Runkalendern 9. Naudhis

Nu ska vi öppna lucka nummer nio, men först ska vi förstås tända vårt andra ljus. Det är ju den första runan i den hemliga utharkens andra ätt, som vi nu ska berätta om. Naudhis, som svarar mot nöd och nödvändighet.

Själva runan är en minimalistisk återgivning av den grekiska bokstaven Nu. Att runmästaren inte ville behålla den grekiska formen eller antalet streck i den, kan enklast förklaras just med en sparsamhet som passar nöden väl.

Ett annat möjlighet, som latinet valde, genom att staga upp formen till ett N, så att det också påminde bättre om det feniciska ursprunget, stod inte öppen för runmästaren, eftersom det hade legat mycket nära en spegelvändning av en runa vi ännu inte tittat närmare på.

Kanske såg runmästaren också att de grekiska mu och nu utan sina huvudstavar alltför mycket påminde om redan etablerade nordiska ideogram? Eller möjligen hade han bestämt sig för att tydligt separera dessa två, som hängde så intimt samman med varandra i grekernas alfabet.

I det här fallet är runans ordningstal, nio, troligen av överordnad betydelse; det vill säga det gällde här för runmästaren att hitta något som passade riktigt bra med talet nio, som har en närmast unik betydelse i asatron, med ett otal hänvisningar av magisk karaktär.

Exemplen är många och några har vi redan nämnt: ringen Draupnir som droppade nio nya ringar var åttonde natt och Heimdalls mödrar som var 8+1. Kanske desamma som de nio döttrarna till havsguden Ägir, vars namn betyder vatten, och som därför utgör en förlorad länk till Heimdalls anknytning till vatten och hav.

Asatrons kosmos bestod av nio världar och där fanns nio himlar, inte sju. I den symboltyngda Svipdagsmál uttalar Gróa nio besvärjelser över sin son, hjälten Svipdag; nio jungfrur sitter i Menglöds knä och det är nio lås som håller ödessvärdet Laevateinn bundet i Sinmaras kista Laegjárn.

Men niotalet är inte förenat enbart med gott, eller ett lyckotal. Lindormarna är också nio, Thor tar nio steg från den dräpta Midgårdsormen innan han själv dör av dess gift, Odinn hängde sig själv i nio dagar och nio nätter. Hermods niodagars ritt till Hel i sitt fåfänga försök att vinna Balder till livet åter, kan också nämnas. Nio var ödestalet framför andra.

Varför nio fått en så stor betydelse vet vi å andra sidan inte säkert. Men det finns en möjlig indisk vedisk förklaring: månens båda noder, dvs de punkter då månens omloppsbana korsade ekliptikan, räknas där också som mystiska himlakroppar, och utökade därmed antalet ‘vandrare’ med två, till nio. De båda noderna kallades Rahu, ormens huvud, och Ketu, dess kropp, och i senare persisk tro blev de till drakar.

Att föreställningen har kunnat uppstå lär bero på det faktum att det endast är vid noderna som sol- och månförmörkelse kan ske; i Indien föreställde man sig de båda noderna som dolda skuggplaneter som ibland slukade månen och till och med solen. Att kulten också ger prov på en tidig form av ormdyrkan är också intressant, och något vi har anledning att återkomma till i lucka 13, om Pertra.

Likaså det faktum att månnodernas omloppscykel är 18,61 år, vilket är en god approximation för den s k metoncykeln, som vi nu vet var känd redan i tidig bronsålder inom det germanska språkområdets utbredning, och som kan ha styrt blotcykeln – och på den grunden ha varit människans stora tal, som runan Mannaz i lucka 19 refererar till.

Att det inte blev O-ljudet och Odinn, som annars är närmast förknippad just med detta tal, visar återigen att runorna var äldre än tidpunkten då Odinn uppsteg på asarnas tron. Att det blev ett N-ljud istället var däremot ingen överraskning, den magiska anknytningen till Nornorna är lika stark.   

Nornorna delar nämligen inte bara begynnelsebokstav med Nöden, den och ödet är hårt knutna till dessa, och det är också Nödvändighet, att ’vara av nöden tvungen’, snarare än nöd i egentlig bemärkelse, som runans namn med all säkerhet syftar på.

Grekernas ödesgudinna Ananke som blev till romarnas Necessitas, har båda namn med samma betydelse, just nödvändighet. Anankes ’sfär’ skulle till och med ha omslutit det övriga kosmos och alltså utgöra en nionde sådan. Hennes makt var därmed, liksom nornornas, fullständig.

Att denna runa placerades direkt efter Heimdalls världsträd är därmed knappast mer slump än att nio kommer närmast efter åtta och alltid kommer vara ett större. Urd, Verdandi och Skuld heter de tre mest kända nornorna och de bodde i Urdarbrunnen, vid en av Yggdrasils rötter.

De var inte onda, inte i de tidigaste berättelserna om dem, men de var fullständigt omutliga, och de öden de anvisade ansågs förstås ofta både grymma och orättvisa. Med tiden förvandlades de till elaka häxor, vilket också kan bero på att Odinn övertagit deras traditionella roll i någon mån.

I den nionde – förstås – strofen av ’Odinns trollsånger’ , Hávamál, omtalas uttryckligen Naudr, det hotande nödtvånget. Odinn var asarnas främste utövare av magi och versen tyder på att han kom att förknippas med den nionde runan just av detta skäl.

Men detta kan ha skett i relativt sen tid och Odinns roll kan också ha förändrats och varit en annan, mindre och med annat innehåll, när runraden skapades. Då runmästaren skapade sin nionde runa var det troligare endast nornorna som han hade i åtanke.