Etikett: BRÅ

I Sverige är våldtäkt är en samlingsbenämning där äpplen och päron skapar statistiken. BRÅ har utnyttjat detta faktum för att bagatellisera en mer än dubblering av de grövsta våldtäktsbrotten. På regeringens uppdrag förstås.
*
Om man lägger samman brottet ‘stening’ med brottet ‘snöbollskastning’ så är det lätt så att statistiken blir missvisande. Och det är vad som hänt med våldtäkterna. Väl medveten om att parallellen förvisso i delar är missvisande ska jag ändå dra den något längre för att försöka förklara hur Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) lyckats gömma solklara trender i sin nya rapport.
*
Tänk er ett brottsbalksbrott formulerat ungefär så här: ”För stening, där allvarligt men eller lyte uppstår, dömes till…”. En praxis utvecklas som är densamma fram till 2005. Därefter bestämmer riksdagen att även snöbollar med sten i, ska ingå i brottsdefinitionen. Några år senare även mulning, även om stenar saknas. Till slut räcker det med vanliga stenfria snöbollar, om den som fått en sådan kastad på sig inte gillade det. Och även om den som stenades, mulades eller fick en snöboll kastad på sig skulle ha slängt den första snöbollen själv, så ska det inte ha någon betydelse eftersom alla brott mot våra kroppars integritet är 100% lika viktigt för lagen att stävja, liksom att vi inte får ben och armar krossade av stora stenar och blir handikappade för livet.
*
Sedan startar kampanjen #mulan, som får massor med människor att minnas tjugo år tillbaka hur de blev stenade eller mulades i sin ungdom. Mobbarna på skolgården får stå till svars. En del av dessa har fortsatt sitt beteende, andra är sedan många år skötsamma familjefäder, som nu får sitt liv förstört, rättvist naturligtvis enligt en vänster som annars hävdar att hämndmotivet inte ska spela roll i svenska domstolar och som vill ha låga, korta straff som snabbt preskriberas för alla våldsbrott – men inte för mulning. En och annan oplockad gås om helt andra saker gör förstås att även helt oskyldiga anklagas. Eftersom de är vita män blir de utpekade i DN och Aftonbladet innan de frias – efter skilsmässa och förlust av all framtida arbetsinkomst. En av mobbarna döms trots att andra vittnen och teknisk bevisning saknas och mot sitt nekande. Det är en snöbollskastande tjej som minns tillbaka att hon inte alls ville bli mulad, även om hon aldrig berättade det då, sju år tidigare. Rättsprincipen att vi aldrig ska kunna dömas utan bevis överges alltså.
*
Tänk er samtidigt att det till Sverige kommer många sydeuropéer, främst greker, portugiser och spanjorer, och att stening är väldigt vanligt där. Det vanligaste skälet till att man blir stenad i Sydeuropa är att man inte bär hatt, som ju alla riktigt fromma måste göra. Eftersom nästan inga bär hatt i Sverige så blir många av dessa sydeuropéer som galna, de anser sig helt enkelt ha rätt att stena i stort sett vem som helst som inte bär hatt. Det beror dessutom på att de utvecklat ett ressentiment mot svenskarna; de hatar dem i stort sett bara för att de själva både är och känner sig underlägsna i termer av anställningsbarhet, kunskaper och framförallt välstånd. Ännu värre blir ressentimenten av att somliga svenskar låtsas tycka synd om dem istället för att visa den respekt för dem som bl a innebär att man utkräver ansvar när de gör fel.
*
Det var ungefär allt det här som en bra, vetenskapligt välunderbyggd rapport om sexualbrott hade kunnat belägga. Men inget av detta har BRÅ kommit fram till. Man har nämligen haft strikta direktiv om att aldrig nämna eller ta upp sådant, eller har belagt sig själva med munkavle – all forskning de senaste trettio åren har gått ut på att bevisa motsatsen och har förvandlats tlll axiom – det kan inte ifrågasättas. För alla andra resultat skulle klä av godhetsapostlarna ned till anklarna och ge invandringskritikerna, enligt regeringens vokabulär ’högerextremister’ och ‘rasister’, rätt.
*
Nu ska vi se hur ‘steningsbrotts’-statistiken utvecklat sig över åren. Vi tittar så klart på antal anmälda brott, som BRÅ gör, enligt direktiven från regeringen, inte antalet lagförda eller fällda, (sida 7 i rapporten). Tack vare den utvidgade brottsdefinitionen så har förstås antalet anmälda brott ökat. Och bland infödda svenska brottsoffer har också anmälningsbenägenheten ökat starkt, särskilt efter den uppmärksammade #mulan-kampanjen. Eftersom denna uppmuntrar alla att tänka tillbaka i tiden så långt de orkar så är anmälningarna just nu en topp som kan förväntas sjunka undan – man har ju betat av en hel tjugoårsperiod på en gång (fast det är det ingen som påpekar på BRÅ). Detta alltså även om anmälningsbenägenheten i sig fortsätter att vara stor, vilket den troligen kommer vara när det gäller mulning och snöbollskastning, infödda svenskar emellan – ja, eftersom det handlar om ett slags masshysteri, så är benägenheten rent av troligtvis större än antalet faktiska brott. Men den viktiga poängen är att anmälningsbenägenheten (avseende främst snöbollar) redan har eller kan förväntas sjunka och att det då går rakt på tvärs mot en stigande trend med ‘verklig stening’ som effektivt kommer att döljas. Och så kan det faktiskt redan nu vara.
*
Antalet ‘verkligt stenade’ h a r ökat kraftigt, men hur kraftigt är svårt att se, bland alla snöbollsfall och som BRÅ mäter. Och Sarnecki, han ser inte någon ökning alls, inte heller BRÅ faktiskt, dvs inte i sina slutsatser. Men det ärju för att man inte vill se och vill lägga locket på. En faktor som man medvetet använder för att göra det ännu svårare att se mönstret, är de ändrade umgängesvanorna. Stening har alltid varit vanligast utomhus, medan mulning varit vanligast inomhus (ja, här haltar analogin, men ni får föreställa er detta). Allt färre umgås ju utomhus, därför minskar antalet utomhussteningar, eller ökar i vart fall inte så kraftigt som man skulle kunna tro – och det ser då ut som om ’verklig stening’ alltså inte ökar så mycket, så som många vill påstå. Som BRÅ.
*
BRÅ, som lömskt antyder att man kan sätta likhetstecken mellan utomhusstening och överfall/grupp-stening. Dessa särskilt allvarliga former av stening är begrepp som (avsiktligt) inte förs eller förts statistik över, och när man som BRÅ låtsas som att utomhusstening är samma sak så begår man ett allvarligt metodfel. Både överfall och stening i grupp är nämligen allt vanligare att den sker inomhus.
*
Om BRÅ verkligen ville forska på riktigt, så skulle de sannolikt även kunna belägga följande hypotes: man kan utgå ifrån att antalet utomhussteningsfall är praktiskt begränsat av slumpmässiga tillfällen då offer och gärningsmän råkar träffa på varandra, och där dels umgängesvanorna i stort, dels ökad medvetenhet om riskerna från offrens sida begränsar sådana tillfällen alltmer. De som känner böjelsen att ‘begå stening’ är opportunister. Om behovet finns och det i praktiken bara är inomhus som ‘verklig stening’ rent praktiskt kan begås, så är det också där den ökar. Det är då inte som BRÅ helst vill antyda en följd av fler (verkliga) steningar mellan (infödda svenska) makar och samboende, utan som en följd av fler steningar på fester och i allmänna lokaler. Där de invandrade alltså är kraftigt överrepresenterade som gärningsmän. Däremot inte alls som offer, vilket är en annan viktig poäng, som BRÅ nogsamt undviker att nämna, bl a eftersom den då måste förklaras – troligtvis som ett kulturellt och religiöst fenomen.
*
Den ökade narkotikaanvändningen är också förstås till gärningsmannens fördel, ofta ett lockbete, och som minskar både offrets möjligheter och vilja att ge sammanhängande vittnesmål. Vi ska komma ihåg att offren inte sällan är mycket unga flickor, medan gärningsmännens (rätta) ålder är som median 25-30 år; man kan alltså hantera sitt knarkande, medan de unga offren ofta inte kan det. En annan faktor som bidrar till möjligheten för BRÅ att skapa missvisande statistik är dagens nätumgänge, som gör att många stenade tvingas uppge att den som stenat dem, eller åtminstone någon av dem, faktiskt inte var helt okänd, utan en ’bekant’ efter en eller flera virtuell kontakter, men aldrig i verkligheten. Eftersom BRÅ skär sin statistik så och formulerar sig försåtligt, så får man lätt uppfattningen att överfalls- och gruppstening bara utförs av totalt okända gärningsmän, men så är alltså inte fallet.
*
BRÅ har troligen rätt i att Sverige inte har världens högsta frekvens av ’verkliga våldtäkter’, som anmälningsstatistiken vill antyda. Men tror ni att statistik över a n m ä l d a våld- och ‘tvångs-‘ -täkter skulle ge bra svar någonstans överhuvudtaget? T ex i Afghanistan? Man kan mycket väl ligga högst, men också lägst: här anmälar man ju inte ens ‘verkliga’ väldtäkter; i hederskulturer ordnar man saken på annat sätt. Och här hemma blir metoden helt omöjlig pga brottsrubriceringens breda innehåll. Men BRÅ kan ju inte kalla en snöboll för snöboll, och separera de båda brotten under var sin etikett, t ex våldtäkt och tvångstäkt, vilket direkt skulle göra allt så mycket enklare. Nej, det vore politiskt inkorrekt. Relativiseringen av de ’verkliga steningarna’ måste till varje pris upprätthållas, främst eftersom (både vi och BRÅ vet att) infödda svenskar finns bland gärningsmän avseeende mulningar och snöbollskastningar, men inte alls så ofta när det gäller ’verklig’ stening och framförallt ’grov’ stening, där överfalls-stening och gruppstening sticker ut. Dessa är ju vanligast bland ‘sydeuropéerna’ och det är vad man inte får komma fram till eller uttryckligen säga i rapporten.
*
Samtidigt som man alltså troligen med fog kan hävda att BRÅ har rätt i att vi inte har flest ‘verkliga steningar’ så försöker man använda snöbollarna för att trolla bort ö k n i n g e n av ’verkliga steningar’ och framförallt vill man inte medge att ‘sydeuropéerna’ har något med saken att göra. Här får man hjälp av regeringens direktiv, som alltså säger att BRÅ ska utgå från a n m ä l d a brott (det är vad som sägs i rapporten angående des syfte, s. 7). Vad innebär detta? Jo, ett offer kan ju ofta inte veta vilka nationaliteter som begått en ‘stening’, om denna inte leder till att gärningsmännen lagförs.

Därmed är möjligheten för BRÅ att ge svar på vad stora delar av svenska folket förväntade sig att man skulle besvara EXAKT NOLL!
*
Och det går inte att säga särskilt mycket om flyktinginvandrare som helhet heller, eftersom det är en så heterogen grupp. För det första invandrar det ju andra än ‘sydeuropéer’. Dessutom, om t ex spanjorer och portugiser skulle ha kraftig överrisk medan greker tvärtom har något underrisk, så skulle statistiken säga att överrisken för invandrare är måttlig, även om den sydeuropeiska immigrationen helt dominerar den totala invandringen. Och om grekerna är i majoritet, så skulle den visa en underrisk, och de invandrade ‘spanjorerernas’ och ‘portugisernas’ höga benägenhet att ‘kasta sten’ i Sverige skulle helt försvinna. På motsvarande sätt är det förstås med våldtäktsstatistiken, där såväl västerländska invandrare som arbetskraftsinvandrare från Indien inte förknippas med överrisk. Det är invandrare från MENA och Afghanistan som sticker ut. D v s muslimska länder. Detta bekräftas varje dag i nyhetsflödet, men framförallt av Joakim P. Jonassons förtjänstfulla rapport över fällda gärningsmän, 2012-2017. En rapport som alltså fortfarande är helt ensam i sitt slag.
*
Den alltför breda brottsdefinitionen, liksom de olika typoffrens helt olika benägen att anmäla gör det än mer galet att använda anmälda brott som grund för BRÅ-rapporten. De som utsätts för ’verklig stenkastning’ är inte sällan boende i utanförskapsområden. De har ofta utsatts för både snöbollskastning och mulning innan de får en riktig sten i huvudet, och somliga råkar även ut för ’verklig stenkastning’ mer än en gång. Deras anmälningsbenägenhet – liksom alla andra brottsoffers i dessa parallellsamhällen – är låg, och troligen sjunkande. Något helt annat än de knutblusförsedda offren, som inte tvekar att anmäla alla upplevda oförrätter och där somliga förefaller bara hitta fler och fler, som om det vore en tävling inom bekantskapskretsen. Det här vet både BRÅ och regeringen, varför det är rena skämtet att man inte (också) använder sig av statistik över f ä l l d a ‘stenkastare’, som Jonasson gjort. Det är bland de fällda som svaren finns. Men man måste ju åtminstone vilja leta efter svar för att finna dem.
*
Det mest löjeväckande i rapporten är förstås BRÅ:s försök att ändå ge svar på det man med den valda utgångspunkten redan vet att man inte kan få. Man frågar sig “Har fler ‘steningar’ begåtts i kommuner med större antal flyktingboende relativt befolkningen i sin helhet?” Mitt svar är 1. Letar vi efter ’verkliga steningar’ så är ju all snöbollsstatistik förstås i vägen och skymmer. 2. Men även om vi räknar bort mulningar och snöbollar så gott det går från de stora stenarna, så kan förstås brotten begås utanför hemortskommunen. En felkälla som BRÅ själva medger, och därför räknar bort hela Storstockholm (men inte de andra storstadsområdena). 3. Gärningsmannabeteendet upphör med all sannolikhet inte den dagen man flyttar från flyktingförläggningen. Den frågan tar inte BRÅ upp alls, men den innebär ju att man skulle titta även på var nysvenska invandrade bor, ofta någon helt annanstans än där de först togs emot. 4. Riskbeteende över tiden kan både gå upp eller ned och kan t ex samvariera med en allt lägre grad av integration av nytillkomna, liksom med att ’mättade’ koncentrationer uppstår, där utanförskap permanentas. Detta behöver ju då inte gälla t ex i små kommuner, trots hög andel flyktingar. 5. Flyktingmottagningar kan variera starkt i sin sammansättning av nationaliteter så att somliga, där andelen av kommunens befolkning är hög, råkar ha lågt riskbeteende, respektive tvärtom.
*
Det finns säkert ett tiotal mer eller mindre stora felkällor, som jag på rak arm skulle kunna räkna upp med BRÅ:s valda metodik, jag såg att Tino Sanandaji träffande beskrivit några. Frågan är bara varför jag eller Tino ens ska behöva göra detta – dels är en hel del som att slå in öppna dörrar, och borde klaras av vem som helst, dels är vi inte betalda av staten för att bedriva denna så nödvändiga forskning. Det är BRÅ som borde ha gjort sitt arbete ordentligt – de ska ju vara proffs! – och det hade man också kunnat, om man ägnat sig åt nyttig sunda förnuftskritik, istället för att energiskt tota ihop just det beställningsverk som regeringen vill ha.
*
Slutligen ett par ord om slutsatser kontra innehåll. Börjar man läsa BRÅ:s slutsatser och inte tittar efter ordentligt i själva rapporten, så är det faktiskt väldigt lätt att komma till den slutsats Jerry Sarnecki gör; att flyktingströmmen inte förklarar fler anmälda sexualbrott. Och det är bara slutsatserna de flesta orkar läsa, som bäst. Men läser man noggrannare, så är ökningen av ’mest allvarliga sexualbrott’ faktisk ca 120% – mer än en dubblering – att döma av grafiken på sidan 70. Det kallar BRÅ för ’en ökning som inte är lika kraftig och ligger på en stadig nivå’. Att dessa ’verkliga steningar’ sammanställts med ökning av anmälda snöbollar (som gör diagrammet totalt missvisande) ska inte få förta eller bagatellisera faktum. Men det är just vad BRÅ gör, och denna relativisering är alltså i högsta grad medveten.
*
På sidan 85 argumenteras att sjukhusstatistiken inte visar på någon kraftig ökning av ’de grövsta brotten’. Denna mycket stabila statistik är nonsens eftersom man går på våldtäktsavdelningar, vars beläggning ständigt är 100% och alla som tvingas söka hjälp på annan avdelning riskerar att hamna utanför. Eftersom den är så konstant, så borde BRÅ istället gå tillbaka till grafen på sida 70, som visar på mer än en dubblering och fråga sig just hur denna är möjlig när sjukhusstatistiken inte alls visar samma sak – de båda graferna ger alltså inte ömsesidigt stöd för BRÅ:s slutsats utan motsäger istället varandra.
*
Själva ansatsen BRÅ gör – att fråga sig om flyktingarna står för ökningen eller inte – är ju också häpnadsväckande dum (om man utgår ifrån att det är sanningen man vill åt). En digital attityd som funkar perfekt för att kunna svara ’inte’, särskilt mht att vi har med de anmälningsbenägna snöbollsmulade i statistiken. Läser man enskilda utsnitt i rapporten så är BRÅ faktiskt själva redan från början klara över att invandrarna är överrepresenterade bland gärningsmän. Att sedan göra en känslighetsanalys (s. 95); ’hur överrepresenterade måste flyktingarna vara för att svara för all ökning?’ och sedan – utan analys eller belägg – komma fram till att ’83% är för mycket överrisk, så det kan ju inte vara dem!’, det är inte bara ovetenskapligt, det är helt överflödigt och totalt missvisande.
*
Så sammanfattningsvis. Det var väl synd att det skulle slå så fel. Tanken att göra en utredning som en gång för alla gav just det svar som DN basunerar ut med sin rubrik: “Brå: Flyktingströmmen förklarar inte fler anmälda sexualbrott”, för att sedan kunna slå sig till ro. Det var bara det att greppet, att göra en halv utredning, där man undviker att svara på frågan vem som utför brotten, helt enkelt gav FÖR bra resultat. Så bra att ingen faktiskt tror på dem. Utom Sarnecki.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett förtydligande. Snöbollar med is och sten i kan göra mycket ont. Att bli mulad gång på gång, år ut och år in, kan sätta själsliga spår som är svåra att mäta och som inte alltid syns men lika fullt ger djupa ärr som aldrig försvinner. Det är inte min mening att med denna liknelse vare sig förringa eller bortförklara, bara att visa det uppenbara: att fysiska ärr som är synliga för de allra flesta är ännu värre och ofta ger själsliga dito på samma gång. DS.

BRÅ:s rapport:
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e1919f/1559137952043/2019_5_Indikatorer_%20pa_sexualbrottsutvecklingen_2005_2017.pdf

Sarnecki förnekar (och DN:s läsarkommentarer håller med)
https://www.dn.se/nyheter/sverige/bra-flyktingstrommen-forklarar-inte-fler-anmalda-sexualbrotten/

Tinos båda inlägg:https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156480351263231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156477960403231