Runkalendern 7. Wunjo

Nu ska vi öppna lucka nummer sju, och låt er inte förvillas av runans likhet med vårt latinska P. Utseendet handlar återigen om runmästarens strikta regler och prioriteringar.

Den grekiska förlagan heter Digamma, och uttalades av dem med ett w-ljud.

Men eftersom vi nordbor hade flera näraliggande ljud, som grekerna saknade, så har Digamma fått inte mindre än tre runor som kan härledas till denna. Alla dessa har förstås en heldragen huvudstav, precis som originalet.

Runmästaren har sedan försökt att avvika så litet som möjligt från detta. Wunjo är den runa som står först av dessa, men redan Assrunan fick ett utseende som gjorde en exakt avbildning omöjlig.

Runmästaren valde att vinkla nedre sidobenet uppåt. Färunan båda uppåt. Den tredje runan med näraliggande ljudvärde, Eihwaz, var han tvungen att hitta en helt annan lösning för. Den återkommer vi snart till.

Wunjo betyder glädje, fröjd och lycka. Att denna runa blir den sjunde i vår runrad är heller ingen slump, för sju har varit ett lyckotal ända sedan sumerernas tid. Den persiska talmystik som ersatte denna har sedan upptagits av såväl judendom som kristendom.

Men hur nådde talets betydelse hit? I den vediska litteraturen finns inte samma starka konnotationer mellan talet och ovan nämnda knippe adjektiv. Det verkar alltså saknas en proto-indoeuropeisk rot, sjutalets välsignande egenskaper har uppstått senare. Och, nota bene, icke heller fått fäste i asatron.

Men precis som vi idag har en kristen tradition som starkt betonar talets lyckobringande betydelse, så tycks det ha funnits en tid då även forntidens nordbor varit påverkade. Och min gissning är att den tiden ganska säkert inleddes i slutet av bronsåldern.

De tundralevande folk som av grekerna kallades skyter är den mest troliga kontaktytan, direkt eller via uraliska folkgrupper. Skyterna, 700 f.Kr.-300 e.Kr., är ett samlingsnamn för nomadfolk med liknande levnadssätt, men med olika ursprung. Med sina mäktiga kurganer katalyserade man höggravsbyggandet i Europa – och därmed även i Norden.

Deras förfäder har enligt genetiska markörer färdats österut under tidig bronsålder, sedan västerut igen. Främst är det haplogruppen R1a1a1 som spårats, men även R1b1a1a2, d v s indoeuropeiska gener, av det slag som kom till Sverige under senneolitikum. 

De här folken hade både lämnat och hämtat kulturella och religiösa influenser så långt österifrån som den avlägsna sibiriska regionen Tuwa, men också från det gamla Baktrien i Centralasien, som kan kallas för något av dåtidens mångkulturella ’smältdegel’.

Riket hade existerat i över tretusen år när det gick under ca år 1000. Här uppstod sannolikt den zoroastriska lära, som asatron hämtat så tydlig inspiration från. Riket både besöktes och – tidvis – erövrades av indoeuropeiska stammar.

De skyter som assyrierna kallar Aškuz skulle kunna vara samma som grekernas “De kungliga skyterna”. Folkgruppens namn har ursprung i Ashkenaz. Dessa anknyter i sin tur till ’de kungliga Dahae’ och de folk som ett par århundraden för Kristi födelse hamnade i Dakien på Balkan: förutom dacierna själva bl a Bastarnae, Tyrgetae, Agathyrsi och Getae.

De här folkens DNA skiljer sig mindre från de nordiska folkens, än andra mer näraliggande gör. Balkans och Nordens genetiska påbrå, haplogruppen I, för manlig högväxthet, har också samma ursprung. Här är skyterna knappast nyckeln, eftersom dessa bar R1a och R1b.

De i lucka 6 just nämnda brigerna skulle däremot kunna vara en förklaringsfaktor till sambandet. Vi återkommer till dem.

Skyternas djurornamentik har inte bara motivlikhet med utan kan t o m vara inspiratörer till de annars helt unika konststilar som varit Nordens bidrag till europeisk konst under framförallt senare halvan av det första årtusendet.

De skytiska artefakterna har visat sig vara äldre än sina grekiska motsvarigheter. Också vår egen djurornamentik har ibland slående likheter med föregångare från Östasien, som är skyternas, eller som förmedlats genom dem.

Flera av dessa folk bar inte bara på ett indoeuropeiskt arv genetiskt, kulturellt och religiöst; vi vet att de också hade upphöjt sjutalet till en sakralt signifikant symbol, genom att konstruera en gemensam heptad för sina gudomligheter; ett panteon med de högsta sju gudarna.

Det här talar för en påverkan från eller förflutet hos assyrierna, vilket stöds av en etymologisk koppling mellan Assyrien och huvudguden Aš-šur via namnet Ashkenaz till skyterna. Aš-šur avbildas som bågskytt på assyriska standar, vilket anknyter både till skyterna som namn och deras berömda bågskyttar.

Epitetet “vargfödd” för de kungliga Dahae är också intressant; den gemensamma roten för orden Dacier och Dahae har betydelsen “att strypa” och/eller “varg”. Det kan vara en referens till ursprungsmyten, om den yngste sonen som lämnas att dö, men växer upp bland vargarna, som finns i en variant hos såväl romare, hettiter och bortre Asiens Wusun. Och som vi har talat om, även till nordisk asatro, se lucka två.

Dahae kan även betyda “det fientliga folket”, “demoner”, namnet har gemensam bas med vedaskrifternas “devas”, som bland perserna kom att bli demoniska daevas. Därmed finns en möjlig koppling även till de nordiska vanerna. Indirekt är sjutalet alltså ett indicium även för detta samband, och vice versa.

Den skytiske Ares, krigsguden, var högt dyrkad, och den ende som tilläts avbildas, ett kultiskt särdrag som kan ha hjälpt till att katalysera den s k ansiktsurnekultur som utvecklandes i östra Polen under slutet av den nordiska bronsåldern, som annars är tom på gudabilder.

I Norden sker en mycket tydlig religiös förändring på denna punkt under järnåldern, framförallt under och efter att det romerska inflytandet börjat göra sig gällande, och vi bör tänka oss att för folkflertalet var det antagligen strängt tabu att avbilda sina gudar långt in i folkvandringstid.

I den skytiska heptaden var tre av sju gudar kvinnliga, och även här förefaller skyternas relativt könsjämlika syn ha en länk till den nordiska, där kvinnan alltid har haft en starkare ställning än i Kontinentaleuropa. 

Man ska ta ordningstalen med en nypa salt, men Tabiti, motsvarigheten till grekiska Hestia, hemmets och härdens gudinna, var satt främst. De senare sarmaterna, vars högsta gudar också var sju, hade istället Atar på denna plats, en direkt efterföljare till den vediske eldguden Agni.

Bland De kungliga skyterna upptogs en åttonde gud till heptaden. Detta tal är som vi ska se i lucka åtta knutet till Heimdall, som är Agnis och Atars nordiska motsvarighet. Åttatalets sakrala betydelse kan i sin tur vara en östlig influens; i Östasien har åtta samma konnotation som talet sju har i kristen kultur.

Men åter till vår sjua. Persiska Mithra tillägnades den sjunde månaden och bland grekerna firades Apollon den sjunde. Båda dessa gudar kan delvis utgöra förlagor till vår Freyr, vanaguden. Freyr kallas Veralden Olmai av samerna, Världens gud.

Detta är ett äretecken, som talar om att det var han som upprätthöll freden, såväl bland människor som gudar, en utsaga som bekräftas av Adam av Bremen: ’Freyr ger fred och vällust’. Och just som fruktbarhetsgud är ju Freyr mest känd.

Den lilla statyetten är funnen i Lunda församling i Sörmland, tre liknande har också hittats i Sörmland, vid ett annat Lunda, platser där gudarna dyrkades. De högsta gudarnas tretal och den mänskliga världens fyra hörn tillsammans blir sju, som alltså skulle sammanfatta universum.

Freyrs förmåga att skapa världsfred kan på så vis anknyta bakåt till Mithra och Apollon. Men även utan dessa finns det anledning att anta att sju var ett betydelsefullt tal just för vanerna, ett heligt tal närmast hämtat från skyterna, medan nio tycks ha varit knutet till asarna.