Runkalendern 8. Hagal

Nu ska vi öppna lucka nummer åtta, och den som trodde att Hagal betydde hagel har förstås rätt, men ändå inte. För varför skulle runmästaren förära denna sällsynta nederbörd ett av de fåtaliga och magiska tecknen? Varför då inte också eller istället regn eller snö?

Både den grekiska förlagan Heta och latinets H ser närmast snarlika ut, med två huvudstavar från tak till golv. Därmed så var runmästarens enda åtgärd att lägga tvärförbindelsen snett enligt förbudet mot horisontella streck.

Dessutom står Heta och även H på samma position i respektive alfabet, den åttonde. Nästan för enkelt, inga korrigeringar alls. Man måste faktiskt fråga sig vad överensstämmelsen berodde på. Magi? Absolut!    

Runologer som anser att runornas magiska funktion var av underordnad betydelse brukar inte ens ta upp frågan, men just när det gäller Hagal blir det ju så uppenbart fel. Sanningen är att hagel förr ansågs vara små bitar av stjärnhimlen. Och den hade en i högsta grad sakral funktion.

Ordet hagel går etymologisk tillbaka på grekiskan, med betydelsen kristallisk sten. Greker och romare trodde helt enkelt att himlavalvet bestod av sådan, eller snarare av förstenad is.

De synliga himlakropparna var sju. Förutom sol och måne även Venus, Jupiter, Mars, Merkurius och Saturnus. Dessa kallades ofta för de sju vandrarna. Fixstjärnorna var enligt mithraisterna i Rom kosmos yttre skal. De såg detta som den åttonde himlasfären.

Och med samma ord, bokstav och position i alfabetet kan vi utgå ifrån att även vi germaner hade en mycket liknande uppfattning. Vad var då denna uppfattning specifikt? Jo, att den åttonde runan står för universums ramar. Ingenting är då lämpligare att placera där – än världsträdet Yggdrasil.

Stjärnhimmelns firmament en del av det allomfattande trädet, dess krona och bladverk. Det symboliserar fullkomlighet, oändlighet och evighet. En liggande åtta som symbol för oändlighet har en lång orientalisk tradition, det är därför ingen slump att Hagal blir vår åttonde runa.

Världsträdets väktare och personifiering, Heimdall, förknippas också med talet åtta. Hans boning, Himmelsborg, nämns som den åttonde av gudarnas gårdar i Grímnismál, och hans mödrar är nio, men nämns i en mystisk referens i Husdrápa som ’åtta plus en’.

Som kanske någon observerat, så är Hagals plats i den äldre futharken egentligen den nionde. Men Sigurd Agrell placerade den på plats åtta. Hans geniala manipulation, som jag nu ska avslöja, var helt enkelt att sätta den första runan sist, varpå alla övriga flyttade fram ett steg.

Det är den ordningen vi här har använt oss av. Och som uppenbarar mystiska samband som annars inte varit synliga. Uroxen först, förknippad med skapelsen, de onda tursarna med det diaboliska tvåtalet, de heliga asarna med tretalet, lyckorunan Wunjo med sjutalet etcetera.

Heimdalls anknytning till talet åtta (och med nio), liksom till tid och evighet finns också i blótcykeln. Åtta solår överensstämmer med 99 månmånader med bara 1 ½  dygns differens. Men skriftkällorna hävdar att de stora bloterna gjordes vart nionde år. Båda stämmer – på sätt och vis.

Man räknade nämligen det första året på en cykel även som det nionde och avslutande på den föregående. Kanske är det dessa blótcykelår som är Heimdalls så kallade mödrar? Det vill säga tiden själv. Det vore passande för den evige, att både vara först och sist och allt där emellan.

Heimdall är också starkt förknippad med Freyas halsring Brísingamen, som han räddar åt henne i kamp med Loke, han som var Heimdalls antites, den onda ljungelden. Ringen var skapad av fyra dvärgar, vars namn tydligt anspelar på årstiderna. Gotländska Havorringen kan vara en avbild.

Detta är en av vår forntids främsta klenoder, den hittades 1961 – och stals 1986. Dess vridna trådar är åtta till antalet och de för ringtypen identifierande åttaformade granulationerna kan faktiskt båda vara referenser till just evigheten, Heimdall och världsträdet.  

’Brísing’ betyder eld och ringen symboliserar årens eviga cirkelförlopp. Möjligen ska myten om en annan ring, Draupnir, också knytas hit; Draupnir var nämligen magisk och ’droppade’ nio nya ringar – var åttonde natt. Två ringar bildar en åtta och de nordiska myterna älskar dubbeltydighet!

Heimdall kallas även den Vite och står för den goda härdens eld. Viktor Rydberg har visat att han har uppenbara likheter med den vediske eldguden Agni och därmed proto-indoeuropeiska rötter. Agni var själv en skapargud vars ureldar väckte världen – och sådan var sannolikt även Heimdall.

Det är oklart om Heimdall verkligen är en av asarna, utan istället tillhör vanerna, såsom flera forskare hävdar. Dessa är troligen paralleller till de mer ursprungliga gudarna i Rigveda, devas, och stärker hypotesen om att Heimdall kan ha haft en större roll i asatrons panteon.

Den uppsättning egenskaper som assyriernas huvudgud Aš-Sur hade stämmer väl in på såväl den vediske skaparguden Agni, som i allt väsentligt är samma som Atar, den senare huvudguden bland skyterna. Och Agni är även Heimdalls förebild.

Heimdall kan alltså ha varit med som skapargud redan då de första indoeuropéerna kom till Norden. Men han kan också ha fått en ännu större roll efter kontakt med skyterna, under sen bronsålder.

Hur detta gått till går bara att hypotisera om. Men det finns fläckvisa evidens. Uppdelningen mellan gudasläktena kan ha motsvarats av en uppdelning av de indoeuropeiska stammar som dyrkade dem och som senare kom till Indien, men som också rört sig norrut över stäppen.

Jag nämnde i lucka tre också om asii och tokhari, två av de fem folk som tillsammans erövrade Baktrien. Asii vet vi inte var de tog vägen, men yuezhi, alias kusherna, begav sig vidare söderut till Indien där de grundade ett imponerande imperium.

Kushernas namn är etymologiskt kopplat till Hindu Kush, bergskedjan som utgjorde Baktriens södra gräns, och de har även givit namn till ett berömt bergspass där. Enligt Encyclopedia Britannicas artikelförfattare är en möjlig etymologi för bergen ’sparkling snows of India’. ’Kush’ skulle i så fall ha samma betydelse som Kuśi har på tokhariska B, ordet härleds nämligen till PIE *keuk ’skinande, vit’.

Detta var också inte bara namn på den största staden där språket talades, utan även direkt definierande för folket. I en text på tokhariska A hade språket tokhari namnet ārśi-käntwā, där ārśi har betydelsen ’agnisk’ och ordet akeññe, på tokhariska B, uttolkas därför som ’Agnis folk’. 

Agni var alltså den ovan nämnde eldguden, skaparen enligt Rigveda. Och  – liksom sin nordiske motsvarighet Heimdall – skinande vit. Detta koncept fördes sedan vidare av skytiska folk med zoroastriska trosföreställningar.

Om asii ’hästfolket’ kommit till Norden i form av krigare av kött och blod, så kan deras självgivna namn ha förväxlats med det gudasläkte som utgjort deras kult. Detsamma är givetvis än mer sannolikt om de endast nått Norden i form av ett rykte. Anländandet skedde troligen innan erövringen av Baktrien, denna markerar av allt att döma slutet för asii’s existens.

Dessa nomadfolk förflyttade sig under det grekiska namnet skyter både fram och tillbaka över hela den asiatiska kontinenten innan Baktrien gick under, och de hade även direkta och indirekta kontakter med de mäktiga assyrierna – inte minst i form av influenser som nått det multietniska och zoroastriska Baktrien.

Om asarna som gudasläkte kom till Norden först i form av rykten om asii, så infogades denna missuppfattning i kulten under sen bronsålder. Mer troligt är dock att man istället bara bidragit med en förändrad syn på Odinn och – framförallt – på Heimdall.

Agnis ställning som högsta gud bland skyterna talar för att Heimdall skulle kunna ha fått samma roll bland asarna för en tid; en himmelsfader, innan Odinn upphöjdes. Han var också människans herre och indelade dem i herremän, bönder och trälar. Vi kan nog utgå ifrån att han representerade herremännens religion.

Den i lucka två nämnda hästen Sleipner, med sina åtta ben, förtjänar också att nämnas. Med detta antal ben förmår Sleipner ta sin herre över gränsen till andra världar, jättarnas Jotunheim och underjordens Hel. Sleipner kan i denna mening representera världsordningen själv, just som Yggdrasil.

Historien som den beskrivs av Snorre i Gylfaginning, om Sleipners födsel, handlar om hur gudarna skapar sig ett värn mot onda makter. Detta sker genom att nyttja dessa farliga krafter själva för ändamålet, representerade av Lokes råd, en icke namngiven frostjätte och dennes häst Svadilfare.

Precis som löpelden i kontrollerad form är härdens nytta för människan, blir Svadilfares onda värv av godo för gudarna: Sleipner föds av märren/maran Loke, och Odinn sätter sadel på honom. Det här skulle alltså kunna vara en allegorisk beskrivning också av hur Odinns maktövertagande sker, genom att ta Heimdall i sin tjänst, som världens väktare.

Vi vet att den yngre futharken, den runrad som blev så vanlig i vikingatidens Sverige, var indelad i tre så kallade ätter. Dessa användes sedan som utgångspunkt för att skapa chiffer och trollrunor av olika slag. Det mesta talar för att även vår runrad, den äldre futharken, hade tre ätter, bland annat så finns det skiljepunkter mellan dessa i återgivningarna av runraden, både på Vadstena- och Grumpan-brakteaten.

Kanhända var det av respekt till Heimdall som runmästaren gjorde en sådan indelning. Att guden står först i den mittersta ätten, som nummer nio i den rad som oinvigda fick ta del av, men som nummer åtta och sist i den första ätten, i den dolda rad som Agrell avslöjade, det känns lämpligt.