Yttrandefrihet kan bekämpas på många sätt. Ett är att okynnesanmäla gamla tanter för förtal. Den s k Näthatsgranskaren, Tomas Åberg, har satt detta i system. Det är mycket sinnrikt uttänkt. Istället för att ge sig på Joakim Lamotte som på sin blogg sprider information (som är fullständigt sann) om Tomas Åberg, så ger sig Åberg på dem som delar denna information. Upp till ett halvt basbelopp, vanligen 19.000:-, vill han ha för inte gå till domstol. Tanterna, som oftast inte har varit i en domstol i hela sitt liv och som hör till den allt mindre grupp människor i Sverige som fortfarande har respekt för både lagen och polisen, drabbas ofta av sådan panik att de betalar direkt. Alternativt driver Åberg saken genom att stämma, för att visa att han menar allvar och skaffa referenspraxis. Ett antal sådana mål pågår och några har avgjorts, sorgligt nog hittills till Åbergs fördel. Det senare beror sannolikt inte främst på domaraktivism, utan på att ingen av tanterna har sett till att skaffa sig bra rättshjälp, sådan kostar ju nämligen en hel del, och alla känner heller inte till att de också normalt kan få en del av kostnaden betald ur hemförsäkringen.
Yttrandefrihetsmannen – rättshjälp pro bono i principiellt viktiga mål
Men nu är det dags att sätta stopp för den här cyniska verksamheten. Det är en av uppgifterna som den nyinrättade Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) har åtagit sig. Ordförande Ola Bengtsson är pensionerad advokat och huvudsakligen den som kommer lägga tid, pro bono, för dessa fall och liknande behjärtansvärda ändamål. Det handlar om att vinna prejudikat i s k förenklade mål avseende förtal; bl a så att man inte ska kunna driva tusentals identiska processer för vad som stammar ur samma ursprungshandling. Vad gäller s k NGO:s (privata aktörer finansierade av staten för att sköta myndighetsliknande uppgifter), sådana som Näthatsgranskaren, så är det också viktigt att det fastslås att dessa är offentliga personer som måste tåla i princip allt sådant som sägs om dem så länge det är sant – allmänheten har rätt att få veta om någon t ex skulle vara djurmisshandlare eller pedofil; de betalas ju av skattemedel och vi måste få hela bilden klar för oss; om de har den vandel som krävs. YO ska genom Ola alltså försöka dra en gräns mellan NGO:s och kändisar i största allmänhet, som inte räknas som offentliga personer och därför har rätt till större privat sfär, så långt kändisskapet medger. Det ska nämnas att YO också har fått kontakt med fler jurister som lovat hjälpa till och att vi hoppas att ännu fler vill engagera sig – både för att ge rättshjälp i enskilda fall, men också för att driva principiellt viktiga frågor. En ännu större uppgift än förtalsfrågan är en reformering av Lagen om hets mot folkgrupp, (LHMF), som idag inte bara luckrar upp yttrandefriheten i största allmänhet, utan även tolkas av domstolarna på ett sätt som diskriminerar medlemmar av den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. Generellt, men också i situationer där sådana de facto befinner sig i minoritet; t ex i utanförskapsområden, där ‘svennar’ och ‘svennehoror’ kan behandlas på ett sätt som lagen inte skulle acceptera om det hade gällt invandrare.
YO ska arbeta internationellt
Tongivande i arbetet med YO:s tillkomst ska nämnas Öystein Rönne, Åke Thunström, Daniel Svensson, Tage Perntz, Per Borg, Pär Tysklind och säkert fler som jag just nu glömt. Även jag själv är faktiskt med på ett hörn. För den snygga och lättidentifierade loggan (som går att köpa tillsammans med t-shirt) och hemsidans utformning – Yttrandefrihet.nu – svarar byrån Etablissemanget (Jonas W E Andersson och Magnus Fermin). Deras bransch är fylld av människor som tycker att uppdrag från t ex SD inte bör accepteras och jag tycker Jonas ger utmärkta svar på vad man ska tycka om det i branschtidningen Resumé; bara det faktum att Jonas fick komma till tals innebar förstås att de mest rabiata dödgrävarna även vill ta avstånd från Resumé, trots en rätt tuff intervju – vänsterns repressiva beteende tycks i dagsläget sakna gränser.
