Publicerad Lämna en kommentar

Yttrandefrihet vs. förtal

Här är Falu Tingsrätts svar på hur gränsdragningen ska göras. Fel svar, tyvärr.

*

Det gäller den s k näthatsgranskaren Tomas Åberg, som i nätmedia hängts ut som djurplågare. Uppgifterna är sanna, se länk nedan. 

Som framgår av artikeln är Tomas Åberg inte bara djurplågare. Han har också visat stor förslagenhet och prov på extremt långtgående handlingar för att själv undgå rättvisan; byte av namn, utlandsvistelse till dess brottspreskription skett, etc. Allt sådant som visar att han saknar den moral han påstår sig vara så angelägen om att värna. Denna form av skenhelighet torde för de flesta framstå som ytterst förkastlig och därmed inte bara vara relevant för Åbergs lämplighet för det uppdrag han tagit till sin affärsidé, utan fastmer berättigandet att han erhåller statligt bidrag för detta. Framförallt torde det vara av stor vikt för de domstolar som har att döma i den sak Åberg dragit till rätten, att även ha en korrekt bild av ‘Näthatsgranskarens’ bakgrund.

Att Åberg är en djurplågare – det upprepade beteendet renderar brottsrubriken ‘grovt djurplågeri’ – det spelar ingen roll tycker TR. Hänsynslösheten mot djuren, det krasst affärsmässiga motivet. Inte heller hans sätt att smita undan rättvisan. Det skulle alltså enligt Falu TR inte vara relevant för de domstolar som prövar ärenden som anmälts av Åberg, att veta dennes bakgrund, för att rätt kunna bedöma trovärdigheten i uppgifterna och hans bevekelsegrunder att anmäla. Tvärtom. Att sprida dessa sanna uppgifter om Åberg är förtal, givet att det finns ett syfte att faktisk påverka hans verksamhet menligt. 

Den här tingsrätten har helt vänt upp och ned på verkligheten. Att någon begått ett brott eller annan neslighet, ska alltså aldrig få påtalas, om syfter är negativt. Eftersom det är svårt att föreställa sig många fall där detta syfte inte vore negativt så begränsas möjligheten att påtala elaka människors karaktärsfel mycket kraftigt.

*

Lagen säger “Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”

*

Det är alltså riktigt att man kan dömas, trots att lämnad uppgift är sann. Här går svensk lag mycket längre än vad som är vanligt i västerländska rättssamhällen. Det måste ändå anses ‘försvarligt’. Nu menar lagstiftaren att det vid granskning av offentliga personer finns skäl att kunna gå längre än annars. Vi talar om myndighetsutövande personer och politiker alltså. Att Tomas Åberg i sin ‘granskning av näthat’ själv tagit på sig en sådan liknande funktion är för mig uppenbart, och borde ha varit det även för tingsrätten. Liksom att hans vandel är av central betydelse, när verksamheten uttryckligen handlar om att bedöma andras vandel.

*

I själva verket har ju staten, när den bidragsfinansierar en sådan som Åberg, lagt ut den allmänna åklagarens sysslor på entreprenad! Bara det är ju uppseendeväckande och borde på alla sätt betraktas som principvidrigt. Men att sedan inte i rättsbedömningen alls ta hänsyn till vad Åbergs funktion de facto är, det är lagvidrigt. TR gör inte ens ett försök att argumentera för varför det i n t e skulle anses försvarligt att berätta om hans djurplågeri, trots att bevisbördan rimligen legat just så att Åberg bort tvingas förklara detta.

*

Låt oss konstatera, att vi som i fortsättningen vill påtala detta, har all rätt att berätta om Åbergs djurplågeri, så länge som vårt syfte är att här upplysa om vad som anses vara yttrandefrihet eller inte. Domen är offentlighandling, och det är av stor vikt för alla att veta hur gränsen dragits. Och hur den borde dras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.nyatider.nu/djurplagare-bakom-nathatsgranskare…/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *