Kategori: historierevisionism

Publicerad av — 3 kommentarer

Våra muséer håller i detta nu på att ersättas av pruttkuddar och tygbajskorvar i lekrum.


Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.

I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.

Postmodernisterna älskar sina ord. Det får dem att känna sig överlägsna att du inte vet vad ‘dekonstruktion’ och ‘normkritik’ är. Och om du inte kan stava till ‘rekontextualisera’ så har du röjt dig själv, att du inte är en av dem.

I själva verket så handlar det om ett kodspråk , fyllt av absurda slutsatser, som inte går att avslöja innan avkodning skett. Eftersom få orkar läsa till punkt så ifrågasätts man sällan. Och under 2000-talet har detta kodspråk ersatt kanslisvenskan på i stort sett alla arbetsplatser som har något med humaniora att göra. (texten ovan ur Cwejmans ledare)

Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen

Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:

Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.

Qaisar Mahmood.

Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.

Historien gallras ut

Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.

Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.

Från kulturrevisionism till ren destruktion

ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.

Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.

Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.

Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar

Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.

Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.

Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

‘De flesta av dessa har inget fosterland’

Alternativ rubrik: ‘Vad Skolverket inte vill att barnen ska lära sig av vår historia’.

Jag lovade återkomma med fler synpunkter på Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolans historieundervisning. Det finns så mycket att säga utöver detta med borttagandet av antiken. Och jag ska återkomma även till detta. Men vi ska rakt inte glömma bort antiken, bara för att Skolverket efter att ha ‘fått mer kritik än de förväntat sig’ nu dragit tillbaka förslaget, morrandes om att det minsann väl inte var så mycket att bråka om, ’14 timmars undervisning i sjuan hinner man ju ändå inte med nåt på’, typ. Nej, det är klart; när man anser sig behöva lägga in bl a ‘vett och etikett i trafiken’ i historieundervisningen, så är det klart att det blir trångt.

Trots Skolverkets reträtt (som upplevs som tillfällig och ovillig) finns det alltså mycket god anledning att ta upp just frågan varför förslaget ens kom på tal. Det var ingen slump – och det lär därför komma på tal igen, vid nästa obevakade tillfälle. Jag hade mycket att säga, men det var ännu oskrivet, när jag hade tur och fann ett välformulerat inlägg i Fria Tider, som täcker av just det som jag hade på hjärtat och faktiskt lite till. Joakim Andersen som författat den ska ha en eloge för denna lilla pärla. Jag kan bara sammanfatta det allra viktigaste:

Vi ska som européer inte få

  1. känna stolthet över dessa gamla greker, att denna kultur fostrat vår egen. För enligt kulturrelativisterna är alla kulturer lika värda. Lär vi oss om grekerna så är det svårt att inte ifrågasätta den tesen.
  2. förstå sambanden. För då blir det omöjligt att hävda just detta, att vårt samhälle av en ‘slump’ producerat välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter. Den grekisk-romerska antiken var unik och dess rättsstatstänkande så väl uttänkt och av så fundamental betydelse för oss att det i stora delar kvarstår nästan intakt.
  3. förstå riskerna i vår samtid. För i historiens ljus kan vi upptäcka dem. För Romarriket framstår den alltmer dominerande mångkulturen, underminerandet av äktenskapet/kärnfamiljen som institution och det ökade avståndet mellan folk och elit, alla som viktiga, ja direkt avgörande faktorer bakom rikets fall.

“De flesta i den här mängden har inget fosterland.” Nej, det är inte vad någon mellanstadielärare i valfritt utanförskapsområde skulle säga. Men det vore lika träffande som det en gång var i den eviga staden, då Seneca uttalade de bevingade orden. Klart att det vore förödande för massinvandringsförespråkarna om en ung generation svenskar drog slutsatser av detta, även avseende vårt eget land i vår egen tid.

Jag vågar påstå att Skolverket nu kommer göra sitt allra bästa för att utforma en plan för dessa 14 timmar om antiken, så att man bäst undviker att ge ungdomarna de ovan angivna misshagliga insikterna.


Nej, det är inte brist på timmar som får Skolverket att vilja avstå antiken. Antiklöshet och allt färre historietimmar är varsin del i exakt samma plan. För ‘den som äger nuet äger det förflutna och den som äger det förflutna äger framtiden’. George Orwell.

DN om tillbakadragandet av förslaget

Fria Tider, Joakim Andersen

Publicerad av — Lämna en kommentar

Nytt regeringsförslag: grundskolans historieundervisning – nu ännu mer revisionistisk. Del 1: Portalparagrafen, om ’kvinnor och män’

Detta är så allvarligt och angeläget att jag tvingas göra en serie inlägg om saken. Man vill till varje pris skära av våra rötter från den nya generationens medvetande. Och det gäller numera inte bara svensk historia, utan all västerländsk sådan. Ännu mer revisionism alltså, på grundskolans historielektioner, ännu mindre historia. Så viktigt är det för vår nuvarande regim. När vi tappat tråden – för att man avsiktligt skurit av den – så kan vi ledas vart som helst, fortsätta in i det djupa mörkret. Undrar ni sedan varför era barn inte tycker som ni? Det är från skolan de får sin avvikande syn. Ni riskerar att bli den sista generationen som kommer förstå detta. Därför är det av yttersta vikt att detta förslag stoppas.

Texten nedan är skolverkets, under min kommentar:

Historia
Människans förståelse av det förflutna är inflätad i hennes föreställningar om samtiden och perspektiv på framtiden. På så sätt påverkar det förflutna både våra liv i dag och våra val inför framtiden. Kvinnor och män har i alla tider skapat historiska berättelser för att tolka verkligheten och påverka sin omgivning. Ett historiskt perspektiv ger oss redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Kommentar
Den pretentiösa ambitionen är det naturligtvis inget fel med. Men redan som det är idag (och har varit i svensk historieundervisning sedan minst 30 år tillbaka), ger förstås inget utrymme för detta. Det är ett katastrofalt sönderhack som presenteras, utan möjlighet för eleverna att finna den röda tråden, eller ens veta var denna tråd börjar eller slutar – det nödvändiga skelettet med årtal, regentlängder, viktiga kungar, krig och slag har ju plockats bort. Ingen unge idag vet när medeltiden börjar. Vad som definierar den. Eller hur och när den slutar. De vet inte heller hur de gamla grekerna ska placeras i förhållande till renässansen – om de ens hört talas om begreppen.

Och som bekant är det män som skapat 90% eller mer av det som förr brukade räknas som värdigt att kallas historiska händelser. Såväl bra som dåligt. Med framlyftandet av ’kvinnor och män’ (kvinnor först så klart) visar Skolverket ambitionen att fortsätta göra om historien så att den passar dagens politiska agenda. Ett arbete som pågått sedan andra världskrigets slut, och som lett till mer eller mindre öppen historierevisionism. Kvinnor ska nämligen till varje pris plockas fram i historieundervisningen. Och det tar p l a t s. Plats som samtidigt begränsats alltmer eftersom ämnet, med självuppfyllande frenesi, gjorts om till något som ingen tycker är särskilt viktigt. Den fixa idén att historien ska göras jämlik är ju ohistorisk. Det är som att fylla berättelsen med mängder av division IV-spelare ingen hört talas om istället för legender från Premier Liege, La Liga och Serie A. För att göra detta har man redan strukit Allsvenskans profiler, dvs svensk historia. Nu är det de allra största berömdheterna, Aristoteles och Platon, som ska få ge vika, dvs antiken.

En till synes märklig anomali ska nämnas, för den är ytterst avslöjande: trots att man gått med ljus och lykta för att skrapa fram någon mer än den heliga Birgitta och drottning Kristina att fylla den feministiska dagordningen med, så lyser en mycket värdig kvinnlig förebild med sin totala frånvaro – även i böckerna från 80- och 90-talet, då grundskolans historieundervisning ännu behandlade sådana händelser som Stockholms blodbad med några stycken.

Vem? Jo, Kristina Gyllenstierna. Ni vet, hon som stod emot Kristian Tyrann. En samlande, ädel gestalt som inte helt orättvist kunnat tilldelas drag liknande Jeanne d’Arc – och få en motsvarande betydelse som nationalsymbol. Istället har man i en upplaga valt att beskriva några anonyma adelsdamer närvarande vid Västerås riksdag. För den som läser grundskolans i sann mening verkligen grunda historiebok och ser hur man med några meningar hastar igenom stora sjok av epokgörande händelser, så är sådan här anekdotisk överkurs ett hån; platsbristen tillåter ju inte ens nämnandet av Magnus Erikssons landslag eller den stora digerdöden på 1300-talet, än mindre Karl XII:s krigståg (så klart).

Allt för att tillfredsställa feministiska jämlikhetskrav på utrymme – och givetvis med följden att ytterligare något annat fick stryka på foten – och hacka sönder den röda tråden lite till.

Men att Gyllenstierna inte kom med är ju ganska självklart: prioriterat t o m över feminismen är nämligen antinationalismen. En svensk nationalsymbol?! Skulle inte tro det.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.skolverket.se/download/18.472714ce16b70ab98271364/1569251324908/Historia_GR.pdf

Publicerad av — Lämna en kommentar

Genusforskare känner sig exkluderad pga manliga gatunamn – jo det här är viktigt.

Klara Regnö är ännu en högt uppburen s k forskare som bl a ägnar sig åt att räkna manliga och kvinnliga gatunamn samt mäta deras längd och bredd (gatornas, kanske även namnens). SCB har också engagerats för att hjälpa till i denna betydelsefulla fråga och konstaterat att utfallet är långt ifrån jämlikt: över 80% lär vara namngivna efter män. Regnö konstaterar också i sin egen undersökning att mäns gator ofta ligger mer centralt.
*
Den här frågan har förstås fått stor uppmärksamhet inom det kulturmarxistiska kollektivet, där ord på gatorna anses vara viktigare att bekämpa än de brott som begås på dem. I Västerås har man minsann medvetet bedrivit en feministisk gatunamnspolitik och nu vill man med ’ett medborgarförslag’ göra detsamma i lilla Norberg.
*
Nu kan man raljera hur man vill över det här, men det finns utan tvivel ett mycket obehagligt historielöst perspektiv inbyggt i grundidén. För det första är det som vanligt jämlikhet i utfall som är det eftersträvade. Om gatunamn reflekterade ett jämlikt Sverige så borde ett 50/50 utfall vara någorlunda rimligt, även om vi då glömmer att det är många utanför Sverige som uppmärksammas och att den globala jämlikheten är långt mindre än vårt lands.
*
Men det är ju istället den svenska historien som vi finner i gatunamnen. En historia som även feministerna medger har dominerats av män. Jag vågar hävda att utfallet 20/80 därför klart överrepresenterar kvinnorna, vi har under de senaste decennierna gjort allt för att gräva fram kvinnor som utmärkt sig. Precis så har det nämligen också gått till i skolans historieböcker. Med resultatet att ytterst perifera händelser och personer fått tränga ut mer centrala, i ett ämne som samtidigt tappat timmar har det varit katastrofalt för elevernas kunskaper i svensk historia. Man vet på sin höjd namnet på en kung, Gustav Vasa, som utmålas som ett praktarsle. Nej, man vet framförallt i n t e vem Karl XII är. Inte Gustav II Adolf heller.
*
Ett stadslandskap där nämnda herrar och andra historiskt betydelsefulla – men manliga – personer finns kvar i gatunamnen är alltså närmast en sista livlina för att kontakterna med våra rötter ska finnas kvar. Nu finns det två sätt för kulturmarxistiska genuspolitiker att genomdriva ett 50/50-utfall: det ena är att konsekvent ge nya gator kvinnliga namn. Vilket innebär att välförtjänta män från 2000-talet kan glömma att någonsin bli förärade ett gatunamn. Vår uppfinnare Håkan Lans t ex kommer lätt utkonkurreras av sådana som Annika Strandhäll och Annie Lööf. Och medan Annika Sörenstam lär finnas i varje större tätort så kommer Gunde Svan att lysa med sin frånvaro.
*
Men som genus-Klara påpekar, så är ju mansnamnen mycket vanligare centralt (vilket ju beror på att sådana gator är från äldre tider då män dominerade totalt i samhällslivet). För att ändra på det är man tvungen att döpa om gatorna. Är det någon som får Leningrad och Stalingrad i tankarna? Den sovjetiska tanken var – precis som dagens svenska – att utplåna vårt minne av en annan historia än den nutid vi ser omkring oss. Den historielösheten gör att vi tappar fotfästet och blir (ännu) lättare att manipulera. Den är heller inte bra för oss. När Sven Stolpes författarhem i Filipstad gjorts om till moské är det heller inte långt kvar innan Nils Ferlins staty försvunnit och ersatts av någon kvinna – eller muslim?
*
Kulturmarxisterna ser heller inga problem att utnämna namn som i historiskt ljus blivit alltmer suspekta, såsom t ex Alva Myrdal, vars idéer hur förståndshandikappade skulle begränsas var helt i linje med nazitysklands. Hon fick en plats uppkallat efter sig så sent som 2016 (i Uppsala) och har bl a en gata i både Stockholm och Eskilstuna sedan tidigare. Elin Wägners antisemitism har inte fråntagit henne äran att namnge gator i fem olika städer, och lika många har Ellen Key med sina minst sagt kontroversiella idéer om eugenik (hur arvsanlag bör förbättras, hon var Alvas föregångare i detta).
*
Var och en måste bedömas efter sin tid. Min poäng är inte att Wägner och Key inte har i vår gatunamnflora att göra. Men det faktum att lika berömda manliga fin-de-siècle-personligheter inte har fått några gatunamn uppkallade efter sig ger oss en skev bild av historien. För vem har hört talas om Alvar Gullstrand, Elias Wessén eller Manne Siegbahn idag? Ännu mindre förstås Hans och Ulf von Euler, Nobelpristagare med nazistiska sympatier (utan förnamn på gatan i Solna hoppas man väl att ingen ska veta vem som avses).
*
Genom att systematiskt upphöja kvinnor kommer snart även samtidens betydelsefulla män, som Håkan Lans, att glömmas på samma sätt. Och vad händer när även mångkulturen kräver sin andel av kakan? Förtjänta eller ej, de namn vi har hört talas om lär komma upp i förslagskommittéerna. Facebooks Sverigechef (och muslimen) Sam Rihani? fascisten Mehmet Kaplan? islamisten Fatemeh Khavari? I brist på verkliga prestationer så går det här – precis som överallt annars så är det partiboken som kommer först. Och det som vänsterns hjältar har i bagaget som inte är så bra påminns vi aldrig om.
*
https://samnytt.se/genusforskare-brist-pa-gator-uppkallade-efter-kvinnor-kan-skapa-kanslor-av-exkludering/
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/alva-myrdal-ger-namn-at-gatukorsning
https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_över_svenska_Nobelpristagare
https://sv.wikipedia.org/wiki/Elias_Wessén
https://sv.wikipedia.org/wiki/Håkan_Lans

Publicerad av — Lämna en kommentar

SwebbTV censureras – av Morgan.

i korthet: Detta är den sorgliga sagan om sjupartidemokraturen, där oppositionens viktigaste fora, SwebbTV nu inte finns. Och om hur fb censurerar Sunt Förnuft om klimatbluffen – hur ska svenska folket hinna förstå innan vi blir en sjupartidiktatur även formellt? Ja, iaf kommer inte MED hjälpa till att avslöja den, så vem behöver det partiet? Jag är så besviken att jag knappt har ord – fredagen den 2 augusti 2019 var definitivt en dödsstöt för demokrati och yttrandefrihet i Sverige.

Igår fick jag två mycket tråkiga besked. Det ena är att yttrandefriheten nu mycket handgripligen har beskurits ytterligare i den lilla sjupartistaten som kallas det svenska riket. Denna demokratur som alltmer börjar likna en riktig diktatur, med skillnaden att den inte styrs formellt av ett parti, utan av sju partier som i mycket liten varierande grad tvingar svenskarna att acceptera en politik som med 100% säkerhet kommer att leda till total katastrof om den tillåts fortsätta som hittills.
*
Skillnaden mellan den svenska sjupartidemokraturen och en sann enpartistat liknar skillnaden mellan ett kartelliknande oligopol och ett monopol – i praktiken har de sju som samverkar bara små åsiktsskillnader om hur snabbt man vill ta oss till avgrunden, samtidigt som de, precis som hemliga kartellmedlemmar, högljutt låtsas bekämpa varandra.
*
Så vad är det man gjort? Sjupartistatens egen lille Goebbels, vår käcke Morgan Johansson, som bl a lagt utredningar om att förbjuda runor, har i början av juli gått ut i Rapport och myndigt förklarat att de som av honom skall brännmärkas som rasister (alltså Morgans helt egna definition) inte ska få ge ut tidningar, demonstrera eller äga egendom. Ett ganska hårresande uttalande stick i stäv med (den nuvarande) grundlagen. För detta inhöstar han stora applåder i sin folkdemokratis MSM och Rapport har inte en enda kritisk fråga (vad är nytt under den himlen?).
*
SwebbTV – den enda sanna oppositionen i Sverige – nu utslängd av Goebbels från Youtube En månad senare, fredagen 2 augusti, så stängs svensk oppositions flaggskepp, den enda riktigt stora, varierade och regelbundet sända YouTube-kanalen med helt ocensurerade åsikter, ned av YouTube. Detta på direkt order från Goebbelsministeriet. Det är ett så flagrant övertramp avseende vår grundlagsskyddade yttrandefrihet, att jag hädanefter inte finner skäl att kalla Sverige demokrati överhuvudtaget. Detta var dagen då de farhågor bekräftades, som påskriften av FN:s Global Compact gav upphov till, liksom alla de ondsinta utfallen i Wolodarskis ledare i Dagens Pravda och alla regeringsuttalanden om att näpsa Facebook, Twitter, Google och Youtube. Vi befarade ju att detta verkligen skulle leda till allvarliga begränsningar förr eller senare – det var nu det hände.
*
Inte bara är SwebbTV den i särklass mest sevärda och varierade i den samlade oppositionens programutbud, den har hållit till i den – hittills – av Goebbels bannbullor minst påverkade plattformen, YouTube, därför är beskedet dubbelt tragiskt. Nu finns det inga stora plattformar som inte har lagt sig platt (sic!) för regeringens sanningsministeriums påtryckningar.

Mångkulturbluffen har genomskådats av en stor majoritet av folket, tyvärr inte av riksdagsledamöterna; feminismen av de flesta män, men fortfarande går många kloka kvinnor på den (kanske skulle jag själv gjort det om jag varit kvinna, det vet ju ingen), historierevisionismen har fått gå till en viss gräns, men när Goebbels ville förbjuda runor så verkar han ha stött på en gräns, inget av mina inlägg har ens haft i närheten av samma respons, 130 000 views. Framtiden får utvisa om han tagit sig vatten över huvudet även denna gång.

Magnus Stenlund
@sunt förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Nu pågår DN:s omorientering i IS-frågan. Det handlar om att efterhandskonstruera vad man ‘alltid’ har tyckt.

Det är bra att DN nu börjar ge vittnesmål om IS-terroristernas vidriga förbrytelser den trovärdighet de saknat bland stora delar av DN:s läsargrupper. Men vad är syftet? Nu när alla praktiska beslut redan är (eller snarare borde ha varit) tagna och ingenting återstår att göra för att stoppa deras hemfärd/ lagförande /kriminalisering /fråntagande av medborgarskap?

