Han hyllades vid sin död som om han varit folkkär. Det är en överdrift. Men Enquist har gått hem i stora grupper, för sitt författarskap givetvis, men också som ‘kulturpersonlighet’ som det vackert heter. I Sunt Förnufts diskussionsklubb gillar vi att svära i kyrkan. Vi får också se och höra varandra, många som annars bara setts via textkommentarer och inlägg. Välkomna Måndag 8/6 18:55 (för länkdelning). Tio minuter senare ‘smäller det’, då blir det stor premiär! Obs: Anmälan för zoomlänk i god tid till jan@magnusstenlund.se, övriga detaljer se nedan.
*
Varför diskutera? Därför att det är både upplyftande, upplysande – och socialt.
Ibland vidgar det vyerna att samtala mer interaktivt om brännande viktiga ämnen. Som medlem i Gimle, den konservativa kulturföreningen och vice ordförande i Stockholm-Uppsala-avdelningen, så vill jag gärna se att fler informerar sig och engagerar sig. I en mindre grupp har vi också möjlighet att dela synpunkter på ett gemytligt och informellt vis. Samtidigt som tanken här är att ha ett mer konkret ämne som utgångspunkt att fokusera kring, så medger formatet att vi även har möjlighet att göra några generaliserande kommentarer och utvikningar, lite beroende på hur många vi blir.
Premiär: P-O Enquist, en typisk representant för vänsterns kulturkameraderi
Som premiär tänkte jag att vi använder min krönika om P-O Enquist. Alla bör förstås läsa den på förhand, särskilt om man inte har egen kunskap i ämnet att erbjuda. Det kan ta tio minuter, en kvart. Jag tänkte dock som inledning göra en kortare sammanfattning så att alla är med. Sedan öppnar jag upp för dem som har mer att tillägga om Enquist, baltutlämningen, Pol Pot och det svenska kulturkameraderiet, som Enquist utgör en typisk exponent för. Detta kan bli mycket intressant, men tänk på att tiden är kort, 40 minuter, varför synpunkter och inlägg av nöden måste bli kärnfullt koncisa eller avstås. Det finns givetvis inget som helst förbud att vara med och endast delta som lyssnare.
Zoom – hur man praktiskt gör för att koppla upp sig
Det digitala mediet över nätet har under Corona brutit ny mark och allt fler är nu familjära med sådana lösningar. Vi har valt att prata via zoom, eftersom det är anpassat för även något större grupper och eftersom det redan är många som har programvaran nedladdad. För dig som ännu inte provat: Du måste skicka din mailadress till sammankallande, ange i rubriken ‘Diskussionsklubb om Svensk Kultur’. Mailadressen är jan@magnusstenlund.se och det är undertecknad som både sköter administration och agerar ordförande. Tillbaka kommer du få en länk till mötet via mail och denna trycker du bara på, 10 minuter innan mötet startar. Har du programvaran nerladdad så kommer du på så vis vara inne. Om inte så får du en fråga, varpå du svarar ja och följer instruktionerna. När programvaran är nedladdad trycker du på den skickade länken igen. Svårare är det inte.
Du hittar kontroll för mute/unmute för din mikrofon och för video av/på under den stora bilden (eller över eller till höger beroende på vilket läge du är i). När du startat är vare sig ljud eller bild på, så dessa knappar vill du ställa om från av till på. Mötet kommer hanteras lite beroende på antal deltagare. Som ordförande kan jag begränsa ljudet och i så fall begär man ordet genom handuppräckning. Är vi många krävs det också en disciplin att mikrofonen är på mute under tid man inte själv talar, annars blir det lätt lite för stökigt.
Gimlemedlem? Då är det gratis. Annars ber vi om en gåva till organisatören.
Är Du medlem i Gimle (årskostnad 100:-, anmäl dig här) så kostar det ingenting annars så ber vi dig swisha 60:- till 070-763 97 02, detta som en gåva till verksamheten, ingen avgift. (Du är givetvis alltid välkommen att lägga mer också.)
