Kategori: massimmigration

Publicerad av — Lämna en kommentar

En kommunsektor som ger sig själv mer och mer lån, samtidigt som ingen vill sätta rätt namn på varför de behövs. Här finns alla ingredienser för en hemmagjord finansbubbla.

DN har nu, som de flesta andra MSM börjat uppmärksamma vad de stora hålen i kommunernas budgetar kommer leda till. Kommunernas skuldberg är uppe i svindlande 656 miljarder kronor. För att konkretisera den siffran: 165.000 kronor per heltidsarbetande. Bara det senaste året har kommunerna ökat vad som i slutändan är din skuld, herr Svensson, att betala med 13.000:-. Och det kommer inte räcka långt ändå. Regeringens anslagna fem miljarder är en spottloska i pölen, här saknas på sju års sikt 90 miljarder – enligt vår finansminister, och hennes beräkning får vi nog utgå ifrån är optimistisk. Trots stora skattehöjningar så säger fyra av fem kommuner att man kommer göra nedskärningar i budgeten nästa år. På ‘allt’. Och så är det vård, skola och omsorg förstås. Och det värsta är att det sedan bara kommer fortsätta att behövas mer. För vad som saknas i staplarna är försörjningsstöd och minskning av antal snällanställda. Det första för att man inte kan, det är statens beslut. Det andra för att man inte vill, vågar eller ens kan erkänna. Den officiella förklaringen till alla problemen är istället fastighetskostnader – och så ‘demografin’ förstås.

Demografin är en del av vår livscykel och svensken har redan jobbat in till sin pension, vård och bostad. Liksom till sina barns skolgång.

Källa: DN:s enkät. Som man frågar får man svar…

Låt oss beta av dimridåerna bakifrån. Så här är det. Detta med demografin kommer vi få höra om till leda, under år som nu kommer, under vilka vi tvingas åse den svenska välfärdens smärtsamma nedmontering. De demografiska ‘problemen’ består av två delar: alltför många barn och alltför många gamla. Att det förstnämnda kräver utbyggnad av skolor, fler lärare etc är en följd av invandringen. Och det sistnämnda hade inte heller varit ett problem om vi inte hade haft invandring. ‘Problemet’ är ju väl känt och var redan fonderat för; svenskarna hade med sin höga sysselsättningsgrad och sitt långa arbetsliv sett till att tillräckliga medel kunnat läggas undan. Det är vad staten gjort istället som är problemet. Att skylla på barn och gamla är alltså en direkt lögn, men en som man frenetiskt kommer göra allt för att arbeta in i det svenska folkets medvetanden. Det handlar om ett stort bedrägeri, för att skyla över ett ännu mycket större sådant: en förskingring som inte finner sin like under historisk tid i detta land.

Japans exempel. Så hade vi kunnat ha det om vi valt bort invandringen.

DN:s ingress. Så här vill man att vi ska uppfatta kommunsektorns problem. Fastighetskostnader och ‘demografi’ i form av allt fler gamla svenskar. Inte ens invandrarbarnen kommer med i den summeringen.

Vi hade i Sverige en befolkningspyramid som, före invandringsexplosionen på 2000-talet, såg mindre hotfull ut än den gjorde i flertalet andra västländer. Den bästa jämförelsen är Japan, för där bestämde man sig för att inte försöka ‘lösa problemet’ med massiv immigration. Om vi i Sverige bara ‘rullat vidare’, som Japan, så skulle vår befolkning ha slutat växa ungefär nu, vid 8,5 miljoner. Japans befolkning sjunker med ca 0,6% per år och har minskat hela 2000-talet. Men livsinkomsterna har stigit: trots folkminskningen har den totala ekonomin vuxit under 15 av 19 år på 2000-talet. I Japan har man tagit fasta på en ganska banal lärdom: nämligen att vi i genomsnitt måste arbeta ca 40 år av våra liv. Därmed kan alla både betala för den ‘samhällsskuld’ de drar på sig under barn- och ungdomsåren och, när denna räknats av så har man fortfarande ett överskott kvar, som mer än nog täcker kostnaderna under den tid man inte längre bidrar. Kostnader för en dräglig pension, boende och sjukvård och ett startkapital för nästa generation. Det handlar alltså i vårt land om betydligt mer än vad som förvaltas i AP-fonderna. Även i den syltburken har sossarna varit och rotat , men än värre är det med hur resten av statsbudgeten har förvaltats. Det samhällsöverskott som stat och kommun har tagit sig rätten – och därmed även skyldighet och ansvar – att fördela över tiden och mellan generationerna, har istället under mindre än två årtionden ‘investerats’ i något helt annat.

Bidragsresenärerna. En lågstadieelev kan räkna ut att detta inte håller.

En artikel som säger mycket, men absolut inte varför.

Vårt samhälle har till skillnad från Japan använt samhällsöverskottet till att importera bidragstagare. Som inte på långa vägar kommer jobba i 40 år i Sverige. Dessutom har de som faktiskt fått jobb en mycket lägre snittlön; de betalar alltså inte in en skatt som medger samma höga välfärd som de blivit delägare i. Detta lilla från de få är vad svenskarna får tillbaka för att ge mycket till många. Nettot kommer inte räcka till. Det är ett matematiskt axiom, eftersom vi sagt att alla som kommer hit ska få (minst) lika mycket som dem som redan bor här. Är detta svårt att förstå? Låt oss göra en livscykelkalkyl på lågstadienivå: Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två, ett som han äter till middag och det sista ger han till sin son. Exempel två. Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två. Ett som han ger bort till Hassan som inte är något vidare på att plocka äpplen. Det sista äpplet får Per och Hassan dela på till kvällsmat. Pers son får ingenting.

Och detta är alltså vad som redan hänt. Även om vi med ett ‘simsalabim’ kunde trolla bort Hassan (= alla redan anlända bidragsresenärer), så måste vi betala för den tid som har varit, och som nu avspeglar sig i våra kommuners dystra balansräkningar. Vi har bara ett äpple kvar till pensionen, och det ska delas med Hassan, vi kommer inte samtidigt kunna lägga undan tillräckligt till våra barns skolgång – kommunerna drar just nu in i redan otillräckliga skolbudgetar. Under det att vi alltså nu börjar betala på den skuldrullning som skett, fortsätter åtagandena för Hassan att ackumulera än högre skulder. Hans söner vill ju ha ett nytt äpple imorgon. Liksom Pers. Ovanpå detta så fortsätter anhörigströmmen, vars kostnader vi inte har med i kommunkalkylerna, kommunerna vågar inte ens räkna på den saken, inte på något realistiskt sätt. Ni vet de muslimska kvinnorna, som de ‘ensamkommande’ nu vill ha hit för att stå vid spisen och föda deras barn. Det handlar om en grupp vi kommer ha mycket svårt att övertyga om att lära sig svenska – vad ska de med sådana kunskaper till, när det inte är ett krav för att få socialbidrag? Många är analfabeter med så gott som noll utbildning, som vi ändå lär kasta dyra utbildningsinsatser på, innan vi (= de naiva) ger upp eller då pengarna är slut (gissa vilket som kommer först) och man accepterar att de kommer stå kvar vid spisen oavsett om de så blivit uppgraderade till pol.mag. Men de flesta kommer förstås inte lära sig någonting; med nära noll intresse och förmåga att finna utkomst i världens mest utbildningskrävande arbetsliv – det svenska. En sak är klar: många flera äpplen kommer att behövas. Men det blir inte många fler som plockar.

Kommunsektorns lånevolymer har redan exploderat. Men vi hör inte smällen, pga den negativa räntan.

Kommunsektorn har ökat sina skulder med 300 miljarder på 10 år. Det är ca 75.000:- per heltidsarbetande.

Här ska vi nu inte göra en prognos. Dystopin får lätt så förfärande drag att den blir hart när omöjlig att tro på. Beskrivningen av den punkt vi nu står på är illavarslande nog. Där vi alltså ‘bara’ har ett decenniums eller så av kvardröjande skulder att ta hand om. Skulder som har vuxit trots obruten högkonjunktur i världen, negativ statslåneränta och ett valutadopat näringsliv. På ett drygt decennium har kommunsektorns lån närapå fördubblats och uppgår nu till 14% av BNP. Och ökningen är sedan 2016 exponentiellt tilltagande, trots ‘invandringsstoppet’ 2015. Det här beror främst på just gamla ackumulerade problem. Kommunerna tvingas till stora eftersläpande investeringar, över 50% i fastigheter och bostäder. Dessa bokförs som tillgångar, men de har sitt värde bara pga den bidragsstöttade ekonomi man själva skapat: bostäder för nytillkomna som får hyran betald med bostadsbidrag och försörjningsstöd; skolor, vårdcentraler och äldreboenden för att ta hand om de nytillkomnas krämpor, barn och våra – men även deras – äldre. Ingenting som behövs i Japan direkt. Pengar man där istället satsat på att utbilda och avlöna inte minst den egna vårdsektorn med. År 2030 räknar man i Japan med att alla äldre har en personlig assistent fullproppad med artificiell intelligens. Och utrustad med en garanterat sympatisk personlighet och ett minne som aldrig glömmer bort när du ska ta din medicin eller att låsa dörren, så att eventuella kriminella inte tar sig in i ditt hem, vilket inte alla i den svenska hemtjänsten är så duktiga på. De nytillkomna är som bekant överrepresenterade där, för att kommunerna ser detta jobb som det absolut minst viktiga och sämst avlönade. Somliga är motiverade och bra, andra är det faktiskt inte alls. Många förstår knappt svenska. Jag tror vi är flera som skulle föredra den japanska modellen.

Trots deras antal i äldreomsorg och som vårdbiträden på sjukhusen, så är de nytillkomna nettobidragstagare även inom vårdsektorn, eftersom de som grupp är mycket mer vårdintensiva än svenskarna, vilket inte är att undra på med tanke på att många av dem levt helt utan den typen av service innan de kom hit. Om detta har Tino Sanandaji svart på vitt i sin bok Massutmaning för den som vill fördjupa sig. Och enligt Rebecca Weidmo Uvell är även äldreomsorgsstödet ett slukhål. Där garanteras de nytillkomna pensioner som bara skiljer någon hundralapp från svenska garantipensioner. Här kommer vi se en kraftig tillväxt av utbetalningar, för även de nytillkomna blir ju äldre. Till dess – hur mycket äldreboenden byggs det egentligen? Så lite som möjligt. Alla kommuner är nämligen smärtsamt medvetna om att det kostar mer att ta hand om de gamla på det viset, så man gör allt för att få dem att bo kvar där de bor. Och även de unga bor kvar hemma, de är i de flesta kommuner utan förtur i bostadskön. Nej, visst byggs det och kostar multum gör det, men de nya bostäderna kommer inte vår inhemska befolkning till del. När så sker så är hyrorna och priserna dessutom upptrissade på ett sätt de aldrig hade varit om byggsektorn inte haft så mycket mer att stå i.

Vad ska svenska folket med alla fastigheter till? Många skulle nog hellre välja en rejäl lön till sköterskor och poliser så att vården och tryggheten blir bättre. Och bostäderna, har vi sett minskade bostadsköer, någon?

Ny infrastruktur är naturligtvis också nödvändig i ett Sverige där befolkningen ökar så snabbt. Också den släpar, pga samma överhettade byggsektor. Kvar ‘att göra’ när vi rensat för investeringar som i sin huvudsak är anknutna till massimmigrationen, är en skvätt på några procent som man av nöden är tvungna att satsa på; sedan länge eftersatt underhåll av vatten- och avloppsledningar. VA-näten är – eftersom de inte syns – ännu mer än järnvägsspår och vägnät ett enda stort lappa och laga. Det kommer de fortsätta vara även efter årets dosör.

Det här är alltså vad kommunerna måste ha pengar till. Om man får tro DN. Men det är ju bara halva sanningen. ‘Investeringarna’ syns ju inte i resultaträkningen. Inte förrän efter ett par decennier, då man lär bli tvungna att skriva av värdena, precis som man till slut blev tvungna att göra med miljonprogrammen. Nej, resten av de besvärliga åtagandena hittar vi i resultaträkningen, sådant som kostnadsförs direkt. Men när DN gör sin beskrivning så är det förstås utan att plocka fram rubriker på kostnadsposterna, till allmän beskådan. Därmed slipper man att nämna försörjningsstöden. Som ökat kraftigt de senaste två åren och beräknas fördubblas fram till 2026 enligt Sydsvenskan. Att få fram rådata på detta är dock inte lätt. SCB och Socialstyrelsen har ju precis som alla andra myndigheter fått order om (eller självmant tagit på sig) att inte i onödan göra det lätt för kritikerna att hitta systemfelen. Nästan komiskt att de senaste tabellerna i SCB är från 2011! Ska man verkligen kunna plocka fram privatpersoners tax.värden och bilägande, men inte hur mycket socialbidragen är i offentliga databaser? Reda siffror om mer aktuella förhållanden lämnas i alla fall inte där jag letar och Socialstyrelsen visar grafer i fasta priser, troligen för att få det att ‘se bättre ut’. Att 11,2 miljarder för 2018 skulle vara en totalsiffra kan jag därför inte direkt läsa ut. Det finns säkert fler poster, men detta är illa nog, för till dessa tillkommer nu undan för undan de etableringsstöd som staten betalar ut till flyktingarna, men bara i två år. Ingenting tyder på att kostnaderna för de nytillkomna minskar nämnvärt under de följande 6-8 åren de befunnit sig i Sverige, och mycket talar för att stödberoendet i de flesta fallen är livsvarigt för dem som senast kommit hit. Försörjningsstödet, som redan nu till ca 2/3 går till de nytillkomna, håller därmed gradvis på att inkludera etableringsstödet. Ett fyra gånger så stort belopp.

Efter 2011 har vi en nästan dubbelt så hög nyanställningstakt i kommunerna som i det privata näringslivet. Vad kan det bero på?

Att socialbidragen (enligt korrekt pk-prosa = försörjningsstödet, biståndet) kommer öka kraftigt, som Sydsvenskan förutspår, är därför ingen gissning utan närmast en matematiskt nödvändighet, särskilt eftersom vi nu är på väg in i en lågkonjunktur. Och när 110 kommuner går med underskott och fyra av fem kommuner måste skära ned så är det något ännu viktigare, som kommun- och myndighetsaktivisterna talar tyst om: alla snällanställda Hassan, som inte gör någon särskild nytta för någon på sin post. Syftet med arrangemanget har dels varit att frisera arbetslöshetsstatistiken och få de formella flyktingkostnaderna att se mindre provocerande ut; dels förhoppningar om att minska risken för att Hassan ska bli kriminell, så länge som man håller honom med en fast arbetstid, något pyssel att sysselsätta sig med under dagarna och gratis lön. Om inte staten tar över betalningsansvaret i någon form av en liknande täckmantel (= ‘garantijobb’ där även socialavgifterna ingår), så lär vi få se betydligt fler uppsägningar av snällanställda – och socialbidragen kommer då öka kraftigt, det är ett direkt kommunicerande kärl.

Kommuninvest, banken som kommunerna äger.

Slutligen: Var får kommunerna sina lån ifrån? Svaret är inte bankerna. Dessa har minskat sin andel av utlåningen till sektorn från 30% till 15%, hit har alltså kommunerna tvingats amortera. Det antyder att svenska banker dragit öronen åt sig och att risken i förhållande till avkastningen inte håller för sund kreditgivning. De minskade banklånen och lite till har man täckt av via direkt obligationsutgivning, d v s risker som banksektorn inte ska behöva bry sig om enligt Basel 3:s kapitaltäckningskrav – men som givetvis ändå ökar systemriskerna. Bulken av sektorns nya lån kommer dock från Kommuninvest, som 271 av kommunerna äger själva tillsammans. Här har på fem år krediterna ökat med 130 mdr! Kommuninvest står numera för 54% av sektorns totala utlåning. I detta ligger förstås en präktig varningssignal. Det är knappast en slump att Kommuninvest startade upp just i Örebro, det län där skulden per invånare är högst i Sverige. Kommuninvests konstruktion påminner i grunden om subprimelånen i USA som ledde fram till den stora finansbubblan: genom sammanläggning av många små sämre kredittagare och ett ‘hokus pokus!’ får man AAA-ratings av de stora kreditinstituten, och eftersom det inte finns några kapitalkrav på kommunlånen så behöver Kommuninvest teoretiskt inte ha något eget kapital alls. Trots att man lånar ut när andra drar in krediterna.

Den mest intressanta är förstås räntan. Ett enda litet diagram för denna har Kommuninvest kostat på sig i sin fylliga rapport om kommunernas låneskuld (samtidigt som man slösar två hela sidor på jippot med ‘gröna obligationer’). Jag avläser nivån till 1,2% i kvartal 2, 2019. Det finns även lån man betalar ränta för att få ge till sina ägare, om den kostnaden är inräknad här eller inte är osagt. På aktuell lånestock betyder 1,2% i runda slängar 8 mdr. Eftersom räntan har gått ned kontinuerligt har sektorns räntekostnader inte ökat, trots den snabba skuldökningen, tvärtom har de minskat sedan 2015 med 2 mdr. Så vem vill inte låna mer under sådana förhållanden? Låt oss gissa att låneskulden om tre år är 700 mdr (lågt räknat). Ponera att skenande socialbidragskostnader då föranleder ratinginstituten att sänka sina kreditbetyg och att räntan därmed stiger till 3%. Då blir kommunernas räntekostnad 21 mdr istället för 8. Det skulle ofelbart leda till att många kommuner får betalningsproblem, för situationen kommer vara ännu tajtare då än idag, det vet vi redan.

Kommunerna har pressat sin bank att sluta ta hänsyn till framtida kreditförluster i sin räntesättning. Ur årsredovisningen 2018, s. 4.

Det behöver inte vara så många som drabbas, i teorin kan det räcka med en enda. Eftersom Kommuninvest har ett solidariskt betalningsansvar mellan ägarna, så betyder det att alla 271 medlemskommuner omedelbart riskerar att dras med i likvidetskrisen. Om staten skulle tvingas gå in och stötta så påverkas även statens kreditbetyg och då får vi avsevärt högre räntekostnader även på statsskulden. En räntehöjning på två procentenheter är ett stresstest som bankerna anser att varje bolånetagare ska klara, men det är lätt att förstå att kommunerna inte avkrävs detsamma, de äger ju banken som lånar ut pengarna – det garanterar snäll kreditbedömning. Ja, för ett år sedan beslutade man även att sänka räntorna, genom att inte ta höjd för eventuella framtida kreditförluster.

Så där brukar det se ut just när konjunkturen är på topp, liksom tuppkammen både på banken och hos de mest belånade. Just innan det bär iväg nedåt. Men i det här fallet tror jag passusen säger mer om hur pressade marginalerna är på kommunerna. Redan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Kommuninvests rapport om den kommunala låneskulden 2019

Kommuninvests årsredovisning 2018

DN – 110 kommuner går back 2019

DN – fyra av fem kommuner tvingas skära ner

Uvell – Äldreförsörjningsstödet, ännu ett slukhål

Publicerad av — 1 kommentar

Svenska medborgarskap åt hela världen? Det har Löfven redan lagstiftat om.

Återigen har Weidmo Uvell upptäckt ett systemfel som smugits in i vår lagstiftning under Löfvens tid, närmare bestämt 2015. Som alla andra medier väljer jag förstås att göra skandalen känd så gått det bara går. Det svenska medborgarskapet har utsträckts på ett sätt som i förlängningen gör att vi snart kan ha fler svenska medborgare i Afghanistan och Syrien än vi har här hemma. Med medborgarskapet följer nämligen också de flesta av våra välfärdsförmåner med utomlands. Det betyder att välfärdsresenärerna lugnt kan stanna kvar där de är, för varför ska man då flytta till kalla Sverige? Inte minst är ju kostnadsläget i Afghanistan betydligt lägre, så pengarna räcker ju längre. Gissningsvis är det mycket få av dagens svenska medborgare som skulle applådera en sådan utveckling, även om flyktingströmmarna plötsligt upphörde. För våra transfereringar till utlandet skulle samtidigt explodera. Det här är gällande rätt och en tickande bomb. Det är därför med viss kluvenhet jag delar inlägget, risken finns ju att jag hjälper till att starta djungeltrummorna, istället för att få lagstiftaren att ta reson.

Vad som skett är alltså att lagen ändrats så att ett barn blir svensk medborgare oavsett var i världen det föds. Allt som krävs är att någon av föräldrarna är svensk medborgare. Det betyder alltså inte bara att en ensamkommande afghan som fått medborgarskap här, kan åka tillbaka och föda mängder med nya svenska medborgare. Han skulle också kunna ta på sig faderskap (mot rimlig ersättning) för ett par hundra stycken till. Inga DNA-tester krävs nämligen. Bara ett papper, undertecknat på heder och samvete. Och. När dessa nya svenskar födda i Afghanistan väl kommit i fertil ålder så är även dessa utrustade med kapacitet att skapa fler svenska medborgare. De behöver alltså aldrig ens ha satt sin fot i Sverige eller för den delen tala svenska! Den kloke säljer förstås inte sådana faderskapsbevis särskilt billigt. För den som utrustas med ett sådant har ju också rätt till barnbidrag, efterlevandestöd, studiebidrag mm. Och när helst det behövs kan man åka ‘hem’ till Sverige och laga tänderna akut, genomgå mammogafi eller få sina höfter justerade. Rent teoretiskt skulle man också kunna få pension, men vad den nu kan vara värd om ett par årtionden är högst osäkert, inte minst givet att vi vid det laget kan ha fler ‘medborgare’ i Afrika och Mellanöstern, än vi har som bor på svenskt territorium.

Vi får utgå från att UD redan tryckt om blanketterna, som marknadsför alla våra välfärdsbidrag, för att även inkludera detta alternativ. Man verkar heller inte direkt oroliga för hur värdet av svenska pass och viseringsfriheten kommer devalveras, men det kan ju kvitta för dem som har tänkt att ‘bli svensk’ utan att lämna sitt hemland. Har man bara cash och tänkt att lata sig resten av sitt liv så kan man ju lika gärna göra det någonstans där badtemperaturen är över 22° året om. Länder som t ex Somalia är ju sanna semesterparadis, i alla fall att döma av alla återbesök som flyktingarna därifrån gör efter att deras asylansökningar godkänts.

Är det här verkligen sant? Det låter… för dumt!

Så galet att ingen, inte ens våra MSM-journalister kan bli annat än upprörda! Jag kan se framför mig hur Niklas Orrenius på DN och Åsa Linderborg på AB nu slår på tangenterna så att det smattrar, bara avundssjuka över att de inte själva kommit på uppslaget. Men stopp ett tag! Kan man verkligen hävda uppsåt? Kommer vi i den stort uppslagna intervjun i SVT att få höra av Löfven att ‘han inte tänkte på detta’? Knappast, skulle jag vilja hävda. Man måste ha varit fullt på det klara med den här risken/möjligheten (beroende på ur vems perspektiv man ser saken). Lagändringen kan svårligen ha gjorts av någon annan anledning, än just den beskrivna; det finns ju liksom ingen poäng alls annars. Och man ändrar ju inte lagar bara för skojs skull. Väl?

Jo, säger du, med Mp i regeringen kan ju vad som helst inträffa! Någon som tycker att det är ‘ojämlikt’ att bara barn med svenska mödrar får medborgarskap. Även ‘svenska’ fäders barn borde få samma rätt. Och det är ju för dyrt med DNA-tester. Dessutom vet vi ju att inga av dessa ädla människor skulle ljuga. Kan man inte ha tänkt så? Inte så maliciöst och diaboliskt, bara korkat och ogenomtänkt, gammal klassisk plakatpolitik, Mp i ett nötskal.

OK. Låt oss ponera att uppsåtet var dumt, men inte elakt. Det är bara det att när lagar stiftas så är det just sådana här ‘elaka’ konsekvenser som lagrådet och andra myndigheter tillfrågas om och har synpunkter på. En normal SOU innehåller flera hundra sidor, där betydligt mindre omfattande konsekvenser än dessa nagelfars med lupp. När konsekvenserna väl har påpekats, så går ingen fri, som ändå fattar beslut om ändring. Då är det alldeles uppenbart att avsikten varit just att även den som fötts utomlands kommer anses vara fullgod förälder för att avla fler svenska medborgare. Annars hade man lätt kunnat tillfoga ett undantag för sådan utländsk ‘serieproduktion’.

Så varför? Är man bara onda och vill skapa kaos? Bryta ned svensk ekonomi? Förstöra nationalstaten till varje pris? Det dimmigt tänkta är alltid svårt att säkert fastslå syfte med, men visst kan slentrianmässig antinationalism ha varit med i bilden. Gissningsvis finns det dock andra, mer konkreta bakomliggande motiv, som ansetts överordnade. Min djupa misstanke är att det handlar om att skapa valboskap. Man skickar bara ned valfri regeringsfinansierad NGO, för att hjälpa till med poströstningen. En välbetald resa för kompisarna i nätverket, som är för viktig att låta flygskammen stå i vägen för.

Världens lydigaste mediekår.

Svenska journalistkårens självbild och verkligheten är två olika saker.

Löfven väljare i utanförskapsområdena lär gilla det här, men den delen av SAP:s väljare som är svensktalande och ser på Rapport är kanske inte riktigt så positiva. Så kan vi alltså förvänta oss att han blåljuger, ställd inför uppbådet av uppretade journalister? Sanningen är förstås att han inte kommer behöva göra det. Jag har varit lite ironisk. Det och endast det är vad som är orealistiskt i den här artikeln. Av samma anledning som vi inte redan haft en stormig riksdagsdebatt i detta ämne och att lagen gått igenom utan minsta knyst kommer svenska folket inte heller nu att upplysas. Nämligen för att Orrenius, Linderborg och resten av journalistkåren inte alls kommer ställa frågor. Inte ens galloperande vansinne av det här slaget, en skandal med konsekvenser som så uppenbart går stick i stäv med svenskarnas väl och ve, anses i MSM vara värd att uppmärksamma. Man håller tyst som vanligt, ‘för den goda sakens skull’. Hur jag vet? Bitter erfarenhet av hur svenska journalister agerat förut. Men också för att Uvells artikel skrevs i början av veckan och jag har inte sett en enda reaktion ännu.

I bästa fall får Löfven en fråga i en mysig tv-soffa, som han förberett sig väl på, och alla hemma framför tv:n kommer uppfatta svaret så att svenskt medborgarskap är ett bra sätt att hjälpa u-länderna mot fattigdom på plats. Var det inte just så Åkesson ville ha det? Den möjliga serietillverkningen lär dock inte nämnas. Inte heller alla bidrag vår nysvenska diaspora kommer kunna göra anspråk på. Då är djungeltelegrafen i Rinkeby, Vivalla och Rosengård så mycket mer effektiv.

Magnus Stenlund
Sunt Förnut

Rebecca Weidmo Uvell – evighetsmaskin av svenska medborgarskap

Publicerad av — 1 kommentar

Nu är det prioriterat att få bort de utsatta områdena. Gissa hur det kommer gå till.

I Stockholm vill man sudda ut stämpeln på sina utsatta områden. Rinkeby, Tensta, Husby. De bostadsområden på Järvafältet som ‘Orientexpressen’ uppkallats efter, där spärrvakterna inte längre kan arbeta utan väktarskydd. Sjuttiotalets miljonprogram och sorgebarn som har blivit ett annat land, ett parallellsamhälle regerat av klanöverhuvuden, islamistiska imamer och deras shariapoliser – och förstås de gängkriminella. Blåljuspersonal och bussar kastar man sten på och polisbilar åker bara in två och två, med två poliser i varje bil, så att man kan bevaka bilarna när det andra teamet beger sig upp i någon trappuppgång. Det var i Rinkeby en obeväpnad väktare nyligen sköts tre gånger i benen och som väktarbolagen nu därför dragit in servicen, av säkerhetsskäl. “Det var bara en tidsfråga”, säger en väktare, “Det går inte att vara obeväpnad där, det är provocerande farligt”. Samtidigt som hederligt folk faktiskt fortfarande bor här.

Anna König Järlmyr och Ulf Johansson blickar mot 2025 då utanförskapet ska vara ett minne blott.

Den ‘grönblå’ ledningen (jodå, grön ska stå först, det är förhandlat om det) i stadshuset, tycks av DN-artikeln att döma inbilla sig att problemet kommer låta sig lösas med lite bättre samverkan. Med polisen förstås; regionpolischefen Ulf Johansson är också med på ett hörn, även om bildsköna finansrådet Anna König Jerlmyr gärna stjäl blickfånget. Men också en mängd andra och icke namngivna offentliga verksamheter, NGO:er och kommundelsnämnder får vi förmoda ska blandas in – alltsammans styrt av någon form av ny organisation. Remissvar pekar på en risk för tungrott dubbelarbete. Förra finansborgarrådet Wanngård (S) är dock positiv, vilket tyvärr inte på något vis kan tolkas som en kvalitetssäkring. Om även migrationsverket, a-kassan, försäkringskassan och skatteverket involverats så hade jag nog känt mig lite mer tilltalad, men gissningsvis är de inte det, för då hade man varit tvungna att ändra på ett antal lagar och då hade vi hört talas om det. Men sådant får anstå några år till antar jag. Visst, en ny organisation och samarbete är väl ändå bättre än som det är i Göteborg i alla fall, utan någon plan alls. Eller som i Malmö där man löser utanförskapsproblem genom att låta sina kriminella bo särskilt flott. Men relativt sett känns det bara som olika helvetesgrader i de utanförskapsparadis som de naiva skapat, liksom på verkningsgraden i de åtgärdsprogram de vill ta till för att bota skadan.

Punktlistorna. Utan konkret innehåll. Bara delvis uppdaterade. Och så det magiska årtalet: 2025.

Ett antal nya punktinsatser ska prioriteras. Låt oss välvilligt kalla dem för lovande, men särskilt konkreta är de inte. ‘Skolan som brottsplats’, ‘Arbetet mot våldsbejakande extremism’. Vi får väl hoppas att detta är beprövade områden som redan sedan tidigare varit prioriterade. Man blir ju rätt nyfiken på vad som är samarbetets nya infallsvinkel? Om det ens finns någon. Kanske ‘Den här gången ska vi faktiskt göra nåt!’ Eller?

De nya åtgärderna har lagts till en redan tidigare lång lista med pågående diton. ‘Krisgrupper’. ‘Möten’. ‘Stödcentrum för ungdomar’. ‘Trygghetsvandringar’. De sistnämnda genomförda utan väktare får man förmoda, för dem är det ju för farligt att vistas i området utan att bära vapen. Och så ingår ju faktiskt just ‘Ordningsvakter’ – liksom ‘Kameraövervakning’ både i den gamla och den nya listan. Den nya planen handlar kanske om hur man nu ska klara sig utan ordningsvakter? Det lär man ju få göra i alla fall, som det ser ut.

Men om sex år, 2025, då minsann ska man ha utraderat parallellsamhället! Nog för att man tagit i med sex år kan tyckas. Men hur lång tid har det tagit för dessa ghetton att nå nuvarande ‘fulländning’? Ett par decennier måste vi minst räkna bakåt. Och som vi alla vet är det mycket lättare att gå mot kaos än att återskapa ordning. Ibland bara med metoder som ingen vill ha. Som i Italien, där den ende som lyckades kväsa maffian var fascisternas Mussolini. Universums entropi, som vetenskapsmännen kallar fenomenet, att allting går mot största möjliga oordning, är en av fysikens obevekliga lagar, och att arbeta mot denna trend när den fått pågå ett tag, kräver enorma resurser. Särskilt när människor inte vill. Islamister och kriminella styr de här enklaverna nu. Inbillar ni er att de ska släppa makten ifrån sig frivilligt? Med hjälp av ‘krisgrupper’?

Professorn som inte skräder orden.

Stefan Holgersson, polis och professor uttrycker sin tvivel från en lite annan utgångspunkt: poliskåren har sedan långt före Eliassons dagar bara fokus på att fixa till en snygg yta, inte att åtgärda problem. Som han exemplifierar i sin skoningslösa kritik i artikeln i Dagens Juridik, så beskriver polisen plötsligt arbetet mot hedersvåld som framgångsrikt, efter att man ‘uppmanat alla poliser att anteckna sina misstankar om att sådant föreligger’, när de kommer till en brottsplats. Eftersom hedersvåld officiellt varit prioriterat sedan 2007 så kan man som Holgersson verkligen undra om det ska behöva ta tolv år att implementera denna självklara åtgärd – och att sedan beskriva detta som en framgång är ju magstarkt på en nivå som är bortom Losec.

Stefan Holgersson (bild från Dagens Juridik)

Holgersson har också noterat att polisen blivit ‘årtalstroende’ på ett sätt som påminner om Jehovas vittnen. Först var det 2015 vi skulle frälsas och alla problem skulle vara lösta, sedan ett år senare och rätt var det är, så blev det 2024. (och nu 2025, verkar det). Varje framflyttning sker utan att ägna besvär med att förklara vad som inte höll i den förra prognosen. Det är svårt att undgå att applicera Holgerssons observation även på detta nya samarbete i Stockholm. Jag ser framför mig hur på kammaren, talskrivarna sitter och ‘samarbetar’, redan här stöter man på problem. Med att tota ihop något som låter handlingskraftigt – men som även Mp måste vara med på (vilket låter som en direkt kontradiktion), eller åtminstone lite mindre verklighetsfrämmande naivt (fortfarande svååårt för Mp!), än de floskler man kom överens om senast (lär ha varit precis på håret att Mp kunde skriva under på dem: ‘Stödcentrum för ungdomar’ räddade väl enigheten). Och så ut i tidningarna, tajmingen är perfekt: ‘i Stockholm gör man faktiskt något medan Löfven bara fortsätter svamla!’ Tyvärr är mitt intryck (liksom gissar jag även Holgerssons) att det inte är så mycket mer bevänt med saken här som på regeringsnivån. Man har ju till sitt försvar heller inte samma verktygslåda. Men vore det då inte mer hälsosamt att tala om vad som behövs? Ibland har man faktiskt den rätten, hur lite ‘handlingskraftigt’ det än kan förefalla. Bättre än att ingjuta falska förhoppningar. Men jag antar att Mp hade sitt ord med i den lagen också – kritik mot en regering man själva sitter i är nog inte så populärt – är det grönblått styre i Stockholm så är det, regeringskritik får man låta bli.

Inga fler utanförskapsområden! På det kan vi i alla fall vara säkra!

Polisen hoppas kanske på att man ska få lugn och ro nu till 2025 (istället för 2024?). Om Holgersson har rätt så är det just så det kommer bli. Ingen tycks avkräva polisen något som helst ansvar för de befintliga problemen. Och Stockholmspolitikerna då? Hur kommer de ‘lösa problemet’? Eftersom man går arm i arm med polisen här, så kan vi nog utgå ifrån att man kommer bli överens om att stryka de tre besvärliga områdena från den svarta listanpå ett eller annat sätt. En lista som ju ingen kommun vill vara på. Om det bara går att hitta något litet guldkorn i statistiken som påvisar att man lyckats, eller i alla fall inte komplett misslyckats. Ja, ni kan utgå ifrån att det just nu pågår en kraftfull lobbying i alla kommuner som fått ett ‘utanförskapsområde’ på sin rena hals. Och om man inte lyckas fräscha till statistiken, så ska vi nog räkna med att polisens listor i fortsättningen istället hemligstämplas, för det om något har man ju lärt sig vid den senaste publiceringen: inga fler nu och hör sen! Så länge det inte brinner i varje bostadslimpa så lär vi redan ha sett det sista område i Sverige som utpekats på detta totalt politiskt inkorrekta vis. För enligt myndigheterna i det här landet är det inte vad som sker som är viktigt utan hur det ser ut på ytan. Och just i det avseendet är polisen en mönstermyndighet och förebild för alla andra. Inte för inte har man ju haft Dan Eliasson som RPC. Det verkar ha satt sig ordentligt.

Men kom ihåg detta: En organisation som aldrig avkrävs ansvar är heller inte lämpad för att ta det. Den dag vi väl börjar ställa krav på riktigt – och måtte det inte vara för sent då – så kommer det krävas att huvuden rullar. I mängder.

DN om Stockholms utsatta områden

Dagens Juridik – Holgersson

Publicerad av — 1 kommentar

Efterlevandebidragen regnar – tio gånger oftare över afghaner och somalier.

På tio år har Sverige betalat ut 9,2 miljarder till barn vars ena eller båda föräldrar uppges vara avliden. Dödsfall i Sverige har sällan varit svåra att konstatera, de har ju skett i Sverige. Så systemet är utformat därefter. Pensionsmyndigheten kräver inte mer än en underskrift på heder och samvete för att börja göra månatliga utbetalningar på 1.493 kronor per påstått avliden förälder ända upp t o m tjugo års ålder. Fram till 2018 gjordes dessutom retroaktiva utbetalningar för två år före ansökan. Nu är retroaktiviteten ‘bara’ sex månader. En fullt giltig fråga är varför utbetalningar överhuvudtaget görs till alla som kommer till Sverige. Det räcker med ett TUT för att det ska säga ka-tjing när man drar i den lättsinniga enarmade bandit, som samtidigt äs så ytterligt samvetsgrann med att plundra skattebetalarna. Rebecca Wiedmo Uvell har gjort ett grävjobb som förtjänar stor uppmärksamhet. En historia som ger en provkarta på de systemfel som lett till att Sverige idag är på dekis.

Efterlevandestödet betalas ut till alla barn, som ekonomisk kompensation för förlusten av en vårdnadshavare. Den motsvarar den underhållsersättning som barnets kvarstående vårdnadshavare ska få från den andre föräldern efter en sepation – och som även den kan betalas ut av staten, när föräldern ifråga låter bli. Ersättningen är inte baserad på hur stort lidande barnet drabbas av utan är en form av kostadsersättning. Kostnader man har i Sverige. Därför är det obegripligt varför man betalar ut retroaktiva bidrag till dem som just anlänt hit. Lika principiellt fel är det förstås att ensamkommande barn som skrivit under detta dokument får en helt annan ekonomisk situation jämfört med lika ensamkommande som inte gjort det, men som är i lika stor avsaknad av föräldrarna.

Flyktningbarn kompenseras tredubbelt

I själva verket, eftersom det rör sig om en kostnadsersättning och de ensamkommande barnen ifråga tas om hand av sociala myndigheter eller adopteras, så borde man väl resonera så att de kostnader som avses redan de facto har ersatts, i form av nya kostnadsansvariga vårdnadshavare, som ju har samma ansvar oavsett de biologiska föräldrarnas död eller inte? Varför ska man kompenseras dubbelt av det svenska samhället? För att inte säga – i praktiken – tredubbelt: de ensamkommande har ju kommit hit för att Sverige åtagit sig att ge dem skydd från krig och livshotande faror. Ingenting säger att vi därmed är skyldiga att upplåta alla våra välfärdssystem för dem samtidigt. Vad som anses tillräckligt och adekvat för en, måste räcka utmärkt också för alla andra – och Sverige är redan världens mest generösa flyktingmottagare, inte bara i antal utan även per individ.

Genom att erbjuda den här typen av extraförmåner har man snabbt korrumperat de nytillkomna – och deras nya vårdnadshavare (alternativt den ensamstående förälder som kommit hit tillsammans med barnet – och som också kan söka bidrag för egen del). Vem säger nej till gratis pengar? Särskilt besvärande lär de icke-existerande sanktionerna upplevas. Ett falskt ‘hedersord’ från en underårig har ju ingen som helst juridisk konsekvens. Som Uvell påpekar så kan vi mycket väl redan ha en mängd påstått döda föräldrar i Sverige, eller sådana som efter den nya anhöriglagen är på väg, utan att detta kontrollerats. Frågan om sådan kontroll utförs besvaras av myndigheten med en isande tystnad. Och skulle det – rent teoretiskt alltså – ändå kontrolleras, samt visa sig vara fallet, så är det knappast ens möjligt att kräva pengarna tillbaka. Än mindre att faktiskt få något från ett barn som redan spenderat dem eller gömt dem, och/eller saknar egen utkomst.

Så kan vi vara så säkra på att det fuskas med detta?

Att bevisa saken torde inte vara lätt (såvida de ‘döda’ föräldrarna alltså inte skulle söka uppehållstillstånd och Pensionsmyndigheten/Migrationsverket faktiskt skulle börja kolla upp förhållandena). Men statistiken talar sitt tydliga språk. Utrikes födda motsvarade 2018 19% av Sveriges totala befolkning. Samma år var av dem som tog emot efterlevandebidrag 32% utrikes födda. Tio år tidigare var de 18%, inte mycket mer än deras dåvarande andelen av totalbefolkningen. I gruppen 16-20 år (där vi kan förmoda att de flesta ensamkommande ramlat in i statistiken, då man okritiskt accepterat deras uppgivna ålder) så är andelen 38%.

Och om vi fokuserar enbart på de fem ursprungsländerna Afghanistan, Somalia, Irak, Syrien och Eritrea som vi vet är ursprungsland för lejonparten av de ensamkommande, så svarar dessa ensamma för 17% av andelen ‘barn’ som fått efterlevandestöd, samtidigt som den totala utlandsfödda befolkningen från dessa länder svarar för mindre än 5%. Somalia och Afghanistan är överrepresenterade mer än åtta gånger i förhållande till sin befolkningsandel och i jämförelse med de infödda svenskarna är överutnyttjandet nära tio gånger – som snitt för alla åldersgrupper. Åldersgruppen 16-20 år går inte att läsa av på nationell nivå, men vi kan utgå ifrån att överuttnyttjandet här är maximalt.

Observeras bör att situationen alltså såg helt annorlunda ut före 2014. Då var föräldrarna till dessa barn inte oftare döda än genomsnittet för andra grupper. Som Uvell visar i sin analys så har detta överutnyttjande ökat kraftigt över tiden och bland afghaner och somalier så ser man ett tydligt hack i ‘inlärningskurvan mellan 2013 och 2014. Det är tydligen då informationen om hur lätt det är att erhålla gratis pengar har spridit sig brett inom grupperna med ensamkommande ‘barn’. Totalt handlar det om över 1,5 miljarder som på det här sättet betalats ut under den senaste tioårsperioden till barn födda i utlandet. De fem namngivna huvudländerna svarar ensamma för 600 miljoner och det årliga beloppet till denna grupp är nu uppe i 116 miljoner kronor.

Härutöver kan läggas en stor grupp ‘barn’ vars heder och samvete-underskrift renderar dem de månatliga 1500 spännen per påstått död förälder, utan att utbetalande myndighet ens krävt in uppgift var ‘barnet’ ifråga är fött! Det handlar om över 17 miljoner kronor bara under 2018 – till inte mindre än 1.187 individer.

Pensionsmyndigheten inte bara blundar. Den mörkar medvetet.

Det här är ju ett så öppet missbruk att ingen kan undvika att se det – om den önskan finns. Nu är det förstås så att det gör den inte alls – på den handläggande myndigheten. Den datafil som Uvell gör tillgänglig för nedladdning på sin sida och som även jag länkar till här, är sorterad så att den kräver en hel del bearbetning och sammanställning med SCB:s befolkningsuppgifter för att det ska gå att få fram de här avslöjande siffrorna. Det tog mig, som van excelanvändare, en dryg timme att få ordning på den. Än värre är förstås skandalen att den ansvariga, Hanna Linnér, vägrat att lämna ut uppgifterna kostnadsfritt enligt offentlighetsprincipen, vilket alltså är mydighetens skyldighet, och något hon sedan tvingades göra när riksdagsmannen Jan Ericsson (M) begärde ut dem via Riksdagens utredningstjänst. Att Linnér är fritidspolitiker för vänsterpartiet lär förstås ha med vägran att göra och visar hur politiserad tjänsteutövningen nu har blivit i den djupa (s)tat som Sverige är.

Myndigheten vet alltså mycket väl om hur skandalöst efterlevandestödet överutnyttjas och hur minimal kontrollen är. Det är därför man inte vill låta allmänheten veta. För då kan ju rösten läggas på fel parti. Och förhållandena kan komma att ändras. Det vill man inte. Ännu en obehaglig fråga som då reses, är ju varför utbetalningarna ligger just på denna myndighet. Enligt vad myndigheten påstår så ska dessa utbetalningar gå över statens budget, men hur säkert vågar man tro på det? Detta är ju som upplagt för försnillning av våra pensionsbesparingar, och även på den punkten skulle nog krävas vidimering från en riksdagsrevisor e d, för att återställa mitt och många andras förtroende efter att ha läst detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Rebecca Weidmo Uvell

Publicerad av — 2 kommentarer

Bill Gates. Kan en filantrop/övermänniska med (för) mycket pengar göra skillnad?

När detta skrivs är Microsoft återigen världens största företag mätt i börsvärde. Bill Gates arv till eftervärlden kommer att vara betydande. Men inte så betydande som han velat att döma av den miniserie som Netflix sänder, med titeln ‘Inside Bill’s Brain’. Den som förväntat sig att miljardären skulle offra tid på att göra en dokumentär som avslöjar Bill Gates innersta och visar upp hans sämre sidor är naturligtvis naiv. Vad Gates har för syfte är ganska uppenbart: att upplysa om sina välgörenhetsinsatser. Och bekräfta sin ryktbarhet som övermänniska. Det är Bills hjärna inte människan Bill som porträtteras. Vad jag – oväntat – fann vara av mycket stort intresse var de slutsatser som kan dras av Gates enorma filantropiska insatser och framgångarna som dessa haft. Eller snarare bristen därpå.

Bill Gates är en människa med omättlig nyfikenhet på kunskap. En egenskap jag både sympatiserar med och delar – med många andra. Uppgiften om att han tar in 100 sidor i timmen av komplexa vetenskapliga böcker och att 90% stannar kvar gör honom heller inte unik, även om det kan tyckas låta överdrivet. Det är snarare kombinationen av att vara allt han är och varit och samtidigt ha denna formidabla dataanalys- och lagringskapacitet, som är anmärkningsvärd. För de flesta företagsledare är ju snarare medelbegåvningar, ett tio- eller tjugotal IQ-poäng högre än genomsnittet. Och de flesta uppfinnare har hög IQ, men är snarare mest intresserade av att kombinera information för att nå fram till kreativa lösningar som ingen tidigare tänkt på. Gates påminner här mer om den klassiske lärdomsgiganten – eller superdatorn. Samtidigt som han uppvisar en enastående arbetsförmåga och drivkraft. Arkivmartyren, kombinerad med intelligensaristokratens alla attribut.

Kreativiteten finns förstås också där. Men Gates skiljer sig alltså från den gängse uppfinnarkarikatyren, vars sprudlande skaparkraft sällan leder till den rikedom och berömmelse den kan tyckas förtjäna. Gates har en mer komplett palett, som gör honom dubbelt unik. Och det bästa beviset för det är förstås hans livsverk, Microsoft. Det är svårt att inte bli imponerad av eller att undvika att känna respekt för någon som åstadkommit så mycket. Jag är däremot mycket mindre imponerad av hans förmåga att göra gott med den förmögenhet han skapat. Att man har en sådan vilja och drivkraft är självklart något vi ska applådera och vara tacksamma för, men är egentligen mest bevis för att Maslows behovshierarki är allmängiltig: när man har allt så är filantropisk verksamhet vad som kan kröna levnadsbanan.

Existerar verklig, osjälvisk filantropi?

Två frågor dök upp i mitt huvud medan jag tittade på miniserien, där speciellt den avslutande episoden var avslöjande och gav ledtrådar till svar. Den första frågeställningen är ifall det är resultat för mänskligheten man som filantrop i första hand är ute efter? Eller är det att boosta det egna eftermälet? Enligt all samlad kunskap vi har om människan så är hon innerst inne en egoist, även när hon ‘gör gott’. Evolutionen har gjort oss sådana, och det är den överlevande individen som gör rasens överlevnad bäst möjlig. Sannolikt för att vi helt enkelt inte själva har kapaciteten att avgöra vad som gynnar mänskligheten i stort – även om många av oss gärna vil tro det. Detta talar alltså för att Gates precis som de flesta andra stora filantroper i historien drivs av sin fåfänga, minst lika mycket eller mer än han drivs av ‘sann’ filantropi. Det är vackert så kan man tycka, men som vi nedan ska återkomma till, så kan just denna skillnad betyda att miljarder kastas i sjön utan särskilt stor nytta.

Den andra frågan är om Gates är rätt ägnad att göra gott för mänskligheten i någon annan mening än som mjukvaruutvecklare och företagsledare, och om det överhuvudtaget ens är möjligt att med en till synes oändlig förmögenhet till hands göra avgörande insatser för mänsklighetens bästa. Som caveat för de slutsatser jag kommer till, vill jag redan här påpeka att även små skillnader måste räknas alla som försöker till godo och att det intressanta med frågan i Gates fall ju är just att han framstår som så särdeles välutrustad för uppgiften.

Bill Gates tre projekt. Miljardslukande. Och har inte gått i mål.

Den första frågan om sann filantropi vs. gynnande av egen ryktbarhet kan förstås besvaras med ‘både-ock’: visst måste det vara möjligt att göra massor med bra och få credit för det samtidigt? Så tänker säkert de flesta filantropiska miljardärer, och de flesta av oss andra som vill världen väl. Men när frågan ställs på sin spets, när man måste välja, så blir det svårare. Väljer vi att sätta sprätt på pengarna på det, enligt vår innersta uppfattning och bedömning, mest rationella sättet? Eller på ett sätt som först och främst befrämjar vår image och vår egen lust att delta? I miniserien tar man upp tre stora miljardslukande välgörenhetsprojekt: sanitetslösningar för tredje världen, utrotandet av polio och säkra mer effektiva kärnkrafverk. Inget av dessa projekt har nått ända fram. Det reningsverk Gates miljarder lyckats skapa är alldeles för dyrt och komplicerat. Polio ökar igen – eftersom islamistiska Boko Haram i Nigeria och mujahedin i Afghanistan mördar vaccinationsteamen varhelst man får korn på dem. Och kärnkraftverken har blivit ofrivillig gisslan i handelskriget mellan USA och Kina.

En hammare slår ned spik. Då blir det ett avancerat reningsverk. Inte simpel CO2-ökande värmeförbränning.

Som Gates själv framhåller: han är den han är, ett effektivt verktyg när det gäller att skapa innovativa tekniska lösningar. En hammare vill slå ned spikar, mycket annat duger den inte till. Och kanske är den så enkel; förklaringen bakom hans faktiskt ganska spektakulära misslyckanden. När vi ser fattiga afrikaner hälla ut extrementer i samma vattendrag där barnen badar, så är åtminstone min första tanke inte att uppfinna en avancerad reningsanläggning som med ånga utvinner rent vatten ur avföringen. Det kanske är kreativt, men faktum är att vi i de flesta andra delar av världen har löst problemet genom upplysning istället. Att med morot locka och med piska tvinga fram ett ändrat beteende känns inte som ett oöverstigligt pedagogiskt problem för en lärare – givet att eleverna vill lära sig och har basal intellektuell förmåga. Och skulle så inte vara fallet, så vad ska de då göra med en avancerad reningsverksanläggning? Innan jag satsar allt på ett sådant skulle jag nog testa befolkningens mottaglighet för både den ena och andra lösningen. Men det skulle för Gates innebära en risk förstås: om afrikanerna vare sig vill eller kan så är hans tekniska hjärtebarn dött redan innan han hunnit börja. Och frågan om deras mottaglighet och förmåga är en kontroversiellt högst brännande fråga. Får man svar som inte är politiskt korrekta så riskerar man att framställas i dålig dager oavsett hur goda ens intentioner är.

För en ekonom så vore förstås det billigaste sättet det närmast till hands liggande. Att använda skiten för att göda åkrarna och som bränsle och värmekälla är i alla fall de idéer som först kommer i mitt huvud. Men för Gates misstänker jag att detta dels är tråkigt, dels inte alls ger samma potentiella glans kring projektet. Inte minst eftersom eldad skit skapar politiskt inkorrekt CO2. Reningsverksprojektet fortsätter nu av allt att döma att dra pengar i ett gigantiskt slukhål, istället för att göra sann nytta. Bill Gates ger nämligen aldrig upp – också kanske för att det är något av hans varumärke. Och han vill följaktligen inte veta vad termen ‘sunk cost’ står för. Det är en ekonomisk, inte en teknisk term.

Polion krävde kartor som inte förnyats sedan kolonialtiden. Och att den kom tillbaka var islamisternas fel.

Polioutrotningen erbjöd ett för Bill oemotståndligt optimeringsproblem: att på kortast möjliga tid vaccinera så många som möjligt inom områden i Nigeria för vilka de senaste kartor som ritats var från brittisk kolonialtid. Varför är det så kan man undra, men det är svårt att göra detta utan att börja ifrågasätta hur duktiga afrikanerna är på att bygga fungerande demokratier och mänskligt välstånd. Så programmet kastar sig snabbt över i ett sidospår: Gates har löst ett liknande matematiskt problem i sin ungdom, vi får här intressant kuriosa om vem Gates är, men parallellen har mindre med hur effektivt man lyckades bekämpa polio att göra – den stora vinsten låg förstås i att man samtidigt ritade en ny karta. Det blev då uppenbart att riskerna för nya utbrott var störst i de olika regionernas gränsområden, där vaccinationsteam A utgått ifrån att team B gjort jobbet och tvärtom. Skälet att man sedan misslyckades? Religiös fanatism. Ett problem som berördes som hastigast i programmet, och då betecknades som ‘områden med regional oro’. Att det var islamistisk fanatism ‘oron’ bestod i, det nämndes förstås inte alls.

Vem vill ta risken att bli kallad ökänd islamofob istället för känd filantrop?

Slutsatsen, som står skriande klar för mig är alltså att om man vill utrota sjukdomar och fattigdom så måste man utrota okunskap och islamsk fundamentalism. Det första anser Bill Gates själv antagligen vara för tråkigt och oglamoröst icke-tekniskt. Det andra för kontroversiellt, för dyrt och för riskfyllt för det personliga eftermälets skull. Bill Gates vill inte bli kallad islamofob under sin livstid, för då kommer han aldrig kunna vara säker på att inte detta också blir det mest bestående i hans av media tillsnickrade nekrolog. Ungefär som PK-media efter Ingvar Kamprads död inte kunde låta bli att ta upp dennes politiska svärmerier i högerextrema kretsar 70 år tillbaka i tiden. Det överskuggar kanske inte Kamprads huvudsakliga gärning, men det kan vara skillnaden mellan att få en stor gata i Stockholm eller en byväg i Älmhult uppkallad efter sig. Gates är förstås väl medveten om var media står, vit äldre man som han är, och har själv inget ‘förmildrande’ i sin bakgrund – tvärtom uppvuxen i ett högborgerligt hem och skickad till en privatskola. Han är därmed ett ‘mål’ som man bara väntar att få sätta tänderna i, om det skulle finnas antydan till blodvittring.

Familjeplaneringen – Melissas projekt – nämnd i en passus.

Kanske var det därför som hans fru Melissa i en kort passus i programmet sägs vara den som ligger bakom makarnas välgörenhetsstiftelses stora satsning på ‘familjeplanering’, som befolkningskontroll eufemistiskt döpts om till. Eller så var det bara för tråkigt för Bill. Men det faktum att familjeplanering är politiskt kontroversiell i pstmoderna vänsterkretsar och alltså inte ens nämns i något av de hittills underskrivna klimatavtalen, gör förstås satsningen mindre angelägen att ta upp i miniserien – återigen en fråga som skulle kunna skada eftermälet. Att makarna Gates – eller Melissa ensam – ändå valt att driva projektet är förstås en god anledning att ge henne/dem en stor eloge, just för att detta – till skillnad från klimatet – verkligen är en av mänsklighetens största ödesfrågor under 2000-talet. Det är också ett projekt som, till skillnad från Bills i serien beskrivna hjärtebarn, verkligen visat sig ha stor effekt.

Kllimatfrämjare eller kärnkraftsteknokrat. Välj själv vad som ser bäst ut i media.

När Gates sedan bestämmer sig för att bygga ny kärnkraft så är det så klart för att ‘rädda klimatet’. Åtminstone är detta det officiella skälet. Det som ska rädda Bill från att bli de vänsterliberala postmodernisternas och klimatfundamentalisternas måltavla i media. Men om jag får gissa så är det den uppenbara tekniska kunskapsluckan som visat sig vara oemotståndlig. Alla världens fungerande kärnkraftverk är handkalkylerade och handritade produkter. Ny forskning, insåg Gates, skulle kunna göra kärnkraften säker och samtidigt så effektiv att det berikade avfallet minskade drastiskt; ja, med den lösning man uppger sig ha funnit så är det t o m så att de lager med uranrester som gamla kärnkraftverk producerat kommer kunna återanvändas för att driva de nya.

Men så kom kärnkrafthaveriet i Japan i vägen. Därefter var opinionen i USA och andra västländer ohjälpligt förlorad – i alla fall enligt Gates bedömning. Bara i Kina gick hans smarta kärnkraft hem. Att ytterligare politiska förvecklingar och handelsblockad f n förhindrar försäljning och idrifttagning på andra sidan Stilla havet kan förstås tyckas orättvist och man kan lämpligt nog anklaga Trump för detta. Men sanningen är ju att Gates återigen, för tredje gången, underskattat människors dumhet. För varje miljard han satsat på den tekniska utveckling som gjort den nya säkra kärnkraften möjlig, så hade han behövt satsa minst två på att upplysa befolkningen och lobba bland politikerna i hemlandet, för att säkra världens energiförsörjning på ett logiskt, billigt och säkert sätt. Men en sådan strategi hade varit riskfylld för eftermälet. Den hade lätt fått Gates att framstå som mer av en kärnkraftsivrare än klimatfrämjare i det fall att kampanjen gått snett.

Även Bill hade sin akilleshäl. Och en sådan korrumperar.

Under en stor del av den tid Bill Gates har drivit dessa projekt har han också haft ett damoklessvärd hängande över sitt huvud: risken för att Microsoft skulle delas eller tvingas betala mångmiljardskadestånd för sin påstådda monopolställning. En rättslig process som han förlorade i underdomstolen, efter att ha uppträtt arrogant. Men som flera år senare gick hans väg. Ett besked som enligt programmet rörde Bill till tårar. Det är lätt att förstå honom – och att sinnesrörelsen visar hur stor betydelse företagets vara eller inte vara har för honom. Jag skulle vilja påstå att Bill Gates djupt ångrat sin arrogans och därefter lagt alla klutar till för att vinna denna process. Att detta varit hans prio 1. Med duktiga rådgivare omkring sig så kan det inte ha undgått honom att den publika bilden av honom då också varit minst lika betydelsefull som andra, mer legala argument. Välgörenhet är ett plus, men att framstå som kärnkraftsteknokrat, islamofob och i värsta fall ‘klimatförnekare’, det skulle inte bara ha skadat hans rykte, det skulle ha riskerat hela Microsoft.

Bill Gates har för mig många sympatiska drag: inte minst att han vill världen väl, det måste vi erkänna som en bevisad sanning. Han har också en imponerande personlig förmåga och drivkraft. Men varken hans energi eller förmögenhet är outtömliga storheter. Och att göra satsningar i vår tid till mänsklighetens fromma är svårt, eftersom det närmast per definition innebär politisk inkorrekthet: klimatrörelsens tabun måste brytas, islam pekas ut som den onda kraft denna totalitära ideologi är, liksom de afrikanska staternas enorma oförmåga att etablera ens den mest basala kunskap i sina snabbt växande befolkningar. Gates lär vara väl medveten om allt detta, och i så fall är skälet till att han valt att avstå att gå i klinch med nutidens destruktiva politiska krafter helt enkelt mest en fråga om realiteter: att hans förmögenhet inte på långa vägar skulle räcka för att bryta okunskapens och dårskapens makt över oss. Detta ovanpå det faktum att han – i egenskap av hammare – väljer att slå in spik även där det hade varit bättre med en mejsel, för att hans projekt skulle ta skruv. En kombination av realism och fåfänga.

Bilderberg bakom allt. Eller inte?

Gör Bill Gates erfarenheter sannolikheten för Bilderberggruppens och andra miljardärsklubbars påstådda makt över världen mer eller mindre sannolik? Jag skulle vilja säga: avsevärt mycket mindre. Som exemplet Gates visar så är ett par hundra miljarder dollar (även Warren Buffet har lagt stora delar av sin förmögenhet i stiftelsen) inte nog för att genomdriva mål som trots att de är höga och krävande måste kallas väl avgränsade och punktvisa. Inte heller hjälper en målmedveten styrning och beslutskapacitet i form av en av världens erkänt mest kompetenta människor. Skulle ett löst sammanfogat nätverk med en eller ett par sammankomster om året kunna åstadkomma mer? Här finns inte ens en bestämd entydig vilja, än mindre gemensamt tillförda resurser. Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen må drivas av förhoppningar och strategier som är just sådana man anklagar dem för, men även med en förbluffande effektivitet är det svårt att föreställa sig dessa som huvudansvariga för postmodern globalism, klimatalarmism och nyliberalism, än mindre för bekämpningen av s k islamofoba opinionsyttringar.

Förvisso har man (sannolikt) valt mer effektiva strategier än Gates: nätverkande, propaganda och lobbying i forum där beslut fattas. Men även sådan kräver enorma resurser och ytterst effektiva metoder, inte minst för att kunna hemlighålla dess syfte och källa. Inte ens i den djupa sossestaten Sverige kan några enskilda individer eller grupper pekas ut som mer än delansvariga för trendens riktning, de har ‘bara’ varit mer eller mindre pådrivande administratörer. Det är självdrivande mekanismer i den ideologiska underströmmen som får dessa individer att verka i samma riktning som är den avgörande kraften, systemfelet. Vill jag ge Bill Gates den cred som hans intellekt väl berättigar till, så har han också redan övervägt dessa metoder, men insett att hans resurser trots allt är som myrans mot elefantens, om han på allvar skulle vilja göra revolt mot etablissemangets inkarnerade dumheter. Han har valt en guerillataktik, försåtliga stötar mot dess veka liv, där hans hammare kunnat användas, istället för ett öppet fältslag. Det har fungerat sådär, precis som smärtlindrande mediciner sällan botar en sjukdom.

Fallet Bill Gates visar att ingen enskild person och knappast heller mer eller mindre slutna, men löst sammanfogade intressegrupper bestående av ett eller ett par hundratal individer mer än ytterst marginellt kan bidra till att vare sig bota eller driva världens destruktiva trender. En helt annan sak är att fånga ögonblicket då trenderna bryts, och att då gå i takt med folket, istället för mot det. Här räcker det med en liten väl organiserad grupp individer för att ta kontroll, efter att den tändande gnistan väl tänt elden. Så visade det sig vara i Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Rumänien, bl a. Och så kan det mycket väl bli i Sverige också. Om det blir bra eller inte beror på vilka dessa individer är och om deras mål i slutändan visar sig vara dem som folket utgått ifrån. Polen och Tjeckien är de goda exemplen, Rumänien betydligt mindre så. Ett ämne för ännu en söndagskrönika.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Erdogan hotar skicka 3,5 miljoner syrier till EU. Många står så gott som redan på Arlanda.

Mons Krabbe är MED:s utrikesexpert och skriver insiktsfulla analyser som jag lär mig en hel del av varje gång jag läser. Denna gång målar han upp ett scenario som låter väldigt bekant för den som läst om hur Chamberlain for hem från München och lovade britterna ‘fred i vår tid’. Det fick han inte. Det kom ett världskrig emellan. Men det berodde ju på att Churchill ersatte Chamberlain. Annars hade vi haft fred i Europa – på Hitlers villkor. Och i dagens EU finns det ingen som agerar som Churchill när det gäller att stå upp emot Turkiets Erdogan. Det kan bero på att man inte förstått hur Erdogan fungerar. Men det kan också bero på att man faktiskt har en egen agenda som passar perfekt in med att låta Erdogan genomföra sina hot.

Erdogans Turkiet är efter den misslyckade militärrevolten 2016 i praktiken i det närmaste en diktatur – och en stenhård polisstat. Missnöjet med diktatorn är utbrett. Precis som i Iran är en kollapsande ekonomi Erdogans svåraste fiende. Hans styre har tidigare ansetts som ett närmast unikt undantag i den muslimska världen, framgångsrikt förd ekonomisk politik utan uppbackning av oljetillgångar. I praktiken har han varit nästan lika usel på att sköta ekonomin som Magdalena Andersson; framgångarna har precis som här byggt på ständigt nya lån, som i Turkiet satsats i ny infrastruktur, dvs gått till byggföretagen, medan vi här har köpt flyktingar och höjt BNP genom att göda välfärdsentreprenörerna.

Restprodukten i Turkiet är visserligen av nytta, till skillnad från vår, men prestigeprojekt som Istanbuls nya flygplats kostar på samma sätt som svenska höghastighetsbanor – alldeles för mycket i förhållande till denna nytta. Tråkigt nog för Erdogan har internationella långivare sämre förtroende för honom än vad de (ännu) har för Sverige. Bl a sparkandet av centralbankschefen för att han ville höja räntan, och tillsättningen av sin egen svärson som finansminister har bidragit till Erdogans sjunkande aktier. De utländska lånen börjar kosta mycket nu, inte bara i höjd ränta. Turkiets lira hör till en av mycket få valutor i världen som fallit mer än den svenska kronan under det senaste året. Dessutom har man en inflation som åter visar tecken på att vilja skena. EU är Turkiets i särklass viktigaste marknad. Att en begynnande lågkonjuntur räcker för att skaka om landet, visar vilken betydelse eventuella sanktioner skulle få. Att låta den islamistiske ledaren gå under vore förstås det enda rätta.

Men det finns få tecken på att man kommer göra så. Erdogan hotar med att skicka 3,5 miljoner syrier direkt till Europa om han inte tillåts att utan protester invadera gränszonen i norra Syrien, där han tänkt placera huvuddelen av dessa syrier, för att skapa en buffert mellan turkiska kurder och syriska dito. Ett destruktivt agerande, som om han själv inte brydde sig om att hans eget land skulle drabbas värst om hårt sattes mot hårt. Men EU agerar med mycket ord och lite handling. Säkert kan denna försiktighet bero på oro för att utlösa en ny finansiell kris; de europeiska bankerna riskerar att drabbas hårt av en turkisk betalningsvägran, liksom diverse exportföretag vid en följande ekonomisk kris. Och vem vet exakt vilka obehagliga följdeffekter som en tändande gnista kan utlösa. Men, som sagt, Turkiet kommer ofelbart att drabbas mycket värre. Och Erdogan är trots allt en pragmatiker. Han vet att hans ställning hotas redan nu av missnöjet med den svaga ekonomin.

EU:s yttre gräns har ett hål – som bara täcks av Erdogans löften

Att man litat på Erdogans löften, som redan i mängder av uttalanden visat att han är allt annat än tillförlitlig, är grundproblemet. Man satte sig i denna sits när man hoppades att Erdogan skulle täta den yttre gränsen åt unionen, istället för att (samtidigt) göra det med egna trupper bevakningsbåtar och personal i Grekland. Om EU tätat sin egen gräns, så hade Erdogan tvingats täta sin hur eller hur. Då hade EU nu haft möjligheter att stänga av alla möjliga kranar till den ruttna turkiska ekonomin utan att riskera en ny flyktingström.

Som det lutar, kommer Erdogan att genomdriva sin folkomflyttning utan att EU reagerar nämnvärt. Men hotet att öppna gränserna och kasta över miljontals flyktingar visar inte bara att han i praktiken är beredd att bryta alla löften han givit, utan att han vid något tillfälle också kommer göra det. För i Erdogans huvud så är det EU som har det fulla ansvaret i evärdelig tid för dessa flyktingar och han kommer utnyttja dem som förhandlingsbricka ända tills de inte längre fungerar. Då kommer de skeppas över till Grekland, var så säkra.

Att både ha hängslen och livrem när man pratar med den här typen av samvetslösa typer är alltid nödvändigt. Erdogan vill ha massor av EU, han behöver nästan lika mycket. Att sätta hårt mot hårt nu kommer kosta mer än om man förberett sig för detta svek, men det är fortfarande det enda man kan göra. Strafftullar är en självklarhet, utan förvarning, förhandla när Erdogan kommer krypande, inte förr. Men inget av detta lär inträffa.

EU:s mesiga agerande kan inte bara förklaras med naivitet. Det mesta talar för att man driver en agenda där Erdogan ska få skulden för något som somliga av EU-ledarna innerst inne önskar. En ny syrisk våg av flyktingar till Europa är nämligen helt i linje med Macrons och Merkels intentioner. Och väl i Europa kommer flyktingarna att kunna göra sina egna val. Då ligger Sverige som vanligt i topp bland favoritdestinationerna. Vem ska kunna hindra dem? Vi har ju heller ingen bevakning av vår gräns. Helt i linje med somliga beslutfattares agenda.

Turkiet och USA – Dolda agendor?

DN –EU avvisar Erdogans krav

NY Times om Erdogans politiska kris

Finacial Times om Turkiets ekonomiska kris

Publicerad av — 1 kommentar

Ebola i Sverige. Allt annat hade ju varit kränkande.

Att ebola skulle komma till Sverige var, som jag i flera tidigare inlägg varnat för, mest en tidsfråga. I takt med att viruset spridit sig österut från Kongo, så har epedemin drabbat regioner varifrån en stor del av våra alldeles egna favoritbidragsresenärer kommer ifrån; Eritrea, men framförallt Somalia. Att vi svenskar skulle vara först i Europa att stifta bekantskapen är möjligen något mer överraskande. Men bara för den som inte har insett hur svensk asylinvandring handläggs.

Vi har aldrig krävt någon form av karantän, hälso- eller smittskyddskontroll vid gränserna. Det skulle ju 1. vara kränkande, 2. kosta pengar. Vi har heller aldrig berättat för dem som kommer, att de måste vaccinera sig. Eller, för den delen, tvätta händerna (1. kränkande.) Samma personer som anser det vara förkastligt smutsigt att äta griskött, har också ofta en generellt bristande mathygien. Men inte heller det får ju påpekas. Det skulle vara 1. kränkande.

I Sverige har det heller aldrig innerst inne haft så mycket med krig och fara för människors liv att göra, vilka som får asylskäl eller inte. Det har de som givit asyl varit väl medvetna om. Hur jag vet det? Jo, för samma instanser, domstolar, sociala förvaltningar och Migrationsverket har sedan, efter att asyl väl givits, kommit fram till att området man ‘flydde’ ifrån går alldeles utmärkt att åka tillbaka till på semester. Ja, somliga har till och med fått domstolsutslag på att svenska skattebetalare ska stå för flygbiljetten. Allt annat har ansetts 1. kränkande.

Så vi behöver alltså inte alls utgå ifrån att det är någon alldeles nytillkommen somalier som insjuknat på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Det kan lika gärna ha varit en av alla dessa semesterflygtrafikanter, som hälsat på släktingar och som 3. inte tänker på klimatet. Det kan tyvärr också vara någon annan, inneboende klanmedlem, som vi inte vet så mycket mer om. Annat än att denne, som ‘papperslös’, faktiskt också kan ha kvitterat ut bidrag. Allt annat skulle ju vara 1. kränkande. Sverige saknar ju som bekant 4. gränsskydd värt namnet. I avvaktan på att FN:s Global Compact-avtal, som 5. ju visserligen inte är bindande (intygat av vår signerande regering om och om igen) implementerats av lagstiftaren (vilket 6. faktiskt däremot är bindande enligt över 60 påpekanden i deklarationen), och därmed alla illegala invandrare jämställs med de legala, så gömmer sig gissningsvis ett par hundratusen i nästan lika många förtursutdelade boenden. Klart att även dessa okända har rätt till en hyfsad levnadsstandard. Allt annat vore ju 1. kränkande. Deras vilja att söka upp sjukhus och andra myndigheter vid misstänkta symptom på ebola lär dock vara mindre än deras vilja att hämta ut cash.

Det svenska postmoderna etablissemangets underkastelsereflex är – som väl framgår – att tysta och lägga locket på så länge det är möjligt och hoppas på det bästa. Lite som en femåring som gömmer den stulna glassen bakom elementet. Det bakteriefyllda klägget som uppstått någon tid senare är någon annans att städa upp. Vad som skrämmer mig mer än något annat i denna rapportering är just vad sjukhusets ansvarigas ‘lugnande dementi’ oavsiktligt avslöjar: ‘Nej, detta är inte alls säkert ebola, bara ett misstänkt sådant fall’. Vi ska alltså inte vara oroliga. Men så kommer det: Man har haft flera misstänkta ebolafall tidigare. Bara på detta sjukhus alltså, i Malmö. Hur många fler larm är det som vi inte fått från alla de andra stora sjukhusen? Vi kan bara ana. För sådana kan naturligtvis inte skickas ut till allmänheten. Det hade ju varit 1. kränkande.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Aftonbladet

Publicerad av — Lämna en kommentar

De apatiska är symptom på en svängning – och hur den kommer se ut.

Aldrig har jag väl haft en så lång lista med källor från MSM! Kannibalerna (ni vet ‘för klimatets skull’), är här i lustfylld iver i färd med att slita sönder en av de mest omhuldade myterna de själva skapat när det begav sig, och som beredde vägen för den våg av flyktingar som sedan nått och rotat sig – på ett eller annat sätt – i Sverige. Ja, att de apatiska barnen blev en dörröppnare för de familjer vars föräldrar var cyniska nog att injicera farliga droger i sina barns vener och hota med stryk om deras sängliggande telningar reste sig upp, den saken står klar. Men än mer betydelsefullt är ju att det var här lögnmaffian munkavlade allt motstånd, så effektivt att få – och ingen av betydelse – därefter vågade öppna munnen.

Jag såg själv en läkare intervjuas på SwebbTV om fenomenet, för kanske två år sedan. Han kallades – efter sin högst relevanta kritik – för nazist. Och redan 2005, efter att de första fallen konstaterats, så hade SvD ett reportage där vårdpersonal intygar att många barn inte var sjuka och att det fanns föräldrar som direkt motarbetade vården. En artikel som sedan reproducerades i bl a AB, bara för att ge slutreplik till Gellert Tamas, vänsterjournalisten som startade hypen, och låta honom skjuta ned kritiken. Tamas fick konsekvent närmast 100% medieuppbackning, och ‘den som inte höll med i hans insinuanta och tesdrivande berättelser blev hotad med PO-anmäld, förtalsanmäld och uthängd till allmän beskådan i minst fyra olika tidningar’ (Hanne Kjöllers beskrivning).

Bakgrunden

Hundratals barn insjuknade i komaliknande tillstånd när man fått asylavslag. Av de insjuknade kom över 80% från forna (muslimska) sovjetstater, och det var närapå uteslutande i Sverige fenomenet inträffade. Efter att asyltillstånd vunnits så tillfrisknade barnen utan undantag och mycket snabbt. Och fenomenet har idag i stort sett upphört. Bara dessa omständigheter borde ju vara tillräckliga för vän av sunt förnuft att dra öronen åt sig. Men själva motivet att gå så här långt för att få uppehållstillstånd, trots att man alltså inte ansågs fly från fara som motiverade asyl, var ju i sig tabu att tala om. Det innebar att man misstänkliggjorde dessa ädla människor från andra (muslimska) kulturer. Och att det fanns ekonomiska motiv var något som man då alltid förnekade (och fortfarande ofta gör), väl medvetna om att det skulle göra debatten mer nyanserad, på ett sätt som inte alls var önskvärt.

De flesta mångkulturkramare i beslutsfattarposition har nämligen alltid vetat att de vi tar emot sällan är akut hotade av krig och fara, det är en officiell lögn som många av dem också – mellan skål och vägg – erkänner. Nej, man tycker synd om de asylsökande för att de har det ekonomiskt sämre än oss, och att vi rika svenskar har råd att dela med oss. De apatiska flyktingbarnen är symptom på samma fenomen: en officiell lögn som massinvandringskritikerna inte fick slå hål på för att det skulle ha riskerat att minska flödena, men som inte skulle ha ändrat godhetsapostlarnas inställning ett dugg om den avslöjats.

Därför är lögnen idag fullt möjlig att diskutera öppet, även i MSM, nu när den tjänat sitt syfte. Så har man nu gjort upp med sitt arv? Icke. På AB är det fortfarande Tamas som får slutreplik. Han tycker at Filter sållat ut ett undantag. Ska man tro på honom så är detta exempel på den enda lilla promille som fuskat. Klart han säger så, han skrev ju en bok om eländet och satte all sin heder och ära i pant redan då – mot ett fett arvode förstås. Men trovärdigheten i hans genmäle är noll, om man läser den nedgörande kritik hans bemötande får av Ola Sandstig i Filter. Gör man det så framgår att Gellert är en faktaförvrängare av rang, som plockar ihop sina sanningar lite som det passar och väljer bort allt annat.

I media behandlas Tamas fortfarande med silkesvantar.

Men i P1, där Tamas och Sandstig möts i ‘debatt’ anser programledaren Johan Cedersjö tydligen att det inte är hans uppgift att ta ställning. Att skandalen inte är en skandal, utan en fråga om olika åsikter. Och i AB får Tamas som vanligt sista ordet. Däremot faktiskt inte i Expressen, där Linda Jerneck förtjänstfullt ställer de rätta frågorna. Varför gör man inte avbön på SVT? Var är självkritiken i medierna, efter att ha begått karaktärsmord på alla som vågade säga emot? På DN gör man (surprise!) något mittemellan. Tamas får sista replikskiftet, men i Kjöllers krönika från i lördags, så ges Tamas i allt väsentligt fel. Det är ju inte bara de båda nu vuxna barnen som vittnat, det är en hel yrkeskår med läkare och sköterskor som träder fram (igen – och den här gången tror man dem).

Kjöller drar paralleller med andra fenomen som hon tycker har liknande drag. Hur en mediahype förefaller kunna skapa stora epedimier, sådana vars specifika natur är att när de väl dragit fram över landet så mynnar hypen ut i ingenting. Hon tar som exempel 80-talets kvicksilverinsjuknade efter miljölarmen, bildskärmsallergin och alla ‘sjuka hus’ som kom något senare, och så 2000-talets alla utmattningssyndrom. Den allra senaste sjukan är den epidemiska ökningen av ‘könsdysfori’ som innebär att man vill byta kön.

Kjöller har rätt i att många gärna låter sig suggereras när samhällstrenderna löper iväg. Könsdysforin är enligt min åsikt utan minsta tvekan en avläggare till s k könsneutral uppfostran – politiskt korrekt könsretorik i det offentliga rummet, som tyvärr många unga föräldrar tagit på allvar och fört vidare in i det egna hemmet. Skulle man statistiskt kontrollera sambandet mellan barn drabbade av symptomen (som oftast värst och tidigast i Sverige, men nu vanligt i hela västvärlden), så skulle det säkert gå att fastställa en hög korrelation mellan vänstervinklade föräldrar boende på Södermalm och telningar som vill byta kön, medan SD-sympatiserande föräldrar på landet lär ha färre av dito. Och i de muslimska parallellsamhällena garanterar jag att fenomenet är närmast okänt.

De apatiska barnens lidande var på riktigt – och deras föräldrar var inte påverkade av en ‘hype’.

Men Kjöller har också fel. De apatiska barnen är ingen ‘hype’. De utgör ett krasst bevis på hur åtråvärt Sverige är för bidragsresenärer. Och hur hänsynslösa dessa kan vara. Mot sina egna barn. Fenomenet spred sig så bra för att tricket visade sig fungera. ‘Epedemin’ var högst medveten – från föräldrarnas sida. Att sedan barnen mycket väl kan ha blivit sjuka ‘på riktigt’ av den behandling de utsattes för, även i de fall det enbart handlade om beordrat sängliggande – det är en helt annan sak. Vad det här säger? En hel del fula saker om den invandrande (muslimska) kulturen, som visar sådan hänsynslöshet och brist på empati för barnen. Hypen utgör också ett bevis för hur enväldig och repressiv svensk media var och är fortfarande. Vill man lära sig något av detta? Knappast.

I en kort byline under Kjöllers säger sig Lisa Magnusson vara glad över att luften gått ur den identitetspolitiska vänstern. Hon menar att det nu är viktigt att inte låta en lika identitetspolitisk höger ta över. Det sammanfattar ganska väl var medierna står idag. LM var en av de högst ropande rösterna på DN under metoohösten för två år sedan, som bl a tyckte att det nog var rätt att knäcka några ägg (de oskyldigt anklagade män som dömdes mot sina nekanden eller tog sina liv) för att göra identitetspolitiskt korrekt omelett.

Skadan som detta drev rivit upp är inte självläkande, den kräver som minst att offentlig avbön görs. Detsamma gäller förstås i än högre grad massinvandringen, som bara kan göras ogjord genom repatriering, något som inget riksdagsparti idag vågar föreslå. Att som LM gör, låtsas ställa sig ‘i mitten’ efter att detta skeende inträffat är som att efter ha sänt alla dissidenter till gulag, säga att det förvisso var fel (och något som LM själv inte tyckte om), men att sedan acceptera utfallet. Ja, än värre – inga åtgärder för att återställa ordningen ska få ske. Enligt LM:s logik skulle det faktum att gulag skapats göra det självklart att fångarna vackert får sitta kvar – trots att hon åtminstone påstår sig inte gilla gulag. Fan tro’t.

Trots vänstersvängen så går det nu bra att bara fortsätta rakt fram. Som om den aldrig hade hänt.

För Lisa Magnusson och hennes kolleger är det som att man börjat en resa från Södermalm mot Kungsholmen, sedan ‘råkat’ svänga av 50 mil åt vänster. För att, väl nere i Kalmar, inbilla sig att man inte ens behöver göra den två kilometer långa högersväng som hade krävts från början, för att ta sig över Västerbron. Man är kvar i vänstervolten och vill inte betala för vad man ställt till med. Kritiserar sitt eget agerande som om det låg tjugo år tillbaka i tiden och som det egentligen gällde någon annan. Som man hur som helst kan förlåta nu och gå vidare. Som om ingenting har hänt.

Men jag köper inte det. Handlandet har pågått länge, men det har inte upphört. Få är det ännu som tagit konsekvenserna av de nya insikterna. Lisa och hennes vänner har visserligen börjat förstå att vikten på gungbrädan skiftat. De vet innerst inne mycket väl både vad de har gjort för fel och vad som behöver göras för att laga det. Men de gillar det inte. Kanske mest för att de skulle tvingas erkänna hur galet fel de har haft – och gjort. Kanske mest för att de också inser och är rädda för vad deras personliga ansvar – precis som de barnmisshandlande asylsökande föräldrarnas – kräver. Nämligen straff.

TV4 Malou efter tio

DN

Aftonbladet

Expressen

SvD 2005

Samnytt

Magasinet Filter

Publicerad av — 2 kommentarer

‘De flesta av dessa har inget fosterland’

Alternativ rubrik: ‘Vad Skolverket inte vill att barnen ska lära sig av vår historia’.

Jag lovade återkomma med fler synpunkter på Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolans historieundervisning. Det finns så mycket att säga utöver detta med borttagandet av antiken. Och jag ska återkomma även till detta. Men vi ska rakt inte glömma bort antiken, bara för att Skolverket efter att ha ‘fått mer kritik än de förväntat sig’ nu dragit tillbaka förslaget, morrandes om att det minsann väl inte var så mycket att bråka om, ’14 timmars undervisning i sjuan hinner man ju ändå inte med nåt på’, typ. Nej, det är klart; när man anser sig behöva lägga in bl a ‘vett och etikett i trafiken’ i historieundervisningen, så är det klart att det blir trångt.

Trots Skolverkets reträtt (som upplevs som tillfällig och ovillig) finns det alltså mycket god anledning att ta upp just frågan varför förslaget ens kom på tal. Det var ingen slump – och det lär därför komma på tal igen, vid nästa obevakade tillfälle. Jag hade mycket att säga, men det var ännu oskrivet, när jag hade tur och fann ett välformulerat inlägg i Fria Tider, som täcker av just det som jag hade på hjärtat och faktiskt lite till. Joakim Andersen som författat den ska ha en eloge för denna lilla pärla. Jag kan bara sammanfatta det allra viktigaste:

Vi ska som européer inte få

  1. känna stolthet över dessa gamla greker, att denna kultur fostrat vår egen. För enligt kulturrelativisterna är alla kulturer lika värda. Lär vi oss om grekerna så är det svårt att inte ifrågasätta den tesen.
  2. förstå sambanden. För då blir det omöjligt att hävda just detta, att vårt samhälle av en ‘slump’ producerat välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter. Den grekisk-romerska antiken var unik och dess rättsstatstänkande så väl uttänkt och av så fundamental betydelse för oss att det i stora delar kvarstår nästan intakt.
  3. förstå riskerna i vår samtid. För i historiens ljus kan vi upptäcka dem. För Romarriket framstår den alltmer dominerande mångkulturen, underminerandet av äktenskapet/kärnfamiljen som institution och det ökade avståndet mellan folk och elit, alla som viktiga, ja direkt avgörande faktorer bakom rikets fall.

“De flesta i den här mängden har inget fosterland.” Nej, det är inte vad någon mellanstadielärare i valfritt utanförskapsområde skulle säga. Men det vore lika träffande som det en gång var i den eviga staden, då Seneca uttalade de bevingade orden. Klart att det vore förödande för massinvandringsförespråkarna om en ung generation svenskar drog slutsatser av detta, även avseende vårt eget land i vår egen tid.

Jag vågar påstå att Skolverket nu kommer göra sitt allra bästa för att utforma en plan för dessa 14 timmar om antiken, så att man bäst undviker att ge ungdomarna de ovan angivna misshagliga insikterna.


Nej, det är inte brist på timmar som får Skolverket att vilja avstå antiken. Antiklöshet och allt färre historietimmar är varsin del i exakt samma plan. För ‘den som äger nuet äger det förflutna och den som äger det förflutna äger framtiden’. George Orwell.

DN om tillbakadragandet av förslaget

Fria Tider, Joakim Andersen

Publicerad av — 1 kommentar

En helt vanlig lördag 2019. Fem små tecken på västerlandets nedgång och kommande fall.

Mässlingen – vem tog hit den?

Mässlingen var så gott som utrotad i Sverige för tio år sedan – och i övriga Europa med. Nu är den på väg tillbaka med stormsteg. Att det är rädsla för vaccination som lett till att antalet fall i år hittills är över 90.000 och redan fler än förra året, det ger man övertygande bevisning om. Men varifrån kommer denna rädsla och misstro? Har antroposoferna blivit fler? DN:s stora uppslag nämner inte med ett ord det som är så uppenbart för alla som kan tänka lite själva: det handlar om de stora flyktingströmmarna med människor som är analfabeter, som ofta saknar grundläggande kunskaper i hygien och som av religiösa orsaker säger nej till läkarvetenskapen. Och det handlar förstås också om hur vi mött dessa. Utan ens att försöka upplysa dem, än mindre ge dem rimliga incitament, varken morot eller piska. Alldeles utan krav. Alla kulturer är ju lika bra. Och att säga något ofördelaktigt om dem som kommer hit är ju ofint och vem vet, kan leda till främlingshat. PS. Nej, mässlingen är tyvärr inte det värsta som passerat över den – för människor – karantänslösa gränsen. Multiresistenta bakterier är ett många gånger större hot. Sen får vi se hur det blir med ebola.

Trump eller Löfven – vem tror ni DN vill bevaka?

Björn af Kleen skriver ännu en av DN:s oändliga tirader om Trump och även den förtjänar tydligen en blänkare på förstasidan. Jag känner mig verkligen trygg i en sak och det är att om Trump verkligen gjorde något kapitalt felaktigt så skulle han aldrig komma undan, med hela världens vänsterliberala press emot sig. Värre är det med bevakningen av vår egen regim; DN har inte med ett ord berört de omfattande förändringarna i regeringen, där en trojka med vänstertanter försvunnit och det – som av en händelse – börjat glunkas om Löfvens avgång, samtidigt som ett par gråsossar med förhållandevisoanfrätt rykte påstås vara kronprinsarna. Medan Ygeman och Morgan fortsätter lura i vassen. Att inbilla sig att detta inte skulle vara en plan i att möta väljar flykten till SD är ju direkt naivt, men DN låtsas som ingenting, man ställer istället lydigt upp för att ge S den textreklam man är ute efter. Så mycket är det bevänt med den påstått oberoende liberala hållningen. Platt på mage inför makten, sådan är svensk traditionell media, än mer idag än någonsin förr.

Med flygbränsleskatt kommer världen bli mer isolationistisk. Det ger Greta en billig poäng och svenska staten skatter. Samt öppnar för regionala stormakter.

För 75 år sedan skrevs ett avtal om beskattningsfri bensin på internationella flygresor. Tanken var förstås utmärkt. Vid andra världskrigets slut förstod man att vi behövde komma närmare varandra, för att undvika att katastrofen inträffade igen. Insikten är att avstånd inte längre sattes i kilometer utan i tid – och framförallt pengar. Få av oss har som Greta den tid det tar att åka båt över till Amerika. Ännu färre får som hon ekonomisk uppbackning av en miljardär. Att man nu med största sannolikhet snart lär börja beskatta flygbränslet kommer förstås få stora följdverkningar, men eftersom de flesta är så långsiktiga och är trender som redan har pågått ett tag, så lär vi inte ens tänka på dem. T ex att USA isolerar sig alltmer, och varför en liten nation som Sverige återigen blir mer beroende av de europeiska stormakternas välvilja och hugskott. Många av oss kommer dra in på utlandsresandet. Sverige lär nämligen sin vana trogen, sätta skatten högre än några andra – en ‘win-win’ – såväl för staten som de heliga klimatmålen! Greta kommer se det som en seger, samtidigt som politiker som Peter Eriksson (Mp) kommer fortsätta att resa till Skottland för att spela golf. Han har nämligen råd, och det är ju vad som verkligen betyder något, när det gäller vår ‘klimathänsyn’, även de (sken-)heliga miljöpartisernas. På 75 år har vi därmed försnillat ännu en av de viktigaste lärdomarna som kriget en gång gav oss; vidsynthet har fått ge plats för småskuren dumhet, klimatreligion och den djupa statens oändliga rofferi.

Svenska Akademin – från ett av Sveriges starkaste varumärken till utskrattad pinsamhet.

Att man nu ska hitta ny nobelpristagare i litteratur med extern hjälp är nästa tecken på hur vi gräver vår egen grop. Efter 18 (sic!) anklagelser fälldes ‘kulturprofilen’ för en våldtäkt, inte bara mot sitt ord och utan all form av teknisk bevisning. Dessutom var det på sju år gamla minnesbilder, vars enda objektivt fastställbara och verifierade detaljer talar rakt emot det självutnämnda offrets berättelse. Kuturprofilen må ha varit en svinig äktenskapsbrytare och manschauvinism av rang, men att han kunde utnyttja sin position för så dubiösa syften beror helt rått på att såväl attraktion som cynism var ömsesidig – kvinnor har i alla tider attraherats av män med makt, det är biologiskt. Det var när han inte längre hade denna makt som han – och det svenska rättssamhället – kunde offras i häxjakten. Vad metoo, vår egen lilla franska revolution, tagit mer för skalp? Vad sägs om en av de främsta svenska kulturinstitutionernas heder och ära? Världsryktet har förvisso skamfilats av diverse poltiskt korrekta pristagarval, men när man behöver en överförmyndare för att utföra sin ute i världen så uppmärksammade symbolhandling, ja då riskerar vi att slutgiltigt ha gjort oss av med ännu ett av de viktigaste svenska varumärkena. Man skrattar åt oss där ute. Men snart har man bara glömt oss.

Svenska Interkulturella skolan – en skamfläck i 20 år – och inte ens nu vågar man ta ordet islam i sin mun.

DN gör för andra dagen en stor grej av sitt ‘scoop’ avseende oegentligheterna i ‘Svenska interkulturella skolan’. Brott som försiggått i två decennier och som skolinspektionen sett mellan fingrarna med, trots rapporter inte bara om ekonomisk brottslighet och statliga bidrag som gått direkt till Irak, utan också om elever som farit illa, religiösa trakasserier mot flickor som inte burit slöja. Detta senare får anses vara en plausibel förklaring just till varför SI inte sagt något. Det handlar ju om ISLAM. Ett ord som jag genom hela DN:s nätraportering medelst sökning kan konstaterar saknas även nu. I läsarkommentarerna ondgör man sig istället över friskoleväsendet i allmänhet och religiösa sådana i synnerhet. Utan att behöva nämna ordet ISLAM. Och vilket ‘scoop’ sen! Ska DN försöka övertyga mig om att detta kommit dem till kännedom nu? Efter massinvandringshysterin som har varit? Mångkulturfrämjandet? IS-återvändarnas hemkomst? Gymnasielagen? Valet 2018? Anhöriglagen? Nu när allt, så att säga, är på plats – och svårligen låter sig göras reversibelt? Är det inte mer sannolikt att DN samlat alla tips och vittnesmål på hög till den dag då det ansågs tillräckligt politiskt korrekt att berätta? Som alibi för tjugo års tystnad?

PS. Nej jag köper verkligen inte DN, hur den hamnat på vår köksö är oklart och jag vill inte veta. Ibland är det för tungt att öppna tidningen, det räcker ju med ett ögonkast för att inse hur illa det fortfarande är, både med DN och resten av världen. Ingen vändning synlig i horisonten ännu.

Magnus Stenlund