Sveriges politiska åtgärder mot våra egna ‘IS-resenärer’ har varit patetiskt senfärdiga och otillräckliga. En politik som medierna, inte minst DN har hjälpt till att stötta och i bästa fall punktvis framfört lam kritik emot. Man har regelmässigt manifesterat åsikter som stöttat den. Mestadels har man i tysthet bara accepterat den.
*
Vad DN i själva verket nu tycks ägna sig åt är, tillsammans med AB och Expressen, att skapa en efterhandskonstruktion: “Så här har vi alltid tyckt!” Det verkar ocksp gå ut på att hjälpa läsarna att hitta stöd för att göra sin omvändelse utan de ska behöva erkänna att de ens gjort någon. Glömda är snyftreportagen, nu gäller det att gräva fram de enstaka alibiartiklarna och konstatera: “Vi har konsekvent beskrivit saken så här.”
*
Det verkligt fula med den historierevisionismen är att den som ser DN:s eget urval och läser tidningen nu, inte bara får intrycket att DN hållt en stram kurs. Man förleds ju dessutom att göra analysen att alla ‘högerextremister och rasister’ som kritiserat DN, följaktligen verkligen måste vara just så extrema som DN och mainstream påstått/påstår. Istället för att DN nu försöker ansluta sig till sina kritiker, så är det kritikernas ståndpunkt man annekterar, samtidigt som man på detta sätt försöker få kritikerna att framstå som mer ‘högerextrema’ än de någonsin varit.
*
Vad som ändå saknas för att grymheten i IS-terroristernas handlingar ska gå fram, är utdrag ur dessa vittnesmål, där de sadistiska och brutala morden och tortyren beskrivs konkret. Inte minst vad IS-‘barnkrigarna’ tränades till och begått skulle vara nyttigt att sprida. Bilderna och filmerna som de pratar om i reportaget. Dessa är tillgängliga för DN, men dem vill de inte visa.
*
Utan bilderna på förintelseoffren skulle förintelseförnekarna utan tvekan ha ett lättare jobb. Varför ska IS-förnekarna inte ställas mot väggen på samma sätt? Det är deras egna filmer och bilder vifrämst talar om, de har spridits på nätet, men mainstream media måste bekräfta dem för att de ska få trovärdighet.
*
Omsvängningen är dessutom långt ifrån total – framförallt när det gäller de frågor som nu är väsentliga. DN väljer alltid att på ett eller annat sätt noga påpeka att moskéerna ‘slängt ut eller tagit avstånd’ från terrorister. Men bilden av hur ‘utfrusna’ dessa IS-terrorister är/var i de muslimska församlingarna är falsk. Det finns förstås de som tagit avstånd – lite olika mycket – och de som inte tar avstånd alls. Liksom de som sympatiserar/-at, och de som aktivt deltagit i rekryteringen. Som lever mitt ibland oss.
*
DN:s syfte med att brännmärka enskilda IS-terrorister ser rent av ut att främst gå ut på att ställa alla andra muslimer i den andra hörnan: de är alldeles annorlunda. “Problemet är borta, löst, med dessa IS-terroristers oskadliggörande.” Den bilden är så felaktig den kan bli.
*
Vill DN ta med sig läsekretsen till något annat än efterhandskonstruktionen att man alltid tänkt rätt, inte bara förtränga hur man agerat före 2018? Då krävs mycket mer än så här.
*
PS. läsarkommentarerna bevisar som vanligt mina teser bättre än artiklarna. De vanliga revisionisterna och förnekarna är igång och jag uppmanar er alla att skaffa konto på Ifrågasätt, för att där hjälpa till och mota dessa ihärdiga propagandister. Jag hinner helt enkelt inte bemöta deras desinformation, de är troll som behöver få smaka sin egen medicin. DS.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/varlden/is-terrorcell-the-beatles-angrar-sig-infor-hot-om-dodsstraff/

Publicerad av — Lämna en kommentar

Vikingen som bad till Allah – numera en sanning bland världens allmänhet.

Hur många människor i världen tror idag att islam var en del av den nordiska vikingakulturen? För två år sedan antagligen ingen. Men tyvärr måste vi anta att det bland miljontals människor, även svenskar, spridit sig sådana villfarelser.


Detta efter att arkeologen Annika Larsson i september 2017 gick ut med sina ’forskningsresultat’ avseende textilfragment av s k brickband från ca 900 e Kr, funna i Birkas gravar. På det ena skulle det med kufiska tecken (ung. ’för-arabiska’) enligt Larsson stå ’Allah’ och på det andra ’Ali’, profeten Muhammeds kusin.
Det sensationella ligger i att brickvävning är en nordisk vävteknik – allt talar alltså för att brickbanden var tillverkade i Birka eller i omnejden, inte i mellanöstern, där den kufiska skriften hör hemma.
*
Larsson spann sedan vidare på sin teori på ett sätt som gjorde det lätt att skapa rubriker med nyckelinnehållet ’forskare konstaterar’ och ’vikingarna bad till Allah’. Inte bara i Aftonbladet. Utan även bl a i SVT, SR, Yle, BBC, The Guardian och New York Times. Trots att Larssons ’forskning’ inte ens förtjänar kallas så – se nedan. Men medias dementier har varit få och är bara av ett fåtal lästa.
*
Vad spelar detta för roll då? Jo, dels är det på detta sätt som fake news vinner inträde snabbast, med forskarens underskrift och medvetna medverkan. Om inte ens universitet och forskare håller sig till sanningen, utan driver åsiktsagendor, så eroderas all auktoritet – sådan som expertis både ska och bör ha. Vi litar inte på dem vi har haft mycket god anledning att lita på och i framtiden kommer få ännu större anledning att lyssna på, i takt med att all kunskap blir alltmer specialiserad. Detta är en mycket farlig utveckling som ingen utom etablissemanget självt kan göra något åt, och det kommer även med rätt ambitioner ta mycket lång tid att återupprätta vad som redan rivits ned.
*
Dels sprider Larsson en historierevisionistisk osanning. Jämför gärna med förintelseförnekandet, så förstår väl alla vad en sådan praxis (särskilt bland forskare) kan få för konsekvenser. Och det gäller inte minst just här: islam är förutom en religion en ytterst aggressiv totalitär ideologi med drag som gör den helt inkompatibel med västerländsk demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Larssons uppgifter är väl ägnade att underbygga denna ideologis insteg i vårt land. Hävdandet att ’ramadan är en gammal svensk tradition’, är bara ett av flera exempel på mer eller mindre befängd påståenden, som härigenom får lättare att slå rot. Och som sedan banar väg för införande av sharialagar med fler påtagliga konsekvenser.
*
Dels är det vårt i särklass mest kända varumärke, vikingen, som på detta sätt parasiteras på, undermineras och medvetet avglorifieras. Alla som är innehavare av riktigt bra varumärken brukar annars vara noga med att vårda dem. Från Coca Cola till Beatles. För svensk turistindustri är kopplingen utan tvivel viktig och kunde göras långt mer betydelsefull om man valde att gå den vägen, såsom norrmän och danskar har gjort. Men vikingens betydelse är stor också för andra länders syn på svensken. Bilden av honom (nej, inte hen) är nämligen mycket positiv. Överallt – utom på svenska muséer och i det svenska postmoderna kulturetablissemanget.
*
Pressmeddelandet från Uppsala universitet fick alltså viral spridning och här hemma anordnades snart därpå en stor utställning i Enköping med ett tema där Larssons brickbandstolkning var av central betydelse, trots att kritikerna nu i strid ström börjat anmäla sig. Man ville nå ut till allmänheten med ”en forskning som inte nödvändigtvis stämde överens med den traditionella bilden”. Riksbankens jubileumsfond finansierade projektet som hade det öppna syftet att ’ifrågasätta myter om genus och sociala roller, estetik och nationell identitet under vikingatiden’. Och tänk, Larsson hittade verkligen just vad man var ute efter!
*
Så här frankt gick Larsson och Uppsala universitet ut i pressmeddelandet som offentliggjorde nyheten:”Här används andra forskningsmetoder än gängse teoretiska, eftersom resultaten ska nå en bredare publik […] I Koranen står att man i Paradiset bar kläder av siden, vilket tillsammans med textbandens inskriptioner kan förklara den utbredda förekomsten av siden i vikingatida gravar. […] Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkar av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden.”
*
Allt detta kan förstås avfärdas som infantilt nonsens. Arkeologen Andreas Forsgren har förtjänstfullt sammanfattat kritiken i en skrift som tyvärr först nu publicerats. Larsson har för att få ihop ordet ’Allah’ tvingats klippa och klistra ihop delar av brickbandets mönster, vrida på dessa bitar, sedan spegelvända dem, och det som kommer ut är enligt en amerikanska professor, Stephennie Mulder, inte ‘Allah’ utan ’Illah’. Dessutom är den variant av kufiska som här jämförs med inte fullt utvecklad förrän på 1500-talet… Brickbandet med ’Ali’ har slutligen en nästan exakt kopia, funnen i Norska Snartemo. Men Snartemokopian är från 500-talet, alltså innan Muhammed och hans kusin ens var födda. Se där, lite förödande kritik, som rätteligen borde ha tvingat Larsson att betala tillbaka sina stödpengar.
*
Jag vill tillägga att slumpens skördar gör väldigt mycket möjligt, när alla språk och alla kulturer sammanställs. Eller hur förklaras annars bilmärken som ’Honda Fitta’, Mazda Laputa (spanska=hora) och Buick Lacrosse (Quebec-franska = masturbera)? Knappast var man ute efter de lokala ofrånkomliga associationerna, och om vi får klippa lite i texten så blir möjligheterna oändliga. Men när Uppsala universitet och Larsson till slut själv ändå gick ut med en dementi, så var den full av självömkan. Hon hade blivit ‘påhoppad’ och ‘kritiken var i många stycken oriktig eller missvisande’. Ynkligt, eftersom det naturligtvis är irrelevant om det också förekommit felaktigheter i kritiken – det räcker med att bemöta/konstatera de helt korrekta invändningarna.
*
Detta kvasivetenskapliga projekt fick alltså inte bara pengar från Riksbankens jubileumsfond, stöd av Uppsala universitet och blev ledmotiv för en utställning om vikingakultur. Uppfattningen kablades ut som en sanning över hela världen. Och många, många är det som läst och tagit till sig detta som en sanning.
*
Ponera att Larsson istället funnit stöd för ‘ariska kopplingar’ till de indoeuropeiska gravarna i Tarimbäckenet, med mumifierade vita, ja fullständigt rasrena föregångare till germanerna. Och att hakkorsen på brickbanden – jodå, sådana fanns det gott om – visar att den nazistiska ideologin levt i flera tusen år. Hade Riksbankens Jubileumsfond finansierat detta också? Hade man skrivit okritiskt om detta i såväl Aftonbladet som New York Times? Utan dementi?
*
Vad den virala nyhetsspridningen om Larssons klipp-och-klistrade brickband visar är att detta också naturligtvis skulle vara fullt möjligt. Men inte i vår tid. I vår tid måste vårt förakt och skepsis i förhållande till etablissemangets auktoritet vara riktade mot vänstern. Det är därifrån den farliga propagandan och indoktrineringen sker.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

källor:Andreas Forsgren: Brickbandet från Birka och Allah. Ett exempel på historieförvanskning, ur Historielärarnas årsskrift 2019

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/Ow1eA/ovantade-fyndet–vikingarna-akallade- allah-som-en-bon (obs: AB ändrade i en sen version rubriken ’åkallade Allah’ till ’kan ha åkallat Allah’, se inläggets bild för den första versionen).