Kategori: kriminalitet

Publicerad av — 2 kommentarer

Vad fan får vi för pengarna? Det här: kriminella trygghetsanställda i Tensta.

Nu när Löfven bestämt sig för att invandring och brott har ett samband, så ska vi vara klara över att han inte drar samma slutsats av detta som andra skulle göra.

Åtgärder som att stänga gränserna och börja utvisa de flyktingar som begår grova våldsbrott oavsett status i hemlandet. Förlänga strafftider och upphäva den s k straffrabatten för unga. Allt som Löfven pratade om redan för ett år sen men visar noll intresse av att genomföra på riktigt.

Nej, istället dubblar han ’amnestin’ som redan ges, från 50 dagar till 100, innan voltan påbörjas. Enligt flera uppgiftslämnare så är den här frigången i praktiken redan idag betydligt längre än så; den här formella förlängningen kodifierar alltså egentligen bara praxis.

Vi har också anledning att befara att en inte oväsentlig del av den ofinansierade statsbudgeten, de 106 miljarderna, kommer spenderas på ’ökad integration’. Något som låter bra, men som inte bara är bortkastade pengar, utan sådana som oftast går rakt ner i fickorna på kriminella.

För att integrationsåtgärder ska fungera så måste det finnas vilja att integrera sig.

Och för det krävs motivationsfaktorer. Morot som innebär bättre betalt efter skatt om man jobbar istället för att få bidrag. Piska som innebär mindre och mindre bidrag, om man inte tar till sig språk och andra nödvändiga kunskaper.

Som Luai Ahmed säger i en intervju med Exakt24: ”många väljer att inte lära sig svenska och istället fortsätta med SFI i evighet”. Man får nämligen mer pengar då, så det är inte konstigt alls.

Det behövs också kontroll. Någon som har ansvaret för att pengarna används rätt. Som belönas om så sker. Men som bestraffas när det inte sker något alls. Inte någon som bara får ännu mer pengar att slösa bort, när det inte fungerar. Som Arbetsförmedlingen.

I Tensta har de senaste åren över 21 miljoner av våra skattemedel betalats ut till ideella föreningar för att skapa trygghet i området. Pengarna har gått till grovt kriminella, via föreningar som låtsas vara kommunala, genom att kalla sig bl a ’Komhuner kultur’.

Samtidigt som de föreningsansvarigas kassör och ordföranden snikat åt sig över 700.000:- själva. Man har dock glömt att betala socialavgifter på beloppen.

Ordföranden, Burhan Yildiz, är officiell företrädare för Liberalerna i Svenska Bostäders styrelse tillika företrädare för det kurdiska folket. Alla får fritt gissa vilket som ligger honom närmast om hjärtat.

Han påstår att alla kriminella ’trygghetsvärdar’ haft verkliga arbetsuppgifter, och att frånvaro kan förklaras av att man kvittat helgarbete ’för att gå till tandläkaren’. Tidredovisning saknas helt, ’några spanare är man ju inte’, säger Yildis.

Och det är uppenbarligen inte AF heller. De kriminella har haft jobb som ‘förebilder’ för yngre, men har  inte lämplighetskontrollerats för uppgiften. Man har under tiden istället fortsatt att begå brott, pengar har t o m utbetalats under tid ‘förebilderna’ har suttit häktade.

Leif Östling undrade vad fan vi får för pengarna. Här är svaret. Ur Lasse Wierups artikel:

”” När det gäller de tidigare anställdas arbetsuppgifter – ”trygghetsskapande” och stöd till nyanlända – finns inga siffror alls. Föreningarna som skulle leda verksamheten har aldrig redovisat vad de anställda gjort eller vilka invånare de träffat.

– Till förmedlarna har personerna alltid sagt att de trivts jättebra på arbetsplatsen, arbetsgivaren har instämt i att det flutit på bra. ””

Ja, och det är klart att vi inte kan ifrågasätta dem. Då vore vi ju rasister.

”” “Har man avtjänat sitt straff och skött frigången ska man behandlas som vem som helst, då ska vi inte lägga krokben. Så är det i ett demokratiskt rättssamhälle, säger en av de arbetsförmedlare som godkänt placeringarna.” ””

Mmm. Men kanske man borde misstänka att det inte skulle ’flyta på’ riktigt så friktionsfritt? När allt kommer kring så är det ytterst få tungt brottsbelastade som klarar att bryta med sin kriminalitet. Och så här säger Arbetsförmedlingens utredare mycket riktigt i efterhand:

“Såvitt vi kan se i har inte en enda av personerna som ingick i granskningen under 2019 etablerat sig på arbetsmarknaden, vilket ju var meningen med lönebidragen”

Sån otur!

Annars har vi ju Alexander Bard som kritiserat BLM. Staffan Heimerson som skrev om metoodrevet – och själv blev sparkad. Chefen på XXL som vågade ifrågasätta Greta.

Och nu senast två av mina facebookvänner; Ghazal Saberian som nekades anställning p.g.a. partitillhörighet, gissa vilken? Och, sist men inte minst, Latifa Löfvenberg, en visselblåsande sjuksköterska som sparkats och som nu inte får arbete någonstans i hela Sveriges offentligvård.

Politiska åsikter och sympatier till höger är den gemensamma nämnaren. Såna går rakt inte an i ‘det demokratiska rättssamhället’ Sverige. De är värre än mordförsök, trafficing och grova vapenbrott. I alla fall i vårt land.

Nu är det också så att vi ska vara klara över att miljonregnet naturligtvis heller aldrig varit till för att integrera någon. Det handlar istället för AF om att fila på statistiken och för kommunen att kunna redovisa att man ’satsar på utanförskapsområdena’.

För politikerna handlar ingenting om resultat, utan om att tävla i hur mycket resurser man kan kasta över något, som låter som ett godhjärtat ändamål. Den som satsar mest av skattebetalarnas pengar vinner.

Vi har en media som aldrig motfrågar ”Kommer det här ge effekt?”, ”Har vi råd?” eller ”Vad kunde de här pengarna annars användas till?”

Då eftersätts underhållet i infrastrukturen ännu mer samtidigt som SIDA skickar 52 miljarder till till FN:s korrupta pampvälde och till nya verkningslösa projekt i Tanzania, medan svenska fattigpensionärer tvingas panta tomglas för att få ihop till hyran.

Sverige är ett kluvet land. På balansräkningens tillgångssida har vi fortfarande en av världens bästa maskiner. Det svenska näringslivet. Men på skuldsidan har vi en offentlig sektor som nu knäat ihop fullständigt under det hopplösa uppdraget att fortsätta mångkulturprojektet.

Lejonparten av de människor vi nu importerat saknar alltså viljan att låta sig integreras. Tyvärr saknar de också förmågan. Som Håkan Johansson anför i boken Den humanitära stormakten ligger man en hel standardavvikelse söder om svenskt IQ-snitt.

Anledningen till att antalet elever i särskolan exploderat har långt ifrån bara med språk att göra. Tyvärr. Det betyder att de pengar vi nu lär komma att slänga efter de dåliga, kommer vara nästan lika verkningslösa – även om man skulle göra allt rätt.

Bara tre procent av svensk arbetsmarknad består av de enkla jobb dessa människor kan ta. Dessa jobb är oftast upptagna. Eller så är de sämre betalda än bidragsförsörjning är.

Nu vill man förlänga skolgången för dem som inte klarar av den. Det är tortyr både för dem och deras klasskamrater, ren inkapacitering för att förhindra att de begår brott. Men skolan kostar den också. Och till slut kommer de ju ut, med eller – oftast – utan godkänt slutbetyg.

Värst av allt! Integration kommer i det långa loppet inte räcka. Och full assimilering eller återvandring är det inte ett enda riksdagsparti som vågar prata om. Enligt den här ledaren så är det ett absolut måste att man börjar göra det.

Om inte huvuddelen av dem som nu med förtur ständigt fyller på våra bostäder, är överrepresenterade i såväl brottsstatistiken som i sjukvården och hos tandläkaren. Som ockuperar parkbänkarna runt centrum och som tar ofrivillig plats i våra halvt nedbrända skolor.

Som till 85% aldrig blir självförsörjande, än mindre klarar att försörja sin familj. Om inte dessa på något mirakulöst sätt börjar anamma svenska värderingar, så kommer det här landet inom förbluffande kort tid bestå av en befolkningsmajoritet som varken har eller vill behålla sådana värderingar. Med det perspektivet har vi bara att se fram den ekonomiska syndaflod man nu bygger högre och högre fördämningar kring, med resultat att den bara kommer bli ännu mer förgörande när dessa väl brister.

Magnus Stenlund

Publicerad av — 7 kommentarer

Kling & Klang och Klan: Total oordning på polisens kommunikationsavdelning.

‘Ett 40-tal klaner har kommit till Sverige enbart för att begå brott och de är systemhotande’. När en hög polischef, vice RPC Mats Löfving, säger något som allmänheten (eller kanske snarare: stora delar av den) känt till eller anat mycket länge, då blir det plötsligt fart. Inom mindre än en vecka så har självaste statsministern tvingats uttala sig. Han befinner sig visserligen några universum bort i verklighetsbeskrivningen, men har nu i alla fall insett att det finns en koppling mellan kriminalitet och invandring. Uttalandet är så urvattnat att det egentligen inte säger någonting alls, särskilt inte eftersom Löfven samtidigt är noga med att inte se något samband mellan brott och ras/religion. Ändå har hans medgivande betydelse, eftersom det flyttar eftertrupperna till en ny försvarslinje – man har förlorat en mycket viktig kulle i skyttegravskriget: från och med nu blir det möjligt även bland politisk korrekt allmänhet att nämna invandring och brott i samma mening.

Nu kan vi diskutera invandring och brott på middagsbjudningen

Underskatta inte explosiviteten i detta! Det gör inte heller Löfven, och det är skälet till att det tagit ett helt år efter hans Agendaförnedring, med lexikal betydelse ‘att vara siste svensk att förneka något som alla andra vet’, innan han kröp till korset. Media gör faktiskt rätt som inte fokuserar på hans gardering, utan blåser upp den ovilliga omvändelsen. Om vi tänker oss en svartmålad vägg, bakom vilken allt det som befolkningen inte får prata om så togs därmed en ganska försvarlig del bort, konturerna av en dörr skymtar, och ett handtag att vrida på.

Kommer diskussioner nu komma igång vid fikabordet på jobbet i Alingsås, mellan hundägarna på promenadstigen i Nybro och parmiddagstillställningen i Svappavaara? Diskussioner som till och med kan landa i några rimliga slutsatser? Som att vi behöver nya lagar mot dessa fenomen. Bevisad tillhörighet till brottslig organisation ska per automatik leda till utvisning i de fall svenskt medborgarskap saknas. Och givetvis ska s k flyktingar som tillhör en brottslig klan inte få inresetillstånd, än mindre uppehållstillstånd. Insikten om att barn uppfostras in i kriminell verksamhet bör få en och annan att fatta att det inte hjälper att sätta en tid hos skolans kurator eller att polisen bygger relationer med ungdomsgängen.

Polisens organisation och arbetsmetoder är förstås nästa givna samtalsämne. När Löfvings uttalanden sprids så tas kommunikationsavdelningen på sängen. Bara i en av de sju regionerna, i Väst, har man koll på antalet klanrelaterade brottssyndikat, och där är också antalet flest, tolv stycken.

Jodå. Klaner är något alldeles särskilt.

– Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra, berättar Magnus Mowitz, tillförordnad chef för underrättelseavdelningen i Region Stockholm. ‘Och det är heller inte viktigt för oss’. Inte heller i region Öst ser man poängen. Det skulle inte finnas någon skillnad mot MC-gängens tystnadskultur. Men en sådan är faktiskt ganska lätt att se; hur ska ett barn kunna bryta mot den omerta som fanns utvecklad omkring det redan medan det låg i mammas mage? Att blodsband är tjockare än vatten är en sanning få skulle invända mot, och den avgörande skillnaden ligger ju i att dessa består och aldrig kan ersättas. Vem ska man gå till om man vill ta sig ur kriminaliteten när mamma och pappa, farmor, bröder, och systrar alla är lika djupt insyltade? Och hur ska man uppfostra sina barn annorlunda?

Det är här det blir omöjligt att säga vad som kom först, hönan eller ägget. Att trycka tillbaka klaner är möjligt men att slå sönder och utrota dem är närmast omöjligt, se på maffiafamiljerna i New York. Det behöver inte finnas en enda individ i dessa brottssyndikat som självmant hade klivit in i kriminalitet om de inte fötts in i den, men det skulle lika gärna kunna vara tvärtom, klanens brottslighet är självgenererande och närmast omöjlig att stoppa utan att varje individ i den hamnar bakom lås och bom. Eller utvisas. Tänk er en sådan där science fiction, där de sönderslitna kroppsdelarna av en utomjording återförenas en efter en, och – vips – så lever den igen.

När man inte vågar registrera problemet så kan man heller inte angripa det.

Polisen har sedan debaclet med registret över brottsliga romer blivit livrädda att registrera allt som kan tänkas anses vara rasistiskt. Släktskap och etnicitet betraktas som känsliga personuppgifter och får i normalfallet inte registreras, enligt brottsdatalagen. Brottsliga datalagen? Vi har som vanligt lagar vars funktion är att skydda brottslingarna. På nationella underrättelseavdelningen säger chefen Linda Staf att man nu har ‘bra balans’.

Skulle inte tro det, när man inte ens känner till vilka nätverken är i fem av sju regioner. Den beryktade kommunikationsavdelningen (se min intervju med Springare) har det jobbigt: – Det är en lätt panikartad stämning inom vår del av organisationen. Man var inte alls beredd på detta och vet inte hur man ska kommunicera vad som gäller för nätverken här, säger en av flera källor inom Region Stockholm. DN sammanfattar förvirringen: ‘Var finns egentligen de beskrivna klanerna? Hur stora är de? Och har alla klaner verkligen kommit till Sverige i syfte att begå brott? Det är några av de frågor som fortfarande hänger i luften.’ Hur kan man vara så tagna på sängen? Det är verkligen otroligt pinsamt.

Grabbarna från Tureberg

I Malmö säger sig Patrik Andersson, chef för underrättelsetjänsten att man har bra koll, men uppskattningen är ändå inexakt, ‘cirka 8-10 stycken gäng’ i Malmöområdet. Tillsammans kommer regionerna bara upp i halva antalet klangäng, som Löfving nämner. Samtidigt kan det röra sig om många fler: i Stockholm säger Magnus Mowitz att det handlar om en handfull först, men när han tänker efter lite så rör det sig snarare om ett 50-tal helt eller delvis släktbaserade grupperingar. Satt i det ljuset tror jag att de flesta av oss skulle vilja veta hur mycket organiserad grov gängbrottslighet vi har idag som inte är klanrelaterad. Stockholmspolisen vågar inte sätta namn på företeelsen. Den inofficiellt mest kända klanmaffian kallas missvisande för Turebergsnätverket, som om de varit Sollentunabor i generationer. Bara i region Väst vet man alltså berätta det exakt antalet klaner. Liksom varifrån klanerna kommer:

– De släktbaserade nätverk som vi har kommer från Mellanöstern, med bas i Levantländerna Libanon, Turkiet, Palestina och Syrien, berättar Göteborgs polisområdeschef Erik Nord. Precis. Det var väl ingen som var förvånad över den uppgiften egentligen.

Och med kusingiften så återskapas de nära blodsbanden när även ingifta är släkt. Ja, det är så det fungerar i klanerna sedan hundratals, ibland tusentals år, och det har fungerat precis som avsett. En klan dör först med sin siste medlem.

Att använda orden rätt. För att undvika verkligheten. Det är polisens kommunikatörer mästare på.

Tack Erik Nord för uppriktigheten. Den är annars minimal, som denna läsarkommentar på pricken visar:

“Vi har inte jobbat med det här begreppet och har inte heller någon dokumenterad siffra”. Regel nummer 1 för hur svenska makthavare skall hantera känsliga frågor – Låt bli att sätta ord på ett problem och låt bli att undersöka det, så kan du med gott samvete säga denna replik. “Det är svårt att sätta en etikett som säger att de per definition är att anse som släktbaserade kriminella nätverk med en klanliknande struktur”.

Regel nummer 2. Gör allt till en fråga om semantik och ställ så höga krav på språklig precision i alla formuleringar att det blir omöjligt att diskutera något som helst omkring ämnen du inte vill skall diskuteras.

Regel nummer 3. Märk ord in absurdam. Tex. kan formuleringen “klaner som kommit till Sverige enbart för att begå brott” tillbakavisas genom att märka ordet “enbart” så länge det finns några medlemmar av klanen som inte är kriminella.

Mats Andersson, DN-läsare

Då återstår bara en långtidsutredning som ska tillsättas, så kanske man 2026 kan konstatera att det faktiskt finns viktiga skillnader mellan klanerna och annan brottslighet. Vad som ska göras åt saken får man sätta sig ned och fundera över då i så fall.

Ett litet steg för en pajas. Men ett kliv framåt för brottsbekämpningen i Sverige.

Ett litet hopp om att utredningen kan snabbas på, går trots allt ändå att skönja. När jag browsar igenom läsarkommentarerna så är de obligatoriskt närvarande vänstertrollen helt frånvarande. En tydlig effekt av Löfvens reträtt. Nu kan ingen längre låtsas som om sambandet inte finns. Ett litet och motvilligt steg för vår pajas till statsminister. Men ett potentiellt stort kliv för brottsbekämpningen i Sverige.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Publicerad av — 4 kommentarer

Vägspärrarna i Angered och tortyren på kyrkogården kräver ett svar.

Men i svensk systemmedia är det fortfarande förbjudet att tala klarspråk. Ivar Arpi berättar om ‘Angeredsfamiljen’ som kontrollerar vägspärrarna. Man håller ett bostadsområde med 50.000 invånare som gisslan, och kommunanställd servicepersonal behöver poliseskort till arbetet.Men att berätta om att ‘familjen’ är en klan och att överhuvudet heter Ali Khan, det vågar man inte riktigt trycka i SvD, för det hör ju inte till god ton. Än mindre nämna att Ali (och hans 40 rövare) är imam och använder islam som verktyg i sin kriminella verksamhet. Islam och kriminalitet funkar nämligen perfekt ihop för att hålla folk i ett terrorgrepp. MSM anser inte att problemets kärna går att nämna. Hur ska man då kunna lösa det?

Samtidigt, i huvudstaden, så begås ett av de hittills vidrigaste förnedringsövergeppen hittills. Två minderåriga pojkar är offer, säger Aftonbladet. Varför inte helt enkelt kalla dem för barn? Och deras plågoandar, tortyrmästarna, som håller dem fångna en hel natt under det att man utför de mest avskyvärda övergrepp, de är faktiskt inte bara redan fällda för en rad grova brott, trots sin ungdom. De har också utländsk bakgrund. Men det tycker Aftonbladet inte är värt att nämna.

Av respekt för vem? Offren? Tillåt mig hånle. Jag säger bara: Benny Fredriksson, Aftonbladet – vi kommer aldrig att glömma honom.

Meanwhile. Vi som följer rapporteringen i DN och SvD. Vi vet ingenting – det här är inte ens värt att rapportera om! SVT väljer till slut att berätta om saken, några få sekunder, ett inslag omgärdat av ‘nazistreportage’ med fylliga ‘expertkommentarer’. Sådana saknas i notisen om detta vidrigaste av vidriga övergrepp. Vad nazisterna gjort är mer oklart, mer fokus där på vad de kanske skulle kunna göra, om de blev fler – och mer våldsamma.

Det finns förstås ytterligare en feg stackare som kraftfullt hjälper till att bidra till den här publicistiska ynkedomen. Åklagaren.

Så här beskrivs dådet av AB:

” Det brutala och utdragna våldet mot pojkarna ska ha börjat vid 23-tiden på lördagen. [..] Offren utsattes för tortyrliknande misshandel med förnedrande inslag. Åklagaren uppger att de bland annat knivhöggs i benen. Enligt uppgifter till Aftonbladet ska även andra tillhyggen ha använts. Vid ett tillfälle under natten ska de två omyndiga ungdomarna ha tvingats klä av sig, hotats ner i en grop i marken och börjat begravas, uppger källor för Aftonbladet. De utsattes även för våldtäkt, uppger åklagaren. “

Hatbrott? Hatbrott!

Offren tycks ha utvalts ‘slumpmässigt’, men är vita, svenskar. GM har båda utländsk bakgrund. Hur kan detta INTE vara ett misstänkt hatbrott? Grövre sådant är svårt att föreställa sig.

Med hatbrottsrubricering så får brotten ett mycket högre straffvärde. Det skulle kanske ha varit läge att ha prövat även i domen för den molotovcocktail den ena gärningsmannen kastat, och förorsakat mångmiljonskador med, bara någon månad tidigare. Ett brott han visserligen fälls för – men släpps ut ur häktet utan att avtjäna straffet… Hans kumpan är 18 år, men kommer inte dömas till annat än öppenvård, och halverad strafftid, för så ser det ut i det av sossarna utformade överseende- och undfallenhets-samhälle, där det är brottslingen det är synd om.

Straff för hela familjen är det enda som hjälper.

Svensk lag är föråldrad. Den gäller Sverige när det var Sverige, på 1900-talet. Inte ett nytt Libanon på 2000-talet. Det finns inga ideala lösningar längre. Det måste ske en avvägning. Och den måste ske till fördel för det övriga samhället, inte brottslingen. Inte hans familj. Vad som ska ske i så här grova fall är följande: minderåriga födda utomlands eller i familjer där någon förälder är immigrant, ska utvisas tillsammans med sin familj. Tekniskt sett förstås enbart den som inte förvärvat svenskt medborgarskap från födseln – men som vårdnadshavare så ska man då tvingas följa med. Efter uppnådd myndig ålder får förstås förövaren klara sig själv bäst han vill; familjen har då rätt att få förnyad ansökan om inresetillstånd till Sverige prövad och finns då t ex asylskäl så kan familjen få komma tillbaka, dock med självklart undantag för förövaren, som förverkat sin rätt att beträda svensk jord för evig tid.

Kommer vi att släppa in dem? Troligen inte. För vid det laget bör vi ha hunnit införa en väldigt restriktiv syn på asyl. En som bara tar in dem som verkligen är i akut behov. Och som när sådant inte föreligger längre, givetvis ska skickas tillbaka igen.

Libanon är här nu. Vi kan antingen fortsätta hymla eller ta tag i tjurens horn.

Magnus Stenlund
Swish 070-763 97 02
Bg 591-56 40

Frågor på det?

Hur kan en stor svensk stadsdel annekteras av en kriminell klangruppering, känd sedan lång tidigare i press och polisens straffregister, utan att svensken går man ur huse i Göteborg och kräver militär och polisiära insatser som återställer ordningen? Hur kan Löfven i n t e tvingas kommentera, med konkreta åtgärder som svar, vad som händer i Angered och var är regeringens sympatiyttringar med de båda torterade svenska pojkarna?

Våra barn kläs av, våldtas och torteras av dem som ni tagit hit, ni som röstat för det här. Bidragsflyktingarna och deras barn utövar veritabla skräckvälden i utanförskapsområdena och på skolorna. Jodå, det kommer vara ditt barn som utsätts nästa gång. Fattar du inte det? Eller bryr du dig inte? Är du helt apatisk?

Vad är det som får mig att tänka på den där skräckfilmen från 1950-talet då alla människor förvandlades till lydiga zombies efter ett angrepp från yttre rymden? Vad i hela helvetet är det med er? Vakna, era försåsade sopprötter! Vi håller på att invaderas! Vi håller på att gå under! Vi håller på att fastna i träskrötterna, drunkna i sumpen. Gör åtminstone något. Ta ett enda j-vla simtag för att bevisa att ni fortfarande lever.

Och vet ni vad. När det vänder kommer det gå fort. Fega ynkedomar som ni är, så kommer ni inte vilja vara sist kvar. Och ni som tjänat på det här – dags att betala blodspengarna, om ni ska ha en chans att få någon syndaförlåtelse. Ni som ‘bara’ tittat på, eller valt att heja på. Tro inte att vi glömmer er heller.

Ni kommer kanske inte alla att kunna fällas till livstids straffarbete. Men kanske ett tvång att bära ‘refugees welcome’-skyltar väl synliga varhelst ni går, precis som ni gjorde 2015? I detta framtidssamhälle kommer få straff ha mildrats jämfört med idag. Men åtminstone en sådan strafflindring kan denna ledare ställa sig bakom: bespottning av skyltbärarna.

Publicerad av — 7 kommentarer

Det brinner. Men det är nog bara en slump.

Varje morgon vaknar man till nya vidriga rubriker. Den här morgonen konstaterar jag att det är mycket som brinner nu. Och det handlar inte om torka. Nej, det är anlagt. Katedralen i Nantes tog nära 500 år att bygga och är listat som ett av Frankrikes mest historiskt värdefulla monument. Tre brandhärdar talar sitt tydliga språk – det tog en dag att förstöra vad ett halv millenniums ansträngningar åstadkommit.

Muslimer på franska nätforum är överlyckliga. Här ska byggas moskéer istället. Förlåt, jag menar förstås ‘islamister’, de som säger så utgör som alla vet extremt små minoriteter; alla vanliga muslimer är snälla. Det finns det visserligen inga bevis för eftersom vi i Sverige inte vågat ställa frågan i någon opinionsundersökning. Men vi vet ju ändå. De undersökningar som gjorts i andra europeiska länder, som visar att över hälften av alla muslimer är misogyna antisemiter och homofober som hellre lyder sharia än det lands lagar där de befinner sig, de måste vara fejk. Men ändå.

Inte mindre än tolv kyrkliga palats av liknande dignitet har bränts ned i Frankrike de senaste två åren. Här pågår en veritabel massaker på västerländsk och kristen kultur. Och i Norden intar de kristna prästerna en närmast proaktiv defaitism istället: “Ta ned korset på Sjömanskyrkan – så muslimerna kan känna sig välkomna!” säger vår biskop. “Riv Nidarosdomen!” säger en kvinna som får vara präst trots att hon smetat ner bibeln i sitt mensblod och öppet bett till Allah i full prästskrud. Ingen satanist förstås. Men ändå.

På nittiotalet var det satanister som brände kyrkor i Norge. Hur många svenska kyrkor som bränts ner förs ingen statistik över, sådant tystas för att inte ge ‘de islamofobiska’ vind i seglen. Men att bilar och skolor brinner, det vet vi. Sveriges skolbränder har ökat i nästan exakt samma takt som antalet invandrare blivit fler. Det är naturligtvis ett falskt samband, slås fast av samma politiska beslutsfattare som inte vågar mäta muslimernas attityder. “Två saker som inte alls kan ha med varandra att göra.” Men ändå.

I Göteborg slogs svenskt rekord i skolbränder mellan 1996 och 2009, med 271 stycken, i Malmö 167 under samma period, med 40% ökning de sista åren; årsmedeltalet hade då stigit till 25 per år. Europarekord, per capita. Artikeln från 2012 i Forskning och Framsteg har rubriken ‘Svenska skolor brinner mest’. Men man konstateras att ‘forskarna inte kan förklara varför’. Det är ett mysterium. Sen blir det tyst. Ingen mer info i Wikipedia. Men skolbränderna har fortsatt. I lilla Lund har man kallat in ‘Operation Rimfrost’-resurser, efter att ännu en skola tuttats på. Kommunen har svårt att hitta lokaler för eleverna, efter att inte mindre än 70 skolor brunnit de senaste 18 månaderna. 47 skolbränder per år. I lilla Lund, med en 100-del av Sveriges befolkning. Världsrekord.

I Åkersberga där jag bor fick en pojke och hans far medalj för att ha avvärjt en skogsbrand 2018. Ni vet då det var så torrt. Mannen som nästan lyckades tutta på hade överraskats och lämnat dunkarna med bensin efter sig. Att han var mörkhyad var inget Nationaldagspubliken fick veta, det fick jag ta reda på i egen intervju bakom scenen. Liksom att naturligtvis ingen åkte fast, trots gripande, in flagrante. Bevisen räckte ju inte enligt domstolsaktivisterna, bl a ett erkännande och 40 vittnen till saknades ju.

Vad som konstituerar mordbrännare? Bl a multikriminalitet, låg empati coh låg intelligens, se wikipedia, sökord mordbrand. Som en tanke, efter artikeln om skolbränderna i Lund, så har Fria Tider en låst artikel om invandrarbarnens låga IQ och empati. Det är ju helt slumpmässigt förstås. Jag har inte nyckeln till den låsta artikeln, men jag är säker på att det framgår där att det inte finns något bland dessa barn som också gör dem till skolbrännare oftare än andra, helvita svenska barn. Allt sådant måste ju vara ren slump. Men ändå.

Våra bostadshus är nästa frestande lättantändliga objekt. När, inte om, är den stora frågan. Det är ju så lätt. Ingen som misstänker något ens. Allt är ett stort mysterium bara. Även om man skulle råka åka fast, så räddar ‘rättssäkerheten’ i våra domstolar alla grova våldsbrottslingar, så att de kan begå fler dåd. Rättstrygghet för medborgarna har noll prioritet där.

Ansiktsigenkänning är för övrigt efter BLM-protesterna hastigt nedlagd teknologi både hos Amazon och IBM, innan den är färdigutvecklad. Den känner ju liksom bara igen ‘fel’ raser. Och rättssociologer i Lund (Nej, säkert inget samband, men ändå, sic!) anser att polisväsendet kan läggas ned helt, de är ju bara rasister.

Vi går mot kaos. Det hör till universums entropi, ett fysiskt axiom. I rak motsats till vad Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så vill jag inte bara hävda att den svenska kulturen finns och är en mödosamt uppbyggd sådan. Den kultur som många, ja de flesta av våra invandrare kommer ifrån däremot, är egentligen ingen kultur alls. Vad de upplevt och lärt, sedan generationer tillbaka, är hur det blir och hur man beter sig när det inte finns någon kultur som motverkar kaos och nedbrytning.

Men det är klart att de inte tagit med sig sådana värderingar hit. Allt sådant måste ju vara ren slump.

Men ändå.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640

Fria Tider
https://www.friatider.se/over-70-anlagda-skolbrander-i-lund

Forskning och Framsteg, 2012
https://fof.se/tidning/2012/7/svenska-skolor-brinner-mest

Sydsvenskan:
https://www.sydsvenskan.se/alternativet-till-dagens-rasistiska-polisarbete-nedmontera-polisen

Publicerad av — 4 kommentarer

Klanerna i Tyskland visar hur religiösa fundamentalister och kriminella hjälps åt att utveckla parallellsamhället som snart alla nya invandrare lever i. Även de förr välintegrerade.

Den mordhotade Ghadban – islamforskare av en typ som inte finns i Sverige

Ralph Ghadban är en av de viktigaste islamforskarna och -kritikerna i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter en ny bok, som blivit bästsäljare i ämnet, så är han också dödshotad och lever under polisbeskydd. Detta är regelmässigt så det ser ut för publicerade islamkritiker. Notera att det står just islamkritiker, inte islamistkritiker. Det senare är ett sätt för kritiker att slippa bli dödshotade, och framförallt ett sätt för försvarare av islam att medvetet undvika att se eller rent av dölja problemets omfattning. De i Sverige statligt finansierade islamforskarna tillhör genomgående den senare gruppen.

Klansamhället på väg ta över – även i tidigare tillsynes ‘välintegrerade’ grupper

Ghadban redovisar i sin bok, “Arab Clans – The Underestimated Danger“, som kom ut 2019 och som citeras i artikeln i Berliner Zeitung (fungerar bra att vid behov översätta från tyska med Google Translate) hur klansamhället fungerar och hur det förstärkts de senaste decennierna inom den muslimska diasporan i väst, som i Tyskland framförallt består av turkar. De en gång tillsynes väl integrerade turkiska invandrarna har på senare tid börjat återupprätta ett klansamhälle, som en direkt följd av allt starkare fundamentalistiska strömningar.

‘Behovet’ av ett sådant återupprättat klansamhälle i väst är ytligt sätt noll. Vår rättsstat har tagit över dess funktion. Men det är inte av behov som återupprättandet sker. Det är en medveten politisk strävan. Klansamhället står i direkt motsatsställning till vårt rättssamhälle, och underminerar detta konsekvent. I parallellsamhällena har man lyckats. Där är rättssamhället i bästa fall sekundärt; klanerna har gjort sig själva nödvändiga – utan att tillhöra en sådan har man inget reellt skydd mot andra klaners rättighetsanspråk. Strävan efter mer makt och våldsmonopol är sedan en naturlig konsekvens, en våldsam och kriminell tävlan rakt på tvärs emot rättssamhällets regler; det är med den starkares rätt all rättskipning sker i ett samhälle dominerat av klaner.

Islam och klanerna – en symbios baserad på systematiskt kvinnoförtryck

Varför är då dessa klaner så starkt förknippade med islam? Det har att göra med 1. ingen religion betonar och reglerar familjelivet som islam; islam är de facto en totalitär lära, som strävar efter inflytande i varje del av de troendes liv, handlingar och tankar, såväl i den privata som offentliga sfären. Detta blotta faktum cementerar klanerna som den viktigaste byggstenen i samhällslivet. 2. Genom kusingiften, endogami, blir lojaliteten inom klanen större, eftersom den aldrig riskerar att tunnas ut. Islams främste profet, Muhammed, liksom flera av de övriga stora profeterna ägnade sig åt sådan, uppmuntrar den och rent av stipulerar den i en mångfald texter. 3. Kusingiften kräver i sin tur tvångsäktenskap och sådana är enklast att genomföra då bruden är minderårig och helt beroende av sin familj. Även sådana äktenskap är enligt islams religiösa texter både tillåtna och eftersträvansvärda. 4. Det senare inte minst eftersom islam samtidigt uppmuntrar och kräver att äktenskapen producerar en rik avkomma, d v s många barn – allt under fem är ett misslyckande.

Enligt Ghadban är systematiskt kvinnoförtryck alltså en nyckel, både till klansamhället och den fundamentalistiska trosriktning som allt fler muslimer i väst idag sugs in i. Islam förespråkar kraftfullt en extremt patriarkal ordning – denna ordning både upprätthåller och förstärker klanerna. Obs: det här är inte ett argument mot patriarkala idéer generellt. Ska vi ta en jämförelse med hur det skulle kunna se ut i Sverige, så är det lite som ett killgäng med tonårspojkar, som eggar varandra till våldsbrott begångna i pubertalt övermod, och som – helt oväntat – skulle få sina fäders och släktingars stöd och uppmuntran. Så fungerar det inte i Sverige. Har aldrig gjort heller.

Europeisk kultur – särskilt den protestantiska – är frihetlig, individualistisk – och antiklan

Sanningen är att vi knappast ens under s k förhistorisk tid har haft ett liknande samhällssystem i nordvästra Europa. Det finns intressant bevisföring som talar för att de topografiska villkoren utvecklat en annan samhällssyn – här har det alltid funnits möjlighet att fly undan grym despoti, och de jordar som först bröts när jordbrukarna kom hit krävde inte samarbete för att undgå översvämning, näringsfattigdom eller torka – ett samarbete som ofta framtvingades genom slavarbete vid högkulturerna i Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris och vid Nilens stränder. Även Sydeuropas katolska länder genomsyras av det gamla romerska ‘bonus pater familias’-idealet, som på väsentliga moraliska grunder skiljer sig från hur obrottslig lojalitet med familjeklanen ska tolkas: man beter sig helt enkelt inte hur som helst mot andra människor ens enligt den italienska maffians kodex, då riskerar man att straffas av familjens överhuvud. Prioriteringarna är annorlunda i t ex Libanon, där klanen betyder allt.

Klanernas dödsdomar: fungerar

Det räcker att någon (sanningsenligt) berättar om hur klanerna i väst stulit sina rättigheter, för att deras libanesiska klanfränder ska uppfatta det som en oförrätt värd en dödsdom, så som Ghadban drabbats av; den falska bild de västliga kusinerna i självhävdelse förmedlat har avslöjats och detta är inte acceptabelt. De folkgrupper som lever i Libanon eller andra områden där denna extrema klanfilosofi dominerar har också av ren självbevarelsedrift tvingats anamma samma principer, oavsett religiös bakgrund. Sanningen är ju att så extrema hot fungerar, rättsstaten har mycket litet att sätta emot, både för att försvara dem som utsätts och för att ge tillräckligt avskräckande svar – eller tillfredsställa sådant behov av hämnd som våra mest primitiva behov kräver. Vi kan alltså utgå ifrån att kristna syrier som kommer till Sverige vid sin ankomst är lika indoktrinerade. Och samtidigt som det ofta existerar ett oförsonligt (rasistiskt/religiöst/stam/klan-)baserat hat mellan grupperna, så känner man kulturellt ändå en större förståelse för och samhörighet med sina fiender, än med de naiva och svårbegripliga sekulära, individualiserade svenskarna. Detta gäller alltså numer även turkarna i Tyskland:

Google translate översättning av Ghadbans svar på frågan om hur klanerna påverkar muslimerna i väst, ur artikeln i Berliner Zeitung.

De kriminella har katalyserat den religiösa extremismens framgångar

Det är de kriminellas oerhörda arrogans som aktualiserat den politiska betydelsen av klanerna, enligt Ghadban. Deras stölder och uppgörelser sker helt ogenerat, och får politisk betydelse genom att de avslöjar rättsstatens undfallenhet och oförmåga att ingripa. Detta ger stark mersmak.

Här fallerar den svenska Google-översättningen. KaDeWe är Berlins motsvarighet till Londons Harrods och vårt NK. Enorma rån som helt öppet kunnat genomföras måste inte bara mätas i pengar, utan även i politisk betydelse. I Sverige har vi än mer drastiska exempel än de tyska: skjutningarna och bombningarna, som Tyskland ännu förskonats från.

Anhöriginvandring – en anomali utan minsta berättigande – som stärker klanerna

Precis som i Sverige demoniseras all kritik mot islam och de arabiska invandrarna även i Tyskland. Möjligheten att ingripa polisiärt effektivt togs bort när man förbjöd identifiering som kallades ‘rasifierad’. Alla som har invändningar klumpas ihop med radikala ‘högerextremister’. Familjeåterförening är ett positivt ord, precis som anhöriginvandring, men i praktiken är det en eufemism: vad man gör genom att ta hit de anhöriga (främst kvinnorna) är att stärka klanerna, förstora dem och låta dem radikaliseras ytterligare i miljöer där det västerländska rättssamhället givit upp. Anhöriginvandring är per se en ren anomali: om dessa anhöriga verkligen behövt uppehållstillstånd i väst, så hade de ju fått asyl själva och alltså kallats flyktingar. Det faktum att de lever utan sådant behov är ett starkt indicium för att även deras ‘kusiner i väst’, som kommit hit och fått flyktingstatus, i själva verket skulle kunna återvända och återförenas i det land man en gång lämnat.

Sverige: värre än Tyskland – när det gäller spridande av antiislamsk information

Detta reportage är publicerat i en tysk dagstidning, av ett slag som här i Sverige skulle definieras som MSM eller systemmedia, enda medieöverlevaren från DDR-tiden och fortfarande en av de två största dagstidningarna i den tyska huvudstaden, trots kraftigt vikande upplagor de senaste två decennierna. Med detta sagt: trots Merkels postmoderna gastkramning av Europas största ekonomi och politiskt mest betydelsefulla land inom EU tillsammans med Frankrike, så existerar det faktiskt en möjlighet för kontroversiella personer att få komma till tals. Där är vi inte i Sverige, långtifrån, trots att problemet är ännu större här.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640

Publicerad av — 4 kommentarer

Är 9 mån fängelse rimligt för ett vaginalt samlag med samtycke, som övergått till ett analt utan? Medan grov våldtäkt i 19 fall av 20 är ‘gratis’?

Göta Hovrätt uppgraderar nu ‘oaktsam våldtäkt’ till ett s k artbrott; villkorligt straff ska därmed inte kunna utdömas. Någon hänsyn till att unga män kan vara okunniga, klumpiga och oförmögna att omedelbart och på rätt sätt tolka sin kvinnliga sexpartners önskemål riktigt, ska alltså inte få tas: han ska in i fängelse, punkt. Domstolens uppfattning är radikalt feministisk. Lika lite som vi ska få ta hänsyn till en ung mans typiska brister eller risken för fullt begripliga missförstånd i upphetsningen, lika självklar och oemotsäglig måste vi utgå ifrån att den påstådda kränkningen är.

Det är förstås inte otänkbart att en kvinna kan uppleva hur en stark fysisk attraktion för den unge mannen, den som innebar att hon samtyckt till sexuell aktivitet och vaginalt samlag, övergår i något annat när akten väl kommit till stånd, och mannen ifråga visar sig fumlig och till på köpet för in sin penis i fel hål.

Men är det ett brottsligt misstag? Är det rimligt att utgå ifrån att en generell accept för samlag måste tolkas som enbart gällande vaginal penetration? D v s att varje fortsättning, varje enskild handling under pågående samlag, måste ges uttryckligen? Hur många sexstunder tror hovrätten uppfyller sådana formaliakrav? Och är det verkligen rimligt att uppfatta kränkningen, den anala penetrationen, som så allvarlig att en tidigare ostraffad ung man måste dömas till fängelsestraff, få en outplånlig prick i sitt belastningsregister som allvarligt riskerar att påverka hans möjligheter att få attraktiva anställningar, för vad som i grunden kan vara ren missuppfattning från hans sida, om hur en pågående sexuell aktivitet bäst ska fortsättas?

Naturligtvis inte. Inte i ett humant rättssamhälle, som Sverige berömmer sig för att kallas. Rättskipningen har blivit horribelt enögd. Lagens våldtäktsdefinition måste ändras, den är för bred och missvisande. Och vill svenska domstolar döma efter gammaltestamentliga principer, så föreslår jag att man istället bryter med den lika horribla praxis man satt avseende grova våldtäkter, som bara 1 på 20 döms för.

‘Oaktsam våldtäkt’. Ingen brottsdefinition har av vår tids radikalfeministiska strömningar mer uppenbart påverkat de svenska domstolarnas hållning. Unga svenska män måste inse att de riskerar både fängelse och sin framtid om de kommer i lag med en psykiskt instabil eller bara osedvanligt hämndlysten kvinna, såvida de inte på förhand får skriftligt godkänt på varje rörelse under ett överenskommet samlag. I inget fall är inkonsekvensen heller så skriande uppenbar, när man jämför med hur domstolarna (inte) dömer för grov våldtäkt. Där kommer kvinnofriden nämligen i konflikt med en annan av den postmoderna vänsterns käpphästar: ambitionen att tona ned, bortförklara och se åt sidan med alla former av kriminell överrepresentation bland invandrare, som inte av en händelse råkar vara överväldigande just när det gäller dessa. Luftig teori? Låt oss titta närmare på saken.

Domstolsaktivisternas – den här gången i Göta hovrätt – senaste justitiemord

Dagens Juridik sammanfattar Göta Hovrätts senaste justitiemord. Att den tidigare ostraffade 20-åringen får nio månaders fängelse beror på att han ‘måste ha förstått’ att kvinnan inte längre deltog frivilligt, och att han var ‘medvetet oaktsam’ när han valde att penetrera analt, efter att, med hennes samtycke, ha gjort detsamma vaginalt. Men. Måste han verkligen det? I min värld finns det tjugoåringar som fortfarande har svårt att ens hitta riktigt rätt – och som inte är fullt medvetna om vad eller var de penetrerar. Klumpiga, blyga och förstås upphetsade och kanske nervösa. Att de i upphetsningen glider in i ett ställe som för kvinnan upplevs vara oförlåtligt tabu är enligt min enkla uppfattning följaktligen något vi måste ha viss förståelse för, och t o m kunna anse i någon mån ursäktligt. Det anala samlaget avbröts dessutom snabbt, sannolikt efter att mannen medvetandegjorts om sitt misstag genom kvinnans protester eller avsaknad av entusiasm.

För domstolen spelar sådant ingen roll. Det anser jag vara så enögt det kan bli, åtminstone när det gäller det intima umgänget mellan så här unga personer. Detta är förstås min manliga partsinlaga, möjligen helt skild från inlevelse i hur kvinnor fungerar. Men jag vill faktiskt ifrågasätta kränkningens grad av allvar i en sådan här situation. Kan man verkligen uppleva att det ena är så skönt och begärligt, att man har sådant förtroende för och känner en så stark attraktion till den manlige partnern, att man väljer att ha vaginalt samlag med honom, för att sedan i nästa ögonblick känna en så stark avsky när samme mans penis förs in i en kroppsöppning några centimeter därifrån? Observera att intet på något sätt skett på ett våldsamt vis eller med tvingande handlag. Då hade detta bedömts som uppsåtlig våldtäkt. Men här gick det inte till så.

Lagstiftaren har givit sig in i sängkammaren. Göta Hovrätt vill ta med både domaren och juryn.

Kan kvinnan alltså ändå känna sig så kränkt att det motiverar domstolsavgörande i två instanser? Så kanske det kan vara, även om jag inte lyckas få ihop det, såvida det inte handlar om en sakägare med psykiska problem. Med den här domen så omöjliggörs i vart fall all form av sexuell samvaro på sedvanligt sätt, utan juridiska på förhand stipulerade och undertecknade kontrakt, godkända ljud- och bildupptagningar, eller inkallade och hela tiden närvarande opartiska vittnen. Utan sådana ‘romantiska’ förberedelser måste mannen annars vara villig att ta risken att krypa in i fängelse för sina – av kvinnan i sitt inre eventuellt upplevda – handlingars olaglighet. Enkelt uttryckt: hur f-n ska man kunna ha sex på såna villkor? En juridisk motsvarighet till Viagra är svår att hitta och med hela sin framtid som insats är det förståeligt om prestationsångesten tar överhanden.

Jag menar allvar. Detta riskerar att göra det ännu svårare för unga människor att finna varandra över den allt hårdare cementerade könsgränsen; trots att alla numera ska referera till varandra som ‘hen’ så har ju skillnaderna i grundläggande värderingar aldrig varit större. Man straffar initiativ och aktiv handling, något som tar emot för många unga nog ändå; man är blyg och klumpig, man är generad och rädd för att göra bort sig. Och trots all propaganda så är det mycket lite som har ändrats i de informella umgängesreglerna, killen förväntas normalt vara den som tar initiativ. Därmed är det han som också riskerar att drabbas.

Är straffet i paritet med den allmänna rättsuppfattningen?

Sex månaders rehabilitering. Svenska domstolar pekar finger åt det allmänna rättsmedvetandet. En mycket farlig utveckling som underminerar rättsstatens legitimitet.

En ung mans framtid har lagts i skugga. Han har fått en allvarlig punkt i belastningsregistret, som stora arbetsgivare regelmässigt ställer krav på ska öppnas före en anställning. Han ska ändå vara glad att han inte var något år äldre, för då hade straffet blivit två eller tre gånger så långt. Den s k kulturprofilen dömdes till två år för en upplevd våldtäkt enligt Samtyckeslagen, sju år i efterskott, utan teknisk bevisning och trots att ord stod mot ord. Svea hovrätts fega eftergift för lynchmobben. Och det händer faktiskt att en och annan kvinna ljuger. Dessa lögner upptäcks nu bara om de själva kommer till sans och erkänner; Annars ifrågasätts de inte. Och här, återigen samma enögdhet. Allt för en upplevd kränkning som jag personligen skulle vilja jämföra med t ex en spottloska i ansiktet, för vilket betingas ett par tusenlappar i skadestånd – om det är en polisman som spottas på. Båda dessa brott skulle väl i a f av det allmänna rättsmedvetandet rangordnas efter en grov misshandel – för att inte tala om sådant förnedringsvåld som svenske ‘Liam’ utsattes för, och där gärningsmännen dömdes till sex månaders ‘rehabilitering’. Genom att kalla ‘oaktsam våldtäkt’ för ett artbrott har Göta Hovrätt gjort vad man kan för att förhindra att underdomstolar i framtiden ger den vårdslöse en villkorlig dom. Man har satt ned foten. För detta ska (svenska) män, unga som gamla, in i fängelse. Utan att passera gå.

Ett fall för statistikens skull.

Och visst finns det fördelar med det, om man ser det ur en sann domstolsaktivists ögon. Det kommer se snyggare ut så, i statistiken, eftersom man slår samman alla sådana här så kallade våldtäkter med ‘riktiga’ våldtäkter och vid en uppdelning av gärningsmännen vill få sådana med etnisk tillhörighet att framstå som aningen mindre överrepresenterade. Och andelen som faktiskt fälls för brottet blir ju också en gnutta högre. Det kan verkligen behövas.

Verklig våldtäkt är något helt annat.

Låt mig med detta göra klart: ‘Riktiga’ våldtäkter, sådana som gemene man föreställer sig hur en våldtäkt ser ut, d v s uppenbart påtvingade och ofta med tydligt fysiskt våld eller hot om sådant, är avskyvärda. Överfalls- och gruppvåldtäkter är bland de vidrigaste övergrepp som kan begås mot en människa. Ofta används vapen och tillhyggen för att ytterligare skända offrets kropp, det handlar om ren tortyr där syftet är att förnedra och plåga så grovt man kan. Men dessa brott behandlas med en axelryckning av det svenska rättssystemet. De begås ju av den skyddade klassen. Sådana som påstår sig ha flytt från krig, våld och tortyr. Men som i själva verket bara har fört just sådant hit.

För polisen, BRÅ, domstolarna är verkliga våldtäkter något nedprioriterat.

Trots graden av allvar så läggs en mycket stor andel av fallen ned innan de ens går till rättegång. Huvudanledningen är att man inte anser att bevisningen räcker till. Man anser ofta att offrets berättelse är tillräckligt trovärdig. Och detta bekräftas förstås i de fall rättegång faktiskt hålls: i ett stort antal mycket uppmärksammade fall har domstolarna friat hellre än att fälla. Jag skrev om det här i november, som exempel på hur illa det ser ut både med polisens prioriteringar och med BRÅ, som förmodas vara deras tillsynsmyndighet, fastän båda styrs från Morgan Johanssons Justitiedepartement. Tre veckor senare kom f ö några modiga Linköpingsforskare och bekräftade i en mer djupgående undersökning det jag hade sagt, och en hel del därtill.

Den springande punkten: HD:s allt högre krav på bevis.

Totalt leder bara 250 av 5.000 anmälda våldtäkter till en fällande dom. Den siffran skulle minst kunna dubblas om polisen gjorde sitt jobb ordentligt. Man lyckas t ex bara säkra DNA-spår i 5% av fallen, och även då en misstänkt gärningsman är identifierad skrivs en tredjedel av fallen av i brist på bevis. Bara hälften av de misstänkta gärningsmännen tas in på förhör. Hur är det ens möjligt? Vi måste ha en viss förståelse för att polisen inte lägger ned så stor själ i detta. Dels för att de översvämmas av skjutningar och bombdåd, som de beordrats att prioritera. Dels för att de vet att det är närapå stört omöjligt att få våldtäktsmän (d v s riktiga sådana) fällda. HD:s beviskrav närmar sig löjets gräns, det enda man ännu inte ifrågasätter är säkrad DNA från sperma. Även om 5% är en uppseendeväckande låg siffra så är sådan inte sällan faktiskt saknad; de som begår sådana här brott är nämligen ofta mer intresserade av våld än av ‘sex’ och ejakulerar hellre sparkande och slående än vid annan kroppsberöring.

Straffsatser för grov våldtäkterna: lika låga som andelen svenska gärningsmän.

Lika märklig är bedömningen av straffsatserna. Det vanligaste straffet för grov våldtäkt är 4 år, endast 5 av 92 domar är över 6 år, enligt Joakim P. Jonassons undersökning, avseende drygt 4.000 sexbrottsdomar 2012-2017.

Enligt Joakim P. Jonassons undersökning så är det troligaste straffet för en ung man (under 23) som begått grov våldtäkt ungdomsvård i en eller några månader eller sluten ungdomsvård i 6-24 månader. Men se det gäller inte etniskt svenska 20-åringar och förstagångsförbrytare som begår ‘oaktsam våldtäkt’. Då är det ovillkorliga nio månader i fängelse som gäller.

För ‘vanlig’ våldtäkt är förstås straffskalan än mer lindrig. Om vi frågar oss varför, så är det svårt att hitta någon annan förklarande korrelation än den kraftiga utländska överrepresentationen. Enligt Jonassons undersökning begicks 84% av de grova våldtäkterna av utomeuropéer, och nästan 2/3 av asylsökande eller män med uppehållstillstånd. Bara 4,4% av överfallsvåldtäkterna begicks av svenska män. Av gruppvåldtäkterna stod utomeuropéer för 90%. Och gruppvåldtäkter mot män begås av afghaner (till 85%) och av iranier.

Brott begångna av skyddsvärda? Då ser feministerna mellan fingrarna.

Här är ett brott som alltså nästan uteslutande begås av de ‘skyddsvärda’, sådana som en sann domstolsaktivists hjärta blöder för. Här är offren ovidkommande, det är gärningsmännen det är synd om. Det helsvenska svin som råkat begå samma typ av brott har alltså turen att slinka in under samma paraply. Här får man verkligen ‘släppa loss’! Risken är liten för att åka fast, ännu mindre för att fällas. Och fälls man så är straffsatsen inte ens nödvändigtvis högre än för att under samlag med samtycke ‘oaktsamt stoppa snoppen i fel hål’. Har man inte hunnit bli fullt straffmyndig så kan man med lite tur sitta av tiden på familjehem.

Svenska män begår 17 gånger (= 1/0,06) färre överfallsvåldtäkter än medeltalet; palestinier däremot 10 gånger fler. Afghaner begår 1,83/0,06 = 30,5 gånger så många våldtäkter per capita som infödda svenskar.

Vem är det man våldtar? Jo, det är våra kvinnor. Våra barn. Inte deras egna.

Många kanske inbillar sig att offren oftast är nytillkomna kvinnor. Ungefär som man vid skjutningar mest ägnar sig åt att skjuta varandra – utom när vådaskott råkar träffa någon oskyldig. Tyvärr sätter lagens sekretessregler stopp för en möjlighet att kontrollera den tesen avseende våldtäkter i Sverige. Men den är av allt att döma felaktig. I en brittisk undersökning var över 90% av offren infödda brittiskor. Och detta bekräftas av Jonasson, som tittat på icke-sekretess belagda sexuella ofredanden. Ett brott som enligt Jonasson “sträcker sig ända från män som sänder penisbild till sin f.d. fru till pedofiler på badhus som tafsar småflickor på könet, från män som skriker könsord mot en kvinnlig kollega till taharush mot tonårs- tjejer på sommarfestivaler”.

Jonasson, s.36, angående offrens etniska bakgrund vid sexuellt ofredande.

Tre av fyra offer hade båda föräldrar födda i Sverige. Gärningsmännen har tvärtom en hög utländsk överrepresentation, dock inte lika stor som vid grov våldtäkt. Kort sammanfattat: det är våra kvinnor och barn de tafsar på, det är dem man våldtar. Förklaringen är sannolikt mycket näraliggande den som gäller det s k förnedringsvåldet: ett generellt hat mot svenskar ligger i botten.

Ingen utvisning i normalfallet. Och livstids sådan? Mindre än i 2% av fallen.

Men detta vill förstås inte våra kära domstolsaktivister kännas vid. Utvisning? Ha! I normalfallet yrkas inte ens sådan, åklagarna vill ju inte provocera i onödan. I nio resp sex procent av fallen för våldtäkt resp. grov våldtäkt blir det avslag, d v s nästan i ett av fyra vanliga våldtäktsdomar, där utvisning yrkats. Utvisningen är dessutom oftast tidsbegränsad (och strafftiden avräknas). Bara i två procent av fallen är den på livstid för vanlig våldtäkt. Vad avser grov våldtäkt så saknas sådana domar helt. Det sistnämnda visar också på en obegripligt inkonsekvent praxis även här; inte ens vad avser grova våldtäkter mot barn utvisas fler än 4% av våldtäktsmännen. Om man sedan lyckas eller inte med verkställigheten är nästa fråga. Den ger inte Jonasson svar på, men vi har inte någon anledning att vara optimistiska. Såvida vi inte är domstolsaktivister förstås.

Ni kanske tycker att min förklaring till dessa orimliga inkonsekvenser i rättsskipningen saknar täckning? Ni har naturligtvis rätt, såtillvida att jag inte har minsta antydan till faktiska bevis. Men jag anser inte att jag behöver några. Tar man till sig av vad den här hårresande statistiken säger, så lägger man givetvis bevisbördan på domstolsaktivisterna. Och därifrån har jag ännu inte hört ett enda ord som flyttar den tillbaka. Tvärtom.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 6 kommentarer

I ett ‘blattefierat’ samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga.

Bombningar avlöser skjutningar i Bredäng. Att skjutningar och bomber har en nära koppling är väl uppenbart för de flesta, inklusive polisen, som tidigt såg att fler bombningar följde på nedgången i antalet skjutningar, och att det fanns rationella skäl för bombmän att låta bli att skjuta; den tekniska bevisningen bl a. Men när det förekommer så här nära i tiden inom ett så väl avgränsat område så blir denna teori ännu säkrare. Vi kan alltså med stor säkerhet koppla samman bombningarna med de gängkriminella.

En sökning på Bredäng ger många färska kriminella dåd.

Dessa är, som de flesta vet, dominerade av unga män med utländsk bakgrund. Till viss förvåning tycks det också i de flesta fall faktiskt röra sig om sådana som är födda utomlands. Sjöshult i Expressen pekar alltså på något viktigt, även om den förvillande rubriken är avsedd att få oss att tro att nästan hälften av de gängkriminella är etniska svenskar. De är alltså främst andra generationens invandrare, och kraftigt överrepresenterade här de också.

Vad Sjöshult undviker att nämna i sin nu låsta artikel är att dessa ‘svenskfödda’ är andra generationens invandrare. Det framgår i texten, men bara för den som betalat för det och som gitter läsa till punkt.

Blattefiering

Etniska svenskar finns också där, men är inte vanligare än flera andra nationaliteter. På Flashback kallar man dem ‘blattefierade’ vilket är ett ord som vänstern naturligtvis brännmärker som rasistiskt, men innan de själva valt att ens vilja erkänna fenomenet, så måste man konstatera att termen är träffande, såtillvida att den beskriver den anpassning som somliga unga svenska män i utanförskapsområdena väljer eller känner sig mer eller mindre tvingade att göra. En anpassning till nya kriminella regler och en hänsynslöshet som är betydligt större än förut. Man dödar hellre än skadar. Oskyldiga får gärna stryka med. Och kvinnor och bebisar räknas som tillåtna mål. Naturligtvis är den utvecklingen ofrånkomlig, för i gettot finns oftast bara två val: antingen förekomma eller förekommas.

Den svenska kulturens fundamenta vacklar också, och visar allt större tecken på att blattefieras. Att i vårt samhälle överlåta rättsskipning åt polis, åklagare och domstol inser alltfler inte fungerar. Vi kan försöka ändra på systemet, med hårdare lagstiftning som tätar de läckor som juristerna skapat med en allt mer verklighetsfrämmande praxis, men det kommer kräva en oerhörd insats. Då är det lättare att ta lagen i egna händer. Och vänstern ser naturligtvis fram emot en mer storskalig ‘blattefiering’. Då kommer det nämligen bli möjligt att statistiskt tillbakavisa den kriminella överrepresentationen bland invandrare. Då är vi alla lika goda kålsupare och det kommer vara rätt så ointressant vad som startade den processen. Då har vänstern fått just det hårda samhälle som man alltid hävdat att vi haft och som man älskar att protestera mot.

Bomben i Bredäng var kraftig och huset där den sprängdes i låg så nära t-banestationen att denna var avstängd ännu på måndag morgon. Notera att jag är trött på ordet sprängning, som används för legala, planerade och kontrollerade aktiviteter. I DN börjar man å sin sida tröttna på ordet ‘explosion’, så nu blev det ‘detonation’. Och vi får så klart inte säga att dådet är immigrations- eller flyktingrelaterat. Det finns ju inga bevis för det. Låt oss gissa att polisen hittar en etnisk svensk medlem av Bandidos, som misstänkt. De flesta tror ju f ö att Bandidos är helyllesvenskt mc-gäng fortfarande. Passar alltså utmärkt för att röra till begreppen och förvirra om vilket samhällsfenomen som lett till fenomenet bombningar. Och till fenomenet ‘blattefiering’. Om vi ska gissa så kommer inte många bry sig i vilket fall, hittills noll läsarkommentarer. Corona överskuggar det mesta. Och folk är hjärtligt less på att läsa om bomber. Det nya normala har satt sig ordentligt, återigen utan att föranleda mer än knutna nävar i byxfickorna hos oss som ser bedrövelsen, och ännu hårdare ihopknipna ögon hos dem som vägrar. Och kanske en och annan som börjar inse att de måste försvara sig själva. En potentiell blattefiering på väg.

Försäkringar för känslor av utanförskap

Men – en sak till: vem betalar för det här? Försäkringsbolagen kallar det helst för force majeur, sådana extraordinära händelser som ligger utanför det försäkringsbara. I London hade man terroristförsäkringar för sådana här fall. D v s för bomber som slängdes av människor för att ställa till så stor skada som möjligt och utan hänsyn till oskyldiga människoliv. Men då hade ju den brittiska regeringen definierat IRA som en terrororganisation. Nu är det väl tveksam om det ens är politiskt korrekt att kalla detta för kriminell aktivitet. Göms det kanske undan i §23a ‘Gasläckor och andra typer av explosioner’? Nej, som sagt försäkringsbolagen kommer inte vilja vara med, nu när det här fenomenet verkar breda ut sig. Det får väl bli en särskild rubrik, ett tilläggsval för försäkringsfall: “detonationer till följd av känslor av utanförskap och socioekonomiska förhållanden”. Allt är möjligt. Men, om det blir som i London, så kommer tillägget mångdubbla premien. I ett totalblattefierat samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga, var så säker.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Knivhugga mamma och bebis? Inga problem. #nysvenskkultur i Malmö

En kvinna med sin ettåriga bebis. Finns det någonting vårt samhälle betraktar som mer heligt skyddsvärt, utan att man ens ska behöva yttra det högt? Men inte i Malmö, Sverige, nådens år 2020. Det handlar om ännu ett överfall, vid sextiden på lördagskvällen i en av Malmös många invandrartäta statsdelar, Bellevuegården, som tillsammans med Holma och Kroksbäck utgör ett av alla dessa ökända utanförskapsområden, de där som fungerar som importerade röstreservoarer för skurkregimen – och enorma nettoslukare av socialbidrag och andra skattemedel.

En misstänkt gärningsman, för en gångs skull redan gripen. Inga av de tidiga rapporterna i MSM innehöll signalement, såsom brukligt är, om det inte gäller etniska svenskar. Den här gången lyckades man tydligen få tag i honom ändå. Och hans offer? Kvinna, 40 år. Svårt knivhuggen med flera hugg. Livshotande skador. Vårdas på intensivvårdsavdelning. Även hennes bebis, ett litet flickebarn, har fått knivhugg. Gärningsmannen är anhållen för mordförsök, på dem båda.

Detta är alltså verklighet, i Sverige. Ingen osmaklig splatterfilm, med mordiska utomjordingar inblandade. En till det yttre, såsom mänsklig individ identifierbar varelse, har överfallit en kvinna och hennes ettåriga lilla flicka, och med upprepade knivhugg uppsåtligen försökt ta livet av dem båda.

I DN antyds ingenting om att det skulle ha varit fråga om ‘ett familjegräl’, övergreppet beskrivs som ett ‘överfall’. Gärningsmannens motiv kan vi alltså bara spekulera i, men rån, hat eller hämnd är alla tänkbara det vet vi, för liknande förekommer ju titt som tätt i Sverige nu för tiden.

Jag är infödd svensk, med svenska föräldrar och har bott i det här landet i större delen av mitt liv. I den kultur jag är uppvuxen i, d v s den som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin påstår inte ens finns, så gör man bara inte något sådant här.

De värderingar jag fått säger att detta är det fegaste, ynkligaste, mest avskyvärda man i stort sett kan hitta på. Det är moraliskt så tabu att man inte skulle komma på tanken. Och dessa värderingar vet jag delades av dem jag växte upp med – inte bara de skötsamma, utan även rötäggen. Dessa värderingar har jag, liksom alla andra som också har växt upp i Sverige och vars föräldrar också är svenska, sedan fört vidare till nästa generation. Detta är ingenting vi har behövt säga högt: du ska aldrig ge dig på en mor med sin lilla bebis. Det vet vi alla ändå. Det ligger nedärvt.

Ändå är detta långt ifrån det första övergrepp av detta slag jag hört talas om i närtid, i Sverige. Nej, det är långt ifrån något unikt undantag.

Vad jag säger? Att den som påstår att sådant här skulle vara en produkt av ‘socioekonomiska förhållanden’ och att det inte finns kulturella skillnader som förklarar tragedier som denna, den har så fel som det kan bli. Men de finns ju ändå. Sådana som Sarnecki et al. Och de har styrt vad som får sägas och tros om brott begångna av etniska icke-svenskar i trettio år nu. Man har inte ens dragit sig för att skuldbelägga offren; allt för att undvika att peka ut en immigrant som mindre värd, en kultur som mindre attraktiv, en religion som annat än fredsälskande.

Men sanningen är att sådant här av somliga som nu befinner sig i vårt land betraktas som fullt möjligt och motiverbart. Att sådana kulturer nu rotats här, i vilka den så kallade ‘hedern’ går före all form av empati. Och att den gemensamma nämnaren utgörs av en religion där vissa handlingar, som är fullt förenliga både med svensk lag och moral, betraktas som ‘synder’ som enligt ledande företrädare för denna religion kan och ska bestraffas på detta vis, och där trosutövaren utlovas belöning, inte straff, i livet efter detta, om han begår en sådan handling.

Om det nu inte är en etnisk svensk som utfört detta – som jag ju inte ska få säkert veta, DN vill ju inte berättar det – så har det faktiskt betydelse för läsaren. För vi har rätt att få klarhet i om åklagaren yrkar utvisning på livstid. Vilket hen borde, men vilket är långtifrån säkert. Än mindre vågar vi hoppas på att detta döms så – och att domen även verkställs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Barn skjuts vid lågstadieskolor. Där möts två olika världars uppfattningar om vad barn är.

DN:s artikel så klart i skuggan av Corona och börsfall. Men det är ju så sorgligt. Pojken som dog var 16 år. Det är klart att jag tänker på mina egna pojkar i samma ålder. Inser att den mördade ligger närmast i ålder med min egen yngste. Som jag ju inte kan låta bli att fortfarande tänka på som ‘lillgrabben’. Den döde ges inget namn i den ganska korta notisen. Bilden av den övergivna skolgårdens lekpark, i ett kallt grått småregn; den känns overkligt och så ofattbart sorglig. Vad gjorde han där? Var det för att hämta ett småsyskon? Hade han gått där själv, bara några år tidigare?

Jag vet inte vem pojken var, men jag kan förstå dem som i DN:s läsarkommentarer uttrycker sorg över att ett så ungt liv fått detta grymma och ovärdiga slut. Det är vår instinktiva reaktion, det är så vi svenskar tänker och det är så det bör vara i ett civiliserat samhälle.

’16-åringen var känd av polisen sedan tidigare’

Men detta samhälle finns inte mer, inte i Sverige. Den här pojken var ‘känd av oss sedan tidigare’, säger polisen till DN. Kanske han inte var så oskyldig trots allt. I läsarkommentarerna, som bara är elva stycken inklusive min egen, så är det också plötsligt en majoritet som anser detta. Som gissar att den här pojken tillhörde en miljö som bara på ytan tillhör Sverige. Som någon läsare kommenterar, så undrar man ju vad föräldrarna gjort, för den döde, för dem som sköt. Vi är flera som läst tillräckligt mycket för att misstänka att dessa föräldrar troligen inte brytt sig alls, och att dessa barn därför aldrig bibringats den barmhärtighet, sympati och det medkännande som svensk kultur normalt är en garanti för att förse oss med.

Vi föds med förmåga till empati, men om vår omgivning, främst då förstås våra föräldrar, inte genom sin uppfostran hjälper denna förmåga att utvecklas, så kan barn redan som treåringar vara ohjälpligt och för alltid inkapabla att ta till sig vad vi skulle kalla medmänsklighet. Eller rakt av mänsklighet. Allra mest brutala bevis för att sådana barn finns är förstås IS-barnen i Syrien, som begått brott som är så vidriga och avskyvärda att vi aldrig skulle tveka att utdela lagens strängaste straff, ja, värre, åt en vuxen, som begått sådana. Så hajar vi till och vill göra vår tanke ogjord: det är ju barn det handlar om! Men är det verkligen det, i den bemärkelse som vi själva anser definierar begreppet ‘barn’?

‘Barn kommer det alltid nya av’

Helena Edlund skriver i sin bok om sin skakande ‘aha-upplevelse’ av kulturen i Afghanistan. Att hon stötte på föräldrar som ryckte på axlarna när hon undrade varför de inte orkade ta sitt svårt sjuka barn till läkarmottagningen en halvmil bort: ‘det kommer fler’ sade man till henne. Det är en kommentar som får det att rysa ända in i märgen på mig, för den avslöjar så djupgående kulturskillnader att vi inte vill tro på dem. Och hade vi inte öppnat våra gränser för att släppa in just denna kultur i Sverige, så hade vi heller aldrig behövt tro. Men nu måste vi ju göra det. Det är barn födda i denna kultur som ägnar sig åt gängkriminalitet och skjutningar. Som kastar bomber. Som gruppvåldtar och förnedringsrånar – och offren är inte bara dem själva, utan våra egna barn, våra egna kvinnor, oss själva.

Att sluta bry sig om är att förlora en del av sig själv. Därför är det egoism att försöka låta bli.

Att vi slutar att tycka synd om dessa barn som dör i gängvåld är förstås obehagligt. En insikt om att vi blivit förändrade. Och ett styng i samvetet, att vi skulle ha blivit sämre, just som pk alltid hävdat att vi är, inte alls så goda som dem. Men att se världen som den är innebär inte att man är sämre, bara att man inte längre kan glädja sig på samma sätt åt denna verklighet. Någonting har med detta tagits ifrån oss, utan att vi ens drabbats av våldet själva. Vi är medvetna om det, vi skulle vilja slippa den insikten. Men just den lusten, att låta bli att se, det är den som är egoismen, inte det omvända. Och det är just bitterhet som möter mig i DN:s läsarspalt. De flesta kommentarerna är samhällskritiska, förbannade. Men de får inte längre mothugg av de inbitet politiskt korrekta.

PK kommer aldrig ge upp sin inbillade godhet

Det är helt enkelt så att även DN och de politiskt korrekta börjat svänga i frågan. Naturligtvis är det bra. Men jag frågar mig vad det kommer innebära i praktiken. När pk svänger så är det inte för att på sina bara knän krypa till korset och medge sina försyndelser. Än mindre är man villig att erkänna att någon annan hade ‘rätt’. Pk är inte beredda att ge upp sin uppskattning av sig själva, den inre inbillade godheten, som vi själva har så svår att känna efter att ha solkats av vår egen realism. Den som tagits ifrån oss. Så Peters kommentar nedan förtigs i stor tystnad. Pk kommer aldrig att acceptera Peters verklighetsbeskrivning trots att man innerst inne vet att den är sann.

Mitt eget svar till Peter skrev jag så klart för att påminna pk om de aktiva ingredienserna i den soppa de har kokat. Och för att skapa prejudikat, det som jag nedan nämner är sådant som inte tidigare kunnat nämnas. Och i skrivandes stund, så har det fortfarande inte modererats bort:

Så sant Peter, och tyvärr får sanningssägaren heller aldrig lön i efterskott. Ingenting är mer avskytt än ett ‘vad var det jag sa’. I tre veckor har jag talat om vad jag anser om Corona och att man – i princip – bör genomföra så massiva åtgärder som möjligt, så snabbt som möjligt. Vad som sedan händer är att de arroganta, förlöjligande antagonisterna ändrar ton och visar irritation istället. Och de ändrar berättelsen: ‘vad man inte gjort, gjorde man inte för att det ändå var meningslöst’ heter det nu.

Samma så klart när det gäller skjutningar och kriminalitet, som under så lång tid inte ens fick antydas kunna ha något med den exempellösa massimmigrationen att göra. Som sedan har fortsatt. Naturligtvis behöver den inte ha med denna skjutning att göra, inte heller med nästa. Men överrepresentationen är överväldigande. Polisen har själva ansett att att bombningarna är lika starkt kopplat till gängvåldet, och förnedringsrånen till pojkar med invandrarbakgrund, som rånar svenskar. Överfalls- och gruppvåldtäkterna har samma situation av övertalighet bland gärningsmännen, att offren nästan alltid också är svenska flickor har inte heller kunnat nämnas.

Nu – kanske – kan man skriva detta i DN:s läsarspalt, men till vad nytta? Det nya svaret är ju att det kan vi ändå inte göra något åt. Födda i Sverige kan inte utvisas, underåriga inte få straff och män med lång anknytning får inte heller respass. Grovt kriminella blir f ö nästan aldrig fällda, så vad nyttar det med längre straff?

Gnugga citronsyra i deras ögon – vill de inte se så ska de inte kunna blunda heller.

För er som läser det här så kan detta tyckas vara skåpmat, och ni vet att det är sant. Men för pk, som gjort allt för att blunda, så är det fortfarande som att gnugga in citronsyra under ögonlocken. Jag tror det är viktigt att göra det, för så länge de är upptagna med sina besvär både med att blunda och att se, så kommer de ha svårt att formulera en ‘ny sanning’. En sådan som revisionistiskt går ut på att de själva gjort något annat, tänkt något annat och att vi, antagonisterna också sagt och gjort annat än vad vi faktiskt sagt och gjort. De måste göra så, för att det annars skulle vara outhärdligt för dem att vara dem de faktiskt är.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

‘Ad honimen’ – ett uttryck värt att lägga på minnet; argumentation som går ut på att få rätt mot påståenden som ens motståndare aldrig uttalat.

Publicerad av — 2 kommentarer

DN valde att krypa till korset: förnedringsvåld ÄR etniskt drivet. Ett viktigt prejudikat för vad som får sägas i DN är därmed satt.

I DN diskuteras förnedringsvåldet av två psykologer. Artikeln är lång och centrerar främst kring det horribla fall där en svensk pojke (i massmedia under det fingerade namnet Liam) rånas, misshandlas, tvingas ta av sig naken och blir pissad i munnen på medan man kallar honom bland annat för ‘svennejävel’. Mordhot utdelas både mot Liam och mot hans familj. Gärningsmännen är två 16-åriga flyktingar från Afrika. De båda kvinnliga psykologerna har massor att säga, men varken offrets eller gärningsmännens hudfärg kommer upp. Så jag skrev två kommentarer under artikeln för att komplettera den.

Invandrare krigar mot svenskar. DET är vad vi vetat i 20 år.

Artikeln ‘Invandrare krigar mot svenskar med rån’ kommer upp nedan bland DN:s läsarkommentarer. Och jag har den alltid med i läsartrådar, då ämnet tas upp. Alla journalister på DN måste vid detta laget känna till den väl. Ändå väljer man att förbigå den i tysthet. Man har inte tagit initiativ att ta fram artikeln, forskaren Petra Åkesson eller hennes argument, om att det är hat mot svenskarna som ligger bakom. Ingen ny intervju eller artikel där man vågar nämna pudelns kärna.

Att minoriteters hatbrott mot svenskar skulle utgöra problemet nämns inte ens. Nu har ju t o m SR haft intervjuer kring detta ämne. Man vågar fråga åklagare och ‘hatbrottsexpert’ varför sådant här inte åtalas just som hatbrott. I nätmedia diskuteras detta öppet och sedan länge har man i Danmark en rubrik för detta: ‘dominansvåld’. Det är hatbrott enligt lagens bokstav. Ärligt talat: piss i munnen och ordet ‘svennejävel’ – kan bevisen bli mer solklara?

Gänguppgörelsen med rapparen blandas in i artikeln, som ett uppenbart päron bland äpplena. Detta slogs upp stort i DN samma dag som domen som refereras till ovan, kom mot de båda 16-åringarna – från Afrika – som pissade på den svenske pojken, ‘Liam’, som de kallade svennejävel. Man fick inget straff, ett par månaders ‘ungdomsvård’. Ännu ett hån.

Att man i DN diskuterar fenomenet utan att nämna hudfärg på förövare eller offer, känns nästan som att befinna sig på en annan planet. Som bäst yrvaket och kusligt oinitierat, särskilt när man alltså har artikeln från 2006 att utgå ifrån. DN-redaktionen tycks snarast vilja ha denna artikel ogjord.

*

Min första kommentar, ovan, fick stå ett tag, och jag bestämde mig för att skriva en till, jag ville göra klart att detta är ett hatbrott, hets mot folkgrupp:

För ‘Liam’ – offret – är domen ett hån

Det blev i praktiken två-tre månaders straff i fallet man tar upp; domen är ett hån till mot offret. Vars ångestattacker givetvis också handlar om vad som ska hända efter att han vittnat mot dem. Han uttrycker i domen en stark oro för att förövarna ska ge sig på hans småbröder, såsom de hotat med.

Det är vanligt att offer inte vågar vittna. Och det är begripligt eftersom det också är mycket vanligt att förövarna hämnas. Svenskt rättssamhälle visar att man inte tar detta på allvar. Och åklagaren påstod sig inte se motiv till att åtala för hatbrott, vilket vid fällande dom hade adderat åtskilligt till straffet, åtminstone om man följt rådande praxis.

‘Hatbrottsexperterna’ låtsas inte veta: Ingen har fällts för hatbrott mot svenskar.

I SR diskuteras frågan med åklagare i Malmö som specialiserat sig på hatbrott, och hatbrottsforskare i Umeå. Man låter pinsamt yrvakna. Men medger som princip att hatbrott mot svenskar täcks in av Lagen om Hets mot Folkgrupp. Man kan inte ‘på rak arm’ komma på någon som fällts. Trots specialkunskaperna.

Sanningen är att det är exakt noll som fällts. Det finns en dom från Norrköpings TR, där rekvisiten på hat sattes så högt att det verbalt i praktiken är omöjligt att bli fälld, om hatet är riktat mot svenskar. Flera JK har bidragit till denna syn, där man tvärtemot lagens förarbeten hävdar att svenska offer inte alls är inkluderade. Men det är de. Och i dessa situationer är det mer än hat. Det är hat som omsatts till de mest brutala handlingar. Jämför gärna Romstadgans 7 artikel, folkrättsbrott. Det är där vi bör ankra.

Det lågintensiva kriget mot DN Ifrågasätt

Ni kanske tycker att de här kommentarerna var relativt självklara, moderata och underbyggda med logik, nog för att inte behöva ifrågasättas. Det tyckte i alla fall jag, när jag skrev dem. Men en kvart efter min andra kommentar blev de censurerade av DN Ifrågasätt (kortade svar):

Så jag försåg de båda inläggen med följande referenser:

  1. Den stort uppslagna DN-artikeln om den kriminelle rapparen/offret i gängkriget, som visar ‘rätt’ hudfärg på bild
  2. Den lilla pliktskyldiga TT-notisen om fallet ‘Liam’ införd i DN samma dag
  3. DN:s artikel från 2006: Invandrare krigar mot svenskar med rån
  4. SR P4: Kan förnedringsrån mot svenskar vara hatbrott?
  5. Samt min egen Kommentar med utdrag från domen

Här är domen tillgänglig för nedladdning:

Södertörns-TR-B-12419-19-Aktbil-288-DOM-Desteni-Aibueku-Teddy-BLadda ner

Fem minuter senare så censurerar DN mig igen. För båda inläggen. Med samma motivering!

Då ledsnade jag på trakasserierna. Ja, jag bestämde mig faktiskt för att lägga av med kommentarer på DN Ifrågasätt överhuvudtaget. Hoppet om att kunna omvända en och annan där vägde helt enkelt inte upp kostnaden i tid och ansträngning. Men jag skrev en protest. Det fick bli mitt avskedsbrev:

Till min överraskning, kommer så detta svar, sent om sider:

Vad betyder denna seger?

Vinsten med den här segern kan tyckas vara mindre. Rättelsen skedde så sent på eftermiddagen att få läsare fanns kvar, som ni ser ovan, nästan inga gilla-markeringar eller svar. Så står det kvar än idag alltså. Mycket skrik för lite ull? Jag tycker inte det. Dels har nu skapats ett prejudikat. Båda dessa kommentarer kommer kunna hänvisas till och upprepas, varje gång som DN försöker sig på att spegla detta ämne igen, utan att ta upp frågan om etnicitet. Dels är jag övertygad om att DN Ifrågasätt mjuknat. De kommer inte att slentrianmodifiera mig i förstone igen. De senaste dagarna har man faktiskt godkänt allt jag sagt, trots att jag tänjt på gränserna en del.

Jag hoppas nu att ni som läser detta vill hjälpa till att utnyttja den här öppningen i DN:s kommentarspalter. Det håller just nu på att ske en islossning, men det kan frysa till igen förstås. Och förnuftets röst är viktig, för DN-läsarna är fångade i en helt annan verklighetsuppfattning. Eller vad sägs om den här kommentaren:

Ju fler som syns till med åsikter som står för det nya, desto mer vänjer vi både moderatorerna och pk-folket vid mothugg. Länka gärna till det här inlägget, och till länkarna sparade här, när det frågas efter källa. Var hövlig mot andra kommentatorer så långt möjligt och låt er inte provoceras i onödan av enfald och påhopp. Det är jobbigt och frustrerande. Men det är här, i DN:s kommentarsfält ni kan göra verklig skillnad – de här människorna styr fortfarande Sverige.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft