Kategori: svensk kultur

Publicerad av — Lämna en kommentar

Den Alternativa bokmässan – Megasändning av alternativmedias största evenemang någonsin.

Imorgon kl 11: FILMPREMIÄR för den Alternativa Bok och Mediemässan

Det här är nog första gången alternativmedia samlas till en sådan här stor gemensam tillställning, som dessutom filmas i sin helhet. Att förhandsintresset varit så stort från systemmedia visar väl kanske bättre än något annat hur stor betydelse detta har och kan få; rädslan för att man på detta sätt kommer ta ytterligare marknadsandelar och med denna enade front bli svårare att skjuta ner, är uppenbarligen betydande.

Taktiken att splittra genom att försöka peka ut någon som mer ‘högerextrem’ och ‘rasistisk’ än någon annan har varit mycket effektiv. Men här låter sig ingen skrämmas av det, här är man på samma mässa, under samma tak och visar att man inte bryr sig längre. Funktionen med detta är två: dels är det helt enkelt så mycket svårare att få brunsmetningen att fungera när ingen bryr sig om den, dels är det naturligtvis så att det personliga mötet skapar nya kontaktvägar och stärker och skapar nya band.

Se den på Exakt24 eller Swebbtv – hela eventet kör från 11-18!

Mycket intressanta föredrag och paneldebatter ca 25-30 min långa, varvade med 4-5 min långa inspelningar där olika författare får ge en personlig hälsning till er. Själv deltar jag förstås också, dels i en paneldebatt om hur de digitala medierna förändras för oss bloggare och dels intervjuas jag om de två viktigaste projekten vi har framför oss: på kort sikt EU-stöldpakets-projektet, skriv under listan!

På lång sikt: den nationella identiteten, som måste stärkas och där mitt bokprojekt behöver lyftas för att kunna få den finansiering som krävs och bli det fundament för detta som det är tänkt.

Magnus Stenlund

swish 070-763 97 02 Den som swishar 60:- eller mer, samt sin mailadress kommer få tillbaka en e-boksversion av Den Eldrökta i ny upplaga. Inbetalningen kommer också ses som en intresseanmälan för pappersupplagan, såvida annat inte särskilt framhålls.

länk till Nej till de gigantiska stödpaketen – här skriver du under!

Publicerad av — 1 kommentar

När Stockholm stöps om i den postmoderna sleven så blir det förort även av innerstaden

Redan som liten fascinerades jag av kvarterstaden innanför tullarna. Jag var och är ju inte ensam om det, det är i stort sett bara arkitekter och stadsplanerare som inte håller med. Men inte heller de väljer funktionella Vällingby framför Stockholms innerstad, när de röstar med fötterna. Och hur många av dem bor i Skärholmen?

40 års exempellös tillväxt – en fantastisk möjlighet till stadsutveckling som har gått till spillo

Stockholm har växt med en och en halv miljon människor sedan 80-talets början. En fantastisk möjlighet för stadsutveckling. Men som inte märks på mångfalden (ett ord som stulits för något annat, men som jag här vill ta tillbaka). Tvärtom: antalet butiker har växt, men de säljer ju alla samma saker och ser likadana ut. Antalet hus har blivit fler, men de nya ser snarlikt ut i varje vinkel. Räta sådana, sterila, gråbruna. Och miljöerna har också blivit mindre varierade. Det schabbiga, nedgångna och förfallna är överslätat och bortsopat. Rörelsen och förändringen är noga reglerad och tvångsanpassad in i döda enklaver, återvändsgränder och trettiozoner. Tråkigt, dött, fantasilöst. Som små miniförorter trafikregleras alla nya innerstadsområden sönder, allt för att den hatade bilen inte ska få plats.

Tryggheten finns inte i de räta linjernas sterila miljö.

Men är de räta linjerna något som får oss att må bra? Känner vi oss tryggare? Nej. Det finns vetenskapliga bevis för att vi mår sämre i dessa miljöer. Och andelen människor som svarar nej i de årliga trygghetsundersökningarna växer mycket riktigt exponentiellt. Ännu viktigare fråga: ÄR vi tryggare? Nej. Den absurda nollvisionen i trafiken matchas nämligen inte av någon motsvarande vision när det gäller brottsligheten.

Den förbjudna vurmen för det gamla

Så varför är det otillåtet att kopiera det som är bra? Kvartersstaden byggdes runt och före det förra sekelskiftet, i mina ögon står sig ingenting som kommit till därefter ens nära i en jämförelse. Betalningsviljan för en lägenhet i sekelskifteshus visar att fler tycker som jag. Men att upprepa dessa framgångskoncept när nytt byggs är helt tabu. Man fnyser föraktfullt åt ‘nostalgin’ och ‘bristen på nytänkande’ när sådana förslag kommer upp. Visst vore det trevligt om svenska arkitekter var något annat än – i bästa fall – mediokra liktänkare. Men när man inte har kreativitet nog för annat än fler gråbruna lådor, så kanske man borde inse sina begränsningar? Inse att efterapningar av mästarna är bättre än efterapningar av varandra?

Måste höga hus vara så fula som i Stockholm?

När man bygger i Värtahamnen så kommer samma misstag upprepas istället – ännu en gång. Och när man bygger högt, varför tittar man inte på de skyskrapemiljöer som faktiskt fascinerar oss; en skyline som får oss att hissna och som vi beundrar? Frank Lloyd Wrights Chicago, Art Deco och New Yorks fantastiska blandning av gammalt och nytt skulle mycket väl kunna återskapas vid Värtan. Det mycket, mycket stora, det moderna och gärna hissnande höga är fortfarande saknat eller rumphugget i Stockholm, feltänkt och fultänkt. Varför går det inte att bygga höga, vackra hus här?

Lena Andersson skriver en artikel om eländet i DN. Hon är en av få i det vänsterliberala gänget där som har ett eget tänk och vågar höja rösten. Hon vågar t o m kritisera självmordsskydden som tagit bort den hissnande vackra utsikten på Västerbron. Men av läsarkommentarerna förstår man varför ingen politiker någonsin igen kommer våga ta bort dem. Varje ny självmordshoppare skulle räknas dem till last. Och när det gäller avvägningar, t ex lösningar med horisontella, mjuka nät som fångar upp dem och som skulle ta bort den psykologiska lockelsen, ja, sådana görs inte alls. Renlärigheten är allt. Nedan min egen kommentar till Lena (som faktiskt inte censurerats):

Gentrifieringsgettot

När det högsta målet är att undvika alla incidenter så är det ju bara en tidsfråga innan privat biltrafik innanför tullarna förbjuds helt och hållet för andra än dem som redan bor där.

Allt stök, allt storstadsmässigt, inklusive byggkranar och nedgångenhet, förfallna hus och miljöer, måste bort, i gentrifieringens namn. Tiden ska helst stå still även den och allt göras om till ett museum.

Det är ‘de goda’ (och välavlönade) barnfamiljemödrarna inom media och humanjuridik som bestämmer och deras avmaskuliniserade män som nickar och verkställer.

Det enda jag kan gotta mig åt när mitt Stockholm avkönas, är att reservatet inte länge till kommer behålla sin attraktionskraft, med denna formel. Den nya trenden med hemarbete lär hjälpa till och handla gör vi ju alla på nätet.

Bombslängarna slipper ni däremot inte. Inte förnedringsrånarna eller gruppvåldtäktsmännen heller.

Vägen tillbaka är inte heller rolig. Avgentrifieringen kommer kunna gå snabbare än någon önskar och med alldeles fel drivkrafter, Kungsholmens strandpromenad är ett tecken i tiden.

Hej Chicago, alla vänsterliberalers favoritgetto, här kommer vi!

Publicerad av — 7 kommentarer

Riva statyer räcker inte – nu vill prästerna riva kyrkor. Jonestown ligger närmare än vad du tror.

Stockholmsbiskopen Eva Brunnes vill ta ned korset över Sjömanskyrkan. Nu har den norska prästen Gyrid Gunnes gått ett par steg längre: hon som bett till Allah iklädd full prästmundering och färgat bibeln i sitt mensblod vill nu riva kyrkor för att muslimerna ska känna sig riktigt hemma i Norge.

Bitte Assarmos artikel i Det Goda Samhället visar bättre än kanske något annat hur långt västerlandets postmoderna företrädare har nått i sin absurda destruktivitet. Jag frågar mig var går gränsen för sjuklig självspäkelse? Om den inte kan definieras så, så är den i alla fall djupt osund. Enklast att intuitivt förstå det är kanske när vi betraktar ett djur som skadar sig självt, t ex genom att slicka sig tills sår uppstår; det är något genuint obehagligt över att åse ett sådant beteende, vi blir illa berörda och vi inser självklart att djur som gör så inte förstår sitt eget bästa – om så är möjligt korrigerar vi beteendet, eftersom det är onaturligt. Givetvis bör vi inse detsamma när vi ser och hör om människor som lider av motsvarande lust att göra sig själva illa. Dessa individer är sjuka, drabbade av osunda villfarelser, och oförmögna att ta hand om sig. Ett självskadebeteende ska inte accepteras det ska korrigeras.

Självspäkelse – sjukt och osunt

Normalt är det också så vi brukar resonera. Att inte göra vad man kan för att förhindra ett pågående självmord, eller rent av uppmuntra det, är liktydigt med vållande till annans död. Det är i min uppfattning en mycket rimlig både moralisk och legal utgångspunkt. Och givetvis måste vi ingripa än kraftfullare när sådana människors suicidala villfarelser även riskerar att hota andras välfärd. Såsom Pastor Jim Jones, som 1978 ledde sin sekt till ett kollektivt självmord i Guyanas djungler, en tragedi av oerhörda proportioner, med 918 döda, även många barn dödades av de fanatiska anhängarna, innan de tog sina egna liv.

Människor som ägnar sig åt masochistisk självspäkelse är inte oväntat nästan alltid religiösa. Givetvis innebär detta inte att vi ska dra alla över samma kam. Men det finns en grupp människor som verkar vara predestinerade att hamna här, individer som har ett väldigt osunt förhållningssätt till den profana världen; det är som om de gömmer sig för den. De tar på sig skulden för all världens ondska och vältrar sig sedan i den, i närmast sexuell extas. Att följderna av deras handlingar kan vara mycket ofördelaktiga för dem, såväl materiellt som emotionellt, bekommer dem inte alls, deras mentala kullerbytta gör sådana effekter istället åtråvärda för dem; de ser dessa som bekräftelser på att de har haft rätt och känner tillfredsställelse när ‘bestraffningen’ äntligen drabbar dem. Det är ‘Gud’ som visar sig för dem.

‘Att vända andra kinden till’ gör kristna fanatikerna till favoritoffer

Det här draget av osundhet anser jag finns inbyggd i kristendomens levnadsregel om att vända andra kinden till’. Detta har för mig alltid förefallit som något perverterat. Visst kan man se detta som inkarnerad fromhet, som imponerar på församlingen och sporrar även andra till altruism. Men altruism som bygger på självförnekelse är heller inte sund – läs gärna Ayn Rand som genomskådade egenintresset även bland de påstått generösa. Och vem är det egentligen som slår det första slaget? Det som vi ska förmodas inte bara acceptera utan erbjuda en upprepning av? Det är alltför ofta någon som inte alls sporras till fromhet.

Vi vet idag enligt empirisk forskning, att underkastelse bara ‘fungerar’ som samhällsdygdigt beteende när det sker inför ett rättfärdigt och själv dygdigt ledarskap, som lever som det lär. Bara ett sådant visar nåd, när de lägre rankade visar strupen. Detta yttersta av den lutherska trosbekännelsens underkastelsekrav, är som anden ur flaskan när de mest perverterade och fanatiska i församlingen omtolkat det så att de tror sig även kunna använda detta ‘som vapen’ mot de sant onda, sataniska krafterna i samhället. Det är barockt. För sadisterna och de asociala våldsmakarna är underkastelse bara en signal om att de kan fortsätta begå övergrepp – och göra dem än värre, de sporras och uppmuntras, njuter ännu mer av sina övergrepp. För sådana individer är det bara hot om straffhämnd som verkar avskräckande, som kan få dem att upphöra; de saknar moral av det slag som underkastelsen vill frammana.

Våldsverkare drivs av hat och sadism – de sporras när offret låter sig förnedras

Som ett konkret exempel kan nämnas det förnedringsvåld som drabbade två 16-åriga pojkar förra sommaren i Malmö. Förövaren, en något äldre invandrare, visade närmast obegränsad sadism i sin våldsutlevelse, men den av de två pojkarna som vågade säga emot, drabbades inte av ett lika ohämmat behov av att förnedra och tortera. Den som istället underkastade sig helt, hade om omständigheterna hade varit mer ogynnsamma, riskerat livet.

Detta sistnämnda exempel är förstås en fråga om personlig läggning; inget försök att moralisera. Båda de drabbade pojkarna förtjänar all vår sympati. Ingen kan heller själv säkert säga hur han reagerar i en sådan situation innan han befunnit sig i den själv. Gärningsmannen anser jag däremot inte förtjänar annat än vår djupaste avsky. Och här är jag alltså djupt oense med de självspäkande bland de kristna.

Norsk präst vill riva Nidarosdomen – Norges historiskt mest betydelsefulla kyrka

Den norska prästen Gyrid Gunnes är en extremist. Hon har tidigare sölat ner en bibel i eget mensblod, och hon har bett till islams Allah iförd full prästmundering. Nu föreslår hon att Nidarosdomen ska rivas, för att visa solidaritet med muslimska invandrare. Detta är inte vilken kyrka som helst. Den vackra katedralen, byggd över kung Olav II Haraldssons begravningsplats, där norska konungar av tradition låter sig krönas. Den tog 230 år att färdigställa, vilket skedde år 1300, för över 700 år sedan alltså. Ett av Norges främsta byggnadsminnen, kanske det främsta av alla.

‘Majoritetsvasking’ för att gå muslimernas och det rasistiska BLM:s ärenden

Gunnes argument kan ni läsa själva här, det rör sig om en förvirrad sörja av invandringskramande floskler, som hon själv kallar ‘majoritetsvasking’ och allt skulle enligt den kvinnliga prästen vara en logisk fortsättning på de statyskändningar som den anarkistiska vänstern genomfört i USA och på andra håll, i sympati med BLM, den svarta rasism som kallar sig Black Lives Matter, utan att kännas vid eller inkludera de vita, som i USA löper 16 gånger större risk att mördas av en svart än tvärtom (och utan att idka minsta självrannsakan, trots att den alldeles övervägande andelen mord på svarta amerikaner begås av andra svarta).

Så ser hon ut. Är det någon som är förvånad? Varför besannas fördomar är nästa fråga. Kanske för att det ofta ligger något i dem.

Jim Jones och Jonestown – parallellerna till de norska och svenska statskyrkornas mest fanatiska år 2020 är slående

Gyrild Gunnes liv skulle vi sannolikt försöka rädda, om hon likt vietnamesiska munkar i det USA-stöttade Vietnam, tände eld på sig själv. Men så sant osjälviskt agerar hon inte. Tvärtom vill hon bevisa sin godhet för omvärlden genom att offra något annat. Norska kyrkans flaggskepp, majoritetsbefolkningens kulturklenod. Det är ingen äkta generositet. Det är motsatsen, eftersom detta inte är hennes att ge bort. Hon vill, likt Jim Jones, övertyga oss om att offer är enda vägen till salighet, och att hon själv är profeten som alla andra bör lyssna på. Hon vill inte gå före utan efter; det är inte hennes andra kind som ska blottas för muslimernas slag, det är hennes tro och hennes land.

Man kan rent av misstänka att Gunnes konverterat, att hon går islams och/eller Satans ärenden fullt medveten om vad hon kan ställa till med. Att hon ankrar långt där ute, i förhoppning om att se sina förvirrade medbröder och -systrar gå halva vägen med henne. Och osannolikt är det inte att hon lyckas. För hur är det annars ens möjligt att begå sådana trosskändliga handlingar som Gunnes, utan att ha fått sin tjänst indragen? Hon är inte bara förlåten, hon har uppenbarligen sina anhängare också.

En renegat – avfälling – som tillåts fortsätta verka. Det är satanism.

Sådana som Gyrid Gunnes bär tecken på en sjuklighet, men den är inte suicidal. Den är mycket mer att jämföra med sektledande mördares. Hennes självförhävelse är monumental. Rakt i motsats till den fromhet som den kristna kyrkan predikar, och som hon själv låtsas bekänna sig till; en renegat som så öppet visat sitt förakt för den egna tron borde väl i all rimlighets namn tvingas lämna sitt samfund? Men icke. Detta, om något, talar om hur djupt den stora sjukan trängt in i kristenhetens officiella majoritetssamfund, inte bara i Norge, fastmer i vårt eget land. Gunnes obstruktioner skulle faktiskt utan större problem kunna betecknas och definieras som ren satanism.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

Publicerad av — 5 kommentarer

Politiken ligger nedströms kulturen. Och kulturen är vänsterns. SvD:s artikel är det bästa beviset för det.

När landets en gång viktigaste konservativa media, Svenska Dagbladet, gör ett reportage om Mattias Karlsson (SD) och den oberoende tankesmedjan Oikos, så är det med handgrepp som är avsedda att få alla borgerligt konservativa att ta avstånd och samtidigt spänna upp den blodindränkta röda trasan framför vänsterns alla hundar: här är räven! Ta honom! Tidningen kan på så vis inte göra det tydligare, hur oändligt långt vi har kommit från konservativ sans och balans i Sverige.

Att Mattias Karlssons tankesmedja Oikos är en enmansmaskin är väl det närmaste en sanning, som Sveriges f d konservativa språkrör Svenska Dagbladet förmedlar i sitt reportage. För det man (avsiktligt) missar är inte bara möjligheten att ge Karlsson/Oikos rätt; man lyckas, trots den lätt förlöjligande etiketten, blåsa upp ‘hotet’ från Oikos till något som Kultursverige genast måste ta tag i med hårdhandskarna för att stoppa.

Mattias Karlsson har rätt. Att SvD, med konservativ etikett, istället gör vad man kan för att misstänkliggöra honom och Oikos är det bästa beviset för just detta.

‘Politiken ligger nedströms kulturen’

Vad är det då Karlsson säger som bör föranleda den vilda hetsjakt som SvD tycks vilja starta?  Jo, att kulturen förändrar människors normer och värderingar – och att kulturen måste användas för att förskjuta vad som är politiskt möjligt att genomföra. Vilket är vad vänstern har gjort i ett halvsekel.

Lägg märke till det subtila sätt som SvD använder för att ta avstånd från vad Karlsson säger: “I den karlssonska historieskrivningen….” ger en lätt nedlåtande ton, särskilt eftersom Karlsson sedan inte tillåts komma med exempel. Att istället använda direkt citat hade varit mer neutralt och objektivt, om detta nu hade varit SvD:s avsikt. Sådana låter man istället Karlssons meningsmotståndare göra.

Visst har Mattias Karlsson rätt. Men det vet bara vi som redan vet.

Vi som kort vill konstatera att Karlsson har rätt, gör det eftersom vi redan vet. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt än kulturen, när det kommer till att förklara det politiska skeendet. Men i artikeln saknas bevisen, reportaget låter honom säga sin mening, men inte anföra stöd för den. Istället utnyttjas varje möjlighet att förlöjliga och brunsmeta.

Kulturföreningen Gimle handlar om mycket annat och mer seriöst än oxdans och stångstörtning, som är exempel på traditionella lekfullheter man kan ägna sig åt, precis som många fler än Gimles medlemmar kan hoppa omkring och dansa grodorna vid midsommar. Det är inget fel på vare sig det ena eller det andra, men om man vill förlöjliga så låter det förstås klatchigt. Och, anknytningen till Ungern nämns inte heller av en slump. Det kommer sedan mer nedan.

SvD – oberoende moderat och konservativ?

Om något så är Oikos en David mot Goliat, och Karlsson blir så lätt musen som röt i detta välordnade etablissemang: SvD agerar som grindvakten vid fästningens högra port, blåser i trumpeten så högt man kan, för att man lyckligt hoppas kunna göra sina goda vänner ett stycke vänsterut, på Aftonbladets och DN:s kultursidor, intresserade. Sedan SvD såldes från Investor till Schibsted 1998, så har utvecklingen gått i den här riktningen.

Att SvD fortfarande är ‘oberoende moderat’ – och att detta betyder förenad liberalism och konservatism – får man leta ordentligt efter för att finna bevis för. Inte i tidningen. Och bara i somliga av ledarna. Längst ner i sin egen programförklaring står det dock, som allra pliktskyldigast, kvar.

SvD låter Jenny Lindahl – känd marxist – recensera. Oemotsagd.

SvD, som fortfarande kallar sig oberoende moderat, med ‘en värdegrund av förenad liberalism och konservatism’, låter Jenny Lindahl (V) recensera Oikos, ungefär som Public Service regelmässigt låter vänsterextrema Expo ta upp rasistkortet, när någon yttrat något invandringskritiskt. Till skillnad från Mattias Karlssons kommentarer så förses Lindahls kommentarer inte med några ifrågasättande citattecken, hon har minsann ‘analyserat’ hon, som det så vackert heter. Med sådana verb så hjälper det inte mycket att SvD sedan utan omsvep beskriver henne som förbundsordförande för Ung Vänster, fram till nyligen chef för det progressiva kommunikationsbolaget Arena Opinion och nu kommunikationschef för Vänsterpartiet. Dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier. Medan Karlsson inte får ge belägg för sina åsikter (vilket i läsarnas ögon säkert hade givit goodwill) så behöver Lindahl inte diskrediteras för sin marxistiska uppfattning (det hade givit henne badwill).

Även om en och annan läsare säkert fortfarande kan minnas vad marxism är själva, så skulle givetvis någon av Lindahls extrema ståndpunkter i sakfrågor ha kunnat redovisats. Det hade räckt för att var och en sedan skulle ha förstått fuller väl vad hon går och står för. Men nu är hon istället en ‘objektiv kritiker’ och ‘överens’ med Karlsson om att ‘kulturen kommer att bli det kommande decenniets viktigaste fråga’. Det sistnämnda används sedan som hävstång för uppfattningen att Oikos är ett enormt hot mot kultursverige.

Lindahl får ge direkta och oemotsagda citat. Inte mindre än tre stycken i ‘intervjun’ med Karlsson. Inga motfrågor och ingen möjlighet för Karlsson själv att replikera; Lindahl får sista ordet, d v s det där med att Karlsson är fascist nöts in så mycket det bara går.

Ungern – ett demokratiskt haveri enligt Hansson. Men vem är Hansson?

En betydande del av artikelutrymmet går sedan ut på att beskriva situationen i Ungern. ‘Författaren och journalisten’ Cecilia Hansson används, utan att hennes politiska hemvist framgår, för att understryka hur illa det är. Utgiven med sina två första böcker på vänsterförlaget Modernista och därefter av Atlas (drivs av vänstertankesmedjan Arenagruppen – obs där Lindahl är aktiv, säkert med i samma nätverk), medverkande i P2 och P3 och i författarförbundets styrelse, så är det lättare att få grepp om henne. Som alla s k yttrandefrihetsvänner till vänster i Sverige, så vänder hon hellre blicken utåt än kritiserar det land hon själv befinner sig i; Hansson har följaktligen självklart även blivit invald till valberedningen i Svenska Pen (som vi vet älskar att kritisera USA och väst, men inte islamiska länder eller sydamerikansk kommunism). Att Hansson sedan blir krönikör i SvD är bara ett naturligt steg på vägen – inte så mycket hennes, som SvD:s.

Cecilia Hansson. Jag ger henne gärna etiketten ‘respekterad vänsteraktivist’. Sådana som passar in på SvD nuförtiden.

Staffan I. Lindberg – Den djupa staten talar

Man låter sedan Hanssons åsikter verifieras av ‘en aktuell rapport från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet’. Spiken i kistan, eller hur? Om en svensk myndighet tycker något så måste det väl vara sant. Men detta institut för ‘jämförande demokratier’ drivs av prof. Staffan I. Lindberg, som är en typisk produkt av den svenska Djupa staten. Med en typisk aktivistisk bakgrund, som 17-åring organiserade han musikfestivalen “Gärdesfesten” och han var 19 när han 1988 var med och startade rörelsen ‘Next stop Soviet’, en av de där fredsrörelserna som KGB stöttade och finansierade, men som gick i kvav bara två år senare, när muren föll. Lindberg har sedan gjort sig känd som stor Afrikavän och vad han anser om de s k demokratierna där är uppenbarligen mer positivt än vad han tycker om Ungern. I V-dem-institutets bedömning konstateras att ‘Ungern som första EU-stat inte längre kan klassas som en demokrati’, utan i stället betecknas som en ”elektoral auktoritär regim”.

Staffan I. Lindberg, upphöjd till professor med eget demokratiinstitut. Efter det är hans historia som aktivist inte längre möjlig att ifrågasätta, eller ens nämnas som partsinlaga, inte i svensk systemmedia i alla fall.

När SvD inte vill sätta rätt etikett ens på sig själva så är detta inget att häpna över.

Att V-dem-institutet inte har liknande allvarsord att tillägga om landet man verkar i, är förstås inget att förvånas över. Institutet ger den före detta musikaktivisten inte bara levebröd utan också en fin titel. Såväl Hansson som Lindberg är exakt de företeelser som Mattias Karlsson pekar ut som det kulturella Sveriges vänsterhaveri – inte då att undra att de själva är kritiska både till Oikos och till Ungern. Det som är – eller borde vara – att häpna över är att SvD inte tar sig tid att göra det minimum av research jag just beskrivit, för att avslöja rundgången.

Lite klipp-och-klistra. Klart. Dom är ihop!

Istället går SvD ännu ett varv, och blir de som med sin ‘oberoende moderata’ utgångspunkt blir de som kan bekräfta diagnosen. När Aftonbladet skriker fascister åt Oikos, Karlsson, Gimle och SD så biter det helt enkelt inte lika bra, som när SvD antyder det. Och att Karlsson själv gör den rimliga analysen att sanningen bör ligga någonstans mellan den ungerska högerns propagandamaskin och den svenska vänsterns dito, så får artikelförfattaren det att låta som en närmast pinsam ursäkt för att Karlsson inte tar avstånd. Istället klipp-och-klistrar man dit Karlsson på ett foto tillsammans med Viktor Orbán – klart. De är ihop!

SvD:s artikel är det bästa beviset för att Karlsson har rätt

SvD:s artikel andas objektivitet och gör anspråk på att vara en neutral beskrivning. Detta, tillsammans med tidningens egen etikett ‘oberoende moderat’ är vad som gör den så effektiv. Den är i grunden både nedlåtande och partisk emot Karlsson. Samtidigt som den på alla sätt försöker göra det trovärdigt att Oikos skulle kunna vända en opinion som tagit vänstern ett halvsekel att indoktrinera oss in i.

SvD tar inte Goliats parti av en slump. Man är en del av Goliat. Man vet redan vilka Hansson och Lindberg är, man behöver inte göra någon research. Den tidning som uppbär mest statligt presstöd av alla, med tryckning gemensam med Aftonbladet och med Raoul Grünthal, VD sedan 2006 och koncernchef sedan 2009, vars vänsterliberala framtoning blivit alltmer tydlig, så ska man inte förvånas. Artikeln om Oikos, mer än något annat, visar att Mattias Karlsson har rätt: den svenska kulturmarxismen måste vädras ut – den har nått långt in i det som förr var högerns säkraste fästen. Karlssons analys och ambition är riktig och högst motiverad. Men för att hans vision ska bli verklighet så krävs mer än bara Oikos.

Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40

 

Publicerad av — 3 kommentarer

Nationaldagsbaksmälla? Ingenting mot vad som väntar. Men det finns en guldkant på molnen.

Den som inbillar sig att konjunkturen är räddad och våra sparpengar med den, har fel. Jag borde kanske säga tyvärr. Men vad som är tyvärr är förstås snarare att detta är inträdeskravet för ett Sverige 2.0. Utan en ordentlig kris kommer ingenting kunna förändras i den långsiktiga trend som ger oss ett allt sämre samhälle. Med en sådan kris så kommer dock även de mest ovilliga tvingas att omvärdera sina politiskt korrekta floskler. Inte för att de vill, utan för att de måste.

I ett samhälle där sjukvårdsköerna kortas bara för att folk dör eller ‘hoppar av’ på grund av meningslösheten i att stå i dem, där socialbidragen räcker som bäst för att få ett mål mat och där internet och elektricitet får alltfler och längre avbrott. Där a-kassan långt ifrån räcker för att betala nyvaknande räntor, än mindre amorteringar. Där våra pensionsbesparingar är en bråkdel av vad de på papperet nyss var värda. Och där den grova kriminaliteten är så hög att den kräver egna säkerhetsvakter och gated communities för att hålla borta. Där försvaret inte ingriper mot våldsamma upplopp och parallellsamhällen som frankt deklarerat sitt oberoende, eftersom det varken kan, vill eller vågar. Där måste man hålla ihop. Där måste civilsamhället återskapas. Och så kommer bara kunna ske om vi bygger nytt från grunden.

Som ni hör är det här ett scenario. Men ni kan se förfallet omkring er, om ni vill eller tittar noga. Vi har varit på väg dit länge nu. En balkanisering. En libanonisering. En avveckling av välfärdsstaten – och av nationalstaten. Få vågar dra ut trenden. Det är för smärtsamt att se Sverige så kalt och rensat från allt överflöd som en gång fanns, och som ackumulerats av många generationers hårda slit och umbäranden. Att vi nu är på väg att ge våra barn samma umbäranden i beting, istället för det ordnade samhälle vi själva föddes i och har levt i gott, det är sannolikt det skamligaste som ett så stort kollektiv av människor har gjort i Sverige, någonsin.

Men inget ont som inte har något gott i sig. Ett depressionsscenario innebär också början på något nytt. När pk-fernissan ramlat av, fjällen för ögonen har fallit, då kommer inte bara den nuvarande regimen avsättas. En tillräckligt kraftfull svängning i opinionen kommer också möjliggöra – ja, kräva – att man reformerar de kulturmarxistiska institutionerna i grunden. Först kommer public service att falla. En absolut nödvändighet för att på sikt låta goda intentioner bli till genomförda förändringar av långsiktigt slag. Därmed kan hela den ruttna mediebraschen rullas upp. Presstöd i alla dess former läggas ned, monopolliknande positioner brytas upp. Detsamma gäller inte minst i förlagshusen, där Bonnier med 70% av totalen fått husera lite som de vill, så länge som de bara noga följt regimens anvisningar och anslag. Sedan måste skolverket vändas ut-och-in på. Domstolarna och rättsväsendet är svårare att ge sig på. Men även detta måste ske.

Vad kan ta oss tillbaka – och hur förhindrar vi en upprepning?

En ny plattform för svenska värderingar. En plattform som inte kan tolkas och därför inte heller misstolkas. Den ursprungsmyt man stulit ifrån oss och undanhållit sanningen om i över hundra år. Den ska, när bitarna fallit på plats i det nya Sverige, ha landat i varje skolbänk. En underhållningshistoria är inte politisk, och det är därför den påverkar oss så mycket lättare. Och att den är ‘sann’, d v s kan ha inträffat, det är backat med vetenskapliga bevis. Tillsammans utgör detta ett fundament som inte går att slå hål på eller misstolka. Och som därför i en, efter Corona skönjbar framtid, kommer återskapa de värderingar som en gång gjorde Sverige rikt och välmående.

Stötta mitt arbete med Den Stora Stora Sagan (första delen: Den Eldrökta) och Alt+Delete: vad du bör veta om svensk historia. En sammanfattande beskrivning av projektet och dess målsättningarna finner Du i tidigare krönika här.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish: 070-763 97 02
Bg: 591 5640

Publicerad av — 1 kommentar

Sverige och Norge är tyvärr ingen fabrik. På sikt är våra normer långt viktigare än pengar och industrikunnande.

Jan Petter Sissener har rätt. Att vi passar ihop ungefär som två företag. Det betyder förstås inte att det skulle vara bra för något annat än ekonomin. Och ekonomin är bara en motor, den är kroppen, benen och armarna, medan kulturen är tanken som styr vart resan går. Utan ett klokt huvud och goda tankar hade motorn aldrig kunnat få sin drivkraft. Utan en vettig färdplan så kan individen, summan av kropp och själ, heller inte utvecklas och bli starkare på sikt.


Med ännu mer bränsle och kraft kommer Sverige (och Norge) bara styra ännu snabbare och hårdare in i bergväggen. Det är därför vi ska se Corona och den kris som vi nu bara har sett början av, inte bara som ett hot utan också som en möjlighet. Fjällen kommer falla från mångas ögon. Inte på grund av att goda argument har övertygat dem, för sådana har funnits i mängd och massor mycket länge nu för alla som vill ta del av dem. Utan på grund av nödvändighet, nöden och bristen har nämligen alltid varit den bästa väckarklockan.


Sissener har många kloka tankar i den här DN-artikeln. Hans argument varför krisen kommer bli allt annat än ‘V-formad’ är mycket välgenomtänkta och övertygande. Den globala frihandeln är på väg att bryta samman och förvandlas till tullmurar (EU-UK) och handelskrig (USA-Kina). Oron för att hamna på fel sida murarna vid nästa och kommande kriser (Coronas andra våg, framtida nya pandemier) innebär att företagen redan påbörjat kostsamma anpassningsåtgärder. De kommer fortsätta, och de kommer driva upp kostnaderna för all varuproduktion. Vi kommer helt enkelt ha råd med mindre, allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det är långt värre än så.


De som inbillar sig att vi raskt kommer vara tillbaka där vi nyss befann oss, så fort vi kommer ut ur Coronakarantänen, tar grundligt fel. Man kan inte tvinga människor att konsumera. Och människor som blivit av med jobbet varken kan, vill eller bör leva stort. En kraftigt minskad konsumtion till följd av arbetslöshet, lägre löner och högre sparande kommer ofelbart driva konjunkturen nedåt, oavsett börsens (läs de stora kapitalägarnas) glädje över bidragsregnet.


Vi måste också komma ihåg att situationen var på väg att urarta redan innan Corona kom. De långsiktiga effekterna av en lånedriven tillväxt och allt lägre produktivitet, och en massinvandringsbubbla som på flera sätt redan hotar att spricka, så var ju det som händer nu redan ett oundvikligt faktum, även om det var svårt att exakt bestämma datum.


Krisen kommer föda nya kloka tankar. En ändrad färdplan. Nya långsiktiga mål. Sådana som bygger de värderingar vi nu mer än någonsin behöver. Vi kommer behöva bygga upp vårt hus från grunden igen. Och då måste vi vara mycket långsiktiga. Precis som man var vid 1800-talets mitt. De beslut som då fattades gjorde inte bara Sverige till en industrination av yppersta rang. Vi fick stadga i den spirande demokratin. Nationalstaten höll ihop. Trots hungersnöd och svältår, trots betungande krav på en fattig befolkning att möta det yttre hotet från Ryssland. Trots urbanisering och ökande klassklyftor.

Hur man gjorde det? Med en sund nationalism. Som i sin tur byggde på en tydlig och moraliskt stärkande föreställning om vad som var svenskt. En gemensam ursprungsmyt att vara stolta över, som inte behövde tolkas. Och som därmed inte heller kunde misstolkas. Läs mer om mitt projekt för att skapa ett långsiktigt uthålligt Sverige: Tillbaka till vårt ursprung, låt myten bli verklighet igen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad av — Lämna en kommentar

Diskussions- och lyssnarklubb i Sunt Förnufts regi. Premiär: P-O Enquist. Kulturvänstern i ett nötskal.

Han hyllades vid sin död som om han varit folkkär. Det är en överdrift. Men Enquist har gått hem i stora grupper, för sitt författarskap givetvis, men också som ‘kulturpersonlighet’ som det vackert heter. I Sunt Förnufts diskussionsklubb gillar vi att svära i kyrkan. Vi får också se och höra varandra, många som annars bara setts via textkommentarer och inlägg. Välkomna Måndag 8/6 18:55 (för länkdelning). Tio minuter senare ‘smäller det’, då blir det stor premiär! Obs: Anmälan för zoomlänk i god tid till jan@magnusstenlund.se, övriga detaljer se nedan.

*

Varför diskutera? Därför att det är både upplyftande, upplysande – och socialt.

Ibland vidgar det vyerna att samtala mer interaktivt om brännande viktiga ämnen. Som medlem i Gimle, den konservativa kulturföreningen och vice ordförande i Stockholm-Uppsala-avdelningen, så vill jag gärna se att fler informerar sig och engagerar sig. I en mindre grupp har vi också möjlighet att dela synpunkter på ett gemytligt och informellt vis. Samtidigt som tanken här är att ha ett mer konkret ämne som utgångspunkt att fokusera kring, så medger formatet att vi även har möjlighet att göra några generaliserande kommentarer och utvikningar, lite beroende på hur många vi blir.

Premiär: P-O Enquist, en typisk representant för vänsterns kulturkameraderi

Som premiär tänkte jag att vi använder min krönika om P-O Enquist. Alla bör förstås läsa den på förhand, särskilt om man inte har egen kunskap i ämnet att erbjuda. Det kan ta tio minuter, en kvart. Jag tänkte dock som inledning göra en kortare sammanfattning så att alla är med. Sedan öppnar jag upp för dem som har mer att tillägga om Enquist, baltutlämningen, Pol Pot och det svenska kulturkameraderiet, som Enquist utgör en typisk exponent för. Detta kan bli mycket intressant, men tänk på att tiden är kort, 40 minuter, varför synpunkter och inlägg av nöden måste bli kärnfullt koncisa eller avstås. Det finns givetvis inget som helst förbud att vara med och endast delta som lyssnare.

Zoom – hur man praktiskt gör för att koppla upp sig

Det digitala mediet över nätet har under Corona brutit ny mark och allt fler är nu familjära med sådana lösningar. Vi har valt att prata via zoom, eftersom det är anpassat för även något större grupper och eftersom det redan är många som har programvaran nedladdad. För dig som ännu inte provat: Du måste skicka din mailadress till sammankallande, ange i rubriken ‘Diskussionsklubb om Svensk Kultur’. Mailadressen är jan@magnusstenlund.se och det är undertecknad som både sköter administration och agerar ordförande. Tillbaka kommer du få en länk till mötet via mail och denna trycker du bara på, 10 minuter innan mötet startar. Har du programvaran nerladdad så kommer du på så vis vara inne. Om inte så får du en fråga, varpå du svarar ja och följer instruktionerna. När programvaran är nedladdad trycker du på den skickade länken igen. Svårare är det inte.

Du hittar kontroll för mute/unmute för din mikrofon och för video av/på under den stora bilden (eller över eller till höger beroende på vilket läge du är i). När du startat är vare sig ljud eller bild på, så dessa knappar vill du ställa om från av till på. Mötet kommer hanteras lite beroende på antal deltagare. Som ordförande kan jag begränsa ljudet och i så fall begär man ordet genom handuppräckning. Är vi många krävs det också en disciplin att mikrofonen är på mute under tid man inte själv talar, annars blir det lätt lite för stökigt.

Gimlemedlem? Då är det gratis. Annars ber vi om en gåva till organisatören.

Är Du medlem i Gimle (årskostnad 100:-, anmäl dig här) så kostar det ingenting annars så ber vi dig swisha 60:- till 070-763 97 02, detta som en gåva till verksamheten, ingen avgift. (Du är givetvis alltid välkommen att lägga mer också.)

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
Swish 070-763 97 02
Bg 591-5640

Publicerad av — 2 kommentarer

070-763 97 02. Sunt Förnuft har ett projekt som är för viktigt för att inte acceptera Din hjälp.

Ensam är stark. Det har varit något av min livsfilosofi, inte alltid självvalt, men oftast utan planmässigt övervägande; det har helt enkelt passat mig bra. Jag vet vad jag vill och jag vet att det jag vill händer, om jag bara lägger manken till. Men ibland är man ändå tvungen att be om hjälp. När det gäller mitt stora livsprojekt, så gick jag in i den bonnierska muren för fem år sedan. Att ge ut ett tänkt nationalepos, en syntes av den isländska Eddan och fornålderssagorna, uppdaterad med nya arkeologiska rön, ortnamnshistoria och arkeologisk genetik, det fanns det inget intresse för, man kallade detta för ‘fantasy’ och det var något man inte begrep sig på.

Långt mer än en ‘fantasy’ Den Eldrökta är första delen i svenskarnas återskapade ursprungsmyt. Ett framtida svenskt nationalepos.

En bok som Bonnier avskyr – långt mer än de avskyr Mein Kampf

Men detta är långt mer än ‘fantasy’. Enligt min egen övertygelse mer revolutionärt än vapen och politiska pamfletter, mer omvälvande än vad dagspolitiska agendor och påtryckningskampanjer frågar efter eller kan uppnå. Kanske Bonnier och de övriga stora förlagen också valde att tacka nej för att de faktiskt förstod det. Att man anade oråd, eftersom mitt projekt när det väl fullbordats, kommer väcka till liv något som de avskyr: En sund nationalism och en stabil grund att stå på för våra svenska värderingar. För sådant klarar nämligen inte vanliga politiska pamfletter. De blir sällan lästa av fler än de redan övertygade. Mein Kampf och Maos lilla röda blev förstås storsäljare, men det var ju först efter ett diktatoriskt maktövertagande och allmänt tvång. Hur många som verkligen eldades av dessa texter är också tveksamt. Sanningen är att de flesta böcker som skrivs inom området idag skrivs för de redan frälsta och för författarens brödföda. Men har de eller kommer de någonsin få någon större betydelse?

Idealen som gjort Sverige till vad det är (eller var, fram till ca 1968)

Att det som skett i Sverige under de senaste årtiondena är fullständig galenskap på många punkter krävs faktiskt bara lite sunt förnuft för att förstå. Många gör det intuitivt utan att bry sig om att reflektera särskilt över vad det är som är fel. Det är bra att det finns de som gör det. Och det är en skön bekräftelse att läsa böcker som visar att även andra äger ett sådant förnuft; givetvis ska denna känsla av gemenskap inte förringas, liksom inte heller möjligheten att på detta sätt strukturera sina egna tankar bättre. Möjligheten kommer så småningom kunna leda till mer än så, men bara när så mycket annat konkret har skett. Välfärdsstaten måste bryta samman först, alla måste få upp ögonen för hur illa det är. Det får man inte genom dessa böcker – only seeing is believing. Och en bred påverkan på dem som verkligen behöver få upp ögonen? Nej, för detta krävs något underhållande, något som fångar den stora allmänheten, såväl ung som gammal, kvinna som man. Bonnier må kalla det för fantasy, historisk fiction går förstås lika bra. Poängen är att detta är något som läsaren vill identifiera sig med och vill fortsätta att läsa, från pärm till pärm. Och som man ska veta är alldeles ursvenskt. Det är allt man behöver veta, inga pekpinnar, inga övertydligheter eller – för många – tråkigt agiterande. När boken väl är läst så är det ändå få som kommer kvarstå opåverkade. Av vad? De ideal som boken förmedlar. De ideal som den svenska nationalstaten har vilat på ända sedan den bildades och som existerat långt innan dess.

Det var en tung insikt att jag för att nå ut, var tvungen att bygga en egen skara lyssnare och läsare. Det tycktes mig som en lång omväg. Men helt ensam har jag inte varit, även tiden har arbetat för mig. Situationen i Sverige har bara blivit alltmer akut, på punkt efter punkt ser vi mina värsta farhågor besannas, och allt bottnar till syvende och sist i att man glömt och medvetet övergivit det nationella arv av värderingar och föreställningar som våra förfäder byggt upp. De normer som inte bara gjorde oss till ett av världens mest fruktade krigarfolk, utan även till ett freds- och välståndsland utan motsvarighet. Lika lite som vårt välstånd kunnat byggas utan denna mödosamt förvärvade självbild, lika lite hade vi med denna ‘värdegrund’ kvar i medvetande kunnat låta detta förfall inträffa.

Ingen politisk bok. Men med större sprängkraft än något annat som skrivits.

Jag upprepar det igen: INGENTING ÄR VIKTIGARE ÄN ATT ÅTERUPPBYGGA DETTA NATIONELLA ARV. Och detta sker i form av en ursprungsmyt, ett fundament, vars själva finess är att den inte behöver ‘tolkas’ för att förmedla vad vi står för – och som därför heller aldrig kommer kunna misstolkas eller förvrängas av dem som vill något annat. Detta är alltså formellt inte alls någon politisk bok. Samtidigt är det sannolikt den mest politiskt omvälvande bok som kan skrivas under 2000-talet, i och för Sverige. Att Bonnier inte är rätt förlag för något sådant är rätt lätt begripligt.

Den svenska ursprungsmyten är givetvis mångtydig, mångbottnad och inhöljd i stora portioner mystik. Just så som människorna som då levde bör ha sett på världen och dess naturliga fenomen. Den måste anknyta till de isländska sagornas karga och ojämförligt vackra poesi. Och samtidigt som språkdräkten ska upplevas som ålderdomlig måste den ändå intuitivt vara begriplig även för dagens generationer. Ett exempel: ordet ‘generation’ kan ersätts med ‘släktled’ – använt av få, men begripligt även för våra barn.

Allt fler människor i Sverige börjar liksom jag förstå att det faktiskt inte finns något viktigare framtida projekt för Sverige. Visst finns det på kort sikt annat som tillsynes är både mer konkret och mer angeläget. Att bryta upp vänstermedia och skapa kanaler som når hela allmänheten och där sanningen varken förvrids eller undanhålls; att reformera rättsväsendet med nya lagar, tillsättningsprinciper och utökat tjänstemannaansvar; att vända ut-och-in på det i grunden DDR-baserade Skolverket och att störta de kulturmarxistiska institutionerna inom den kulturella sektorn – inte minst bryta upp formella och informella förlagsmonopol. Allt detta krävs. Men allt detta är också resultat av avsaknaden av en nationellt etablerad identitet. Stoltheten över att vara svensk och ha svenska värderingar har förbytts i en absurd oikofobi, som också kräver avståndstagande från oss själva och vad vi är. De uppräknade problemområdena är inte bara exempel på detta, de är resultat av och självförstärkande element i densamma.

Den viktigaste och mest kostnadseffektiva åtgärden för att återupprätta Sverige

Ingen enskild åtgärd är alltså viktigare än att återupprätta arvets betydelse. Ingen är heller mer kostnadseffektiv; ‘allt’ som behövs är att någon uppdaterar det vi redan har, det vi har glömt bort och ställt åt sidan. Det krävs inte miljarder, som det jag räknade upp ovan gör. Det rör sig om några miljoner sannolikt, när man inkluderar allt. Pengar som behövs för att förverkliga projektet, och för att leva under tiden, givet att det kan dröja innan Sverige ser ut så att projektet kan lanseras i någon större skala. Att undertecknad känner sig som klippt och skuren för uppdraget beror bland annat på att det inte finns någon annan som har anmält sig. Men jag vill också gärna tro att det heller inte finns någon annan som har den litterära förmågan eller vetenskapliga kunskaperna som behövs för att ro projektet i land. Och alldeles säkert är att det finns få eller ingen som brinner på samma sätt för att förverkliga detta. Vad menas då med ‘detta’?

Ett all-inclusive-paket

För den som vill både bidra ekonomiskt och själv läsa så är det bästa alternativet att köpa pdf:en för 60:-. Pappersboken (Den Eldrökta, del 1 i Den Stora, Stora Sagan) är i sin första upplaga slutsåld. Det är den fullständiga nästa upplagan, preliminärt i tolv volymer, som ni bidrar till.
  1. URSPRUNGSMYTEN. En fiktiv (men alltså fullt möjligt sann) berättelse, som bygger på men också motsvarar Eddan och fornålderssagorna. I en språkdräkt och stil som frammanar samma känsla av mystik och ålderdomlighet. Precis som Eddans texter skall denna vara mångtydig och föga greppbar vid en snabb genomläsning. Det här är alltså ingen bok som någon ska inbilla sig att den går att snabbt begripa eller se helheten i. Målet är snarare att den ska med ännu större behållning kunna läsas igen. Och sedan ännu en gång. Det måste finnas höga och helst närmast tidlösa litterära kvalitéer. Och omfånget måste med nödvändighet bli mycket stort. Tolv delar är mitt egen uppskattning, efter att ha skrivit en synopsis och färdigställt utkast till de fyra första böckerna. Titeln på hela sviten är ‘Den Stora, Stora Sagan‘, och den första fullbordade delen heter ‘Den Eldrökta‘.
  2. POPULÄRHISTORIA. En kompletterande historisk text, i form av populärvetenskaplig följebok. Här redogörs för var vi står, men också vad som kan vara sant och vad andra borde motbevisa innan de själva avfärdar. En omvänd utgångspunkt alltså, mot hur de s k källkritikerna arbetar. Inte heller finns här en ambition om att vara fullständig, snarare handlar det om att plocka russinen ur kakan och berätta om vad som gör den svenska historien så fantastisk och svenskarna så unika. Naturligtvis inkluderas även nordiska, germanska och (indo-)europeiska särdrag och händelseförlopp i den mån detta är relevant. Denna historia behövs för att alla ska kunna kontrollera ursprungsmyten, men också lättare förstå och hänga med i den. Boken har ingen närmare parallell än den för snart 150 år sedan skrivna ‘Undersökningar i Germanisk Mytologi‘ av Viktor Rydberg, men adderar arkeologiska fakta till Rydbergs sagoanalys. Historieboken både verifierar och sätter gränserna för Den Stora, Stora Sagans autenticitet. Titeln på denna kommer vara ‘Alt+Delete: vad du bör veta om svensk historia’, de första 6 kapitlen är publicerade på min blogg.
  3. FORNNORDISKT LEXIKON. Till populärhistorien skall läggas ett lexikon över fornnordiska personnamn, platser, områden, folk och andra företeelser. Sådana lexikon finns givetvis redan, Åke Ohlmarks bör nämnas. Men detta lexikon ska både vara uppdaterat och på varje punkt kompletterat med hur namnet/företeelsen används i ursprungsmyten, d v s inte bara vad vi vet (eller tror oss veta) är sant, utan hur detta utsmyckats. På så vis kan alla läsare också enkelt få klart vad som har verklighetsgrund och vad som är fiktion i myten. Ett embryo till detta lexikon finns på projektets hemsida, här är en direktlänk.
  4. BARN- OCH UNGDOMSVERSIONER. En kortad och förenklad upplaga av såväl ursprungsmyten som av historietexterna. Det är dessa som sedan kan och kommer spridas i större upplagor. Efter den nödvändiga reformeringen av Skolverket så kommer dessa kunna göras till obligatoriska delar i den nya svenska grundskolan. Detta är det enklaste att skriva, men samtidigt ett långt viktigare steg för att fullborda det nödvändiga återställandet av svenska värderingar. Ett parallellt exempel är Viktor Rydbergs ‘Fädernas Gudasaga‘ som blev en storsäljare, medan Rydbergs opus magni; ovan nämnda Undersökningar, som denna enkla gudasaga baserades på, förblivit okänd för den stora allmänheten. Utan den senare hade den förra dock helt saknat sitt värde.
  5. FILMATISERING. I och med en storskalig filmatisering så lämnar vi förstås den lilla budgeten. Men denna film, som jag tänker mig närmast som en nordisk ‘Sagan om ringen’-version, skulle också – liksom böckerna – vara möjlig att göra till en internationell försäljningsframgång, och i så fall ge mer tillbaka än vad det kostade. En större skala alltså, men som med hela projektet: det måste börja någonstans, och innan intäkterna kommer så måste mycket tid läggas. Och sådan kräver också finansiering.
De första sex kapitlen kan du läsa här på min blogg, gratis. Men bidra gärna ändå, så kommer du att kunna få läsa fler.

Ursprungsmyten (et al) är inget vanligt bokprojekt. Det är ett livsprojekt.

Det tog mig tre år att ta fram bakgrundsforskningen, göra synopsis, skriva utkast till de första fyra böckerna och – efter tre-fyra fullständiga om- och bearbetningar – få ut den första boken, samt att påbörja lexikon och den populärvetenskapliga Alt+Delete. Jag räknar med att det kan ta mig tio år eller mer att fullborda helheten. Jag vill gärna räkna mig till de mest uthålliga och strävsamma. Och visst brinner jag för projektet. Att min ursprungsmyt ska hinna ligga på var grundskolelevs pulpet innan jag själv ligger i graven är förvisso ett scenario jag inte heller räknat med, även om jag är övertygad om att Skolverkets reformation ligger närmare i tiden än vad många anar. Men jag kommer inte hinna bli klar med detta, om jag inte får ekonomisk och administrativ hjälp. Och att tillräckligt många vill stötta och sedan köpa ett exemplar av dessa för Sverige så viktiga böcker, det är förstås en stark motivationsfaktor i sig självt, som också kommer sporra mig i mitt arbete.

Viktor Rydberg hade aldrig kunnat skapa bästsäljaren ‘Fädernas Gudasaga’, utan sitt storverk, Undersökningar i Germanisk Mytologi.Den förstnämnda är för massorna, den sistnämnda för de mest intresserade.

Exact24 hos Matikainen– och bg 591-5640 för månatlig överföring

Efter Lennart Matikainens intervju med mig på Exakt24 så började bidrag och beställningar strömma in! Den första upplagan av pappersboken Den Eldrökta sålde slut direkt. Jag är alltså inte längre ensam! Men det kommer krävas mycket mer. Detta är om något ett projekt som kräver stor uthållighet. Min förhoppning är inte att alla lägger stora belopp; alla bäckar små räknas. Men jag hoppas att ni vill göra det till en regelbundenhet. För er som är villiga att satsa en månatlig peng som ni känner att ni har råd med oavsett om det är en 50-lapp, en 500-hundring eller mer, så är det kanske också enklare att göra detta via bankgiro och en automatöverföring som inte glöms bort. Nummer för att stötta mig och mitt projekt har ni ovan. Skriv att det är en gåva och gärna ordet ‘Ursprungsmyten’, ‘Myt’ eller dylikt, då vet jag syftet. Detsamma gäller förstås vid Swish.

För den som inte orkar titta på hela programmet: motivering och diskussion kring ‘Ursprungsmytsprojektet‘ startar 53 minuter och 16 sekunder in i programmet.

Stötta Sunt Förnuft – nu är det dags.

Alla bidrag är förstås välkomna, och ni som vill stötta mig därför att ni uppskattar Sunt Förnuft ska naturligtvis inte behöva vara rädda för att min blogg kommer läggas ned. Ni kan se ert bidrag som ett stöd även för denna. Några av er har undrat varför jag inte velat ta emot pengar tidigare. Svaret är att det beror på att jag velat spara på tillfället, för detta syfte. Min starka förhoppning är alltså att ni alltså ska vara (eller göras) medvetna om att det inte finns något mål som är mer överordnat, när det gäller att återskapa ett Sverige med sunt förnuft, än att fullborda detta projekt om ursprungsmyten. Förr eller senare kommer denna att efterfrågas. Och då måste den vara klar. För ibland är det bråttom även med saker som kräver lång tid.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Ryktet om bokens död är överdrivet, så länge som vi läser om det. I DN.

Enligt en insändare i DN finns det bara två skäl kvar att läsa: viljan att tjäna pengar och viljan att göra sig viktig. Som läsupplevelser är klassikerna plågsamma och egentligen skulle vi kunna lära oss allt vi behöver på YouTube. Hantverket, även som jurist eller civilingenjör, lär man sig genom erfarenheter, titta, se och lyssna på andra. Att äldre kvinnor läser räknas inte, de är snart lika borta som dinosaurierna (och som böckerna de läser) och ljudboken bevisar ju bara tesen: att läsa är snart bara för nostalgiker.

Varför publiceras detta i Sveriges största förlagskoncerns egna tidning?

*

Boken kan inte och får inte dö. Med den dör verkligt läsande och ordförråd, och förmågan att tänka nyanserat, eftersom denna är beroende av de talrika definitioner vi har av olika företeelser – och den precision med vilken författaren sätter dem i rätt sammanhang. En brutalisering av samhället utan böcker är närmast axiomatisk. För mig som yttrandefrihetsvän, är det på sätt och vis mer problematiskt att låta en bokhatare komma till tals än en människohatare. För med bokens goda sidor i elden dör även människans goda sidor. Men åsikten finns förstås – kanske har den en grund? Låt oss diskutera det. Det intressanta med den här insändaren är dock inte vad den säger, utan var den är publicerad.

Är det uttryck för en samhällstrend när Bonniermedias flaggskepp DN gör sig till plattform för en bokhatare? Varför låter den svenska förlagsbranschens dominant, med ca 70% av Sveriges bokutgivning, som inte sker på eget förlag, ge en så opportun tyckare röst? Kan det vara för att det är en sanning? Ett närmast suicidalt behov att påskynda en utveckling som man inte själva längre upplever sig kunna kontrollera? Upplagerasen och lönsamhetskrisen har pågått länge. Kanske lika bra att få det överstökat! En redan förberedd strukturomvandling som tillåter Bonnier att som kapten på den sjunkande skutan hoppa i livbåten utan alltför besvärat lamenterande från kultureliten.

Svensk bokutgivning på förlag, Executive Summary

Kanske är det helt enkelt bara ett sätt att förbättra förhandlingsläget i de etablerade författarrelationer man faktiskt har: ‘fatta läget – vi måste dra ned upplagan/din provision/marknadsföringen!‘ De lyckligt utvalda, trosfränder och politiskt korrekta som man valt att föra fram till ära och berömmelse kan säkert behöva en örfil då och då för att inte tuppkammen ska växa för mycket. De måste fås att inse hur priviligerade de är. Jag kan livligt föreställa mig att verklighetsuppfattningen på de vänstervälgödda är måttligt utvecklad redan från början, med tanke på deras allmänna världssyn. Vänsterlitteraturen har inte bara välvilliga förlag bakom sig. En betydande del av utgivningsrisken försvinner när man får bidrag till utgivningen av Statens kulturråd. För mindre upplagor med sådant stöd tar förlagen nästan ingen risk alls. Kulturrådets smakjury är selekterad så att det aldrig skulle falla den in att ge bidrag till något annat än de politiskt korrekta, men för att säkerställa att dessa pk-skrivare också skriver riktiga pk-alster så finns det en hel floskellåda full med urvalskriterier på vad som ska belönas. Och som om det inte vore nog så är ju de allt fåtaligare recensenterna på MSM-media självklara med vad och vem som går att puffa för, att sätta någon i tv-soffan bredvid Alexandra Pascalidou som inte Robert Aschberg et anhang godkänt är inte att tänka på. Slutligen är givetvis bara författare ur den egna kretsen påtänkta för sådana priser som ger glans i skrivartillvaron och till en inte oväsentlig del finansierar brödfödan både direkt och indirekt via olika kändispåhugg och produktplaceringsmöjligheter.

Utlandsmarknaden – ett moment 22

För icke-politiskt korrekta återstår alltså självutgivning i små upplagor och crowd-finansiering. Det är normalt inte heller möjligt att ge ut boken på utländskt förlag, ens om man bekostar översättningen själv. Eftersom 1. svenska agenter bara ‘kan’ vad svenska förlag ‘kan’ och därför lydigt satsar på samma produkter; 2. utländska agenter aldrig åtar sig att företräda den som inte är publicerad på ‘erkänt’ förlag i sitt hemland och 3. eftersom utländska förlag aldrig publicerar unsolicited MS (icke-agentföreträdda manuskript), så är även den utländska (läs: brittiska/amerikanska) marknaden i praktiken stängd för andra än dem som Bonnier och en liten handfull med övriga ‘erkända’ förlag ansett värda att satsa på. Systemet omöjliggör alltså för någon aktör att ensam gå mot strömmen; risken att misslyckas, ådra sig det övriga etablissemangets spott och spe eller bara isande tystnad är närmast 100%.

Bonnier et al: ser marknaden försvinna i takt med att äldre tanter dör av

Att de som fått ett stort men osynligt ‘G’ stämplat i pannan sedan drabbas av total hybris förvånar därför inte alls. Och om det är något som Bonnier lider av så är det förstås behovet att inte störa eller stöta sig med sin fan club i onödan, det är ju denna man speglar sig i. Men verkligheten rår ingen på. Bonnier är fånge på sin egen triumfvagn. Man tvingas marknadsföra en Liza Marklund, en Camilla Läckberg, en Viveca Sten (se bl a DN 2019 26/9). För att göra vinster som räcker till för att hålla näsan ovanför vattenytan. Pöbeln föds alltså med ren ordavföring och det finns inget alternativ mellan detta och de produkter från den vänsterintellektuella kulturelit förlagscheferna själva frotteras med i sin vardag och vars uppskattning man betalar så generöst för. Varför man väljer att satsa på rent skräp beror dels utan tvekan på en god portion förakt för allmänhetens smak och förutsatta brist på uppskattning av sann kvalitet. Dels på att man bär just de skygglappar som systemet byggt: man är helt enkelt oförmögen att se möjligheter utanför de redan säkra segmenten tantsnusk och ‘lättlästa’ deckare.

Kvalitetsmarknaden finns, men anglosaxer är ratade som förebild

Brittisk och amerikansk litteratur består av mycket skräp, men också en hel del bra böcker. Men det svenska föraktet grundas på det enda skälet att den är anglosaxisk; goda influenser härifrån tycks man vara helt immuna mot. Såsom insikten att det finns ett stort segment läsare bestående av begåvade människor som inte är vänster, ofta samma människor som uppskattar HBO:s tv-sända kvalitetsserier. Transatlantiska kvalitetsbestsellers plockas sällan över hit, och om det ändå sker så av samma måste-skäl som varför man säljer Läckberg och Marklund. Gissningsvis är okunskapen om sådan litteraturs innehåll kompakt bland svenskt förlagsfolk, men läser den helt enkelt inte, man vet redan att ‘det funkar inte i Sverige’. Och politisk sakprosa, sådana som Jordan Peterson – d v s annan än vänsterns – tog man raskt chansen att förbjuda i bokdiskarna efter det fullständigt orelaterade attentatet på Nya Zeeland. Att man samtidigt kallar sig för liberaler är en fräckhet och skam, som gjort att ordet liberal idag har fått lägsta tänkbara status, även bland människor som varit liberaler hela sitt liv.

Eller kan det faktiskt handla om ett medvetet uppdrag att göra högermänniskor, och då särskilt intellektuella och begåvade sådana, så illitterata som möjligt, genom att undanhålla dem läsvärd litteratur? ‘Låt dem ägna sig åt att sköta ekonomin åt oss, bara de inte får för sig något dumt, genom att läsa, istället för att titta på Netflix’. Det låter lite väl konspirationsteoretiskt, men tanken är svår att sudda ut, för det blir ju lätt konsekvensen. Svenska språket är idag svältfött med underhållande och stimulerande läsning, om man inte är vänster alltså. Ryktet om bokens död, om det är sant, emanerar hur som helst med stor säkerhet i vänsterförlagens oförmåga eller ovilja att sälja vad folk vill läsa, just för att folk i allmänhet är långt mer höger, långt mer traditionella och långt mer konservativa än vad pekpinnarna på förlagen vill stå ut med. Och det blir bara värre. Nu refuseras inte bara politiskt kontroversiella – i marxisternas ögon – manus, utan också okontroversiella sådana, om de är skrivna av personer till höger om centerpartiet. Så ser det ut i totalitära stater.

Den svenska antiintellektualismen

Bokbålet är alltså redan här. Men det är inte som i Fahrenheit 451, det är selektivt. Bonniers intresse för sanningen är för övrigt knappast överdrivet stort. Sedan Wolodarski tillträdde så bedriver man agendajournalistik på DN, den missionen har chefredaktören öppet deklarerat. Att man låter en bokbålsentusiast göra sig hörd är säkert också spel för galleriet, ett sätt att paradoxalt kokettera både med lite yttrandefrihet och med chicka Pol pot-ideal, ni vet marxist-leninisterna som klubbade ihjäl alla som råkade bära glasögon (ja det finns en korrelation mellan närseende och hög IQ, men den är inte absolut; sambandet mellan deltagande i lynchmobbar och låg IQ är också starkt). Sådana ideal är högst levande i dagens Sverige och har säkert bidragit till nertystandet, bagatelliserandet av och förståelsen för de nyanländas bristfälliga intellektuella förmågor. Antiintellektualismen i Sverige är kompatibel med sossarnas ständigt upprepade mantra om att alla ska utbildas mer, bara just därför att när ‘alla ska med’ så vet man att nivån aldrig kommer bli särskilt hög. Massproduktion av högskolediplom är långt ifrån en garanti för akademisk bildning och tänkande, snarare det omvända.

Vänstern är alltid ‘motkultur’ – trots att man går systemmedias ärenden

Men den viktigaste förklaringen till att den provocerande insändaren tilläts publicera sina åsikter är nog faktiskt att Bonnier innerst inne helst skulle vilja se en motreaktion. Man slår då så klart ‘underifrån’. Det kan tyckas motsägelsefullt, men kulturvänstern ser nämligen gärna sig själv som oppositionell. Det beror bara delvis på att deras åsikter är långt mer radikala än vad deras respektive partier (S, Mp, V, Fi) står för officiellt och kan driva; det är av födsel och ohejdad vana man kallar sig rebeller, även när man utdelar de mest ofarliga svingar, mot försvarslösa offer. Kulturvänstern ankrar långt ut för att sedan dra mainstreamlasset åt sitt håll. Det har man lyckats bra med, tack vare regimens och medias stöd. Men nöjda är man inte och ständiga nylanseringar av ‘motkultur’ syftar till en fortsättning. Sådana kräver politiska pamfletter, ord – och böcker.

Fahrenheit 451 anno 1953 – inte möjlig 2018

Klassiska och dystopiska SF-thrillern Fahrenheit 451 skrevs av Ray Bradbury 1953 och utgjorde då främst en kritik av McCartyismens utrensningar av kommunister. När den halvsvenske författaren (modern var svensk immigrant och hette Ester Moberg) kommenterade sitt verk 1994 så ansåg han att det vara minst lika aktuellt som då det skrevs. Och att det var politisk korrekthet som nu var hotet. Bradbury dog först 2012, 92 år gammal, och hann därmed se mångdubbla bevis för hur profetisk riktig hans bedömning var, för sedan 1994 har allt blivit långt mycket värre. Jag är därför övertygad om att han skulle ha protesterat mot att man i 2018 års filmatisering valt att – helt politiskt korrekt naturligtvis – göra en färgad man till huvudperson och tillsammans med en ung vit tjej ett hjältepar. Om denna slätstrukna nyversion velat provocera så hade den istället valt att göra chefen svart och etablissemanget till mångfaldskulturens enhetligt korrekta förespråkare.

Citat från engelsk Wikipedia.

Men det hade aldrig gått, det förstår vi allihopa. Vilket visar att vi, särskilt i Sverige, är långt mer illa ute än vad USA var på 50-talet. Kritiken av McCarthyismens utrensningar var högljudd och fick röst överallt. Även om dessa röster ibland tystades och fick lida, så hade de access till långt mer publika kanaler än ren underground. Såsom vår alternativa nätmedia idag bör ses som; hotad och motarbetad från alla håll. Ändå växer denna media snabbare och starkare än MSM. Detta ger hopp – men inte för Bonnier förstås.

Bonniers oro – för förlorade marknadsandelar

Publiceringen av insändaren kanske alltså ändå avspeglar Bonniers uppriktiga oro för bokens död, d v s den Bonnierproducerade bokens, och är kanske inte bara eller ens primärt en fråga om (än mer) försämrad förlagslönsamhet. Troligtvis är man orolig även för att läsarna av de subventionerade vänsteralstren ska ersättas av läsning av nätmediealster (som denna blogg), av de allt fler självutgivningarna och av en försäljning som allt mer sällan sker i boklådorna utan över nätet, d v s Bokus, Adlibris och Amazon. Ryktet om bokens död är alltså överdrivet, åtminstone så länge vi läser om det – i Bonniermedia.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

P. O. Enquist var en av medlöparna. Det var detta som byggde hans karriär, glöm inte det. För det är så (s)vensk kultur byggt Sverige.

Panegyriken flödar när MSM hyllar författaren P. O. Enquist. I SvD kallar Per Wästberg honom för den främste av levande svenska författare. I DN gör Björn Wiman honom till ‘1900-talets kanske störste svenske diktare’. Vad vet jag. Men jag vet vad det är som de ‘glömmer bort’ att säga.

Obs: Detta är i första hand inget epitaf över P. O. Enquists livsgärning och förtjänster som författare utan en kritisk text om yttrandefrihet, svenskt kulturlivs och medias vänstervridning, samt om socialdemokraternas stora behov av och förmåga att lägga locket på för dem besvärande historik. Och om hur s k kulturpersoner lånar sig för detta ändamål. D v s medlöparna. Sådana som P. O. Enquist.

Enquist var en gång nära att bli chefred på DN, men slogs ut av Arne Ruth. Båda kallade sig vänsterintellektuella, men Enquist politiska ställningstaganden var tydligare. Då, 1982, var han för röd för Bonnier. Det hade han nog inte varit idag, vad det verkar av lovorden, som givetvis inte med ett ord nämner något negativt om den avlidne. Så ska det kanske heller inte vara i en dödsruna. Men vi minns ju hur Ingvar Kamprad behandlades av media efter sin död för två år sedan. Även han hade ett politiskt ‘bagage’, vilket svensk MSM kände sig manade att flika in i dödsrunorna trots att det låg 70 år tillbaka i tiden. Kamprads politiska åsikter hade på intet sätt bidragit till hans framgångar. Enquists diktaturkramande är svårare att avfärda som ungdomliga svärmerier. Och i hans fall var politiken en avgörande framgångsfaktor. I själva verket byggdes hans karriär av ett rent beställningsjobb åt SAP.

Berömde han Pinochet? Och slapp kritik!?

Att DN:s andraval var Enquist ska inte alls ses som att Sverige på något sätt vänt den västerbottniske författaren ryggen. Tvärtom är naturligtvis bara övervägandet att ge honom positionen en tydlig indikation på hur stark hans ställning var i kulturlivet. Och så har det fortsatt att vara. Den enda svenska prispokal Enquist saknar i sin bokhylla är väl Nobels. Hur är detta möjligt? Givet att det står så här om honom i Wikipedia:

“1975 berömde han den chilenska fascistjuntans organiserande av en dödspatrull, den så kallade Dödens karavan (Caravana de la Muerte), som avrättade personer runtom i landet som hade gripits av militären, vilket kom att förfölja honom i den svenska debatten. I självbiografin Ett annat liv ångrade han detta och menade att han inte ens visste vem Pinochet var.”

I 70-talets Sverige var Pinochet lika hatad som FNL var älskat.

Ni kanske tycker att det verkar löjligt att hävda att man, som intellektuell författare i medelåldern, inte vet vem Pinochet var. Och att det var mer än aningslöst att inte förstå att tusentals intellektuella, som ‘försvann’ faktiskt avrättades. Ni kanske också, om ni var med då, undrar hur det ens var möjligt att någon i det svenska etablissemanget försvarade den chilenska juntan? Det gör ni i så fall rätt i. Det var inte möjligt. Den som gjort så vid denna tid hade setts som minst lika kriminellt apart som förespråkare av apartheidregimen i Sydafrika och Rhodesia. Varje form av försvar eller ens nyanseringar av Pinochet var (och är) otänkbara i den moraliska stormakten Sverige, i alla fall om man ville vara en ledande kulturperson. Det hade setts som en Hitlerhälsning rakt upp i fejan på vårt röda och alltid så frejdigt antifascistiska etablissemang.

Med sådana politiska ställningstaganden hade man för länge sedan varit utrangerad i den vänsterintellektuella nomenklatura som styr inom svensk kultur och media. En sådan person hade inte begravts med lovord eller överhuvudtaget ens omnämnts i de stora tidningarna, åtminstone inte för sina litterära prestationer. Jag vågar tillägga att detta gäller oavsett med vilken bravur sådan har eller påstås kunde ha utförts med. Författare med uttalat ‘fel’ politiska uppfattningar blir nämligen inte utgivna av de stora förlagen i Sverige idag, inte ens om de vill publicera opolitiska äventyrsböcker och deckare.

Pol Pot: ca 1.000 gånger värre än Pinochet

Men nu står det ju förstås inte så som jag skrev, på Wikipedia alltså. Bara nästan. Stycket om Chiles dödspatrullers framfart ska bytas ut. Så här står det istället: [1975 berömde han] röda Khmerernas deportering av Phnom Penhs befolkning för tvångsarbete på landsbygden. Och general Pinochet, juntaledaren, ska bytas ut mot Pol Pot, den för Enquist enligt memoarerna ‘okände’ ledaren för dessa röda khmerer, 1963-1979.

I Tommy Hanssons blogg kan man läsa mer om det som Wikipedia förkortat till en av nöden tvungen mening. Hansson skriver där också att Enquist var KGB:s man ända sedan början av 60-talet. En avhoppad KGB-källa Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA uttalade sig så här: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.” Som ren partsinlaga är Enquists bok fullkomligt värdelös som källa. Den som vill veta mer bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).

Enquist hade en roll även i kontakterna mellan KGB-agenten Nikolaj Nejland och den socialdemokratiska partitoppen. Nejland spelade bl a tennis med Olof Palme. Om detta skriver Anders Jallai 2012, men så gott som okänt ute i den stora allmänheten, för systemmedia har inte haft något intresse alls att sprida uppgifterna. Det enda som verkligen kletat sig fast på Enquist (och som därför krävde en mening på Wiki, var hans kommentar om utrensningen bland de kambodjanska intellektuella (till vilka det räckte att ha glasögon för att räknas, och sedan hackas ihjäl. “Horhuset utrymt, städning pågår”, var P-O:s beryktade sammanfattning. Han inte bara mörkade och tonade ned anklagelserna mot Pol Pot, enligt Jallai förvanskade han dem helt. Allt i den goda kommunismens namn förstås.

Enquist påstod sig alltså 30 år senare inte ha haft en aning om vad Pol Pot sysslade med. Men det fanns det gott om andra som hade, redan då han förde fram sina hyllningar. Om Enquist bara varit intresserad av att lyssna på dem. Pol Pot och hans röda khmerer var ansvariga för de ca 2 miljoner som uppskattas ha mördats av den kommunistiska regimen; ungefär en tredjedel av alla invånare i Kambodja. Ett folkmord som relativt landets storlek helt utklassar alla andra ‘förebilder’, som Mao, Stalin och Hitler.

Karriärlyftet: beställningsarbetet om Baltutlämningen

Enquists stora karriärlyft var Legionärerna från 1968. En beskrivning av den beryktade Baltutlämningen, där han uteslutande valt att utgå ifrån sovjetiska källor och som därmed bagatelliserade och ursäktade den exempellösa feghet den svenska socialdemokratiska regeringen visat mot diktaturen i öst. Totalt omfattade utlämningarna flera tusen människor, de flesta tyskar, som efter summariska rättegångar omedelbart avrättades. Den mest beryktade delen i skändligheterna utgjordes av en enskild utlämning; ett prisgivande av totalt 400 människor, varav 146 balter, som av den sovjetiska ockupationsmakten betraktades som landsförrädare. Även somliga av dessa avrättades, andra fick 10-20 år i Gulag.

För sossarna fortsatte baltutlämningen att utgöra en penibel svart fläck på den annars så nogsamt putsade vita rustning man alltid marknadsför sig som innehavare av. Även många i de egna leden hade brännmärkt handlingen som moraliskt oförsvarlig – och den var politiskt icke nödvändig. Alla vi som i efterhand vet att Sverige i hemlighet var uppbackat av Nato och USA kan ju vidimera det sistnämnda. Utlämningen var snarast en eftergift för de ännu ivrigare medlöparna inom främst vänsterpartiet, som dessutom ville fånga in och skicka över alla civila balter till Stalins anhang (Jodå, detta motionerade man om i Riksdagen, Jonas, men du kommer kanske inte ihåg det?).

Enquists bok var alltså det närmaste ett politiskt beställningsarbete man kan komma utan att ha tagit emot pengar på förhand. Någon verklig säljframgång blev boken aldrig, och filmen floppade helt. Men att SAP fick detta fantastiska moraliska stöd för sitt handlande kan vi med stor säkerhet förmoda gav Enquist hans sedermera självskrivna plats på den svenska kulturparnassen. Först 1991, med Bertil Häggmans bok Medlöparna (på förlaget Contra) fick Enquists enögda utsaga sin välförtjänta kritik och med den borgerliga regeringens offentliga ursäkt till de överlevande sattes också till slut foten ned på rätt sida. Men då var det 1994 och Enquists roll nagelfors inte i sammanhanget, han hade blivit för stor för det.

Svensk Wikipedia – när sanningen behövs. Det vill säga ibland.

Den som vill veta sanningen på nätet får också leta sig förbi svensk Wikipedia. Enquists ‘fadäs’ om Pol Pot nämns i en enda mening, som kan jämföras med wikis betydligt mer utförliga beskrivning – under en braskande rubrik – avseende Ingvar Kamprads förehavanden på 1940-talet. Sanningen ska alltså fram även på svensk wiki, men bara när så anses lämpligt. Under Enquist står inte en rad om baltutlämningen förstås. Och Wikis uppgifter om denna bagatelliseras och beskrivs med felaktiga siffror, man försummar också att nämna de 3.000 tyskarna. Engelsk wiki (och ännu mer tysk, som även är betydligt mer utförlig avseende Pol Pot) ser annorlunda ut på avgörande punkter, och på den privata sidan ‘Granskning Baltutlämningen’ går det att läsa ännu mer. Men svenska wikis ‘Baltutlämningen’ är en sida somliga håller noga koll på, somliga som sitter på Sveavägen 68. I SAP:s Sverige är detta nämligen fortfarande ett stort svart hål som ingen i onödan ska råka snubbla ner i.

Det svenska kulturlivets ständige gunstling. Inte trots utan tack vare Pol Pot.

De felsteg som Enquist faktiskt begick borde naturligtvis ha kunnat straffa ut honom, precis som jag hypotiserade om att en hyllning till Pinochet hade gjort. Personligen tycker jag att alla ska få komma till tals, även Wagners operor tål att lyssnas på. Men det betyder ju inte att man ska få textreklam i hela pressen och gratis tid i public service tv-soffa, åtminstone inte om man gjort sig känd som diktaturkramare – utan att göra avbön. Fram till 2008 borde Enquist ha varit bannlyst i public service och därefter hade man kunnat kritiskt granska hans påstådda villfarelser och okunskaper om Pol Pot. Pol Pots förbrytelser framstår objektivt som uppenbart och mångdubbelt värre än Pinochets, som f ö faktiskt frivilligt lämnade över styret till en demokrati, något som få i Sverige är upplysta om. Det är annars bara att räkna människoliven.

Men någon stigmatisering för detta ställningstagande var givetvis aldrig aktuellt. I själva verket har Pol Pot-berömmet haft en stark signalverkan: ‘här står jag, långt till vänster – mig kan ni vara säkra på, jag är ingen opålitlig liberal’. Här hade vi en författare som man visste var man hade. Enquist fick minsann också pris redan samma år, 1975, som han uttalat sig om khmerledaren. Och året efter kom det fina Aniarapriset. Fram till dess att avbönen gjordes i självbiografin 2008 radas ytterligare 20 prestigefulla utmärkelser upp. Nej, Enquist var inte utstött för sitt ställningstagande, vare sig före sina svårsmälta påståenden om vad han visste om Pol Pot, eller efteråt. Han är aldrig förlåten, eftersom ingen i S-etablissemanget ansett honom vara en ursäkt skyldig.

Svenskt kulturetablissemang, längre till vänster än på femtio år.

Detta är Sverige idag. Svenskt kultur- och mediaetablissemang, ett halvsekel efter Enquists ‘blamage’. Det märkligaste är naturligtvis inte sossarnas försök att mörklägga. Utan att vi har en opposition som inbillar sig att saken kommer vara biff så fort svenska folket sagt sitt och röstat bort Stefan Löfven. En opposition som tror att de ska kunna göra något med sin makt, utan att i grunden reformera svensk media och kultur. Inte ens Public Service vill man göra något åt. På Coronapresskonferenserna bugar man nådigt varje gång Tegnell hostar i näven. Jag frågar mig varför man ens anser sig behöva sin #provdiktatur? Alla gör ju ändå bara som sossarna säger. Men det är klart, det blir ju ännu lite enklare om man kan tysta meningsmotståndarna helt.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft