Kategori: integration

“Inglehart–Welzel Cultural Map” (IWCM). Låter det bekant? Tyvärr är det fler som vet namnet på den lilla matrisen över världens länder inplottade på två utvecklingsaxlar, än det är som har dragit de rätta slutsatserna av den. Och nej, det är inte så många som vet namnet heller, trots att många säkert känner igen diagrammet när de ser det. Det är en mycket talande matris, som berättar om kulturella skillnader. Skillnader som inte handlar om åsikter, utan om djupgående värderingar. Sådana vi växer upp med och har i modersmjölken. Sådana vi är ytterst ovilliga att rucka ens det minsta lilla på och som bara verkligt omvälvande livshändelser förmår att skaka om i grunden. Om man hade tagit den här matrisen på allvar så hade massinvandringen från Mena-länderna sannolikt aldrig kommit till stånd eller förklarats vara högst temporär. Slutsatsen av IWCM är nämligen att diametralt motsatta värderingar i grundläggande frågor resulterar i ett samhälle där antingen demokratin eller samhället självt bryter samman.

Den stora amerikanska mångkulturen – förebilden som ingen talar om men alla tänker på

Mångkulturer kan överleva – och till och med frodas. Det förutsätter inte nödvändigtvis inbördes tolerans eller att skillnaderna i kulturerna är små. Men då måste det finnas gemensamma värderingar som överbryggar motsättningarna och som över tiden tenderar att förena – d vs integrera – grupperna med varandra, så mycket att de flesta upplever sig i första hand vara en del av helheten snarare än delmängden. Så ser det ut i Amerika, där de många stora invandrargrupperna under 1800-talet kom att inlemmas med ett gemensamt språk, en gemensam frihetslängtan såsom den uttolkas i den amerikanska konstitutionen, och gemensam strävan efter lycka och religiös tro. Även om de etniska banden inom gruppen ofta förblev starka, så var det många bland invandrarna som stolt kallade sig för amerikaner redan i första generationen. För dem som kände sig mest hemma i den redan etablerade engelska kulturen, som nordbor och de flesta tyskar, så gick det snabbare. Bland katoliker som irländare och italienare, så gick det långsammare. Kineser med ett tydligt annorlunda utseende hade det svårare. De var många, blev illa behandlade och de är också den kategori som därför längst lyckats/tvingats hålla liv i de etniska banden.

För kulturmarxisterna är det lite jobbigt att behöva anföra USA som ett mönsterexempel. Det land man – i likhet med islamisterna – utnämnt till den store Satan. Så man säger det aldrig högt. Och det behövs inte eftersom du och jag ändå har USA i bakhuvudet när vi tänker på en lyckad ‘smältdegel’. Motsättningarna finns förstås där också och i USA är skillnaderna stora mellan hög och låg; segregationen inbyggd, med en door man även i de fina vänsterlibera kvarteren på Manhattan och i Floridas gated communities, där man bara släpper in hispanics en och en för att städa. Men det fungerar hyfsat. Kulturmarxisterna talar förstås hellre om slaveri och rasism och just kinesernas öde är då något som brukar kunna komma upp. Icke desto mindre har även de invandrade kineserna utgjort en för USA nyttig grupp invandrare – och dagens kinesättlingar lever oftast långt ifrån schablonen i New Yorks eller San Fransiscos Chinatown. Idag är östasiater, såsom de sydvietnameser som anlände under 70-talet, rent av bland de mest välintegrerade och välfungerande. Inte minst entreprenöriellt, men också intellektuellt är man t o m mer framgångsrika än den vite genomsnittsamerikanen. Och det beror på tre saker:

1. Den amerikanska kulturen gjorde på 70-talet, då sydvietnameserna anlände i stort antal, glasklart att om man ville söka efter den ‘amerikanska drömmen’ så fick man arbeta för den.
2. Den stora amerikanska befolkningen, utgjorde trots sitt multietniska ursprung en gemensam kultur som på 70-talet var både tydlig och dominant, nästan oavsett vilka amerikanska invånare den företräddes av.
3. Denna kultur upplevdes också som starkt eftersträvansvärd att bli del av.

Sverige är inte USA

Den amerikanska kulturen skulle inte ha varit fullt så homogen och tydlig om inte president Theodore Roosevelt i början på 1900-talet ansett att immigrationen höll på att bli för stor och därför såg till att begränsa den. 1910 hade andelen utrikes födda nått 14,7%. I Sverige kommer den andelen 2019 kunna avrundas till 20%. Räknar vi dem som har två utrikes födda föräldrar och hälften av dem som har en utrikesfödd förälder så når vi över 30% (2018). Den relativa förändringen det senaste decenniet har varit mycket snabbare än det någonsin var i USA. Immigrationen har också varit mycket mindre ‘mångkulturell’. Tvärtom är det korrekt att beskriva lejonparten som monokulturell, dvs från ett geografiskt område (MENA) med samma religion (islam) och klankultur och oftast även med samma språk (arabiska).

Befolkningen från muslimska länder ökar snabbast, såväl netto som när det kommer till antal födslar – i absoluta tal. Förra året var nettoökningen nära 78.000, övriga invandrargrupper ökade med 40.000 medan etniska svenskar minskade i antal. Av födslarna svarade befolkningar med utländska rötter för 40% och de med ursprung i muslimska länder för 25%, vilket innebär att nativiteten för muslimer är nära dubbelt så hög som för infödda svenskar. Den muslimska särkulturen har spritts över hela landet, men har oftast klumpat ihop sig i enklaver inom respektive ort. Sedan tidigare välintegrerade invandrare och ‘rest-svenskar’ som bor i dessa är nu hotade, man måste antingen flytta eller anpassa sig – det gäller både muslimer och icke-muslimer. De flesta har inte råd. Och vart skulle man i så fall flytta? Snart är alla samhällen mer eller mindre mättade.

Man har fått veta att det är bidrag man lever på här. Och att leva på arbete är både svårare och mindre lönt. Till ett sådant land lockas få av de bästa begåvningarna.

Arbetskravet har bara måttligt luckrats upp i dagens USA jämfört med 70-talets. Här skiljer man sig mycket från Sverige, som vid 2000-talets ingång hade världens troligen mest bomullsinbäddande välfärdssystem – här gör vi också allt för att bibehålla försörjningsstödet på mycket generösa nivåer. Medan den amerikanska frihetsdrömmen och jakten på personlig individuell framgång via eget arbete har varit drivande faktor bakom immigrationen till USA, så har bidragslivet varit drivande för en mycket stor andel av vad som officiellt betecknas som flyktinginvandring till Sverige. I de grupper som haft en högre andel flyktingar enligt FN:s definition har lyckats integrera sig betydligt bättre, såsom chilenare och iranier under 80-talet och jugoslaver under 90-talet. Ännu tydligare framgång har de haft som sökt sig hit för att arbeta, såsom finnar, polacker och balter. Men inte ens dessa grupper har lyckats lika bra som den etniske genomsnittssvensken. Det sistnämnda visar dels hur slutet det svenska samhället är i praktiken, trots vad som ofta påstås. Dels att vi, främst på grund av skatterna och den ‘solidariska’ lönepolitiken, inte lyckas locka välutbildad arbetskraft mer än undantagsvis. Har de möjligheter att välja så väljer de helst andra länder. Vilket är djupt olyckligt för Sverige som land. Svenskt näringsliv kräver nämligen mer avancerade och specialiserade kunskaper än vad som är fallet i något annat land.

Termen ‘hemspråk’ säger allt: d.v.s. var man – fortfarande – har sitt hem

Det har begåtts allvarliga fel i Sverige, att man inte som Roosevelt satt en gräns för invandringen och att man inte valt att ställa hårdare arbetskrav. Men det mest bakvända är nog ändå att man gjort allt man kunnat för att baktala och nedvärdera den egna kulturen och medvetet uppmuntrat de inflyttade att behålla sin ursprungskultur. Uttalanden från höga politiker som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin, om att den svenska kulturen inte ens existerar, bidrar förstås till ointresset att lära sig något om den, liksom att aktivt söka bli en del av den. Hur lockande låter det att vilja ansluta till en icke-kultur?

Hemspråksundervisningen (som för länge sedan döpts om till det mer politiskt korrekta modersmålsundervisning) gör det också lättare att kapsla in sig i den kultur man kommer ifrån. Det här är en gigantisk industri som avlönar 10.000-tals lärare. Under Bildtregeringen i början på 1990-talet luckrades regelverket upp något, men huvudregeln är att sådan är en rättighet för alla. Andelen berättigade elever ökade från 11,2% till 19,4% 2009. Under de senaste fem åren har antalet elever ökat med 60% enligt SR, som dock undviker att berätta hur stor andelen av befolkningen därmed är. Men förra året hade 40% av förstaårseleverna i grundskolan utländsk bakgrund, så vi kan gissa på ett ungefär. Här talar vi också om ett yrke som försörjer många av de nyanlända – vilket förstås är ett viktigt skäl till varför man har behållit systemet som det är.

De långa ‘karensperioderna’ som de nyanlända tillbringar i overksamhet på flyktingförläggningarna är i sig en utmärkt grogrund både för kriminalitet och etnisk klickbildning, men också för bibehållandet av den egna kulturen. De i stort sett enda personer flyktingarna kommer i kontakt med under den här perioden är andra nytillkomna, personal med politiskt korrekta värderingar och kriminella talangjägare från utanförskapsområden i närheten. På det här sättet har man gjort det så svårt som möjligt för den som faktiskt vill bli närande medlem i det svenska samhället och som insett att vägen går via inlärning av språk, utbildning och nätverkande med infödda svenskar. Det sistnämnda är det svåraste av allt och det enda som i praktiken gör det möjligt att assimileras, eftersom bostadsområden med väl-integrerade allt mer kommit att domineras av de icke-integrerade; de som inte alls har lust med det, men också de som inte har hunnit, även om de skulle ha velat – massimmigrationens första offer. Den lilla andel av de nytillkomna som faktiskt har fått access till ett svenskt hem har därför en stor fördel framför övriga. Men hur kommer det sig att så många av dem ändå verkar misslyckas?

Postmodernisterna är att gratulera – de valde helt ‘rätt’

Det är då vi kommer till de mer känsliga frågorna kring vilka det är vi tagit hit. De ovan nämnda missgreppen är katastrofala nog kan man tycka; ansträngningarna att misslyckas framstår som närmast absurt träffsäkra. Utan större tvekan handlar det om avsiktliga angrepp riktade mot den svenska nationalstaten. Därför är det bara att gratulera till valet av den grupp människor som man tagit hit. Obs: jag talar inte om enskilda individer nu, utan om helheten. Det är den som med råge uppfyller de krav som postmoderna kulturmarxister kan ställa på människor som inte vill/kan passa in här. Inte på tre generationer, som Östling hävdade i Swebbtv.

Även om det länge har varit en djupt förborgad hemlighet, delad av 10 miljoner människor med frivilliga eller påbjudna munkavlar, så har det under senare år börjat sippra fram alltfler uppgifter som med emfas stöder detta till synes svepande omdöme. Men vi skulle lika gärna kunna gå direkt till IWCM, diagrammet där allt detta summeras. De nytillkomna från MENA befinner sig allra längst ned till vänster i diagrammet. Somalier, afghaner, irakier och eritreaner är fullproppade med s k traditionella värderingar, där religion och släktband avgör hur man tänker och agerar. Man är också maximalt fokuserade på vad som i matrisen rätt och slätt kallas för ‘överlevnad‘, dvs de mest basala funktionerna i Maslows behovshierarki. Man är strängt ‘etnocentrisk’ i sin världsbild, vilket är en eufemism för vad som i västvärlden skulle översättas med rasistisk. Och man har låga nivåer avseende ’tillit och tolerans’. Det här låter ju inte så bra, men det är ännu värre när vi ser exempel på vad detta betyder i klartext: läskunnighet och utbildningsnivå är mycket låg bland de senast nytillkomna, avsevärt lägre än för tidigare invandrargrupper. Den religiösa fanatismen är betydligt mer utbredd. Man är också kraftigt överrepresenterade avseende grov organiserad kriminalitet. Och många uppvisar ett recentiment, d v s asocialt hämndbegär mot etniska svenskar som grupp, som bl a yttrar sig i form av barnrån, våldsamma hemfridsbrott och våldtäkter.

Det hade förstås varit tillräckligt illa om detta nu drabbar Sverige under en begränsad period, säg två-tre decennier. En mansålder. Om man såg någon form av förändring till det bättre så skulle nog somliga svenskar vara beredda att bita ihop och uthärda eländet. Knyta näven i byxfickan är ju vi svenskar bra på, som bekant. Det är bara det att prognosen visar en negativ trend. Det kommer bli värre. Och det här beror på att den införda kulturen tillåtits att rota sig så snabbt och kraftigt, att denna kultur är starkt repressiv mot dem som överger den och att vi försett dem som kommit hit med så utomordentligt små incitament att bryta med den. Med bidrag eller ett arbete som är lägre betalt än bidragen, så finns det inga möjligheter att bosätta sig i områden där den repressiva fundamentalistiska islamska kulturen med sina shariapoliser inte är dominerande. I den enda meningen ryms mycket av förklaringen till varför min prognos är så entydigt negativ. Att både vår nuvarande regim och oppositionen fortfarande är ljusår från ett åtgärdsprogram för att komma tillrätta med dessa tillkortakommanden är bara vad som sätter sigill på domen. Det skulle vara en svår nog uppförsbacke även om vi startade imorgon.

Demokrati förr var inte lätt den heller. Men nu är motsättningarna cementerade.

Vi som var unga under 70- och 80-talen och någorlunda politiskt medvetna, minns att motsättningarna mellan vänster och höger inte var direkt försumbara. Tvärtom hade socialisterna så när vunnit en evig seger, som hade inneburit avvecklat privat ägande och planekonomi styrd av fackföreningarna. Men inte ens under den mest inflammerade striden om löntagarfonderna hade jag i mitt huvud att detta också skulle kunna ha lett till ett avskaffande av demokratin. Enda befogade anledning till detta måhända naiva antagande, låg i hur homogen vår befolkning vid den tiden fortfarande var. Även om jag som individ med borgerliga värderingar kunde känna mig förtryckt av den politiska majoriteten så hade jag släkt och bekanta, även vänner, som tillhörde motsatt chattering, d v s socialdemokratin och dess klienter. Och mina framtida barn kunde jag förstås inte vid den tidpunkten säga vilken ideologisk utgångspunkt de skulle välja, eller ens vilken socioekonomisk grupp de skulle komma att tillhöra. Själv hade jag under min uppväxt inte klart för mig vilken samhällsgrupp mina föräldrar räknade sig till, det var inget som kom upp. Glastaken fanns förstås där som alltid, men på den tiden var klassresor inte bara eftersträvansvärda, meritokratin gjorde dem rent av rätt vanliga. Och den som hade varit röd som ung blev ofta med tiden blå, precis som idag.

“Med en åsikt man har är det föga bevänt om den delas av mindre än 50 %.”

Tage Danielsson

Idag är motsättningarna cementerade och eviga, samtidigt som det är viktigt att påpeka att den etniska tillhörigheten i sig själv inte utgör murbruket, lika lite som färgen på tegelstenarna avgör hur hårt de sitter: den är bara en yttre markör. Sverige är fortfarande ett av världens absolut minst rasistiska länder. Det är språkkunskaper, utbildningsnivå och sociala nätverk som gör muren hög och bred och det är religion och kulturell bakgrund som kommer hålla murstenarna på plats. OK. Men måste det förbli så? Av dem som kommer hit, vill de verkligen inte bli svenskar ‘på riktigt’? Är inte vår livsföring så attraktiv att den talar för sig själv?

Somliga tilltalas förstås, särskilt skulle detta kunna gälla andra generationen, om den inte hölls så hårt i det grepp som parallellsamhällena har skapat. Men motsättningen som tycks ligga i att fly från kaos och förföljelse med Sverige som mål, för att sedan vilja leva i samma typ av samhälle som man flytt ifrån – den är också skenbar. Flytten/flykten är inte motiverad av immigrantens värderingar eller dennes religiositet. Utan för att andra inte accepterat den, eller för att man tillhör en förlorande klan/falang. Och för de övriga, den majoritet som i första, andra och tredje hand flyr ifrån fattgdom, inte krig och förföljelse, så är det det kravlösa ekonomiska lyxliv som svenska UD gör reklam om, som lockat. Och möjligheten att ansluta med familj, släkt och vänner har förstås bara ökat attraktionskraften i erbjudandet.

Få eller ingen – oavsett vad man flyr ifrån – har haft jämställdheten, mänskliga rättigheter och umgänge med etniska svenskar som bevekelsegrunder för att söka sig just hit. Om de ens känt till dessa storheter och förstått vad de innebär. När man sedan anlänt och etablerat sig så är det ju i mångt och mycket som vanligt. Fraktionsstriderna har man tagit med sig, men sådant får man leva med. Och den totalitära islamska ideologin är inte bara accepterad, den är för de flesta ett oomtvistligt påbud. Döttrar och söner som inte vill leva efter dessa levnadsregler straffas. Det är inte nya värderingar man längtar efter att ta till sig, det är rätten att behålla sina befintliga. Detta är i själva verket russinet i kakan, när man väljer Sverige som sin slutdestination.

Dar al-Harb och Dar es-Salam

För en muslim är det alltid otillfredsställande att leva i ett land där icke-muslimer har makten och dominerar, det säger nämligen imamen. Man kallar sådana länder Dar al-Harb, krigets boning, i motsats till Dar es-Salam, fredens boning, där islam härskar. Benämningarna förklarar explicit hur man upplever världen och islams roll: som en stark och pågående konflikt. Den har inte någon fredlig lösning, såvida de otrogna inte väljer att kapitulera. Islamisternas statslära, sharialagarna, omfattar inte någon demokrati. Allahs vilja är större säger dessa, och därför måste demokratin maka på sig närhelst den kommer i konflikt med de religiösa lagarna. Att införa sharia är alla muslimers rättfärdigade mål och så många som 2 av 3 europeiska muslimer har i enkätundersökningar bekräftat att de religiösa lagarna kommer först. I svenska utanförskapsområden praktiseras detta redan; här finns shariapoliserna och här finns klanöverhuvudena och imamerna som dömer i fall där ingen vill eller vågar blanda in svensk polis och domstol. Parallellsamhället är redan här. En minoritet strängt troende vill inte ens rösta i våra val. Det ska vi inte tolka som något annat än vad det i praktiken är: ett förnekande av att man lever under våra lagar. Och ett hot om att man anser att dessa bara kan ändras genom att störta vårt samhälle till grunden. Den stora majoriteten muslimer röstar, men det beror på att många istället hyser gott hopp om att utnyttja demokratin för att förändra Sverige så att landet blir mer likt den muslimska kulturens länder.

Det är inte några kompromisser man söker. Ödmjukhet är något man visar så länge man måste, sedan inte. Raskt har den hårda kärnan av religiösa fundamentalister etablerat sig som självutnämnda företrädare för de mer sekulärt orienterade gruppperna, och det finns noll tecken på att den blir mindre extrem eller får lösare konturer med tiden. Nej, den växer och blir starkare för var dag som går. Och problemet är att det man vill är så oförenligt med vad vi vill. Sharia eller demokrati? Var finns kompromissen i det?

I en ideal demokrati så får muslimerna inflytande efter sin storlek. Vi har försökt att ge dem detta, utan att tulla alltför mycket på ‘våra’ käpphästar. Ja, postmoderna kulturmarxister har gjort det till en dygd att slakta alla sådana, för att visa god vilja. Böneutrop, könssegregerade simhallar och badtider, halalkött i skolan är krav vi hittills mötts av. Många svenskar har sett det som kompromisser man får leva med. För sådan ser den svenska demokratin ut; det är så vi är vana att umgås med varandra, på gott och ont. Men detta kommer aldrig räcka för vår nya minoritet eftersom det inte är så en klankultur fungerar. Till dess att man stöter på tuffare motstånd så knallar man vidare. Ett böneutrop varje fredag blir snart två, sedan fem. Innan alla dagar i veckan fylls av de religiöst signifikanta maktanspråk som böneutroparen gör, så kommer man inte vara nöjda. Eftersom svenskarna förr eller senare lär komma till slutsatsen att de inte kan gå längre i sitt tillmötesgående – ganska få av oss lär frivilligt konvertera – så når vi en punkt där hårt till slut ställs mot hårt. Lika lite som vi behöver fråga oss vilket system kommunisterna skulle införa om de hypotetiskt fick en riksdagsmajoritet, lika lite behöver vi undra över vad som händer om/när muslimerna får en sådan majoritet. Men vi kan också redan nu gissa vad som händer om svenskarna skulle bestämma sig för att säja stopp innan muslimerna får den åtråvärda majoriteten. Vi kommer då bli tvungna att genomföra mycket hårdhänta reformer syftande till assimilering under hot om repatriering av de muslimer som inte aktivt låter sig integreras. Vilket knappast stillatigande kommer accepteras. Det är i sådana samhällen som demokratin upphör att fungera. Som i Libanon. Den ena gruppen måste ge vika för den andra gruppens krav, trots att den på inga villkor kan eller vill acceptera dessa.

White flight är de individualistiska svenskarnas enda möjliga respons.

Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, men skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna. Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats.

Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad, Bengtsfors och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare, gamla – och kriminella – kvar.

Över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på denna utveckling. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Kriminaliteten signalerar just den stora skillnaden mellan de båda grupperna och bomberna är den mest påtagliga effekten av de nya inflyttarnas närvaro. Problemet är att Sverige saknar bra platser att fly till. Vi har ett samhälle där stadsplanerarna aldrig föreställde sig att man behövde skydda välfungerande medborgare från terror och kriminalitet. Våra traditioner, med allemansrätten som signum, visar det motsatta, en homogen befolknings totala tillit till allas frihet under ansvar. Vår öppenhet har därmed blivit ett fängelse. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.

Sunt förnuft måste börja tillämpas. I långa banor.

• Vi måste säga skarpt nej till fortsatt radikalisering: inga fler statliga bidrag till islamister.
• Islamism skall läggas under allmänt åtalbara handlingar i den mån den innefattar förespråkande av beteenden som står i strid med svensk lag.
• Förbud mot utländsk moskéfinansiering. Tills vidare byggstopp för nya moskéer. PBL måste börja följas och utformningen anpassas till övrig bebyggelse.
• Inga fler eftergifter till islam som går längre än vad allmän religionsfrihet kräver; de som redan givits måste återgå och rivas upp.
• Finansiering av hemspråksundervisning måste upphöra, pengarna ska istället läggas på att hjälpa de nytillkomna att klara tuffare språkkrav i svenska – och arbetskrav i icke subventionerad verksamhet.
• Särskild kontroll av kommuner och myndigheter för att undvika omotiverade snällanställningar, d v s raka motsatsen till hur det ser ut idag.
• Socialbidrag av alla slag måste trappas ned redan nu, så att den maximala nivån ligger tydligt under minimilönen efter skatt. Utan rätt incitament kommer ingen vilja ändra på något.
• Också över tiden måste stöden trappas ned, så att man känner ett tryck att utbilda sig – och integrera sig.
• Medborgarskap ska bara ges efter lång tid i Sverige, varav tid med bidrag inte räknas; krav också på flera års fast anställning och godkänt på omfattande språktester. Småbrott innebär att klockan nollställs.
• Mindre omfattande men liknande prov ska även krävas för permanent uppehållstillstånd – som aldrig ska innebära rösträtt, ej heller i kommunala val.
• Testerna ska även inkludera ett frågebatteri om svenska grundläggande lagregler, om svensk kultur, liksom prov som visar att man förstått vilka värderingar och färdigheter som efterfrågas här; såsom tillförlitlighet, arbetsamhet, ärlighet och punktlighet.
• En undertecknad avsiktsförklaring om att den ansökande ser det som självklart att alltid följa svenska lagar före religiösa hänsyn och att denne är införstådd med att medborgarskap kan dras tillbaka om denna avsiktsförklaring åsidosätts.
• Särskilda intervjuare med höga integritetskrav kan behövas för rättning och för att komplettera de skrifliga delarna av proven. Liknande kvalificeringskrav bör krävas på Migrationsverket och att tillhöra samma kulturkrets eller ursprungsland som asylsökande ska inte vara tillåtet.
• Nolltolerans mot terrorism och grov kriminalitet måste visas i form av livstidsutvisning oavsett situation i ursprungsland. Alternativlösningar med andra mottagarländer utanför EU kan bli nödvändiga.
• Liknande sanktioner måste gälla kulturellt oacceptabla företeelser som barnäktenskap och handlingar som uttrycker homofobi, barn- eller kvinnoförtryck. Eller förakt för demokrati och yttrandefrihet.
• Passivitet ifråga om att visa ansträngningar för att bli del av ett fungerande samhälle måste också bemötas med tuffa krav, om än formulerade som erbjudanden man på frivillig grund antar och med ett bidrag till utresa och nyetablering, som trappas ned ju längre man väljer att vänta.

Praktiska åtgärder på ländernivå måste komplettera dessa krav på individnivå. Till exempel avtal med berörda emigrationsländer eller alternativa mottagarländer för repatriering. Upprättande av en stark gränskontroll. Införskaffande av transportplan och/eller -fartyg. En särskild, tungt beväpnad immigrationspolis för att verkställa utvisningar och repatriering, tillse att illegala vistelser upphör samt att kväsa upplopp i sin linda, med de medel och befogenheter som då krävs.

Är det värt sitt pris?

Jag är fullt medveten om att postmoderna kulturmarxister, vänsterliberaler och politiskt korrekta av alla chatteringar – även långt in i de ‘nya’ moderaternas kärntrupper – får skrämselhicka redan innan de hunnit till punkt tre. Och att åtgärderna sannolikt skulle kallas radikala även inom SD:s partiledning. Men det är ju ungefär hit danskarna har hunnit vid det här laget, och vi måste göra samma resa mycket snabbare, för våra problem är värre. Vi tycker kanske att det regnar bomder och granater över oss dagligen redan nu. Att våldtäktstalen är ofattbara och rapporterna om barnrånen är skrämmande. Men sanningen är att allt detta bara är en mild västanfläkt av vad som lär komma, givet att vi börjar agera för att islamisternas framtidsplan för Sverige inte ska gå i lås. Men om vi inte vill kapitulera så är ju detta vad som måste ske. Jag räknar till 16 punkter på listan. Det lär gå att lägga till fler, men knappast att dra ifrån någon. Och en sak är klar; ju längre vi dröjer med att ta tag i saken, desto värre kommer denna storm att rasa.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English executive summary

The main article is outlined from last week’s Sunday Chronicle, in full in English. Here is added information about the so called ‘home language’ education, a huge part of the Swedish education system that is actively discouraging the integration process, but employs tens of thousands immigrant teachers and thus makes statistics look good. Also I elaborate somewhat on the Islam concept Dar es-Salam vs. Dar al-Harb; dividing the world in a peaceful Islamic region and naming all else a war zone. It’s quite telling, and reveals how Muslims look upon their own situation after having emigrated to a secular country as Sweden. I have also added a matrix with up-to-date demographic figures on Swedish immigration, showing the huge and growing quantities of immigrants and within this the even more rapidly increased subgroup that originates from Islamic countries.

The ethnic Swede’s only response, when government does not recognize the problems, is white flight. There is no other option. In Filipstad, Bengtsfors and other rural areas this migration pattern was catalyst by the lack of employment, long before the immigrants arriveed. But it is now driven by the dysfunctionality in these societies and by demography itself: Swedes still like to live with their own, regardless of what is said about this being racist or not. In Malmö, the only Swedish city with large inner city ghettos, this development is quite obvious. The demography split is explicitly marked with the new inhabitants bad habit of throwing bombs. Malmö will soon be a Muslim enclav, as will Botkyrka and Södertälje, abandonded by all Swedes and well integrated immigrants. The problem for the Swedes however, is that there is no safe haven. The city planners didn’t build society so that it could harbour these type of in-built conflicts between population groups. Nowhere can law abiding citizens find shelter. There are no fences. No gated communities. There are even laws giving man a right to go whereever he wants. A unique sign of a unique trust among an almost as uniquely homogenius population. Now this openness becomes a trap. Crossing the Swedish border will thus be white flights next target. It has already started.

In the final section I conclude that there is no possible meet between the two antipols; the secular self-expressing individualistic ethnic Swede and the traditional survival-oriented Muslim. The gap is just too wide to close in a democratic satisfying way for both groups. As long as the majority of the Swedes does not realize this, we can expect the Muslim society to move forward their positions quite gradually, until demography turn the tables and the Islam community can show its true colours. However, in case the Swedes see the danger and start to act rational upon it, a severe clash is to be expected. Such actions will not be accepted, but will be met with fierce resistance. I have in bullit points listed the most important strategies to avoid a situation where Islam dominates Sweden. Most importantly is to resist further radicalization and influence from fundamentalists abroad via mosque financing etc; deportation of criminals; (stronger) incentives for immigrants to integrate, start contributing, learning the Swedish languange and culture – as well as firm actions when people do not adjust to this program. Volontary based repatriation offering the returning refugee a start up renumeration, that however will decrease over time if not accepted – and in the end, if there is no progress in the integration plan, will lead to deportation, with a minimum grant.

Inglehart-Welzel Culture Map:

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.