Publicerad Lämna en kommentar

Skatteverket prioriterar svenskarnas reseavdrag framför kontroll av terroristpengar

Skatteverket släpper krav på terrorister och kriminella att bevisa hur de fått sina svarta pengar. Och slutar därmed utreda dem – på så vis får man mer tid att kolla reseavdragen, som nu prioriterats.
*
Två rubriker som ser ut som en tanke dyker upp i pressen nästan samtidigt, där Skatteverket råkar vara den gemensamma nämnaren. Dels ”Terrorexpert till hård attack mot Skatteverket” och kort därpå ”Reseavdragen kostar staten mest – ska nu detaljgranskas”. Kan de månntro ha ett samband?
*
Att terrorexperten Magnus Norell är arg, beror på att Skatteverket lagt ned så gott som alla utredningar om svarta betalningar till terroristmisstänkta och kriminella. Ja, det låter ju milt sagt konstigt. Varför har man gjort det? Dessa utredningar har ju nämligen varit mycket effektiva, när stora likvider hamnat i fickor, vars ägare inte kan eller vill förklara hur de fått tag på dem. I vissa fall har personerna ifråga kunnat sättas dit för penningtvätt. Men även när man inte lyckats med det så har pengarna frusit inne och alltså inte kunnat användas för nya skumma aktiviteter.
*
Men nu tycker alltså Skatteverket att sådana aktiviteter inte längre förtjänar sin plats i byråkratin. Man bedömer att utredningarna framgent inte kommer ge någon effekt. Och man har rätt. Det lär de inte göra. Vilket dock beror på Skatteverkets egen rättsavdelning, som – plötsligt – fattat ett mycket viktigt beslut, nämligen att vända på bevisbördan: från och med nu är det Skatteverket som ska bevisa att de oförklarliga pengarna nått mottagaren pga brottslig aktivitet.
*
Det säger sig ju självt att Skatteverket inte kan göra det. Myndigheten har inga polisiära resurser och även med sådana till hands så är beviskraven för brott alltid hårda. Att utifrån en inbetalning bevisa att mottagaren har varit inblandad i en specifik brottslig aktivitet – eller har avtalat om att göra det – är ju heller inte möjligt om man inte samtidigt har andra indicier. Vilket Skatteverket inte har. Så man har helt följdriktigt lagt ned dessa utredningar. Med konsekvensen att terrorister och andra kriminella nu kan andas ut. Pengarna kan man inte bara festa upp, de kommer också kunna återinvesteras i andra brott och planerade terrordåd.
*
Den lag mot penningtvätt som är riktad främst just mot terrorister och som ger banker och andra penninghanterare stora befogenheter och skyldigheter att agera mot misstänkta transaktioner blir på det här sättet meningslös. Detta är en hantering som kostar bankerna – och därmed i slutändan konsumenterna – mycket stora belopp. Till skillnad från Skatteverket har man inga möjligheter att bara lägga ned. Vi som konsumenter borde vara heligt förbannade. Ja, till och med Skatteverkets egna anställda är upprörda.
*
Kritiken rinner dock av Skatteverkets ledning som vatten på en gås. Man kommer vänta tills det kommer ny rättspraxis på området, säger Marie Carlsson. Man undrar bara varför man inte väntade med kursomläggningen tills sådan praxis kom på plats? Ett rättsfall i Kammarrätten som Skatteverket förlorade 2017 används som svepskäl, men det finns flera fall innan dess som man förlorat av liknande slag och normalt vinner man, Kvällsposten uppger i 90-95% av fallen. Det aktuella kammarrättsfallet nådde ju heller inte HFD, något prejudikat erhölls allts inte. Men nu vill man vänta på ett sådant. Och rättsprocessen i förvaltningsdomstolarna är ökända för att ta lång tid, regelmässigt handlar det om minst fyra-fem år för att få ett avgörande i HFD – inte sällan dubbla den tiden. Och vilka rättsfall ska överhuvudtaget nå HFD nu, när Skatteverket intar positionen att man själva har bevisbördan? Vilket i sin tur innebär att man inte ens driver fallen?
*
Till saken hör att Skatteverket annars alltid strävar efter att få till stånd en rättspraxis, utan minsta hänsyn till att enskilda privatpersoner drabbas. Eftersom det tar t o m ännu längre tid att få ny lagstiftning, en process som inte heller alltid leder till den lagstiftning Skatteverket vill, så driver man processer mot enskilda, som närmast kan kallas för rent okynne. Skattejuristen Andreas Möller skriver om detta i Dagens Juridik: ”Skatteverket driver domstolsprocesser emot skattskyldiga för att dels upprätta praxis så att lagstiftning tillämpas på det sätt som Skatteverket önskar, dels för att räta ut frågetecken där Skatteverket inte själva vet hur verket ska tillämpa viss lagstiftning.”
*
Möller tar upp ett exempel avseende Särskild Inkomstskatt (SINK), där Skatteverket ger avslag utan stöd i lag, vilket därmed antingen den enskilde accepterar eller, med stora processkostnader som följd, driver vidare. Ingen borde väl iofs vara förvånad, det är så här sugna Skatteverket brukar vara på att ta hand om våra pengar. Så varför inte terroristernas?
*
Kanske därför att terrorister trots allt är ganska få och på totalen ger små intäkter. Skatteverket agerar inte i ett vacuum; man drivs av lönsamhetskrav. Såväl stat som kommun letar som bekant just nu med ljus och lykta efter nya kulor som kan betala deras excesser avseende framförallt flyktingpolitiken. När Skatteverket själva räknat ut att staten går miste om 1,8 miljarder pga felaktigt tillerkända reseavdrag, så är det förstås någon på regeringskansliet som tycker att det är dags att omprioritera. Och granskningen av reseavdragen är resurskrävande, eftersom de är små och görs av många.
*
Simsalabim! Vi struntar i jobbiga terrorister, som bara ger en bråkdel av pengarna. Här finns multum att håva in från medelsvensson istället. Känns beteendet igen? Polisen gör ju likadant, trevligare och mindre riskfyllt att plocka in fartsyndare på en väg som alla vet borde vara 70 eller 90 men som man gjort om till 50-väg. Och mycket lönsammare för staten än att jaga farliga brottslingar som aldrig betalar tillbaka sin skuld till samhället.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.expressen.se/kvallsposten/terrorexpert-till-hard-attack-mot-skatteverket/?fbclid=IwAR1C6DBhnvNu2hSyTut4ui0MLovVvpVFL-xg6xabAwISWwzLNBcpTUGI4Pg
https://www.fplus.se/skatteverket-laddar-for-att-stoppa-dagens-reseavdrag/a/GGO9EV
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/skatteverkets-forsok-att-skapa-praxis-genom-felaktiga-metoder-drabbar-enskilda/

Publicerad Lämna en kommentar

EU-parlamentet. I grunden antidemokratiskt.

Publicerat 29/5

I EU-parlamentet samarbetar konservativa med socialdemokraterna i det mesta. Det är Merkels trianguleringspolitik och bekvämligheten av egen majoritet tillsammans som gjort denna totala brist på ideologisk styrning möjlig. Men nu försvinner denna majoritet. Tyvärr öppnar det för Macrons ’mittenextremister’ i ALDE, där bl a Annie Lööfs centerpartister ingår, att på känt manér genomdriva en minoritetspolitisk uppfattning i flyktingfrågorna. Som dessa riskerar att utformas, tillsammans med vår egen Löfvenministärs låtsaspolitik på den svenska hemmaplanen, kan den komma att fungera som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.
Varför EU-parlamentet nu riskerar att drivas av Macron
*
Eftersom när det gäller invandringsfrågorna, de sanna extremisterna idag i själva verket finns i vad som traditionellt kallats för mitten, inte minst Macrons ALDE-gruppering, där även svenska C och L ingår, så är den europeiska ‘blockgränsöverskridande’ samarbetspolitiken – där nationalistiska konservativa utesluts – en mycket farlig strategi för EU. Det kommer tyvärr sannolikt bli än mer av den varan nu.
*
Jag är EU-vän. Ungefär på samma sätt som andra konservativa med mig, så har jag dock blivit mer och mer skeptisk de senaste åren. Det beror på att EU alltmer börjat omformas till en kopia av den svenska modellen. Mer och mer ska ske i EU:s regi. Högre och högre skatter måste därför till för att finansiera kolossen. Och när det gäller det politiska spelet, så är EU närmast en förebild för Sverige: samarbetet över blockgränsen är legio.
*
Konsekvens? Vi tar det goda först. Det utesluter gröna, kommunister och socialister, uppdelade på två partigrupper efter grad av EU-skepticism: EFA och GUE/NGL. Dessa har, tillsammans 108 mandat mot 103 förut.
*
Men det utesluter också ECR, där SD ingår, med 59 mandat (gruppen har tappat stort efter Tories katastrof på hemmaplan och kommer bli än mindre om/när Brexit väl går i mål), liksom EAPN (fd ENF) (58) och EFDD (54) – högernationella resp. populistiska partier – liksom grupplösa (8) och nya partier (30) vars inriktning är blandad. Minst 172 av dessa delegaterna står till höger om våra moderater. En höger som har gått fram, men inte så mycket som man hoppats och långt ifrån tillräckligt för att få inflytande, trots att man omfattar 1/4 av hela parlamentet.
*
Parlamentet omfattar 751 mandat, dvs 376 ger majoritet. De båda traditionellt största grupperna, ‘mörkblåa’ Europeiska Folkpartiet (EPP) med 180 mandat, där M och KD ingår, och röda Progressiva (S&D) dvs socialdemokrater med 145 mandat, har tillsammans tappat 79 mandat sedan förra valet 2014. Det betyder att dessa två har tappat den möjliga majoritet de förut hade – givet att de röstade ihop. Och det gjorde de förbluffande ofta; historiskt har nära 2/3 av besluten tagits av dessa båda grupper tillsammans över de andras huvuden. Resultatet av ideologiernas död, s k ’triangulering’, där enda målet är maktens köttgrytor – aldrig att leda och påverka. Så vad ska hända nu?
*
Tillsammans med den tredje största gruppen, ljusblåa ALDE, når man dock betryggande majoritet: 434 mandat. ALDE, leds av nybildade franska reformpartiet, d v s Macron, tillsammans med Lööfs C och Björklunds L. Här ingår även brittiska Liberaldemokrater som har samlat många Brexitmotståndare, vilket förklarar varför gruppen växt från 68 till 109 mandat. Denna grupp står politiskt oftast mittemellan EPP och S&D och har röstat för det mesta som dessa båda kommit överens om.
*
Skillnaden nu är att ALDE:s stöd blir nödvändigt i nästan alla frågor. Trots Macrons låga popularitet är risken därför stor att hans partigrupp kommer att få kraftigt ökad reell makt. Och trots att partierna till höger om EPP är långt större än partierna till vänster om S&D, så saknar detta betydelse för deras inflytande. Det är m a o samma läge som i svensk inrikespolitik: man ‘triangulerar’ för att undvika att högern får inflytande. Parlamentets majoritetsbeslut hamnar därmed långt till vänster om väljarnas median.
*
Ökad EU-budget och fler lagar på det sociala området är vad Macron kommer kunna erbjuda vänstern i utbyte mot starkare överstatlighet. Högern å andra sidan vill få till stånd ett bättre försvar av de yttre gränserna. Tidigare i vår godkände parlamentet en kraftig förstärkning av EU:s gräns- och kustbevakning Frontex; från 2027 ska 10.000 gränsvakter kunna sättas in för att assistera medlemsländernas kontroll av EU:s yttre gränser. Dessa ska kunna bära vapen och ha mandat att agera även utanför medlemsländerna. Frontex ska också få en mer framträdande roll vid deportationer. Det här kommer dock kräva fler beslut under resans gång, varför Macrons ALDE-grupp kan och kommer kräva kompensationer om de ska vara med.
*
Även om EPP nu lite ovant skulle börja famla högerut för att bilda koalitioner, så är högern inte tillräckligt stor för att skapa majoriteter utan ALDE: 180+172 = 352. Man saknar 24 mandat som man måste jaga bland de populistiska och notoriskt opålitliga. Och att fatta beslut med stöd av t ex nynazister? Då går man hellre till ALDE, trots sakpolitiska förluster.
*
Så, liksom i Sverige, finns det tyvärr mycket stor risk för att EU:s parlament hamnar i händerna på minoritetsgruppen i ‘mitten’. Särskilt illa är detta i den för oss och Europa helt avgörande invandringsfrågan där ’mitten’ i själva verket är extremistisk: ingen partigrupp är troligen lika mångkulturkramande som ALDE. Man kommer bl a försöka få med sina kolleger i EPP-gruppen på tvingande invandringskvoter som länderna inte enskilt har rätt att opponera sig mot. Ungefär som de svenska kommunerna tvingats rätta sig efter Reinfeldts och Löfvens pipa. Det kommer bli svårt, kanske omöjligt, men i de principlösa kompromissernas värld är det omöjliga alltid möjligt.
*
Ett annat stort problem är de båda socialiststyrda länderna i sydväst, Spanien och Portugal, liksom Grekland, som tillsammans svarar för viktiga delar av EU:s yttre gräns. De har ju nationell rätt att släppa in vilka de vill, eller som i Greklands fall, inte råd eller lust att göra något åt saken. Att tvinga dem följa en striktare policy lär inte bli aktuellt så länge som Tyskland är så ambivalent i frågan. Än värre kan det bli om uppgörelsen med Turkiet att hålla gränsen åt EU och Grekland – som ständigt knakar i fogarna – spricker.
*
Därmed kommer ett stort hål i nätet fortsätta att finnas kvar. Och vi vet ju, precis som Spaniens hycklande socialister vet, vart flyktingarna vill, när de väl sluppit in: till Tyskland – och Sverige. Så länge som Sverige fortsätter låtsas som om vi gillar det här kan vi ju inte gärna säga nej heller. Särskilt inte eftersom Sveriges egen yttre gräns helt saknar försvar, såväl mot fientliga makter som inträngande illegala invandrare.
*
Löfvens hyckleri, stort som Spaniens i kvadrat, är också ett stort problem vad avser alla som smiter in illegalt. Hela Sydeuropa, främst Italien, är ju vrålilskna på oss för att vi som den bidragsmagnet vi stoltserar som, lockar in dessa över gränsen. Det är klart att alla därför med varm hand skickar dem vidare till oss. Även dem som inte alls haft Sverige som första mottagarland egentligen. Sådant fixar man med lite trixande, tejp och tippex.
*
Summa summarum: EU:s yttre gräns. Vi står och faller med den, så ja, EU är inte bara bra för Sverige; med den politik vi för är EU nödvändigt. Men EU räcker inte, kommer inte räcka. För de hål som finns kvarstår och kan bli större. Och som den övergripande EU-politiken utformas tillsammans med vår egen så fungerar den som en tratt, där Sverige placerat sig själv just under hålet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/eu-val/
https://www.dn.se/kultur-noje/kristina-lindquist-europas-hogerradikaler-har-anledning-att-jubla-trots-att-valskrallen-uteblev/
https://omni.se/stora-eu-grupper-tappar-livet-blir-annorlunda/a/qLQlJe
https://sv.wikipedia.org/wiki/Politiska_grupper_i_Europaparlamentet

Publicerad 2 kommentarer

Bojkotta XXL

Publicerad 27/5


När näringslivet inte backar sina egna när det blåser, då finns det inga andra kvar som kan sätta något emot pk-folket. Bara det riktiga folket.

Jag förstår själva logiken. Man är ett detaljhandelsföretag. Man är känsliga för vad konsumenterna tycker. Och man vet vilka skriverier som ett anti-pk-uttalande från folk i ledande positioner får. Att sådana skriverier är oundvikliga, eftersom svensk press är en enda stor pk-maskin. Tänk om pk-människorna slutar köpa våra grejor?

Men vänta nu. Det finns faktiskt en annan stor grupp konsumenter. Nämligen folk som inte är pk-människor. Jag tror vi är minst lika många, även om vi vare sig har makten eller pressen bakom oss. Vi måste naturligtvis tydliggöra att XXL:s beslut går rakt emot vår vilja och åsikt. Vi ska bojkotta dem för deras patetiska feghets skull. Och andra företagsledningar till varnagel: inte ett sådant här förhastat beslut till. För det är en snöboll, och den kommer bara rulla snabbare åt fel håll om ni fortsätter att visa total brist på kurage.

Jag brukar skriva om hur vänstern uppvisar feghet. Att det är mobbarna som hamnar till vänster, att det ligger ett sjukdomssyndrom i deras sätt att bete sig. Och att, när de inte längre är skyddade av flocken, faller till föga och gömmer sig direkt. Allt det där står jag för och anser träffande. Men så länge som man har sin mobb bakom sig, då håller man ihop. För är det något vänsterns avgrundsvrål ständigt påminner sina medlemmar om är att ’tillsammans är vi starka’. Där har de rätt.

Därför är det beklämmande att se hur borgerligheten beter sig mot sina egna. Den som begår pk-misstag stämplas omgående, precis som om det varit vänstern själv som dömt. Ni minns väl Reinfeldts första ministär? Hur ministrarna på löpande band sparkades för petitesser. Som att inte ha betalt sin tv-avgift. Denna praxis ser ut att ha blivit allmän. XXL står kanske inte till höger, men de hör till det privata näringsliv där de flesta trots allt har borgerliga sympatier. Det som skrevs av XXL-chefen på fb, att Greta är ”så nära downs man kan komma” måste så klart betraktas som ett övertramp av en man i ansvarsposition. Man kan t o m hävda att det gör honom olämplig för sitt uppdrag, som inte förstått det.

Men att det är Greta som symbol och fenomen som åsyftas fattar ju vem som helst. Och att de allra flesta borgerligt sinnande är helt ense. Man kan också ifrågasätta vad ens personliga politiska åsikter ska ha för betydelse alls, så länge som de uttrycks i den privata sfären. Och var det verkligen formuleringen som föranledde sparkandet, eller var det medieuppmärksamheten och det faktum att chefen helt enkelt hade fel åsikt? XXL är ute på mycket tunn is här. Mediatillpassningen skapar en självcensur som dödar all opposition mot vänsern redan i sin linda.

Vänsterns beteende mot ’sina egna’ skyddslingar är diametralt annorlunda: En vänsterperson sparkas aldrig för subjektivt uttryckta vänsteråsikter, eller ens praktiskt tillämpad vänsterideologi, som t ex att gynna folk med rätt partibok vid anställningar, eller hitta på vänsterjippon under arbetstid. Men skulle de hävda en högeråsikt, hur sann och civiliserat uttryckt den än är, då ligger de risigt till. Se vad som hände Woody Allen efter sina uttalande om metoo: bojkottad direkt – av Amazon.

Givetvis blev min läsarkommentar i DI – riktad som ett öppet brev till fega näringslivstoppar – omgående censurerad av ’Ifrågasätts’ moderator. Jag ska pröva på SvD och DN, så får vi se vad som händer där. Men av läsarkommentarerna att döma så bekräftas både på DI och SvD precis det jag säger: det är munkavle på om Greta i hela näringslivet. Och på DN får vänsterdemagogerna tonvis med likes för att hata XXL-chefen, så klart. Nedan min läsarkommentar:

Sparkad för ‘olämpliga synpunkter’ på sin privata facebook-sida? Det hade väl varit en sak om det handlat om olaglig uppvigling eller hatbrott. Det här är politiska åsikter som delas av väldigt många i det breda folklagret. Om än uttryckta på ett sätt som kan förtjäna kritik, så är det orimligt att det ska leda till avsked. Det visar hur eftergivet och känsligt näringslivet är för pk-etablissemangets påtryckningar. Mycket obehagligt, eftersom det gör opposition från dem som har plattformarna, finansiering och förmåga, närmast omöjlig. Liksom från deras anställda.

Det går an, som C. J. Love Almqvist skulle ha sagt.

Samtidigt talar sportens Johanna Frändén på twitter om hur hon längtar efter att miljörörelsen ska bli militant ‘på riktigt’. Och ‘SOM hon längtar efter våldsromantik.’ och hur världen ska tas över av en hemlig miljö-Illuminati-diktatur. Uttalanden som strider mot lag – från en människa med arbete framför kamera i skattefinansierad statlig television. Utan åtgärd.

Näringslivstoppar – ni måste fråga er om det är den här utvecklingen ni vill ha. Ni är sannolikt de enda som har möjlighet att vända utvecklingen. Frändén fick över 800 likes för sina uttalanden. Nästa steg är att man faktiskt också går från ord till handling – ingen säger ju emot. De som vill varken får eller vågar, för då är det tack och hej. Ynkligt. Fegt. Skrämmande.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.di.se/live/xxls-sverigechef-gar-pa-dagen-efter-han-mot-greta-thunberg/
https://twitter.com/juanitafranden/status/1131845720821161984
https://www.dn.se/ekonomi/xxl-chefen-fick-ga-efter-inlagg-om-greta-thunberg/
https://www.svd.se/greta-thunberg-hanas-pa-vdns-facebook

Publicerad Lämna en kommentar

Johanna Frändén längtar efter en militant miljörörelse. På riktigt.

Publicerat 26/5

Frändén på tv-sporten längtar tills miljörörelsen blir militant på riktigt. Under tiden kan hon ta en lång pausvila från tv-rutan. Utan lön, tack.
*
Vad skulle någon på facebook säga om jag påstod att jag ‘längtade efter att SD blev militanta på riktigt!’ och att det är ‘den enda våldsromantik jag hyser men SOM jag hyser den!’
*
Jag gissar att jag skulle bli avstängd på en kvart och åtalad för uppvigling. Mitt konto skulle försvinna. Eftersom det med stor sannolikhet också är ett lagbrott (uppvigling är straffbelagd) och definitivt ett brott mot fb-policy, så vore det ju heller inte helt oförtjänt.
*
Vad skulle min arbetsgivare säga? Om vi ponerar att jag jobbade i offentlig sektor skulle jag faktiskt riskera avsked. Jag skulle nästan var jag än arbetade bli utfryst och ansedd som ett självklart bevakningsobjekt för Säpo att hålla reda på. Och om jag jobbade inom media, särskilt då public service, så skulle man under alla förhållanden stänga av mig från arbeten framför kameran. Ganska snabbt skulle jag förstås också få klart för mig hur tvärt min karriär dött och hur oanställningsbar jag blivit.
*
Men. Nu är det ju inte jag som säger så. Ingen annan vit man heller. Och det är inte SD det gäller. Det är sportjournalisten Johanna Frändén. Och den rörelse hon längtar efter ska bli militant ‘på riktigt’ är så klart miljörörelsen, som hon antyder ju redan har militanta drag. Johanna inser själv att hon ‘håller på att radikaliseras’ och längtar efter att ett hemligt miljö-Illuminati ska ta över jorden. Och hon är en betydelsefull influencer; över 800 gillar hennes utkast.
*
Ordet ‘militant’ är definierat just som våldsbenägen, våldsdyrkande. Och om man ‘hyser så mycket våldsromantik’ som Johanna, så att man använder stora bokstäver, så måste det tolkas som man ser framför sig klimatskeptikerna dingla i lyktstolparna lite här och var, eller i alla fall att man i Kristallnattsliknande lynchmobbar far dra runt på stan för att med basebollträn göra upp med dem som kör stadsjeepar, eller som inte källsorterar ordentligt. Det är våldsromantik det. Och när sådana tankar väl fötts så brukar de snart övergå i handling, åtminstone om mobben är tillräckligt stor.
*
Att pk-människor börjar tala om våld är förstås djupt oroande. Man längtar både till mans och kvinns. Och det är ungefär lika accepterat att slänga ur sig sånt här, som att påstå att man curlar sina ungar. Det är ju för ett gott syfte, och visar hur fin man är som människa. Då går nästan vad som helst för sig. Vi ska inte tro att alla heller orkar vänta hur länge som helst på att få gå från ord till handling. En majoritet nu, som upplever sig riskera att förlora både makt och majoritet – den kan radikaliseras snabbt. Precis som Frändén själv så öppenhjärtigt medger.
*
Jag ska vara kort den här gången: jag vill inte se Johanna Frändén i rutan mer. Inte i AB:s spalter heller för den delen, men det kan jag göra mindre åt. Det viktiga är att skattefinansierad så kallad objektiv statstelevision inte betalar lön till människor som längtar efter att få göra diktatur av Sverige, vare sig det är en ny Hitler, Stalin eller Väder-Per man vill sätta på tronen.

XXL var snabba att sparka sin chef. Pöbelstämningen hann knappt ens uppstå.

Frändéns twittrande skedde vid nästan samma tidpunkt då XXL sparkade sin Sverigechef för att denne uttalat sig klumpigt på sin privata facebooksida avseende Greta Thunberg. Att det i det privata näringslivet alltså anses vara nödvändigt att straffa sina anställda när de gör sina politiska åsikter (till höger) offentligt kända är beklagligt för yttrandefriheten på alla sätt.

Att Aftonbladet låter en krönikör yttra sig på ett antidemokratiskt och våldsdyrkande vis är lika beklagligt, men av motsatt skäl: det visar ju inte alls att yttrandefriheten mår bra, när ett större tillåtande praktiseras avseende dem som med våld vill störta demokratin och dess frihetliga ideal, än för de demokratiska och frihetsvänliga krafterna själva.

Aftonbladet legitimerar en kraftig radikalisering av miljörörelsens mest fanatiska falang, när man låter Frändén sitta i orört bo. Man sätter inte stopp medan man har chansen. Just här, mellan våld och icke-våld har det alltid gått en mycket tydlig linje för den som är sann demokrat. Det borde det göra fortfarande.


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft


PS. Det här är en ‘favorit i repris’ som fortfarande skaver. Jag är personligen skitsur på att Frändén inte ens prickats av AB och att det inte blivit liv och uppståndelse kring hennes stenkorkade uttalanden. När jag skrev om mina synpunkter om fröken ‘Juanita’, blev jag istället censurerad av tidningarnas moderatorer för läsarkommentaren. Hennes åsikter anses tydligen försvarbara, men inte nödvändigtvis så försvarbara att de bör delges svenska folket.

Vad vi tydligen alltså måste vara på det klara med är att svensk media inte alls är främmande för våld. Tvärtom. DS.

Publicerad Lämna en kommentar

Fler svenska liv offras pga multiresistenta bakterier än pga den ökade kriminaliteten.

Ursprungligen publicerat 25/5

Ännu en artikel som tyvärr är lika aktuell idag som när den först publicerades på facebook. Antalet smittade av multiresistenta bakterier, sådana som antibiotika inte hjälper mot, har tredubblats i Sverige mellan 2009 och 2016. Över 4.000 fall nu, betyder att detta hör till en av våra största dödliga hälsofaror – och detta är bara början. Fortsätter utvecklingen så är vi snart i den situation vi var innan antibiotikan kom. Barn, gamla och svaga riskerar i så fall livet varje gång de insjuknar i något som till en början liknar vanlig förkylning, och även för den som befinner sig i sina bästa år kan MRSA och dess obehagliga kusiner innebära döden, eller åtminstone mycket långa och svåra sjukdomsperioder. Vi saknar helt enkelt botemedel. Ansträngningarna på vårdapparaten kommer givetvis öka i motsvarande mån – såväl kostnaderna som platsbristen/kötiderna. Vi är inte där ännu, men trenden talar för att en närmast okontrollerbar ökning är att vänta om inget görs. Och vad ska man då göra?

Det handlar om dem som reser hit.

Om detta är meningarna delade. På SVT Vetenskapsredaktion talar man om riskerna för dem som ger sig ut på resa, men inte dem som reser hit. Centern skrämmer gärna oss med hur antibiotika i djurfoder skulle sprida antibiotikaresistens till människan. Man driver därför ett EU-valprogram som går ut på att begränsa just antibiotika i djurhållningen. Men centerns påståenden är ovetenskapliga. För det första är forskningen glasklar med att antibiotikaresistensen i n t e kan överföras till människan genom förtäring av kött, se Weidmo Uvells artikel i länk nedan. Oavsett hur pumpade med antibiotika djuren alltså än är. Om den industriella användningen av antibiotika i djurhållning på annat sätt kan leda till uppkomst av fler multiresistenta bakterier, som även ger sig på oss människor, är en tes som är lika svår att bevisa som att motbevisa. Vårt obehag inför den här typ av risker exploateras gärna och kraftigt, men sanningen är alltså att vi inte vet – och att det finns betydligt mer direkta samband som vi vet mycket mer om.

Antal årliga MRSA-dödsfall i Europa: 33.000

Det handlar alltså om flyktingarna. Det är dem som förklarar ökningen av MRSA och en hel del annat smittsamt. Det här säger Folkhälsomyndigheten öppet, men informationen sprids naturligtvis inte, eftersom den rent politiskt är så kontroversiell. Enligt Rebecca Weidmo Uvell så beräknas antalet dödsoffer i Europa pga multiresistenta bakterier till 33.000 i dagens årstakt, samma siffra som centern använder. Men som myndighetens studie visar, så är inga av dessa dödsoffer härledda från djurhållningen, däremot efter kontakt på sjukhus. Det finns alltså få saker som är farligare för oss, än att hamna på sjukhus. Varför?

Hälsoscreening saknas vid gränskontrollen. Sådan vi kräver för katt och hund.

Därför att där befinner sig idag mängder av människor fullproppade med just multiresistenta bakterier. Så många som 25% av alla flyktingar bär sådana när de kommer hit, enligt en studie av Imperial London Collage, 2018. Eftersom svensk flyktingmottagning saknar hälsoscreening som obligatorisk test, så vandrar många av dessa alltså direkt vidare till något av våra sjukhus; de utgör nästan 60% av sjukdomsfallen. I stort sett resten är smittade – av dessa – på sjukhusen: 75% av det totala antalet fall, grovt skattat minst 25.000, har fått sin smitta därifrån (dvs många av dem som redan är bärare när de kommer hit har också smittats genom sjukhusvistelse).

Årliga svenska dödsfall? Fler än i trafiken. Betydligt fler.

Så hur många svenska liv handlar det om? Räknar man baklänges, med Sveriges andel av Europas flyktingströmmar, dessutom snedfördelad från de främsta riskområdena Afghanistan (50% risk) och MENA (33%) så är det inte orimligt att anta att Sverige har ca 7-8% av EU:s totala antal dödsfall, 33.000, dvs ca 3000. Av dessa dödsfall är 60% bärare, och säkert är en hög andel även av de sjukhussmittade också flyktingar, men upp till ca 1000 döda infödda svenskar per år är inte orimligt att räkna med, som en direkt följd av importen av multiresistenta bakterier. Det är fyra gånger fler än i trafiken, där den s k ‘nollvisionen’ råder. Till detta kommer de många fler som lever ett liv med kraftigt nedsatta kroppsfunktioner och sjuklighet som är kroniskt obotlig.

Sambandet med flyktingtillströmningen blir extra starkt när man inte exkluderar bärarna som fört hit smittan. Efter flyktingtoppen 2015-2016 blev denna grupp något mindre, och därmed minskade även totalen något 2017. Men de sjukhussmittade har alltså fortsatt att öka 2017 såväl som 2018; en följd av att de resistenta bakterierna etablerat sig här, men sannolikt även pga att en sämre mathygien har importerats tillsammans med bakterierna – det är ju denna som från början förklarar varför förekomsten är så mycket högre i framförallt Sydasien och MENA-regionen.

Varför ingen hälsoscreening?


Det finns god anledning att fråga sig varför hälsoscreening inte införts vid den svenska flyktingmottagningen. Våra husdjur är man som bekant mycket mån om att skydda från smittor och sjukdomar utifrån. Karantän är en självklarhet om det inte finns vaccinationsprotokoll etc. Och en screening skulle kunna skydda vår befolkning på samma sätt; förebygga vidare spridning av multiresistenta bakterier. Ganska självklart kan tyckas. Så varför inte?

Svaren på frågan är två, båda lika enkla som cyniska. Det första är att detta skulle öka mottagningskostnaderna markant, vilket skulle synas i regeringens budget och gå på tvärs mot vad de själva säger – flyktingarna kostar ju inte alls, och om de kostar så är det väldigt lite – och bara mindre och mindre. När regeringen inte ens vill använda EU-fondens medel för immigrationskostnader som hade varit gratis för oss men fått bruttobudgeten att öka, så förstår man hur de tänker (se tidigare krönika). Det andra skälet är att en annan frågan då omedelbart skulle uppstå: vad gör vi med de 25% som bär sådan smitta? Alternativ ett: skickar tillbaka dem? Lär inte finnas på kartan för de godhjärtade. Men samma människor väljer heller inte alternativ två, som innebär särskilda karantänsjukhus, med kostnadsökningar som skulle få hälsoscreeningen att framstå som närmast gratis.

Så det får bli alternativ tre, man låter bli att berätta. Kostnaden mäts i svenska liv, som redan idag är långt högre än antalet dödsoffer för skjutningar och andra kriminella aktiviteter. Men de är ju mycket mer anonyma. Jag antar att vår skurkregim är väldigt tacksam över hur lite uppmärksammade dessa dödsoffer är. Om antalet fortsätter växa exponentiellt så lär det dock bli svårare att lägga locket på. Men också oerhört mycket svårare att stoppa utvecklingen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft


https://uvell.se/2019/05/22/antibiotikaresistensens-verkliga-anledning/
https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2016/mars/snabb-okning-av-resistenta-bakterier-av-typen-mrsa/
https://www.cidrap.umn.edu/news-perspective/2018/05/drug-resistant-bacteria-found-25-migrants-europe
https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/varannan-bar-pa-resistenta-bakterier

Publicerad 2 kommentarer

Varför vill svenska arkitekter inte bygga vackra hus? För att vi ska glömma vår historia förstås.

Publicerat 24/5 och mer aktuellt än någonsin.

Är det fler än jag som observerat att nya hus tenderar att bli fulare och fulare? Att man försöker dölja brist på äkta kreativitet genom att skapa hus som inte ser ut som hus och som gärna ger intrycket av att kunna rasa vid minsta vindstöt? Ofta klossar som direkt hämtade ur Minecraft-spelet, ibland avskalade alla detaljer, som Monopolspelpjäser. Och med färgscheman som är designade för att skära sig maximalt.
*
Vi som vill bevara svensk kultur är sällan helt observanta på att det visuellt mest påtagliga sätt denna kultur raseras är i den nya svenska arkitekturen. Anledningen till att vi inte kopplar ihop det är flera. Dels ser vi kanske inte någon särskild ideologisk koppling. Dels har förfulningen pågått så länge att vi vant oss. Dels är trenden internationell.
*
Börjar vi bakifrån så är det sant att vi ser fula hus i stort sett överallt. Det beror bl a på kostnadsrestriktioner och på att de flesta länder saknar den rigorösa kontroll-apparatjik som den svenska Plan- och Byggnadslagen stoltserar med. Det vill säga, det tillåts på gott och ont både bra och mindre bra byggnationer. Internationellt finns också både bra och dåliga trender. ingenstans är den dåliga smaken däremot så enväldigt rådande, institutionaliserad – och uppmuntrad av staten – såsom den är här.
*
Den svenska förfulningen inleddes på 30-talet, då s k funktionalister såsom Le Corbusier, som ville rasera hela Stockholms innerstad och ’bygga om den för människor’. Hans inflytande har varit förödande, särskilt i totalitärt orienterade stater, och inspirerat och korsbefruktats med stalinistisk brutalbetong. Också den franska nazistiska Vichyregimen hyste en ömsesidig kärlek till den upphöjde huskonstnären, som alltså ansåg sig vara människans bästa vän och själv veta bäst hur hon ville bo.

I princip alla Corbusiers idéer saknar stöd i praktisk forskning. Tvärtom, människor vill inte alls bo i hus som utformas som fyrkantiga skokartonger om de får välja. Vi vill inte bo eller vistas i punkthusmiljöer om man istället kan få bo i eller åtminstone promenera bland sammanbyggda stadskvarter. Och vi tycker oftast det är vackert med snickarglädje och detaljer och variation. Det är inte subjektivt. Det är neurologiskt konstaterat i vetenskapliga tester.

Att den socialdemokratiska demoleringen av svenska stadskärnor (med en Domuslåda och ett Folkets hus som obligatoriska ersättare) huvudsakligen genomförd under 50- och 60-talen, innebär att vi redan vant oss vid fula hus. Vi minns inte hur vackra våra städer var, utan ser dem som pittoreska undantag, om vi råkar komma till Sigtuna eller Visby (vars stadsmur också den var mycket nära rivning).

Att skövlingen kom till stånd berodde alltså på inspiration från modernismen och utfördes i princip som en lite småskaligare variant av de östeuropeiska totalitära staternas praktiska tillämpning. Och det var i allra högsta grad en ideologisk poäng bakom: man skulle på det här sättet ta fysisk död på det borgerliga samhällets yttre kännetecken. Vi skulle inte ha någonting kvar att påminnas om denna tid. Och som sagt, man har lyckats ganska bra. Det finns ju i praktiken ingenting som påverkar helhetsintrycket av vårt land mer än arkitekturen.

Det är förstås precis samma sak som alltså nu pågår i kultursektorn, där svenska fornsakssamlingar kastas och förbud mot runtecken utreds. Att smaken är som baken, delad, och framförallt lättpåverkad dessutom, är ju sant. Vänstern insåg med förtjusning att man i breda folklager lyckats inympa idén att modernistisk arkitektur är höjden av finess och smaklig förfining. Åtminstone Corbusiers 30-talsvillor har lyckats få denna status, sannolikt därför att de byggts i rätt lägen och med hög kvalitet.

De monstruösa efterapningar som postmodernistiska arkitekter nu uppför på löpande band, saknar dock alla kvaliteter. Den framstår som groteska nidbilder av Corbusiers minimalism; fullständigt urspårade; smaklösa försök att härma den avgudade läromästaren – man har degenererat totalt! Och samtidigt som man av varandra lovprisas och upphöjer sig själva till nyskapande, så bor man helst i sekelskifteshusen inne på Södermalm eller, varför inte, i en snickarglädjefull stuga på landet.

Jag vill med detta inte säga att allt nytt är eller måste vara fult. Inte alls. På rätt plats och i rätt proportioner så både kan och ska stora och höga nya hus kunna byggas. Undantag och omväxling uppskattas generellt. Och tät stad är både nödvändigt, energieffektivt och något som vi tycker om att bo i. Riktigt höga hus är också coolt, om de placeras rätt och gärna bildar skyline tillsammans, inte halvmesyrer utspridda att förfula stadslandskapet lite överallt. Värtan hade kunnat vara en utmärkt plats, Kista är det definitivt. Men ju högre husen är desto viktigare är det ju att de utformas så att de blir vackra.

Motståndet mot att bygga i klassisk stil, så som folk tycker om, är massivt i den svenska arkitektkåren, och kallas för bakåtsträvande. Ett vackert exempel i Växjö motarbetades med näbbar och klor, men ser nu ändå ut att komma till stånd (länk nedan). Hatet mot all traditionalism beror sannolikt bl a på ren inkompetens och oförmåga att rita sådana hus. Men också pga att man drivs av en kännetecknande vänsterideologisk strävan att rasera det gamla. Skråets motstånd mot att låta sig ledas av folkviljan understöds också aktivt av byggbolagens minimala intresse att öka kostnader för detta ändamål och av kommunpamparnas egna vilja att framstå som progressiva.

Det är dags för fler att uppmärksamma Arkitektupproret. Ju större denna rörelse blir, desto mer kan den totalitära omvandlingen av det svenska kulturlandskap som fortfarande finns bevarad i våra städer motverkas. För 100 kronor om året bidrar du bland annat till att riktigt dåliga förslag möts med konstruktiv kritik. Exempelvis närmast helt ideella motförslag, såsom Arkitektupprorets ritning för nytt kontorshus på Kungsgatan i Norrköping, ritat av Mikael Grahn, Stadsliv AB, i klassisk stil, istället för en horribel nymodern klosshistoria av ÅWL. Länk till detta projekt och till medlemsanmälan finns nedan.

Låt Arkitekturupproret bli ett upprop som får det folkliga stöd det förtjänar – anmäl dig idag.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft


http://www.arkitekturupproret.se/2019/04/12/alternativt-forslag-till-kvarteret-bagaren-i-norrkoping/
http://www.arkitekturupproret.se/om-au/bli-medlem/
https://samnytt.se/klartecken-for-att-bygge-i-sekelskiftesstil-i-vaxjo/
https://sv.wikipedia.org/wiki/Le_Corbusier

Publicerad Lämna en kommentar

Brottsligt miljardslöseri på Energimyndigheten – chefen slår ifrån sig…

Så var det dags igen. En politruk med rätt partibok, utsedd av regeringen och direkt från regeringskansliet till generaldirektörsposten på Energimyndigheten, slår ifrån sig och ’vet ingenting’ om brottsligt miljardslöseri i samband med långivning till ’klimatsmarta hus’. Robert Andrén, som han heter, lägger hela skulden på sin företrädare, men har i sin roll på regeringskansliet varit den rapporteringen gått till och som kunnat stoppa kulregnet om han velat eller brytt sig. Det har han inte, varför då kan man undra?

Ja, ett viktigt skäl är förstås att det handlar om heliga klimatpengar. Orden ’grön hållbarhet’ i en låneansökan öppnar dörrar som annars varit en solid betongvägg. Snällbedömningar är legio. Här är det, precis som i flyktingfrågor, hjärtat som styr. Då är det inte så noga. Här är det inte bortkastade miljarder som räknas, utan den goda tanken.
*
När Energimyndigheten bildades en gång på 90-talet så flyttades ca 120 tjänster från Stockholm till Eskilstuna. Detta var ett led i den statliga utlokaliseringsstrategin som skulle få hela Sverige att leva. Kostnaden för de konsumenter, vars intressen myndigheten fanns till för att bevaka var dock enorma. I princip alla kunniga medarbetare slutade och energibolagen har sedan dess kunnat sköta sin prissättning lite som de vill.
*
Nu har ansvaret för subventionerade lån avseende ’grön tillväxt’ och ’klimatsmart teknik’ lagts på denna redan från början dysfunktionella myndighet, och följderna har alltså inte låtit vänta på sig: ingen har haft koll på vart de utlånade pengarna gått. Enligt förre GD:n, Erik Brandsma – som givietvis inte heller anser sig ha något som helst ansvar – så har allt skett med regeringens goda minne, och man har ’redan från början varit medvetna om att det här varit en utmaning’. Vilket är detsamma som att säga att man har accepterat de lösa bolinerna. Amen.
*
Det finns de som inbillar sig att tjänstemannaansvar inte finns alls. Som en av läsarna påpekar så är det en missuppfattning. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år, BrB 20:1. Försvunna handlingar, bristande diarieföring och låntagare som inte betalar förefaller vara oaktsamt, minst sagt. När det dessutom handlar om miljardbelopp så bör brottet även kunna betraktas som grovt. I så fall kan man döma till upp till sex års fängelse.
*
Så hur blir det, JK? Kommer vi att få se ett åtal? Kommer trådarna till regeringen och ansvarigt statsråd som vanligt visa sig vara rena bredbanden, efter de inledande förnekandena? Och blir det då nya – och meningslösa – KU-förhör och misstroendevotum? Ska vi gissa? Partiboken räddar nog även dessa goda medlemmar. Den sittande skurkregimen har ju stöd av en visst grönt Lööf, en av de allra starkast troende i Grönkyrkan, och en som alltid ställer upp för regeringen när det blåser hårt.


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/sverige/haveri-nar-myndighet-gav-halv-miljard-i-lan-till-gron-teknik/
https://www.dn.se/nyheter/sverige/tidigare-generaldirektoren-slar-ifran-sig-vi-har-varit-tydliga/
https://www.dn.se/nyheter/sverige/regeringen-fick-inget-veta-om-de-misstankta-lagbrotten-pa-energimyndigheten/
https://lagen.nu/1962:700#K20

Publicerad Lämna en kommentar

Om pensionen, gökungar och curlande förmyndare

“Gärna medalj – men först rejäl Pension”. Känner ni igen den? 61 år var till nyligen en tidpunkt i våra liv då vi kunde rensa skrivbordet för att ägna oss åt att umgås med barnbarnen, vår favorithobby och bosätta oss i sommarstugan. 61 år är det också sedan sossarna efter ATP-omröstningen genomdrev sin linje, om kollektivt sparande i statlig regi, trots att det fått mindre röster än de båda snarlika borgerliga förslagen tillsammans fått. Centern agerade då, som så ofta förr och senare, sossarnas nyttiga idiot, genom att splittra upp motståndet.

Nu har man med ens ryckt upp målgångsstolparna och vi får vackert sitta kvar vid skrivbordet några år till, trots musarmar och lite skumma ögon. Eller kröka rygg och göra några tusen tunga lyft till. Enahanda uppgifter som vi är ganska less på, men som vi uthärdat för att den svenska arbetsmarknaden sällan erbjuder möjlighet att gå till något nytt efter 50. I ett penndrag har man alltså ökat vår livsarbetstid med nästan 10%, medan vår tid i pension samtidigt minskat med så mycket som 15%! Och detta är med all sannolikhet inte sista gången denna relation försämras.

Vad som faktiskt är än värre: vår tro på staten som garant för pensionen har brutits. Vi har – eller borde nu ha – insett, att det kommer fler försämringar. Och det slår oss då att vi är fullständigt utelämnade, nu på livets höst som det heter, då vi faktiskt inte orkar göra mer. Eller inte får göra mer – på grund av den rådande ungdomskulten – ens om vi både vill och kan. Valfriheten har plötsligt blivit ofrihet och tryggheten en isande kall otrygghet.

Den gamla folkhemsstaten kan liknas vid en förälder som inte litade på sina barn. En förmyndare som höll i pengarna, eftersom den utgick ifrån att vi skulle slösa bort dem annars. Precis som många misstänkt visade det sig snart att förmyndaren ansåg sig fri att omfördela pengarna lite som det passade; ge mer till ’sina egna barn’, eftersom de räknades som ‘mer behövande’. De behövande var förstås låginkomsttagare, men vi kan också kalla dem för ’de egna’ barnen, eftersom de nästan alltid samtidigt var sosseväljare. Mindre gick förstås till ’grannens ungar’, d v s ’höginkomsttagarna’ – ovanför en brytpunkt gick (och går fortfarande) allt de betalade in till de kära sossebarnen. Opålitligt, skulle en del kunna tycka, rent av försnillande. Men rättvist enligt sossarna, och det var ju de som bestämde. Och pengarna fanns ju i alla fall fortfarande där; visserligen inlåsta i folkhemmets kassakistor, men folkhemmet tillhörde trots allt ändå oss alla, bara liksom lite mer till sossarna.

Men så hände det. Förmyndaren blev förälskad i en annan. De gamla favoriterna, sossebarnen, blev särkullbarn; ni vet de där oönskade i arvsskiftet, som bara får sin laglott? Det var ju inte så kul, och det värsta var att den nya favoriten, det gemensamma barnet, tyvärr inte hade några pengar med sig in i boet. Enligt samma ’rättvisenorm’ som förmyndaren använt förut, så ansåg hen att det nu var dags att ta från särkullen. ’Höginkomsttagarna’ – som plötsligt omfattade de flesta heltidsarbetande medelålders svenskar – och därmed faktiskt väldigt många sossebarn, fick nöja sig med ännu mindre. Så småningom skulle väl dock de nya barnen, som blivit några stycken vid det här laget, i alla fall kunna bidra lite grand. Och laglotten var ju i alla fall säker. Trodde man. 

Tiden gick och de gemensamma ’favoritbarnen’ blev bara fler, och de som kom nu saknade inte bara pengar och förmåga att göra sig förstådda här, utan också den mest grundläggande utbildning. Dessa nytillkomna bidrog inte till att fylla på i folkhemskistan alls; tillsammans började de istället i allt snabbare takt dränera den. Redan innan de ens gått i pension. Än värre – de fick själva barn, som vår släpphänte förmyndare helt försummade. Ingen lärde dem de umgängesregler vi andra hade, de skulle få vara som de själva ville. Och när de skolkade från skolan, så fortsatte förmyndaren att curla dem, trots att det var det enda som skulle kunna ge dem en egen försörjning; hen gav dem fickpengar från folkhemskistan istället, så att de klarade sig ändå. Som vi ju vet händer detta ibland med favoritbarn. En del lyckas på något sätt behålla ett eget driv ändå, men många blir odrägliga. Det är inte deras fel och de mår inte bra av det. Det är den curlande föräldern som är boven. Men det är som bekant omgivningen som får ta smällen. 

Gunnar Hedlund, centerledaren som svek i ATP-omröstningen 1957, tyckte ingen borde kunna vara ‘gramse på honom’. Bara Tage Erlander tyckte det var roligt sagt. Vår egen tids nyförälskade sosseförmyndare tycker inte heller att någon borde vara arg på hen. Hen har ju bara varit lika konsekvent opålitlig som alltid. Man kan faktiskt hålla med om det. Som allmänborgerlig kan jag nästan känna en viss skadeglädje över att sossebarnen nu har fått smaka sin egen medicin. Undra på att det mullrar där ute! Men det finns en skillnad. Och den består i att de nya ’favoritbarnen’ aldrig varit delaktig i byggandet av folkhemmet. Kistan som vi och våra föräldrar ändå gemensamt slitit för att fylla på, var och en efter förmåga, har varit begränsad, men räckt till vad man lovat. 

Nu finns det inte någon möjlighet för någon av oss att säga vad som ska bli över. Vi får ju inte ens prata om saken! Ingen kostnadsstatistik får tas fram, och förmyndarens förälskelse, ja den verkar aldrig ta slut. Med en aldrig sinande ström av nya favoritbarn – och illa anpassade barnbarn – så är det ingen som kan överblicka konsekvenserna. ‘Gökungen’ har kanske redan växt oss ur boet; det är först om ett par år vi vet säkert. För oss som är – eller snarare var – nära pension, så är det inte längre den där valet mellan drömresan eller favorithobbyn som hägrar. Bara magknip. Våra egna barn – kommer de att kunna förlåta oss den bistra framtid som väntar dem, när folkhemmets kassakista tömts? Och vårt eget val, som skymtar, när osthyvelprincipen inte längre räcker till, är det ättestupan eller fattighuset?

Till den som tycker hela den här tankegången luktar egoism, så är mitt svar att det är sant, så är det. Min motfråga är: är det för mycket egoism att begära trygghet för sin egen ålderdom och för sina barns framtid?

Publicerad Lämna en kommentar

SVENSK ANTINATIONALISM ÄR INTE SVARET PÅ STORA LÄNDERS OCH FOLKGRUPPERS AGGRESSIONER

SVENSK ANTINATIONALISM ÄR INTE SVARET PÅ STORA LÄNDERS OCH FOLKGRUPPERS AGGRESSIONER

Jag betecknar mig gärna som svensk nationalist, jag är stolt över mitt land, eller var det i alla fall, och hoppas kunna bli det igen. När en artikel med denna rubrik toppar DN:s nätsida så är det klart att jag kastar mig över den för att se vad de nu hittat på för dumheter. Men så ser jag att det är Richard Swartz som är författare.

Swartz tillhör inte DN:s nya postmoderna ledarpöbel. Inte alls. Han är en person jag respekterar djupt för sitt enorma kunnande och för åsikter som baseras såväl på all denna lärdom som på lång erfarenhet och en utmärkt logisk förmåga att bringa ordning i den ständigt ackumulerade och uppdaterade pålästhet. Jag har också haft förmånen att personligen korrespondera med honom och fått artiga svar. Inte minst uppskattar jag hans stöd för yttrandefriheten som han var ensam om på DN att ge luft åt, under den obehagliga metoo-kampanjen i höstas, då han stod upp för Expressens Heimersson, inte för honom personligen, utan för hans rätt att skriva om metoo utan att sparkas.

När han därför skriver om nationalismen som ett hot, så läser jag uppmärksamt vad han skrivit innan jag avkunnar min dom. Och väl kommen till sista bokstaven i hans krönika, så har jag inte hittat ett enda kommatecken som jag inte kan hålla med om i princip. Det är utan tvivel så att de stora makternas inåtvända navelskådande utgör ett påtagligt hot. Mot oss som ett litet, frihandelsberoende land och i förlängningen, i värsta fall, mot världsfreden.

Nu kommer vi till mitt Men, som ni väl har väntat på. Mitt men som redan finns i min rubrik – antinationalism av det slag vi anfäktas av i Sverige är rakt inte svaret. Tvärtom måste ett litet land som Sverige kunna hålla två saker i huvudet: dels en insikt om att vi är små och beroende av dessa stora länder ute i världen. Att det är fördelaktigt för oss ju öppnare de är. Men att det samtidigt, i detta avseende som i så många andra, inte är vare sig lämpligt eller möjligt att som ett litet land försöka “gå före och visa vägen”. Vi måste vara pragmatiker som bevakar våra nationella intressen. Ingen annan gör det åt oss. Och ingen, absolut ingen bryr sig, när “det lilla världssamvetet” försöker markera hur andra ska bete sig genom att vara något slags uppfordrande pedagogisk förebild. Den taktiken är klok och uppskattad när man är förälder eller företagsledare. Fungerar dock mindre bra om man är barn eller underställd, och definitivt inte i den råcyniska världspolitiken. Det är som att hunden i familjen plötsligt skulle ta sig ton och skälla ut husse varje gång han låter den bajsa utan att plocka upp på allmänningen. Husse kommer sannolikt inte bry sig ett dugg. Bara bli sur över tillrättavisningen och läxa upp hunden för att den skäller. 

Swartz debattinlägg kommer tyvärr säkert tolkas som stöd för antinationalismen. Jag är inte säker på ens om han själv skulle vilja det. Antinationalismen i Sverige utgör en ultraortodox tolkning av kristenhetens självpålagda dygd att vända andra kinden till, och den har skadat oss ofantligt, eftersom vi är så gott som ensamma om att praktiskt tillämpa denna i grunden masochistiska filosofi. 

Jag kommer skriva många fler inlägg om antinationalism. Vill bara upplysa om kort att det ingalunda alltid varit så att den demokratiska vänstern varit antinationell. Det var först efter andra världskrigets slut som sossarna, med Alva Myrdal i spetsen, gick ut och aktivt började bekämpa den fosterländska patriotism som man tidigare bekänt sig till. En folkhemsnationalism som varit ljusår från den världsfrånvända och krigsromantiserande stormaktstidsnostalgi som ultrahögern och svenska nazister, med Sven Hedin i spetsen, förestod. Dessa båda ideologier sammanställdes till ett och samma och misstänkliggjordes naturligtvis effektivt med hjälp av de fruktansvärda bilderna som just släppts från tyskarnas koncentrationsläger. Med handen på hjärtat och bara en gnutta sunt förnuft begriper ju alla dock att dessa känsloargument är helt befängda. Som alla små länder med ett storslaget förflutet (vi tillhör en hel klunga europeiska länder vars gränser en gång varit större än de nuvarande) har våra eventuella stormaktsdrömmar för länge sedan klingat av och det finns inte någon som längre på allvar kan tro att svenska patrioter skulle få för sig att gå i krig mot grannländerna, hur utopiska idéer de än umgås med. Nej, små länder är bara hotade av stora länders – och stora folkgruppers – chauvinistiska strävanden. Och för att kunna motstå dessa krävs en självmedvetenhet. En sund, realistisk och högst motiverad svensk nationalism.

Publicerad Lämna en kommentar

VIRRET – DEN OHELIGA ALLIANSEN SOM HOTAR ATT KNÄCKA SVERIGE

Det som jag kallar VIRR är i stora drag ett annat och mer lämpligt namn för vad som annars brukar kallas “Postmodernism”. Det är ett alldeles för fint ord på något som är väldigt fult. Kanske har det fina men svårbegripliga ordet varit en del av förklaringen till varför denna obehagliga ideologi lyckats tränga in under skinnet på gemene man, inte bara i Sverige, utan även i lejonparten av den västerländska civilisationen som helhet. De flesta vet inte ens vad postmodernism är. Ännu mindre att den har som mål att störta vår civilisation i ruiner, och att man faktiskt har kommit en god bit på vägen att underminera dess grunder.

Det kanske bästa exemplet på det är att islamismen har tillåtits att breda ut sig i det sekulära Västerlandet, på ett sätt som är närmast obegripligt. Islamismen är inte alls en del av postmodernismen, tvärtom skulle man kunna tro att de båda ideologierna var dödsfiender. För medan postmodernism står för radikal feminism, hbtq-extremism, selektiv antirasism och neomarxism, så avskyr islamismen såväl jämställda kvinnor som homosexuella och kommunister, och de sharialagar man vill införa har ingenting med socialism att göra. Motsättningen är reell och allt annat än skenbar. Ändå är det postmodernismen som banat väg för de ultraortodoxa muhammedanernas anspråk, stöttat islamister ekonomiskt och varit konsekvent överslätande avseende jihadistisk terrorism.

Hur kan detta komma sig? Jo, eftersom man har en gemensam fiende: nämligen det sekulära västerländska samhälle som vi, eller snarare våra förfäder, kämpat så hårt för att bygga upp och som inte bara visat sig vara det ekonomiskt mest framgångsrika i världen, utan även det som står för mänskliga fri- och rättigheter – till skillnad från i prinicip alla andra samhällssystem. Enligt principen ‘min fiendes fiende är min allierade’ accepterar alltså islamisterna tacksamt den säkert ganska oväntade hjälpen från västs postmodernister. De senare i sin tur vänder bort blicken och accepterar att de muhammedanska homosexuella och kvinnorna från muslimska länder inte inkluderas i deras egen påstådda strävan efter jämställdhet och antidiskriminering. Postmodernisterna blundar också för islamisternas rasism, inte bara antisemitismen, utan även den som är riktad mot andra trosutövare, och för den delen mot sekulära svenskar. För de enda som kan vara rasister enligt postmodernismen är vita män. 

Men är då inte postmodernisternas “kamp för de förtryckta” i huvudsak rätt och riktigt och plumparna mest ett utslag av naiv ‘snällism’? Säkert följer många av de postmodernistiska budorden för att de har ett gott uppsåt. Men med de medel som används kommer deras ansträngningar aldrig leda till något gott. Tvärtom. Den lilla hårda kärnan av postmodernistiska aktivister å andra sidan är ultraextrema vänsterister med en mycket utstuderad och genomtänkt indoktrineringsstrategi – “plumparna” är allt annat än “misstag”. Man spelar skickligt på de kristna värderingar som vi sekulära svenskar uppfostrats med; att hysa kärlek till sin nästa, göra mot andra vad man vill att de skall göra mot en själv – och vända andra kinden till istället för att gå in i en konflikt. Sådana principer har haft ett avsevärt inflytande i vår kultur och fungerat just därför väldigt effektivt. Så länge som vi bemöts av samma beteende tillbaka så går det ju bra; vi tar hänsyn och möts av hänsyn. Problemet är att när någon inte följer spelreglerna – då har vi inget försvar.

De konflikter som därmed uppstår är de ideologiskt renläriga postmodernisterna naturligtvis inte omedvetna om. Tvärtom. Genom att påpeka att det är fult att peka ut någon som annorlunda har de fått de bästa bland oss att tiga – för svensken vill verkligen inte framstå som rasistisk. Den eftersträvade konsekvensen är handlingsförlamning, och en sådan har i princip rått i Sverige ända fram till nu. Man har lyckats få medelsvenssons över i princip hela den röd-grön-blåa skalan att iaktta största möjliga tystnad, under det att vårt land och den svenska kulturen våldtas. Ja, det är ett extremt ord. Men hur ska man annars beskriva det, när till och med Riksantikvarieämbetet medvetet slänger bort delar av vårt kulturarv för att det inte passar in, när man ska göra muséerna ’tillgängliga för alla’? När vår egen statsminister påstår att svenskarna ‘saknar en egen kultur’? När våra sekulära värderingar – som är fundamentet för alla våra fri- och rättigheter – relativiseras och jämställs med ideal som vi som västerlänningar med full rätt kan kalla medeltida? Och när svensk media underlåter i det längsta att skriva om hur denna kulturkrock kommer till uttryck i den mest råa kriminalitet? Alltmedan vi massimporterar fattigdom, som vi sedan inte kan avhjälpa ens genom att höja pensionsåldern och försämra välfärden – och samtidigt höja alla skatter som går. 

Postmodernisterna har skapat ett VIRR-varr i svensk förvaltning. Exemplen är otaliga och växer stadigt i antal. Islamistiska nämndemän tillåts införa sharia smygvägen; slapp kontroll har gjort det möjligt för tjänstemän med utländsk bakgrund på Immigrationsverket att låta tiotusentals landsmän muta sig in i landet; polisen har utrustats med flygblad och ‘relationsstrategier’ istället för med rätt att möta invandrargängen hårt mot hårt; politikerna har fortsatt att med skattebetalarnas pengar finansiera svenska islamisters terrorresor och utbildning i salafistisk fundamentalism ända tills IS staten upphört – och alla utbildade extremister hunnit återvända hem, för att här ta itu med att radikalisera sina trosfränder. 

Allt sker offentligt och kläs av media i för allmänheten acceptabel, men givetvis orwellsk språkdräkt. När nyhetsflödet om våldtäkter och skjutningar – trots finmedias tystnad, trivialiserande och vinklingar – hotar att väcka svenskarna, så gör man allt för att vända bort blicken mot “meta-händelser”, i verkligheten betydelselösa pseudofenomen: metoostormen under hösten 2017 saknar motstycke avseende journalistiska övertramp och alla pressetiska regler slängdes överbord, bara för att vi inte skulle prata mer om gruppvåldtäkter begångna av invandrare, utan istället tänka på eller associera till de dumma vita männens tafsande. Dessa föreföll för ett tag enormt vanliga, men det berodde mest på att precis allt anmäldes, och att anmälningarna omfattade allt som hänt under de senaste tre decennierna. Samt att det största antalet anmälningar – vilket finmedia givetvis underlåtit att meddela – var rena sympatiyttringar. När inte heller denna mediabubbla räckte för att överrösta den verklighet som gång på gång respektlöst stack upp sitt fula huvud, rakt in i de genustänkandes slagordsfilosoferande, så bestämde sig Bonnierkoncernen för att, med benäget bistånd från både regering och opposition, censurera de fria nätmedierna. Detta dels med hjälp av den planerade grundlagsändringen. Dels med de autonoma vänsternätverkens ‘hat’-anmälningar. Man avser slå två flugor i en smäll: besvärliga konkurrenter och sanningsägare som hackar sönder trovärdigheten i vad man själv påstår. Regeringen blev så glad över idén att den bidragit med påtryckningar på Google och Facebook. 

Det är i denna situation vi står i idag, anno 2018. Etablissemanget vägrar fortfarande att se verkligheten i ögat och ta ansvar för tidigare beslut. Vi styr fortfarande rakt mot isberget, man har bara lättat på gasen lite. I klartext handlar det naturligtvis främst om den vansinniga massinvandringen och medföljande nollintegrationen. Enligt prognoserna ska vi fortsätta ta emot ca 100.000 flyktningar – om året – i minst åtta år till. Detta trots att det är lätt att räkna ut att detta kommer leda till ökad polarisering, hat och skrämmande konflikter, där inte minst befintliga och välintegrerade invandrare lär bli kanonmat, eftersom de står i främsta linjen. Redan situationen som den är hotar att övermanna våra befintliga strukturer, institutioner och inte minst statens finanser och svenskarnas skattebetalningsförmåga. Det vill säga, just detta som postmodernisterna kallar för ‘de patriarkala strukturer’, de som de vill riva. 

Denna verklighet tränger sig alltså alltmer på. Men motmedlen är inte vad vi svenskar skulle vilja se. bara några luftiga dimridåer av ord. Handlingarna går åt ett helt annat håll. Man har insett att det inte räcker med att 85-90% av journalistkåren är röd-grön och grundligt indoktrinerad med postmodernt tankegods, eller att till och med så kallade borgerliga tidningar väljer att gå pk-etablissemangets ärenden, genom att vinkla och förtiga sanningar och baktala dem som inte gör det. Problemet är att allmänheten ju trots propagandan ändå inte riktigt hänger med längre. Istället för att då använda alla tillgängliga medel för att läka de skador som samhällskroppen förorsakats, så väljer man att fortsätta förvandlingen av Sverige till en ‘åsiktsdemokratur’, där bara den formella yttrandefriheten återstår, medan de konkreta möjligheterna att göra sig hörd som dissident kringskärs alltmer hårdhänt. Detta är en skandal bortom all svensk fattningsförmåga. Ingen av oss tror jag är kapabel att tillfullo tillgodogöra sig och bearbeta vad detta faktiskt innebär för oss som nation.

Men vad kan vi annat förvänta oss egentligen? Liksom alla vaneknarkare saknar den ständigt lika makttörstande S-ledda regeringen all moral och integritet. När det gäller att klamra sig fast vid taburetterna så finns det inget annat som tillmäts samma betydelse. Därför offrar man 63 mdr (SEXA TREA MILJARDER) kronor på att dopa de nytillkomnas arbetslöshetssiffror, som man med rätta ser som ett av de allvarligaste hoten mot ett omval. Rebecca Weidmo-Uvell har skrivit om detta, det har däremot inte DN eller Aftonbladet gjort – naturligtvis. Främst nationalekonomen Tino Sanandaji har gjort ett utmärkt arbete, som belyser hur illavarslande framtiden ser ut, just på grund av invandrarnas alldeles för låga förvärvsfrekvens. Denna innebär att de är långt, långt ifrån att stå för sina egna kostnader, ens i andra generationen. Eftersom det handlar om 100% skattefinansierade låtsasjobb är Löfvén & C:o utan tvivel också medvetna om att de gigantiska bidragen inte kommer leda någonstans. Och att man kommer bli tvungna att avbryta flödet av subsidier efter valet. Ändå anser man alltså att det är värt varenda krona, för med sosselogik finns det nämligen intet viktigare för Sverige och svenskarna än att just sossar får fortsätta bestämma. Och ‘det bästa’ med deras cyniska plan är, att om de inte vinner så kommer någon annan tvingas förklara varför arbetslösheten åter skjuter i höjden, när kranen ur statskassan stängs av. Det kommer göra det möjligt för S att i opposition hävda att ‘allt är borgarnas fel’, och ‘se vad som händer nu när ni inte röstade på oss’. Och ökar alltså sannolikheten för att man får chansen igen 2022. 

Detta är den genomkorrumperad regim vi har, som är beredd att offra allt av den ack så nödvändiga statskassan för det enda syftet att själva hanka sig kvar vid makten. Trots KI:s och andra ekonomiska prognoser som visar att inte ens de mest kortsiktiga och samhällsskadliga skattehöjningar kommer vara tillräckliga för att klara välfärden 2020. Inte som det ser ut nu. Och absolut säkert inte om nuvarande invandringsprognoser besannas (något som vi själva dock har möjlighet att påverka). I min värld är de 63 miljarderna i sjön en stöld som ingen svensk vare sig förr eller senare kommer att kunna komma i närheten av. Skulle jag ha möjlighet att skriva om lagen så skulle påföljden vara livstid för detta svek, som i mina ögon är fullt i klass med landsförräderi.

Detta är ett forum och en blogg för alla som vågar se sanningen i vitögat, sprida denna till så många som möjligt och göra vad som krävs för att omintetgöra de onda planer som postmodernisterna smitt åt oss. Ni, vi, alla kommer sannerligen behövas för att lyckas.13 mar 2018 15:46