Som deltagare på ett öppet seminarium igår kväll på SU Karlavägen hade jag förmånen att personligen få ta del av några av våra högsta juristers syn på yttrandefriheten. Nils Funcke, journalist och vårt lands kanske främste ‘lekmannaexpert’ på yttrandefrihet hade, såsom sekreterare i den parlamentariska yttrandefrihetskommittén, boksläpp. I panelen deltog Helena Jäderblom och Thomas Bull, ordförande respektive ledamot i HFD (Högsta Förvaltningsdomstolen), Peter Danowski, försvarsadvokat för media i flera stora yttrandefrihetsmål, samt Viveka Hansson, journalist och programdirektör på TV4 och ordförande i branschorganisationen Utgivarna. Moderator var Stefan Wahlberg, chefredaktör på Dagens Juridik.
En utan tvivel respektingivande och namnkunnig skara alltså. Och det finns heller inte i mitt huvud några tvivel om att samtliga närvarande anser sig värna yttrandefriheten. Men några större betänkligheter i hur vår yttrandefrihet här på hemmaplan kommit att behandlas och inskränkas eller några framtida hot mot den verkade man, med undantag av Funcke, inte ha eller se. Wahlberg ställde frågan om det fanns framtida hot, men då ville panelen hellre se ljus i tunneln och hur bra allting nog skulle kunna bli. Vilket antydde att allt nog inte var så bra, men att frågan var alltför minerad. Danowsky hävdade (oemotsagd) som exempel på varför framtidsoptimismen var välgrundad, att DN nu var en bättre tidning än den varit på flera år. Ett uttalande som jag och mitt sällskap helst ville se som satiriskt. För egen del var det ju DN:s stöd till metoopöbeln som fick mig att säga upp prenumerationen. Men visst. Sedan regeringsbildningen blev klar och IS-återvändarna kommit hem, så har ju DN i så dags börjat försiktigt kritisera sina tidigare uppfattningar. Liksom MSM i allmänhet och Expressen framförallt, så har man ju börjat publicera alibiartiklar. Men någon avbön eller ursäkt har vi inte hört – och lär aldrig heller få göra. Omsvängningen kan också som bäst beskrivas som påbörjad, långt ifrån fullbordad.
Domens och massmedias publicerings konsekvenser saknar betydelse
Danowskis ytterst försiktiga kritik av metooövertrampen visar istället hur känslig frågan fortfarande är. Han påpekade att Martin Timellfallet ju gått till åtal, varför han tycktes mena att det ändå visade någon form berättigande i namnpubliceringen. Hade det stannat vid detta så kanske PO friat tidningarna, var hans slutsats. Men Timell blev ju friad – en händelse som minsann inte alls fått samma uppslag i MSM-media. Och hans liv är sönderslaget. Här finns det intressanta paralleller. Den s k ‘Näthatsgranskaren’, vann nyligen ett förtalsmål, där TR inte ansåg att det fanns ett berättigat allmänintresse att sprida uppgifter om honom, trots att de var sanna (han har begått grovt djurplågeri). I SVT:s snyft-intervju efter domen får Näthatsgranskaren tillfälle att sprida vanföreställningen att vad som sagts om honom alltså är osant – de flesta av oss tror ju att det är vad förtal är. Min poäng är att Näthatsgranskaren inte drabbas negativt av förtalet i någon konkret mening. Han får statsmedias stöd och han fortsätter att inhösta statens bidrag för sin verksamhet. Skillnaden mot hur Timell dömts av media och allmänhet är avgrundsdjup.
Svensk rättstradition medger inte att att man tar hänsyn till sådana konsekvenser. Enligt Danowsky skulle den då rasa ihop. Sanningen är att domstolsutslagen skulle bli mycket lättare att förklara för gemene man. Vi skulle få färre stötande kvällstidningsrubriker att ilskas över. Och sådana konsekvensbedömningar görs i andra västländers rättssystem – det är vi som är avvikarna. Det har vi blivit även på ett annat område, de så kallade NGO:s, Non-Govermental Organisations, har inte bara i allt högre utsträckning givits en särskilt stark juridisk ställning, utan man har också direkt överlåtit åt sådana att ägna sig åt myndighetsutövning, som förr var den allmänna åklagarens. Hur bra eller snarare dåligt det här är berörde Jäderblom på ett sätt som lät mig ana att hon nog ändå tyckte det var dåligt. Men att sätta ned foten tydligare i egenskap av ordförande i HFD är förstås en känslig sak. Regeringen älskar ju sina ‘goda’ NGO:s, som man låter dra runt som SA-förband bland svenska pensionärer och hederliga skattebetalare, för att klargöra för dem vad de får säga och tycka. För vem avgör vem som är ‘god’ bättre än regeringen? Den som gärna finansierar dessa ‘public watchdogs’ verksamheter – men bara sådana som tycker precis som den.
De ‘goda’ NGO:erna har fått myndighetsuppgifter, men får ändå inte ‘förtalas’ med sanna uppgifter?
Just Näthatsgranskaren är ett sådant exempel. Och då kommer vi till nästa poäng: för att publicering av förtalsliknande uppgifter ska anses motiverad och alltså inte föranleda sanktion så krävs, som nämndes, inte bara att uppgiften är sann. Även ett ‘berättigat allmänintresse’, som Danowski uttryckte saken, ska till. PO har förtydligat att man anser att för detta krävs inte bara att saken rör en kändis i största allmänhet. Det måste vara någon i myndighetsställning eller politiker som vi väljare förlitat oss på ska fatta beslut på ett hederligt sätt. Min fråga till panelen var därför om inte även en av staten finansierad ‘NGO’ skulle föras dit, t ex en sådan som Näthatsgranskaren. Nog skulle vi vilja veta att den som granskar andra även har en god vandel att visa upp själv? Den frågan väckte TR:n överhuvudtaget inte i sitt domslut, fastän jag menar att det på alla sätt är Näthatsgranskaren som har bevisbördan emot sig, varför hans vandel inte skulle vara relevant för allmänheten att känna till. Något svar producerade tyvärr inte den ärade panelen, men deras tystnad hördes desto mer.
Varför ska taxeringsvärden och bilägares namn och adress vara offentlig uppgift?
Jag ställde också en fråga angående offentlighetsprincipen, den som gör det möjligt för kriminella att mycket enkelt ta del av taxeringsuppgifter och registrerad bilägares namn och adress. En situation som nu på allvar börjat utnyttjas av de grova kriminella nätverk som på senare år tagit ett så fast grepp om vårt land. (Som av en händelse samtidigt som en kraftig invandring har skett – ett sammanträffande man i MSM först nu tycks få påpeka så smått.) Nu när våldet drabbar rika Östermalmsbor i sina hem börjar förstås den här frågan ställas på sin spets. Jag undrade vad som motiverade att just sådana uppgifter var offentliga och det mest konkreta svaret jag fick var väl från Viveka Hansson på TV4, som ansåg att det skulle bli svåra gränsdragningsproblem. Jag har svårt att se dem. Förbjud offentliggörande av taxeringsuppgifter i tidningarna. Punkt. Vad skulle rasa samman? Låt uppgift om registrerad bilägare bli känd i samband med olyckstillbud. Men inte annars. Så gör man i Tyskland. Är inte det ett fungerande rättssamhälle?
Panelens fyra medlemmar såg alltså inga mörka moln på den svenska yttrandefrihetshimmeln. Jag hade kunnat dra en lång lista på mer angelägna frågor än de tog upp. Nils Funcke hade ju inledningsvis talat om att lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet tenderade att tolkas efter bokstaven, och att det finns märkliga begränsningar, som staten plockat fram när de ansett detta ‘behövas’. Det är naturligtvis inte bra, om en ‘ond’regim kommer till makten. Vi får väl se vad vår nuvarande regim tycker vara motiverat, när det börjar dra ihop sig till val 2022.
Monopolliknande plattformar, juristernas ökade makt och domstolsaktivism
Men det finns fler och ännu större hot. När plattformar som Facebook, YouTube och Twitter fått närmast monopol på det offentliga samtalet, är det verkligen rätt att de själva ska kunna avgöra vilka som ska finnas där eller inte? Är det rimligt att överstatlig och icke demokratiskt tillkomna dekret, som FN:s Global Compact eller för den delen (den bara med lövtunn demokratisk fernissa tillkomna) Europakonventionen ska göra allt större intrång i medborgarnas liv? Och att det är jurister, som med praxis och prejudikat styr den legala utvecklingen och som i allt större utsträckning, får makten över våra liv, istället för demokratiskt valda politiker? Att just den frågan inte bekymrade de närvarande – knappast heller publiken, sprängfylld av advokater och journalister – det ska man väl kanske inte förvånas över. Inte heller att det mellan raderna även här, på en tillställning där säkert 99% av de närvarande vill kalla sig yttrandefrihetsförkämpar, antyds att man bör ge ‘goda krafter och goda syften’ en särskilt gynnad ställning. Danowsky lät närmast besviken när han fastslog att domstolarna f n inte ansåg dem ha en sådan i yttrandefrihetsmål i fortsättningen. Den ‘positiva stämningen’ i domstolarna skulle ha eroderat efter metoo, i fortsättningen kommer ‘public watchdogs’ och metooanklagelser alltså behandlas på samma sätt som Kent Ekerot och SD. Attans! Ska rättvisan verkligen vara så blind? Nej, han sade inte så högt men det gör jag. För vi vet ju alla vilka ‘de goda’ är, enligt sittande etablissemangs föreställningar.
Och då kommer vi till min slutpunkt, framtidshotet nummer ett, som naturligtvis ingen heller berördes. I dagens Sverige är en tilltagande domstolsaktivism märkbar. Människor som faktiskt anser att ‘det goda’ har företräde framför lagens bokstav och som gör allt för att kunna tolka den så. Sådana jurister, som än mer ser ut att bli morgondagens makthavare än de är dagens, anser alltså sin egen politiska övertygelse gå före den som de demokratiskt valda lagstiftarna har eller haft. När det blivit tillåtet med yrkesnätverk som Hilda och Legally Lady, som inte bara baseras på kön utan även sorterar juristerna efter sina politiska värderingar, så är denna utveckling bara som ett brev på posten. Onämnd av de närvarande höga jurister som ett framtidshot för yttrandefrihet – och för den svenska rättsstatens vara eller inte vara överhuvudtaget – så framstår domstolsaktivismen därför bara som ett ännu större hot.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
