Den här bloggen blir rätt kort. Därför att alla normalt funtade människor inser att det är galen felanvändning av mänskliga resurser att lägga tid på att räkna antal utställda djur av han- respektive honkön på naturhistoriska och biologiska museer. Inte mindre än 2,5 miljoner utställnings-ex har man hunnit pricka av. Det tar över 400 timmar bara att räkna högt så långt, och vore ungefär lika meningsfullt. Och betydligt mindre kostsamt. Jodå någon betalar för detta, det är inte ideellt arbete.
Fågelskådare de mest manschauvinistiska?
Att det står särskilt illa till bland fåglarna beror förstås inte heller på att manliga traditionella könsrollsuppfattningar styrt urvalet, utan på att det är de (vanligtvis, inom fågelvärlden) som brukar vara betydligt mer färggranna och trevliga att se på. Det är ingen manschauvinistisk uppfattning, jag garanterar att även mänskliga honor brukar tycka det. Dessutom är fågelhonor med ungar fredade, på samma sätt som bland däggdjuren. Man kan undra varför inte mansaktivister står utanför museerna och skanderar om orättvisan i detta.
Ingen queerteori förklarar avsaknaden av däggdjurs-hen
Och att man bland däggdjuren har en manlig favör med bara 52% mot 48% går förstås även det att tolka nattsvart negativt och skapa rubriker världen över. Hade man brytt sig om det omvända gällt? Misstänker att inte ens 65/35 i kvinnlig favör fått några genuskänsliga alarmklockor att ringa. Eller beror upprördheten på att man inte hittat några animala hen bland de diande djuren? DN:s artikel berättar inte. Men man lyckas ändå motivera en publicering. Nästa gång, varför inte skriva om förskoleklassens iakttagelser om underrepresenterade trebenta snabeldjur och enhörningar; de går fortare att räkna, relevansen är minst lika hög och teorierna säkert mer spännande för allmänheten att höra.
Könsneutral kärnbränslehantering
Genusteori kan tillämpas på allt från järnvägsstationer, trumpeter och tandborstar. Kärnavfallsförvaring är också en verksamhet som tydligen kräver sina duktiga och skarpögda genusaktivister. Svensk Kärnbränslehantering AB ansåg i alla fall det och lät två ‘forskare’ på området spinna loss. Deras rön var oroande: kvinnor var aningen mindre positiva till förvaring och enligt de båda forskarna berodde skillnaden på att kvinnor internaliserat patriarkala föreställningar om risk. Läs Tanja Bergkvists briljanta krönika, med skoningslös humor, om hur ännu en onödig kostnad vältras över på kärnkraften. Artikeln skrevs 2008 och sedan dess har det bara blivit fler av liknande beting, ett pensum som i slutändan vi skattebetalare står notan för. Per kilowattimme betalar vi alltså inte bara enorma straffskatter utan även för politiskt påtvingande genusprojekt.
Bergkvist ger flera tragikomiska exempel på hur fördummande den s k genusforskningen resonerar. Det är bara genusforskarna själva som har privilegiet att avgöra vad kvinnor känner ‘på riktigt’, och vad de ‘internaliserat’ genom att ta till sig manliga normer.
Hotet mot vår västerländska civilisation
Det här behövs inte, det fattar nästan alla. Men är det också ett allvarligt hot mot vår västerländska samhällsmodell, den som feministerna utnämnt till ‘patriarkal’ och därmed oönskad? Svaret är ett tveklöst ja. Artiklarna som kritiserar galenskaperna är gamla. Allt har rullat på ändå. Dessa strömningar har varit instrumentella i att bereda väg för massinvandring och klimatalarmism, vilket alldeles fö få har insett, men just här och nu lämnar vi detta åt sidan. De radikalfeministiska flumteorierna har under de två sista decennierna tagit steget ut ur kuvösen och erövrat samhället på område efter område, hand i hand med HBTQ-teorierna.
Dessa utgör en tvångströja som inte bara försvårar meritokratiska urvalsprinciper, sådana motarbetas aktivt – och man har kommit mycket långt i nedbrytningen. Idag har så många som befordrats genom ‘positiv särbehandling’ erövrat positioner där de själva sållar agnarna från vetet – eller snarare tvärtom; fördumningsrekryteringarna växer exponentiellt, eftersom man helst undviker att tillsätta folk som kan avslöja ens egen inkompetens. Genusteoretikernas trams är inte längre något vi bara kan rycka på axlarna åt, det kostar samhället enorma belopp, både att försörja dem som jobbar med normsättningen i statlig och kommunal regi, och alla inom det privata näringslivet som tvingas ta sin tid i anspråk för att svara på enkäter, hålla möten och lämna in jämställdhetsplaner. Allra värst på kort- och medellång sikt för nationalproduktiviteten är effekterna sannolikt inom forskningen, där alla som vill få anslag vet att de måste ge motiveringar som visar att deras forskning genererar positiva resultat ‘ur genussynpunkt’ (se min krönika).
Skolan är värst
Men långsiktigt så är det ändå inom skolan som genomslaget är störst. Den tid som lärare tvingas fortbildas på området, den andel av läroböckernas omfång som stipuleras vara genuskorrekt, och den tid som eleverna kunnat ägna sig åt sant kunskapsberikande, istället för att bli politiskt indoktrinerade, är betydande. Den är också direkt kontraproduktiv i intellektuellt hänseende; hjärndödande, eftersom eleverna itutas att de ska tänka kritiskt och självständigt, samtidigt som ingenting av just detta får ifrågasättas. Sådan kognitiv dissonans verkar hämmade, skapar otrivsel, och underminerar såväl intellektuell som moralisk resning. Vi är på god väg att skapa ett samhälle dominerat av ett moraliskt snöpt kollektiv.
I en debattartikel i SvD tycker Erik Lindborg, docent på KTH, att det går för långt när han och alla andra forskare avkrävs ett genusperspektiv på sin forskning för att få anslag. Det går nämligen inte att anlägga ett sådant köns- och genusperspektiv på hans ämne: ‘svaga stötvågor inom akustiska fält’. Sannolikt är det lika svårt att hitta på något sådant inom de flesta tekniska och naturvetenskapliga vetenskapsfält– det vore helt enkelt ovetenskapligt att ens försöka. Ändå avkrävs man att lägga tid på sådant, och motivera ordentligt, även om svaret är nej.
Sådan onödig byråkrati får man ibland stå ut med. Men vi kan i det här fallet gissa att det varje år handlar om minst 40.000 seriösa projekt, där man som minst spenderar en kvart på att formulera sig, ofta flera timmar eller mer – eftersom ju alla begriper att detta är viktigt för att få anslag. Säg 40.000 arbetstimmar * 2.000:- (det här är kvalificerade människor vars tid är dyrbar) och vi får 80 miljoner kronor – varje år – bara i ‘fylleripeng’. Sedan ska det granskas och kanske överklagas och betänkas. Byråkraternas tid värderar jag lågt, men vi betalar ändå skatt för deras löner, ett måttligt behjärtansvärt ändamål. Kostnaden för fördröjningar lär tillkomma. Och värst av allt: alla felprioriteringar som på detta sätt åstadkoms.
Snedvridna projekt, korrumperade hjärnor
‘Genusperspektiv’ ska enligt mig inte belönas med en enda extrakrona. Forskning ska bedömas efter egna vetenskapliga meriter, inget annat; allt annat är subjektiv snedvridning av resurser. Lindborg konstaterar att forskare inom samhällsvetenskaperna lär ha svårare att värja sig än de naturvetenskapliga. Skriver man om historia utan att kunna hitta en endaste litet genusbagatell att berätta om, så lär risken vara stor att ansökan avslås. Så man börjar så klart att svamla. Hittar på nåt. Nånting måste ju med! Tid och möda kommer vid en godkänd ansökan alltså långtifrån begränsas av att formulera sin ansökan. Det är under genomförande av projektet som den stora tidstjuven infinner sig: forskning om obehövliga saker. Och gissa vad? När man väl är klar så sker förstås en utvärdering. Skulle det inte ha tillförts något ‘genusvärde’ så lär möjligheterna att få anslag till nästa projekt minska drastiskt. Så det gäller alltså att komma fram till ‘rätt’ svar här.