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
Ensam är stark. Det har varit något av min livsfilosofi, inte alltid självvalt, men oftast utan planmässigt övervägande; det har helt enkelt passat mig bra. Jag vet vad jag vill och jag vet att det jag vill händer, om jag bara lägger manken till. Men ibland är man ändå tvungen att be om hjälp. När det gäller mitt stora livsprojekt, så gick jag in i den bonnierska muren för fem år sedan. Att ge ut ett tänkt nationalepos, en syntes av den isländska Eddan och fornålderssagorna, uppdaterad med nya arkeologiska rön, ortnamnshistoria och arkeologisk genetik, det fanns det inget intresse för, man kallade detta för ‘fantasy’ och det var något man inte begrep sig på.
Långt mer än en ‘fantasy’ Den Eldrökta är första delen i svenskarnas återskapade ursprungsmyt. Ett framtida svenskt nationalepos.
En bok som Bonnier avskyr – långt mer än de avskyr Mein Kampf
Men detta är långt mer än ‘fantasy’. Enligt min egen övertygelse mer revolutionärt än vapen och politiska pamfletter, mer omvälvande än vad dagspolitiska agendor och påtryckningskampanjer frågar efter eller kan uppnå. Kanske Bonnier och de övriga stora förlagen också valde att tacka nej för att de faktiskt förstod det. Att man anade oråd, eftersom mitt projekt när det väl fullbordats, kommer väcka till liv något som de avskyr: En sund nationalism och en stabil grund att stå på för våra svenska värderingar. För sådant klarar nämligen inte vanliga politiska pamfletter. De blir sällan lästa av fler än de redan övertygade. Mein Kampf och Maos lilla röda blev förstås storsäljare, men det var ju först efter ett diktatoriskt maktövertagande och allmänt tvång. Hur många som verkligen eldades av dessa texter är också tveksamt. Sanningen är att de flesta böcker som skrivs inom området idag skrivs för de redan frälsta och för författarens brödföda. Men har de eller kommer de någonsin få någon större betydelse?
Idealen som gjort Sverige till vad det är (eller var, fram till ca 1968)
Att det som skett i Sverige under de senaste årtiondena är fullständig galenskap på många punkter krävs faktiskt bara lite sunt förnuft för att förstå. Många gör det intuitivt utan att bry sig om att reflektera särskilt över vad det är som är fel. Det är bra att det finns de som gör det. Och det är en skön bekräftelse att läsa böcker som visar att även andra äger ett sådant förnuft; givetvis ska denna känsla av gemenskap inte förringas, liksom inte heller möjligheten att på detta sätt strukturera sina egna tankar bättre. Möjligheten kommer så småningom kunna leda till mer än så, men bara när så mycket annat konkret har skett. Välfärdsstaten måste bryta samman först, alla måste få upp ögonen för hur illa det är. Det får man inte genom dessa böcker – only seeing is believing. Och en bred påverkan på dem som verkligen behöver få upp ögonen? Nej, för detta krävs något underhållande, något som fångar den stora allmänheten, såväl ung som gammal, kvinna som man. Bonnier må kalla det för fantasy, historisk fiction går förstås lika bra. Poängen är att detta är något som läsaren vill identifiera sig med och vill fortsätta att läsa, från pärm till pärm. Och som man ska veta är alldeles ursvenskt. Det är allt man behöver veta, inga pekpinnar, inga övertydligheter eller – för många – tråkigt agiterande. När boken väl är läst så är det ändå få som kommer kvarstå opåverkade. Av vad? De ideal som boken förmedlar. De ideal som den svenska nationalstaten har vilat på ända sedan den bildades och som existerat långt innan dess.
Det var en tung insikt att jag för att nå ut, var tvungen att bygga en egen skara lyssnare och läsare. Det tycktes mig som en lång omväg. Men helt ensam har jag inte varit, även tiden har arbetat för mig. Situationen i Sverige har bara blivit alltmer akut, på punkt efter punkt ser vi mina värsta farhågor besannas, och allt bottnar till syvende och sist i att man glömt och medvetet övergivit det nationella arv av värderingar och föreställningar som våra förfäder byggt upp. De normer som inte bara gjorde oss till ett av världens mest fruktade krigarfolk, utan även till ett freds- och välståndsland utan motsvarighet. Lika lite som vårt välstånd kunnat byggas utan denna mödosamt förvärvade självbild, lika lite hade vi med denna ‘värdegrund’ kvar i medvetande kunnat låta detta förfall inträffa.
Ingen politisk bok. Men med större sprängkraft än något annat som skrivits.
Jag upprepar det igen: INGENTING ÄR VIKTIGARE ÄN ATT ÅTERUPPBYGGA DETTA NATIONELLA ARV. Och detta sker i form av en ursprungsmyt, ett fundament, vars själva finess är att den inte behöver ‘tolkas’ för att förmedla vad vi står för – och som därför heller aldrig kommer kunna misstolkas eller förvrängas av dem som vill något annat. Detta är alltså formellt inte alls någon politisk bok. Samtidigt är det sannolikt den mest politiskt omvälvande bok som kan skrivas under 2000-talet, i och för Sverige. Att Bonnier inte är rätt förlag för något sådant är rätt lätt begripligt.
Den svenska ursprungsmyten är givetvis mångtydig, mångbottnad och inhöljd i stora portioner mystik. Just så som människorna som då levde bör ha sett på världen och dess naturliga fenomen. Den måste anknyta till de isländska sagornas karga och ojämförligt vackra poesi. Och samtidigt som språkdräkten ska upplevas som ålderdomlig måste den ändå intuitivt vara begriplig även för dagens generationer. Ett exempel: ordet ‘generation’ kan ersätts med ‘släktled’ – använt av få, men begripligt även för våra barn.
Allt fler människor i Sverige börjar liksom jag förstå att det faktiskt inte finns något viktigare framtida projekt för Sverige. Visst finns det på kort sikt annat som tillsynes är både mer konkret och mer angeläget. Att bryta upp vänstermedia och skapa kanaler som når hela allmänheten och där sanningen varken förvrids eller undanhålls; att reformera rättsväsendet med nya lagar, tillsättningsprinciper och utökat tjänstemannaansvar; att vända ut-och-in på det i grunden DDR-baserade Skolverket och att störta de kulturmarxistiska institutionerna inom den kulturella sektorn – inte minst bryta upp formella och informella förlagsmonopol. Allt detta krävs. Men allt detta är också resultat av avsaknaden av en nationellt etablerad identitet. Stoltheten över att vara svensk och ha svenska värderingar har förbytts i en absurd oikofobi, som också kräver avståndstagande från oss själva och vad vi är. De uppräknade problemområdena är inte bara exempel på detta, de är resultat av och självförstärkande element i densamma.
Den viktigaste och mest kostnadseffektiva åtgärden för att återupprätta Sverige
Ingen enskild åtgärd är alltså viktigare än att återupprätta arvets betydelse. Ingen är heller mer kostnadseffektiv; ‘allt’ som behövs är att någon uppdaterar det vi redan har, det vi har glömt bort och ställt åt sidan. Det krävs inte miljarder, som det jag räknade upp ovan gör. Det rör sig om några miljoner sannolikt, när man inkluderar allt. Pengar som behövs för att förverkliga projektet, och för att leva under tiden, givet att det kan dröja innan Sverige ser ut så att projektet kan lanseras i någon större skala. Att undertecknad känner sig som klippt och skuren för uppdraget beror bland annat på att det inte finns någon annan som har anmält sig. Men jag vill också gärna tro att det heller inte finns någon annan som har den litterära förmågan eller vetenskapliga kunskaperna som behövs för att ro projektet i land. Och alldeles säkert är att det finns få eller ingen som brinner på samma sätt för att förverkliga detta. Vad menas då med ‘detta’?
Ett all-inclusive-paket
För den som vill både bidra ekonomiskt och själv läsa så är det bästa alternativet att köpa pdf:en för 60:-. Pappersboken (Den Eldrökta, del 1 i Den Stora, Stora Sagan) är i sin första upplaga slutsåld. Det är den fullständiga nästa upplagan, preliminärt i tolv volymer, som ni bidrar till.
URSPRUNGSMYTEN. En fiktiv (men alltså fullt möjligt sann) berättelse, som bygger på men också motsvarar Eddan och fornålderssagorna. I en språkdräkt och stil som frammanar samma känsla av mystik och ålderdomlighet. Precis som Eddans texter skall denna vara mångtydig och föga greppbar vid en snabb genomläsning. Det här är alltså ingen bok som någon ska inbilla sig att den går att snabbt begripa eller se helheten i. Målet är snarare att den ska med ännu större behållning kunna läsas igen. Och sedan ännu en gång. Det måste finnas höga och helst närmast tidlösa litterära kvalitéer. Och omfånget måste med nödvändighet bli mycket stort. Tolv delar är mitt egen uppskattning, efter att ha skrivit en synopsis och färdigställt utkast till de fyra första böckerna. Titeln på hela sviten är ‘Den Stora, Stora Sagan‘, och den första fullbordade delen heter ‘Den Eldrökta‘.
POPULÄRHISTORIA. En kompletterande historisk text, i form av populärvetenskaplig följebok. Här redogörs för var vi står, men också vad som kan vara sant och vad andra borde motbevisa innan de själva avfärdar. En omvänd utgångspunkt alltså, mot hur de s k källkritikerna arbetar. Inte heller finns här en ambition om att vara fullständig, snarare handlar det om att plocka russinen ur kakan och berätta om vad som gör den svenska historien så fantastisk och svenskarna så unika. Naturligtvis inkluderas även nordiska, germanska och (indo-)europeiska särdrag och händelseförlopp i den mån detta är relevant. Denna historia behövs för att alla ska kunna kontrollera ursprungsmyten, men också lättare förstå och hänga med i den. Boken har ingen närmare parallell än den för snart 150 år sedan skrivna ‘Undersökningar i Germanisk Mytologi‘ av Viktor Rydberg, men adderar arkeologiska fakta till Rydbergs sagoanalys. Historieboken både verifierar och sätter gränserna för Den Stora, Stora Sagans autenticitet. Titeln på denna kommer vara ‘Alt+Delete: vad du bör veta om svensk historia’, de första 6 kapitlen är publicerade på min blogg.
FORNNORDISKT LEXIKON. Till populärhistorien skall läggas ett lexikon över fornnordiska personnamn, platser, områden, folk och andra företeelser. Sådana lexikon finns givetvis redan, Åke Ohlmarks bör nämnas. Men detta lexikon ska både vara uppdaterat och på varje punkt kompletterat med hur namnet/företeelsen används i ursprungsmyten, d v s inte bara vad vi vet (eller tror oss veta) är sant, utan hur detta utsmyckats. På så vis kan alla läsare också enkelt få klart vad som har verklighetsgrund och vad som är fiktion i myten. Ett embryo till detta lexikon finns på projektets hemsida, här är en direktlänk.
BARN- OCH UNGDOMSVERSIONER. En kortad och förenklad upplaga av såväl ursprungsmyten som av historietexterna. Det är dessa som sedan kan och kommer spridas i större upplagor. Efter den nödvändiga reformeringen av Skolverket så kommer dessa kunna göras till obligatoriska delar i den nya svenska grundskolan. Detta är det enklaste att skriva, men samtidigt ett långt viktigare steg för att fullborda det nödvändiga återställandet av svenska värderingar. Ett parallellt exempel är Viktor Rydbergs ‘Fädernas Gudasaga‘ som blev en storsäljare, medan Rydbergs opus magni; ovan nämnda Undersökningar, som denna enkla gudasaga baserades på, förblivit okänd för den stora allmänheten. Utan den senare hade den förra dock helt saknat sitt värde.
FILMATISERING. I och med en storskalig filmatisering så lämnar vi förstås den lilla budgeten. Men denna film, som jag tänker mig närmast som en nordisk ‘Sagan om ringen’-version, skulle också – liksom böckerna – vara möjlig att göra till en internationell försäljningsframgång, och i så fall ge mer tillbaka än vad det kostade. En större skala alltså, men som med hela projektet: det måste börja någonstans, och innan intäkterna kommer så måste mycket tid läggas. Och sådan kräver också finansiering.
De första sex kapitlen kan du läsa här på min blogg, gratis. Men bidra gärna ändå, så kommer du att kunna få läsa fler.
Ursprungsmyten (et al) är inget vanligt bokprojekt. Det är ett livsprojekt.
Det tog mig tre år att ta fram bakgrundsforskningen, göra synopsis, skriva utkast till de första fyra böckerna och – efter tre-fyra fullständiga om- och bearbetningar – få ut den första boken, samt att påbörja lexikon och den populärvetenskapliga Alt+Delete. Jag räknar med att det kan ta mig tio år eller mer att fullborda helheten. Jag vill gärna räkna mig till de mest uthålliga och strävsamma. Och visst brinner jag för projektet. Att min ursprungsmyt ska hinna ligga på var grundskolelevs pulpet innan jag själv ligger i graven är förvisso ett scenario jag inte heller räknat med, även om jag är övertygad om att Skolverkets reformation ligger närmare i tiden än vad många anar. Men jag kommer inte hinna bli klar med detta, om jag inte får ekonomisk och administrativ hjälp. Och att tillräckligt många vill stötta och sedan köpa ett exemplar av dessa för Sverige så viktiga böcker, det är förstås en stark motivationsfaktor i sig självt, som också kommer sporra mig i mitt arbete.
Viktor Rydberg hade aldrig kunnat skapa bästsäljaren ‘Fädernas Gudasaga’, utan sitt storverk, Undersökningar i Germanisk Mytologi.Den förstnämnda är för massorna, den sistnämnda för de mest intresserade.
Exact24 hos Matikainen– och bg 591-5640 för månatlig överföring
Efter Lennart Matikainens intervju med mig på Exakt24 så började bidrag och beställningar strömma in! Den första upplagan av pappersboken Den Eldrökta sålde slut direkt. Jag är alltså inte längre ensam! Men det kommer krävas mycket mer. Detta är om något ett projekt som kräver stor uthållighet. Min förhoppning är inte att alla lägger stora belopp; alla bäckar små räknas. Men jag hoppas att ni vill göra det till en regelbundenhet. För er som är villiga att satsa en månatlig peng som ni känner att ni har råd med oavsett om det är en 50-lapp, en 500-hundring eller mer, så är det kanske också enklare att göra detta via bankgiro och en automatöverföring som inte glöms bort. Nummer för att stötta mig och mitt projekt har ni ovan. Skriv att det är en gåva och gärna ordet ‘Ursprungsmyten’, ‘Myt’ eller dylikt, då vet jag syftet. Detsamma gäller förstås vid Swish.
För den som inte orkar titta på hela programmet: motivering och diskussion kring ‘Ursprungsmytsprojektet‘ startar 53 minuter och 16 sekunder in i programmet.
Stötta Sunt Förnuft – nu är det dags.
Alla bidrag är förstås välkomna, och ni som vill stötta mig därför att ni uppskattar Sunt Förnuft ska naturligtvis inte behöva vara rädda för att min blogg kommer läggas ned. Ni kan se ert bidrag som ett stöd även för denna. Några av er har undrat varför jag inte velat ta emot pengar tidigare. Svaret är att det beror på att jag velat spara på tillfället, för detta syfte. Min starka förhoppning är alltså att ni alltså ska vara (eller göras) medvetna om att det inte finns något mål som är mer överordnat, när det gäller att återskapa ett Sverige med sunt förnuft, än att fullborda detta projekt om ursprungsmyten. Förr eller senare kommer denna att efterfrågas. Och då måste den vara klar. För ibland är det bråttom även med saker som kräver lång tid.
Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.
Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?
*
Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.
Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.
Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary
Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.
Utlandsmarknaden – ett moment 22
För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.
Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av
Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.
Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild
Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.
Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.
Den svenska antiintellektualismen
Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.
Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden
Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.
Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018
Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.
Citat från engelsk Wikipedia.
Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.
Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar
Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.
