedel. Det handlar om det slutgiltigt ödesbundna; en anknytning även till den sortens nöd som Naudhisrunan och nornorna stod för.

Odinn är en så kallad psykopomp, en gud som rör sig mellan de levandes och de dödas riken, och alltså bryter mot den oskrivna lagen. Lämpligt nog är hans tal också Naudhisrunans dubbla, som en ToR-biljett till dödsriket bör vara. Och – varför inte! – kanske är det också just därför som hans häst Sleipner behöver en dubbel uppsättning ben.

Det här kan nog ha varit Odinns ursprungliga roll, den som senare gjorde honom både till mäktig härskare och asarnas store magiker och trickster. Observera gärna att det faktiskt också saknas just en dödsgud i asatron; den opersonliga gudinnan Hel finns där, men hon ger intryck av att vara en sen skapelse, namngiven av sitt rike av Snorre i Gylfaginning men troligen onämnd i den äldre poetiska Eddan (beror på hur man tolkar den).

Runmästaren kan alltså medvetet ha gjort runan som metafor för dödsguden Odinn. Det finns också flera bekräftelser i Eddan som visar att 18 verkligen var hans tal. Odinns trollsånger är 18 till antalet, och den andra Merseburgbesvärjelsen, som handlar om Odinn, består av 18 ord.

I gissningstävlan i Vaftrudnismál besegras jätten av Odinn i förklädnad med den 18:e gissningen; vad Odinn viskat i sin son Balders öra när denne lades på likbål. En tydlig hänvisning till Odinns förmåga att ta sig till dödsriket, för annars skulle frågan framstå som ett regelbrott. Samma typ av tävlan genomförs i Hervararsagan, återigen med Odinn i den ena huvudrollen. Då har antalet gissningarna dubblats till 36.

Folkloren vittnar om att kristenheten väckte liv i Odens gamla roll. Hästens roll som den ondes kreatur är bekräftad i mängder av folksagor och är då gärna stor och svart. I Småland var ’den stora hästen’ densamma som Odinns och långt in på 1800-talet pratade sydskånska bönder om ’Noens’ häst, som utan tvekan också är Odens, medan andra talade om ’Hels häst’. Det var djävulen man åsyftade och även samerna tänkte sig djävulen i hästgestalt, när han hämtade en död.

Talet 18 har även i sig självt fått samma betydelse. Fladdermusen var också ett djävulstyg och kallades för ’attanpackan’ i Skåne, där ’attan’ är dialekt för 18. ’Det var som attan’ är alltså detsamma som ’det var som fan’, men bottnar i noauttrycket ’det var som 18’, som senare fick sin egen eufemism, ’det var som sjutton’ – man stannade alltså i tid och undvek att åkalla djävulen.

Odin som trollkarl med en magisk stav finns också med som motiv i gamla svartkonstböcker, bland annat hur han med staven tämjer kvinnor, eller får kvinnor att bota hästar. I en isländsk sådan bok avbildas trolldomsstaven Gapallder, vars antal utsprång mycket riktigt är 18.

Även gamla runristningar har knutits till Odinn. Den mest uppenbara är den västnorska 18:6 Kårstadsristningen från 200- eller 300-talet. En viss Aljamarkiz kallar sig magiker och förutom att inskriften är 18 tecken lång så är talsumman, med Agrells metod 180, alltså Hästrunan x Isrunan.

Förutom svastikan, som kan ha ristats för att muntra upp lite, såsom detta soltecken oftast var avsett att göra, så framgår det som uppenbart att den magiska besvärjelsen åkallar dödsguden Odinn och hans magiska hjälp till den jordlige trollkarlen.

Personligen brukar jag vara skeptisk till alla bilduttolkare som genast ser Odinn i allt som har med järnåldern att göra, men jag vill istället gärna föra fram en egen identifiering, som ingen tycks ha sett: Odinn på den uppländska Möjbrostenen. Och då har man ändå gjort många försök.

Stenen är känd framförallt för sin helt unika skiss, som har kallats den nordiska järnålderns märkligaste konstverk. Motivet skulle vara en jaktscen, men, alla tolkningar av runraden förbisåg den möjligheten, för hundarna upptäcktes inte förrän 1952 och tolkningarna är inte i närheten.

Bilden och hela runstenen har Mac Kay anklagats för att vara ett falsarium. Dag Stålsjö hoppade naturligtvis också på det spåret, i sin tes om var Svearikets vagga stod. Bl a anfördes att runorna skulle ha stått för begynnelsebokstaven i ‘lustigkurrarnas’ förnamn, en grupp uppsalastudenter.

Det intressanta är att dessa teorier fått stå kvar och relativisera stenens betydelse, trots att de är luftpastejer. Kunskapen om runtecken, så väl att äldre och yngre tecken kunnat skiljas från varandra var förbehållen en väldigt snäv krets. Den äldre runraden hade vid denna tidpunkt inte ens dechiffrerats.

Att man målat dit konstverket i efterhand och sedan lyckats dölja ‘hundarna’ (vargarna) är lika osannolikt. Stilen framstår faktiskt som artfrämmande även vid jämförelse med svensk 1600-talskonst. De nämns heller inte av de tidigaste källorna på 1600- och 1700-talet. Varför då ens rita till dem?

Den bästa anledningen varför konstverket ska ses som äkta är nog att en revisionist som verkligen vill få sitt verk att se autentiskt ut inte skulle ha gjort det så att det så uppseendeväckande avvek från vad som var gängse.

Eftersom runtexten avslutas med ordet ’…slagen’ så är det inte så konstigt att uttolkningarna ser ut som de gör; texten passar inte med idén om ett jaktmotiv, den syftar av allt att döma på någon som fallit i strid. Följdriktigt har runologerna efter upptäckten av de påstådda hundarna avhållit sig från fler möjliga klavertramp.

Jag konstaterar dock att ’hundarna’ mycket väl skulle kunna vara Odinns båda vargar, och att det ’svärd’ som ryttaren håller ser ut som en trollstav, med sin ‘klump’ i änden. Att tecknaren undvikit att rita hästens ben kanske också har ett skäl. Odinns springare Sleipner med sina åtta ben hade nog varit svår att ge ett så gracilt intryck, som konstnären annars lyckats så väl med. Då kan runinskriften också bli begriplig, som en kombination av två redan givna förslag: ’Frarad, anhängaren [till Odinn] den enögde, är fälld’.

Nu ska vi öppna lucka nummer 17,  och samtidigt passa på att tända det tredje ljuset, för den sista ätten påbörjas ju med Bjarka, enligt runmästarens dolda runrad. Och precis som i skiftet mellan den första och andra ätten, så är det två kontraster som möts.

Segerguden Týr avslutade andra ätten, och den som påbörjar den tredje är en mäktig kvinnlig gudom, eller snarare symbolen för en sådan. Bjarka, som betyder Björk, anses vara intimt förknippad med kvinnlig kraft. Kanske är det rent av här som runradens sanna drottning håller till?

Stopp och belägg! Sa vi inte nyss att det var på plats 13, i mitten av brädet, som hon borde stå? Jo, men vi vet ju också att det har suttit flera himmelsgudar på tronen, som avlöst varandra. Helt rimligt vore ju då också att en detroniserad himmelsfader har fortsatt följe med sin gemål.

Runans form och ljudvärde är inte mycket att orda om, den följer helt den grekiska förebilden. Men det är intressant att den i Vadstenabrakteatens runrad avbildas både på det stilistiskt korrekta sättet på Pertras plats, och på Bjarkas, men då med oortodoxt rundade böjar, som vårt B.

Detta indikerar runornas likartade sakrala betydelse, då den äldre Pertras ursprung kan ha gått förlorat som självständig tradition. Kvinnligheten i Bjarka kan också lätt anas i ett ideogram för bröst såväl som för nymånar, om man vill, och fungerar därför lättare som traditionsbärare.

Vi kan anta att runmästaren föredrog metaforer framför att uttryckligen ange gudanamn. Frågan är dock varför just björken fått ett eget tecken och varför den ansetts kvinnlig. F-ljudet är som vi ska se hur som helst upptaget. Men när varken ek, ask, tall eller gran fått egna tecken, varför björk?

Det fanns bättre ljud på B än björk. Som dessutom kunnat svara för samma betydelse och stå som metafor för samma gudinna. Jag tänker på ’berg’. Som intressant nog har snarlik etymologi. 17:3 I PIE, alltså proto-indoeuropeiska, hette berg ursprungligen ’bhergh’ medan björk hette ’bherHgos’.

Bara ändelsen skilde sig alltså. 17:4 I urnordiskan kom ’bhergh’ att utvecklas till bjerg och på Färöarna säger man faktiskt björg. Skillnaden mot björk är minimal och förväxlingsrisken uppenbar. Björk var ett maskulint ord. Det var berg också. Men det blev feminint. Bland kelterna.

Där flyttades r:et fram och berg blev ’breg’, sedan ’brig’ och ’bryg’. Betydelsen flyttades från bokstavligen hög till bildligen hög. ’Briga’ kom att betyda makt, samt ge namn åt guden Briganti – The high one – som sedan fick en kvinnlig motsvarighet: Brigantia.

Ordet Briga’s bildliga betydelse, makt, byter kön ungefär samtidigt. Det får feminin artikel. En sannolik förklaring är att detta sker under påverkan från Kybelekulten. Brigantia får nämligen mycket krigiska drag, om än i en något stramare form än den sydländska gudomens.

Och hennes namn levde kvar på Irland i form av Brigid, som tävlar med Freya om att vara norra Europas mest berömda hednagudinna. Hon var faktiskt så omtyckt att kristendomen inte lyckades i sitt sedvanliga smutskastande, istället lät man ett helgon överta hennes namn.

Att dessa samband mellan Europas sydöstra och nordvästra hörn verkligen är fullt plausibla kan styrkas av två företeelser: dels bärnstensförekomsterna bland grekerna; vi vet att de satte stort värde på den och att ett paneuropeiskt handelsnätverk hade hunnit utvecklas under bronsåldern.

Dels vet vi att nordborna var med och drev detta nätverk, inte minst jyllänningarna, som blev ett av Europas rikaste folk på kuppen. En nyckelposition hade den lusatiska kulturen utefter Wisla, Oder och mittersta Elbe. En kultur som av flera forskare helt likställts med den samtida nordiska.

Det spännande som nu hävdas, är att dessa, eller somliga av dessa, kan ha kallat sig för briger, eller bryger, samma folk som vi vet senare slog sig ned vid adriatiska kusten, och kort därefter fortsatte till Anatolien, dagens Turkiet, där de kom att få eller ta sig namnet frygier.

Om det alltså var ifrån Östersjöområdet som det folk kom som dyrkade Kybele, och som kallade sig briger, så är det lätt att föreställa sig att det var hos dem som Brigantia och Brigid härstammar. Liksom kanske runmästaren själv – och hans runa, Bjarka, vars rätta namn ursprungligen kan ha varit briga eller bjerg.

Vi har alltså två runor som båda står för kvinnlighet, passande nog representerade av berg och klippa. Båda är indoeuropeiska till namnet när de kommer till Sverige för 5.000 år sen, men får delar av sitt temperament från den eldfängda Kybele, kanske bara 500 år innan runraden skapas.

Vilka var de? Eller blev de? Vi har främst två modersgudinnor att välja på. Frigg, Odinns gemål och Freya. Freya hade också en make, Od, misstänkt likt Odinn. Och i en saga är hon Odinns älskarinna. Men Odinn var ju en sen gud, eller blev i vart fall inte huvudgud förrän i relativt sen tid.

Sannolikt var alltså ingen av dem gift med Odinn från början. Men vem var deras respektive make i så fall? Går det att avgöra vem som ska knytas till respektive runa, 13 eller 17? Forskarna har försökt hitta kultiska par, genom att studera ortsnamnen, men utan större framgång.

Freyas namn betyder faktiskt fru, hennes titel kan ha förväxlats med och övertagit hennes namn. Frigg betyder ’den älskade’. Etymologin leder tillbaka till en indoeuropeisk ursprungsgudinna, Prih-yah, som på germanska blev Frijjō och som snart fick två skilda betydelser.

Den senare är ’frihet’, och återkommer i veckodagen ’Friday’, döpt efter Frigg, men trots att hon sätts främst har hon annars avsatt få spår. Freya förekommer mycket frekvent i Eddasagorna, Frigg mycket sparsamt. Det finns också en ortsnamnsdimension:  

Freya, eller Fröja, är ett av de vanligaste sakrala ortnamnen, med god spridning över hela Skandinavien, med särskild koncentration till Mälardalen men med ett oväntat fyndtomt Skåne och Blekinge. Frigg har bara två säkra förekomster, i Skaraborg, plus en handfull osäkra, också i Västsverige.

Till sin personlighet har Freya också betydligt mer gemensamt med Kybele, än vad Frigg har. Bland annat en vagn framförd av en katt. Precis som Brigid ägde Freya ett vildsvin, och precis som Brigids var hennes kult svårutrotad, trots att prästerna framställde henne som en slampa.

Freya var en valkyria som valde hälften av de fallna krigarna och hennes ’Folkvang’ har tolkats som metafor för en krigsskådeplats. Brigantia, som romarna liknade vid krigsgudinnan Minerva, ser ut att ha haft liknande egenskaper. Ingenting sådant spåras till Frigg.

Om forskarna har rätt om brigerna så borde de ha varit med i stora slaget år 1250 f.Kr. vid Tollense, fem mil från Oders mynning. De vi säkert vet var där var i alla fall män med nordiska genuppsättningar, 16 av totalt 19 DNA-prov.

Detta var 150 år efter kungabegravningen i Kivik, men bara kort efter att fornborgen och det stora kulthuset byggdes i Håga, strax söder om Uppsala, där Skandinaviens guldrikaste bronsåldersgrav (se lucka 11) sedan uppförs år 1000 f.Kr.

13 mil sydväst om Tollense ligger den 200 år yngre kungagraven i Seddin, jämte Lusehøj på Fyn den enda som kan mäta sig med Hågahögen i prakt och guldrikedom. Längs Oder ligger flera andra praktgravar som visar på tydliga kontakter med Hågariket i Mälardalen. Kanske var det rent av briger som bildade riket?  

Friggs västsvenska ursprung är vagt och motsvaras av liknande osäkra spår i Uppland, efter en gudinna man tror hette Härn eller Hörn, som kan ha föregått Freya. Faktum är att Frigg/Härn visar så lite personlighet att en ursprunglig PIE-jordmoder skulle ha kunnat ge samma intryck.

Pertrarunan står mest prominent, samtidigt är dess anknytning till kvinnlighet diffus. Frigg, den opersonligt verkande och halvt bortglömda jordmodern, kan stämma in i det mönstret. Den mer levande traditionen kring Bjarkarunan och kring Freya, placerar henne på runa 17. De båda namnen skulle alternativt kunna förklaras av två invandringsvågor, den första av stridsyxor med R1a-DNA österifrån över Ålands hav. Den andra söder- och västerifrån med både R1a och R1b. Vaner respektive asar. Den förklaringen utesluter heller inte den första.

Nu ska vi öppna lucka nummer 16, och där hittar vi honom, han som borde ha stått i mitten av brädet, på plats tolv eller 13, eftersom, som vi väl nu är överens om, inte Odinn eller Thor gjorde det, när runraden kom till. Odinns runa var istället Hästrunan, som vi kommer tala om snart, även om han så småningom framförallt kom att förknippas med Nödrunan, nr. 9, som egentligen är nornornas.

En annan potentiell himmelsfader, Thor, fick representeras av Reidrunan (Vagnrunan) på plats nr. 4. Heimdall på plats 8 (Hagalrunan) räckte inte heller riktigt till för att nå ända fram. Även om de nämnda varit så starkt knutna till respektive tal att de inte kunnat byta plats så hade de ju kunna erhålla ytterligare en symbolisk koppling till tronen i mitten, plats tolv (eller 13).

Där tronar istället alltså Ull, som i tidens anda, d v s bronsålderns, i egenskap av solgud kom att överglänsa den tidigare himmelsfadern och ta över hans roll, innan han själv detroniserades. Frågan är om Týr var den som detroniserade, eller den som detroniserades? Eller ingen av dem?

Personligen tror jag att Thors alter ego, åskguden Fjörgynn, särskilt omnämnd i lucka 13, hann emellan, men annars är svaret ja: Týr bör ha varit den förste indoeuropeiske himmelsguden, och möjligen hann han också ta över under epoken som följde efter att runraden ristades, nämligen under den förromerska järnålderns 500 år fram till Kristi födelse.

Týr, den enhandade segerguden, är den som nämns efter Odinn i den passage i Tacitus’ Germania, när han berättar om vilka gudar germanerna främst dyrkade. Merkurius, Mars och Herkules kallar han dem, såsom romarna alltid gjorde, enligt ’interpretatio romana’, en översättning till sina egna.

Tyr är alltså en krigsgud. Hans mod är oöverträffat, det är han som sticker in handen i Fenrisulvens gap för att se till att vargen låter sig bindas, en myt som har ur-indoeuropeiska rötter. Han är också den gud forskarna tror var den germanske himmelsguden före Odinn.

Detta dels eftersom Týrs namn betyder just Gud, och överensstämmer med namnet på den proto-indoeuropeiska himmelsfader som språkforskarna har rekonstruerat. Dels eftersom man på olika grunder uppfattar Odinn som en relativt sentida gud, och har ett namn som inte stämmer alls.

På Negauhjälmen, där den av runologerna idag icke erkända runinskrift står ristad sedan ca 400 år före Kristus, kan man läsa ’teiva’, vilket skulle kunna vara den allra tidigaste formen av gudens namn. Det är också oomtvistat att det är Týr som är avbildad på ett av de jylländska Gallehushornen, enhandad och tillsammans med sin ärkefiende Fenrisulven.

Just denna historia har gått till eftervärlden om Týr, och det ser ut som detta också kan vara mer eller mindre det enda om honom som man minns även då hornen gjordes, ca 400 e.Kr., utöver en vag bestämning till lagstiftande och den av Tacitus bekräftade rollen som krigsgud.

Týr kan också ha haft en sydtysk gemål, vid namn Zisa, enligt ett manuskript från 1100-talet. Ett namn som sammanställts med den mystiska Isis, som sueberna påstods ha dyrkat enligt Tacitus. Vad Týrs eventuella gemål kan ha hetat längre norrut är inte känt, men det är inte omöjligt att vi finner henne på platsen intill, i nästa runa, d v s Bjarka.

Suebernas Isis har en intressant koppling också till de frygier som dyrkade Kybele, eftersom hon påstås ha haft ett skepp som sin symbol, som Tacitus ansåg liknade liburniernas. Dessa liburnier levde vid den adriatiska kusten, där frygiernas föregångare, brigerna, också levat under en tid.

Tacitus nämner även namnet Tuisto eller Tuisco, som skulle vara far till människans anfader, Mannus. Den senare stavningen, om den är rätt, skulle kunna betyda Týrs son. Den förekommer dock bara i ett manuskript.

Men även Tuisto kan ha varit förknippad med Týr i hans roll som högste himmelsgud (och därmed kanske också förklara ’felstavningen’) – så som den kan ha kommit att förvanskas till, innan han detroniserades. Namnet betyder den dubble, och har i alla germanska språk en negativ konnotation: tvist, konflikt.

Som vi redan nämnt så är tvåtalet något negativt och förklarar thursarnas placering i runa två. Som vi också talat om, så har den persiska och zoroastriska  religionen kommit att vända på betydelsen av de gudomliga vediska devas, till att bli Avestas demoniska daevas.

Något liknande kan ha hänt Týr i stora delar av hans kultområde, något som också skulle förklara varför bara angliskan/engelskan behållit en positiv konnotation; det förefaller ju som om hans kult varit starkare i Angeln, att döma av ortnamnen.

Den första stavningen, Tuisto, ger också en etymologi som är parallell med den vediske Tvastars, morfadern till tvillingarna Yama och Yami, som i sin tur kan kopplas språkligt till den nordiske urjätten Ymir. Yama är den vediske dödsguden.

Tvastar råkar också i vedisk mytologi tillhöra släktet Bhrigu, att jämföra med de nämnda brigerna. Det finns också ytterligare kopplingar till frygierna, som bodde vid sjön Ascania och kan vara ursprunget till det bibliska namnet Ashkenaz, som i sin tur enligt ett rabbinskt manuskript från 1000-talet var en härskare över ett germanskt folk i norra Europa.

Att Týr görs till Odinns son först i sen tid, antyds av en tidigare uppgift där han istället är jätten Hymirs. Men kopplingen mellan den vediske Tvastar och hans sonson dödsguden Yama, visar att detta också kan vara en hågkomst om en tidigare omvänd släktrelation – Yamas nordiske motsvarighet kan nämligen ha varit Odinn, i hans mest ursprungliga gestalt som dödsrikets härskare, en roll som sedan förvandlas till psykopomp.

Positionen vid slutet av andra ätten är betydelsefull och att Týr givit namn åt en av våra veckodagar, tisdagen, visar att han långt in i vår tid fortfarande ansågs vara en betydande gud. Redan i Runmästarens tid var Týr dock så uppenbart avpolletterad från himmelsgudstronen att det inte fanns någon tvekan om att hans plats flyttats från mitten av brädet.

Týrs namn kan också betyda ’glory’, ’härlighet’, precis som Ulls, och det ger förstås möjlighet till sammanblandning och förväxling, som kan ha möjliggjort eller förenklat ett mer eller mindre medvetet genomfört tronskifte, särskilt om någon annan gud hunnit komma emellan.

Vi ska passa på att påpeka att runan naturligtvis skulle kunna ha varit menad att avse gudar i generisk bemärkelse, någon accent över y skulle i så fall inte finnas, men så kan det ha varit tänkt från början, även om det är osannolikt: gudarna finns ju redan representerad med Assrunan, och detta på den mest prominenta platsen: det heliga tretalets.

Týr uppges vara en av asarna, vilket också kopplingen till den vediska klanen Bhrigu skulle på ett sätt verifiera; i de vediska texterna var Bhrigu själv en av asuras. Men även den vediska kontexten måste vara en sen utveckling, eftersom den högste himmelsguden ju var den förste av de egentliga gudarna, devas, och därmed motsvarigheten till vanerna.

I Runmästarens tid hade sålunda asarna för länge sedan kommit att etableras som det gudomliga släktet par préférence och Týr var med största sannolikhet en av dessa redan då. Vanerna förärades ingen egen runa, troligen eftersom de ansågs omfattas av begreppet asar som gudomligheter i vidare bemärkelse.

På samma sätt, fast omvänt, kan det berömda svärdet Tyrving ha varit avsett att tillägnas Týr, fastän namnet saknar accent. Detta svärd gick enligt Hervararsagan i arv bland svenska kungar, vilket är spännande, inte minst eftersom sagan skildrar historiska händelser där goterna är inblandade.

En av goternas undergrupper kallades tervinger, vilket även skrivits som tyrvingar, och bland goterna så stod guden så högt i kurs att han räknades som född ibland dem, enligt vad Jordanes skriver i sin Getica från 500-talet. Det mytiska svärdet kan faktiskt ha varit Attilas.   

Týrrunan är, som alla ser, den logiska konsekvensen av att horisontella streck var otillåtna. I övrigt är överensstämmelsen med grekiska Tao fullständig, liksom med latinets T. Eftersom han är bara en av två gudar som namnges av runmästaren så bör vi fråga oss varför.

Kan det ha varit på grund av hans stora betydelse? Inte nödvändigtvis. Runmästaren hade en preferens för dubbeltydighet. En gammal norrön tradition verkar det, som levde kvar i den poetiska Eddans beskrivningar. Runraden rymde därmed mycket mer än blott 24 företeelser.

Det är heller inte några alldeles självklara sådana, med begynnelsebokstaven T, som Týr slår ut, som annars skulle bevisa hur högprioriterad han är. Ännu svårare är det faktiskt att hitta sådana som han självklart skulle associeras med. Hand, Mod, Seger. De fanns, men konkurrerades lätt ut. 

Det kan ha varit därför som runmästaren kände sig nödsakad att använda Týrs egennamn, trots att han egentligen haft samma ambition med honom, som med övriga gudar: att dölja dem för den oinvigde, genom att istället ange de föremål eller företeelser som associerades med dem.

Týrs placering som runa 16 i den dolda ordningsföljden och som 17 i den mer ’offentliga’ är likvärdig med Hagal/Heimdalls på plats åtta/nio, som ’grindvakt mellan två ätter. Det ger honom sannolikt en högre status, men inte den högsta, den som vore rimlig för himmelsguden.

Tacitus skulle förstås ha kunnat missuppfattat saken. Men vad som är minst lika besvärande är avsaknaden av andra bevis. Några fåtaliga brakteater runt år 500 som anses föreställa ’den enhandade guden’ står sig slätt mot en hel uppsjö av Odinnsbrakteatrar och Thorsamuletter.

Även den av mig föreslagne solguden Ull har man hittat fynd från vendeltid, som talar för att han fortfarande dyrkades i Uppland så pass sent som år 600. Ringfynden talar också för att Ull enligt kulten var löftesedernas gud, en roll som anses ha hört till den högste himmelsgudens domvärjo.

Att Týr inte heller var en särskilt framträdande gud i de isländska sagorna, trots hans förpliktigande namn, gör det mer eller mindre självklart att han i så fall istället måste ha haft större betydelse tidigare. Frågan är bara hur långt tidigare.

Sagornas minne var långt, troligen måste vi gå tillbaka till tiden runt Kristi födelse för att det skulle vara så tomt att Týrs eventuella maktinnehav skulle kunna ha hunnit glömmas. Men enligt Tacitus var det alltså Merkurius (d v s Odinn) som vid cirka år 100 redan satt på tronen.

Odinns kröning måste ha skett väldigt ’nyligen’ i så fall, om det skulle finnas utrymme alls för Týrs regentperiod som den högste himmelsguden, efter Ulls abdikering ca år 500 f.Kr.  

Och om solguden Ull från bronsåldern ännu tusen år efter sin abdikation kunde engagera en egen kult, hur kommer det sig då att Týr var så lite hyllad? Som jag tidigare antytt, så är min favorit som Ulls efterträdare på Hlidskialf, asagudarnas högsäte, istället Heimdall.

Det kan dock möjligen ha med regionala skillnader att göra. Vi ska ju komma ihåg att runmästaren precis som Snorre Sturlasson representerar egna snävt geografiska perspektiv, som inte måste eller ens kunde vara allmängiltiga för hela det germanska området.

Tiveden är nog namngiven efter Týr, liksom möjligen Tierp. Men bare ett enda sakralt ortnamn med guden Týr finns belagd i Sverige, dagens Torskinge i småländska Finnveden. I Norge finns också bara en säker förekomst. I Danmark är de talrika, men även på Fyn saknas de.

Intrycket är att kulten av Týr aldrig slagit an på den fennoskandiska halvön, eller alternativt att den försvunnit så tidigt där, att den inte satte spår i ortnamnen. Avsaknaden av Týr-namn på Fyn är också intressant, Kulten på Jylland och Själland ser ut som överlevande undantag.

Hur gamla är våra ortnamn då? En av våra främsta namnforskare, Per Vikstrand, har i en banbrytande genomgång visat att somliga namnändelser faktiskt kan vara från bronsåldern. Och orter med sakrala förleder hör till de garanterat äldsta. Så vad vet vi om bronsålderns Týr?

Knappast mer än om järnålderns. En hällristning i Tanum föreställande en man med en hand, behöver inte vara Týr, men kan vara det. Om det skulle vara Týr så ger bilden intryck av att ha med kalendarisk information att göra. En likaledes handlös man på en av stentavlorna i Kiviksgraven kan också vara Týr. Även här kan det vara fråga om en referens till tiden, ett fenomen som mycket väl kan ha haft med guden att göra, men som vi saknar bekräftelser på.

Utan närvaro av Fenrisulven så får det räknas som osäkra förekomster. Det betyder att Týrs försvinnande från kulten i Sverige och Norge, och danska Fyn bör vara ännu äldre. Om han varit himmelsfadern här så talar vi troligen om föregångaren till Ull.

I Danmark, där Ull saknas i ortnamnen, så ser det däremot ut som att hans kult kan ha fortsatt under bronsåldern. Kanske var, som en del forskare tror, det mytiska kriget mellan asar och vaner, ett krig också mellan olika kulter, men inte mellan Odinns och Ulls, utan mellan Týrs och Ulls?

Danske Saxos nidskrift om Ull, som grep makten i Asgård under tio år – obs. det olycksbådande talet 10, Isrunans – skulle i så fall kunna vila på mycket gamla hågkomster. Att lägga på minnet är dock att såväl asar som vaner med all säkerhet båda har ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung.

Vi vet nu att våra första indoeuropéer, stridsyxorna, kom hit via Mälardalen och Östsverige först. De hade haplogrupper R1a. Dessa kan ha haft en preferens för vanerna. De som något senare kom via Skåne bar även på R1b, och kan kanske istället ha haft asarna som favoriter. När de sedan blandades, så krävdes en kultisk förklaring. Man slöt fred, både bland människorna på jorden, och bland gudarna i himlen.