Kategori: Sverige

staten – landstingen – kommunerna – Stockholm – Göteborg – Malmö – landsbygden

Publicerad av — 2 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia. Del 2.

I bokens inledning är ambitionen att förklara vad som gör det möjligt att rekonstruera fornhistorien, liksom att förklara varför det är så viktigt att det görs. I det första avsnittet beskrev jag språkvetenskapen och hur denna kan fogas samman med religionshistorikernas ansträngningar. I det här avsnittet ska vi titta på topologin och myten, som i båda fallen är grovt underskattade förklaringsfaktorer.

Verkligheten är som vi vet mer komplex, slumpmässig och fantastisk än vad historieböckerna kan vara. Undantag och tillfälligheter är sådant som historievetenskapen och arkeologin har svårt att etablera som sanning – och därför helst undviker. Det ligger i sakens natur: det alltför avvikande är det få som vågar tro på, än mindre kalla för historiskt. Vetenskapen skulle aldrig ha kunnat förutspå utgången av grekernas kamp mot perserna eller Leif Erikssons resa till Amerika och historieskrivning utan dokument måste naturligtvis bygga på ’rimliga sannolikheter’. Men det betyder ju inte att Goliat alltid måste vinna – bara att den som vill hävda något annat har bevisbördan. En kastad handske som vi här gärna tar upp.

Uppland och Uppsala: en unik topografi och en lika unik myt

En bok om svensk forntidshistoria börjar med självklarhet i Uppland. Mälardalens centrala betydelse för den politiska utvecklingen i norra Europa är också just en sådan tillsynes osannolik anomali, som kräver sin motivering. Regionen ligger för långt norrut, för långt ifrån de stora befolkningskoncentrationerna och deras militära förmåga och ekonomiska makt; för långt ifrån där allt händer, teknisk utveckling, kultur och förfining. Detsamma gäller förstås i det europeiska perspektivet Sverige i sin helhet. Man sätter gärna frågetecken på allt som är alltför extraordinärt och utgår ifrån att det handlar om slump eller att det nog ändå måste ha skett längre söderut. Den metodiken bekräftar sedan sig själv: antaganden som någon historiker går i god för citeras och blir svårare och svårare att ändra på. När så en dag en svensk statsminister hävdar att det inte finns någon svensk kultur alls, så är det nog inte (bara) politiskt spel, utan exempel på en lika djup som väl spridd okunnighet. För när något upprepas tillräckligt ofta av många auktoriteter, en lista till vilken statsministern lagt sitt namn, så blir det ’en sanning’. 

En skärgård som inte finns någon annanstans än här

Är du stockholmare så tycker jag att du har rätt att kalla din skärgård för en av världens vackraste miljöer. Men en gång i tiden var den inte bara mycket större, utan något ännu mer betydelsefullt. Forntidens Mälardalen erbjöd en unik och strategiskt ytterst attraktiv topologi. Före landhöjningen var neolitikum och bronsålderns Uppland ett enormt skärgårdslandskap och hade också ett betydligt varmare klimat än nu, ungefär motsvarande dagens sydtyska. Det var därför närmast ofrånkomligt att stora flyttningar norrut pågick under denna tid. Det perifera läget var också delvis en synvilla: i en tid utan landsvägar var havet  – för den sjökunnige – en motorväg, ingen barriär. För andra däremot gällde det omvända och detta innebar konkret att regionen var mindre utsatt för angrepp, ett förhållande som gällt långt in i modern tid. Vi har därför också haft en kontinuitet som varit omöjlig att upprätthålla på mer centrala platser. 

Stockholms skärgård är bara en liten rest av den enorma vattenlabyrint som för 3.000 år sedan fortfarande täckte större delen av östra Mellansverige.

Men hela Skandinavium ligger ju mer eller mindre avsides? Jo, men det verkligt unika med Uppland bestod just i myllret av vattenvägar. Fiske och säljakt kunde förse upplandsborna med stapelföda och fungera som reservkost vid tillfälliga nödår; stora landdjur som t ex älg var lättare att jaga när vattnet skar av möjliga flyktvägar – dessa extremt gynnsamma lokala förutsättningar är sannolikt en viktig anledning till att man här under en period efter indoeuropéernas ankomst generellt upphörde med jordbruket. Näringsrika strandängar fungerade också utmärkt som beten för boskap – och nya sådana marker öppnade sig hela tiden i takt med markhöjningen. Men viktigast av allt: i en tid när väglöst land med skogar och myrar dominerade så var vattenvägarna överlägsna för den interna samfärdseln. Ingenstans fanns lika goda förutsättningar att samla en större bygd under en gemensam ledning. Och inte heller fanns lika goda anledningar att göra detta, än för ett gemensamt försvar.

Stockholms tunnelbana är inte på långa vägar (sic!) så finmaskigt som Upplands vattenvägnät var. Knöt samman en stor bygd på ett sätt som ingen annan, före landsvägarnas tid. Men bara för den som hade kartan i huvudet. (Statens Geologiska Undersökningars karta, bearbetad av författaren, med tillagda gamla orts- och bygdenamn.)

Förutsätter vi en förekomst av vårdkasar och spanare så hade bygderna längre in i denna enorma skärgård utomordentliga möjligheter att vid angrepp sätta i stånd ett försvar eller i värsta fall gömma sig själva och sina ägodelar. Flera mils labyrintiska farvägar försvårade givetvis ett anfall även av det enkla skälet att förutbestämda mål var svåra att hitta till – och nästan lika svåra att hitta från. Var man t.ex. ute efter slavar, så var det här ett knepigt ställe att ta dem på; kostnaden i form av restid och den höga risken i förhållande till avkastningen gör att det finns goda skäl att starkt betvivla sådana teorier.[1] Att upplänningarna var ett sjöfarande folk just som Tacitus säger, är med dessa förutsättningar en nödvändig självklarhet. Deras skepp var dessutom väl anpassade till skärgården på ett sätt som långväga angripares förmodligen inte var; man kunde smidigt eda över fast mark och på så vis ta genvägar för att komma ifatt eller undan en  angripares större fartyg och man kunde passera över grynnor som mer djupgående båtar riskerade att fastna på. 

Ur Åsa M. Larssons bok BREAKING AND MAKING BODIES AND POTS, 2009. Stridsyxornas första bosättningar i Sverige. Mälaren och Hjälmaren var en havsvik då, för 5.000 år sedan; nätet av vattenvägar i NV Uppland antyds bara på denna bild.

Läget var också strategiskt utmärkt även för handel och annan kommunikation. Kvinnor, lerkärl och yxor vet vi att man ’importerade’ österifrån via Åland. Pälsar och skinn kom norrifrån, liksom så småningom järnet, som man även hämtade i inlandet. Närheten till bärnsten på andra sidan Östersjön bör också ha haft betydelse, när bronsålderns centraleuropeiska Úněticekultur försvann och handelsvägarna på kontinenten ritades om. Vägen via Åland och längs den svenska kusten var ingen omväg för dem som skulle söderut mot södra Östersjöns flodmynningar, och rent av en genväg till Jylland – och vidare till tennet som kom från Cornwall via Nordsjön.

Samarbeten över så här pass stora områden, organiserade så fast att de möjligen även skulle kunna kallas ’riken’, är förstås kontroversiella och svåra att leda i bevis, kanske är det också mer relevant att göra en jämförelse med den tyska Hansan under medeltiden. Men etableringen under neolitikum och den under bronsåldern begynnande rikedomen, med paralleller till rika fyndorter i nuvarande Danmark och Tyskland, visar att här fanns ett embryo redan från början till senare tiders sveamakt. Topografi och läge skapar i själva verket en logik som inte bara möjliggör dominans, den är svår att undvika. Detta kommer mer i detalj argumenteras för i boken, men huvudbevisningen består alltså i den topografiska formation som Stockholms skärgård idag är en liten rest utav; en forntida uppländsk skärgård som trots att den krympt så mycket ännu idag anses unik nog att upphöjas till världsarv.

RAÄ-nr: Uppsala 123:1. Schakt från utgrävningen av Västhögen 1874.

Uppsala – mytens huvudstad 

Det finns ingen mytisk plats i Norden eller ens i hela den förhistoriska germanska miljön, som är mer känd än Uppsala. Platsens sakrala betydelse måste ha varit enorm för att bli så beryktad även borta på Island och i Danmark. Birka, norska Nidaros, jylländska Jelling, Fyns Gudme och Angelns Hedeby är som jämförelse sagodvärgar bredvid jätten. Själlands Himlingöye och skånska Uppåkra nämns inte alls, inte heller andra fornfyndstäta bygders möjliga huvudorter i Västergötland, på Gotland eller Öland. Sagans enda riktiga konkurrent är väl Lejre, som många vill placera Sköldungaättens borg Heorot i – men inte ens Lejre är då av större betydelse än som Florens bredvid Rom. Observeras bör förstås att denna världsbild inte måste reflektera en reell verklighet. Rikedom, befolkningsstorlek och regional makt bör naturligtvis på något sätt vara korrelerad med mytisk signifikans, men det är just det faktum i sig, att Uppsala tillmäts så stor betydelse i Eddan, som är det avgörande ur vårt perspektiv nu och här: detta är en pelare som alla religionshistoriska argument tyst kan vila på – nämligen att den nordiska hednareligionen haft ett betydande och kanske även ursprungligt huvudsäte i Uppsala, vars inflytande bör ha varit så stort att Eddans beskrivning är representativt för och rent av kan vara dominerat av den uppsvenska kultens uttryck. Stödet för den slutsatsen finner man inte bara i namnet Uppsala, utan också i den teofora ortnamnsflora som är så riklig just i östra Mellansverige. Men också det faktum att den svenska kulten fortfarande frodades då den poetiska Eddan skrevs och ännu på Snorres och Saxos tid fanns kvar, medan den försvunnit ca 200 år tidigare i Västnorden. Uppsalas sakrala betydelse är internationellt okontroversiell och medges oftast (motvilligt) även av svenska historiker. Man har – utan trovärdighet – (därför) försökt att hitta andra tänkbara platser med samma namn som skulle utgöra Eddans verkliga hemort, och i t ex tv-serien Vikings har man helt ohistoriskt förlagt Uppsala till de norska fjällen. Det är förstås detsamma som att stjäla ett starkt varumärke från oss, och borde inte få passera oemotsagt. Som här vill göras tydligt finns det heller ingen anledning att stanna vid Uppsalas ’sakrala betydelse’; som om staden utgjort centrum i något sorts hednapåvedöme utan värdslig makt. En sådan struktur skulle ha saknat poäng. Religion och makt har gått arm i arm med varandra alltsedan människans första samhällen bildades, och den som hävdar motsatsen om Uppsala har utan tvekan bevisbördan emot sig.

Mytens huvudstad.


[1] Kristensen, Kristian, Ling, Johan – Forskning.se/2019/11/12/bronsaldern-en-tidig-vikingatid/, där det talas om slavhandel främst utefter Norges kuster. Invändningarna för de norska fjordarna är i stort sett samma. Däremot har man goda poänger med handeln i brons, tenn och bärnsten, där nordborna, med centrum på norra Jylland, ser ut att ha varit mycket viktiga aktörer.

Publicerad av — 2 kommentarer

Nu slipper gängen utvisning genom att ge sig själva intyg. #skurktribunal

En man som blivit tagen på bar gärning för mordbrand utförd på beställning av ‘högt uppsatta’ gängkriminella dömdes av tingsrätten även till utvisning efter avtjänat straff. Men domstolen för Skåne och Blekinge bestämde sig för att lita på ett ‘klanintyg’, där det påstås att den utvisningsdömde riskerar livet om utvisningen verkställs. Artikeln är från Dagens Juridik.

Konsekvenser

För domstolarna: Hovrättsdomen lär vara svår att överklaga, eftersom det handlar om bedömning av bevis, vilket oftast också är fallet med domar mot gängkriminella. Hovrättsdomar avseende bevisning kan alltså i det närmaste uppfattas som prejudikat. Dvs ingen annan domstol, utom möjligen en annan hovrätt kommer döma på annat sätt.

För de gängkriminella invandrarna: man kommer nu kunna tillverka liknande ‘intyg’ åt varandra för vilket syfte det vara må. Utvisning kommer i praktiken aldrig kunna ske om det gäller kriminella, med noll respekt för sanningen.

För hederliga invandrare i utanförskapsområdena: Ska vi gissa? tjugo peka-finger och ‘vad-var-det-vi-sa, brott lönar sig’ från de kriminella kommer väl få dem på sämre tankar kanske.

För åklagare: att yrka om utvisning är ett be om stryk och förödmjukelse. Dåligt för karriären att förlora. Och domarna lär ju inte gilla en heller direkt.

För polisen: att se bus utan medborgarskap tillbaka på gatan för nya hyss är en upplevelse som aldrig kommer ta slut. Det vet man redan, men nu är det prejudikat på saken.

För skattebetalarna: Varför ens lägga en krona på domstolar som bara dömer svenska män som brutit mot samtyckeslagen?

Ur Dagens Juridik.

För allmänheten: Alla som har någon form av realistisk människokännedom inser ju att en mordhotande klan inte gärna tillverkar dokument om saken, särskilt inte för att visas upp av den mordhotade i svenska domstolar för att göra det svårt för den mordhotande klanen att verkställa sitt hot. Men det gör inte hovrättsdomarna i Skåne. Om domstolarna hade någon form av respekt hos allmänheten fram tills nu så borde den nu vara borta.

För Sverige: Noll respekt för domstolarna, noll rättstrygghet. Lagen i egna händer etc. Sverige är ett eget klansamhälle inom tjugo år.

Konklusion

De svenska domstolsaktivisterna har tagit ännu ett steg ut i utopiernas la-la-land och det är på sätt och vis bra att man bekänner färg , för så mycket tydligare kan det ju inte bli: vi ligger med buset. #skurktribunal

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 16 kommentarer

Alt+Delete. Vad du bör veta om svensk historia.

Det här är del 1 i en serie inlägg som utgör inledningen till en ny svensk forntidshistoria. Du kan läsa mer om denna här.

Hjälmdekoration, Vendel. Hildesvinet (stridsgalten) var inte bara Freyrs och Freyas favoritikon, det var även svearnas.

Vår historia är aldrig helt sann

Låt oss göra en upptäcktsresa bakåt i tiden. Se hur långt vi kan komma innan det blir alltför grumligt. Naturligtvis förstår både du och jag att det vi ser är skuggbilder, ingenting fast och säkert att hålla i. Men så länge det går att hitta en möjlig sanning ska vi borra vidare. Och hittar vi övertygande argument kan denna göras till en trolig sådan. Ibland så trolig att åtminstone jag skulle vilja skriva in den i historieböckerna. För när vi kan ana en struktur i grumlet, varför ska vi då avstå ifrån att göra den synlig för så många som möjligt? Varför ska vi låtsas som att detta, det mest troliga, aldrig har hänt, bara för att det inte säkert går att bevisa? Själv blir jag i alla fall alltid besviken när jag anar att en historiker eller arkeolog väljer att avstå från att dra slutsatser om en helhet, trots att det framgår att en sådan helhet är fullt möjlig att plocka fram. Särskilt frustrerande är det när en sådan verkar kunna stämma med vad sagoskatten säger. Ingenting skulle ju vara mer spännande! Det är alldeles för vanligt att en möjlig sanning förkastas när inte alla pusselbitar är på plats. Vore det inte mer sympatiskt att fria, så länge som vi inte säkert kan fälla?

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men i den här boken försöker vi hitta svar i båda, och tar oss full frihet att spekulera – givet att vi hittar stöd så anser jag att vi har rätt och närmast skyldighet att göra det. Sedan är det upp till var och en att själv bedöma hur rätt eller fel vi har. En sak kommer vi i alla fall kunna fastslå: ’myten’ innehåller mer sanning än vad den vanligen får ’cred’ för. Och det som räknas som historiskt fastställbart visar sig ofta ändå vara osant, eller åtminstone ge en skev bild av den verklighet historikerna vill – eller inte alls vill – spegla. Inte ens dagsaktuella händelser kan vi vara säkra på att vi får veta sanningen om. Fakta går inte att verifiera, vittnen vägrar att träda fram. Men är det ett gott skäl att inte ta upp de hypoteser som finns? Det finns de som vill att vi inte gör det, politiker och journalister som använder sin makt för att så gott det går lägga locket på. Men för mig är sådana motiv tvärtom goda skäl att istället ge allmänheten möjlighet att göra sin egen bedömning. Och det gäller ju även forntiden. Svensk forntid är nämligen ett politiskt minfält, precis som nutiden är, och för den som är rädd att förlora anslagen till forskningsprojekt eller kampen om en docenttitel finns det små utrymmen att röra sig inom. Källa på det? Nej, just det. Bara mellan skål och vägg.

Figur 1. Bra att ha koll på. Tidslinjen mellan de stora epokerna brukar dock variera lite. Jag valde denna för att visa att nutida historiker även här gärna är modesta i överkant. Samtidigt som gränsen för järnåldern (500 f.Kr.) mycket väl skulle kunna flyttas bakåt ytterligare ett par hundra år, efter vad vi nu vet, men utan att så skett, så har man istället flyttat fram bronsålderns inledning ett århundrade, till 1700 f.Kr. utan särskilt goda skäl.

Skriftkällorna och den så kallade förhistorien

Tiden före kristnandet i Sverige för tusen år sedan, brukar kallas förhistoria. Det är ett sätt att tala om hur försumbara våra kunskaper om dessa forna tider är, de räknas inte ens som ’riktig’ historia. I vår berättelse ska vi få se hur orättvist detta ofta är. När man ställer samman den inblick som vi får genom historieberättare som Tacitus och Jordanes, Paul Diakonen och Procopius, med vad arkeologerna har kunnat gräva upp så kastas ljus över mer än spridda punkter; då kan stumma föremål plötsligt få liv. Och den sammanhängande historien finns! I såväl Snorre Sturlassons prosaiska Edda som hos den danske Saxo Grammaticus. Båda dessa har också mängder av bekräftelser i tidigare skrivna källor, som Codex Regius (den poetiska Eddans) dikter, Ynglingatal, Widsith och Beowulfkvädet. Ibland även i folksånger och sägner som överlevt ända in i modern tid. Att dessa naturligtvis inte alltid kan tolkas ordagrant är en mycket dålig anledning att undvika dem.

Beskrivning: Macintosh HD:Users:macms:Desktop:PIE satem kentum.jpg
Figur 2 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)

Den äldsta skriftkällan som vi säkert vet behandlar vår del av världen brukar man säga är Tacitus Germania från år 98. Mer problematiskt blir det när vi rör oss ännu längre bakåt i tiden. Vi har en möjlig runinskrift på Meldorffibulan, från runt år 50, men den innehåller bara fyra tecken. Ändå är det inte sant när man säger att den förromerska järnåldern och bronsåldern är tysta och namnlösa. Vi har mängder av namn, alldeles inpå knuten, nämligen våra ortsnamn. De kan ge oss ledtrådar som sträcker sig mycket längre bakåt i tiden än Tacitus, och här har inte minst Per Vikstrand bidragit med sin genomgång av järnålderns bebyggelsenamn som, baserat på senare decenniers arkeologiska rön och omtolkning av bebyggelseutveckling, förlänger kronologin även till bronsålder för vissa namn.[1]

Och med filologin, den historiska språkanalysens hjälp, kan även orden själva hjälpa oss att tolka de döda föremålen. Med språkvetenskapen som verktyg kan vi följa de moderna språken bakåt till deras gemensamma rötter, och därmed både plats- och tidsätta folkvandringarna. Som framgår av språkkartan ovan, så urskiljer vi svenskan som ett s k centumspråk, medan man i Indien och Iran talar s k satemspråk. Eftersom vi vet att det var Yamnaherdarna norr om Svarta havet som var upphov till dessa folkrörelser och att uppdelningen i en östlig och en västlig variant av proto-indoeuropeiska (PIE) skedde för ungefär 5.000 år sedan, så är det mycket vi också kan säga som måste vara just så gammalt (minst), eftersom vi kan hitta spår av ett från början gemensamt ord.

Från PIE utvecklades sedan för-urgermanskan (eng. Pre-Proto-Germanic) för ca 3.500 år sedan. Detta språks Urheimat anses vara södra Skandinavien. Världens mest talade språk, engelskan, har alltså sitt ursprung just här! Urgermanskan (eng. Proto-Germanic, PGmc) räknar man med från ca 500 f.Kr; urnordiskan (Proto-Norse, PN) som skrevs med den äldre futharkens 24 runor, från 150 e.Kr. och fornnordiskan (eng. Old Norse, ON) som skrevs med den yngre futharkens 16 runor, från ca 750 e.Kr.. Fornöstnordiskan (fön.) 850-1350 e.Kr. var en dialekt av denna som skiljde sig från Snorres fornvästnordiska (fvn.) Edda främst vad avser färre diftonger, men skillnaderna ser ändå ut att ha skapat missförstånd i vissa specifika fall, som t ex vid översättning av fön. Ynglingatal. Till sist, ca år 1350 e.Kr. uppstod så svenska språket, den (tillsammans med gutniskan) mest östliga varianten av germanska språk. Att vi svenskar upplevde oss hemmahörande i öst framgår såväl av språkkartan som i just Ynglingatal, där bland annat Aun kallas ’östkonung’. De indoeuropéer som först nådde Sverige gjorde det också österifrån, över Ålands hav – detta kommer vi tillbaka till. 

Textruta: Figur 1 Svenskan i nordväst och sanskrit i sydost, som det möter oss i vedaskrifterna, har båda gemensamma rötter i PIE. Delningen skedde för ca 5.000 år sedan (ur Wikipedia)
Figur 3 Fornnordiskan (eng. ’Old Norse’) på 900-talet. Som synes hade fornöstnordiskan stor spridning i östliga ’öar’ utefter Dnjepr. (ur Wikipedia)

Religionshistorikernas sammanställningar av de äldre religionerna tillsammans med språkträdkartan gör det möjligt att se hur gudarna spridit sig – och därmed även folken. Genom att ta hjälp av antropologerna kan vi också få en uppfattning om deras karaktärsdrag och betydelse. Den religiösa kosmologin säger mycket om det samhälle där det skapats. Nya fynd och omtolkning av gamla, inte minst med hjälp av klimatvetenskapliga rön, innebär att gamla ’myter’ ofta bekräftas; först i nutid har vi till exempel funnit spåren efter en verklighetens ’fimbulvinter’, efter den ’Hiroshimabomb’ som kan ha kungjort åskgudens ankomst, och t o m efter ett svunnet nordeuropeiskt ’Atlantis’.

[1] Vikstrand, Per – Järnålderns bebyggelsenamn, 2014

Publicerad av — 2 kommentarer

Ännu en ‘synnerligen grov misshandel’ av ett svenskt barn. De tio som sparkade var kanske inte alls invandrare (0,01% chans på det).

Vad vet jag. Kanske DN har skrivit en artikel utan att ange signalement på etniskt svenska rågblonda misshandlare? I så fall är det första gången sedan 2006.

När kommer den dagen DN vågar skriva *invandrargäng’ respektive ‘en ensam svensk pojke/flicka’?

Nej, DN är som vanligt lika noga med att inte skriva ut etnisk tillhörighet på förövare och offer. Men i gårdagens DN gick det bra att skriva om ‘Johan’ med ‘rågblont hår’ som planerat ett (icke genomfört) skolattentat. Det ska tolkas motsatsvis så här: för alla GM med rågblont hår och svensk bakgrund är det tillåtet att lämna ut etniskt signalement, och alla brott där etniskt signalement inte lämnas ut avseende GM har därför med 99,99% säkerhet begåtts av icke-svenskar. Därav min rubrik (som jag kommer ändra så fort någon ger mig anledning att göra det). En policy tvärs emot DN:s alltså. Jag anser att vi måste skriva om detta fenomen nu, varje gång det inträffar. För det är här vi måste dra en gräns. Det gäller våra barn – och det är bara upp till oss. DN kommer fortsätta sin lögnpolicy även efter att det första offret avlider. Och Morgan? Detta sker uppenbarligen med hans goda minne, han har inte gjort någonting ens för att addressera frågan, än mindre komma tillrätta med problemet. Som bara är fullständigt hårresande. Sverige 2019 har förvandlats till Stanley Kubrick’s Clockwork Orange. Våra barn utsätts för ‘ultravåld’ av invandrargäng lite som de vill och känner för, när andan råkar falla på.

Sparkar mot huvudet är som vi alla vet alltid livshotande. Det här gänget är antingen gravt psykiskt störda eller kan förväntas vara i början på en mycket lång och grov våldsbrottskarriär.

Detta måste väl ändå vara någon sorts rekord? Ett unikt, fullständigt makabert undantag i ett annars inte fullt så dysfunktionellt samhälle? Väl? Nejdå. Det här är vardagsmat:

Och att tjejer är med och sparkar de också, tydligen.

De sparkande lär inte ens få en prick i straffregistret.

D v s: det svenska samhället är inte förberett för sådant här. Det saknas helt skydd och sanktion mot den här typen av – vanliga! – grova våldsbrott. Vi har aldrig behövt lagar som hanterar den här typen av unga kriminella. Men nu gör vi det.

Nuvarande strategi tycks gå ut på att man hoppas att problemen ska försvinna av sig självt. Förövarna är skyddade av sin (påstått) låga ålder mot verkliga sanktioner och dessutom skyddade av sin färg på skinnet för att drabbas av mediaexponering. Tillämpningen av Lagen om hets mot folkgrupp har tillämpas så skevt att man skulle ha varit stolt över den i 30-talets Nazityskland. Medan svenska tanter lagförs för att de skriver arga kommentarer på facebook, något som både renderar i dryga skadestånd och ibland fängelse, så tillåts icke-etniska svenskar i stora horder sparka och slå oskyldiga svenska barn utan att orden hat och rasism ens nämns.

Fallet i Farsta igår är inget undantag, av artikeln att döma. Att offret, den minderårige pojken (enligt DN:s rubrik och polisen ‘en person’) och hans lika minderårige vän hotas är underordnat. Förövarna är ju egentligen fina killar (& tjejer) och hatet de visar beror ju ‘socioekonomiska problem’ (och har inte alls samband med att de är invandrare). Man måste ju också ha förståelse för att de känner behov av att leva ut sina aggressioner på det här sättet, de mår ju så dåligt själva. Så man stänger av dem ett par dagar från skolan innan de återvänder dit, där de fullt sannolikt är klasskamrater med offren.

Och ‘golare har ju inga polare‘; den som vågar tjalla och den som vågar vara tjallarens vän inser snart att hoten (mot liv&hälsa/egendom/familj/lillasyster) kan verkställas utan minsta respons eller sanktion från det flata svenska samhället. Stenar kastade in genom fönsterrutor till den golandes familjs hem, mordhot per telefon, förstörda bildäck och repor i lacken och lite annat smått och gott är vad man får räkna med.

Med 100% rättssäkerhet fälls ingen. Då kan vi lika gärna lägga ned domstolarna. För det är rättstryggheten de finns till för.

Lagen är ett rundningsmärke för alla minderåriga (varav flera naturligtvis kan ha skägg, formellt under 15 vet vi är inte sällan informellt lika med 21). Eftersom det är upp till socialtjänsten så låter man det bero i nio fall av 10 (eller mer), istället för att ens göra en brottsbedömning och fastställa gärningsman. Men för dem som passerat 18 även officiellt är risken att drabbas av konsekvenser för sina vidriga handlingar inte heller särskilt stor. Detta beror på att domstolar och rättsväsende har glömt bort sin kärnuppgift: (urbefolkningens) RÄTTSTRYGGHET. Den har helt fått ge vika för domstolarnas masochistiskt höga krav på RÄTTSSÄKERHET åt de grova våldsbrottens (invandrade) förövare. Med detta som rättesnöre har domstolarna avskaffat sin egen samhällsfunktion när det gäller denna typ av brott, vi medborgare skulle inte vara mer otrygga om domstolarna inte fanns alls.

Nej då, det här visste man om redan 2006.

Aktivistiska (feministiska) domare och åklagare har skapat en total låtgå-praxis och (feministiska) politiker och (feministiska) journalister låtsas som om de inte fattat. Men brottslingarna har fattat, för länge sen. Nej, detta är inte ovanligt, det är tvärtom något som börjar bli regel. Som jag skrev om en vecka före jul, så hade en ung man knivskurits upprepade gånger i armarna och benen i samband med ett ‘rånförsök’ där förövarna ser ut att ha kommit undan. Men det är långt ifrån nytt. Redan 2006 skrev man om det i DN, och då vid dess rätta namn; att det var ‘invandrare som krigade mot svenskar‘ med rån. En forskare hade uppmärksammat och skrivit om fenomenet, att invandrarungdomar njöt av att råna svenska barn, att det fick dem att känna sig väl till mods: “det kommer en härlig känsla genom kroppen när vi rånar, man känner sig nöjd och glad, det känns som man har lyckats”. Petra Åkessons C-uppsats var unik 2006 och är det fortfarande, för sedan dess har ingen fått forska mer på området. Och hennes handledare, sociologiprofessor Malin Åkerström, drog slutsatsen att ‘detta bara kunde lösas genom att ge alla jobb.’ Det vet vi inte har gått och inte heller kommer gå. Förövarnas våld är ju ett utslag av mindervärdeskomplex som grundar sig just på deras totala brist på både vilja och kapacitet att skaffa sig ett hederligt arbete. Sedan ville Åkerström inte kalla beteendet för hat. Idag bör hon veta bättre.

DN kunde publicera detta 2006. Men idag skulle den ha refuserats. Forskningen som refereras till är något man låtsas ännu mindre om.

Men DN, resten av MSM och politikerna låtsas som om den här C-uppsatsen aldrig skrivits, och därmed inte heller deras artikel om saken. Det här är nämligen en artikel DN skäms för idag och den skulle aldrig publiceras nu. Man har mörkat detta i 13 år nu, medan fenomenet blivit allt grövre och allt mer utbrett.

Tre timmars tortyr. Inte hat?

Ett av de mest uppenbara formerna av dominansvåld inträffade i Malmö för 1,5 år sedan och uppmärksammades inte alls av MSM. Nyheter Idag skriver om hur två (svenska) pojkar blev utsatta för hårda sparkar, slag med bordsben, brända med cigaretter och håret på den ena pojken satte man eld på. Tre timmar höll man på. Kravet att pojkarna skulle kyssa förövarnas skor är något som ofta går igen i liknande situationer. Det är rädslan och underkastelsen man går igång på; den pojke som sade emot fick mindre stryk. Lydnaden, att kyssa foten, belönades istället med extra hårda sparkar. Allt under förevändning att man ville ha pengar. Den (påstått) 16-årige ledaren hade vid tillfället lagt upp minst sju klipp på sitt instagramkonto där han misshandlar svenska yngre killar. Uppenbarligen njuter han av att visa sin makt och av att se pojkarna förnedras. En revansch på svenskarna som grupp för allt ont de gjort honom.

Inga kulturer är bättre än andra? På allvar?

För en månad sedan skedde den här brutala misshandeln inför vittnen:

Sedan blev de hotfulla mot vittnena. Och för säkerhets skull anger heller inte vittnena några signalement. Den rätta skyddande hudfärgen som ger frikort från mediaexponering fungerade helt perfekt igen.

Att man är många och större är uppenbarligen inget hinder för att man ska känna den där sköna kicken av att vara starkare, tvärtom får vi nog förutsätta att de ynkliga kräken inte skulle våga att ge sig på någon annan. Övervåldet är större ju svagare offret är. Deras hederskodex är så långt ifrån den som vi själva vuxit upp med, helt enkelt eftersom den inte är svensk utan motsatsen till svensk: i en hederskultur är det resultat som räknas, alla medel är tillåtna – lögn, bakhåll och numerär överlägsenhet är bara positivt, eftersom det reducerar riskerna så att de närmast är noll. Och är man starkare så går man gärna ännu längre än så om man bara kan. AB rapporterar om en rå misshandel där en guccikeps påstås vara det löjeväckande svepskälet, har ett gäng misshandlat ett flertal yngre killar:

Ja det här känns ju nödvändigt, för att komma åt den åtråvärda kepsen. Spotta och sparka och dra i håret? Men AB verkar köpa argumentationen, de har inga egna teorier. Eller närmare signalement på den vidrige översittaren. Kan han möjligen vara i besittning av ett skyddande lager rätt hudfärg?

Man drar sig inte ens för att misshandla en pojke inför hans lagkamrater, som får order att lämna ifrån sig mobilerna, så att de inte kan filma och sedan vända sig om och inte titta på:

Det här kallas dominansvåld i Danmark, för det är vad det handlar om: invandrares resentiment, d v s hat mot folkgrupp, de etniska svenskarna. I Sverige låtsas vi som att vi inte fattat vad det handlar om ens.

Ska vi göra något eller ska vi låta dem döda våra barn?

Man har för länge sedan påbörjat förnedringen av våra kvinnor, tusentals grova våldtäkter varav det stora flertalet skrivs av. Nu ger man sig på våra barn också. Och rättssystemet låter dem komma undan. Mord, grov barnmisshandel, överfallsvåldtäkter. Avskrivning, frikännande eller med löjligt låga straff. Utvisning? Nästan aldrig ens yrkat av åklagarna, trots att lagen ger dem alla möjligheter.

Med Morgan och vår nuvarande skurkregims goda minne och tysta bifall, och medan slagordsretoriken regnar. Allt prövas utom de konkreta åtgärder som fungerar: Höga skadestånd. Långa fängelsestraff. Livstids utvisning. Och ja – vi har ett långtgående föräldraansvar för våra barn. I de invandrandes fall måste detta kunna innefatta utvisning av hela familjen, när de minderåriga begår grova brott som detta. Nej, jag vet att det inte lär hända på ett tag, men det kommer sannolikt till en punkt då Sverige faktiskt måste göra lag av dessa ord – i preventivt och avskräckande syfte, men också, och viktigast av allt: för att skydda våra barn från mördare.

Klart att våldsverkarna visar fingret åt tafattheten, ovilligheten och undfallenheten. Vem har hört talas om regler som följs utan sanktioner? Men nu är det dags att säga nog. Det här går inte, vi kan inte tolerera detta oavsett vad staten bestämmer sig för att göra eller inte göra. Beväpna er – så gott ni kan. I förebyggande syfte. Ju fler som gör det, desto oftare kommer de att inse att det inte är så lätt och många av dem är sådan kräk att de då inte ens kommer våga försöka igen. För den som kämpar emot, aldrig tigger om nåd, inte visar sig vara ett lätt offer – får ändå respekt. De ynkedomar som gör så här mot våra barn måste börja stöta på motstånd. De kommer kanske vinna ändå, eftersom de har vapen och är fler. Men vi måste ändå göra vad vi kan.

Allt är bättre än att frivilligt gå på tåget till Dachau, och det är dit vi är på väg nu.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

Tomten och Undersökningarna om vår nordiska kultur.

Viktor Rydberg

Viktor Rydberg 1828-1895,är en av mina svenska favoritförfattare. Dels har han gjort den fantastiska dikten som jag återger nedan, som för mig fångar det gamla Sverige, både bondekulturen, naturen och myterna, bättre än kanske någon annat har lyckats i så få strofer. Dels har han gjort en genial tolkning av de nordiska gudasagorna, där han knutit samman alla berättelserna till en: Undersökningar i germanisk mythologi del 1 och 2, tillsammans öveer 1500 sidor, skrivna på sex år, en fullständigt unik prestation. Genom Projekt Runeberg finns allt tillgängligt gratis på nätet och det är mitt jultips till den som är nyfiken, att botanisera i texterna. Språket är fantastiskt, gammeldags för oss, men lika stringent som analysen. Att sträckläsa böckerna skulle jag gärna göra själv någon dag, men då vill jag ha den tid som behövs för att inte, som jag har tendens att bruka göra, hasta igenom efter något särskilt som jag vill veta. Har ni tiden så gör det gärna, och efter det så kan ni med rätta kalla er experter på fornnordisk myt. För trots allt som sagts sedan dess är detta en oslagbar analys av helheten, och ytterst lite har man lyckats visa är oriktigt.

Undersökningarna, i två delar på sammanlagt ca 1500 sidor.


Jag vill önska er alla en riktigt God Jul och föreslå att ni höjer ert glas på julaftonskvällen för vår store nationalskald.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Tomten med fantastiska illustrationer av Harald Wiberg.

Tomten.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 
grå mot den vita driva, 
tittar, som många vintrar förr, 
upp emot månens skiva, 
tittar mot skogen, där gran och fur 
drar kring gården sin dunkla mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, 
skakar huvud och hätta — 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» — 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen — 
korna drömma vid månens ljus 
sommardrömmar i båsen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Pålle i stallet har ock en dröm: 
krubban han lutar över 
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får, 
ser, hur de sova där inne; 
går till hönsen, där tuppen står 
stolt på sin högsta pinne; 
Karo i hundbots halm mår gott, 
vaknar och viftar svansen smått, 
Karo sin tomte känner, 
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se 
husbondfolket det kära, 
länge och väl han märkt, att de 
hålla hans flit i ära; 
barnens kammar han sen på tå 
nalkas att se de söta små, 
ingen må det förtycka: 
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, 
ren genom många leder 
slumra som barn; men varifrån 
kommo de väl hit neder? 
Släkte följde på släkte snart, 
blomstrade, åldrades, gick — men vart? 
Gåtan, som icke låter 
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om 
månget ett färdeminne, 
intet likväl om gåtan, som 
rör sig i tomtens sinne. 
Genom en springa i ladans vägg 
lyser månen på gubbens skägg, 
strimman på skägget blänker, 
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken. 

Viktor Rydberg, från Projekt Runeberg, ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881

Publicerad av — 1 kommentar

Skattebetald konst ska vara uppskattad av betraktaren – och bra för Sverige

I Sölvesborg vill kommunen inte längre vill köpa in utmanande samtidskonst. Det här tycker kulturminister Amanda Lind är något av det värsta som hänt, och hon får gott om plats att redogöra för sin avsky på SvD:s debattforum. Det var ju vänligt av en tidning, som man får förmoda eller hoppas är en meningsmotståndare i frågan. Någon replik har jag inte sett till dock, och misstänker att möjligheten att jag själv ska få chansen är lika liten som då jag som representant för Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) begärde replik efter SvD-ägarna Schipsteds ‘debattinlägg’, syftande till att stänga ner nyhetsförmedling på nätet. SvD har mer plats för regeringsvänliga åsikter verkar det, frågan är var de regeringsovänliga då ska tryckas? Här på min egen blogg är de i alla fall fortfarande välkomna.

Slår ett slag för konstig konst. Inte regimkritisk sådan dock.

Varför självklart med en kommunal konstbudget?

För det första är det för mig egendomligt att det måste påpekas, men vad är det som säger att det är självklart för en kommun att köpa tavlor överhuvudtaget? Jag tror visserligen inte att det handlar om någon större andel av det skenande mångmiljardunderskottet som drivs av konstnärliga bidrag, men när fattigpensionärerna växer lika snabbt som underskotten ackumuleras så är det en berättigad fråga, varför konsten är så viktig att den ändå måste få en del av kakan. Min personliga uppfattning är att den är det och jag ska förklara varför snart. Det handlar om skäl som är rakt motsatta kulturministerns.

”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Absolut. Men vad har frihet med kommunala bidrag att göra? Det är ju inte så att modern konst nu är förbjuden, vare sig i Sölvesborg eller i Sverige. Regimkritiska kulturarbetare förs (ännu) inte till arresten. Än mindre de regimvänliga, d v s de som Amanda Lind värnar om – svenska kulturarbetare är ju så lite rebeller de kan bli, mutade medlöpare i det politiskt korrekta åsiktsförtrycket gör de vad som kan förväntas av dem; ren regimpanegyrik för det mesta.

Mp kastar sten i glashus

En replik som vill göra Mp och SD till lika goda kålsupare.

Karin Pihl i GP ger Amanda Lind den replik som SvD måhända förvägrat andra. Huvudpoängen i ledaren är god. Mp:s stenkastande i glashuset är ju öronbedövande – Mp har sedan Alice Bah fick kulturministerposten gjort allt för att politisera vår skattefinansierade kultur, normkritiken är till och med klistrad på tavlorna i Nationalmuseum. “Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande” konstaterar Pihl, och, nej, det spelar ingen roll att deras partiprogram har reviderats, det praktiseras ändå och dess andemening fortsätter genomdrivas i all aktiv politiks handling. “För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen”, påpekar Pihl; det är just vad man också gör och gjort i Sverige, egentligen ända sedan 70-talet – men inte någonsin så flagrant och högröstat som vår nuvarande regim.

Ett halvsekels vänstersväng kräver mer än förment ‘objektivitet’ för att botas.

Men sedan svajar Pihl till. Hon jämställer SD:s politiska ambitioner med Mp:s, vilket är klassisk mittentriangulering. Att utgå ifrån att man har mest rätt bara för att man tar avstånd från ‘ytterligheter’ på båda sidor kölen är egentligen ingen ideologi alls, det är bara fegt. Sveriges kulturetablissemang är mer vänster än journalistkåren, vilket inte vill säga lite. På Historiska muséet sitter Pia Laskar som ‘normansvarig’; hennes bakgrund som Bader-Meinhofmedlem var inte okänd av dem som tillsatte henne, det var en merit. På Riksantikvarieämbetet tillsatte man en kulturarvschef, Qaisar Mahmood, som inte visste något om svensk historia överhuvudtaget, och vars enda merit för jobbet tycks ha varit att att han är utlandsfödd.

Den djupa statens politiska myceltrådar slits inte av bara för att en ny regering tillsätts, som inte längre vill politisera konsten. Den förmenta objektiviteten är ingen motkraft, den signalerar kraftlöshet som i bästa fall tillåter de postmoderna vänsterideologerna att gå i idé, i väntan på nästa tillfälle att breda ut sig. Det räcker heller inte långt att man slutar köpa modern konst i Sölvesborg, det här är en nationell angelägenhet.

Vem ska skattebetald konst gynna? Konstnären eller betraktaren?

Det finns två goda argument varför Åkesson och SD:s kulturpolitik inte ska kallas ‘en lika god kålsupare’ som Mp:s. Som Åkesson själv framhåller, det handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Det vill säga: om man frågar sig vem konsten är till för, dess skapare eller dess betraktare, och kommer fram till att det är betraktaren, så är SD:s kulturambition sakligt och objektivt riktig och helt överlägsen Mp:s. Den nuvarande regimen skulle aldrig låta allmänheten genomföra någon popularitetsomröstning, men det skulle SD kunna kosta på sig, för vi kan vara säkra på att en betryggande majoritet av svenska folket uppskattar gediget utförd traditionell, föreställande konst med djur- natur- och porträttmålning, framför såväl abstrakta som konkreta fitt- och kukmotiv och böjda svenska flaggstänger. Ser vi istället konstnärskollektivet som en verksamhet som är betald för att stötta regimen så vinner förstås Mp – men så vågar de ju inte ens själva framställa saken; det är en uppenbart illegitim användning av våra skattepengar, som få skulle acceptera om målet formulerades så.

Men har en eventuell ny regering rätt att göra ‘samma’ som den nuvarande?

Syftet med konsten måste inte vara att lugna och behaga. Den ska naturligtvis kunna utmana och ifrågasätta också. Men är det besökaren på tandläkarmottagningen som ska känna sig provocerad? Eller är det maktens företrädare i Rosenbad? Dagens s k avante garde ger folket fingret, men smeker regimens åsiktsmånglare medhårs; det ligger inte det minsta av revolt i det. Låt oss anta att vi har en regim med motsatta förtecken installerad 2022. Skulle inte kulturvänsterns ambitioner – då i opposition – i så fall vara mindre missriktade? Jo, men återigen, varför skulle skattebetalarna subventionera den? Ingen ska förbjuda samtidskonsten, inte ens den mest störiga, osmakliga, aptitförstörande, groteska, fula, absurda, provokativa. Ingen ska arrestera eller arkebusera konstnärerna. Men. Om de vill ha betalt ur skattebetalarnas ficka så får de faktiskt göra precis som alla vi andra: tillfredsställa en äkta efterfrågan. Och denna äkta efterfrågan definieras lämpligen just som den svenska allmänhetens. Och det är inte bara ögats tillfredsställelse, utan även själens, som då bör komma i åtanke.

Vad vi behöver: konst som förenar och hjälper både gamla och nya svenskar att hitta den svenska kulturen.

Karl XII:s likfärd, med normkritisk innehållsdeklaration.

Sverige fullkomligt skriker efter konst som anknyter till våra rötter. Den har förnekats en plats i finrummen under mer än ett halvsekel nu, och få svenska konstnärer är vare sig kapabla eller intresserade av att skapa ny sådan. Motiv som visar vårt land och ‘svenska folkets underbara öden’, som förra seklets okrönte läroboksförfattarkung, Carl Grimberg, skulle ha sagt. Motiv som samlar oss kring en kultur som är bra för landet och bevisligen nyttig för oss själva – och som vi vill att även invandrare ska kunna hitta och uppskatta. Sådana motiv är viktiga att spridas för att så många nya svenskar som möjligt ska få chansen att förstå vad Sverige och svensk kultur egentligen är och har varit.

Den ambitionen motiverar både en kommunal och nationell budget, helt enkelt eftersom den är bra för Sverige. Rent objektivt sett.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Fly Sverige?! MSM har börjat använda högerns verklighetsbeskrivning. Inget annat är nytt.

När Löfven nu hånas över sin insats i Agenda, så ska man fråga sig varför. Det han sagt och gjort innehåller egentligen inga nyheter alls. Så här har Löfven – med lite periodvis vacklande och velande – låtit i alla år. Det är hur MSM agerar som vi har anledning att lyfta på ögonbrynen över. Det – och bara det – är det nya.

Nytt. Och gammalt.

Javisst är det oförlåtligt korkat att kläcka ur sig något sådant. Precis som det var för två år sen. Och fem. Och tio. Men då hejade MSM bara på.

DN har en lång artikel om hur den organiserade brottsligheten i Malmö fungerar. Om hur en butiksägare misshandlas och slängs ut från sin egen butik, varefter de kriminella helt sonika fortsätter verksamheten, tar betalt kontant eller via swish, fyller på från lagret med nya varor, som om de ägde butiken. Förutom att detta är chockerande på alla sätt, så är det inte heller nytt. Händelsen inträffade 2017 och inträffade efter flera hot och misshandlar. Det står inte ett ord i artikeln om att de kriminella straffats. Däremot att butiksägaren av rädsla och hänsyn till sin familj tvingats flytta utomlands. En två år gammal skandal, som nu slås upp stort av DN, världsledande samvete i det värdsledande samvetslandet Sverige. Det nya? Att DN skriver om det. Det oförändrade? Att ingen gör något.

Fly Sverige!? Världens tryggaste land? Ja, nu är tanken väckt även på DN.

Nej, någon referens bakåt till artikeln DN skrev då det begav sig finns förstås inte, för DN skrev inte om detta. Att någon flyr Sverige för att det är för otryggt här?! För att politiker, polis och domstol inte förmodas kunna göra något åt det. Ni hör väl hur illa det rimmar med pk-verkligheten, det betyder ju att Sverige kanske inte är världens finaste land! Det var en skandal som måste tystas, säkert eftersom vi ju hade kunnat råka tycka illa om förövarnas etniska grupptillhörighet. Undrar om det kan tänkas slå någon på DN, att anledningen till att mannen tog sin familj härifrån även kan ha berott på medias notoriska tystnad? Att ingen skrev en rad och att brottet fick kod 291 (allt misstänkt flyktingrelaterat är – fortfarande – hemligstämplat av polisen) och hamnade i arkivet? Det är inte bara politikernas svek att detta tilläts hända, glöm aldrig det, Dagens Nyheter! Men jag tror minsann att just detta är ett av syftena med den här artikeln. Att DN-journalisterna håller på att skapa en ny bild av hur deras rapportering ska uppfattas, både av oss läsare och av dem själva, när de tittar bakåt i backspegeln.

‘Jönssonligan’

Förändringen är glidande och subtil, allt annat hade varit för uppenbart. Och den där etniska tillhörigheten skriver man för säkerhets skull inget om nu heller, den är fortfarande irrelevant – här är DN fortfarande på Löfvens sida. Polisen som redogör för brottet bagatelliserar det och jämför med Jönssonligan. Han kallar det unikt, men medger att gängen snarast har gjort det till modus operandi vid razzior eller då de är jagade, att kuta in med knarket i butikerna. Att man med hot tar över legitima affärsverksamheter för att utnyttja dem som distributionscentraler – att detta pågått länge och att mörkertalet är stort: ingen vågar ju vittna. Allt sånt där som vi förr förknippade med maffia i Italien och amerikanska filmer. Men det är här i Sverige det faktiskt sker.

Nu är allt så bra. Alla gangsters är döda eller bakom lås och bom.

DN växlar sedan spår och hittar en invandrad butiksägare som kan förmås att påstå att det är bättre idag än det var då. Jamensåbra! Då kan vi vända blad och gå vidare, allt är löst nu! Som en läsarkommentar skrev: snart är det bara DN som håller på Löfven. En annan skrev: ‘att läsa DN är som att titta på ett konstverk med en enda färg’. Just så. Och den färgen är rödrött.

Demografin, dumbom.

Nej det är inget nytt med den här kriminaliteten. Sådant här startar inte hux flux från ingenstans. Det krävs tid för att mögelmycelet ska sprida sig in i varje litet skrymsle av samhället. Malmö ligger 10-15 år före Stockholm och Göteborg, med 55% män i åldrarna 15-45 som har utländsk bakgrund, de övriga två storstäderna har 44% och varje år ökar andelen med ca 0,7%. Ökningstakten tenderar dessutom att vara exponentiell – i Malmö är den snabbare. Det beror främst på demografin och de utlandsföddas höga nativitet. Snart kommer vi nog dock att utsättas för en synvilla; för när andra generationens invandrare föder den tredje så kommer de att räknas som etniska svenskar, och då kommer andelen ‘med utlandsbakgrund’ att börja minska – rent statistiskt. En ren illusion.

DN försöker vända och skapa ett alibi. Samtidigt som man vill fortsätta låtsas vara lojaka med S och deras statspajas.

Så artikeln som DN skrivit ger nu alltså faktiskt Löfven möjlighet att referera till hur bra det börjar se ut igen, efter ‘svackan’ 2017. Så här har MSM under snart två decennier agerat stödplank åt alla politiker som velat finna tröst i bomullsinvaggande skeva (och genuint falska) urval av verklighet. Så vad är nytt? Att man inte längre blir trodda.

Nej, det är ingen som tror på att det ska bli – eller redan har blivit – bättre. Det vet nog DN och därför är det svårt att tolka artikeln som ett stöd för Löfven, snarare ett nödtorftigt försök att låtsas vara fortsatt lojal med gamla PK-värderingar.

Kanske är DN:s reportage faktiskt inte ens menat som annat än den meningslösa kuliss den framstår som. DN försöker utföra ett reptrick där de fejkar fortsatt lojalitet till SAP och deras statspajas, samtidigt som de med sin rubrik frigör nya tuffa motvindar att blåsa kallt rakt mot den pk-position Löfven återigen flytt in i. I en läsarkommentar är det t o m någon som fick sitt första ‘Jimmie-moment’, och en kvinna känner sig ‘för en sekund’ som en Sverigedemokrat. Min gissning är att det handlar om någon som sannolikt stått långt, långt bort från sådana tankar tidigare. Båda får också många gillningar, tänk, av DN-läsarna.

Det låter som att det gjorde ont, Susanna!

Men att notera är också att DN IFrågasätt granskat bådas kommentarer (den gröna bocken visar det). Någon ansåg alltså att de bröt mot reglerna – de var uppenbarligen inte önskvärda. Och när en man påstår att SD varnat för detta för länge sedan, så är det två som säger emot, bland dem den notoriske S-propagandamaskinen Lars Gröndahl. “Nej”. “Det har de inte alls gjort”. Och även demnterarna får sina gillningar. Det nya? Indirekt så har förnekarna alltså accepterat att det som händer faktiskt händer. Nu har de retirerat. Men bara ett steg till nästa skyttegrav, där det handlar om att SD minsann inte är bättre än några andra. Det oförändrade? Etnicitet och invandring är lika tabu att tala om som någonsin förr. I alla fall om den påstås ha ett samband med kriminaliteten.

Att femton läsare gillar Johans kommentar – och att Ifrågasätt inte tar bort den – gillas inte av dem som vet att artikeln ger SD och alla invandringskritiska ännu mer vatten på sin kvarn. Oavsett om det varit DN:s verkliga syfte eller ej, så hjälper det inte att låtsas som att ‘det är på väg att vända’ eller, ännu värre, att ‘det redan har vänt’. Ingen (nästan) tror på detta längre. Inte heller den som krävde att Ifrågasätt skulle censurera.
Bland DN-läsarna anser nästan hälften att SD aldrig varnat för konsekvenserna av massinvandringen. Samma läsare som lika envetet hävdar att kriminalitet och invandring inte hänger ihop?

Pk-isternas förmåga att bortse från uppenbara samband är exakt lika stor som oförmågan att göra något åt problemen. Exakt lika, eftersom det är först när man vill se, som problemen kan lösas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Tipping point. Malmö och Sverige har nått den, det har inte Tyskland.

Dagens Nyheter Söndag. Den politiskt så korrekta blaskan är fullkomligt proppfull med artiklar, notiser och reportage om våld och kriminalitet. Danskarnas beslut att stänga gränsen. Bomber hittade i tullen. Man som skjuter vilt i en lägenhet i Sundberg. ‘Bilrån’ som i själva verket handlar om intrång i privatbostaden och under mordhot avtvingande av bilnycklar. Sådana har det skett flera stycken av bara under senaste veckan – i ‘Nordvästra Stockholm’, en term som brukar fungera som täcknamn för Järvafältet, men här är det tvärtom; Viksjö i Järfälla är inget ghetto och inte Bromma heller. Men det är hit de kriminella nu utsträckt sina jaktmarker.

Rapporteringen i sig självt är dock ett sundhetstecken, inte för Sverige, men för Dagens Nyheter. Ett uppvaknande är på gång. Särskilt lovande är ett reportage av Lina Lund, som jämför Sverige och Tyskland, och då särskilt Malmö vs. Berlin. Den tyska huvudstaden har en befolkning som är ungefär tio gånger Malmös. Här sköts tre (3) människor ihjäl förra året. Och antalet sprängdåd i Tyskland är så få att det saknas officiell statistik. I Malmö sköts tolv (12) människor under samma tid, dvs ca 40 gånger fler per invånare. Och antalet registrerade sprängdåd var 45. En siffra som med råge kommer passeras i år.

DN full med rapportering om brottsligheten.
Det verkar som om brottsligheten är hemmagjord.
Men vem som orsakar den vet man inte. Inte på DN..

Drogerna Löfven? Seriöst?

Som Lund konstaterar är det nu drogerna som sedan en tid är Statspajas Löfvens favortiförklaring till våldet i Sverige. Konsumtionen i välbärgade villaområden som Djursholm göder den lönsamma men olagliga droghandeln och skapar dödlig konkurrens. Se där, en fin teori, tyckte – oväntat! – den svenska polisen, som lydigt rapar upp samma budskap på sina presskonferenser: “Vi tror att droghandeln är en stor anledning till att vi ser skjutningar i Malmö, framför allt cannabis”, sade polismästare Stefan Sintéus i samband med mordet i veckan på en 15-årig pojke. Men, som Lund konstaterar; Berlin är översvämmat av droger. Knarkförsäljningen är så besvärande och sker så öppet att parkförvaltningen gjort försök med att måla rosafärgade rutor där langarna skulle hålla sig. Det gick inget vidare. Ändå skjuts det inte här. Inga bomber sprängs.

Malmö ligger nära kontinenten. Och barnfattigdomen är stor.

Kvällsposten 13/1 2017. Ygeman yrar om farorna på kontinenten.

För bara något år sedan var sossarnas favoritförklaring till dåden i Malmö att staden låg ‘så nära kontinenten’. Lund har förtjänstfullt plockat fram citat från såväl Malmös polisområdeschef Erik Jansåker (till Sveriges radio) som kriminologen Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet (till TT). Så sent som för två år sedan ansåg den stora clownens sidekick, Anders Ygeman, att ‘närheten’ var värt att nämna igen. Han såg också den sociala klyftan som en förklaring och ansåg minsann att utvecklingen hade börjat vända! Barnfattigdomen är fortfarande ett huvudspår i de svenska experternas förklaringsmodeller. Men klyftorna är stora också i Berlin, ja barnfattigdomen är ännu större: här lever en tredjedel av alla barn i familjer som är beroende av socialbidrag. Tyskland är kontinenten, med landgräns mot nio andra länder. Och nu i veckan stängde alltså Danmark gränsen till oss, inte tvärtom. Det är närheten till Sverige som är faran.

För tyskarna är vi Bullerbyn. Men varför skjuter vi då ihjäl varandra?

‘Svensk som svensk’ – ur tyskarnas synvinkel har bullerbyinvånarna plötsligt börjat skjuta varandra utan anledning. Lund vet inte vad hon ska svara. Det hade nog många av oss andra kunnat.

Sverige är inte längre ett föregångsland eller förebild ens i Tyskland, landet där ledande befattningshavare (läs: Merkel) fortfarande ändå gör vad man kan för att ta efter vår politik. Och när de frågar om vad händer, så är kanske en DN-journalist inte rätt kvinna att svara. “Jag vet inte vad jag ska svara”, säger Lund, som avslutar sin artikel med att ifrågasätta även SD:s förklaringsmodell:

“Och Sverigedemokraterna, som i opinionsmätningarna tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti, skyller våldet på ”den ansvarslösa invandringen”. Men även Tyskland har tagit emot många asylsökande de senaste åren, och tyska storstäder har sedan tidigare problem med så kallade parallellsamhällen.”

Tipping point. Tyskland har inte nått den ännu. Men det har vi.

Längre än så kommer inte DN i sin verklighetsbeskrivning just nu. Men det finns ju en skillnad mellan länderna som Lund inte vågar tala om (det finns ju fortfarande gränser för vad som får sägas på DN). Sverige har länge tagit emot flest asylsökande i hela EU. Tyskland ligger högt, men Sverige är i särklass. Och Sverige har idag en mycket större andel befolkning med rötter i utlandet – totalt över 30%. Enligt FN-statistik hade Tyskland år 2013 11,9% ‘invandrare’ och Sverige hade 15,9% vid samma tidpunkt. Båda länderna alltså en rejäl bit ovanför de ca 11% som amerikanske presidenten Theodore Roosevelt i början av 1900-talet bestämde var gränsen för hur mycket invandring USA tålde. En viktig skillnad gentemot Tyskland, förutom att Sverige låg sannolikt tre mycket väsentliga procentenheter högre, var att våra invandrare till övervägande del kommit under de senaste två decennierna, medan Tyskland ackumulerat invandrare i form av ‘Gastarbeiter’, under hela efterkrigstiden. Vi har varken hunnit eller velat integrera dessa nytillkomna.

Eurostat. Sverige har under hela 2000-talet ackumulerat fler flyktinginvandrare än något annat EU-land. Även Tyskland.

Diagrammet ovan visar heller inte hela sanningen. Den är värre. En annan skillnad är nämligen att vi fortsatt att ta emot stora mängder som inte formellt räknats som flyktingar; anhöriga och (lågkvalificerad) arbetskraft från samma områden. Den stora nedgången efter 2016 är alltså en chimär; förra året tog vi emot 123.000 invandrare och vi ligger över 100.000 nytillkomna även i år – vilket också är vad Migrationsverket räknar med att vi ska fortsätta göra framöver. Andelen muslimer i Tyskland förväntas vara knappt 20% av befolkningen år 2050. Samma år skulle Sverige nå över 30%, enligt samma prognos. Och i Malmö är andelen män 15-45 år med utländsk bakgrund 55%. Stockholm och Göteborg ligger 11%-enheter efter. Om femton år är Stockholm där Malmö är nu och var Malmö är vill vi inte ens veta. Om vi inte vill sätta denna utveckling i samband med det ökade antalet sprängningar och skjutningar, bilbränningar och skolbränningar, överfallsvåldtäkter, grova hemfridsbrott och barnrån där förövarna skär öronen av sina offer, ja då lär vi få fortsätta leta efter förklaringar i all evighet.

Lina kommer få fortsätta fråga runt om hon inte köper Åkessons förklaring.

En allt större andel av dem som lever i vårt land saknar förankring i den kultur vi har haft här. De kommer från en kultur där våld utgjort en naturlig ingrediens och där förtroendet för såväl samhälleliga institutioner som okända människor är nära noll – av goda skäl. De har nu blivit så många, så snabbt, att de förändrat också våra institutioner, vår syn på vår nästa. Det säger sig självt att en liten förändring inte ger effekter som omedelbart resulterar i skjutningar och sprängningar. Samtidigt så är det lika givet att man vid en viss punkt (tipping point) riskerar att samhället förändras i grunden. De fundament rättssamhället vilar på skakas sönder, och den förändrade demografin blir för var och en tydlig varje gång man går ut på stan.

Med den demografi vi nu har är det uppenbart att Sverige har nått en tipping point. Svenskarna har inte kontroll. Det är från Sverige faran kommer.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Swedish MSM, like Dagens Nyheter (DN) Sunday, is inundated with news about horrible crimes. This is healthy – nt for Sweden – but for DN. In Germany, the second mot political correct country in Europe, one closely monitors what is happening in our small Astrid Lindgren fairytale ‘Bullerbyn’-country but cannot find any answers.

Lina Lund, DN:s correspondent in Berlin, is at least doing a good job checking off the explanations that won’t do. Löfven, our Prime Clown, is still trying to blaim well situated youth and their consumtion of drugs, but Germany is much worse in this respect. The same goes for socioeconomic factors, as child poverty – much more frequent in Berlin than in Malmö. Even more absurd is it when leading social democrats as Anders Ygeman, as well as high ranking police spokesmen and criminologists blame Malmö’s proximity to the continent. Germany is the continent. Even so the number of deadly shootings in Berlin was 40 times less than in Malmö last year, and bombings are so scarse that there is no official statistics.

Why then? Lund rethorically asks, and add that Germany also had its share of refugee immigrants. This is clearly still where the limit goes in a leftist liberal paper. The obvious difference is that Sweden has accumulated much more of the same in a much shorter timeframe. We still do, since those that formally counts as refugees only accounts for a smaller part of the total; the decrease in the curve after 2016 is thus a chimaera – the Migritaionverket forecast is that we will continue to import about the same amount, above 100.000 people, each year in the years to come. One percent unit of our total population, every year that is. And there is a tipping point. That has been reached in Malmö, and we can sense it also in the rest of the country. The forecast looks far less than good, since so many still refuse to see the reality as it is. In 15 years Stockholm and Gothenburg will have reached Malmö’s level of men with foreign background, 55% in the age group 15-45, the most crime active age. Where Malmö is by then nobody wants to know.

Publicerad av — 2 kommentarer

YO – Yttrandefrihetsombudsmannen är född.

Yttrandefrihet kan bekämpas på många sätt. Ett är att okynnesanmäla gamla tanter för förtal. Den s k Näthatsgranskaren, Tomas Åberg, har satt detta i system. Det är mycket sinnrikt uttänkt. Istället för att ge sig på Joakim Lamotte som på sin blogg sprider information (som är fullständigt sann) om Tomas Åberg, så ger sig Åberg på dem som delar denna information. Upp till ett halvt basbelopp, vanligen 19.000:-, vill han ha för inte gå till domstol. Tanterna, som oftast inte har varit i en domstol i hela sitt liv och som hör till den allt mindre grupp människor i Sverige som fortfarande har respekt för både lagen och polisen, drabbas ofta av sådan panik att de betalar direkt. Alternativt driver Åberg saken genom att stämma, för att visa att han menar allvar och skaffa referenspraxis. Ett antal sådana mål pågår och några har avgjorts, sorgligt nog hittills till Åbergs fördel. Det senare beror sannolikt inte främst på domaraktivism, utan på att ingen av tanterna har sett till att skaffa sig bra rättshjälp, sådan kostar ju nämligen en hel del, och alla känner heller inte till att de också normalt kan få en del av kostnaden betald ur hemförsäkringen.

Yttrandefrihetsmannen – rättshjälp pro bono i principiellt viktiga mål

Men nu är det dags att sätta stopp för den här cyniska verksamheten. Det är en av uppgifterna som den nyinrättade Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) har åtagit sig. Ordförande Ola Bengtsson är pensionerad advokat och huvudsakligen den som kommer lägga tid, pro bono, för dessa fall och liknande behjärtansvärda ändamål. Det handlar om att vinna prejudikat i s k förenklade mål avseende förtal; bl a så att man inte ska kunna driva tusentals identiska processer för vad som stammar ur samma ursprungshandling. Vad gäller s k NGO:s (privata aktörer finansierade av staten för att sköta myndighetsliknande uppgifter), sådana som Näthatsgranskaren, så är det också viktigt att det fastslås att dessa är offentliga personer som måste tåla i princip allt sådant som sägs om dem så länge det är sant – allmänheten har rätt att få veta om någon t ex skulle vara djurmisshandlare eller pedofil; de betalas ju av skattemedel och vi måste få hela bilden klar för oss; om de har den vandel som krävs. YO ska genom Ola alltså försöka dra en gräns mellan NGO:s och kändisar i största allmänhet, som inte räknas som offentliga personer och därför har rätt till större privat sfär, så långt kändisskapet medger. Det ska nämnas att YO också har fått kontakt med fler jurister som lovat hjälpa till och att vi hoppas att ännu fler vill engagera sig – både för att ge rättshjälp i enskilda fall, men också för att driva principiellt viktiga frågor. En ännu större uppgift än förtalsfrågan är en reformering av Lagen om hets mot folkgrupp, (LHMF), som idag inte bara luckrar upp yttrandefriheten i största allmänhet, utan även tolkas av domstolarna på ett sätt som diskriminerar medlemmar av den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. Generellt, men också i situationer där sådana de facto befinner sig i minoritet; t ex i utanförskapsområden, där ‘svennar’ och ‘svennehoror’ kan behandlas på ett sätt som lagen inte skulle acceptera om det hade gällt invandrare.

YO ska arbeta internationellt

Tongivande i arbetet med YO:s tillkomst ska nämnas Öystein Rönne, Åke Thunström, Daniel Svensson, Tage Perntz, Per Borg, Pär Tysklind och säkert fler som jag just nu glömt. Även jag själv är faktiskt med på ett hörn. För den snygga och lättidentifierade loggan (som går att köpa tillsammans med t-shirt) och hemsidans utformning – Yttrandefrihet.nu – svarar byrån Etablissemanget (Jonas W E Andersson och Magnus Fermin). Deras bransch är fylld av människor som tycker att uppdrag från t ex SD inte bör accepteras och jag tycker Jonas ger utmärkta svar på vad man ska tycka om det i branschtidningen Resumé; bara det faktum att Jonas fick komma till tals innebar förstås att de mest rabiata dödgrävarna även vill ta avstånd från Resumé, trots en rätt tuff intervju – vänsterns repressiva beteende tycks i dagsläget sakna gränser.

Föreningens initiativtagare och primus motor är Jan Sjunnesson (sekreterare) och tillsammans med Ola gav han det inspirerande tal om föreningens syfte, som jag försöker rekapitulera här. Inte minst viktigt är att hålla en internationell utblick och kanske ännu mer så att rapportera om tillståndet här, så att det uppmärksammas av andra. Det är utanför Sverige vi kan få vårt bästa stöd och finna exempel på lyckade strategier. Förebilden för svenska YO är systerföreningarna framförallt i Danmark och i Norge, där man kommit mycket längre än vad vi har gjort ännu så länge, i att etablera en försvarsfront mot den massiva anstormning som vi nu ser från antidemokratiska rörelser i hela Europa, och allra värst i vårt land. Framförallt i Danmark är man sedan länge en respekterad samhällsinstitution av samma slag som t ex JO och KO är i Sverige, målet är förstås att även svenska YO ska nå samma position.

Ola Bengtsson, YO:s ordförande, och Jan Sjunnesson, YO:s sekreterare.

Men resan dit är långt. Vår invigningsceremoni avhölls i Pressklubbens källare, men bevakningen från MSM:s sida var exakt lika med noll. Att journalistförbundet har en ‘SD’-paragraf som förhindrar personer med ‘fel värdegrund’ att sitta i styrelsen är ju närmast ett absurt skämt, när man betänker att det är denna kår som gör anspråk på att vara yttrandefrihetens främsta försvarare och genom åtnjutandet av möjligheten till sin yrkesutövning, fri nyhetsförmedling, tacksamt borde påminnas varje dag om dess förtjänster. Men så ser det alltså ut. Antidemokraterna har fina namn på sig själva och kallar sig gärna antifascister, värnare av klimatet, eller känner sig helt enkelt bara kränkta, men deras recept är konsekvent att få tyst på sina motståndare – och de har ofta både statsmakter, domare och myndighetsaktivister i ryggen.

Svarta listan

En annan viktig uppgift är att peka ut de som visar särskild hänsynslöshet och som begår flagranta övergrepp avseende just andras rätt att yttra sig: dessa hamnar på YO:s Svarta Listan. De som gör sig förtjänta kommer drabbas av plumpar och de som samlat på sig flest nomineras till en särskild gala, preliminärt sannolikt avhållen i samband med den årliga föreningsstämman. De slutliga ‘vinnarna’ kommer sannolikt inte själva vilja närvara, vilket är själva poängen: vi tror faktiskt att inte ens tystnadskulturens mest rabiata förespråkare vill hamna högst på listan, vi tror också att mer moderata element kommer försöka att undvika att få någon prick på sig alls. Tävlingskategorier är ännu inte slutligt bestämda men det kommer troligen att delas ut ett pris till medieföretag, ett till myndigheter och ett till företag inom det privata näringslivet. Möjligen även ett till kommuner och landsting. Vi kommer också ha individuella priser inom respektive kategori och kanske även ‘värsta utländska bidrag’. Så kom in med era tips och motiveringar!

Nyhetsbevakning – exemplet SvD/Schibsted

Ordföranden (YO) och Sunt Förnuft.

Jag har själv haft äran att vara med på ett hörn, för att skriva texter i aktuella frågor; nyhetsbevakning är alltså ännu en del av föreningens löpande verksamhet. Ett av mina bidrag ser ni nedan; bemötande av det famösa utspelet i SvD, som upplät sin debattsida åt ägarna, Schibsted, för att där låta dem argumentera för minskad yttrandefrihet på nätet. Dubbelfel m a o. Motrepliken ser ni här (tidigare artikel, nu hårt beskuren, till det bättre):

När ägarna Schibsted får använda sin tidning som anslagstavla för sina yttrandefrihetsinskränkande åsikter. SvD:s första plump på Svarta listan.

SvD upplåter sin debattsida som anslagstavla för ägarna att propagera för minskad yttrandefrihet på nätet. Det är dubbelt illa. Men visst finns poänger. Plattformarna är inte neutrala. De har interna policies som är långt mer inskränkande än lagen och som används skevt. Det finns också en mängd s k NGO:s, entreprenörer finansierade av svenska staten, utrustade med myndighetsliknande funktioner (Näthatsgranskaren, #jagärhär, Juridikfront m fl). Självpåtaget och med egna riktlinjer bevakar de vad de anser bryta mot ‘den rätta värdegrunden’ – men ser mellan fingrarna med vänsterns hat och det frikostigt utdelade rasistkortet. Är du till höger tystas du istället med massblockeringar eller – när policybrott inte kan påvisas – s k shadow banning, då ingen kan se dina inlägg.

Men Schibsted budskap är märkligt nog inte att alla ska spela efter samma regler, utan det motsatta. För att understryka sammanställer man ‘hat och hot’ som om båda är olagliga och lika oönskade. Detta budskap gör MSM allt för att nöta in, med regeringens goda minne. Men hat är lagligt och måste få fortsätta att vara det, eftersom: 1. hat till skillnad från uppvigling (som redan faller under allmänt åtal) inte är handling, utan snarare fungerar som en säkerhetsventil, 2. det är fullt legitimt att hata sådana som Hitler, Stalin och Mao, och 3. ingen är mindre kvalificerad än makten själv att avgöra vad som är hat eller motiverad kritik.

Fake news är dåligt för alla. Det krävs mer informationssökning och vi begår misstag när vi inte kan lita på våra auktoriteter. Men MSM har sig själva att skylla. Sluta driv åsiktsagendor på nyhetsplats. Sluta tysta ned allt som ger SD och högern rätt. Sluta blåsa upp Greta-happenings, samtidigt som 500 forskare utmanar IPCC utan att det berörs med ett ord. Som exempel.

Schibsted kastar sten i MSM:s glashus och använder fula knep. Plattformarnas skandaler har förstås inget med debatten på nätet att göra. MSM vill ha monopol på yttrandefriheten, samtidigt som man själva har missbrukat den, utan kännbara sanktioner. Det är klart att Schibsteds ståndpunkt därmed blir en ohållbar paradox.

För Yttrandefrihetsombudsmannen

Magnus Stenlund, jurist, civ.ek.

Hoppet om att Svenskan skulle ta in detta var kanske inte så stort, men SvD Brännpunkts ansvariga, Carina Stensson, gav i alla fall ett svar – som jag returnerade med en snyting. Det kändes skönt! Nu får ni hjälpas åt att dela detta duktigt, så att vi når de utlovande 50.000 visningarna, detta bör alla SvD:s läsare få se – tidningen har härmed också skaffat sig den första plumpen på Svarta Listan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Yttrandefrihetsombudsmannen (YO), is a newly started no profit enterprise with the purpose of standing up for freedom of speech in Sweden. YO:s main activities are (in no particular order) 1. pro bono help in precedent cases and other juridical matters of principal concern, specifically with a goal to limit slander processing and transforming the practicing of the Law against Hateful Acts towards Ethnic Communities (Lagen om hets mot folkgrupp), 2. international networking and reporting, 3. Blacklisting, and 4. News coverage. YO Chairman is Ola Bengtsson and Jan Sjunnesson is secretary and primus motor.

My own part is to contribute with articles, like the one summaried below: giving the owners of Svenska Dagbladet (SvD, Svenskan) a replica on their debate article about how to reduce freedom of speech on the internet. Unfortunately but not very surprisingly SvD did not chose to publish YO:s arguments against their line of reasoning, so I published it here instead. My main points:

Chairman & Common Sense.
  1. there is no need for further control and limitations. MSM is exaggerating the need for action in order to shutdown a strong competitor; there are in fact already too many self appointed government financed NGO’s who act as speech polis and threatens people with law suits, legal penalties and even jail. With no other purpose than to scare people to silence. This development must instead be reverted; the platform’s power should be reduced, but only so, that a fair balance and objectivity is reached, all opinions are to be treated fair and not skewed towards the left, so that only right wing opinions are censored.
  2. the word pair hat & hot (hate & threats) is insidiously used in order to restrict all kind of opinions regarded as ‘hate’. But hate needs to be allowed: i) otherwise people are more, not less, prone to use violent actions instead of words; ii) morally so, because there are individuals and ideologies that deserves to be hated, like Mao, Stalin and Hitler, and, most importantly, iii) who are to decide what is hate or not? No one is less qualified than the regime who is in power.
  3. Fake news are bad for every one. But MSM needs to do their homework before accusing others. To regain their trustworthyness they must stop the self censoring of matters considered to favour not politically correct opinions and stop using the news section for spreading opinions that the journalists personaly embrace.
Publicerad av — Lämna en kommentar

Bombstopp snart? Vänsterns kolportörer anar ljuset i tunneln.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Och notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Totalt grundlöst antagande.

Proffstyckarna på DN Ifrågasätt

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl et al

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot.

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft