Kategori: Sverige

staten – landstingen – kommunerna – Stockholm – Göteborg – Malmö – landsbygden

Publicerad av — 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Hemtjänsten och äldreboendet – kommer de ens förstå vad du säger?

Hur har du planerat för ditt äldreboende? Jag hade det definitivt inte förrän min rörelsehindrade och ms-drabbade svärmor hamnade där alldeles nyligen. Man måste tydligen vara över 55 för att komma på tanken. Och det förklarar nog rätt mycket hur det kommer sig att det ser ut som det gör. Min svärmor har haft ‘tur’ som det verkar; kommit till ett hem där man t o m proaktivt satte upp besöksförbud innan halva omsorgsboendet fått in Corona och FHM kom på att de åtminstone måste låtsas agera.* Men likväl, när hon senast bad om ett glas vatten, så blev hon inte förstådd. Hon fick vackert ligga törstig tills skiftet var slut och ett annat biträde kom i tjänst.

I ett typiskt äldreboende jobbar många som bara förstår enstaka svenska ord

Det handlade alltså inte om underbemanning eller brist på tid. Knappast heller vilja eller intelligens. Man ska inte förvänta sig att äldrehemmens personal generellt är intellektuella spjutspetsar, men ett kall för uppgiften genererar ofta tillräckligt god förståelse och kravnivån är rätt basal. Problemet ligger i att man inte anser sig behöva ställa högre krav på personalens svenska helt enkelt. Varken vårdboendet eller kommunens upphandlare.

Och detta med kall för uppgiften är inget vi generellt ska utgå ifrån. De flesta av våra invandrare jobbar inom hemtjänsten eller äldrevården. Ytterligare ett antal inom sjukvården. Somliga uppfyller formella kriterier. De flesta gör det inte alls. De går vanligen som timanställda vikarier, även de som kan ha arbetat i flera år på detta sätt. De har hamnat här, därför att svensk äldrevård är en restpost, en slasktratt för alla som inte klarar något annat jobb.

Det gängse och normsatta: inga krav på utbildning

Låt oss avbryta med ett uppriktigt caveat: jag vet att de flesta ändå både gör vad de kan, har ett gott hjärta och goda avsikter. Jag vet också att det bland dem finns sådana som faktiskt både har utbildning och gott förstånd, precis som det finns infödda svenskar som saknar bådadera, inom vård och omsorg liksom annorstädes. Men det vi nu talar om är det gängse och vardagligt normsatta.

Med sitt tysta medgivande har staten infört en praxis, där kravribban för dem som arbetar inom vårdsektorn sänkts ned till så gott som noll. Vårdföretag, kommuner och landsting är de stora vinnarna på det. Inom äldreomsorg och hemtjänst har man kunnat sänka sina kostnader och köra vidare verksamheterna – trots allt sämre kvalitet – som om ingenting har hänt. Kommunerna har handlat upp äldrevård och hemtjänst till lägsta möjliga pris och sett mellan fingrarna. Naturligtvis ska man uppfylla formella lägstakrav på rumsservice och mathållning, men allt annat är ju så oerhört lätt att skala av när kundnöjdheten inte betyder något eller ens mäts. Och sjukvården som – före Corona – hade en beläggning i hela Sverige på 105% i snitt, har på samma sätt tänjt på kompetenskraven. De drabbade är gamla och sjuka som inte är kapabla att höja sin röst. Valet är redan givet, för vilket är bäst: en okvalificerad resurs eller ingen alls?

Den svenska modellen: att alla svenskar jämlikt får samma ovärdiga slut

Det här är den svenska modellen. Privata profitörer, mångkulturkramare och pragmatiska budget- och verksamhetschefer drar alla åt samma håll. Vård- och omsorgssektorn skulle braka ihop utan sina invandrare. Alla som kommer till ett äldreboende inser det direkt, inte en svensk så långt ögat kan se. Och även sjukvården skulle lida svårt utan de utifrån rekvirerade. Detta anförs ofta som argument för hur bra invandringen är för Sverige. Vad man inte inser är att för varje hjälpande hand så har vi importerat långt fler vårdbehövande. Invandringsaffären är ett stort nettominus även här. Underrepresentationen är hög bland undersköterskor, ännu högre bland sköterskor och allra högst inom läkarskrået. Här är vården fortfarande dimensionerad för en befolkning på drygt åtta miljoner människor. Men vi är över tio och de sista två har eftersatta behov och sämre genomsnittlig folkhälsa. Därför går vården på knäna hela tiden.

De hemtjänstanställda vikarierna går förstås på minimilöner. Sverige prioriterar så för att vi varken har råd eller behöver betala högre ersättningar – det är inte de vårdbehövande som står i centrum. Hela samhället är istället organiserat för att hjälpa de nytillkommande att hitta en anställning, bort från den besvärande arbetslöshetsstatistiken. Kommunerna snällanställer på alla möjliga och omöjliga positioner, men sällan är risken så liten att få backning som när man låter de okvalificerade få arbete med äldre. Det leder till en ond cirkel. Ingenstans finns det så många okvalificerade som här. Och vem vill utbilda sig till detta lågstatusyrke? Med sämsta tänkbara lön?

Äldrehanteringen – slutförvaring med ett minimum av vård och utan värdighet.

Det är med olust och ren fasa vi alla bör se fram emot att så småningom hamna i händerna på de valhänta. För din svärmor får ligga törstig. Din pappa glömmer man att ge medicin. Din alzheimersdrabbade morbror – vem är kompetent att ens gissa hans önskningar? Och din faster med demens råkar du av en slump träffa på utan tillsyn utanför boendet – ingen annan är i närheten och det är dig hon frågar om vägen hem.

När kultur och igenkännande har blivit en lyx

Nej, det handlar ju inte bara om språk. Det är ju faktiskt kultur och igenkänning också. Att vara en av alla igenkänd individ och få gehör med en nickning eller ett ansiktsuttryck. Att kunna småprata eller uttrycka en mening och veta att mottagaren förstår och kan ge svar – även detta är en välfärdsfråga. Att stängas in i en byggnad där ingen i personalen vet vad svensk kultur är betyder inte bara att högtiderna riskerar att passera utan att uppmärksammas; det innebär att de patienter som saknar anhöriga lika gärna kunnat befinna sig i Afghanistan.

Vem vill duschas av en manlig skötare, räck upp en hand.

Eftersom mansöverskottet bland de nytillkommande är så överväldigande blir det också samma situation även inom omsorgen. Men efterfrågan är rakt motsatt: inga äldre kvinnor och få män vill bli tvättade av manliga skötare. I dessa ytterst intima situationer är också kulturell förståelse kanske ännu viktigare än annars; och nej – kroppsspråket är ingalunda universellt; de ansiktsuttryck och minspel vi använder för att uttrycka våra innersta önskningar är ofta för finstilta för att kunna avläsas om man kommer från en annan kultur, och dessa innersta önskningar är heller inte självklart desamma.

Stockholmssyndromet

Samtidigt är beroendet så totalt. För många uppstår något som liknar Stockholmssyndromet. Man är tacksam för det lilla och tänker – helt bakvänt – att det är invandrarna som ‘räddat oss’. Oavsett om man får den vård man har rätt till eller en undermålig sådan, så lönar det sig knappast att klaga. Sannolikt allra minst för oss som uttryckt oss öppet invandringsfientligt. Vem garanterar att vi får en rättvis och empatisk vård?

Nej. Det var inte för detta de kom hit, så vi bör förstås vara tacksamma.

Alla kan inte bli pizzabud. Som bekant plockar vi för övrigt in ny arbetskraft för sådant. Det kallas för arbetskraftsinvandring men detta är bara ännu ett sätt att ta hit fler, det allom överordnade målet. Så vad ska vi göra med alla om inte placera dem i vård och omsorg? De som saknar utbildning, kanske inte ens kan läsa och som bara kan några ord svenska efter flera år i Sverige? Man ska veta att de hör till den goda minoriteten** av de nyanlända, de som faktiskt ändå gör någon nytta. Alternativet är att låta dem gå arbetslösa. Detta anses i praktiken helt acceptabelt som norm – varken piska eller morot används för att få ut mer än så. Det är alltså rent ut sagt ett under att några ändå väljer att arbeta.

Sossarna och Muslimska brödraskapet – klanröster mot inflytande

Johan Wilson skrev det rakt av i sitt nyhetsbrev: det har aldrig varit fråga om arbetskraftsinvandring över huvud taget. Vi har ingen anledning att förvänta oss bidrag från dem. Deras enda jobb är att vart fjärde år rösta på rätt parti. Såsom Muslimska brödraskapet och SAP kom överens om redan på 90-talet. Jodå, avtalet existerar, svart på vitt, det är en sådan där hemlighet som alla inom press och media vet om, men som ingen skriver om ändå. Folk kan ju få fel idéer och de egna karriärvägarna kan stängas.

Tyvärr finns det ingen annan logik kvar. Nu har ju sanningen blivit känd även i stora delar av allmänheten, men, trots detta fortsätter importen som om ingenting hänt – mitt under brinnande Coronakris och påstått stängda gränser. Rent praktiska transportproblem förklarar en mindre minskning av immigrationen under mars månad jämfört med föregående år. Samtidigt som det står klart att bara en liten bråkdel är flyktingar i sann mening – ingen sådan skulle ju semestra där man nyss flytt ifrån, såsom mängder av s k flyktingar ändå gör. Ingen har heller rimligen anhöriga kvar i samma zon, som inte själva i så fall skulle klassas som flyktingar. Familjeförening med sådana skulle förstås annars enklast och rimligast ske genom att flyktingen själv återvände. Men regeln är märkligt nog den omvända. Varför? Och arbetskraftsinvandring av analfabeter? Vem inbillar sig att vi behöver den?

Jag kan tyvärr bara instämma i slutsatsen. Helt enkelt eftersom det idag får sägas vara allmänt känt att det stora inflödet bara är nödtorftigt dold ekonomisk immigration, lockad hit med våra generösa bidrag.

Vi kan utgå ifrån att våra sista år kommer bestå av ren förvaring till lägsta möjliga kostnad. Vi har prisgivit våra gamla – och oss själva. Vad ska vi göra åt det? Själv så fantiserar jag om att köpa en vårdprogrammerad AI-robot. Men det lär bli dyrt. Hade vi inte importerat en två miljoner stor ryggsäck där majoriteten är bidragstagare, så hade staten säkert haft råd att ge oss varsitt miljömärkt exemplar. Man kanske skulle fråga riksbanken istället? Om varken Ingves eller jag har råd, så bor jag hellre kvar i mitt eget hus till dess man får bära ut mig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

* Vi kommer nog så småningom kunna få verifierat att FHM:s handlingsförlamning berodde på att man ju visste att smittan var kraftigt spridd på Järvafältet, där många av hemtjänstens och äldreboendenas personal är bosatta. Hur skulle det se ut om man utfärdade särskilda regler för dem? Kanske skulle någon rent av tolka sådant som ‘rasistiskt’? Kanske skulle andra – ‘de verkliga rasisterna’ – kräva karantän av Järva? Och hur skulle man öht kunna kräva särskilda åtgärder? Med myndighetens slagordsmässiga regleringsbrev, där mångfald och jämlikhet kommer på delad första plats bland prioriteringarna, så var ju allt sådant bara att slå ur hågen direkt.

** Jag är väl medveten om hur ytterst politiskt inkorrekt och provocerande det är att skriva så och uttryckligen hävda att det handlar om en minoritet, utan att ens motivera mig eller använda en källa. Men vi måste kunna börja göra det, för det är sant och är – eller borde vara – väl känt nu, inte minst efter Tino Sanandajis insatser. De sedvanliga historieförfalskarna som hävdar motsatsen dyker dock alltid upp som pavlovska ordningspoliser och gläfser sina politiskt korrekta lögner när man gör det, och eftersom många fortfarande inte vill tro, så visst har jag källor. T o m två. Se tidigare krönika från 4/12 2019: rapport från HFI, Handelns forskningsinstitut, och en lika graverande helt ny artikel i SvD, av professor Johan Eklund.

Publicerad av — 2 kommentarer

Bagdad-Bobs likvaka. Över offren, så väl som över den misslyckade icke-strategi som gör dem många fler än vad som hade krävts.

Sunt Förnuft tolkar dagens Corona-presskonferens:

1. “Undvik gärna brottning”.

2. “Vi börjar se rapporter från många äldreboenden om smitta. Så viktigt att det besöksförbud vi utfärdade redan igår måste följas.”

3. “Vi har en mycket tydlig smittskyddslagstiftning. Den säger att man inte blir straffad om man inte följer den.”

4. “Alla operatörer av allmänna kommunikationer: ni måste nu se till att det inte blir trängsel. Så som det var hela förra veckan.”

5. “Detta ansvar gäller alltså även t-bana. Vi delegerar härmed till er att se till hur man ska sitta i vagnarna.”

6. “Vi rekommenderar nu hemarbete. Även om det känns väldigt ojämställt.”

7. “Vi sträcker ut våra strikta riktlinjer att gälla till sista december, för det här kan dra ut på tiden. Det beror förstås inte på vårt val av strategi, utan för att vi är mer försiktiga än andra länder.”

8. “Antalet dödsfall är som ni förstår inget att fästa sig vid, det är eftersläpningar på upp till en vecka som gör att det nu stiger. Det berättade vi inte om förut, men det gör vi nu, eftersom det ser ut att stiga väldigt fort särskilt i Stockholm, men vi har inte lust att säga exakt hur mycket det stiger där, det får ni läsa om på annat håll. Nu när Stockholm lägger extra vikt vid den siffran så blir den nog lite extra fel just nu dessutom. Men så här ser det ju ut i alla länder (så vi har valt helt rätt strategi).”

Den första halvhjärtade bekräftelsen: vi har haft och gjort fel. Man säger det inte. Men alla i auditoriet tänker det.

Ja, det är patetiskt. Och det mest patetiska är hur man nu försöker få det att låta som att “detta är vad vi räknat med hela tiden”. Efter hur många av Tegnells “Vi har nu närmat oss/passerat toppen”? Och så det helt tragikomiska stammandet, när statsepidemiologen försöker försvara varför vårdpersonalen visst får vara klädda i kortärmade rockar ‘som krävs i vissa vårdsituationer’.

Och så den första antydan till aggressiva följdfrågor från den samlade gräddan av svenska journalister, som helt klart förtätar stämningen. Tegnell redovisar dödssiffror som om det gällde svinn i ICA:s kvartalsbudget. Som vanligt fokus på antalet ‘bekräftade fall’, men vem fan bryr sig ärligt talat längre om dessa statistiska hemslöjdsprodukter!? Bara döden säger sanningen, och det gör den oavsett vad Tegnell försöker bagatellisera och ifrågasätta den med.

Detta är inte lugnet före stormen, det är ett avlägset men ändå tydligt urskiljbart kulsprutesmattrande, som Bagdad-Bob inte längre lyckas överrösta. Ögonblicket har snart kommit, all cover-up är ännu pinsamt närvarande men de redovisade diagrammen strimlas i slamsor – avslöjat hyckleri, trots att ingen säger det högt. Bara två veckors korrumperande tystnad, den tredje statsmaktens hovsamma agerande hittills, förmår auditoriet att inte brisera: “Ni hade fel! Erkänn!” Jag kan nästan höra hur man tänker detta. Från och med nu lär pressens inpiskade lojalitet upphöra, gissar jag. Nu är det var och en för sig.

Och allt detta spektakel till ingen nytta! Om det ens funnits en strategi, så var den ju för att vi skulle komma billigt undan, dumsnålhet eller bara ren dumhet och lika stor brist har fått styrt, och fortsätter göra det. Men vi hade inte tur, det var en idiotisk förhoppning. För det är tiden som är avgörande. Utöver fumlande på podiet och en lång nekrolog över redan fastslagna, nu upprepade rekommendationer och förhållningsregler, så avspeglar sig eftertankens kranka blekhet i brasklappen om de troligtvis förlängda restriktionerna – just som jag var mest rädd för: FHM:s strategi innebär större risk för en andra våg och att Coronas härjningar i Sverige blir långt mer utdragna än nödvändigt.


Detta är den första av en plågsam rad av Coronapresskonferenser, där den allt större omfattningen av en katastrof ska redovisas. Dessa tillställningar kommer förvandlas till likvakor, så väl över alla offren, som över en kriminellt misslyckad ‘strategi’.

Stockholm går mot ett lombardiskt scenario – eller värre.

Dagens dödsfallssiffra må vara oväntad för FHM och Tegnell, men den landade närapå exakt där jag – tillsammans med bl annat en matematikprofessor – befarade: 239. D v s mer än en dubbling sedan tre dagar sedan och en fyrdubbling från sex dagar tidigare; den matematiskt obevekliga fördubblingstakten fortsätter och nu börjar siffrorna snabbt bli brutala. Än mer olycksbådande: att Stockholm står för 46 av de 59 nya dödsfallen tyder på att huvudstadsregionen är på väg mot ett totalt sammanbrott, som vårdapparaten inte kommer klara att hantera. Och om tre-fyra veckor talar mycket för att vi kommer se övriga regioner följa efter, resultatet av att FHM:s ödesdigert slappa icke-strategi fullbordas.

Lombardiets siffror skattas enligt tidigare krönika. Dag 1 är 22/2, tre veckor före Sverige och Norge. Stockholms siffror är ännu så länge osäkra, pga undermåliga rapporteringsrutiner. Det stora antalet avlidna rapporterade från Sörmland igår kan åtminstone delvis misstänkas gälla invånare i Stockholms län, men har inte inkluderats här.
Italiens dag 1 räknas från 22/2. Både Norge och Sveriges dag 1 räknas från 14/3, då Norge fick sina första tre dödsfall. Man hade en ‘dålig start’ beroende på en alpresenär tillika läkare, som blev spridare och kunde ha råkat ut för en ‘lombardisk’ utveckling, vilket den blå linjen antyder dag 4-13. Därefter passerar dock Italien Norge i antal dödsfall per invånare. Sverige ligger däremot i en klass för sig redan från dag 8 och har därefter en snabbare utveckling än båda jämförelseländerna.

Sverige vs. Norge: skillnaden är Tegnells, FHM:s och framförallt Löfvens ansvar.

Våra siffror bör från och med nu jämföras noga mot de norska, som i alla avseenden är mest likt vårt eget land ifråga om folktäthet, folkhälsa, klimat, och tidpunkt för utbrottet. Det som skiljer är just strategi. Norrmännen har fler ‘bekräftade fall’ fortfarande, 4.641 mot 4.435, men detta är ju en chimär, som beror på teststrategi. Vad som däremot är glasklart är att man har långt färre dödsfall, 39 mot 180 totalt och även per invånare. Denna skillnad kan vi förvänta oss kommer öka, vilket tydligt framgår av grafiken ovan. Ansvaret för detta ligger på Tegnell, FHM och först och främst på skurkregimen Stefan Löfven.


Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 6 kommentarer

Stockholm har fler döda/invånare nu, efter 16 dagar, än Lombardiet hade.

Med FHM:s statistiska material lyckas Anders Tegnell bevisa att han gång på gång har rätt, fastän han gång på gång haft fel. Det gör det lätt att dra en enda slutsats: här produceras statistik som inte ger trovärdiga svar. Framförallt avser jag då svar på den mest brännande frågan: är Tegnells och Folkhälsans strategi korrekt? Och är vi inne i en fas då allt snart vänder? Såsom Tegnell så tvärsäkert påstår, snart sagt varje gång han yttrar sig? Svaret får vi denna vecka. Men redan nu har vi en långt värre situation i Stockholm, än vad FHM vill låtsas om.

Antalet ‘bekräftade fall’ – närmast totalt ointressant

FHM har liksom John Hopkins, utmärkt statistik för antal ‘bekräftade fall’, den är jämförbar med jordens alla länder, den kan skäras på korsan och tvärsan, delas ned i ålder och kön och tidsserien bakåt är möjlig att följa dag-för-dag. Men det alla vet är ju att denna är helt missvisande. Antalet redovisade fall korrelerar mer med teststrategi än med antal faktiskt smittade.

Dödsfallssiffrorna – de enda någorlunda säkert fastslagbara

Vad man nu vill få reda på är om vi följer Italien i spåren, eller inte. Det lämpligaste sättet att titta på antalet dödsfall – för lagt kort ligger, detta är en statistik som är mycket svårare att manipulera. Genom att gå tillbaka till den dag då vi fick vårt andra dödsfall och räkna detta som dag ett, sedan göra detsamma med Italien, eller ännu hellre Lombardiet, som drabbats värst, och som först sattes i karantän – då kan vi se hur vi ligger på deras kurva. Men gissa om det är svårt att hitta just sådana siffror! Folkhälsan redovisar för säkerhets skull enbart den senast ackumulerade dödsfallssiffran. För hela tidsserien så hade man varit tvungen att själv plocka dessa siffror en och en från dag ett. Av någon anledning så anser inte FHM att detta är något man själva vill se – eller låta andra se.

FHM döljer sifferunderlagen. Varför?

FHM är överhuvudtaget helt obenägna att släppa någon statistik som ger stöd för de beslut man fattat, till skillnad från andra nordiska länders motsvarande myndigheter. I SvD frågade man sig varför i förra fredagstidningen; och hur FHM samtidigt kan ifrågasätta sina nordiska kolleger för att vara politiskt påverkade. Den slutna attityden gör ju bara att man misstänkliggör sitt eget beslutsfattande. Det är förstås riktigt. Och FHM har fortfarande inte släppt något. Man kan konstatera att policyn bara blir logisk om man faktiskt har något att dölja. Bara då är attityden begriplig. Men det är ju inget vidare bra skäl.

Antal vårdfall – avtagande ökning förklaras av att man redan nått kapacitetstaket

I DN redovisas även antal sjukhusvårdade fall och antal på IVA, intensivvård. Eftersom jag började spara den från första början då den först redovisades, så kan jag göra en jämförelse bakåt och få den där tidsserien som jag är ute efter. Den ger redan ett avtagande intryck de senaste dagarna; antalet IVA-fall ökar allt långsammare. Men detta kan förstås bero på att man redan har nått den nivå där resurstaket ligger. Och det är ju just vad Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, säger till TT, enligt artikel i SvD. På måndagen ‘fanns fortfarande lediga platser’, påstår han, men behovet fortsätter rakt upp, trots att 6.000 frivilliga anmält sig att hjälpa till.

Lägg till antalet döda på IVA-platserna, så framgår den eskalerande utvecklingen, samtidigt som ökningen av totalt inlagda framstår som helt beroende av kapacitetsbrist och skulle annars ha varit ännu snabbare.

När man betänker att siffrorna är ett netto, som döljer att lediga platser också skapas av dem som dör bort, så framgår det ännu mer som uppenbart att statistiken är bedrägligt stabil. Vi kan utgå ifrån att ju närmare taket man kommit, desto hårdare har man tvingats prioritera. Och ingen kommer någonsin erkänna att det råder platsbrist. Det handlar inte bara om att ‘jobba mot ett mål tillsammans’. Det är också en fråga om skrålojalitet; man snackar inte skit om en kollega som just gått av ett långt skift; vårdpersonal som räddat liv kan inte samtidigt anklagas för att, genom sin tysta accept av Tegnells flockimmunitetsstrategi, vara medvållande till andras död.

Men att många vårdanställda är väl medvetna, framgår ju av att de köpt sig själva smittskyddande utrustning på byggmarknader, hellre än de kortärmade rockar som vården har att erbjuda. Och att 20-25% är sjukskrivna talar samma språk: huvuddelen stannar hemma av rädsla för Corona. Och vem kan kritisera dem? Myndigheternas slappa hantering behandlar dem ju som kanonmat. Under sådana omständigheter gäller inte någon ed eller normala lojalitetskrav.

Vi ser ut att vara i händerna på en strateg som styrs av ren prestige

Ett erkännande av ‘strategins’ misslyckande är omöjlig. Genom att sticka ut så mycket från alla andra länder så har Tegnell och FHM satsat all sin prestige. Deras strategi måste vara den rätta, annars kommer hela världen att peka finger åt oss. Det gör varje vändning allt mer omöjlig, nu gäller det att täta alla läckor istället. Eftersom Löfven och skurkregimen låtit sig dras med i experimentet, så har man också 100% backning. Och just nu så står det och väger.

Från dag 1 så har Italien ett brutalt hopp i antal döda dag 16. Hacken i den svenska kurvan förefaller främst bero på eftersläpning i statistiken över helgerna. Men ökningen dag 16 kan i värsta fall förebåda en liknande utveckling som i Italien.

Jämför man dag-för-dag nya dödsfall i absoluta tal så förefaller skillnaden vara stor mellan Sverige och Italien. I Italien steg antalet dödsfall ganska tydligt från dag nio fram till dag 14, sedan ser det ut som det skulle vika. Men från och med dag 16, så exploderade istället situationen. I Sverige började ökningen nästan samtidigt, dag tio, men dag 13 kom ett hack och precis som i Italien såg uppgångstrenden ut att helt brytas dag 15. Men istället följde en kraftig uppgång dag 16. Så har Tegnell och FHM rätt eller fel? Svaret får vi den närmaste veckan. Risken finns att den svenska smittcykeln är en eller ett par dagar längre än i Italien. I så fall kommer vår graf snart likna den italienska betydligt mer än vi skulle önska. Och den kan t o m bli värre.

Svensk strategi ger incitament att dribbla även med dödsfallsstatistiken.

Eftersom utbrottet länge var helt koncentrerat till Lombardiet med omnejd, så vore det mest relevant att göra en jämförelse med just den regionen, men där har jag inte samma underlag tillgängligt. Problemen med den svenska statistiken är också påtagliga, den hackar upp och ned på ett sätt som antyder att de olika regionerna inte tar rapporteringen riktigt på allvar. Det gäller även antal inlagda, där vissa siffror står kvar från dagen innan och ibland dras ned, ytterst tvivelaktigt. Efter helgerna tycks en eftersläpning ske även avseende dödsfallsrapporteringen. Vi ska också vara klara över att vi har fall som kan ha dött i hemmet och dessa är i så fall med all sannolikhet inte med överhuvudtaget. Att Sverige skulle visa sig vara mer otillförlitligt än Italien avseende myndighetsuppgifter, det trodde man ju inte, men så förefaller det vara.

Och frågan är om detta är en slump. Medan man i Italien och andra länder har valt en strategi som gör det till ett intresse att redovisa katastrofen korrekt, så gäller det omvända i Sverige. Dödsfallen redovisas därför inte över tiden på FHM, de bryts inte ned i tabeller på region, kön och ålder, så som antal smittfall. Och det är absolut antal som anges i jämförelsen med andra länder, när det istället är i relation till befolkningens storlek som gör jämförelsen relevant. För att ta del av sådana siffror är man hänvisad till privatpersoners sammanställningar.

Järvafältet – siffrorna lyser med sin frånvaro

Än mer kontroversiellt är förstås att redovisa från vilka stadsdelar de döda kom. Om överrepresentationen från Järvafältet är stor eller rent av ökande så talar vi om en massiv mörkläggning, som omöjliggör åtgärder t ex i form av en karantän av just Järva. Givet att man har en sådan överrepresentation, något som inte heller har dementerats. så skulle en sådan vara långt mer motiverad och samhällsekonomiskt möjlig att genomföra än en stängning av hela Stockholm. Här saknas även löpande uppgifter av andel smittfall. Siffror borde förstås offentliggöras oavsett hur det ligger till, om inte annat så att man kan avföra alla spekulationer. Hemlighetsmakeriet tyder med omvänd logik på att överrepresentationen är större än vad någon skulle gissa – och att man inte kan förmå sig att fatta politiskt inkorrekta beslut. Vilka effekter detta kan ha för spridning via hemtjänst och personal på äldreboenden kan vi bara spekulera kring.

Ett försök till skattning

Men faktaunderlaget som behövs för att dra enkla slutsatser är inte alldeles frånvarande. Med hjälp av uppgiften att Lombardiet hade 4.860 döda ackumulerad per 26/3, så har jag gjort en skattning hur antalet fall fördelar sig i Italien. Jag utgår då ifrån att resten av Italien ligger i snitt en vecka efter och därmed kan jag skatta antalet dödsfallen över tiden även för Lombardiets 10 miljoner invånare.

1.500 döda i Stockholm per mitten av april

Ackumulerat antal dödsfall per 100.000 invånare dag 16 blir då 0,28 i Lombardiet och det är 0,06 i Italien. Att jämföra med 0,14 i Sverige. Att Sverige har en mer än dubbelt hög andel döda vid motsvarande skede än Italien är förstås djupt oroande. Lombardiets siffra bör istället jämföras med Stockholm, som tycks ligga minst en vecka för övriga landet, troligen två eller tre. Antalet dödsfall i Stockholmsregionen var ackumulerat per dag 16 totalt 88. Det ger en siffra per 100.000 invånare på 0,39, d v s klart över Lombardiet. Med en trendframskrivning till dag 34, som för Lombardiet var den 26/3 då 4.860 avlidit, och som för Stockholm kommer infalla den 16/4, så är antalet avlidna i länet då ca 1.500, ca 400 fler än om man haft samma utveckling som i Lombardiet.

Lombardiets antal döda/100.000 invånare är ackumulerat dubbelt så många som i Sverige, räknat 16 dagar efter utbrottet. Italiens totalsiffra/invånare är mindre än hälften av Sveriges.

Stockholm riskerar att bli ett Lombardiet i kubik. Och resten av landet lär följa efter.

De italienska totalsiffrorna börjar visa en svagt vikande trend, vilket nog ska tolkas som att man lyckats med sin karantän av Lombardiet. Men uppgiften från 26/3 visar att smittan fortsätter att grassera i Lombardiet, den hann där få en alltför stor omfattning. Eftersom Stockholm ligger på en 40% högre kurva än Lombardiet, och eftersom sjukvården redan nu går på knäna och tycks ha slagit i taket, så ska vi nog heller inte förvänta oss annat än att kurvan kommer ta ännu längre tid att vända här – vi kan få ett Lombardiet i kubik tack vare Tegnells ‘flockimmunitetsstrategi’. Med denna strategi finns det i dagsläget heller inte mycket som tyder på att resten av Sverige kommer kunna undvika att gå i samma fotspår som Stockholm. Dessutom, hur mycket av en strategi kan man ens tala om? Tiden som gått tycks ha utnyttjats enbart för att göra nya jämställdhetsplaner. Var är skyddsutrustningen?

Andra dödsfall kommer öka

Till dödsfallen i Corona ska också läggas ett betydande antal som kommer dö i andra sjukdomar och olycksfall under perioden, på grund av överbelastningen av vårdapparaten; resurser kommer att saknas för att hjälpa dessa i tid. Och i den här gruppen talar vi förstås om alla möjliga åldrar. Just nu står t ex blodbussarna stilla i Storbritannien, akut blodbrist förväntas snart även i Sverige.

Fortfarande skulle åtgärder kunna genomföras för att mildra katastrofen

Det är i dagsläget inte aktuellt att låta barn med föräldrar i riskgrupperna vara hemma från skolan, oavsett om de går på högstadiet eller lågstadiet. Att hålla barnen hemma är brott mot skolplikten, såvida inte rektorn på en enskild skola fattar annat beslut. För en enskild elev kan detta innebära att viktiga prov missas och i värsta fall påverkar avgångsbetyg. Som förälder är detta en svårt beslut att ta, att gå emot alla andra, och riskera att barnet kommer efter. Få kommer kunna stå emot detta i längden. Det finns mängder av andra åtgärder som fortfarande kan vidtas för att minska omfattningen av ett nu hotande vårdhaveri. Men just nu talar rena prestigeskäl för att Tegnell och FHM hårdnackat kommer hålla fast vid sina beslut, oavsett vad som händer.

Jag kan bara konstatera: Stockholms län har 1.4 gånger antalet dödsfall per invånare i förhållande till Lombardiet på motsvarande stadie i smittutbrottet. Detta nämns inte med ett ord av FHM. Proportionerna i felbedömningen riskerar snart att ta folkrättsliga proportioner.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 6 kommentarer

I ett ‘blattefierat’ samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga.

Bombningar avlöser skjutningar i Bredäng. Att skjutningar och bomber har en nära koppling är väl uppenbart för de flesta, inklusive polisen, som tidigt såg att fler bombningar följde på nedgången i antalet skjutningar, och att det fanns rationella skäl för bombmän att låta bli att skjuta; den tekniska bevisningen bl a. Men när det förekommer så här nära i tiden inom ett så väl avgränsat område så blir denna teori ännu säkrare. Vi kan alltså med stor säkerhet koppla samman bombningarna med de gängkriminella.

En sökning på Bredäng ger många färska kriminella dåd.

Dessa är, som de flesta vet, dominerade av unga män med utländsk bakgrund. Till viss förvåning tycks det också i de flesta fall faktiskt röra sig om sådana som är födda utomlands. Sjöshult i Expressen pekar alltså på något viktigt, även om den förvillande rubriken är avsedd att få oss att tro att nästan hälften av de gängkriminella är etniska svenskar. De är alltså främst andra generationens invandrare, och kraftigt överrepresenterade här de också.

Vad Sjöshult undviker att nämna i sin nu låsta artikel är att dessa ‘svenskfödda’ är andra generationens invandrare. Det framgår i texten, men bara för den som betalat för det och som gitter läsa till punkt.

Blattefiering

Etniska svenskar finns också där, men är inte vanligare än flera andra nationaliteter. På Flashback kallar man dem ‘blattefierade’ vilket är ett ord som vänstern naturligtvis brännmärker som rasistiskt, men innan de själva valt att ens vilja erkänna fenomenet, så måste man konstatera att termen är träffande, såtillvida att den beskriver den anpassning som somliga unga svenska män i utanförskapsområdena väljer eller känner sig mer eller mindre tvingade att göra. En anpassning till nya kriminella regler och en hänsynslöshet som är betydligt större än förut. Man dödar hellre än skadar. Oskyldiga får gärna stryka med. Och kvinnor och bebisar räknas som tillåtna mål. Naturligtvis är den utvecklingen ofrånkomlig, för i gettot finns oftast bara två val: antingen förekomma eller förekommas.

Den svenska kulturens fundamenta vacklar också, och visar allt större tecken på att blattefieras. Att i vårt samhälle överlåta rättsskipning åt polis, åklagare och domstol inser alltfler inte fungerar. Vi kan försöka ändra på systemet, med hårdare lagstiftning som tätar de läckor som juristerna skapat med en allt mer verklighetsfrämmande praxis, men det kommer kräva en oerhörd insats. Då är det lättare att ta lagen i egna händer. Och vänstern ser naturligtvis fram emot en mer storskalig ‘blattefiering’. Då kommer det nämligen bli möjligt att statistiskt tillbakavisa den kriminella överrepresentationen bland invandrare. Då är vi alla lika goda kålsupare och det kommer vara rätt så ointressant vad som startade den processen. Då har vänstern fått just det hårda samhälle som man alltid hävdat att vi haft och som man älskar att protestera mot.

Bomben i Bredäng var kraftig och huset där den sprängdes i låg så nära t-banestationen att denna var avstängd ännu på måndag morgon. Notera att jag är trött på ordet sprängning, som används för legala, planerade och kontrollerade aktiviteter. I DN börjar man å sin sida tröttna på ordet ‘explosion’, så nu blev det ‘detonation’. Och vi får så klart inte säga att dådet är immigrations- eller flyktingrelaterat. Det finns ju inga bevis för det. Låt oss gissa att polisen hittar en etnisk svensk medlem av Bandidos, som misstänkt. De flesta tror ju f ö att Bandidos är helyllesvenskt mc-gäng fortfarande. Passar alltså utmärkt för att röra till begreppen och förvirra om vilket samhällsfenomen som lett till fenomenet bombningar. Och till fenomenet ‘blattefiering’. Om vi ska gissa så kommer inte många bry sig i vilket fall, hittills noll läsarkommentarer. Corona överskuggar det mesta. Och folk är hjärtligt less på att läsa om bomber. Det nya normala har satt sig ordentligt, återigen utan att föranleda mer än knutna nävar i byxfickorna hos oss som ser bedrövelsen, och ännu hårdare ihopknipna ögon hos dem som vägrar. Och kanske en och annan som börjar inse att de måste försvara sig själva. En potentiell blattefiering på väg.

Försäkringar för känslor av utanförskap

Men – en sak till: vem betalar för det här? Försäkringsbolagen kallar det helst för force majeur, sådana extraordinära händelser som ligger utanför det försäkringsbara. I London hade man terroristförsäkringar för sådana här fall. D v s för bomber som slängdes av människor för att ställa till så stor skada som möjligt och utan hänsyn till oskyldiga människoliv. Men då hade ju den brittiska regeringen definierat IRA som en terrororganisation. Nu är det väl tveksam om det ens är politiskt korrekt att kalla detta för kriminell aktivitet. Göms det kanske undan i §23a ‘Gasläckor och andra typer av explosioner’? Nej, som sagt försäkringsbolagen kommer inte vilja vara med, nu när det här fenomenet verkar breda ut sig. Det får väl bli en särskild rubrik, ett tilläggsval för försäkringsfall: “detonationer till följd av känslor av utanförskap och socioekonomiska förhållanden”. Allt är möjligt. Men, om det blir som i London, så kommer tillägget mångdubbla premien. I ett totalblattefierat samhälle så kommer försäkringspremierna vara skyhöga, var så säker.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Knivhugga mamma och bebis? Inga problem. #nysvenskkultur i Malmö

En kvinna med sin ettåriga bebis. Finns det någonting vårt samhälle betraktar som mer heligt skyddsvärt, utan att man ens ska behöva yttra det högt? Men inte i Malmö, Sverige, nådens år 2020. Det handlar om ännu ett överfall, vid sextiden på lördagskvällen i en av Malmös många invandrartäta statsdelar, Bellevuegården, som tillsammans med Holma och Kroksbäck utgör ett av alla dessa ökända utanförskapsområden, de där som fungerar som importerade röstreservoarer för skurkregimen – och enorma nettoslukare av socialbidrag och andra skattemedel.

En misstänkt gärningsman, för en gångs skull redan gripen. Inga av de tidiga rapporterna i MSM innehöll signalement, såsom brukligt är, om det inte gäller etniska svenskar. Den här gången lyckades man tydligen få tag i honom ändå. Och hans offer? Kvinna, 40 år. Svårt knivhuggen med flera hugg. Livshotande skador. Vårdas på intensivvårdsavdelning. Även hennes bebis, ett litet flickebarn, har fått knivhugg. Gärningsmannen är anhållen för mordförsök, på dem båda.

Detta är alltså verklighet, i Sverige. Ingen osmaklig splatterfilm, med mordiska utomjordingar inblandade. En till det yttre, såsom mänsklig individ identifierbar varelse, har överfallit en kvinna och hennes ettåriga lilla flicka, och med upprepade knivhugg uppsåtligen försökt ta livet av dem båda.

I DN antyds ingenting om att det skulle ha varit fråga om ‘ett familjegräl’, övergreppet beskrivs som ett ‘överfall’. Gärningsmannens motiv kan vi alltså bara spekulera i, men rån, hat eller hämnd är alla tänkbara det vet vi, för liknande förekommer ju titt som tätt i Sverige nu för tiden.

Jag är infödd svensk, med svenska föräldrar och har bott i det här landet i större delen av mitt liv. I den kultur jag är uppvuxen i, d v s den som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin påstår inte ens finns, så gör man bara inte något sådant här.

De värderingar jag fått säger att detta är det fegaste, ynkligaste, mest avskyvärda man i stort sett kan hitta på. Det är moraliskt så tabu att man inte skulle komma på tanken. Och dessa värderingar vet jag delades av dem jag växte upp med – inte bara de skötsamma, utan även rötäggen. Dessa värderingar har jag, liksom alla andra som också har växt upp i Sverige och vars föräldrar också är svenska, sedan fört vidare till nästa generation. Detta är ingenting vi har behövt säga högt: du ska aldrig ge dig på en mor med sin lilla bebis. Det vet vi alla ändå. Det ligger nedärvt.

Ändå är detta långt ifrån det första övergrepp av detta slag jag hört talas om i närtid, i Sverige. Nej, det är långt ifrån något unikt undantag.

Vad jag säger? Att den som påstår att sådant här skulle vara en produkt av ‘socioekonomiska förhållanden’ och att det inte finns kulturella skillnader som förklarar tragedier som denna, den har så fel som det kan bli. Men de finns ju ändå. Sådana som Sarnecki et al. Och de har styrt vad som får sägas och tros om brott begångna av etniska icke-svenskar i trettio år nu. Man har inte ens dragit sig för att skuldbelägga offren; allt för att undvika att peka ut en immigrant som mindre värd, en kultur som mindre attraktiv, en religion som annat än fredsälskande.

Men sanningen är att sådant här av somliga som nu befinner sig i vårt land betraktas som fullt möjligt och motiverbart. Att sådana kulturer nu rotats här, i vilka den så kallade ‘hedern’ går före all form av empati. Och att den gemensamma nämnaren utgörs av en religion där vissa handlingar, som är fullt förenliga både med svensk lag och moral, betraktas som ‘synder’ som enligt ledande företrädare för denna religion kan och ska bestraffas på detta vis, och där trosutövaren utlovas belöning, inte straff, i livet efter detta, om han begår en sådan handling.

Om det nu inte är en etnisk svensk som utfört detta – som jag ju inte ska få säkert veta, DN vill ju inte berättar det – så har det faktiskt betydelse för läsaren. För vi har rätt att få klarhet i om åklagaren yrkar utvisning på livstid. Vilket hen borde, men vilket är långtifrån säkert. Än mindre vågar vi hoppas på att detta döms så – och att domen även verkställs.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Barn skjuts vid lågstadieskolor. Där möts två olika världars uppfattningar om vad barn är.

DN:s artikel så klart i skuggan av Corona och börsfall. Men det är ju så sorgligt. Pojken som dog var 16 år. Det är klart att jag tänker på mina egna pojkar i samma ålder. Inser att den mördade ligger närmast i ålder med min egen yngste. Som jag ju inte kan låta bli att fortfarande tänka på som ‘lillgrabben’. Den döde ges inget namn i den ganska korta notisen. Bilden av den övergivna skolgårdens lekpark, i ett kallt grått småregn; den känns overkligt och så ofattbart sorglig. Vad gjorde han där? Var det för att hämta ett småsyskon? Hade han gått där själv, bara några år tidigare?

Jag vet inte vem pojken var, men jag kan förstå dem som i DN:s läsarkommentarer uttrycker sorg över att ett så ungt liv fått detta grymma och ovärdiga slut. Det är vår instinktiva reaktion, det är så vi svenskar tänker och det är så det bör vara i ett civiliserat samhälle.

’16-åringen var känd av polisen sedan tidigare’

Men detta samhälle finns inte mer, inte i Sverige. Den här pojken var ‘känd av oss sedan tidigare’, säger polisen till DN. Kanske han inte var så oskyldig trots allt. I läsarkommentarerna, som bara är elva stycken inklusive min egen, så är det också plötsligt en majoritet som anser detta. Som gissar att den här pojken tillhörde en miljö som bara på ytan tillhör Sverige. Som någon läsare kommenterar, så undrar man ju vad föräldrarna gjort, för den döde, för dem som sköt. Vi är flera som läst tillräckligt mycket för att misstänka att dessa föräldrar troligen inte brytt sig alls, och att dessa barn därför aldrig bibringats den barmhärtighet, sympati och det medkännande som svensk kultur normalt är en garanti för att förse oss med.

Vi föds med förmåga till empati, men om vår omgivning, främst då förstås våra föräldrar, inte genom sin uppfostran hjälper denna förmåga att utvecklas, så kan barn redan som treåringar vara ohjälpligt och för alltid inkapabla att ta till sig vad vi skulle kalla medmänsklighet. Eller rakt av mänsklighet. Allra mest brutala bevis för att sådana barn finns är förstås IS-barnen i Syrien, som begått brott som är så vidriga och avskyvärda att vi aldrig skulle tveka att utdela lagens strängaste straff, ja, värre, åt en vuxen, som begått sådana. Så hajar vi till och vill göra vår tanke ogjord: det är ju barn det handlar om! Men är det verkligen det, i den bemärkelse som vi själva anser definierar begreppet ‘barn’?

‘Barn kommer det alltid nya av’

Helena Edlund skriver i sin bok om sin skakande ‘aha-upplevelse’ av kulturen i Afghanistan. Att hon stötte på föräldrar som ryckte på axlarna när hon undrade varför de inte orkade ta sitt svårt sjuka barn till läkarmottagningen en halvmil bort: ‘det kommer fler’ sade man till henne. Det är en kommentar som får det att rysa ända in i märgen på mig, för den avslöjar så djupgående kulturskillnader att vi inte vill tro på dem. Och hade vi inte öppnat våra gränser för att släppa in just denna kultur i Sverige, så hade vi heller aldrig behövt tro. Men nu måste vi ju göra det. Det är barn födda i denna kultur som ägnar sig åt gängkriminalitet och skjutningar. Som kastar bomber. Som gruppvåldtar och förnedringsrånar – och offren är inte bara dem själva, utan våra egna barn, våra egna kvinnor, oss själva.

Att sluta bry sig om är att förlora en del av sig själv. Därför är det egoism att försöka låta bli.

Att vi slutar att tycka synd om dessa barn som dör i gängvåld är förstås obehagligt. En insikt om att vi blivit förändrade. Och ett styng i samvetet, att vi skulle ha blivit sämre, just som pk alltid hävdat att vi är, inte alls så goda som dem. Men att se världen som den är innebär inte att man är sämre, bara att man inte längre kan glädja sig på samma sätt åt denna verklighet. Någonting har med detta tagits ifrån oss, utan att vi ens drabbats av våldet själva. Vi är medvetna om det, vi skulle vilja slippa den insikten. Men just den lusten, att låta bli att se, det är den som är egoismen, inte det omvända. Och det är just bitterhet som möter mig i DN:s läsarspalt. De flesta kommentarerna är samhällskritiska, förbannade. Men de får inte längre mothugg av de inbitet politiskt korrekta.

PK kommer aldrig ge upp sin inbillade godhet

Det är helt enkelt så att även DN och de politiskt korrekta börjat svänga i frågan. Naturligtvis är det bra. Men jag frågar mig vad det kommer innebära i praktiken. När pk svänger så är det inte för att på sina bara knän krypa till korset och medge sina försyndelser. Än mindre är man villig att erkänna att någon annan hade ‘rätt’. Pk är inte beredda att ge upp sin uppskattning av sig själva, den inre inbillade godheten, som vi själva har så svår att känna efter att ha solkats av vår egen realism. Den som tagits ifrån oss. Så Peters kommentar nedan förtigs i stor tystnad. Pk kommer aldrig att acceptera Peters verklighetsbeskrivning trots att man innerst inne vet att den är sann.

Mitt eget svar till Peter skrev jag så klart för att påminna pk om de aktiva ingredienserna i den soppa de har kokat. Och för att skapa prejudikat, det som jag nedan nämner är sådant som inte tidigare kunnat nämnas. Och i skrivandes stund, så har det fortfarande inte modererats bort:

Så sant Peter, och tyvärr får sanningssägaren heller aldrig lön i efterskott. Ingenting är mer avskytt än ett ‘vad var det jag sa’. I tre veckor har jag talat om vad jag anser om Corona och att man – i princip – bör genomföra så massiva åtgärder som möjligt, så snabbt som möjligt. Vad som sedan händer är att de arroganta, förlöjligande antagonisterna ändrar ton och visar irritation istället. Och de ändrar berättelsen: ‘vad man inte gjort, gjorde man inte för att det ändå var meningslöst’ heter det nu.

Samma så klart när det gäller skjutningar och kriminalitet, som under så lång tid inte ens fick antydas kunna ha något med den exempellösa massimmigrationen att göra. Som sedan har fortsatt. Naturligtvis behöver den inte ha med denna skjutning att göra, inte heller med nästa. Men överrepresentationen är överväldigande. Polisen har själva ansett att att bombningarna är lika starkt kopplat till gängvåldet, och förnedringsrånen till pojkar med invandrarbakgrund, som rånar svenskar. Överfalls- och gruppvåldtäkterna har samma situation av övertalighet bland gärningsmännen, att offren nästan alltid också är svenska flickor har inte heller kunnat nämnas.

Nu – kanske – kan man skriva detta i DN:s läsarspalt, men till vad nytta? Det nya svaret är ju att det kan vi ändå inte göra något åt. Födda i Sverige kan inte utvisas, underåriga inte få straff och män med lång anknytning får inte heller respass. Grovt kriminella blir f ö nästan aldrig fällda, så vad nyttar det med längre straff?

Gnugga citronsyra i deras ögon – vill de inte se så ska de inte kunna blunda heller.

För er som läser det här så kan detta tyckas vara skåpmat, och ni vet att det är sant. Men för pk, som gjort allt för att blunda, så är det fortfarande som att gnugga in citronsyra under ögonlocken. Jag tror det är viktigt att göra det, för så länge de är upptagna med sina besvär både med att blunda och att se, så kommer de ha svårt att formulera en ‘ny sanning’. En sådan som revisionistiskt går ut på att de själva gjort något annat, tänkt något annat och att vi, antagonisterna också sagt och gjort annat än vad vi faktiskt sagt och gjort. De måste göra så, för att det annars skulle vara outhärdligt för dem att vara dem de faktiskt är.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

‘Ad honimen’ – ett uttryck värt att lägga på minnet; argumentation som går ut på att få rätt mot påståenden som ens motståndare aldrig uttalat.

Publicerad av — Lämna en kommentar

Nationell samling – och några goda råd. Annars ger vi ‘landsfadern’ Löfven evigt mandat.

USA stoppar flyg till och från Europa – börserna faller.

Åtgärden gäller en månad till att börja med, och är väl ganska välavvägt. Australien överväger samma åtgärd. För den som inte förstår konsekvenserna av detta, så titta gärna på börsindex. Det gäller än så länge bara flyg, men det är, ska man ha klart för sig väldigt mycket gods som hanteras genom flygfrakt, och fysiska möten över Atlanten är närmast en förutsättning för att upprätthålla handelskontakter. Åtgärden kan också följas av restriktioner för hanteringen av fartygstrafiken, som påverkar handeln ännu mer direkt. Att Trumps dramatiska åtgärder, ovanpå de som redan vidtagits av Italien, Kina och nu en hel rad andra länder, påverkar inte bara smittspridningen utan också allt ekonomiskt liv på planeten är ofrånkomligt. Min analys avseende vart vi är på väg håller snabbt på att slå in, snabbare än vad någon kunnat tro. Och det är ett skrämmande scenario. För den som ännu inte läst, så gör det här: Armageddon är runt hörnet.

Smittan är på båda sidor om det grovmaskiga nät man försökt fånga den med.

I Sverige nöjer sig Löfven, med FHM:s tillåtelse, med att förbjuda folksamlingar. Men i Stockholm är resurserna redan på upphällningen, fyra storsjukhus är i stabsläge och landstinget prioriterar ned vad man anser mindre viktigt. Så blev det svårt igen för pk-folket. Det här kan ju låta som låt-gå-politik, den som man älskar så mycket. Inga tester av den som misstänker sig ha fått Corona, undantagen är endast de som redan ligger på sjukhus eller som tillhör riskgrupp. Men det är ju som sagt borgerliga Stockholms läns landsting som fattat beslutet! Då går det plötsligt bra att gnälla på det man förut inte ansett vara värt att höja rösten för: otillräckliga åtgärder. Säkert skönt att äntligen få släppa loss.

Nu får pk-isterna äntligen släppa loss sin frustration och ilska – det är ju Stockholms läns borgerligt styrda landsting som agerar låt-gå och ‘bara vill spara pengar’.

Inringningsåtgärderna har misslyckats. De är nu som att ösa båten med en hink utan botten.

Vad det innebär, som är så svårt att förstå, är att inringningsåtgärden har misslyckats. Det där som Tegnell var så säker på skulle ge effekt att han – två gånger – ansåg toppen nådd, smittan besegrad. Istället har den tagit sig igenom det grovmaskiga nätet och det finns redan mer smitta på utsidan än på insidan. Då är det förstås meningslöst att fortsätta kontrollera en särskild grupp, resurserna läggs bättre på annat.

Smittan kommer sprida sig vidare, det handlar nu mest om hur fort det ska gå. Om det går fort så riskerar vi Italiens dödstal, som igår låg på 6,2%. Om det går långsammare, så att äldre och svagare inte genast kommer i vägen, så kanske lägre dödstal är mer relevanta. Tiden är avgörande. Vi kommer hinna behandla de sjuka i större utsträckning inom det kapacitetstak som, av allt att döma är strängt begränsat för de allvarligt sjuka. Det kan handla om stora skillnader. Om du vill behålla din mormor m fl äldre släktingar och vänner ytterligare några år så är det hög tid att ta detta på allvar och minska risken att du är med och för smittan vidare.

Stockholmsföräldrar – mitt råd är: håll barnen hemma.

Samtidigt ska vi ha klart för oss att mycket starka krafter hellre kommer vilja ha det här avklarat fort, panik eller inte. De ekonomiska sanktionerna kostar, och för börsen är detta skillnaden mellan en konjunktursvacka och en depression. Det måste gå snabbt, säger Handelsbankens chefsekonom på AFV-tv igår, och hon har förstås rätt. Men här är det trots allt människoliv som måste komma först. Vi måste nu vara med och övertyga Löfven att våga säga ifrån mot narcissisten Tegnell, som inte kommer rubba en tum på sina åsikter. Tegnell bör genast flyttas åt sidan. Gud vet att han redan har fattat så många felaktiga beslut att han ska vara glad om han inte blir åtalad, så det borde naturligtvis inte vara alltför svårt, om det inte vore för att Löfven är den han är.

Vad vi hur som helst måste verka för är att snabbt få till stånd stängning av grundskolor och gymnasier, så som Danmark genomför (med mycket färre smittade) och som enligt professor Giacomo Grasselli, Italiens samordnare av intensivvårdsarbetet i Lombardiet, i DN-artikeln i förrgår med emfas hävdade är ett måste för att minska en explosionsartad spridning.

De föräldrar som har barn i Stockholms grundskola bör trycka på för att skolorna annars självmant stänger och i tredje och sista hand överväga att ta sin Mats ur skolan på eget bevåg. Den som skickar snoriga barn till skolan bör kunna åtalas, på samma sätt som man nu ska kunna straffa den som deltar i större folksamlingar. Det handlar inte bara om Corona, självklart, det handlar om att inte göra barn och andra sjuka i vanlig influensa, vilket skulle riskera att de drabbades immunförsvar försämras och gör dessa till lättare offer även för Corona.

Stockholms län i karantän?

Det diskuteras karantän av Stockholm, vilket kanske hade varit rimligt före Mello, men nu är det bara dumt. Kostnaderna skulle vara enorma, så som landets kommunikationsvägar ser ut skulle det också drabba landsorten mer än Stockholm – samtidigt som vi med all sannolikhet snart (eller redan) lär bli varse att smittan hursomhelst trängt igenom även detta nät. Det är de bristfälliga och senfärdiga åtgärderna vi sett som bäddar för detta.

Vad vi nu kan göra är att hålla oss hemma så mycket det går och undvika kontakt som inte måste tas. Den som sträcker fram en hand bör mötas med en glad honnör, och påminnelse om att vi nu hjälps åt för allas bästa. De som inte håller avstånd eller som snuvar och snorar bör vi avlägsna oss från omedelbart, trots att det ‘känns pinsamt’. Inte bara för vår egen skull, utan för allas.

Det är svårt att undvika att falla in i de kulturyttringar vi är födda med. Vi är annars rätt stela av oss och gillar att hålla avstånd. Detta kommer troligtvis hjälpa oss i förhållande till Italien där man precis som i alla sydligare länder både är vana vid mer folk omkring sig, där även ytligt bekanta kramas och pussas, och där man inte backar undan när någon ställer sig så nära att vi nordbor skulle känna oss okomfortabla. Det är en kulturell skillnad som annars kan förefalla sympatisk, men som troligtvis bidragit till Italiens problem, och som alltså skulle kunna innebära att vi reserverade nordbor har fog för lite optimism i all bedrövelse.

Löfven – landsfadern, Socialdemokratin vinnarna?

ja, det är tyvärr en fullt möjlig utveckling som vi ska ha klart för oss ligger i korten. Från och med nu är det nationell samling som gäller. Det innebär att det kommer att betraktas som illojalt att kritisera statsministern. Hans feghet, handlingsförlamning och närmast brottsliga försök att komma undan ansvar under det att Coronakrisen seglade upp, är historia. Och en historia som sossarna kommer göra allt för att vi ska tvingas glömma. Det handlar om en historierevisionism som redan har börjat. Jag har sett den i läsarspalterna, där man förut föraktfullt kallat mig för alarmist, fnyser man nu irriterat åt mitt ‘besserwissrande’. Och idag får man inte yttre det jag skrev i stycket ovan om Löfven och Tegnell, i DN:s läsarspalter, jag blev censurerad för ‘personkritik’, trots att man låtit betydligt värre påhopp passera ända fram tills igår. Det uppfattas också som drygt att påpeka att jag har haft rätt och pk-isterna ändrar även sin egen berättelse: låt-gå-strategin har hela tiden berott på att det vi nu tvingas uppleva är ofrånkomligt.

Det är en lögn som vi aldrig kommer kunna låta stå oemotsagd. Vi ska upprepa att det redan i över hundra år varit väl känt hur effektivt man minskar spridningen och dödstalen om man agerar snabbt, såsom St. Louis gjorde, medan Philadelphia gjorde som Löfven och Tegnell. Men vi måste göra det utan att visa hämndbegär, utan att visa ilska eller hat. För det kommer bara slå tillbaka. Risken att Löfven står där som en landsfader när detta är över och att sossarna få stabil majoritet för att fortsätta regera är nämligen överhängande – och kommer inte bli mindre av att vi påpekar faktum i vild affekt. Vi måste, på något sätt, infoga oss i denna nationella samling, för att detta är det överordnade.

Sprid! Sprid! Sprid! Inte smittan, men kunskapen om att resolut handling hade kunnat rädda oss från det här. Den inkompetente och handlingsförlamade Löfven kommer om Philadelphia-scenariot slår in ha tredubblat antalet dödsoffer.
Låt oss slå vakt om att en sådan skurk inte får bli landsfader, en mer oförtjänt än så lär sällan ha drabbat världen.

Yttre hot – inkompetenta ledares frälsning genom alla tider

I alla stora kriser förväntas folk sluta upp kring sina ledare, och det är få fall där sådana kriser inte lett till att dessa ledares ställning stärkts. De behöver inte ens avvärja hotet – det räcker med att de lyckas beskriva hotet som ett yttre hot, en fiende vi måste hjälpas åt för att besegra. Ofta har yttre hot framkallats medvetet av sådana inkompetenta och folkfientliga ledare, för att avleda intern kritik – såsom t ex Ugandas ökände diktator Idi Amin, som startade krig med grannländerna, när trycket blev för stort.

Är man riktigt cynisk och konspiratoriskt lagd så kan man undra om inte vår egen skurkregims extremt senfärdiga reaktion på Corona faktiskt rent av syftade till detta; så närmast obegripligt korkat och inkompetent har man betett sig att vi vill hitta en mer rationell förklaring. Men det är enligt min uppfattning en enorm överskattning av sossarnas hjärnkapacitet, om än ej av deras bakslughet och samvetslöshet. För att fungera måste ju dessutom omvärlden drabbas i ungefär samma omfattning, vilket vi ännu inte vet om så blir fallet, men i förödelsen som kan uppstå räcker det nog ganska bra med att alla drabbats hårt nog. Det kommer då att framstå som småaktigt att påpeka att Sverige fått fler smittade/döda än andra jämförbara länder, futtigt att bråka om ansvarsfördelning, när nationen bara kommer behöva läka sina sår.

En vinnare – mot all förmodan? Landsfadern vi förväntas sluta upp kring? Oavsett ansvar för vårdslös smittspridning och onödig överdödlighet?
Det kan bli så.

Djävulens verk ser ut att göras ordentligt – och i så fall räddar han Löfven.

Den kris som Sverige behöver för att öppna de politiskt korrektas ögon, kan alltså, om den framstår som helt och hållet externt framkallad, istället få ännu fler att stänga dem. Det kommer i så fall inte spela ett dugg roll att Corona bara varit en katalysator som avslöjat alla de övriga strukturella missgreppen, som decennier av vanstyre skapat och som under Löfvens fem år vid styret fullkomligt galopperat ut ur de ansvarigas händer. Det är outhärdligt att behöva säga det, men Corona kan vara vad som får Sverige att gå under på riktigt – samtidigt som viruset räddar den valhänte Löfven och skurkregimen kvar. Kanske var det naivt att hoppas på något annat; att förvänta sig att bli räddad av något som så lätt kan beskrivas som djävulen verk? Nej, om djävulen ligger bakom detta så lär han vilja göra sitt jobb ordentligt. I så fall blir Löfven kvar på evig tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Våra muséer håller i detta nu på att ersättas av pruttkuddar och tygbajskorvar i lekrum.


Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.

I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.

Postmodernisterna älskar sina ord. Det får dem att känna sig överlägsna att du inte vet vad ‘dekonstruktion’ och ‘normkritik’ är. Och om du inte kan stava till ‘rekontextualisera’ så har du röjt dig själv, att du inte är en av dem.

I själva verket så handlar det om ett kodspråk , fyllt av absurda slutsatser, som inte går att avslöja innan avkodning skett. Eftersom få orkar läsa till punkt så ifrågasätts man sällan. Och under 2000-talet har detta kodspråk ersatt kanslisvenskan på i stort sett alla arbetsplatser som har något med humaniora att göra. (texten ovan ur Cwejmans ledare)

Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen

Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:

Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.

Qaisar Mahmood.

Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.

Historien gallras ut

Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.

Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.

Från kulturrevisionism till ren destruktion

ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.

Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.

Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.

Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar

Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.

Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.

Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

Igår landade IR727 från Teheran på Landvetter. Tegnell på Folkhälsan gav passagerarna en enkät. Stoppa flyg hade inte varit bra – för Iran.

Frågor om Corona vill vår kära skurkregim inte gärna svara på. För att slippa det har man utsett en grindvakt, man hittade epidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsan. Han säger sånt som regimen vill höra. Nämligen att den laissez-faire som pågår är en smart och balanserad ‘medelväg’, och inte alls en följd av att a) regimen inte har en aning om vad den skall göra eller b) Sverige inte har resurserna som krävs för någonting. Så här låter det (SVT):

Varför riskerar Tegnell rollen som syndabock? Jag gissar att han njuter av sin kvart i rampljuset. Somliga gör allt för en sådan. Vilka andra konkreta fördelar man har lovat är det ingen som vet, men att vi vet ju att man med rätt partibok alltid har en bra fallskärm. Som Tegnell tycks inbilla sig skyddar mot såväl evig fördömelse som mot Coronavirus. Exakt hur illa det står till har jag varit lite dåligt uppdaterad på, eftersom jag sällan tittar på tv. Så jag passade på att ‘intervjua’ statsepidemiologen Anders Tegnell själv (hans repliker klippta från SVT:s artikel):

“Nähä. Att stänga gränserna så att ingen kan komma in med smitta – det är inte bra alltså?! För vem då?”

“Så vi gör detta för att det är bra för Iran? Det är Irans befolkning vi månar om?”

Anders ser förvirrad ut för ett ögonblick. Som om detta var en självklarhet. Det tar ett par sekunder innan Sunt Förnuft återvinner fattningen och kan samla sig till en ny fråga: “Om vi tar din första hypotes. Det kan ju vara så att de stannar hemma också, eller hur? Eftersom en så tydlig signal får dem att inse att de gör fel och utsätter folk för smittrisk om de reser mellan Iran och hit? Dessutom: om du skulle ha rätt så kanske vi istället bör stänga av fler flyg, så det blir ännu svårare att ta sig in?” När Anders inte svarar så får jag fortsätta: “Men du menar att det inte är så bra för Iran. Varför ska vi bry oss om skurkregimen Iran? Mer än svenskar?” Anders stirrar bara blankt, det här är följdfrågor som SVT lovat att inte ställa. Så Sunt Förnuft förtydligar istället vad Anders nyss påstått: “Men för Sverige och svenskarna är det alltså bra att Teheranflyget landat?”

“Är inte det väldigt viktigt? Kanske skulle SÖS hinna komma ur stabsläge, regeringen hinna skicka lite pengar till svensk sjukvård och inte bara de 40 miljonerna till WHO? Komma fram med en aktiv handlingsplan…?” Men det örat vill inte Anders höra på. Alla förberedelser är tydligen gjorda och handlingsplanen finns redan, bara att regeringen inte vill berätta om den.

“Känns som om du undviker frågan Anders. Tror du inte att utbrottet i norra Italien kom trots inställda flyg snarare än tack vare? Man har ju en mycket stor minoritet kineser i några av de berörda städerna? Hur kan det vara bättre att göra som Sverige, ingenting?”

“Men när du säger ‘lagom’ så låter det ju som ingenting! Vi låter ju planet landa!?”

“Aha! Information! I form av några posters de ska passera i ankomsthallen. Då känner du dig säker på att budskapet går fram? Och varför bara ‘eventuellt på persiska’? Vi vet ju att det nästan bara är nytillkomna afghaner och iranier och deras besökare som flyger dit. Vill vår kära regim få det att låta som att det är vanliga svenska turister som för in Corona?” Anders nonchalerar förstås den sista insinuationen, det är ju ren spekulation. Men inser väl att det där med posters låter lite för obestämt:

Så det är alltså flygbolaget som ska stå för informationen. “OK. Då måste ju lapparna vara på persiska – och varför inte på de språk som talas i Afghanistan också, de tar ju också flyget via Iran.” Sunt Förnuft försöker få ögonkontakt, men Tegnell bläddrar i sina papper. Detta finns tydligen inte med bland hans förskrivna Q&A. “Men vad är då budskapet? Att man inte ska umgås med de vänner och familj man kom för att träffa? Sätta sig i frivillig karantän i en toalett på flygplatsen?” Anders moltiger. Sunt Förnuft får pressa honom med ännu ett förtydligande: “Menar du på fullt allvar att vi inte borde göra något enda ytterligare? Ens om de som går av snörvlar och hostar? Ingen kontroll överhuvudtaget?” Anders hittar då sitt i förväg färdigskrivna uttalande:

Anders rusar iväg. Han ska vara med på Rapport och Aktuellt också, där han kan sprida sitt evangelium, att allt är tryggt och lugnt, att regeringen har allt under kontroll. Den som läser vidare på SVT:s hemsida får följande läsförslag, i väntan på att Corona slår till.

Med 50 döda redan kan antalet smittade förväntas vara både många och väl spridda – Irans skurkregim har inte tänkt att berätta och har antagligen ingen koll. Ungefär som vår egen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Fotnot 1: I Sverige bor drygt 77.000 människor som är födda i Iran. Vi kan bara hoppas att dessa av ren självbevarelsedrift undviker att resa till hemlandet eller ta emot besök från vänner och bekanta där. Vi ska också vara medvetna om att huvuddelen av de s k flyktingarna från Afghanistan i själva verket också hade sitt uppehälle i Iran innan de kom hit. Även för dem är Teheran den naturliga destinationen till och från nära och kära. Det är nog för dem vi har allra störst anledning att oroa oss – mängder som gått under jorden dessutom.

Fotnot 2: intervjun är fingerad. Alla ‘svar’ direkt klippta och tolkade ur SVT:s artikel.