När postmodernisterna vill ta bort de landvinningar deras föräldrar, 68-rörelsen, gjorde, så är det inte av godo. Att främja klassresor och meritokrati var nämligen fortfarande något även 68-orna stod för, åtminstone var man inte emot detta. Men de postmoderna bryr sig inte om fattiga om de är av fel färg – vita, eller fel kön – män. Man bryr sig heller inte om ifall samhället blir sämre för alla, bara det leds av en korrekt sammansättning av människor baserad på ras och kön. Man går med andra ord från progressiv till perverterad – och man gör det fullt medvetet.
*
68-rörelsen har blivit ett begrepp som stått sig väl i ett halvsekel nu. T o m unga svenskar har hört termen och har ett hum om vad den står för. En stor del av 40-talisterna ser med nostalgi tillbaka på den. Andra, inklusive undertecknad, hade gärna sett den som en historisk parentes. Det var med denna som de extrema vänsterradikalerna fick reellt inflytande över västerländsk politik och i Sverige inrättade Olof Palmes socialdemokrater statligt avlönade tjänster åt dem, som lekstuga, där de förmodades leka av sig rommen, innan de självdog av utmattning i den stora strömmen.
Olof Palme – medlöparen, ville se skönt progressiv ut
Men det blev ju inte så. När vänsterradikalerna fick pyssla på, ostörda med sina utopier alldeles för sig själva, så började de producera. En massa idéer som Palme et consortes antagligen förstod var fullständig gallimatias, men som man ändå bestämde sig för att låta passera, i små portioner, lite här och lite där. För att själva framstå lite sådär störtskönt progressiva, men ändå ansvarstagande, man var ju ett brett och stort parti, det gällde att få med sig sina gräsrötter med små, små steg in i vänstertyranniet. Och som det ofta blir med oemotsagda galenskaper som får statlig uppbackning och stämpel, så blev det sanningar av de förvirrade utopierna. Sanningar som sedan stod sig, trots flera borgerliga mellanspel vid makten, eftersom de borgerliga som vanligt mest varit upptagna av att rädda ekonomin och försöka dra ned på det ständigt ökande skattetrycket.
Historiens slut? Bara för dem som redan visste.
1990-talets järnridåfall innebar ett blottställande av kommunismens politiska förtryck, miljörovdrift och ekonomiska fiasko, även för dem som inte velat se, ville vi gärna tro. Ett historiens slut. Men så icke alls! Det var bara konservativa och marknadsliberala som ropat hej för tidigt. Man insåg inte att de som deltagit i vänsterrörelsen egentligen inte brydde sig om något av allt det där. Man förstod inte att kollektivismens fångar, som visserligen nu var formellt frisläppta, aldrig hade velat bli fria. Och att deras kollektivistiska behov av att underordna sig nya galna kommandon bara väntade på att finna sin form. Under 2010-talet blommade allt ut, som vi vet. Och frågan vi bör ställa oss är om det är värre nu än det var 1968.
Citerar man ‘Ville, Valle och Viktor’, så kan man få för sig att det var minst lika illa för 50 år sedan. Genom den lilla fiffiga handboken “Farfars praktiska råd” kunde alla barn få ta del av så oförblommerat indoktrinerande socialistisk propaganda, att dagens barnprogram ter sig som värdekonservativa. Och löntagarfonderna, nog var det ändå det närmaste vi kommit att bli en rent socialistisk stat?
Men då glömmer man ett par viktiga saker. framförallt de starka motkrafter som fanns i samhället för 50 år sedan. Även i socialdemokratiska hem så fick ungarna i sig en betydligt mer pragmatisk syn på livet och världen via sina föräldrar, än de fick via TV. Och även om justitieminister Lidbom föraktfullt fnös åt rättssamhället med sitt ‘lidbomeri’, på liknande sätt som man gör idag, så fanns det fortfarande gott om företrädare i de rättsvårdande instanserna som upprätthöll en god praxis. Generalklausulen mot skatteflykt t ex, blev därför i stort sett obsolet, utan tillämpning, istället för det monster den förutsågs bli – och säkert hade blivit, om dagens domstolsaktivister utformat prejudikaten.
Barnprogrammen idag är minst lika indoktrinerande som då. Man gör det bara så mycket skickligare. Vänstern har lärt sig av sina misstag, man skapar inte längre ‘ikoner’, som Vilse i pannkakan, för sina motståndare att skjuta ned. Och den viktigaste striden, om löntagarfonderna, förlorade vänstern tack vare att moderaternas Gösta Bohman och SAF:s ordförande Curt Nicolin hjälptes åt att stötta en gräsrotsrörelse emot; dels med en fast ideologisk ståndpunkt som inte tillät kompromisser, dels med finansiering.
Reinfeldt såg till att rasera allt motstånd
Ingenting av detta försvar finns idag. Reinfeldts regeringsperiod pacificerade borgligheten. SAF:s efterträdare Svenskt Näringsliv är ett ideologiskt haveri. Och när även Timbro och SvD infiltrerats av postmodernister, så är det inte att undra på att det bland ‘nya moderater’ både finns mångfaldskramare, kvoteringsförespråkare och klimatalarmister.
En annan viktig skillnad ligger i hur debatten förs, eller rättare sagt inte förs. Revoltörerna 1968 fick aldrig slut på ordbajsandet, och i tid och otid utmanade de Palme och andra till ‘debatt’. Självupptagna som man var lyssnade man förstås inte heller då på sina motståndare, men idag vägrar man att ens låta dessa komma till tals. De ska svältas ut, ja redan brott mot denna regel, debattberöring med en politisk motståndare, innebär fog för bojkott.
Slutligen, det samhälle vi hade 1968 var förstås en produkt av de tider som varit, medan vårt samhälle idag är en produkt av 50 års postmodernism. Det fanns naturligtvis ett och annat som inte var bra även före 1968. Saker som kunde ha finslipats bort med tiden, om en värdekonservativ strömning fått råda. Men istället kastades barnet ut med badvattnet, pendelrörelsen svängde från att ha varit några grader fel åt ena eller andra hållet, till något fullständigt bisarrt; en rörelse som bara fortsätter snurra.
Blindtesterna – resultatet av 68-rörelsen
New York Times, vänsterliberal tidning, ger oss nu i en agendadrivande artikel beviset, det kanske allra bästa, på hur perverterad situationen är idag, och hur mycket värre det ser ut än det gjorde 1968. Blindtester för filharmoniker var faktiskt resultatet av 68-rörelsens kritik mot den massiva manliga anglosaxiska dominansen i symfoniorkestrarna. Här fanns uppenbart ett stort mått av godtycke och kameraderi, där inte minst klassbakgrund spelade stor roll för urvalet. Blindtesterna ledde till ett mer jämlikt urval, kvinnor utgör i vissa orkestrar idag nära hälften av medlemmarna. Jag vill påstå att det är svårt att ur meritokratisk synvinkel se något fel i detta. Här bidrog 68:orna faktiskt till en islossning som borde glädja både utövande musiker och lyssnarna.
Kan det ha med talang att göra?
Men islossningen gäller dock inte den etniska sammansättningen. Afroamerikaner är närapå lika ovanliga idag som 1970. Det är inte svårt att finna orsaker till detta. S k finkultur är inte populär i socioekonomiskt mindre gynnade kretsar; vita från dessa är fortfarande klart underrepresenterade bland filharmoniker. Man kan sedan ha synpunkter på varför det anses finare att spela violin än att vara en populär rappare. Om det nu ens är så, inom stora befolkningslager utgör nog filharmoniker inget ideal eller föremål för idolskap. Men ingen verkar ifrågasätta att det senare kan vara betydligt mer lukrativt. Både det ena och det andra kan säkert förklara musikkarriärvalet för många med sämre ekonomi. Att man dessutom skulle kunna ha olika talang för det ena eller det andra, går utmärkt att hävda, så länge som det rör sig om vitas tillkortakommanden inom rapmusiken. Däremot är det förstås förbjudet att ens knysta om när det gäller filharmonisk förmåga.
New York Times: kvotering bättre än blindtest
Ändå argumenterar New York Times för att orkestrarnas blindtester skall bort. Man anser att samhället skulle ge svarta en god skjuts, om fler svarta blev filharmoniker, att man på så vis skulle skapa fler idoler och förebilder, och goda cirklar. Den här typen av tänkande leder inte till annat än ett moras, där ingen vinner. Svarta inkvoterade musiker har dåliga förutsättningar att bli idoler. Lyssnarna får sämre musik. Och bättre kvalificerade individerna diskrimineras. Det är motsatsen till meritokrati. Sådan är rättvis baserad på kunnande. Tar man bort detta moment, så finns det ingen tydlig och bra ersättning. Hur många svarta måste få plats? Hur många spanskättade? Spanskättade kvinnor? Homosexuella?
Meritokrati på undantag – en hämsko för ekonomin – men än mer för våra hjärtan
Meritokratin levde 1968. Men från och med att kvoteringsförespråkarna på 2000-talet fick övertaget i debatten, så är den på ständig nedgång. Eftersom meritokrati är starkt korrelerad med välståndsskapande så är detta ett av de viktigaste skälen till varför ekonomin är på nedgång. Men ännu viktigare är att vår känsla för vad som är rätt och fel bryts ner.
Det är 2020 nu, och vår moraliska kompass bara fortsätter att snurra.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
