Kategori: Demokrati

Yttrandefrihet – Författningsdomstol – Överstatlighet – Mänskliga rättigheter – Konservatism – Vänsterliberalism

Publicerad av — Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.

Publicerad av — Lämna en kommentar

Missa inte chansen. Kappvändare med gott väderkorn tävlar nu om att komma först.

I nyhetsflödet vill hela ketchupsflaskan plötsligt tömma sig på en gång. Alla vet nu att invandringen är ett problem. Här ska vi nämna den mest uppseendeväckande botgöraren: Alex Schulman. Den som följt hans raljanta mobbarkolumn i Expressen, kan knappast ha imponerats av hans ryggrad eller insiktsfulla, politiskt inkorrekta kommentarer. Hans famösa gästbesök i Skavlan och den förvirrade intervjun i Uppdrag Gransknings reportage i Filipstad, där Schulman försökte låtsas vara överlycklig över att hans morfar Sven Stolpes hem förvandlats till en moské är ett par riktiga lågvattenmärken i hans digra produktion av fega medlöparpamfletter. Schulman har alltid gjort sitt bästa för racka ner på alla som inte sjunger med i mångkulturkören.

39.600 gånger som Schulman kallat folk för rasist.

Goggla ‘Alex Schulman rasism’ och ni får 39.600 resultat, i stort sett alla fyllda med Schulmans hatfyllda chargong om SD och högerns oacceptabla rasism. “Jag vill inte prata med dem. För mig är det så jävla långt från vad jag tycker är okej. Jag blir helt mörkrädd. Den dagen SD har 51 procent i Sverige då kommer jag inte heller prata med dem, då lämnar jag det här landet, säger Schulman” till Marcus Birro i en pod 2015. I ett hätskt utfall i januari 2018 anklagar han Haif Bali för att ljuga om invandrarbråk i skolan: “Jag tänker att så är det 2018. Desinformatörerna premieras. Det är lögnarnas tid.” Så har Schulman hållit på ända fram till nu.

Men så i lördags kommer han ut med rubriken Statsminister Åkesson. En bildspel presenterar ‘vinnaren Åkesson’ och den kontrasterande ‘förloraren Löfven’ på ett ganska övertydligt sätt. “Jag kan inte se att någon annan kandidat har vad som krävs – Åkesson bör ta över landet efter nästa val.” Krönikan fortsätter med lovord:

“Han är tydligare än alla andra. Hans åsikter speglar folkets bättre än de andra. Och framför allt: han var långt före alla andra. Visst, numera ska varenda partiledare prata migration, men allt som de nu säger har Åkesson redan sagt, han har sagt det tidigare, tydligare, bättre. Stefan Löfven sa häromdagen att vi ska minska invandringen till Sverige. Det var ju nästan generande. Som om det skulle ge poäng – det sa Jimmie Åkesson 1997. Allt som regeringen och borgerligheten nu säger om migration är bara re-artikulationer av saker som SD redan sagt. Vi har alltså ett original och så har vi ett antal kopior.”

Man får fortsätta ända till slutet innan man hittar en svag ironi, en liten försiktig gardering. Schulman ser Åkessons politiska gärning som en gambling, ett spel bara, för att få makt. Ett spel som lyckats nu. Det är inte så konstigt att Schulman resonerar så, det är hans egen personlighet som kommer fram; allt är en lek, det gäller bara att komma fram, synas, bli hörd, bli trodd – om det är sant eller lögn, verklighet eller påhitt spelar ingen roll för en sån som Schulman. Det intressanta med Schulman är hans väderkorn. Det är nu kappvändare som han insett att det är dags att haka på trenden. När ‘alla’ talar öppet om invandringsproblemen, så gäller det att inte vara sist ut genom dörren. Det var just det här Löfven och hans postmoderna regim varit så rädd för. Att den stenhårda kontrollen av vad folk får och inte får säga ska släppa. För då riskerar man en islossning som heter duga. Med Schulman så kan vi nu konstatera att detta är just vad som är på väg.

Lita på Schulman, det är nu det vänder

Schulmans iakttagelser är ju inte direkt skarpsinniga. Tvärtom. Dessa sanningar om SD har de flesta svenskar känt till i åratal. Det är att Schulman uttalar dem som gör dem till sprängstoff. För om han kan säga det, så kan många fler göra det också. Visserligen fortfarande med en liten avslutande knorr på slutet, för att inte helt släppa kontakt med försörjningslinjen bakåt. Man måste ju fortfarande visa att man egentligen ‘står över’ den här debatten. Att man är lite bättre och av ädlare virke, både än de som tillsammans med Åkesson ‘satsat på invandringsfrågan’ i alla år och de som just upptäckt den. Men och framförallt. Miltals före idioterna som inte sett det här komma. Insiktsfullheten, den som ger Schulman, i hans egen mening, rätt att föraktfullt betrakta oss alla som nollor och förlorare, är ju att det han är ensam om är timingen. Det är nu, och endast nu som det är rätt att komma till insikt.

Det är så kappvändare kommer hävda sin egen rättfärdighet under de år som nu kommer följa, men ju längre efter Schulman de är desto mer ihåligt kommer det förstås låta – så det gäller att skynda på. De kommer göra allt för att få det att verka som att de själva har haft rätt hela tiden. Och att det var först när de själva gjorde sin omsvängning, som den var rätt och riktig att göra den. För dem kommer Åkessons supportar att fortsätta vara lönnrasister, ända skillnaden är att man inte längre kommer säga detta så särskilt ofta eller särskilt högt längre. Man kommer istället häckla naivisterna som inte har fattat att det svängt. De där som är så hårt hjärntvättade att de fortsätter att insistera på att mångkultur är vår enda sanna väg till lycka och salighet.

Är du massinvandringsförälskad? Då är det hög tid att dra slutsatser. Schulman skojar inte. Snart är det din tur att häcklas.

Visst är Schulman ett kräk. Men han är ett kräk med fingertoppskänsla. Ni som fortfarande tror på massinvandringens välsignelser: det är hög tid att börja tvivla nu. Ni har i princip tre val: 1. att i mina ögon framstå som ynkedomar precis som Schulman. 2. att köra på och framstå som så korkade som ni förmodligen också är. Schulman och de andra mobbarna kommer verkligen älska att förlöjliga er! Eller 3. att göra total avbön och erkänna hur ofantligt lurade ni var och be alla om ursäkt för vad ni varit med att bidra till. Är ni riktigt snabba så finns det dem som kommer tycka synd om er. Och är er omsvängning ärlig och fullständig, så kommer ni t o m kunna slå mynt av den, för alla älskar ju folk som gör en bra pudel. Jag hör visserligen inte till dem som håller med om att ni skulle vara bättre än oss som såg och varnade och led under Schulmans regn av glåpord – men jag är en pragmatiker. Om ni gör det snabbt så köper jag t o m om ni väljer Schulmans väg. För det viktigaste just nu, för Sverige, är inte hur omsvängningen sker, utan att den sker och att den sker snabbt. Ja, jag ska göra det ännu lättare för er – de flesta kommer säkert inte se igenom skenheligheten om ni sköter det snyggt, för ni kommer vara i gott sällskap. Om det är viktigt för er att sitta kvar på den höga hästen och fortsätta se ned på sanningssägarna, så gäller det bara att förtränga allt ni tidigare sagt och gjort. De flesta kommer aldrig att nämna saken. De kommer nämligen vara lika upptagna med att förtränga vad de själva sagt. Se bara till att inte, som Schulman, ha strött era f d visdomsord över internet. Då är de betydligt lättare att komma ihåg…

Den tysta majoriteten, som sett och hört men inte talat. Det är dags för det nu.

För er övriga, ni som faktiskt har haft öron och ögon öppna, men som haft munnen stängd, pga sådana som Schulman – ni har det trots allt lite lättare. Tiden då ni riskerat att förlora vänner och bekanta med ett förfluget ord är över. Risken att förlora ett jobb också, åtminstone inom det privata näringslivet. Under en tid kommer det fortfarande vara svårt att få ett nytt visserligen, HR-avdelningarna är fulla med politiskt korrekta. Men jag lovar, de är goda kappvändare och kommer ganska snart ha fattat vinken. Och inom den offentliga sektorn kommer det här ta lite längre tid. Men inte så mycket, för kommunerna kommer snart att tvingas börja sparka folk. Och när det är den enes bröd och den andres död som gäller så brukar man hitta de argument som behövs för att byta åsikt.

Så tänk efter. Säkert har du mellan skål och vägg ändå yttrat dina farhågor? Någon vet nog var du står. Påminn dem. Gör klart för alla var du egentligen har tyckt länge nu. Det är nämligen dags att komma ut ur garderoben. Mobbare som Schulman har dominerat det ‘offentliga samtalet’ länge nog och de rådande dogmerna har lagt en blöt filt över alla åtgärder som varit nödvändiga att vidta. Så fort du och dina gelikar öppnar munnen, precis som folket i Rumänien gjorde under Ceausescu’s sista tal, så är det här repressiva åsiktsklimatet ett minne blott. Och det är inte en dag för tidigt. Om det var hög tid att göra något 2015, så är det rätt mycket mer akut nu, om man så säger.

Självklart är det många som kommer tycka att det klokaste som vanligt är att hålla tyst. Har man en näringslivsposition så är man tvungen att agera professionellt. Inte ta risker och sticka ut. Men överväg då detta. Det kommer inom kort att bli en belastning att inte ha sagt någonting. Att inte ha varit med om att ‘visa vägen’. Så vilken risk är störst? För er som fortfarande helst passar: följ noga med vad som händer. Jag kommer följa upp den här artikeln med två till där jag vill sätta fingret på den viktiga vändpunkt som vi just nu ser. Vi är en nation med plats för maximalt en åsikt åt gången. För en opportunist så gäller det att vara med när det rör på sig. Inte bara Alex Schulman. Hela den stora tysta majoriteten kommer snart bli varse vad det är som går an. Inte längre bara att diskutera på middagsbjudningen. Utan ute i det stora offentliga finrummet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Swedish columnist Alex Schulman, one of the most infamous critics of ‘racists’ and ‘far right’ mass immigration sceptics, has suddenly changed position, calling Jimmie Åkesson, party leader of the so called right wing populistic Sverigedemokraterna, SD, ‘the most consequent and trustworthy among Swedish politicians’. Schulman is a despicable creep, a bully who obviously enjoys picking on the weak and defenseless. But one has to admit he is also very sensitive and accurate when it comes to pic a winner and to spot the right moment to switch sides. Thus, those of you who use the same strategy: don’t waste any time, soon you will be last – and for a turncoat that would be disastrous. And for those who heard and seen, but have so far chosen to keep silence: this is the time to come out of the closet. Because it is urgent also for Sweden.

Publicerad av — Lämna en kommentar

Sverige består av många ‘arga tanter’ som vet bäst – inte bara i trafiken.

Ingalill Sundhage kör i laglig fart när hon blir upphunnen av en polis som vill köra om. Han använder sig varken av blåljus eller sirén. “I såna lägen blir jag en arg tant!” konstaterar hon. Hon flyttar sig minsann inte bara för att polisen blinkar med helljusen. Han får väl ta skeden i vacker hand som vi andra och komma för sent! Till skillnad från Sveriges alla andra ‘arga tanter’ – av båda könen – så är Ingalill chefredaktör på Bohuslänningen och kan sprida sina visdomar lite som hon får lust. Vilket hon gör. Varpå läsarstorm utbryter och även poliser hör av sig. Givetvis är poliser ibland måna om att inte röja sin närvaro. Förföljer man en bil vill man undvika allmänfarliga biljakter om det är möjligt, och är man på väg någonstans där det är olämpligt att påannonsera sin ankomst, så är sirener och blåljus vad man helst undviker att använda. Ingalill tog bort krönikan men internet glömmer inte. Samnytt plockade upp episoden och jag tycker att det finns skäl att låta henne skämmas lite till. Som represen-tant (sic!) för det nya postmoderna Sverige.

Är det här viktigt? Ja, varje utryckning kan gälla liv. Förlorade sekunder kan ibland vara avgörande. Och det är för mig alldeles uppenbart att Ingalill inte är ensam om ett korttänkt beteende. Förr var det vanligt att man gick ut i vägrenen när någon kom ikapp, polis eller inte. Det kallades för att visa hänsyn. Idag är det inte ovanligt att kilometerlånga köer bildas långt innan en tvåfilig väg övergår till att bli enfilig, därför att alla trängs i högerfilen, medan vänsterfilen är helt tom. Sånär på någon ‘arg tant’ (inte sällan en manlig lastbilschaufför) som ställt sig i båda filerna för att säkerställa att ingen ska kunna smita förbi. För här ska minsann ingen jävel över bron, bråttom eller inte! Vi ska lida solidariskt. Att alla skulle tjäna på att utnyttja den väg som faktiskt finns är det ingen som verkar bekymra sig om. Om det ens slagit dem.

Ur Samnytt.

Därför tar vi tillfället nu att sprida ljuset till alla andra ‘arga tanter’. Och samtidigt passa på att göra ett par generaliseringar. Ingalill Sundhages (Jodå, hon är både chefred på en liberal tidning och syster med Pia, ni vet hon som är med i Kommunistiska Partiet) beteende var i stort sett okänt på 80-talet. Respekten för polismakten är mindre idag än då – vilket polisen delvis har sig själva att skylla, med de prioriteringar som görs. Men det är bara ena sidan av myntet. Den andra är att på de svagbegåvade delarna av befolkningen så har en tuppkam växt ut som inte fanns där förr. Dumma personer på 80-talet var lika dumma som de är nu, men de hade – genom praktisk och bitter erfarenhet – fått klart för sig att det oftast var lämpligast att ge sig när de hamnade i dispyt, inte minst med ordningsmakten. Naturligtvis lyckades de inte alltid låta bli, begränsad intelligens gjorde den saken för svår. Men för att jiddra med polisen så krävdes då för tiden alldeles exceptionell dumhet. Jag har ingen anledning att tro att Ingalill är så exceptionell. Snarare skulle jag gissa att hon representerar en ganska betydande del av en något mindre vetande och rätt betydande minoritet. Där självinsikt helt saknas. Varför?

Hänsynslöshet uppåt, silkesvantar nedåt

Tillåt mig spekulera igen. Hänsyn har idag blivit en enkelriktad vara. Den ska endast riktas mot de ‘behövande’. Inte sådana som dyker upp i backspegeln alltså. De är ju dessutom inte sällan vita, medelålders män i fina bilar. I det nya kränkthetssamhället innebär hänsyn istället att det blivit förbjudet att tala om för folk att de inte kan eller vet bäst. Att de tvärtom kanske t.o.m. är dumma. Vi ska dalta med sådana och hålla med så långt det bara går. Dumhetsstämpeln är formellt tabu i såväl skola som arbetsliv, och den är farligt svår att skilja från okunnighetsstämpeln, de är ju starkt korrelerade. Allt som görs är ‘bra!’; moderna lärare och chefer vet minsann att positiv feedback är det enda som duger. Man kan möjligen sträcka sig så långt som att det är ‘mycket bra!’, även om man måste undvika att skikta ut någon. Men absolut ingenting är ‘dåligt’. Och vare sig den elev som skrivit en uppsats full med stav- och syftningsfel, eller den som gjort mindre än en handfull blir korrigerad och får veta vad som är rätt. På det sättet slipper läraren ta reda på om det är dumhet eller okunnighet (eller både ock) som förklarar felen (jobbigt, och inte nödvändigt för någon att veta enligt rådande bomullsdoktrin). En annan ‘fördel’ är att kunskapsskillnaderna mellan individerna sällan blir så mycket större i en sådan inlärningsmodell, helt enkelt eftersom varken klok eller dum lär sig så mycket. Precis som fattigdom fördras bäst om den är lika, så är det ju i den postmoderna socialdemokratins Sverige en förtjänst att också okunskap är jämt fördelad.

De dumma är av förklarliga skäl de mest lättkränkta – ingenting tar ju som befogad kritik. Därav är de dummas maktövertagande accelerande när det gäller hur snabbt och ofta kränkthetsreflexen ömmar. Och de dumma saknar också förmåga att nyansera. Allt är svart eller vitt. Det gör att man också har svårt att prioritera en blåljusutryckning med ambulans framför sin egen onda tå. Relativiseringen är total. Här ska ingen jävel över bron, oavsett om det är polis eller ambulans eller någon som måste med flyget. Det är Ingalill Sundhage et al:s upprördhet över ojämlikheter som kommer först.

Svetsaren och genus-‘forskarna’ är våra nya förebilder

En annan förklaring till de ‘arga tanternas’ nya tuppkam är att t.o.m. dumma människor oftast har förmåga att reagera på incitament och yttre förebilder. Vi har fått en omvänd meritokrati, men exemplets makt är lika stor som den var för ett halvsekel sedan, då den sanna meritokratin gjorde klassresor möjliga, och envar kunde konstatera att även barn med fattiga föräldrar kunde komma fram och upp sig i samhället. Idag är det istället dummerjönsarnas resor som vi alla kan konstatera är lika möjliga. På landets mest upphöjda positioner, i regering och riksdag och i välbetalda myndighetsledningar sitter några av våra mest tjockskalliga. Många av dem knappt torra bakom öronen och utan varje spår av arbetslivserfarenhet, än mindre akademisk utbildning. Ja, även de akademiska institutionerna är fulla av dem. Särskilt inrättade pseudovetenskaper som genus- och mångfaldsforskning, där evidens inte krävs – tvärtom är det sådan som ska motbevisas. Dumskallarnas sammansvärjning har lyckats. Det är klart att till slut även de jönsigaste själva drar sina slutsatser.

De dumma svenskarna är idag inte relativt sett fler än de var förr. Åtminstone inte signifikant. Det är inte vad som gör att samhället blivit masspsykotiskt navelskådande. Skillnaden är att meritokratin ersatts med politiska tillsättningar och nätverksnepotism. Regeringens ‘stjärnor’ är i själva verket i bästa fall medelmåttor, det är sällskapet som får dessa få att framstå som lysande. Samma gäller inkompetenta generaldirektörer och välbetalda NGO-chefer. Men de har ju alla rätt partibok och en sann vilja att lyda och slicka uppåt när det behövs. Och hade oppositionen inte skapats på i stort sett samma sätt – gängklickar från ungdomsförbunden, som tagit sig fram med hjälp av paktbildning till de högsta positionerna – så hade den Djupa Staten och dess okunniga, fega och obildade dumstrutar för länge sedan varit utbytt.

I så fall så hade vägproppar som Ingalill Sundhage sannolikt också gått ut på den tomma vägrenen och släppt förbi dem som har mer bråttom. Kanske hade insikt och hänsyn räckt till även för andra än poliser.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

In a postmodern society like Sweden, stupid people are encouraged to think that they are just as smart as anybody else. That is due to 1. the fact that only carrots not sticks are used in education and on-the-job feedback and that harsh but true judgments are avoided at all costs, and 2. that todays role models, the very successful in government and media, too often have reached their high-ranking positions without any formal skills or education. A society ruled by incompetence will inevitably promote incompetent behaviour also among the public.

Publicerad av — 1 kommentar

All the World watches as Sweden destroys itself. These are the seven points on why.

You are most welcome to take a seat, followers from nations across the world.

It’s been less than two full weeks since I started this site, and even less days since I joined Google Analytics, to find out the statistics about it. Thus, about You, dear Reader! And what I found out is much to my surprise, that 1/10 of You are non-Swedish speaking. The fact that You are also using a list of different language translator apps adding up to approximately the same 10% share of the total, convinced me that Swedish emigrants are balanced out of this number: the share of foreign countries and cities represented is about the same as the share of foreign language apps users. Although it to some degree horrifies me to realise that my words are awkwardly converted by Google translate to something barely readable, to as many as a 1/10 of my total ‘fan base’, it of course also makes me very proud and motivated, when so many choose to follow what is going on in a small and obscure country on the border of the arctic region – via my channel. That is a great responsibility and I think it also calls for a sign of recognition from my side. Thus, I decided to write this article in English – and will begin to talk about You.

Sunt Förnuft Readers across the Atlantic

From Guatemala City to Montreal, from Melbourne to Beirut – I salut You all.

You, dear Reader, are spread out in 74 countries, of which about half in Europe, the rest located on all other continents. The fact that there is high interest from the other Nordic countries is less surprising perhaps, but that the ‘Neighbour Readers’ combined are not more numerous than the U.S. Readers, is taken me aback somewhat. I don’t know what made the fan club in Irvine, CA, so large, but I seriously doubt that any of You are named Richard and met with me when I interrailed over three decades ago? The interest is spread all over the country, with users hooked up with me from Portland, Kennewick and Weed (!) in Oregon, all along the west coast down to the San Fransisco and Los Angeles areas, via Cheyenne, Denver, a cluster of hubs in Texas as well as in Florida; along the East coast, to a major cluster in the Tri-state area (are some of You perhaps Stern Business School graduates? In that case – hi Marquita et al!) and then another cluster around Cleveland/Pittsburgh. The tour ending up in Chicago in fact includes at least 20 states and most of the major cities. The same goes for the capitals of Europe: London (xxo Katie!), Amsterdam, Brussels, Paris, Bern, Rome, Madrid, Lisbon, Berlin, Moscow (are you still there, Dan?), Riga, Vilnius, Warsaw, Vienna, Prague, Zagreb, Budapest… as well as the Nordic capitals including Reykjavik of course. A huge hub of You i southern Spain as well as in Thailand is probably consisting mostly of Swedish exils. The fact that You also inhabit almost every larger German city is incredible – especially since I know that You, of which my friend Jens is one, are struggling to get the jest of it through the poor sve-de Google app, which is still so much worse than the large language apps (en-de) – my recommendation is to switch to se-en!

Swedish followers – prepare for a visit!

In Sweden You are covering almost every small municipality. It would be so nice to know who You are! So that  I could visit just by chance – who wouldn’t like to have a friend nearby, wherever he goes? In case You are well connected in Your area, please consider as a possibility to see me over for a lecture, I could even make a grand tour, if I get the time – with stops in more than 200 places! – all of which are inhabited by You. Given the fact that there are 290 communal districts all in total, I would for sure have seen most of Sweden after that… Even so, it is obvious that my strongest support is in my home town and the greater Stockholm area, so in case it happens that I begin to perform live, I would probably start here to make the audience of You into a big crowd. That would be truly awesome.

Why Sweden is a world topic

And my subject may then very well be about the amazing – and scary – fact that Sweden has become this worldwide topic of interest – as Your global spread is the clearest evidence of. This is not really at all so surprising as it may seem. We are, after all, the first Nation in history who is under way – by free will of its democratically elected government – to hand over our inherited common assets and country wealth to complete strangers; born over a 1,000 miles from here, with no previous connection whatsoever to us. We are not expecting anyone to pay for this or even to contribute in the future. If we were we should have acted very differently. Because we know we have invited a culture which is as contrary – on every objective scale – as it can be to ours. A culture with primitive tribal values, in which religion and family ties are of sole importance, with a minimal level of trust to others; facts that promote short term thinking, contempt for the weak and survival of the strongest, by physical force alone. This is a culture that is dominated by the aggressive Islamic religion, an evil totalitarian ideology to which postmodern westerners in general and Swedes in particular have been acting increasingly subservient to, for two decades now. With no sign of a reversed trend yet, the devastating effects of this appeasment policy are becoming increasingly evident. To some. But still too few – and far from all.

It can be no coincidence that the 9/11 terrorist attack took place at about the time when this development started, it seems in fact to have triggered it; in the US but even more so here in Europe. But what is it then that created a ‘perfect storm’ and made Sweden the most willing victim of this large scale invasive migration? I would like to make the following seven point rationale.

The seven secret ingrediences in the Swedish mass immigration cocktail

The Inglehart Welzel Culture Map (2008).
  1. The fact that Sweden only two generations ago basically was an agrarian culture with no feudal tradition probably plays a more significant role than can be fully estimated. With more than 90% of the population living off the land – of which most had been free farmer’s in generations, and – most importantly – as such being represented as one of four social classes in the parliament since all the way back to the 14th century, Sweden had an almost unique tradition of common understanding in its society, that made the peasant population much more loyal to the state and the king than almost anywhere else. The very earthbound realisation of where from our prosperity origins – hard labour and the soil itself – disappeared rapidly somewhere around the 1950’s and twenty years later left the next generation, whom in great numbers had moved into the cities, with little understanding of their roots and the mechanisms that was the fundamentals of the Swedish welfare state, that had evolved during the same period. This lack of understanding has made it easy to create political delusions.

  2. The manufacturer and deliverer of such delusions is the Deep State including most of MSM media, all closely monitored by the Swedish Social Democratic Party (SAP). The misconception that our affluence origins from their giving hands alone is one of the most important, introduced to every Swede in the elementary school history books. The Swedish school system is in fact a blue print copy of DDR’s! SAP applied the East German communist’s school model in the mid 60’ies, a radical move that rather recently was disclosed, without creating much of a stir in leftist MSM news – nor any changes in the current school’s curriculum programs. Most bourgeois heritage is already long since forgotten. In the 50’s and 60’s the SAP party even torn down most of the national romantic architecture in town and city centres; also aiming, with much success, to erase any traces of an upper and middle class blue-rinse origin. Conversely, the fact that Sweden’s prosperity instead origins from what is still one of Europe’s strongest and most innovative industrial sectors; born in the 19th century out of a number of great inventor’s and entrepreneur’s creative skills, is thus not so well recognized. In fact, the seemingly unbreakable strength of the Swedish business sector is paradoxically a very important reason why utopian experimenting is so popular in Sweden. In most other countries such debauched gambling had self died much earlier from insufficient financing, but SAP has been very skilled in collaborating with the most influential of the business leaders; up until now seemingly with beneficial results for both parties: consolidated power for SAP, order and stability for the industrialists. One may even to some degree accurately describe the Swedish Deep State as the only significant piece still remaining of the European east block political dominance, after the iron curtain was torn down – as have some independent foreign observers pointed out. SAP has gradually declined it’s share of the voters, but remains in charge nevertheless. And the Deep State, the legacy of SAP:s long rule, still thrives – which is also the reason why SAP can cling on to power, despite having turned their backs on their core voters.

  3. The SAP struggle to remain in power when traditional right wing opposition started to ‘triangulate’ towards the left has as a consequence, somewhat paradoxically, contributed to the current dystopian situation in Sweden, as well as the SAP abandoning of their core voters and favouring refugee immigrants instead. How? By letting spinn doctors inveigling the Deep State administration as well as MSM media to promote any populist trend that helped SAP in fulfilling their all overshadowing priority (i.e. power). The Swedish Deep State has thus offered to channel ultra radical postmodernism and even Islamism through its veins, in a fashion that probably no framework of institutions in similar countries have been able to do. Small parties (Mp, C, L) with extremist views, only partly supported by SAP factions, have been permitted to shift the balance of power far to the left of the mainstream voter’s opinions on mass immigration issues.

  4. As Swede’s are by far the most secular people in the world (only the Japanese can compete), there is a void or vacuum, where most other cultures tend to find stability, meaning and comfort in religion. Even our neighbouring Nordic countries are considerably more traditionally Christian. And The Swedish Church (up until 2000 formally part of the State and dominated by SAP both before and since) is 99% secular and has evolved into an almost aggressively ecumenical service; much influenced by SAP and leftist thinkers as Foucault and the Frankfurt school. It is in fact more hospitable and sympathetic to believers of other confessions (that is: Muslim immigrants) than to Christian traditionalists in Sweden or Christian followers being persecuted abroad (by Muslims). So, whereas the Church in other countries may offer some shelter from Islamic influence, setting limits for the constant built-up of pressure and demands, the Swedish Church has instead acted as the most enthusiastic door opener and is the first to embrace all new demands of the invasive culture.

  5. The demography already created a parallel society – an Islamic one. In the US the share of foreing born of the total population reached its peak, 14.7%, in 1910 and president Theodore Roosevelt stopped immigration, a decision based on the notion that this was a critical level. In Sweden this ratio has just past 20%, increasing from the supposedly critical 15% level in less than seven years, and the future trend is exponential. Especially alarming since Sweden is not a multiculture as America; we have instead become a dualistic culture. Almost 90% of the immigration in the last years originates only from one culture area: the Islamic. Muslim immigrants, mainly from the MENA-countries (incl. Afghanistan, Eritrea and Somalia), are already about 12-13% of the total Swedish population (there is no official statistics on this) and most of them are living in what has developed into parallel societies during the last decade. With few exceptions these muslims won’t integrate. The fact that this group also have a much higher nativity than ethnic Swedes (and any other immigration group) is usually only referred to by ultranationalists; the topic is too politically sensitive. Mostly the fear of a ‘people exchange’ is dismissed by counterarguments that nativity is bound to go down in the next generation; that is the pattern shown in other immigrant groups. But these groups also show adaptability and a willingness to assimilate. Muslims don’t. On the contrary; they are encouraged to breed as many babies they can – for religous reasons. This is a very consious strategy adopted by islam state ideologists, supposedly how their confession is to conquer the world. Is this pure ‘wishful thinking’? Not at all. Few seems to realize how much impact an actual difference of 3.0 nativity for Muslims and 1.5 for Swedes actually make.  An ethnic Swedish woman will after a century and three generations have 1,5+1,5^2+1,5^3 = 7,125 offspring in total, on average. With 3 kids in 4 generations (earlier births) the Muslim woman would by then have on average of 3+3^2+3^3+3^4 = 147 descendants. Already in 2018 c. 40% of our first graders have a foreign origin – and 25% of them are Muslims. So, even with an immediate immigration stop the ethnic Swedes will be a minority in probably less than 30 years. This is not theory, just plain maths. Unless of course if this pattern changes. However, repatriation, the only tool that will prove effective, is not an option outlined yet by any of the parties currently sitting in parliament.

  6. Much destructive is also the Swedish immigration policy. No attempts whatsoever are being made to make immigrants adopt to the Swedish culture – or even to learn the language. The authorities are using neither carrots or sticks, on the contrary encouraging people to live off the welfare system instead of working. Most newly arrivals have little or very poor education, in fact many are anaphabetics, whereas the education and work skills demand in the Swedish business sector is the highest in the world. Minimum wages are too high to make the low educated refugee immigrants attractive to employ, but is still lower than the welfare subsidies are. Even for the most creative, well-educated and entrepreneurial newcomers there are strong incentives to sit back and passively enjoy the workless life, the system actually seems to be carefully designed to make as few as possible interested in contributing in society. The foreign department home page, for instance, conveniently informs everyone how to make the most of the welfare system when they arrive, and who to contact in order to ensure that their legal rights are taken care of properly. Regardless if they are fleeing from war and persecution or from poverty, most people arrive with expectations built on these tempting offers. And they do not have a clue where the money comes from, or how it is generated.

  7. Finally, whereas US citizens with few exceptions are strong nationalists and regardless of ethnic origin tends to unite under the flag and harbour a genuine pride over the American constitution, national achievements and freedom values – what is most discomforting in Sweden is that we do not. Except for Germany, antinationalism is probably stronger here than anywhere else in the world. Leading politicians, like former prime minister Fredrik Reinfeldt, Moderaterna (The Conservative party) and former SAP party leader Mona Sahlin, claims that Swedish culture is not only inferior to immigrant cultures (i.e. Islam), but actually totally non-existent! This is not only misleading to the immigrants, who would be well advised to acquire as much of the domestic culture as possible to improve their chances for success, because Sweden is a much more closed society than many of us like to think. It is also a great disservice to our nation. Swedes should take pride in their culture, with a rich and long history of outstanding achievements, especially when considering the small country size. It is also an essential part in what made this country so rich and well functioning up until today. Lutheran work ethics, endurance and punctuality are concepts almost unheard of in Muslim countries. Trustworthiness to others than clan members and to Allah is not a virtue in their culture – it is despised and considered to be gullibility. The Islam practicing of ‘taqiya’ is in fact the exact opposite; giving the Muslim a moral privilege to lie to anyone but other Muslim believers. This is accepted as long as it is for the good of Islam. Of course also secular ethnic Swedes lie but the distinction is very important: most ethnic Swedes feel bad when doing it, because deep down inside we ‘know’ it is wrong. This is not the case with a Muslim who is convinced that his action is religiously sanctioned.

Sweden is used to homemade catastrophies – but also remarkable recoveries.

These seven points quite covers why things are as bad as they are in Sweden. For You, my dear Reader abroad, this may give some comfort, since several of these factors are clearly country/culture specific. Nevertheless, I strongly recommend you to continue keeping an eye on the strange Swedes.

We may not turn around in time. The risk is quite evident and becoming even more so every day that passes by. Our tragic failure must in that case set a deterrent example to other nations.

However, a different sentiment can be traced in the very last few weeks political debate. And it is mainly due to a further climb in gang violence. Even more bombing incidents has contributed, as well as the two gang member girlfriends that was targeted and killed on the same day – one of them holding her infant baby. Intruders have started ringing door bells at upper class homes, and that in particular may be the last minute wake up-call that Sweden – i.e. our leaders – needs. Just as the homemade economic crisis in the early 90’ies proved to be a good lesson learned quite quickly, again the recovery may be just as astonishing to watch, as the road that lead us to catastrophe was/is. But in this task the nation needs to reunite again – thus many more need to wake up. Right now this is admittedly only wishful thinking, but at least there is still room for such; a kind of low point-optimism that we must kling to, to see beyond what will be even worse to come, before a turnaround is possible.

Magnus Stenlund
Sunt Furnuft (‘Common Sense’ ), in Sweden these days a dissident.

PS. I will continue to write some of my texts in English and/or provide You with English executive summaries now and then in case there is an interest for this. Please give me a hint if this is to Your liking – and the best way You can do this is to subscribe to the newsletter (after family name, adding a country code would be helpful) DS.

abonnemang på bloggar

Publicerad av — Lämna en kommentar

Alla svenska läroplaner sedan slutet på 60-talet är blåkopior på DDR:s.

Jag lovade mer kommentarer angående Skolverkets nya förslag till läroplan för högstadiet. Jonas Thente artikulerade i en SvD-krönika en typisk och mycket viktig glidning: ”Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.” har ersatts med ”texter som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor, till exempel utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer” (mina kursiveringar). Skillnaderna är betydelsefulla av två skäl. För det första visar man sitt förakt för skönlitteratur genom att ersätta den med ‘texter’, vilka som helst. Visst visste vi till mans att litterära kvalitéer i Skolverkets värld helt är underordnade budskapet, men det är anmärkningsvärt ändå, eftersom litteraturen formellt var ämnets huvudinnehåll en gång i tiden. Därefter blev det en lövtunn fernissa, och nu alltså, inga formkrav alls; fritt fram för illiterata men identitetspolitiskt skolade lärarpraktikanter att göra som de vill och klarar av. Lyrik, dramatik, sagor och myter är exkurs, huvudsaken är pamflettillverkning av material som lärare och skolboksförfattare kan plocka ihop lite varsomhelst ifrån.

För det andra var tidigare budskapet lite luddigare. ‘Identitets- och livsfrågor’. Det var säkert många av de rättrogna runt om i landet som fattade vinken, att här fanns möjlighet att politisera, men alltför många kanske ändå inte gjorde det trots allt. Nu går det inte längre att missförstå även om man skulle vilja. ‘Utanförskap, jämlikhet, sexualitet och relationer’. Det skulle kunna vara saxat i någon broschyr från RFSU eller direkt ur sossarnas partiprogram. Den som tolkar denna omformulering annorlunda gör det i strid mot läroplanen. Den som använder S partiprogram som ‘textunderlag’ för diskussionerna, gör det däremot inte.

Förr brukade man ofta tala om att sossarna ägde problemformuleringsprivilegiet. I partiledardebatterna tvingades borgligheten börja med att förklara vad som är dåligt med vänsterns idéer innan de kunde börja prata om sina egna, och då var den stipulerade tiden slut. Så är det i praktiken fortfarande, det är bara det att efter Reinfeldt så har de borgerliga blivit så indoktrinerade att deras partiprogram i långa stycken ser likadana ut. Det är inte minst just genom sådana här inplanterade begrepp i läroplanerna som det blivit så, det är på detta sätt S privilegium har skapats.

Jonas Thente citerar en klok bloggerska, Filippa Mannerheim, som har svårt att finna en logik; hur Skolverket får ihop apellen om att eleverna ska förmås att tänka självständigt, med alla dessa pekpinnar. Citat “… en ung person rustad med god kunskapsgrund, är långt mindre mottaglig för fördomar än en person med påtvingad moral”.

Där har ju Mannerheim förstås rätt. Förklaringen att man envisas med pekpinnar är dock knappast att man inte fattat det här. Utan tvärtom att Skolverket anat att de teser man driver inte mår så bra av att de unga utrustas med god kunskapsgrund och kritiskt sinne. Enligt min mening är det tvärtom; påståendet att man vill få unga att tänka kritiskt är en chimär, det vill man ju inte alls. Är jag elak och cynisk? Finns det faktastöd för min uppfattning?

Stasiarkiven

De bästa stöden är vad som kommit fram i spåren efter DDR:s upplösning och de fynd som gjorts i STASI-arkiven. Vars innehåll för säkerhets skull snabbt hemligstämplades avseende svenska kontakter – och de skulle fortfarande vara helt okänt för oss om inte beslutet överklagats hela vägen upp till HFD (dåvarande Regeringsrätten) 2010. Beslutet där blev en kompromiss. En och endast en forskare, Birgitta Almgen, har fått ta del av Säpos uppgifter under löfte om att inte avslöja några identiteter. Socialdemokraterna var ytterst angelägna om att hemligstämplingen bibehölls vid riksdagsdebatten 2011, och vilka hållhakar man då hade på övriga partier är oklart, men justitieminister Beatrice Ask (m) försvarade hemligstämpeln med motiveringen ‘personlig integritet för de inblandade’ och för att inte äventyra Säpos verksamhet. Således så gott som samma skäl som angavs bland kritikerna för att istället undanröja hemligstämpeln… Säpo, som i sin tur ‘valt’ att vid sin undersökning av misstänkta Stasiagenter endast kontrollera en av tre befintliga källförteckningar, hade enlig Almgren därmed varken tillräckliga underlag eller kompetens för att avgöra vilka som var spioner eller inte. Av de (minst) 57 svenskar man till slut slog fast hade kollaborerat med DDR, så är det mindre än en handfull som avslöjats. Så känslig är frågan. Eftersom det bland svenska samarbetsmän bl a finns en socialdemokratisk riksdagsman, så måste det rimligen handla om folk som suttit i den svenska regeringen eller liknande, eftersom man fortfarande anser det så viktigt att låta locket ligga på.

DDR:s samarbetsman, Stellan Arvidson, socialdemokratisk riksdagsman

Ur Almgrens böcker ges inblick i ett häpnadsväckande tätt samarbete mellan svenska SAP och det kommunistiska Östtyskland. Och detta gällde inte minst på skolans område. En hel bok har ägnats Stellan Arvidson, den omnämnda socialdemokratiska riksdagsledamoten, statsminister Tage Erlanders nära vän och Sveriges viktigaste skolpolitiker. Han kallas rentav arkitekten bakom den nya svenska skolan. Arvidson är inte Stasi-agent enligt Almgren, han skulle alltså inte (vad vi känner till) ha släppt hemliga uppgifter till DDR. Almgren kategoriserar honom som en prominent kulturprofil, och sådana värvade man inte, framförallt eftersom detta var överflödigt, det fanns ju så många av dem som samarbetade frivilligt och gratis, utan att formella band knöts. Men det Arvidson gjorde smusslades det ändå med, för det var ju på många sätt komprometterande, det insåg man. Det var på Arvidsons uppdrag som man tog aktivt kontakt med östtyskarna och bad om hjälp för att i Sverige implementera den ‘progressiva’ östtyska polytekniska grundskolan. Den skulle tjäna som förebild i Sverige. En utställning odnades i Stockholm, men besöket hemlighölls. I Gudmundsons artikel i SvD framkommer uppgifter som ger alla konsprirationsteoretiker vatten på sin kvarn; samarbetet inte bara existerade, det hade en omfattning som få kunde drömma om:

“Under många år fortbildades svenska tysklärare i DDR – i genomsnitt en lärare på varje skola med tyskundervisning hade fått sådan vidareutbildning när muren slutligen föll. Läroböcker ”kvalitetsgranskades” av Förbundet Sverige-DDR, där Arvidson var ordförande. Läroboksförfattare bjöds på studieresor. Svensk skolbyråkrati hämtade inspiration.”

Det var alltså den här dyngan som vi som gick i skolan på 70- och 80-talet tvingades konsumera. Inte undra på att samhällskunskapsböckerna var fullproppade med jämförelser som kallade USA:s marknadsekonomi för ‘hänsynslös kapitalism’ och Sovjetunionens planekonomi för ‘arbetarnas gemensamma’. Historieböckerna såg också till att beskriva skeendet så att allt det goda kom med socialdemokratin och allt dessförinnan i stort sett var medeltida mörker. Propagandan har gått hem, ungefär som Yes-reklam: tråkig men trovärdig: bara superlativer som ‘stolt och ‘tapper’ saknas, så sväljer vi det mesta och inbillar oss att det är objektivt. Det var alltså ett medvetet ‘misstag’ att göra historieboken så tråkig att det var svårt att komma igenom 5 sidors läxa. Tyvärr gällde detta även tyskalektionerna, som jag minns dem – när dessa inte avlöstes av Lars Noréndramatik. Just tyskaundervisningen råkar i min utbildning ha kantats av långa rader med psykiskt instabila original vars pedagogiska förmåga som bäst kan kallas varierande. Och herr Mischke på Handelshögskolan vet jag med säkerhet hade sina rötter i DDR.

Socialdemokrati är socialism den också

Varför tog svenska socialdemokrater frivilligt den östtyska propagandan till förebild? Varför drev Arvidson och socialdemokraterna en skolpolitik som syftade till att indoktrinera på samma sätt som det ökända DDR? Ja, det förklaras av att socialdemokraterna i grunden hade (och har) samma mål som kommunisterna: att skapa en socialistisk stat. Skillnaden mot VPK och de de andra mer eller mindre obskyra småpartierna till vänster om den stora statsbärande kolossen är att man inte anser att våld är bästa sättet att nå dit. Till detta bör fogas ett förtydligande: Fram till Olof Palme-epoken tog SAP:s företrädare tydligt avstånd från kommunisterna och gjorde gränsdragningen mellan dem extra klar. Men särskilt principiella var man aldrig i frågan; så länge som SAP och vänstern inte kunde bilda egna majoriteter (tvåkammarriksdagen krävde ju beslut även i den första ‘övre’ kammaren), så utnyttjades kommunisternas våldsambitioner som ett hot. Det man ville säga var att SAP mycket väl kunde tänka sig att ansluta till sådana idéer, givet att borgligheten inte hörsammade deras krav. Den praktiska skillnaden mellan kommunisterna och socialdemokraternalåg alltså mellan garanterat våld och hotet om våld; en utpressningsstrategi som övergavs först när den inte längre behövdes.

Idag ser sig socialdemokraterna som demokratins företrädare. Ideologin har också på denna sajt kategoriserats och placerats bland ‘de demokratiska partierna’. Men man måste ha klart för sig att det handlar i mångt och mycket om en vilande vulkan. Dess röda innehåll är fortfarande vad man strävar efter och predikar. Ett Sverige styrt av socialdemokrater strävar alltid åt vänster, det spelar ingen roll hur länge man befunnit sig vid makten. Detta ‘ständigt mera, aldrig nog’ är ju konsistent med slutmålet: en socialistisk stat. Arvidson hade detta mål helt klart för sig, många av dagens socialdemokrater har det inte. Men deras strävan leder dem ditåt ändå. Med en grundskola som helt är i klorna på den socialdemokratiska indoktrineringsmaskinen, så förskjuts åsiktsbildningen i Sverige hela tiden tillräckligt mycket för att vi heller aldrig ska ta oss ur vänstervolten.

Och ja, det är förstås det som är avsikten.

DN Jonas Thente

SvD Per Gudmunsson

Publicerad av — Lämna en kommentar

Gangstarapparen hyrde Södertörns tingsrätt – med rätt åsiktsklienter är man aldrig kinkig

Bild ur DN 24/10

Någon som minns DN:s artikel om den ‘skumme’ affärsmannen, vars värsta ‘brott’ var att han hyrde ut lokaler till SD? För normal marknadsmässig hyra, skall tilläggas. Ett år sedan nu. Stort uppslag på förstasidan och lååång artikel. Om absolut ingenting mer än den ‘skumme’ affärsmannens fullt legitima affärer, som också inbegrep uthyrning till ryska ambassadören minsann. Framförallt hade affärsmannen bett om att få vara anonym. Bara det sistnämnda var ju tillräckligt skumt för att DN skulle slå upp saken stort och ange hans namn i neonröda bokstäver.

De flesta vet väl att DN sedan blev stämda, men alltför få har nog sett Wolodarskis ursäkt och hur DN tvingades krypa till korset i ett tillrättaläggande. Det är ingenting som kommer upp i flödet sådär automatiskt direkt. Hur mycket man också fått betala som kompensation vet ingen mer än parterna, eftersom uppgörelsen skedde genom förlikning. Och jag har en misstanke. Nämligen att DN oavsett böterna, om det nu blev några, anser sig ha uppnått eller bidragit till något värdefullt: svårigheter för människor med politiska åsikter på högerkanten att ägna sig åt sina verksamheter och att träffas i största allmänhet. I vårt kalla land kräver det nämligen oftast tak över huvudet. Och idag är det inte bara SD längre, som har problem att få hyra lokaler. Alla fastighetsägare ser sig noga för när det gäller att hyra ut till någon man inte tror är ‘rumsren’. Det här är i praktiken ett slags inskränkning av mötesfriheten, men något lagrum (sic!) finns inte som tvingar kommersiell hyresvärd att hyra ut till vem som helst, så oavsett vilka personliga krav och exotiska önskemål värden än må ha så är de alltså legitima. Detta är ett slags kryphål som makten kan utöva för att försvåra för obekväma åsiktsriktningar att samlas och organisera sig; lagstiftaren kunde helt enkelt inte föreställa sig att en rådande åsiktsordning i Sverige 2019 skulle kunna och vilja utöva ett så totalitärt och repressivt förtryck, att meningsmotståndare inte ens skulle få hyra lokal, utan att hyresvärden utsattes för påtryckningar och hängdes ut i morgontidningen som moraliskt suspekt.

Kulturföreningen Gimle och Medborgarskolan

Och vad som i Sverige idag kan anses som ‘suspekt’ är ju en hel del. Det vet vi ju redan. Men att den restriktivt påbjudande ‘makten’ inte bara omfattar den sittande S-regimen och med denna affilierade klienter inom den djupa staten, det är faktiskt än mer uppseendeväckande. Det är många fler som för säkerhets skull väljer att porta de potentiellt misshagliga, i Sverige räcker guilt-by-association för att bli hängd. Till och med Medborgarskolan, ägd av Moderata Samlingspartiet, royalisterna och Fria Moderata Studentförbundet, ansåg sig behöva tacka nej till ett kvällsseminarium med kulturföreningen Gimle, eftersom DN skrivit om den och konstaterat att den nog kunde ha med SD att göra. Vi pratar alltså om ett parti som nära en fjärdedel av svenska folket sympatiserar med och en förening som påstås ha band med SD, för övrigt utan att faktiskt ha det. Gimle är partipolitiskt obundet, opera, kammarmusik och nordiskt kulturarv står på programmet (och man har för övrigt antirasism med i sina stadgar, som på begäran sändes in), men nej, Medborgarskolans lokal var plötsligt fullbokad hela hösten.

Gangstarapparen tog över domarpodiet i Södertörns Tingsrätt – med domstolens goda minne

Mig veterligen är det ingen hyresvärd hittills som tackat nej till Tro och solidaritet eller Centerns ungdomsförbund. Rörelser med minst lika tveksam (eller inte tveksam) demokratisk bakgrund. Inte ens AFA, ni vet, den av Säpo terrorregistrerade vänsterextrema aktivistorganisationen, med ett gediget våldsregister i bagaget, har problem med lokalfrågan; 25-årsjubileet firade man på kulturhuset Cyklopen, vars tillblivelse bekostats med medel ur Allmänna Arvsfonden.

Ingress ur DN.

Och när det gäller gangstarappande kriminella, så är de tydligen välkomna att spela in sina musikvideos även på tingsrätterna numera. I alla fall på Södertörns. Rapparen ifråga, ‘Z.E.’ är en sådan där individ som gör sitt bästa för att framstå som mer kriminell än han antagligen är, genom att posera med vapen och sedelbuntar. Att han har en lista med brott som han dömts för och en del han inte dömts för, lär i alla fall vara anledningen till att han kommit i kontakt med advokatfirman Bastling & Partners, som genom att agera statister på videon naturligtvis hoppas på fler liknande klienter. Redan som det är idag har man problem att få vittnen att våga lämna sina redogörelser under ed i domstolen, och vilka slutsatser tror man att folk i allmänhet drar nu? Kan det måhända finnas goda fritidsförbindelser mellan lagmän och våldsverkare – såsom den här uppgörelsen tycks antyda? Det är bara att titta på videon, så framgår vem som dominerar i rättssalen; Z.E. hoppar bl a upp på podiet – en nästan övertydlig metafor, vem som tagit över där rättvisan en gång skulle ha styrt.

Domstolsaktivism är något jag har talat mycket om, men just den här varianten var hittills okänd för mig. Det osmakliga jippot hade alltså kommersiella förtecken. Men det säger även en del om hur sympatierna ser ut i brottsmålsbranschen, som väl är den kanske enda näring som gnuggar händerna, medan kriminalstatistiken slår i taket. Om tingsrätten fick lokalhyra förtäljer inte historien. Vad den däremot säger är att lokaluthyrningsbranschen är mycket selektiv i vissa fall, men desto mindre så i somliga andra.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Gapet mellan SD och M är nu sju procentenheter i DN/Ipso

DN/Ipso ger SD 23, S 24. Flera andra mätningar visar att SD ligger ännu närmare att nu vara Sveriges största parti och Ipso ger dessutom både L och Mp fortsatt liv i riksdagen med nuvarande väljarstöd. Ipso är ju DN:s och ger generellt vänstern bättre stöd än andra opinionsinstitut. Man bekräftar trenderna, som inte kan undgå någon, men att SD stiger och S går ner är alltså redan konstaterat, så vad mer än bekräftelse ger denna undersökning?

Jo, det intressanta är att avståndet mella SD och M är rekordstort: sju procentenheter, till SD:s favör. UK tappar alltså nästan lika mycket (-3) som SD vinner (+4). Detta efter att bl a ha uttalat starka synpunkter på Public Service, som liknar SD:s – vilket han fått massor med kritik för i MSM.


Så risken finns förstås att UK vänder igen, efter att ha tolkat siffrorna som ett misstroende mot den nya tydligheten. Det vore ett grovt misstag, att lägga till raden av flera liknande tidigare vacklanden. Problemet för M är just vacklandet, som innebär att man saknar den trovärdighet som SD har i de här frågorna. Om den viktigaste politiska frågan för mig är att jag ogillar SVT:s vänsterorientering, vilket parti röstar jag på då? Samma svar som om jag ogillar massinvandring, usel immigration och hög kriminalitet: SD, inte M. Det är först om man väger in andra faktorer som M kan bli aktuella. Vill man ha en garant för att skatterna ska hållas låga och en näringspolitik där krånglet är minimalt, ett samhälle där individens frihet maximeras och där statens finanser samtidigt inte underbalanseras, då är M fortfarande med i racet.

Ett stabilt nationalistiskt parti med liberala förtecken


Så här ligger det till: det finns ett underskott på liberala politiker som sätter ned foten mot massinvandringen. Om UK vill vara ledare för ett sådant parti så handlar det inte om att hymla mer om det senare. Hans krystande på detta område skrämmer bort de potentiella väljarna, just pga M:s vid det här laget väldigt usla trovärdighet på området. För att återvinna denna så snabbt som möjligt så måste man tvärtom vara minst lika principfast som SD. Detsamma gäller ifråga om kriminaliteten. Ja, moderaterna bör gå längre än SD gör, där det finns möjlighet – i båda frågorna, för att rucka på väljarsympatierna till sin favör. Och det är möjligt, om man vågar börja tala om repatriering på allvar. Av dem som inte vill integrera sig; dvs inte lär sig svenska, inte kan eller vill utbilda sig så att de har en rimlig chans att få jobb. Som inte vill anpassa sin tro på islam, så att den överenstämmer med ett demokratiskt styrelseskick och mänskliga rättigheter. Och framförallt i form av utvisning (på livstid) för dem som missköter sig och begår grova brott. Även SD har varit otydliga här. Så gör det otänkbara Ulf Kristersson: laga moderaternas trovärdighet, genom att gå längre än SD gör. Innan SD gör det själva.


Nationalismen växer sig allt starkare i vårt land nu, och det är ju ingenting att förvånas över, eftersom detta måste vara prioritet ett, när vår nationalstat hotas. På samma sätt som den s k nattväktarstatens viktigaste uppgifter är det inre och det yttre försvaret, så är en nationalistisk politik överordnad i ett läge då svensk kultur, svenska värderingar och svensk välfärd skakas i grundvalarna, men bara för att de grundläggande uppgifterna hrvidlag har misskötts. Det här riset har socialister, vänsterliberaler och globalister bundit åt egen rygg. När hoten eliminieras kommer de klassiska frågorna bli relevanta igen, inte minst skattetryck och tillväxtskapande näringspolitik som inte ser ekonomin som ett nollsummespel.


För ett parti som både på kort och lång sikt vill stå i väljarnas gunst måste man ha förstått det här. Liberalismen har bara under de sista decennierna – och helt utan goda skäl – separerats från nationalismen, det finns ytterst goda skäl att sammanföra dem igen, inte minst den ohörda opinion som finns bland väljarna. Och detta är inte SD:s nisch. Även om de flyttat sig åt detta hållet, så har man knappast alla sina väljare med sig i att lämna populismen bakom sig helt och hållet.


Det är i den liberala grundsynen som M kan visa sina väljare varför de ska fortsätta att rösta på M. Somliga av SD:s väljare kommer man då kunna vinna tillbaka, men framförallt kommer man kunna stoppa väljarflödet åt andra hållet. SD:s stöd för mer kommunal utjämningsskatt och avvisandet av avskaffandet av värnskatten visar att det fortfarande finns populistiska vänstertendenser i partiet som många liberalkonservativa väljare inte vill ha, inte minst bland storstadsväljare. Mitt råd till M och UK är alltså att etablera er här, i detta stora väljarvakuum.
Det är det enda sättet att hävda liberalismen i den starkt framväxande nationalistiska rörelsen, och på sikt därmed även i Sveriges nästa regering.


Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Brexit som brexit. Johnsons nederlag är en illusion.

Marçal på DN ställer frågan om Johnsons prestigförlust – att parlamentet röstat emot hans tidplan – spelar någon roll och kommer till svaret ja. Frågan är hur många som kommer hålla med om det om tio år. Brexit skjuts upp från 31 oktober till någon gång runt årsskiftet, senast 31 januari. Och den blir av. Johnson har i själva verket lyckats med det omöjliga, och som den skicklige förhandlare han är så får han motparterna att inte se ut som mer förlorare än han själv gör. Det är bästa sättet att gå i mål med en förhandling där ingen hade chans att vinna något. Den nordirländska frågan är löst så att tullkontrollerna hamnar i Irlänska sjön och unionisterna i Ulster är allt annat än glada; Johnson har självklart inte lyckats desarmera frågan, det är mer som en tickande bomb han skapat och motsättningarna på Irland har alla förutsättningar att vakna upp igen – men inte just nu. På samma sätt lurar hotet att Skottland ska frigöra sig, men inte heller det är akut, en ‘scexit’ från UK är alltför kort inpå den folkomröstning som redan har varit för att diskuteras nu. De mest akuta frågorna är istället praktiska problem med tullarna. Och vilken ekonomisk politik som ska rädda Storbritannien när de multinationella företagen och City flyttar ut.

Det troligaste är att UK blir tvunget att sänka skatterna och göra landet mer attraktivt för dessa företag än vad EU vill göra. Mindre anställningsskydd och betungande miljökrav etc. Här har Johnson enligt min bedömning antagligen lurat skjortan av sina EU-motparter. UK har lovat att följa EU på det sociala området, just för att EU fruktar att UK här kommer förvandlas till en besvärlig konkurrent. Men om konsekvenserna av Brexit blir så tuffa som de flesta bedömare tror så kommer UK inte ha något val, och de här löftena är trots allt givna i avtalets politiska appendix, som inte alls är bindande på samma sätt som de övriga villkoren. Målar man upp detta scenario, så är det ständigt nötande konflikter som kommer kanta den framtida relationen mellan EU och UK. Vilket kommer bidra till mycket långdragna förhandlingar med otillfredsställande resultat avseende alla ersättningsavtal som nu ska fram istället för EU-medlemsskapet. Främst avseende tullarna då. Men eftersom EU innerst inne inser att 1. Ju svårare man gör för UK med frihandeln, desto mer tvingar man UK att konkurrera, och 2. Till syvende och sist drabbas ju även EU av detta. Så visst kommer avtalen på plats till slut, men under tiden så har alla inblandade upplevt kraftigt negativa ekonomiska effekter.

Sverige kommer få lida

Inte minst Sverige kommer få lida. Storbritannien är som bekant en av våra största handelspartners. Några inbillar sig att Stockholm kommer gynnas som finansmetropol i samband med utflytten från London, vilket är möjligt i någon liten mån, men lejonparten av flytten kommer gå till Frankfurt och Paris. Det finns dock en allmän positiv effekt rent ekonomiskt som är fullt rimlig att anta: just de nämnda ‘sociala ambitioner’ som EU har och som man är oroliga för att UK nu kommer ‘konkurrera ut’, kan komma att stoppas eller åtminstone hindras från att gå till ytterligare överdrifter. Det är på detta område som EU-budgeten växt exponentiellt under senare år, och det är dessa, tillsammans med federationssträvandena, som gjort överstatlighetens tyngd svårast att bära. Inte minst Europakonventionens allt vidare tolkning har bidragit till både Brexit och ett allt större EU-motstånd i många EU-länder. Brexit kan i bästa fall bidra till att dessa planer överges och att den sociala ambitionen skalas ned.

Den förhoppningen är logisk, givet att man förutsätter att samtliga parter agerar rationellt. Tyvärr är det inte så mycket som talar för rationalitet. Dels är ju Europakonventionens tolkning, liksom annan social lagstiftning, i händerna på ländernas domstolar och EU-domstolen. Och de viktigaste politikerna, Merkel, Macron och Johnson har ju en agenda som är för mer av samma, dvs rakt motsatt den av mig och verkligheten efterlysta rationaliteten. Jo, det gäller även Johson, om någon nu trodde att jag skrivit fel. Katrine Marçal upprepar i sin kommentar en annan viktig poäng som fler och fler kommer bli varse: “Boris Johnson är ofta missförstådd. Särskilt utomlands. Media skriver om honom som vore han en brittisk Donald Trump. Vilket inte är sant.” Sanningen är att det finns nästan ingenting med Johnson som påminner om Trump, mer än en ostyrig blond kalufs och en ständigt pågående polemik med etablissemanget. Och vilket etablissemang är det?

“Boris Johnsons grundläggande politiska instinkt är på många sätt liberal, kosmopolitisk och urban. Han var trots allt den konservativa politiker som lyckades vinna två borgmästarval i den röda staden London. Han är mer positivt inställd till invandring än sin företrädare Theresa May och han är inte särskilt ideologisk när det kommer till ekonomisk politik. “

Tre goda amigos: Merkel, Macron – och Johnson. Därför släppte man fram Johnsons brexit.

Till skillnad från Trump så är det Tory’s konservativa, inte amerikanska vänsterliberaler, som Johnson distanserar sig från. Vänsterliberal media i hela Europa gör nu allt för att beskriva hans framgång i parlamentet som ett fiasko, de avskyr honom – men av;fel skäl. Lika mycket är han omtyckt – främst i utlandet – av samma felaktiga skäl. I den mån Johnson avslöjat någon konsekvent ideologisk linje så är den liberal och mycket närmare vänsterns än såväl Mays som Camerons. Johnson är tillsammans med en miljöaktivist och för honom har Brexit aldrig drivits av invandringsskepsis, det har bara varit en strömning han har kunnat utnyttja för syftet – eller snarare kanske tvingats att instämma i, för att inte tappa väljare till nationalisterna. Vi kan förvänta oss att Johnson personligen inte alls har så mycket emot att samarbeta med EU för att gå vidare med de sociala ambitionerna, helt enkelt eftersom hans politiska sympatier ligger nära Macrons och Merkels. I mitt huvud förklarar denna ideologiska närhet också i mycket varför Johnsons brexit gjordes möjlig, medan May fick avtal med sig hem som ingen kunde gå med på.

Så, kontentan? Som vanligt ser verkligheten ut att vilja tvinga de styrande till kursförändringar som kan vara av godo för deras befolkningar. Men om verklighet och sunt förnuft varit vad som ständigt och jämt bestämt politikernas dagordning så skulle vi ju inte ens ha varit in närheten av där vi nu är. Vi kan hur som helst utgå ifrån att Brexit på kort sikt hjälper till att dra ned världskonjunkturen. Frågan är hur mycket. Graden av avmattning eller stup kommer förstås ha stor betydelse för vilka åtgärder som sedan blir aktuella.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

‘Lågaffektivt beteende’ i skolan. Strutsbeteende upphöjt till högsta värdenorm.

“Lågaffektivt bemötande har på några år slagit igenom i den svenska skolan. På Hjulsta grundskola tog eleverna över och anmälningar om hot och våld slog i höjden. På Dalängskolan i Lidköping kan fallet om en lärare som lyfte undan en elev komma att prövas i Högsta domstolen.” DN:s ingress säger mycket om proportionerna på denna farsot, Idén såg dagens ljus 2014, ändå har skolans nya modetrend ‘lågaffektivt bemötande’ blivit norm snart sagt överallt. Detta trots att den inte är utvecklad för normala barn; den har inte ens evidens för att fungera i den särskola den påstås vara avsedd för och fungera i. Den karismatiske upphovsmannen, Bo Hejlskov Elvén, håller seminarier med sprängfulla salar utan att få en enda elak fråga av de församlade lärarna och rektorerna. Och Barnombudsmannen hjälper till att driva de påbjudna dogmerna; den lärare som gjort fel riskerar att hamna i HD. Återigen blir det alltså i så fall upp till våra jurister hur den postmoderna tågordningen ska fastslås, högt över våra huvuden, bortom inte bara pedagogisk och neurologiska forskningsrön, utan även utanför den demokratiska spelplanen.

Pedagogerna gör vågen. (DN)

Erik Helmerson gör i sin krönika en bra sammanfattning av de flesta flagranta felen i den här processen, den är både rolig och orolig, läsvärd m a o. Det blir en hel lista med skoningslös kritik, men finns ändå några punkter kvar. Helmerson frågar sig vad det är i skolans värld som gör den så beredvillig att hoppa på nya trender. “Det hinner knappt ringa ut på fredagen innan man som lärare ska bli konferensförförd av en digital entreprenör i cowboyboots som cashar in ett par hundra tusen skolkronor och tackar för kaffet.” Beskrivningen förtjänar att kallas objektiv sanning. Elvéns metoder har blixtsnabbt funnit lyriska anhängare, som med sekteristisk glöd i blicken okritiskt anammar varje ord han säger. Och givetvis så finns det ett uns av rimlighet någonstans i botten. Bemötandet handlar ju i grunden om något så enkelt som att det sällan är bästa metod att som lärare låta sig provoceras och hamna i affekt. Kan man behålla sitt lugn så klarar man sig bättre. Lågaffektivt är oftast en bra målsättning. En självklarhet och sunt förnuft för de flesta.

Lågaffektivt: att vända andra kinden till även när strypgrepp tas?

Elvén visar hur man gör om eleven tar strypgrepp. (DN:s bild)

Men målsättning är en sak, verkliga livet en annan. Elvén har hittat på ett nytt namn för detta och gjort en egen tillsnickrad variant, som dessutom går minst fem steg längre än att försöka behålla lugn och sans. På en av bilderna i reportaget visar han hur man ska bemöta en elev som tar strypgrepp. Läraren ska stå som Elvén visar, helt passiv! Man frågar sig hur länge? Tills det svartnar för ögonen? En annan viktig ingrediens i receptet är att undvika att titta eleven i ögonen. För att undvika att provocera. Det låter ju också bra. Men det är ju med ögonen vi kan betvinga vad vi annars kanske måste hantera med fysiskt våld. Och hur ska vi veta vad eleven tänkt att göra i nästa ögonblick? Med knytnäven eller med kniven i sin hand? Alla konfliktsituationer har ett element av risk i sig. Att be läraren att bortse från den är att begå övervåld på lärarens instinktiva rätt att försvara sig. Men för Elvén är eleven både oskyldig och ansvarslös, och frågan är om han inte kan se risken eller helt enkelt inte bryr sig om lärarens predikament. Med den retoriska figuren ‘vem är det egentligen som har problem, eleven som tjafsar eller läraren som inte har en metod att bemöta tjafsandet på’ så ger han sina svar, den grundläggande principen är just att hela ansvaret ligger hos någon annan än den tjafsande eleven.

För den som tittar på det här utifrån och ser en skola där såväl lärarkår som skolledare domineras allt mer av kvinnor – och ännu mer så av kvinnliga värderingar – så är det lätt att ana orsakerna till Elvéns popularitet. Han säger ju de saker man vill höra. Då lyssnar man inte på argument som att det saknas evidens för den befängda idén, det räcker med att det inte finns några evidens emot. Och hur skulle det kunna finnas sådana? Pedagogiken är ju för ny för att någon ska hunnit göra en vetenskaplig undersökning.

Rektor Helene Hodges och skyddsombud Sara Kahnberg . Ingen cykel i korridoren. De ser nöjda ut. (DN)

Naturligtvis finns det opponenter. Enskilda lärare och ledare. Matz Nilsson vid Sveriges Skolledare uttalar sig skarpt emot, men det sägs ju ingenting om var hans organisation står, vilket tyvärr måste tolkas som att man ligger lågt och tiger still, för man vågar inte säga ifrån, så stark är vindriktningen. Även facket har så smått börjat uppmärksamma att deras medlemmar inte mår bra. Det var ju på tiden att man börjar föra medlemmarnas talan, men de värnlösa barnen är väl lika skyddsvärda? Att man på Hjulsta grundskola, där rektor Helene Hodges införde den lågaffektiva pedagogiken alldeles nyligen och där ‘elever slåss, sparkas, kastar sten, välter bänkar, cyklar i korridorerna och till och med slår lärare’ det räcker inte; sådana empiriska erfarenheter gills liksom inte. Vad hjälper det när Irene Ziverts, huvudskyddsombud på Lärarnas Riksförbund kallar situationen på skolan för förfärlig, när inte skolans rektorn inte själv tar intryck av kritiken? Och varför poserar skolans eget lokala skyddsombud lojalt vid hennes sida på bild? Då är det klart att dessa erfarenheter inte tillåts få genomslag i utvärderingen. Som vatten på en gås. Man kör på.

I konflikter sänder vi ut signaler: ‘jag är rädd’, eller ‘jag är arg’ vare sig vi vill eller inte.

Det är mycket få som kan hantera en konfliktsituation utan sända ut signaler som innebär att man antingen tolkas som arg eller rädd. Även om Elvén skulle ha den förmågan och själv kunna tillämpa sin strategi med framgång, så är det osannolikt att unga kvinnor, inte sällan fysiskt svagare än den stökige manlige eleven hon ska ‘bemöta’ klarar att undvika att med kroppsspråk och minspel sända rakt motsatta signaler jämfört med vad Elvén lärt henne säga och göra. Jag vågar påstå att det bara är en liten minoritet av lärarna och svenska befolkningen överhuvudtaget som skulle klara den uppgiften. Särskilt när fridstörarna är flera, kastar sten. Och kanske bara är 14 år enligt migrationsverkets uppgifter, men bär skägg och ser ut som vuxna män.

Och då faller hela idén ihop snabbare än en sufflé i ugnen. Vad som istället rapporteras om, lärare som är ‘osäkra’ i hur bemötandet ska gå till, bör i klartext läsas: lärare som undviker att gå in i situationerna helt både av rädsla och av ren bekvämlighet. Det lågaffektiva bemötandets vända-andra-kinden till har nu tolkats om till låt gå- och se bort-mentalitet. Man sitter inte kvar och blir slagen eller strypt, vem f-n gör det? Man går undan. Men eftersom ett sådant handlande både bryter mot all nedärvd moral och mot Elvéns pedagogiska helhetskoncept, så skäms man förstås, och låter bli att rapportera.

Samnytt.

Vad som förut alltså ledde till omedelbara reaktioner, uppkallande till rektor, indragna mobiler eller åtminstone utskickande ur klassrummet, leder med ‘lågaffektivt bemötande’ alltså inte till någonting. Och när de elever som triggas av att utmana inte stöter på några hinder så fortsätter de att provocera. Man bryter mot grundläggande uppföranderegler. Ingen reaktion. Man käftar emot och stör. Ingen reaktion. Man skräpar ned och förstör. Ingen reaktion. Man cyklar i korridorerna. Ingen reaktion. Man hotar, mobbar och slåss. Ingen reaktion. Man t o m slår lärare blodiga. När inte heller det ger en reaktion så är man ju nästan tvungen att pröva att elda upp skolan. Och, ja, vi har mycket riktigt en brant stigande kurva med bränder på skolorna, antalet säkerställt anlagda sådana var enligt Sydsvenskan 429 stycken 2017 och har ökat med 50% på två år. Även i det fallet är Sverige i topp i Europastatistiken. En slump?

Och alla andra elever då, vem tänker på dem?

De elever som sköter sig skyddas alltså inte längre – lärarna vågar inte ingripa, man vet inte hur det ska gå till utan att riskera att själv bli fysiskt angripen eller att hamna i domstol. Ska vi vara petnoga, så har det här varit ett problem redan innan det lågaffektiva pedagogiken kom in i bilden; att gå in i konflikter i allmänhet och fysiska sådana i synnerhet är vi svenskar allmänt obenägna att göra och kvinnliga lärare med svagare fysik, kan vi förmoda, ännu mer så. De stökiga eleverna har inte sällan också föräldrar som är väl insatta i hur kränkthetskulturen fungerar; man kan alltså rutinmässigt förvänta sig att dessa gör anmälan både till ledning, polisen, BO och till tingsrätten. Lärare behöver därför stark och entydig uppbackning från skolledningen för att vilja och våga ta risken att gå emellan. Istället kan de förvänta sig motsatsen. Och vilka signaler tror man att detta ger eleverna? Tjänstemannaaktivisterna som älskar den lågaffektiva pedagogiken saknar svar på den frågan. Allt fokus är ju på eleverna ‘som tjafsar’ – och de har aldrig fel, de kan bara bli felaktigt bemötta.

Elvén medger alltså öppet att hans pedagogik saknar evidens, men som motargument påstår han helt fräckt och utan genmäle att ett auktoritärt beteende inte skulle ha några fördelar. Men det är en ren osanning. Här finns evidens. För två år sedan skrev DN om den framgångsrika rektorn i Berlin som vänt en problemskola till succé med stenhård disciplin. Argumenten var inte minst att det var killar med ADHD som behövde ordningen bäst. Observera: detta innebär inte att skolan saknade respekt, empati eller förståelse för fridstörarna. Bara att man bemötte dem tydligt och visade att ett beteende utanför gränserna för vad som var acceptabelt hade konsekvenser. Vad var de svenska pedagogernas reaktioner på det? Tystnad – det går ju rakt emot vad man själva känner är rätt. För ett år sedan kunde jag i samma tidning läsa en artikel där en svensk neurolog talade om att vi måste ställa krav för att få bästa resultat. Det verkar liksom också vara bortglömt. Svenska pedagoger läser selektivt.

Svenska skolans fel och brister och hur de ska åtgärdas, tre punkter

Jag ska avsluta med mina käpphästar, en rekordkort rekapitulation av vad som är den svenska skolans misslyckande och felsteg – som bekant främst med killarna, som genomgående får lägre slutbetyg och har en signifikant större andel utan betyg alls. Det är ingen slump att det är så. Det beror på 1. brist på auktoritet. Stökiga elever behöver ordning. 2. Brist på tävlingsmoment. Testosteron, som killar som bekant har tjugo gånger mer av, kräver sitt incitament. 3. Identitetspolitiska normer som gör allt killbeteende “fel”. Härmed fångar man inte upp detta och bekräftar killarnas identitet som just killar. Spring i benen är antingen en diagnos, något fel, eller så förnekas det. Dessa normer och uppfattningar leder också till orättvis rättning (fastslaget i EU-undersökningar och av skolministern själv, utan att man gjort något åt det) för att hjälpa ‘missgynnade’ tjejer. Detta gör killar, inte minst de med olika diagnoser, ännu mer omotiverade – i en enda stor ond cirkel.

Svensk skola kan ses som en del av Sverige som går före resten av samhället, i det att här har postmodernisterna fått härja helt fritt. Skolan styrs av HBTQ-normer, feministisk och mångfaldsretorisk identitetspolitik. Tillämpad av tjänstemannaaktivister på Skolverket, i skolornas ledning och av naiva och idealistiska lärare – som oftast är kvinnor, med begränsade fysiska resurser. Deras intellektuella kvalitéer är tyvärr ofta också allför klena, att döma av intagningspoängen på lärarhögskolan och hur svårt man har att ta sig igenom den. Man är helt enkelt enkla och villiga rov i händerna på smarta pedagogikkrämare som Bo Hejlskov Elvén. Medan eleverna som fyller denna skola till allt större delen består av elever med värderingar från Mellanösterns klansamhällen. 40% av dem som började lågstadiet 2018 hade invandrarbakgrund. Många av dem har lärt sig att styrka är makt och de föraktar svaghet. De saknar ofta språk, kunskaper och begåvning nog för att få den respekt de söker. Den får de söka på annat sätt. Att lågaffektivt bemötande från lärarnas sida då bemöts som den gör borde inte någon förvånas över.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

Polisbrutalitet för att skrämma regimkritiker till tystnad. Var? När? I Sverige, 2019.

Yttrandefriheten i Sverige är under våldsam attack, samtidigt som vår högsta juridiska nomenklatura inte tycks se några problem alls (se artikel från 15/10). Anmälda ‘åsiktsbrott’ har ökat från 44 till 2.508 på fem år. En följd av att ‘hatet’ ökat? Snarare för att regimen avlönar människor som Tomas Åberg, den notoriske Näthatsgranskaren tillika djurplågaren (ja, jag anser att det är relevant för oss att veta hans vandel, mht att han i egenskap av ‘god’ NGO betrotts med åklagarliknande uppgifter), för att odla angiverisamhället. Red Ice TV, en högerorienterad kanal med 330.000 prenumeranter raderades i förrgår från Youtube. Utan förvarning, utan motivering. 10 års hårt arbete upp i rök – och ännu en regimkritiker tystad. Ännu en konsekvens av regeringens påtryckningar på mediejättarna; någon liten god vilja måste ju de senare visa, i gengäld för all bortförhandlad elskatt till sina nya serverhallar. Och det är inte heller särskilt ovilligt man går Löfven och Morgan Johansson till mötes. En visselblåsare och fd anställd på Google kallar den multinationella jätten för ‘en orwellsk mardröm och censurmaskin’. Men alla sajter som publicerar hans vittnesmål blir systematiskt avmonetariserade av Google – dvs man straffas med sanktioner som gör det omöjligt att tjäna pengar. Lika entusiastiskt ställer facebook upp. En av mina fb-vänner stängs av från att dela bara sekunderna efter en hel månads lika omotiverad avstängning. Man bryr sig inte längre om att åtgärden avslöjar ett totalt förakt för rättssäkerhet och rättvisa, tvärtom: man vill visa att man inte bara har makten att göra så, utan att man också känner sig helt fria att utnyttja den.

Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10
Fria Tider 18/10

Axplocket av rubriker på Fria Tiders förstasida är från ett och samma tillfälle, i fredags kväll, och de är alla lika obehagliga bevis för att Sverige går åt fel håll – rasande snabbt. Vad som är än mer skrämmande: inte något av detta anses förtjäna rubriker i MSM. Jag har kollat de stora drakarnas nyhetsflöde under helgen. Inte ens bland ‘radannonserna’ kan gemene man råka få höra om dessa rättsövergrepp. Och detta gäller förstås även huvudämnet för denna söndagskrönika: dr. Bilyana Martinovski och hennes kamp för våldtäktsoffren och för yttrandefriheten – och den förföljelse hon utsatts för på grund av detta. Förföljelse som nu övergår i fysiskt våld.

Rubriken som jag först ville hoppa över

Exemplet Martinovski ger oss anledning att oroas över att övergreppen nu går ett steg längre än förut. Ett mycket viktigt steg, som snabbt riskerar att eskalera den redan explosiva polarisering som vårt land drabbats av. Att man börjar använda fysiskt våld för att tysta systemkritikerna. Och det är svenska staten – polisen – som står för detta. Det var en sådan där rubrik… jag ville nästan instinktivt hoppa över den, för att den kändes för overklig, för osannolik. Ett sådant där klickbete, som garanterat kommer göra en besviken, antingen för att man offrat sin tid på trams, eller – än värre – för att det faktiskt är sant. Som Katerina Janouch skriver om saken: nyp mig i armen. Det är svårt att få det att gå in! Men jag klickade ju. Och fångades av en historia som bara inte får vara sann. Inte i mitt Sverige. Men som, ju mer jag läste bara blev alltmer omöjlig att skjuta ifrån mig.

Bilyana Martinovski – internationellt erkänd forskare

Ph.D. Bilyana Martinovski.

Docent Bilyana Martinovski är inte vem som helst. Hon är en erkänd forskare, fram till förra året adjungerad professor och docent vid DSV, institutionen för Data- och Systemvetenskap vid Stockholms Universitet, och med tidigare forskningstjänster bl a i USA. Hennes forskning är framtidsinriktad, med fokus på interaktionen mellan människa och maskin. Naturvetenskap alltså, inget hokus pokus; frågeställningar som bl a har stor bäring på hur artificiell intelligens kommer att påverka vår framtid. Året var 2017 när Martinovski bestämde sig för att pröva om våldtagna kvinnor är mottagliga för en behandling utvecklad i USA mot posttraumatisk stress. Hon upptäcker till sin förvåning att en sammanställning att utgå ifrån saknas, i det av statistiken annars så förlovade landet Sverige. För perioden 2013-2016 beställer hon därför förundersökningsärenden, alla som involverar våldtäktsanklagelser i någon form, från tingsrätterna. I den halvtimmeslånga intervju jag tagit del av konstaterar hon: “I was stunned. Sweden is a small country, 10 miljon people!” Resultatet överrumplar henne för att materialet visar sig vara närmast oöverskådligt stort: 50.000 ärenden. Och hennes egen slutsats efter att ha grävt vidare är dessutom att “this was probably less than half of the total!”; även grova våldtäkter skrivs nämligen ofta av redan innan de går till förundersökning.

Våldtäkter i Sverige: 50.000 anmälda, 843 dokumenterade fällningar

När det under 2018 görs en undersökning publicerad i media avseende fällande domar, får man bara ihop 843 stycken (jfr videon, ca 12:40), för åren 2013-2017. Martinovski störs inte bara av den uppseendeväckande diskrepansen i relationen anmälningar mot fällda gärningsmän. Hon reagerar också på hur andelen etniska gärningsmän (58%) presenteras på ett missvisande sätt, genom att andra generationens invandrare inte inkluderas, andelen skulle alltså vara högre med ett rimligare sätt att räkna. Hon poängterar att andelen beträffande grov våldtäkt är ännu högre, men att den officiella statistiken är svår att tolka: dels för att ‘gruppvåldtäkt’ inte ens existerar som begrepp och därför inte kan registreras, dels för att den breda svenska definitionen av våldtäkt gör det så svårt att särskilja sådana offer som hon är intresserad av; utsatta för fysiskt tvingande våld, från upplevda övergrepp utan att våld eller uttalat hot om våld har förekommit eller behöver ha konstaterats för att falla in under den formella brottsdefinitionen.

GangrapeSweden.com

Martinovski går därför vidare och stöter, av ren slump, på en sajt på nätet; GangrapeSweden.com. En öppen databas med domar avseende gruppvåldtäkter. För Martinovski är detta en möjlig guldgruva ur forskningssyfte. Hon vill nämligen belysa hur grovt och sadistiskt våld kvinnorna utsatts för utöver det påtvingade könsumgänget, och ser dessa offer som idealiska testpersoner för de behandlingsmetoder hon vill testa. Slumpvis utvalda fall verifierar att rådata i sajten är korrekt återgivna och Martinovski känner sig därför trygg i att kunna använda databasen. En föreställning vars blåögda naivism framgår allra tydligast av att Martinovska öppet twittrar om sina fynd, sina åsikter om dem – och var de gjorts.

Det skulle hon inte ha gjort. På universitetet sitter nämligen en viss Kajsa Klein, timanställd som ‘mediestrateg’. Sannolikt i den kapaciteten blir hon varse Martinovskis twittrande. Klein är sedan 2016 medlem i #jagärhär och hennes reaktion är att GangrapeSweden är en sajt som måste stängas. Vilket Martinovski motsätter sig. Det må vara osagt om det sedan beror på att antagonism uppstått, om det har med Kleins befattningsbeskrivning att göra eller på hennes roll som medlem i #jäh, men Klein bestämmer sig hursomhelst för att anmäla twittrandet till institutionschefen, Uno Fors. Klein är uppenbarligen övertygande, för Martinovski skiljs omedelbart från sitt uppdrag, utan föregående diskussion eller möjlighet till genmäle. Det här händelseförloppet bekräftas i senare utbegärda mail, enligt Martinovskis uppgifter. Hon har alltsedan dess, på grund av denna affär, hindrats att ta ny anställning och förvägras publicering av sina forskningsprojekt. Detta beror enligt henne själv på att #jäh fortsätter smutskasta henne, kallar henne för nazist och högerextremist och sprider dessa uppgifter inom hela den svenska akademiska världen. Hennes ambition att hjälpa gängvåldtagna kvinnor har därmed gjort henne till en paria.

I Sverige gäller det att rädda sitt eget skinn

GangrapeSweden stängdes.

Men stopp ett tag nu! Det var ju samröret med GangrapeSweden, inte hennes ädla ambitioner som fick henne på fall. Det förstår ju varje svensk att en sajt som heter GangrapeSweden inte kan vara rumsren! Och att man måste passa sig noga för vem man affilierar sig med. Uno Fors insåg det genast, hans snabba reaktion var med stor sannolikhet nödvändig för att förhindra ett mediadrev mot universitetet och – framförallt – mot honom själv. Det spelar så klart liten roll vad som är formellt rätt här; det handlar om att rädda sitt skinn. För i Sverige är det inte längre det sagda som är så viktigt, som vem som säger det. Universitetet hade (med Kleins medverkan?) gjort en sökning som bekräftade kontakterna med den obskyra sajten och människorna som drev den. Hur kunde Martinovska vara så naiv att hon inbillade sig att hon skulle få en vetenskaplig undersökning publicerad baserad på vad som stod här? Det var inte alltför svårt att få fram att det var Nordfront, dvs NMR, nazisterna, som stod bakom. Då hjälper det inte hur mycket man än bedyrar att man själv är antinazist, eller hur sant det än är att nazisterna står för nationalsocialism, dvs kollektivism, och i grunden alltså är vänster, inte höger. Ingen rök utan eld, tänker Sverige; Martinovski har ju dessutom själv bekräftat sin källa och vågat kalla den för sanningsenlig. I vårt svartvita land är det en omöjlighet att stå på ‘den goda sidan’ och säga så. Vad som sägs av en nazist blir alltid per definition lögn. Och andra som upprepar den blir nazister.

Martinovskis naivitet – som hon fått plikta dyrt för

Ja, det var naivt. Men jag behöver bara gå till mig själv för att svara på hur det kommer sig att Martinovski handlade som hon gjorde, utan att vara åsiktsfrände med NMR – vilket hon för övrigt å det bestämdaste förnekar. Man behöver faktiskt inte vara dum i huvudet för att vilja inbilla sig att sanningen är viktigast. För mig är det en livsprincip, så svår att sudda ut att den ofta riskerar att fördunkla min klartänkta rationalitet. Jag kan objektivt veta att jag får problem när jag refererar till källor som Nya tider, Fria tider eller Samnytt; att det brännmärker mig i mångas ögon. Läser man Wikipedia om dem så blir man mörkrädd. Där är Sveriges åsikt. så ser den ut både i etablissemang och breda folklager. Och den innebär att jag kommer få plikta för min referens – att dörrar stängs, umgänget begränsas och att jag får obehagliga ögon riktade mot mig. Men om jag anser mig ha kontrollerat sanningsinnehållet på ett nöjaktigt vis, så är det hart när omöjligt för mig att låta bli ändå. Särskilt när det saknas andra källor. Vilket det oftast gör när det gäller kontroversiella frågor, eftersom MSM konsekvent undviker sådana. I Martinovskis fall finns det ytterligare två ‘förmildrande’ omständigheter: dels uppfattar jag henne som besjälad av en önskan om att hjälpa de djupt traumatiserade våldtäktsoffren, som hon mött och drabbats av medlidande för. Dels hennes relativt korta tid i Sverige. En kulturell bakgrund som inte förberett henne tillräckligt på vad som var ‘problemet’. Det senare hade gällt även en svensk från 1990-talet, om denne skulle ha gjort en tidsresa hit. Ja, det hade sannolikt räckt att hoppa över de två-tre senaste åren för att bli helt ur stånd att bedöma situationen korrekt: vi är idag ett samhälle långt bortom de demokratiska principer som rådde här under den senare halvan av 1900-talet. Och det har gått fort utför.

Avstängningen – av allt att döma på livstid – från en fortsatt akademisk karriär i Sverige, får naturligtvis Martinovski att reagera. Ilsket och förtvivlat twittrar hon om vad som inträffat. Uno Fors tvingas lämna ut sina mail och när Kleins namn visar sig förekomma i dessa bekräftas Martinovskis misstankar, hon konfronterar Klein. Martinovski tar reda på mer om Klein och hennes nätverk, och börjar inse att hon har med en extrem aktivist att göra. Klein är vad hon själv kallar sig, ‘kosmopolitisk demokrat‘, en omskrivning för att aktivt arbeta för att bringa västvärldens demokratier på fall och införa ett globalt överstatligt styre.

Kajsa Klein – det är ju hon som har fått lida…

Kajsa Klein för nio år sedan. Då hon höll på yttrandefriheten.

Jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på denna Klein, som framstår som märkligt motsägelsefull. Det finns klipp med henne från 2009, då hon är emot statlig reglering av internet (se flashbacklänken nedan). Sju år senare går hon alltså med i #jäh för att själv ägna sig åt samma censur hon förut motsatt sig. I en länk från Levandehistorias paneldebatt är hon med som ett ‘offer för näthat’. Det är mycket lärorikt för den som vill förstå hur man resonerar och den som vill behöver bara lyssna i sju minuter, från 27:40. Här beskriver Klein sin sida av saken. Så blev jag övertygad? Kanske hade jag åtminstone börjat tvivla, om jag inte först lyssnat på Martinovski. Klein är en duktig manipulatör och hon låter ibland på gränsen till gråtfärdig. Så mycket har hon fått lida. Vältaligt för hon åhörarna genom sina genomlidna två sista år under vilka hon utsatts för en ännu pågående förtalskampanj. Efter sju minuter då hon lagt fram sitt case, gissar jag att Klein faktiskt har lidit. På samma sätt som den fällde brottslingen. Konsekvenserna av hennes handlande har varit långt ifrån önskvärda – för Klein själv – och hon skulle nog ha låtit sina angrepp på Martinovski – och framförallt på den numera stängda sidan GangrapeSweden.com – vara ogjorda om hon kunnat.

Partsinlagorna vägda mot varandra

Jag vet förstås inte exakt vad eller vem som fått Klein att lida. Men i själva sakfrågan vågar jag uttala mig. Med båda partsinlagor i vågskålen är det mycket som jag kan konstatera som inte hänger ihop i Kleins vittnesmål. Någon förklaring på Martinovskis förföljelser ger hon aldrig. Att Kleins problem främst, helt eller delvis kan härledas till nazisterna som fått sin hemsida nedstängd, det nämner hon inte alls, gissningsvis för att hon är rädd för dem på riktigt. Ingen frågar heller efter sådan logik, och den behövs ju heller inte eftersom Martinovski beskrivs som en fullfjädrad psykopat med starka tendenser till schizofreni. Men för mig som faktiskt lyssnat till Martinovski gör ju den beskrivningen tvärtom bara att Klein förlorar trovärdighet. Det är också klart att förföljelsen borde ha framstått som mer förklarlig även för auditoriet på Levandehistoria, om Klein nämnt något om den föregående konflikten, somliga måste ändå ha undrat. Att Klein avstår ifrån att berätta kan bara förklaras av att hon inser att den berättelsen ligger henne i fatet. På frågan om hur #jäh ‘stöttar’ mot näthat, är hennes svar lika undanglidande: man bara “gillar den som hatas och ger positiva kommentarer” – inte ett ord om massblockeringsattackerna, syftande till att stänga av åsiktsmotståndare. Och att stänga ned sidor. Eller hur man går på deras arbetsgivare och försöker få dem sparkade. Klein är väl medveten om att sådan aktivism måste hemlighållas för den stora massan, som troligen skulle ha invändningar, oavsett vilka bevekelsegrunder hon för fram.

Martinovskis redogörelse för Kleins radikala aktivism i USA återkommer så i mitt minne; hur Klein samlat utländsk finansiering för att motarbeta valet av Trump som president, vilket självklart är olagligt, både i USA och här hemma. Klein bekräftar indirekt dessa handlingar med sina nedsättande kommentarer om hur Martinovski skrivit brev till Trump och försökt få FBI att intressera sig för henne. Detaljerna är avslöjande och ger i själva verket mer trovärdighet åt Martinovskis uppgifter, återigen för att jag till skillnad från publiken på Levandehistorias paneldebatt faktiskt sett och hört hur sansad Martinovski faktiskt är. Klein hävdar också att de påstådda trakasserierna mot henne bär antisemitiska förtecken. Hon påstår att Martinovski pekat ut henne för att hennes efternamn skulle ge judiska associationer – men säger inte rent ut att hon skulle vara judinna. Eftersom jag själv inte ens tänkt i sådana banor, och eftersom varken Kleins utseende eller något annat avslöjar en sådan etnicitet, får jag känslan av att hela det judiska påbrået är en påhittad efterhandskonstruktion. Martinovski har heller under en halvtimmes intervju inte nämnt detta med ett enda ord.

Så, vem är egentligen psykopaten?

Efter Kleins offerredogörelse vidtar en diskussion i panelen om hur ohörda sådana som Klein är – inte minst av polisen. Själv hävdar hon att Näthatsgranskaren är rätt fora om man vill veta mer om hur polisen (inte) agerar. Djurplågaren, ni vet. Ja, om jag inte hade känt till hans bakgrund, så hade jag kanske köpt det, precis som auditoriet. Kvinnor och minoritetsgrupper är de mest utsatta – den obevisade identitetspolitiska floskeln sitter förstås helt rätt och följs av fler instämmande hummanden i auditoriet. Liksom till hennes övriga förslag: Polisen måste prioritera detta! Kompentensförstärka. PBS-lagen (som reglerar plattformägarnas ansvar) bör ‘utvecklas’. Grovt förtal bör läggas under allmänt åtal. ‘Informationsarbete’ i skolorna. Pengarna på nätet måste man börja titta på: gå på annonsörerna, som ‘finansierar hatet’. Klein står alltså idag för diametralt motsatta åsikter i förhållande till vad hon gjorde tio år tidigare. Det är faktiskt rätt kusligt. Vad är det som har hänt med denna människa? Och jag kan inte låta bli att fråga mig: vem är det egentligen som är psykopaten här? Manipulatören som fick Uno Fors att ställa en välrenommerad forskare på bar backe. Som stängde GangrapeSweden och som rör sin publik med tårar, som kanske även lurade mig själv nyss? Som vi ska se så har hon också – återigen – lyckats få sin vilja fram.

Polisbrutalitet

Paneldebatten ägde rum i början av oktober. Bara två veckor senare möts Martinovski av ett polisuppbåd på Arlanda, just hemkommen från semester i Egypten. Inte mindre än sex uniformerade poliser har avdelats för se till att hon inte smiter undan lagens långa arm. Anledning? Det får hon inte veta. Så här återger Martinovski sin upplevelse av vad som sedan följer: ett enda långt flagrant övergrepp avseende hennes mänskliga och lagliga rättigheter. Man skiljer henne med våld från hennes resesällskap. Hon kroppsvisiteras, hårdhänt – man tar henne på och mellan brösten, man DNA-topsar henne, som om hon varit en terrorist och förvägrar henne advokat vid förhör – som inleds först efter midnatt. Ine förrän då får hon veta vad hon anklagas för. Förtal av Kajsa Klein.

Ur Samnytt. (Nej, DN har inte skrivit om detta, så varifrån ska jag hitta källa?)

Detaljerna är alltså Martinovskis egna uppgifter. Och återigen, vad som försiggått sedan Klein fick Martinovski sparkad vet jag ju inte. Det centrala här är att anklagelsepunkten fortfarande är just förtal, ingenting mer. Och polisen har inte givit någon annan version, man har tvärtom bekräftar gripandet. Det är den s k Demokrati- och hatbrottsgruppen i Göteborg som leder utredningen och även Säpo är tydligen ‘informerade’. Naturligtvis är själva gripandet det mest uppseendeväckande. I Samnytt beskrivs det av en anonym polis som en ‘störd’ omfattning mot vad som är både rimligt och normalt, och som ‘läskigt’ mht hur mycket annat viktigare det finns att göra, hur groteskt man utnyttjar polisens trånga resurser. Oavsett hur domstolen kommer göra sin bedömning, så är det fråga om massivt övervåld. Inte bara på Martinovski, utan på den svenska yttrandefriheten.

Fakta på bordet

Låt oss ta ett djupt andetag och försöka betrakta det här med neutrala ögon. Den påstådda polisbrutaliteten skulle förstås kunna vara just påstådd. Men åtminstone de detaljer jag redogör för är många vittnen till; antalet poliser och bilar, val av tillfälle och förhörsmetod utan advokat, allt det bär faktiskt trovärdighetens prägel eftersom de är lätta att motbevisa. Även om det skulle kunna vara en överdriven dramatisering så finns det ingenting som talar för att detta i grunden är uppdiktat. Den sansade och intelligenta person som Martinovski ger intryck av att vara i intervju motsäger den möjligheten på varje punkt.

Macron drog sig inte för att slå ned upproret. Hur kommer Löfven att göra?

Men då återstår frågan: varför gör polisen så här? Är detta medveten taktik avsedd att skrämma Martinovski? Oss alla? Jag kan tänka mig att det finns enskilda poliser och i ledningen, som har just den agendan. Men jag tror också att de flesta av dessa har en vrångbild av vad som pågår där ute. För den som orkar lyssna vidare på Levandehistorias debatt så är det en hårresande skevhet i den ju längre den fortsätter, direkta och uppenbara lögner sprids utan motsägelser: i den sista fasen blir man mycket lik en troende sekt där avvikande mening inte tolereras. Klein tas på orden utan att någon ifrågasätter det minsta. I auditoriets ögon finns det inga tvivel om att hon är ett offer. Uppgiften om att man måste vara rik för att driva förtalsfrågor i domstol är tagen från luften, eller kan i vart fall knappast ha hämtats från tiden på Näthatsgranskaren, där Klein ‘glömmer’ att nämna att hon varit anställd; hon borde alltså veta att det i själva verket inte kostar någonting att dra människors heder och ära i smutsen. Och hennes meddebattör i panelen får lika oemotsagd påstå bl a att det är det högerextrema våldet, inte det islamistiska, som tar flest liv i Sverige (från 52:00 i videon). Man kan riktigt känna hur gruppen hetsar upp sig till den grad att ingen i rummet längre är särskilt intresserad av den yttrandefrihet som Klein klädsamt – fortfarande! – säger sig vilja försvara. Att hon efter att ha lagt fram sitt case kan avslöja att flera av de elaka twittrarna (Jaså, var de flera? Vilka då?) fått sina konton stängda under de två år hon förföljts; detta blir sköna, hoppingivande segrar för åhörarna – inte de uppenbara motsägelser i Kleins logiska sakberättelse som de är för mig. Och att panelen beskriver kampen mot den lede fi som whack-a-mule, där det bara gäller att slå så många som möjligt så hårt och snabbt det går, det är onyanserad pöbelretorik som ingen reagerar för. Kleins offerbild har inte bara accepterats som 100% sann, metoderna hon står för är garanterat lika accepterade; skulle hon efter debatten avslöja hur långt #jäh faktiskt går i sin aktivism, så skulle deltagarna sannolikt bara applådera.

Polariseringen och hotet mot yttrandefriheten

Ingendera sidan brukar vara särskilt pigg på att lyssna på den andra. Den som ändå gör det, som jag försökt göra här, och lyssnar på båda, har faktiskt lätt att döma i det här fallet – till Martinovskis fördel. Men de som inte lyssnar på någon annan än Klein har lika lätt att göra det – till Martinovskis nackdel. De flesta i pk-majoriteten är just så omedvetna om vad som pågår, och därmed lättpåverkade, så som vår regim vill att de ska vara. De, liksom poliser som är med i hatgruppen, är matade med uppgifter från sådana som Klein och de ifrågasätter henne inte. Martinovski däremot har de varken läst eller hört.

Katerina ställer rätt fråga.

Det faktum att allmänheten nu börjar bli medvetna om hur illa det ser ut i Sverige betyder tyvärr inte alls att man är lika klar över hur det ser ut med yttrandefriheten. Det är faktiskt tvärtom, eftersom den förtryckande trenden är så stark och tilltagande, på så kort tid. Det är regimens desperation i upplösningen vi ser; man är så uppenbart handfallen inför den kris man står inför; laglösheten och våldet, integrationen, demografin och nu även ekonomin.

Den desperation som drabbar råttor inträngda i ett hörn slår gärna blint tillbaka. Vi som säger sanningen är idag ansedda som en ännu värre fiende än vad vi var igår. Makten hatar oss och man är rädd på samma gång. Då använder man gärna alla möjligheter man kan för att försöka tysta och sparka nedåt. För det är man van vid – och man är lika van vid att det fungerar. Det kommer det inte att göra den här gången, eftersom verkligheten är på vår sida. Men den enfaldiges respons är alltid mer av samma, när det inte går som man vill. Vi kan därför förvänta oss att den här typen av övergrepp kommer bli fler och ännu värre, innan det blir bättre.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Dr Bilyana Martinovski on censorship and rape stats in Sweden, en halvtimme väl värd att lyssna till 

Panelsamtal på Levandehistoria: Nätet och demokratin, hot eller möjlighet? (Klein talar ut under 27:40-34:50)

Övriga källor:

Nya Tider 2017 om hur Martinovski förlorar sitt arbete

Nya Tider 2018 – Både Uno Fors och Kajsa Klein ljög

Flashback om Kajsa Klein

Samnytt: anonym poliskälla som beskriver ingripandet på Arlanda som unikt övervåld

Katerina Magasin – vad är en diktatur?