Föreningens initiativtagare och primus motor är Jan Sjunnesson (sekreterare) och tillsammans med Ola gav han det inspirerande tal om föreningens syfte, som jag försöker rekapitulera här. Inte minst viktigt är att hålla en internationell utblick och kanske ännu mer så att rapportera om tillståndet här, så att det uppmärksammas av andra. Det är utanför Sverige vi kan få vårt bästa stöd och finna exempel på lyckade strategier. Förebilden för svenska YO är systerföreningarna framförallt i Danmark och i Norge, där man kommit mycket längre än vad vi har gjort ännu så länge, i att etablera en försvarsfront mot den massiva anstormning som vi nu ser från antidemokratiska rörelser i hela Europa, och allra värst i vårt land. Framförallt i Danmark är man sedan länge en respekterad samhällsinstitution av samma slag som t ex JO och KO är i Sverige, målet är förstås att även svenska YO ska nå samma position.
Men resan dit är långt. Vår invigningsceremoni avhölls i Pressklubbens källare, men bevakningen från MSM:s sida var exakt lika med noll. Att journalistförbundet har en ‘SD’-paragraf som förhindrar personer med ‘fel värdegrund’ att sitta i styrelsen är ju närmast ett absurt skämt, när man betänker att det är denna kår som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens främsta försvarare och genom åtnjutandet av möjligheten till sin yrkesutövning, fri nyhetsförmedling, tacksamt borde påminnas varje dag om dess förtjänster. Men så ser det alltså ut. Antidemokraterna har fina namn på sig själva och kallar sig gärna antifascister, värnare av klimatet, eller känner sig helt enkelt bara kränkta, men deras recept är konsekvent att få tyst på sina motståndare – och de har ofta både statsmakter, domare och myndighetsaktivister i ryggen.
Svarta listan
En annan viktig uppgift är att peka ut de som visar särskild hänsynslöshet och som begår flagranta övergrepp avseende just andras rätt att yttra sig: dessa hamnar på YO:s Svarta Listan. De som gör sig förtjänta kommer drabbas av plumpar och de som samlat på sig flest nomineras till en särskild gala, preliminärt sannolikt avhållen i samband med den årliga föreningsstämman. De slutliga ‘vinnarna’ kommer sannolikt inte själva vilja närvara, vilket är själva poängen: vi tror faktiskt att inte ens tystnadskulturens mest rabiata förespråkare vill hamna högst på listan, vi tror också att mer moderata element kommer försöka att undvika att få någon prick på sig alls. Tävlingskategorier är ännu inte slutligt bestämda men det kommer troligen att delas ut ett pris till medieföretag, ett till myndigheter och ett till företag inom det privata näringslivet. Möjligen även ett till kommuner och landsting. Vi kommer också ha individuella priser inom respektive kategori och kanske även ‘värsta utländska bidrag’. Så kom in med era tips och motiveringar!
Nyhetsbevakning – exemplet SvD/Schibsted
Jag har själv haft äran att vara med på ett hörn, för att skriva texter i aktuella frågor; nyhetsbevakning är alltså ännu en del av föreningens löpande verksamhet. Ett av mina bidrag ser ni nedan; bemötande av det famösa utspelet i SvD, som upplät sin debattsida åt ägarna, Schibsted, för att där låta dem argumentera för minskad yttrandefrihet på nätet. Dubbelfel m a o. Motrepliken ser ni här (tidigare artikel, nu hårt beskuren, till det bättre):
SvD upplåter sin debattsida som anslagstavla för ägarna att propagera för minskad yttrandefrihet på nätet. Det är dubbelt illa. Men visst finns poänger. Plattformarna är inte neutrala. De har interna policies som är långt mer inskränkande än lagen och som används skevt. Det finns också en mängd s k NGO:s, entreprenörer finansierade av svenska staten, utrustade med myndighetsliknande funktioner (Näthatsgranskaren, #jagärhär, Juridikfront m fl). Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad de anser bryta mot ‘den rätta värdegrunden’ – men ser mellan fingrarna med vänsterns hat och det frikostigt utdelade rasistkortet. Är du till höger tystas du istället med massblockeringar eller – när policybrott inte kan påvisas – s k shadow banning, då ingen kan se dina inlägg.
Men Schibsted budskap är märkligt nog inte att alla ska spela efter samma regler, utan det motsatta. För att understryka sammanställer man ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade. Detta budskap gör MSM allt för att nöta in, med regeringens goda minne. Men hat är lagligt och måste få fortsätta att vara det, eftersom: 1. hat till skillnad från uppvigling (som redan faller under allmänt åtal) inte är handling, utan snarare fungerar som en säkerhetsventil, 2. det är fullt legitimt att hata sådana som Hitler, Stalin och Mao, och 3. ingen är mindre kvalificerad än makten själv att avgöra vad som är hat eller motiverad kritik.
Fake news är dåligt för alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår misstag när vi inte kan lita på våra auktoriteter. Men MSM har sig själva att skylla. Sluta driv åsiktsagendor på nyhetsplats. Sluta tysta ned allt som ger SD och högern rätt. Sluta blåsa upp Greta-happenings, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som exempel.
Schibsted kastar sten i MSM:s glashus och använder fula knep. Plattformarnas skandaler har förstås inget med debatten på nätet att göra. MSM vill ha monopol på yttrandefriheten, samtidigt som man själva har missbrukat den, utan kännbara sanktioner. Det är klart att Schibsteds ståndpunkt därmed blir en ohållbar paradox.
För Yttrandefrihetsombudsmannen
Magnus Stenlund, jurist, civ.ek.
Hoppet om att Svenskan skulle ta in detta var kanske inte så stort, men SvD Brännpunkts ansvariga, Carina Stensson, gav i alla fall ett svar – som jag returnerade med en snyting. Det kändes skönt! Nu får ni hjälpas åt att dela detta duktigt, så att vi når de utlovande 50.000 visningarna, detta bör alla SvD:s läsare få se – tidningen har härmed också skaffat sig den första plumpen på Svarta Listan.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
English Summary
Yttrandefrihetsombudsmannen (YO), is a newly started no profit enterprise with the purpose of standing up for freedom of speech in Sweden. YO:s main activities are (in no particular order) 1. pro bono help in precedent cases and other juridical matters of principal concern, specifically with a goal to limit slander processing and transforming the practicing of the Law against Hateful Acts towards Ethnic Communities (Lagen om hets mot folkgrupp), 2. international networking and reporting, 3. Blacklisting, and 4. News coverage. YO Chairman is Ola Bengtsson and Jan Sjunnesson is secretary and primus motor.
My own part is to contribute with articles, like the one summaried below: giving the owners of Svenska Dagbladet (SvD, Svenskan) a replica on their debate article about how to reduce freedom of speech on the internet. Unfortunately but not very surprisingly SvD did not chose to publish YO:s arguments against their line of reasoning, so I published it here instead. My main points:
- there is no need for further control and limitations. MSM is exaggerating the need for action in order to shutdown a strong competitor; there are in fact already too many self appointed government financed NGO’s who act as speech polis and threatens people with law suits, legal penalties and even jail. With no other purpose than to scare people to silence. This development must instead be reverted; the platform’s power should be reduced, but only so, that a fair balance and objectivity is reached, all opinions are to be treated fair and not skewed towards the left, so that only right wing opinions are censored.
- the word pair hat & hot (hate & threats) is insidiously used in order to restrict all kind of opinions regarded as ‘hate’. But hate needs to be allowed: i) otherwise people are more, not less, prone to use violent actions instead of words; ii) morally so, because there are individuals and ideologies that deserves to be hated, like Mao, Stalin and Hitler, and, most importantly, iii) who are to decide what is hate or not? No one is less qualified than the regime who is in power.
- Fake news are bad for every one. But MSM needs to do their homework before accusing others. To regain their trustworthyness they must stop the self censoring of matters considered to favour not politically correct opinions and stop using the news section for spreading opinions that the journalists personaly embrace.