Kostnaden att på detta sätt locka forskare att komprometteras i sin forskning är svåröverblickbar. Inte bara för konsekvenserna av att projekten ger oss slutsatser som är kvasivetenskapliga eller rent av felaktiga, utan för att en vetenskaplig kår som på detta sätt präglas till att kröka rygg för makten blir sämre forskare.
Det avskräckande exemplet: Ersätt genusperspektiv med nationellt perspektiv!
Lindborg ger ett intressant ‘avskräckande’ exempel: byt ut genusperspektiv mot ett ‘nationellt perspektiv’, just som postmodernisterna påstår att klåfingriga högerextremister hotar med. Skulle de som idag känner sig bekväma med att jobba ‘genusmässigt korrekt’ vara lika positiva om de ålades att jobba mot ett mål som är i linje med nationens? Lindborg konstaterar att de troligen inte skulle vara så entusiastiska. Han hoppas därför med sitt exempel ha gjort en poäng som de renlärigt pk-troende borde köpa.
Det kan nog hända att de gör det, för somliga av dem är nog uppriktigt livrädda för vad en högerregering kommer ställa till med för hemskt blodbad inom kultur och samhälle. Men de flesta resonerar tvärtom: de vill ankra så långt bort som möjligt, för att på så vis göra otänkbara, alla de mål som högern kan ha. Så har vänstern alltid resonerat och det har fungerat utmärkt; borgerliga politiker har skrapat lite på ytan i bästa fall under den valperiod de fått på sig, och samma små ‘skavanker’ har snabbt kunnat målas över igen.
Ersätt genus med nationellt medvetande. På riktigt!
Inom naturvetenskap så finns det förstås ingen som vill något annat än Lindborg: bort med idiotin och det onödiga krånglet. Politisk styrning är förkastlig. Men samhällsvetenskaperna? Jag skulle vilja påstå att det finns en pedagogisk poäng med att göra exakt så som Lindborg bara vill hota med: ett krav på nationellt perspektiv. Det skulle definitivt förtjäna att uppmärksammas om ett projekt av någon anledning inte både är samhällsvetenskapligt värdefullt och, just därför av godo även för Sverige. Vi befinner oss i en tid då allt fler så kallade vetenskapliga avhandlingar aldrig blir citerade, ofta inte ens lästa. Ett sådant krav lär tvinga de humaniora tänkarna att fundera över vad deras arbete egentligen är till för.
Men framförallt: bara tanken att alla dessa pk-troende skulle tvingas fundera över vad de gör för nytta för Sverige, varje gång de sökte anslag! Få dem att noggrant sätta på pränt varje patriotisk liten idé, medvetna om att de utan väl underbyggda argument troligen inte kommer få ett öre. En njutbar läsning för varje sann Sverigevän.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Visst är det lite tragikomiskt att det under debattartikeln i SvD dels går att plocka fram den förmenta högertidningens ‘värdegrund’, dels upptäcka att kommentarsfältet är stängt? Ett tecken i tiden om något. DS.
Jag publicerade artikeln ‘Manshat är mainstream i mainstreammedia’ den 18 maj. Den är minst lika aktuell idag, efter att två unga kvinnor, Wilma och Emilia, blivit mördade. Pojkvän respektive barndomsvän hör till de närmast misstänkta – en har utländsk bakgrund från Menaländerna, vilket framgår av Petterssonsblogg bl a; i det andra fallet förefaller brottet enligt Nya Tider vara en prostituerad man, med en transsexuell läggning, även psykisk störning kan vara en förklaring, men någon typisk svensk ‘cisman’ handlar det definitivt inte om. Att Emilia är född pojke och transexuell är inget media anser finnas skäl att nämna, men det är förstås en del i detta drama. Antale unga som upplever att deras biologiska kön är en tvångströja ökar explosionsartat, som en följd av de normer man dagligen matas med. Och att somliga är mycket olyckliga i sina roller även efter könsbytet är lika förbjudet att tala om. Att detta leder till en livsstil som också är riskutsatt är inte heller något vi får tala om. Emilia sålde sex över nätet. Det innebär inte att hon hade sig själv att skylla, men att de som argumenterar för att den nya hbtq-frigörelsen är överlägsen kärnfamiljen som livsstil borde ifrågasättas, precis som dem som ser ‘mångkulturen’ som en enda stor lyckobringare.
Feministerna har MSM bakom sig.
Wilma
Emilia.
Var i MSM hittar man namnet på Wilmas pojkvän? Var får vi veta att Emilia var en transperson och sålde sex? Att hennes barndomsvän var prostituerad? Det har vi inte att göra med anser man. Och det kanske stämmer, men när morden används som argument för att föda mer manshat, så måste jag invända, då är allt detta relevant.
Vi har en generation unga som vuxit upp med de mest groteska anklagelser mot svenska män, ständigt ringande i öronen. Denn häxjakt som inleddes med metoo har inte upphört. Våldtäkterna på ‘We are Sthlm’ och andra musikfestivaler tystades först ned, men när man sedan tvingades plocka fram dem i ljuset, så gjorde postmoderna feminister en rockad: dessa övergrepp har börjat användas som en del i smutskastningen av män, inte så mycket i största allmänhet, utan av vita män, s k ‘cismän’ (sådana som är bekväm med sin biologiskakönsroll), och svenska män i synnerhet. Man klumpar, som Frida Boisen i Aftonbladet, ihop det med annat våld inom förhållanden och kallar förövarna för ‘Svenska män’. Samtidigt som feministerna alltså med ena handen gör allt för att befordra massinvandring av kvinnoförtryckande kulturer, så låter man de övergrepp dessa begår som argument i sitt könskrig mot den svenske mannen. Vi är så klart många som genomskådar den förljugna argumentationsstrategin, men några av oss är mycket sämre på att göra det än genomsnittet. Nämligen de unga tjejerna själva. Sådana som Wilma och Emilia. Få bär ett lika stort ansvar för deras död än sådana som Boisen. Och få är det som kan visa hur förvirrade de unga kvinnorna är, bättre än ‘Ebbis’ i Metro.
Ebbis i Metro – kallar sig gärna ‘vänsterfitta’
‘Svenska’ män, Boisen? Vanliga medelsvenssons som är trygga i sina biologiska könsroller? Och det är ‘svenska’ kvinnor som tvingas bära niqab, som utsätts för hedersvåld och tvingas gifta sig med sina kusiner?
Nej ’Ebbis’. Det är inte i första, andra eller ens tredje hand att de är ’män’ som gör de nytillkomna så felplacerade här. Det finns andra viktigare egenskaper att peka på, men mindre pk förstås. * Här en synnerligen enfaldig kolumn i Metro. Skriven av en ung kvinna som gör reklam för sig själv som ’vänsterfitta’ i länken under artikeln. Att sådana som Emilie ’Ebbis’ Roslund har möjlighet att sprida sina infantiliteter vitt och brett i en så stor upplaga säger mycket om Sverige idag, det är därför jag väljer att slå in en öppen dörr och bemöta henne. Ebbis konstaterar som ’fakta’ att män är ’en ekonomisk belastning för samhället’. Den här typen av manshat är i svenska media inget uppseendeväckande. Jag vill be er stoppa in ordet kvinnor istället för män i den meningen och fundera över hur sannolikt det hade varit att en sådan text publicerats. * Slutsatsen når Ebbis med lite selektiv statistik över sjukvårdskostnaderna för kvinnor som drabbats av våld. Ja, det är ju bara att hålla med. Och vet ni vad: män ju har skapat jordens alla klimatutsläpp också. Såsom ansvariga för den industriella revolutionen – och det välstånd som följde med den. Fy dem. * Alla radikala feminister är ju förtjusta i att trappa upp könskriget. Så här lite mer ammunition: med samma selektiva urval av statistik kan man ju konstatera att kvinnor kostar oss tre år extra i pensionsbetalningar. Om de bara ville dö lika fort som män så skulle vi spara massor! Och alla extra sjukdagar, som ju bekant kvinnor leder statistiken överlägset i. År ut och år in. Detta kostar ju många fler miljarder än de tre som du nämnde, Ebbis. Nej, jag tycker inte jag behöver nämna vilket kön som betalar mest skatt. * För det mest intressanta med den här pamfletten är ju rubriken! Och bilden under som ger association till resa över haven, med en precis lagom svartmuskig man snett bakifrån, omöjlig att avgöra etnisk härkomst för. Både rubrik och bild vill förstås antyda invandringskritik, utan att med ett ord nämna just invandrare. Eller att det är invandrare som står för det mesta kriminella våldet, det som Ebbis tar upp. En siffra ur högen: 96% av alla överfallsvåldtäkter t ex.
Det är nästan komiskt att Ebbis och hennes likasinnade ‘vänsterfittor’ lyckas sortera fram en egenskap med de nytillkomna som det faktiskt är pk att tycka illa om. Män! Eftersom Ebbis tillåter sig att generalisera så gör vi det också: här ett axplock andra egenskaper som också täcker in stora delar av de nytillkomna och som definitivt är mer relevanta om man vill kritisera:
Underutbildade. Religiösa fundamentalister. Kriminella. Bidragslyckosökare. Kulturellt medeltida värderingar. Kognitivt utvecklingsstörda. Rasister. Antisemiter. Kvinnoförtryckare. Till detta kan vi lägga problematiken att mansöverskottet i sig skapar stora problem, inte minst eskalerande kriminalitet.
Fakta Ebbis. Inte åsikt. Men det är inte något som Ebbis pekar på. Hon vill ju inte peka ut invandrarmän. Utan män överhuvudtaget.
Med mina fullständigt otidsenliga värderingar känns det inte riktigt rätt att ge sig på en kvinna, som i mina ögon uppenbart inte har mognat klart ännu, hennes åsikter i livet är typiskt juvenila och borde väl kunna få vara så. Om 20-30 år kanske Ebbis lärt sig tillräckligt mycket för att ha kommit till helt andra insikter. Träffat man och fått barn och börjat oroa sig för dem och för den egna pensionen. Problemet är att det är sådana som Ebbis som styr Sverige. Ungdomskulten och föraktet för intellekt och utbildning är totalt. Risken är dessutom stor att Ebbis gör karriär på sin partibok och blir ännu mera pk, får ansvar för någon myndighet där det faktiskt krävs kompetens. Problemet med Sverige idag är inte att Ebbis finns. Utan att Ebbis regerar.
Sport och idrott handlar om kropp och naturliga urval, alldeles uppenbart är att det aldrig kommer att bli ‘rättvist’. För vad är biologisk rättvisa? Genetiskt är etiopierna uselt utrustade för att bli världsmästare i boxning, men de lär fortsätta att ta hem mängder med löparmedaljer. För män och kvinnor med bakgrund från Västafrika är det tvärtom, här hittar man även de mest gynnsamma anlagen för explosiv snabbhet. Stora länder som Kina kan visserligen plocka fram ett helt lag med långa basketspelare, men som kroat har du ändå betydligt större chans att bli världsmästare i samma sport. Den genomsnittlige östasiaten har i snitt små chanser i alla kraftsporter, där kroppslängd och muskelmassa är avgörande framgångsfaktorer – utom där en viktklassindelning görs, som inom boxningen.
Alla vet ju visserligen att det är tungviktstiteln som räknas för den stora publiken (och pengarna), men de flesta tävlande vet att konkurrensen är tuffare i lägre viktklasser, där fler håller till. Möjligen skulle en sådan indelning kunna göras i fler sporter, för att se till att ge fler chansen att vinna och därmed motivera fler. För utan tvekan har det ju betydelse för barn att kunna drömma om SM-, EM-, VM-guld och OS. Att bli som sin idol som man sett på tv.
Så här har man ju också ordnat verksamheten för handikappade. Man tävlar mot andra med liknande handikapp, så rättvist som möjligt för att motivera så många som möjligt. Att tävla är nämligen något vi tycker om och som driver många till fina prestationer, som i sin tur utvecklar personlighet och skänker glädje. Naturligtvis gäller detsamma i lika hög grad för barn och den åldersindelning som finns där. Det handlar både om vad som är rättvist och motiverande. Ingen skulle komma på tanken att sätta in ett lag med nollfyror i samma serie där nollniorna spelar.
Är 18 års testosteronbehandling OK?
Det är därför ganska enastående bakvänt att vårt pk-samhälle bestämmer sig för att män som byter kön ska få tävla som om de varit biologiska kvinnor från början. Man skulle kunna jämföra med en person som sätts på testotosteronbehandling från det att hon är fyra till dess att hon är nitton, i avsikt att bli duktig linjespelare i handboll. Året före OS avbryter hon behandlingen, 188 cm lång och 110 kg tung. Även om testosteronhalterna hinner sjunka ned till godkända nivåer, så har jag svårt att tro att någon på allvar skulle acceptera henne som tävlande på lika villkor. Men just så har det i praktiken fungerat för Hanna Mouncey i Australiens damhandbollslag, bara med skillnaden att hon föddes som biologisk man och sedan genomförde ett könsbyte 2016. Hon är dessutom proffs sedan många år – i herrlagen, spelade VM för Australiens herrar 2013.
Hanna har alltid känt sig ‘i första hand som handbollsspelare’. Men könsbytet var viktigare. Eftersom hon är ensam om att vara könsbytare i Australiens landslag och än så länge ett ovanligt tillskott inom damhandbollen öht, så är hennes lags möjligheter att vinna fortfarande begränsade av de övriga spelarnas kompetens. Men med fem sådana här kolosser i laget så skulle man garanterat vinna VM oavsett motståndarnas skicklighet. Frågan är hur motiverande det skulle kännas? Som att ha med fem tolvåringar i knattelaget; t o m tolvåringarna själva måste ju fatta att en seger inte är mycket att yvas över då. Men så tänker tydligen inte Hanna. Könsbytande män vill ju se sig som kvinnor och man får inte påpeka ens de mest uppenbara elefanter på handbollsplanen för dem, då kan deras känslor såras.
Snart kan du som förälder inte stoppa din tonårings könsbyte
Hur är det med flickors känslor då? I den exponentiellt växande gruppen som på svenska sjukhus med glada tillrop uppmuntras att följa sitt hjärta och byta kön innan de lämnat tonåren bakom sig, så är de allra flesta flickor. Det är uppenbarligen de som är mest lättpåverkade av tidsandan, som talar om för små barn att flickor minsann kan (vara som män) och helst bör tävla med män just som män brukar göra. Vår s k jämlikhetspolitik har sedan decennier deformerats och blivit groteskt missbildande, och lett till att unga människor mår dåligt i sina naturliga könsroller. För dem som tar steget att byta kön är det oåterkalleligt, men det verkar inte bekymra vare sig läkare eller politiker– det här är ju så otroligt fint och politiskt korrekt; svensk lag är på väg att ändras så att föräldrar inte heller ska kunna säga nej till den femtonåring som bestämt sig. Vad de ska säga om de ångrar sig vet ingen. Men det handlar, som Uppdrag gransknings program visar, sannolikt om självmordsbenägenhet som redan före bytet var hög och efteråt lär kunna nå tvåsiffriga procenttal – oönskade och utstötta av alla grupper, även ‘de egna’.
Att möta en bergsgorilla
För flickor som byter kön är idrottskarriären, om de haft någon, alldeles säkert över. Det får ligga med i vågskålen. Man kan undra varför inte Hanna i Australien ska tvingas inse samma konsekvens? Och om man vll fortsätta, varför driver inte hbtq-rörelsen på för att det startas särskilda lag och tävlingar för könsbytare? Allra mest absurd är förstås situationen för biologiskt födda kvinnor med idrottsintresse och -förmåga. Hur ska de i framtiden kunna motiveras av drömmar och ambitioner om att vinna och bli bäst? Som sjuåring handbollsmålvakt skulle jag ganska snart ge upp om motståndarna var tolv. Som manlig brottare skulle jag vara livrädd om jag fick möta bergsgorillor.
Jag är glad för Hanna skull om hon trivs i sitt nya kön, men på handbollsplanen är hon en anomali. Publiken ser henne förstås som något av ett freak, även om ingen säger det öppet, motståndarna lär uppleva henne som legaliserad dopning och vad medspelarna tycker om att ha henne i omklädningsrummet vet jag inte, men jag skulle ha förståelse för den som inte känner sig helt bekväm.
Det här är ett flagrant exempel på hbtq-minoritetens förtryck av majoriteten. I detta fall de biologiska kvinnorna. Det visar att pk-samhället blivit helt perverterat, alla sunda principer har lagts åt sidan. Och vinnare är… ingen alls.
I en DN-artikel utropas “Ingrosso-annonser fällda av RO: Kvinnan framställs som ett sexobjekt”. Det låter ju allvarligt. Fällda? Av vem? RO? Reklamombudsmannen. Näringslivets egen etikbevakare sedan 2009. Behovet av en sådan kan ifrågasättas, eftersom vi redan har en Marknadsdomstol, och eftersom den inte är en statlig myndighet så kan den inte ‘fälla’ någon, bara rikta kritik, precis som alla andra bör få i ett samhälle där yttrandefrihet råder. Det hade varit mindre pretentiöst och betydligt mer rättvisande om man behållit sitt tidigare namn, Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam, som mer tydligt talar om vad det handlar om. Och som alla sådana här organisationer, även när de finansieras av näringslivet, så har man givit efter för rådande radikalfeministiska trender, vilket betyder att man snart nog lär anse det vara könsdiskriminerande att någotdera könet uppvisar karaktärsdrag som inte är helt könsneutrala. För kvinnors del innebär det som bekant att man slutligen kommer tvingas bära burka eller niqab och heltäckande kläder, det finns en hel totalitär ideologi som satt ner foten just på det stället, och som inte tillåter någon kritik. Och som heller inte får någon, inte av de radikalfeministiska kretsarna i alla fall.
Kvinnolobbyn i arbete. Daniel Helldén, Miljöpartiets starke man i Stockholm är förstås med, gissar på partipolitisk samverkan här.. Känns det inte stereotypt att det är Daniel som gör något aktivt? Och står lutandes ÖVER AnnaStina? Båda tjejerna visar dessutom en hel del bar hud och det går att se konturen av ett bröst. Är du säker på att Muslimsk Ungdom är OK med detta, Hanna?
Pigment för huden kan vara så här bra. Ändå är fokus på den välpigmenterade rumpan fel, enligt Kvinnolobbyn.
Vill man visa sin hela produkt utan att visa för mycket så tycker jag personligen att den här bilden gör det bra. Hade man haft hela kroppen med så hade det varit för sexigt och Kvinnolobbyn hade vänt på resonemanget, jfr med föregående bild: ‘visar fel fokus’.
RO Elisabeth Trotzig poserar på ett lite väl utmanande kvinnligt vis, känns det som. Ser ut som både läppglans, mascara och ögonskugga kan ha använts. Någon som känner för att anmäla?
Anmälare var enligt artikeln ‘Sveriges Kvinnolobby’ som vi inte behöver gissa vad de har för inställning; de samlar alla bilder de tycker illa om på ett intagramkonto, som blivit mycket populärt bland dem som inte alls tycker som Kvinnolobbyn. Det som är gemensamt för bilderna som blivit ‘fällda’ – vilket man stolt basunerar ut – är att de 1. visar hud, 2. framställer kvinnor som sexiga. Bilderna som inte blivit fällda (ännu) visar också oftast vackra kvinnor men lite mindre hud. Ibland så lite hud att man måste fråga sig om det finns några gränser alls för vad Kvinnolobbyn anser tillbörligt. Vi börjar närma oss det viktorianska 1800-talets England, när även en blottad kvinnoaxel kunde få en man att börja flämta av åtrå. En skillnad då mot nu var att det var ett patriarkaliskt samhälle som ville ha det så på 1800-talet. På samma sätt som islamisterna vill ha det idag – och går några steg längre för att göra poängen tydlig: män kan inte ta ansvar för sina handlingar när de blir upphetsade, det är kvinnans skyldighet att skyla sina företräden. Är det verkligen den poängen Kvinnolobbyn vill göra?
För mycket hud för Kvinnolobbyn. Islamisterna håller säkert med.
Humor gills inte. Att hela situationen är kufisk är tvärtom försvårande, gissar jag.
Sammantaget kan vi konstatera att åtminstone all underklädesreklam och badmodereklam på detta sätt enligt planen ska bannlysas från tidningsmedia, om Kvinnolobbyn och RO får råda. Så länge vi inte tala om heltäckande badburkor förstås. Osminkade kvinnor, särskilt med oattraktivt utseende, misstänker jag dock kan vara OK att visa. Är det för oss män ni gör det här kära Kvinnolobby? Då kan ni låta bli. Sexiga kvinnor är trevligt för ögat – och jag, liksom de allra flesta andra svenska män är så pass luttrade att vi kan hantera vår upphetsning utan att begå brott. Personligen är jag övertygad om att en brist på ögonfägnad kommer förvandla oss till ohämmade lustsökare eller möjligen homosexuella, som de viktorianska männen, och de islamistiska. Och trenden har redan pågått ett tag. Jag har till exempel noterat att PK-företeelser som Melodifestivalen tycks sortera sina rekvisita-dansare på det sättet; det var länge sedan man ens hade lust att försöka klä av någon med ögonen. De flesta är för övrigt ändå män, som, liksom de manliga artisterna, med utstuderad tydlighet gärna rättar till paketet i sina tajta trikåer mellan varje danssteg. Det är OK.
RO Elisabeth Trotzig hittar faktiskt en paragraf i Internationella Handelskammarens marknadsföringsregler, som hon anser kan tillämpas på Ingrossos reklam, som vad jag kan se gäller en vacker och fullt påklädd kvinna. Vad Internationella Handelskammaren har med svenska rättsregler att göra är oklart, vad som däremot är klart är att Trotzig och Kvinnolobbyn har ett mycket nära samarbete, där det för Trotzig bara verkar handla om att expediera önskningarna som Kvinnolobbyn (med Daniel Helldén, Mp, i spetsen) skickar in. Det handlar i grunden om att få svenska kvinnor att klä sig så osexigt och oattraktivt som möjligt, och helst ska de bibringas uppfattningen att det är skamligt att attrahera män. Det här är en skenhelig paradox, i tider när kvinnlig frigörelse istället borde propagera för det omvända.
Naturligtvis är detta ett av de sätt kvinnor utövar makt, och de kvinnor som är attraktiva vet precis vad jag talar om. Men jag är inte säker på att Kvinnolobbyns representanter är lika medvetna, eller kanske rör det sig om ren svartsjuka. Ur feministiskt perspektiv är denna makt också något som det gäller att låtsas som om den inte finns, eftersom den så uppenbart fungerar som en motvikt mot den ‘patriarkala makt’ som män utövar och som feministerna anser att vi måste dela med oss av. Det har de också kommit långt med i Sverige, längre än till halva kungariket; vi är idag ett land totalt dominerat av kvinnliga värderingar.
Islamisterna hanterar kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.
Här testar Kvinnolobbyn Stockholms stads gränser. En högst anständig baddräktsreklam på badstrand. Ej OK.
Vi män gör nämligen ofta(st) som kvinnor vill, när vi känner en attraktion. Den attraktionen är det inget fel med, den är biologisk och lika lite fel är det att kvinnor önskar känna sig attraktiva eller att de utövar den makt detta kan skänka dem. För samhället uppstår då en naturlig och bra balans: kvinnlighet är det kitt som håller ihop detta samhälle, men manliga värderingar är vad som har format det, vår västerländska civilisation. Ett rättssamhälle där rättvisa men ibland hårda regler måste tillämpas; ingenting som är väl ägnat för domstolsaktivister (av båda könen, men vanligen just kvinnor) att hantera. Feminister vill alltså istället osynliggöra hela det här biologiska samspelet. Man vill göra sig av med både den manliga och den kvinnliga ‘maktstrukturen’, men eftersom det är biologi vi talar om så kommer man naturligtvis bara undertrycka och förvränga dessa uttryck. Och de enda som är nöjda med detta är väl islamisterna, vars lösning är att hantera kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.
“Nej”. Det är lätt att säga, men Ingrosso förtjänar ändå medalj för att man gör det.
Ingrossos företag visar dock, föredömligt och ack så befriande, att det faktiskt inte är lag på att undfallande ge efter för dessa smygande trender. Det kan låta enkelt och det är det ju egentligen också, men när det svenska näringslivet gång på gång gör tvärtom, och fegt backar undan för minsta hot från pk-isterna, så måste vi ge Ingrosso ett erkännande för uttalandet nedan, som är ett svar till RO och Kvinnolobbyn. Man förtjänar närmast medalj:
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
The Swedish feminists in the so called Kvinnolobbyn, backed by Miljöpartiet, has decided to try to ban all kinds of advertising that shows any female skin, as long as it is attached to a beautiful woman. The private industry-backed RO (Reklamombudsmannen) is not a government authority or court. So when DN claims that RO has condemned Ingrosso for sexist pictures, and tries to make it sound like this is an impartial court judgement, it is not true. What is true is that Ingrosso are free to challenge RO’s view. And so they have, which is both inspiring and most gratifying. Losely translated, Ingrosso claims that “the woman they market themselves towards, are free and independent”, and that “she would never cave in to the current trends in our society, that women should cover herself and let men rule over her sexuallity. Ingrosso will never bend to such trends.”
Look! It can be done – one can say no to the politically correct. Let’s hope this will serve as a role model for others.
De sex terroristerna, dvs imamerna/skolledaren, kommer som det ser ut till slut ändå utvisas och därmed skulle vi alltså slippa att inkassera ännu ett osannolikt misslyckande för rättsstaten Sverige. Detta har under alla förhållanden suttit långt inne och regeringsbeslutet fattats först efter mycket vånda – och kostsamma rättegångar. I en debattartikel i Aftonbladet summerades vad sådana kostnader, enbart för de kriminellas försvarsadvokater belöper på, totalt under ett år: 1,5 miljarder. En enorm summa – och 50% mer än för tio år sedan. Se där, en ytterst relevant skattning av hur mycket våldet har ökat i Sverige under samma korta tid. Det mesta handlar förstås om den grova brottsligheten, det är dessa rättegångar som tar tid. Och deras rättsbiträden betalas som bekant nästan alltid av dig, käre skattebetalare. Rätt ska förstås vara rätt, alla ska ha en kompetent försvare och helst ingen oskyldig alls ska dömas. Men när vi samtidigt ser hur andelen lagförda minskar år från år, och vi kan ana inte bara hur allt fler skyldiga kommer undan, utan också att gränsen mellan advokaterna och deras klienter har börjat suddas ut. Då känns det förstås ännu mindre bra att betala.
Försvarsadvokater i Sverige allt närmare lierade med sina klienter
Den seniora åklagaren Lisa dos Santos som är artikelns författare skriver om försvarare som blivit alltmer spekulativa i sin marknadsföring. Man klär sig som gudfadern och romantiserar det våld som klienterna anklagas för genom att anspela på hur det utförs, till ljudet av kulregn och sirener.
“Frikännande domar i grova brott – #framgång, tummen upp! – staplas som reklamvara varvat med lite skön posering som hämtat ur ”Gudfadern” och ett frisläpp efter en mordförhandling förpassas till ”En bra dag i rätten” på försvararens Facebooksida. Allt lajkat av både egen kår och klienter. Och varför inte profilera sig extra tydligt genom att lägga ut idolbilder på gängmedlemmar?”
Det kanske mest uppseendeväckande exemplet hittills var gangstarapparen Z.E som gjorde en video på Södertörns tingsrätt, formellt utan reklam för advokaterna som agerade statister, men Bastlings advokatbyrå räknar naturligtvis med att slå mynt av det osmakliga jippot. Och det här är inte allt. Åven rättegångarna har förvandlats till happenings. Dessa tar längre tid att genomföra med försvarets nya strategi, som enligt Santos enbart är mest till för att imponera på klienten: “hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs”. Ingenting av detta ger klienten någon processfördel enligt Santos, däremot för advokaten – klockan tickar ju.
Men tänk om showen faktiskt påverkar?
Helt övertygad om att inte också de åtalade tjänar på detta är jag dock inte, eftersom jag mycket väl kan tänka mig att metoderna hjälper till att skrämma och imponera både på vittnen, domare och nämndemän. Däremot är jag säker på att detta borde gå att stävja med befintliga ordningsregler vid rättegång. Det lär snarare handla om att strama upp befintlig praxis, som tydligen är fullkomligt uppluckrad från forna tider och vad vi är vana vid att se i tv-serierna på tv. Vissa domare tycks helt enkelt sakna den pondus som behövs. Här, precis som i skolsalarna har man (eller kanske oftare kvinna) förlorat den respekt och krav på ordning och reda som är så viktigt, men som postmodern ideologi och uppfostran inte prioriterar. Och, ja, det lär ju finnas ännu ett möjligt samband här, med den allt sämre andelen lagförda, samt med den likaså allt högre andelen kvinnliga domare. Ingen har hittills såvitt jag vet vågat antyda att svårigheterna kan hänga samman med två sidor av tillsynes samma mynt: medan domare och åklagare allt oftare är kvinnor, så dominerar män kraftigt bland försvarsadvokaterna (86% 2014). I DN:s uppföljande artikel i ämnet är det kvinnliga kolleger, både åklagare, domare och försvarsadvokater, som håller med Santos. Medan den anonyma manliga brottmålsadvokat som citeras naturligtvis inte gör det, utan istället refererar till Anna Rambergs twittrande i saken.
Anna Ramberg, med mediainstinkt som en pavlovsk hund. Och med lika förutsägbara åsikter.
Ja, likt en pavlovsk hund har förstås även Anna Ramberg reagerat på Santos debattartikel. Trots att hon inte länge är advokatsamfundets ordförande så måste vi ju få veta vad just hon tycker: “Onyanserat och insinuant angrepp på brottsmålsadvokater. Särskilt allvarligt när sådant kommer från en åklagare. Statens företrädare bör inte ägna sig åt falska generaliseringar av det slaget.” Falska generaliseringar? Vad är så falskt? Och varför skulle detta vara olämpligt? Att någon annan än hon själv har vad som kan uppfattas som politiska synpunkter på rättegångsprocessen? Genom att konsekvent ta sida för det onda, dåliga och destruktiva lyckas Ramberg som vanligt göra sig än mindre trovärdig som neutral bedömare. Men hon hjälper mig att hitta en delvis annan förklaringsmodell bakom den sjunkande andelen lagförda kriminella, förutom då domstolsaktivism inom domarskrået och bland åklagarna. En hypotes som handlar om att det är de kaxigaste som stjäl showen. Och dessa är – förutom Anna Ramberg då – i de flesta fall män. För det är ju försvaret som gång på gång vinner.
Tänk om inte bara ömmande kvinnliga domarhjärtan förklarar utvecklingen som lett till att allt färre åtalade brottslingar döms, tänk om det också är beror på de manliga försvarsadvokaternas ‘härskartekniker’ som Santos nämner; samt en god dos testosteron och lika mycket brist på etik. Att detta är vad som utmanövrerar de numera oftast kvinnliga åklagarkollegerna (60% 2019) och skapar rättssalar där advokaterna tillåts breda ut sig lite som de vill? Santos beskrivning får mig att tro att det är just så det faktiskt är.
Eftersom kvinnor är (minst) lika bra som män, så är detta ett problem som ingen lär leta efter rätt svar på
Andelen vunna mål är förkrossande, inte bara till försvarets favör utan fastmer i manlig favör. Och oavsett vad som är moraliskt rätt eller fel, så skulle jag nog som klient helt enkelt göra den enkla analysen att bäst är den som får mig fri. Men eftersom vi ju vet att män intekan vara duktigare än kvinnor på någonting, så skulle ju en sådan förklaring antyda något som varkenkan eller får förekomma. Ännu en könsstereotyp. Ergo: detta är ett problem som vi aldrig kommer lösa, eftersom en viktig förklaring, kanske rent av den mest betydelsefulla, aldrig kommer adresseras.
Medan Ramberg programenligt alltså anser att Santos har fel, så är det andra, betydligt mer trovärdiga som håller med, nämligen de kriminella själva. Trovärdighet handlar ju också om logik. Och den ligger i att advokaterna gör allt för att ställa sig in och tjäna pengar på gängen, som blivit deras mest lönsamma kassako: när en av DN intervjuad kriminell ung man hamnar i häkte så “Den första kontakten jag då haft med någon från utsidan är min advokat. Och jag svär, deras inställning är alltid – ”det är ingen fara, vi ska få ut dig härifrån, grabbarna hälsar”
Kriminell advokat – för det är coolt och inne
Grabbarna hälsar. Det handlar då om att man klivit över gränsen och jobbar för brottssyndikaten – men betalas av staten. Man uppmuntrar unga klienter till ett kriminellt tänkande och för att verka ‘trovärdiga’ spelar man på och har en attityd som romantiserar gängkriminalitet. Bara man svarar ‘inga kommentarer’ i alla förhör och nekar hela vägen, så ‘kommer det lösa sig’. En erfaren polis, även han anonym (Varför det? Det säger en del.) intygar också att detta stämmer. ‘Särskilt upprörande är det när vi ser hur vissa advokater uppmanar 15-åringar att blåljuga.’ Det behöver ju inte vara bra för dem. Det har också skett en normförskjutning. Att vara kriminell är någonting ballt och eftersträvandevärt. Att synas med rappare är plötsligt coolt, säger polisen, att lägga till kriminella bland sina kontakter och träna på samma thaiboxningsklubb. Han har sett advokater som är uppenbart smickrade över att få ”hänga med ” sina klienter på fritiden på det sättet. Många åtalade byter dessutom advokat. Anledningen är att man vill ha mer ‘service’, dvs smusslande med sådant som advokaten inte ska eller får göra. Här är det advokaten som säljer sig till djävulen.
Vilket rykte?
Det allra sistnämnda passar inte riktigt in i temat, men allt annat gör det: DN har förstås gjort detta till något av ett snyftreportage där den kriminelle (av utländsk härkomst), görs till offer och advokaten (vit svensk) blir skurken. Sorgligt enögt genus- och mångfaldsperspektiv m a o, men visst, låt oss behålla fokus på advokaterna, de förtjänar den här kritiken och de utgör något av den värsta sortens profitörer på massimmigrationsindustrin. De många reportagen som nu görs är också ett tecken på att t o m vänsterliberala feminister som Amanda Sokolnicki och Ulrika By på Dagens Nyheter börjat fatta att det här inte är rätt eller bra. Såväl domstolsaktivisterna, Anna Ramberg och de manliga försvarsadvokaterna bär på en stor skuld till den farliga utvecklingen inom rättsväsendet: advokatsamfundet måste sluta slå ifrån sig.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Executive Summary
The share of convictions are constantly falling, (although? because?) at the same time crime rates are going in the opposite direction. Last year 1.5 billion SEK of the tax payer’s money was spent on defending criminals, which is 50% more than only ten years ago. The courts have turned into showrooms and spectacles, domineted by the (male) defense lawyers, and they are not only successful, they are more and more tightly knit together with their clients. It is considered cool among the criminal lawyers to associate with criminals also in the evenings and leasure time and this is also good for business. Their dominance in the court rooms seems likely to be a second reason for the low and sinking conviction rate; not so well recognized as is the increasing number of activists among many (female) judges and attourneys. A flipside of the coin that discloses a possibility that cannot easily be addressed, because it is very politically incorrect: that the success for lawyers are connected to the fact that males as a group seem to be more skillful in the courtrooms on what counts the most: winning.
Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.
Swebb-tv:s största scoop.
Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.
Teslas batteri
När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.
Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?
Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda
Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.
Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.
Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda
Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.
Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav
Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).
Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.
Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.
Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?
Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?
Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.
Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.
Så – vem ska göra jobbet?
Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.
Jag tror och hoppas att man tar chansen.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.
**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.
English Summary
Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.
Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.
I början av sommaren ringde en extremt påstridig säljare upp mig och lyckades till min stora förvåning få mig att acceptera ännu ett erbjudande om att ’gratis’ få ett par nummer av tidningen Illustrerad Vetenskap. Mot porto á 99:-. Och risken att jag glömde att säga upp prenumerationen. Samt spam med oönskad reklam från Bonnier media. Efter att till slut ha lyckats hitta avstängningsknappen och ha skickat tillbaka fel ’introduktionsgåva’ så var jag klar över att detta var sista gången någonsin.
Jag har nämligen gillat tidningen förut, men det gör jag inte längre. Den har ändrats. Man är fortfarande teknikoptimistisk, men fakta är inte längre lika viktigt, om de ligger i vägen för den politisk korrekta åsiktsagenda man numera anser måste prioriteras.
Att syssla med naturvetenskap, som i grunden handlar om fakta, och att samtidigt ge oss svar som är tillrättalagda för att passa in i religionen, är ett intrikat problem förstås. Förra året tillägnades ett helt nummer om klimatet och Ill. Vet. redovisar – korrekt – den globala energiproduktionen. Men. De s k förnyelsebara energiformerna motsvarar idag mindre än 3%, vilket är ungefär lika mycket som de fossila bränslenas å r l i g a – ö k n i n g. Att då som man gör, frejdigt måla upp en bild av hur vi på kort tid ska ersätta de senare med de förra är ju inte information, det är delusion, fullständigt nonsens.
*
Årets klimatnummer ’Ett sista stopp före Ragnarök’ är ännu värre. Här handlar det om att måla upp katastrofscenariot, vad som händer om vi inte lyckas (med det som vi i 2018 års nummer redan borde ha konstaterat att vi inte har en chans att lyckas med). När katastrofscenarion presenteras som fakta, kombinerade med den känsla av uppgiftens kolossala format och oöverstigliga hinder, som ändå de flesta läsare säkert får trots tidningens flåshurtiga optimism, ja, då skapar man just den panik man är ute efter.
*
De två sista uppslagen i artikeltemat uppmanar oss sluta flyga och åka bil. Även elbilar konstateras (helt riktigt) ge stora CO2-utsläpp (här kan vi ana klimatrörelsens nästa stora attack – när vi alla väl bytt till elbil). Flygplanens jetstrålar är, har jag läst mig till på annat håll, på en nivå så högt i atmosfären att deras funktion huvudsakligen kyler jorden genom att reflektera bort direkt solljus, medan de inte förmår stänga inne jordens värme, såsom de lägre liggande molnen gör.
Ill. Vet. argumenterar istället för att medan den förra effekten endast gäller dagtid så gäller den senare hela dygnet runt. Men om den senare är noll eller nära noll så är ju effekten av jetstrålar ändå avkylande, eller hur? Som vanligt måste jag konstatera att källorna går isär, men var Ill. Vet. står är glasklart, och de ger ju inget svar på min andra källas påstående, vilket jag tolkar som att detta nog är sannolikt riktigt – för mig är Ill. Vet. nämligen inte längre de trovärdiga, de driver ju en uppenbar agenda.
Värst av allt är kravet på att vi ska undvika att föröka oss. Det är ’den största tjänst vi kan göra klimatet’. Vi ska minska ’vårt eftermäle’, som det eufemistiskt kallas av ’forskarna’. Inte ett ord om att de barn som då inte blir till hade kunnat vara just de som med briljanta idéer bidrar till att människan så småningom ska kunna få kontroll över klimatet. Hur kan en tidning med teknikoptimism som grundidé missa detta? När detta, vad DN kallar ‘flerbarnsskam’, nått Ill. Vet.-redaktionen och blivit till ‘nollbarnsdogm’, så är saken klar för mig: här finns inte längre den goda förebild jag hoppats kunna intressera mina söner med, och som var den grundläggande anledningen till att jag gått med på ‘gratiserbjudandet’.
*
’HJÄRNMYTER’
Citat i tidningen: ”Mäns hjärnor är större än kvinnors. Du förlorar hjärnceller varje gång du dricker alkohol. Och ditt logiska sinne ligger i den vänstra hjärnhalvan. Detta är bara några av de myter som omgärdar kroppens superdator.”
Den intresserade kan sedan byta media och starta länken illvet.se/hjarnmyter. Nu lär ju bara en bråkdel av läsarna göra det. Men de som ändå plockar fram datorn och minns vilken länken var, kommer få veta att det inte alls är en myt att mäns hjärnor är större. I genomsnitt är mannens hjärna ca 8% större. Ill. Vet. sprider alltså fullt medvetet än lögn till sina tidningsläsare. Även i deras ‘facit’ paketeras sanningen (som kan bekräftas även på Wikipedia, för den som vill), med de vanliga flosklerna, avsedda att få oss att till varje pris inte dra slutsatsen att mäns intelligens därmed också skulle vara högre, såsom en lång serie – nu nedtystade – mätningar visar, och som förstås är en ganska självklar utgångshypotes baserat på just hjärnstorlek. Biologi är ett knepigt ämne – det är inte politiskt korrekt nämligen – och då måste sanningen göras om på detta vis.
*
’BLÅÖGDA ÄR DEFEKTA’
Så uppmärksammar nu också Newsvoice ännu en faktaglidning, där Ill. Vet. felciterar forskare och kallar den genetiska variation som ger blå ögon för en defekt. Eftersom man upprepar påståendet om gen-fel, så är det knappast av misstag; man vill locka läsare genom att provocera. Men om man hade uttalat sig på samma sätt om svart krulligt hår, så hade det ju glasklart varit fråga om hets mot folkgrupp, så politiskt inkorrekt det kunnat bli; så hade man aldrig kunnat skriva. Bara de blåögda är lovligt byte i jakten på rubrikskapande klickbeten.
*
Bara tidningens titel, Illustrerad Vetenskap, visar vilka höga anspråk redaktionen har (haft). Den trovärdighet man genom åren byggt upp och som man fått genom att berätta en naturvetenskaplig sanning – som nu visar sig vara högst skenbar – är mycket farligare än uppgifter tagna ur Aftonbladet eller Expressen. Det är många som köper tidningen till sina tonårsbarn, precis som jag, för att den förväntas ge goda insikter. Man använder nu allt detta upparbetade förtroendekapital som verktyg för en rådande politisk opinion. Och man blir ju tyvärr trodd.
Det kommer göra mycket skada innan detta kapital eroderat – såsom det förstås förtjänar. Ännu en sorglig förlust av sådan vetenskapsoptimism vi sannerligen skulle behöva mer av.
Incels är ett nytt ord för ensamma män som kräver mer än vad de fått. Men allt annat än en motreaktion på den radikala feminismen vore förvånande, precis som Weidmo Uvell skriver. Uvell ger sedan en lång exposé över dessa oklädsamt krävande män, som dessutom – till synes paradoxalt – tagit över feministernas kollektivistiska syn i sitt sätt att betrakta världen. Incels, de (män) som blivit över och inte hittat någon, är utan tvekan ett stort samhällsproblem. De är farliga, eftesom de riskerar att bli kriminella, asociala och dysfunktionella på alla möjliga vis. Sådana män är ett hot mot alla. Men vi måste också förstå att detta är ett brev på den post feminismen har skickat till oss. Och fortsätter att skicka.
*
(Vita) män är dagens förtryckta, som kollektiv, och det är ju som kollektiv vi betraktas av det rådande etablissemanget. Det är sedan individer som drabbas. Några på toppen ger ett utfall i genomsnitt som förleder, situationen i det övriga spektrat ser helt annorlunda ut. Jag känner ingen man (incel eller inte) som kräver särskilda rättigheter, däremot lika sådana. Det får man (sic!) inte idag. En gissning för att exemplifiera utfallsorättvisor, som måste betraktas som systematisk diskriminering: hur många debuterande författare som är icke-kändisar och över 50 år existerar under 2010-talet inom svensk skönlitteratur? Få så klart, oavsett kön så är åldersdiskrimineringen vanlig. Politisk hemvist är förstås också viktig. Men hur många är män utan rätt partibok? Min gissning: noll.* Motbevisa mig gärna. * REKRYTERING OCH LÖNESÄTTNING Diskrimineringen av vita män sägs självklart inte rakt ut, den kommer ut som en restpost när alla andra grupper ‘fått sitt’. En beslutsfattare med lönesättnings- och rekryteringsansvar vid ett större företag eller i offentlig sektor tillämpar ‘positiv’ särbehandling, även utan att någon sagt åt hen att göra så, det är ett underförstått krav att se till att gynna ‘jämställdheten’ (och mångfalden).
Och det är ännu lättare att göra det nu, när betygen ser ut som de gör, flickorna är ju – eller framstår som – ‘bättre’. Familjepolitiken som medvetet drivs bort från kärnfamiljen missgynnar alla, men också här främst killar, som mycket mer sannolikt hamnar i kriminalitet. Ensamstående mödrar fixar inte stökiga tonårssöner rent fysiskt, frånvaron av manliga (det finns positiva sådana) värderingar är sannolikt ännu en viktig förklaring, Sverige har minst manliga värderingar i världen. Slutligen så finns det också systematiska skillnader i välfärdssystemen, framförallt då pensionen. * SKOLAN, VÅR VIKTIGASTE – OCH OADRESSERADE – JÄMLIKHETSFRÅGA Hur gick det till? Enkelt! (njae). Men i stora drag: tre saker. 1. En icke-autoritär skola utan strikta normer för ordning och reda drabbar framförallt testosteronstinna och bokstavskombinationstäta. Alltså ofta de som står för oordningen. Det är de som behöver hjälp att hålla ordning bäst. Och de är till övervägande del killar. 2. En skola där det är fult att tävla (åtminstone i läsämnen), tar bort det i särklass viktigaste incitamentet att lära sig, för väldigt många. Främst killar, som ju har 20 ggr mer testosteron. 3. Slutligen: tjejer snällrättas. Det finns svart på vitt i EU-undersökningar där anonymiserade standardprov jämförs med icke-anonymiserade.
Skolministern har ‘uppmärksammat’ detta, men vad har hon gjort åt det? Inget. Lärarna gör här som cheferna i företagen/kommun enligt ovan; främjar jämställdheten lite på egen hand. Ofta är de skyldiga kvinnliga lärare, som ju dominerar nu för tiden, och ännu oftare kallar sig hen för feminist. Men även den som vill vara objektiv påverkas. Tjejer skriver dessutom tydligare, så var det inte förr när det tragglades med handstilarna. Det påverkar också en rättande lärare. Alla dessa moment har förändrat skolan till det sämre för i stort sett alla elever. Men långt mycket mer så för killarna. Ovanpå en svårutrotad machokultur som säger att killar inte ska läsa böcker eller plugga så är detta vad som rågat måttet. *
PENSIONERNA På basis av beräknad återstående livslängd sätts vår pension. Det är bara det att sedan millenieskiftet (eller något tidigare) ändrades reglerna, så att man inte tar hänsyn till att män har tre år kortare livslängd i snitt. Följaktligen underskattas pensionen för män som grupp med ca 1,5 år medan kvinnornas överskattas motsvarande mycket.
När LO nyligen gjorde stor affär av att skillnaden mellan låg- och högavlönade kvinnors livslängd ökade, så höll man tyst om att mäns genomsnitt alltså är 3 år kortare, men också om att samma fenomen iakttas avseende skillnaden mellan låg- och högavlönade män. De lågavlönade kvinnornas livslängd var som grupp dessutom fortfarande högre än för männens som helhet.
Försök att föreställ dig hur det låtit om könet (som ju är ‘en konstruktion’) uppvisat dessa skillnader i livslängd till kvinnors nackdel. Då hade vi haft räfst- och rättarting redan på 90-talet, om hur denna orättvisa måste suddas ut – med konkreta åtgärder. Och även om man i slutändan kommit fram till att det trots allt finns biologiska orsaker, så hade det funnits en livaktig diskussion kring hur denna icke desto mindre måste kompenseras för.
Föreställ dig då att man istället genomfört en pensionsreform där männen ‘dragit nytta’ av kvinnornas kortare livslängd vid beräkningen av pensionerna! Då hade det tagit hus i helvetet, vill jag lova. Men som det idag ser ut, är reformen – till kvinnors fördel (trots/pga kvinnors ‘orättvisa längre livslängd’) alltså sjösatt i tysthet och utan protester från någon.
Att incels har en del att ruva på är alltså solklart. Vill vi se till att de inte blir fler och desarmera deras hämndbegär för sina misslyckade liv, så är det här saker som vi måste ändra på snarast.
Det finns många som liksom jag själv engagerat sig för att upplysa om de dårskaper som pågår i dagens Sverige. De mest kända kan ni alla redan namnen på. Men det finns dem som är lika välformulerade och tänkvärda som ännu inte nått den publik de förtjänar. Jag tänkte här lyfta två av dem: JOHANS VLOGG Johan Mparmpagiannis är en mycket klok skribent och bloggare som 1 september öppnat en vlogg som jag länkar till nedan. Han arbetar med mansfrågor, d v s motsvarigheten till de kvinnojourer som vi senast igår fick exempel på hur riksmedia gärna på bästa nyhetsplats vurmar för (DN). Få vill nog hävda att kvinnojourernas arbete inte är behjärtansvärt, men mansjourerna har en lika viktig uppgift och arbetar i total medieskugga, samt en mycket njugg statlig bedömning ifråga om resursstöd. Det är t ex få som känner till att det kvinnliga våldet i hemmet är lika vanligt eller närapå lika vanligt som männens enligt flera undersökningar. Ibland även mer vanligt, om än inte lika dödligt. Brå konstaterar t ex att barn oftare får fysisk aga av sina mödrar än sina fäder. Jag kan gissa att detta delvis kan förklaras av mödrarnas större hemmavarande med barnen, och då särskilt nytillkomna sådana mödrar, men upplysningen förtjänar ändå att lyftas – för den ändrar nog mångas falska syn på kvinnor som diametrala motsatser till de våldsamma männen. Att män oftare än kvinnor hamnar på gatan efter ett upplöst förhållande är också något som måste förklaras. Inte sällan handlar det om psykisk mobbing, där kvinnor är mer framträdande än män. Det finns också biologiska förklaringar till varför män oftare slår, nämligen att de är större. När män inte är större är skillnaden mellan könen mindre eller omvänd. * Män har mer testosteron och det gör oss mer riskbenägna och tävlingsinriktade. Vår biologiska roll är att konkurrera även fysiskt och detta sätter stora spår i statistiken. Men rensar man för just ‘irrationellt våld’, sådant som medför stora risker för den som använder våldet, antingen att själv åka på stryk, eller att åka fast, ja då kvarstår det våld som används som maktstrategi, för att underkuva den som utsätts för det. I den genren är kvinnor lika framträdande eller mer. Vi har alltså all anledning att förvänta oss att en kvinna med fysiska resurser kommer använda dessa lika ofta som män gör det. * ANTI-PK-BLOGGEN Jag vill också slå ett slag för prof. em. Torsten Sandström, som driver anti-pk-bloggen. Hans inlägg är insiktsfulla och handlar ofta om radikalfeminismens viktiga roll i vad som nu sker, t ex ifråga om massinvandring. Denna extremiströrelse har varit svårare att komma åt än massinvandringsförespråkarna. Men nästan alltid är de ju samma personer. Genom den ‘oantastbara’ plattformen som feminism fått, kan radikalfeministerna dogmatiskt föra fram budskapet att kvinnan är förtryckt trots att detta idag inte längre är sant, men också åsikter om invandring, klimat, hbtq etc, som få tillåts bemöta i samma breda media. Kvinnan är enligt Sandström en av de samhällsgrupper som fått företräde framför medborgarskap. Andra sådana är HBTQ-personer, men också barn och omyndiga. Snart även djur (jodå, vänta bara)! Och så klart även Moder jord, som enligt somliga klimatdiktaturförespråkare kräver att vi människor ska ‘avveckla’ oss själva. I själva verket handlar det här om att underordna medborgarens rättigheter för att säkerställa en prioritering som klimatlobbyn både har monopol på att definiera och själv dra nytta av. * Den värsta orättvisan idag är mot män: högskolebehörigheten Det faktum att över 60% av dem som idag får högskolebehörighet är flickor har av feministerna som bäst bemötts med en gäspning, men inte sällan med skadeglad tillfredsställelse, som bevis för det kvinnliga könets överlägsenhet. Det finns dock feminister som tagit upp en av förklaringarna, en alldeles oacceptabel sådan, nämligen att pojkar systematiskt missgynnas vid rättning av standardprov. Detta har konstaterats genom kontrollrättning av avidentifierade test och gäller inte bara Sverige utan även på EU-nivå. Angelägenheten att ta tag i detta problem verkar dock vara måttligt påträngande. Skolministern har reagerat… med ord. Varför sker detta? Sannolikt p g a den rådande consensusuppfattningen i samhället; att det är kvinnor som är diskriminerade, och att lärarna därför (omedvetet eller inte) ser det som moraliskt rätt att själva ‘rätta till’ ett sådant inbillat mönster på individnivå. De skyldiga är främst kvinnliga lärare, som idag dominerar i skolan, många av dem kan vi gissa kallar sig feminister. Sedan är det skolans grundläggande styrprinciper som är boven. Dels den icke-auktoritära styrningen, som leder till mindre ordning och reda. De som drabbas mest av detta är de som ofta själva också bidrar mest till störningarna: nämligen killar, ofta med ADHD-diagnoser. De behöver hjälp att slippa det kaos de skapar när ingen säger ifrån. Förr fick man det, och då var killars betyg inte sämre än flickors. Men idag anses auktoritär styrning ‘förlegad’ och ger associationer till filmen Hets. Sanningen är att auktoritära ledare tar sitt ansvar, vilket icke-auktoritära oftast inte vill, vågar eller kan göra. Och de förstnämnda har minst lika mycket empati och respekt att erbjuda – det är de curlande låt-gå-lärarna (och dito föräldrarna) som brister i verklig omsorg. Dels är det den kursrelaterade betygsmodellen, som låter även kurser i första ring avgöra gymnasieslutbetyget. Eftersom killar mognar senare drabbas de alldeles särskilt av detta idiotiska upplägg, som gynnar de mer medelmåttiga, de som anammat en bra pluggrutin redan tidigt, jämfört med dem som spetsar slutbetygen i de sista och svåraste kurserna, men som lite barnsligt ‘lallade runt’ i första ring. Slutligen, och kanske viktigast: förbudet att tävla. Detta är fult och tabu, särskilt inom läsämnen. Eftersom män har 20 gånger mer testosteron så är vi utvecklade för att stimuleras just av att tävla. Att ta bort tävlingsmomentet missgynnar alla elever, t o m de svagast begåvade (eftersom det med bra pedagogik går att få dessa att tävla mot sig själva), men det är främst killar som tappar intresse och motivation. * Förbudet att tävla gör det ännu svårare att bryta den s k machokulturen, som säger att det är töntigt att plugga, läsa och göra läxor. Detta västerländska stigma är den sannolika förklaringen till varför nordeuopéer och anglosaxare ligger 3-4 poäng under de östasiatiska IQ-snitten. Om man ville göra något åt pojkarnas katastrofala resultat, en sann och ytterst farlig utveckling som också innebär att vårt samhälle tappar många av våra (manliga) begåvningar – då är det detta man måste angripa. * Att detta är den värsta orättvisan idag mellan könen beror inte bara på att det för många män kommer betyda ett liv med sämre lönevillkor och tillgång till intressanta arbeten, utan på att det påverkar dagens småkillars självbild ända från dagisåldern och uppåt: ‘jag är sämre än de där andra hen’, de som är flickor och som alla ska modelleras efter. Med flickor som norm kommer de också alltid förbli sämre, vi män är bäst på att vara män. Och på en hel del annat också. Att killar biologiskt skulle vara underlägsna tjejer intellektuellt är nämligen helt enkelt inte sant. Efter 15 års ålder visar IQ-test motsatsen, man ligger 3-5 IQ-poäng högre, och förklaringen finns framförallt i den bortesta änden av spektrat, över 130 IQ, där män är kraftigt överrepresenterade. Eller var – genom att göra testen tillrättalagda så att språklig förmåga slår igenom betydligt mer i totalen, så är skillnaden i dagens tester mindre tydlig. Liknande manipulationer av högskoleprovet har f ö gjorts, trots att man inte då ens tagit hänsyn till att en större andel av de begåvade flickorna kommit in direkt, till följd av de faktorer som jag redogjort för ovan. Killar staffas alltså dubbelt. Manlig överrepresentation bland de med högst IQ borde det talas mer om som en förklaringsvariabel när man jämför utfall på höga positioner och välbetalda arbeten. Den starkare driften att tävla och ta risker likaså. Men, som ni kan gissa, är detta, särskilt IQ-skillnaden, fullkomligt tabu. Feminister och vänster tycker inte om biologiska sanningar. * Jag har citerat delar av de båda vloggarna/bloggarna, men också lyft mina egna argument, allt om IQ tar jag för säkerhets skull själv fullt ansvar för. *Magnus StenlundSunt Förnuft Johans Vlogg:https://www.youtube.com/channel/UCvcljuHDncY05KfQZU-WcwA Anti-pk-bloggen:https://www.anti-pk-bloggen.se/#category5
