Runkalendern 10. Is

Nu ska vi öppna lucka nummer tio, och finner till alla skrockfullas förskräckelse Björketorpsstenen i Blekinge.

Men än mer till alla de runologers, som inte tror på runmagi. För hur förklara att det skulle ha varit något annat man ägnat sig åt här?

Stenens båda sidor har varsin förbannelse, en lång och en kort. Den korta lyder ’Jag spår undergång’. Och det intressanta är att dessa tio runor har talsumman 100, d v s 10 x 10. Den talsumman får man dock bara om man använder varje runas ordningstal, på Sigurd Agrells vis.

Det hör nu till saken att runa nummer tio i vår kalender heter Is, och den ’gjorde kall’, det vill säga symboliserade döden, vilket var just vad runristaren i Blekinge hotade med. En avancerad och väl genomtänkt inskription som krävt både god planering och kunskap.

Att döden sammankopplades med kyla är förstås inte någon slump. Associationen till likstelhet och den döda kroppens lägre temperatur är självklar. Att man därifrån anknöt vidare till den yttre kyla som för många innebar just döden är lika naturligt. Kanske särskilt under yngre bronsåldern, då klimatet inledde en negativ trend.

Att klimatet varierat en hel del även efter istidens slut var intill nyligen ingen stor hemlighet, men har plötsligt blivit politiskt känsligt att tala om, eftersom det, för den som tänker efter lite, innebär att om stora fluktuationer förekommit även utan mänsklig påverkan, så kan de inträffa igen, vare sig vi vill det eller inte.

Trenden som ledde till att det stora glaciäristäcket började smälta inleddes under Pleistocen för 18.000 år sedan och en skarp spik 14.5K påskyndade utvecklingen. Den första stora motgången kom dock redan under Yngre Dryas, med en lika skarp nedgång vid ca 13K. Livsförutsättningarna försämrades dramatiskt, såväl djur- som växtlivsgränser flyttades snabbt söderut.

Detta skedde på så kort tid som över en mansålder, vilket gör det mycket sannolikt att händelsen levde kvar i de nordliga jägarnas minne under åtskilliga generationer. Det är inte alls osannolikt att detta var den ursprungliga ’fimbulvinter’ som nämns i den poetiska Eddan.

Den stora vintern har ofta tolkats som en särskilt hård vinter, men i dess mest katastrofala form handlar det snarare om en lång vinter, som inte helt släpper sitt grepp över sommarhalvåret. Det var sådana som ledde till massvält och död. När hungersnöd råder är den starkes rätt enväldig, som Völuspa så kraftfullt uttrycker det:

Broder skall broders
baneman varda,
blodsband brytas
av barn till systrar.
Horsbrott hopas.
Hård är världen.
Då skall av ingen
en annan bli skonad. /Ur Völuspá, Axel Åkerbloms översättning 1923

Under jägarstenåldern, som annars var mycket behagligt tempererad, inträffade ytterligare fyra större nedkylningar, den värsta inföll ca 6.2K före vår tid och varade ca 300 år. Förändringen gick på bara 20 år och den kallaste tiden varade i 60 år. Temperaturen sjönk ca 4° i Nordatlantens vatten och påverkade Golfströmmen, vilket innebär att effekterna bör ha varit allra störst just här, i Skandinavien och norra Europa.

Upprepningarna av de stora nedkylningarna innebär att man med stor säkerhet kan utgå ifrån att klimatkatastroferna ingick som en del i jägarnas mytvärld. Och även jordbrukarna kom att drabbas av en liknande köldperiod, som inleddes ca 3200 f.Kr.

Den nedkylningen var inte alls lika stor, men jordbrukare är mycket mer känsliga för sådana svängningar än fiskare och jägare och nedkylningen katalyserade med all sannolikhet den dramatiska folkvandring från Mälardalen till mittersta Elbe, som genetikerna nu har hittat evidens för.

Medan civilisationer världen över drabbades hårt av nästa stora nedgång, ca 1.000 år senare, så förefaller denna faktiskt ha katalyserat en omvänd utveckling i norra Europa. Just vid mittersta Elbe uppstod en förgermansk högcivilisation som varade i 400 år – innan vulkanutbrottet på Santorini fick alla högre kulturer kring Medelhavet och Kontinentaleuropa att kollapsa igen.

Men också i sin tur att katalysera nya folkvandringar norrut, som bl a gav oss Skandinaviens sista större invandring, före de senaste årens vill säga. Svenskarnas genpool har alltså varit mer eller mindre oförändrad i nästan 4.000 år. Till nu.

Om det är rekord eller inte vet nog ingen, men kontinuiteten över nära 200 släktled avseende en så här liten del av jordens befolkning kanske borde förtjäna en fridlysning? Vill man ha mångfald så är i alla fall nordborna ett rart exempel på just sådan särart som kan vara bevarandevärd, skulle man kunna tycka, vi har gjort en hel del bra saker.

Hur som helst så var den äldre bronsåldern därefter på det stora hela betydligt varmare här i Norden än det är i dag, det var närapå lika behagligt som under jägartiden. Men även under denna tid inträffade kraftiga temporära avvikelser, som en 18-årig period runt 1150 f.Kr. sannolikt efter ett utbrott av Hekla på Island.

Efter 850 inleds en lång försämring som pågår nästan ända fram till Kristi födelse. Det blir både kyligare och fuktigare, och den förromerska järnåldern erbjuder bara tuffare och hårdare villkor allteftersom. Det är därför föga förvånande att man emigrerar härifrån i flera olika vågor; de mest kända folkgrupperna är väl goterna, vandalerna och langobarderna.

Sedan följer två värmeperioder med ett sekellångt avbrott, under romersk och germansk järnålder, fram till katastrofåren, med början år 536 e.Kr. Det rörde sig återigen om ett vulkanutbrott: två somrar i rad hade man efter detta ingen sommar.

Det här innebar enligt vissa uppskattningar att en tredjedel av befolkningen dog. Och kort därpå följde den Justinianska pesten som tog livet av kanske lika många till. Att detta var händelser som legat kvar i minnet när den poetiska Eddan skrevs cirka 300-400 år senare är självklart.

Men lika självklart är faktiskt också att det cirkelförlopp som så tydligt beskrivs i Völuspás världsfödelse och undergångsmyt också är ett uttryck för hågkomster om liknande katastrofer i ännu äldre tid. Just återkommande klimathändelser av detta slag är ju vad som motiverar att myten ser tidens gång som en cirkel.  

Att katastrofer och ond bråd död också innebär återfödelse och nytänkande är även det en sanning som kan bevisas i tidens spår. De jag just nämnt förstås, men närmast tänker jag då på den renässans som Sveariket får i vendeltid, något vi ska återkomma till i lucka 21, om Ingwaz.

Björketorpsstenen ristades på 600-talet, att förutsätta att det fanns sådan kunskap hos varje runristare och att den tillämpades på samma sätt, där varje kod, varje runa och varje talmagisk betydelse skulle ha varit densamma, över tusen år efter att runmästaren hittade på sitt system, är förstås väldigt optimistiskt.

Men det gjorde Agrell, och lämnade därmed dörren öppen åt de så kallade källkritikerna att sparka in. De hade haft svårare att förklara den intrikata talmystik baserat på talet 13, som senare har observerats på de danska Gallehushornen. Obevisade även de, men fascinerande.

Det viktiga är ju att sådana här exempel finns. De kan nog aldrig bevisas, men de lägger bevisbördan på den som försöker motbevisa dem. Det har funnits talmystiker i alla tider och det troligaste är att många magiska ristningar är enklare, där antalet runor räckt gott för ristaren.

Det finns också gott om fall som Agrell får ihop genom att räkna antalet skiljetecken. Då blir bevisbarheten ännu svårare. Men nog låter det som en fullt rimlig förklaring till de ofta helt meningslösa punkterna, att ristaren inte orkat eller velat hitta orden för att uppnå rätt talsumma?  

Slutligen, att Isrunans förlaga Iota består av ett rakt streck ’från tak till golv’, måste ha passat runmästaren som hand i handske. Denna huvudstav användes ju för att göra runans kraft bindande. Och ingenting är förstås mer bindande än döden; Isrunans form är då helt logisk.