Publicerad 2 kommentarer

När brottsstatistiken formas för att stötta regimen så är rättssamhället illa ute.

Den här krönikan ska handla om hur det svenska rättssamhället undermineras från två håll: de kriminellas upptrappning – och rättsinstansernas oförmåga att möta denna. Och framförallt om hur man då går tillväga för att dölja misslyckandet. Inte minst när det gäller statistiken om det dödliga våldet. Anklagelsen är grav. Den kräver därför att man även belyser hur det går till på andra områden. Behandlingen av våldtäktsoffer och gärningsmän är ett sådant, som tydligt visar att statistikbluffen avseende det dödliga våldet är långt ifrån ett engångsfall. Jerzy Sarnecki har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen. Han är Sveriges under tre decennier okrönte diktator vad gäller torgförandet av verklighetsfrånvända uppfattningar om varför och hur det begås brott i Sverige. Ett av Sarneckis verktyg har varit BRÅ, och sådana som Maria Robsahm har sedan spridit alltmer förvrängda versioner av hans visdomsord vidare. Och istället för att vara en nagel i ögat på slöa poliser, så har Sarnecki valt att förbigå en alltmer uppenbar benägenhet att mörka med total tystnad.

Del 1. Sarnecki, BRÅ och våldtäktsstatistiken.

En av Sarneckis ständigt återkommande teser gäller anmälningsbenägenheten, som han påstår skulle vara huvudförklaringen till att främst våldtäktsstatistiken ser ut som den gör. Vad Sarnecki alltså vill få oss att tro är att det begicks mycket fler våldtäkter förr, men att ett enormt mörkertal gör att detta inte syntes i statistiken, som med tiden dock blivit alltmer rättvisande, eftersom benägenheten att anmäla har ökat. Men Sarnecki har aldrig tvingats sätta ned foten avseende när anmälningsbenägenheten skulle nått ikapp den faktiska brottsnivån.

Det ska inte behöva prioriteras. Detta är statens huvduppgift.

Om en ökad anmälningsfrekvens under någon period förelegat, så borde denna för länge sedan ha rensats ut som förklaringsmodell; sannolikt redan innan Sarneckis hegemoniska guldålder som kriminologorakel inleddes. Svenska kvinnor har senast sedan omkring 1970 uppfostrats så att de förstår att våldtäktsmannen bär hela ansvaret för sina dåd. Och eftersom invandrarkvinnorna, från kulturer där offret fortfarande skambeläggs, ökat som befolkningsandel, så borde Sarnecki ha konkluderat att detta lett till en sannolikt större obenägenhet att anmäla under senare år, som i sin tur innebär att de faktiska våldtäkterna under 2000-talet snarare ökat ännu snabbare än vad statistiken visar. Uppkomsten av parallellsamhällen där rättvisa skipas utan inblandning av svenska domstolar är ännu ett faktum som pekar i samma riktning.

Sarnecki anklagar indirekt svenska kvinnor för att ljuga om våldtäkt.

Sarnecki byter argument när det passar honom, och för att genomskåda honom måste man ställa honom till svars för vad som tidigare sagts. Nittiotalets Sarnecki hävdade att det var ‘lugnt’ då, att brottsligheten var en chimär; vilket gör det magstarkt när han nu påstår att det varit mycket värre – på 90-talet. För hur ‘lugnt’ kan det bli egentligen? Anmälningsbenägenheten fungerar på samma sätt, den kan inte användas i evighet med samma trovärdighet, någon gång måste vi ju benägenheten ha nått 100%. Sarneckis fortsatta tjat om denna kan i praktiken istället bara betyda att han indirekt anklagar de anmälande för att okynnesanmäla; en svårsmält slutsats som dock polisen verkar ha tagit till sig, eftersom man på senare år valt att nedprioritera utredandet. När polisen själva anser att de måste prioritera mellan två eller flera allvarliga brott så kan man tycka att den har inkompetensförklarat sig själv och det gäller förstås lika mycket de politiker som är polisens huvudmän. Men det skulle förstås se än värre ut om vi tog hänsyn till alla de brott som avskrivs efter att för syns skull ha utretts bara lite grand. Och så sent som i maj i år är ‘benägenheten’ fortfarande en viktig förklaring till anmälningsökningen enligt en rapport från BRÅ.

HD höjer beviskraven i grova våldtäkter, men har sänkt dem när inget våld utövats och där ord står mot ord.

Denna ständigt ökande anmälningsbenägenhet. Långt över 100%? BRÅ 2019, s.120.

Det finns en allmän uppfattning i BRÅ:s rapport, att HD gör en allt strängare bevisprövning. Detta bör i så fall påverka hela kedjan (rimligen även anmälningsbenägenheten, i alla fall på sikt): polisens motivation och prioriteringar, åklagarens benägenhet att gå vidare och underdomstolarnas praxis. Men det verkar vara helt främmande för BRÅ att kritisera domarna i HD på denna punkt; den nämns inte ens under åtgärdslistan. Intressant är också att konstatera att beviskravsskärpningen inte gäller de nya s k våldtäktsbrotten enligt Samtyckeslagen, dvs de där inget våld brukats och där paragrafrubriken alltså leder till missvisande sammanblandning – och svårigheter att följa tidsserien bakåt, liksom att göra jämförelser med utlandet (och därmed öppnas förstås nya möjligheter att förvilla allmänheten). En ‘särskilt utsatt situation’ är tvärtom en faktor som ökar sannolikheten för åtal, jämfört med om det rör sig om fysiskt våld eller hot om våld (BRÅ s. 10). Och av dessa ‘brott i tanken’ lyckas man fälla en tredjedel av förövarna (BRÅ s.121). Det går mer än ana den kraftiga inkonsekvensen i beviskraven, eftersom det i dessa fall så gott som per definition handlar om ord mot ord, d v s om hur en handling upplevs.

BRÅ 2019: särskilt sårbara kvinnor (främst sjuka, kognitivt lågpresterande etc) kan – så klart! – ha en högre anmälningsbenägenhet. s. 11. Min följdfråga: som också ökat över tiden?

BRÅ är förvånansvärt överseende med polisen usla track record. Trots att bara 250 av 5 000 anmälda våldtäkter (5%) ledde till fällande dom, så får polisen närmast applåder: “de allra flesta anmälningar kommer inte att kunna leda till fällande dom, oavsett hur bra polis och åklagare arbetar” hävdar man. Lite i skymundan konstateras ändå att antalet fällande domar skulle kunna dubblas om polisen gjort sitt jobb ordentligt. Och den slutsatsen låter som en kraftig underdrift när man läser rapporten. Själv förvånas jag över att man bara lyckas säkerställa DNA-spår i fem procent av fallen samtidigt som nästan en tredjedel skrivs av i brist på bevis – dvs då misstänkt gärningsman alltså identifierats. Bara i hälften av fallen förhörs den misstänkte (s. 11) och lika många avskrivs direkt efter att undersökning inletts – enligt BRÅ ‘helt korrekt’, och där man går vidare läggs nio av tio ned ändå, främst pga bristande bevisning – enligt HD:s höjda kravribba alltså.

i 31% av fallen har det inte hänt eller väcker utredningen tvivel.

Varför väcker så många utredningar ‘tvivel’?

SVT antyder att det viktigaste skälet till att utredningen inte går i mål är att målsäganden hoppar av. Men det är fel. Enligt BRÅ:s egen tabell ovan handlar det om 11% och som mest alltså en femtedel av den hälft av utredningarna som inte läggs ned direkt. Av tabellen framgår att lika många bedöms som okynnesanmälningar och att fortsatt utredning visar att ytterligare 20% kan vara det. Trettioen procent av totalen, som inte ens når domstol, för att våldtäkten inte är våldtäkt eller helt påhittad. Kan detta verkligen stämma? Att kvinnor ljuger/överdriver i nästan var tredje fall? Till detta kommer somliga av dem vi vet döms mot sitt nekande, varav en del också får upprättelse i efterhand. Det är alltså det här fenomenet som Sarnecki underförstått eller härledningsvis hävdar skulle ha ökat över tiden. BRÅ lägger till en brasklapp; man gissar att lagändringen 2018 skulle ha fått en del av ‘tvivlen’ att försvinna, dvs att det handlar om uppfyllande av brottsrekvisit som förut inte fanns. Men denna förmodan tycks vara helt tagen ur luften, för den utgör bara en fotnot utan stöd i materialet. I övrigt förbigår dessa siffror med största möjliga tystnad – det är förstås väldigt politiskt inkorrekt att vrida och vända på dem. För antingen så ljuger kvinnor mycket, mycket ofta. Och/eller så är det här en bekväm anledning för polisen att lägga ned utredningen.

Enligt BRÅ behandlas svenska misstänkta gärningsmän snällare. Källa på det? BRÅ själva.

BRÅ anser sig också ha hittat stöd för att etniska svenskar skulle utredas mindre omsorgsfullt än de med utländsk bakgrund. En ganska otäck anklagelse om domstolarnas bristande opartiskhet (s. 119), som väl i så fall också borde utredas och förklaras i detalj. Men BRÅ underlåter att visa stöd även för denna slutsats, som förstås annars är väldigt politiskt korrekt, bortsett från ljuset som den ställer våra domstolar i. Vad man inte nämner är ifall man jämfört likartade fall. Att etniska svenskar är kraftigt underrepresenterade i de grova våldtäkterna, medan de just gällande brott mot Samtyckeslagen relativt sett oftare är gärningsmän skulle ju kunna förklara skillnaden. Inte heller nämner BRÅ om den mindre omfattande utredningen ändå skulle ha lett till fällande dom. Vi kan alltså tänka oss att BRÅ använt fem fällande domar mot svenska gärningsmän ifråga om bristande samtycke, för att kunna påstå att utredningarna mot dessa varit mindre omfattande än i fallen med, säg, fem afghaner anklagade för grova överfallsvåldtäkter. I en utredningsrapport på 140 sidor är det för mig helt undermåligt att man inte anser det finnas plats att undanröja sådana misstankar om felaktig metod avseende en så central och kontroversiell slutsats.

SCB, BRÅ och Sarnecki skapar officiell citerbar statistik, som MSM inte anser behöver ifrågasättas.

BRÅ tycker polisen gör ett bra jobb. Så vem gör fel?

Och det är alltså så här statistik ‘skapas’ och blir till sanningar. Sådana som BRÅ och SCB är väl ansedda som rådataleverantörer; ja, även Sarnecki förstås. Härifrån citeras det utan att man behöver motivera. Såsom SVT:s artikel är exempel på. Någon tycks ha tipsat om att läsa just s. 119, för säkerhets skull, så att den där passusen om att etniska svenskar får påstodd särbehandling också kablas ut – jag betvivlar starkt att reportern annars skulle ha uppmärksammat saken. Och medan citatet inte kräver mer än en upprepning, så kräver ju mitt eget ifrågasättande ett helt stycke, som inte med samma trovärdighet kan hänvisas till, eftersom Sunt Förnuft är en okänd alternativt ‘suspekt högerextremistisk’ blogg, medan BRÅ och SVT av de flesta förutsätts vara neutrala och objektiva. Det är alltså mycket krångligare och tidsödande att försöka göra en invändning, och värdet av en sådan är sällan vad det förtjänar. Precis som SCB kör ut felaktig sysselsättningsstatistik ända tills en privatperson (jag) avslöjar dem, så fortsätter BRÅ och Sarnecki med sina hel- och halvfabrikats-lögner, det krävs att de blir påkomna med ytterst flagrant ljugande för att de ska göra reträtt och avbön, inte minst eftersom MSM inte gärna publicerar ett avslöjande.

Del 2. Det dödliga våldet.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned.

Maria Robsahms Motargument. När halvlögnerna inte räcker till.

Så finns det dem som vrider till halvlögnerna ett varv till. Det finns en sajt på nätet som heter Motargument.se. Den drivs av Maria Robsahm (fd Carlshamre), en 62-årig kvinna, utslängd från Folkpartiet 2006 efter att ha dömts för bokföringsbrott, därefter aktiv i Feministiskt Initativ. Med en lätt rättshaveristisk framtoning har hon bevisligen ljugit i frågor som rör vaccin och om Tino Sanandaji, som hon tycks hata mer än allt annat (läs gärna Uvells artikel om detta). Att hon också har skrivit ledare för DN, arbetat på Rapport och Aktuellt och suttit med i TV4 Nyhetsmorgon, fått göra en dokumentärfilm och ge ut en bok, kommer väl därmed i rätt ljus. Robsahm är som Uvell välformulerat uttrycker det “en hatbrunn av allt till höger om Miljöpartiet” och att hon var och är en vänstermedial gullegris gör henne farlig – hennes uppfattningar får stor spridning.

Inte minst raljerar Robsahm ofta och gärna över ‘dem som verkar tycka att det är värre att dö för en kula än för en kniv’. Död som död, mord som mord. Varför sjåpar vi oss då, ‘när det dödliga våldet som helhet minskar? Det är ju bara skjutningarna som ökar!’ Vi ska undersöka det påståendet. Men först måste vi invända mot hennes tes om mordvapnet spelar någon roll. Efter konstaterat faktum kan det tyckas vara egalt hur vi mördats; kniv, kulspruta eller bomb, sak samma. Men skillnaden är stor för tryggheten i samhället, och det inser de flesta. För att dö av knivvåld måste vi befinna oss alldeles intill. Det är kanske möjligt att springa ifrån våldsmannen om detta är hans enda vapen, eller vrida det ur hans hand. En kula kan vi råka träffas av även om vi står hundra meter bort. Och en bomb kan vi så gott som aldrig skydda oss mot, den slår blint. Det senare visar också på att våldet ändrat karaktär och blivit mycket mer hänsynslöst: det finns inga spärrar mot att oskyldiga ska drabbas eller inte. Även detta är goda skäl för oss att vara mer oroliga – och att dra konsekvenserna, genom att stanna inne.

Robsahm snickrar. Men har hon rätt?
Hon hämtar sina ‘fakta’ ur officiell statistik, SCB och BRÅ, så då måste hon väl ha rätt trots allt, eller?

Robsahm är ingen sådan som försöker hitta pros and cons, jag har aldrig läst ens ett försök att resonera och hitta sådant som talar emot hennes egna resonemang; för henne gäller det bara att ‘Motargumentera’ högern. Tyvärr är hon lika driven som hon är beredd att tumma på samvetet. Det går inte att, som Uvell gör i sin artikel, bara lämna sådan här statistik åt sitt öde, den måste bemötas, annars riskerar den att spridas vidare och bli en sanning. Trots att upplevelsen av otrygghet antagligen inte ha varit större i Sverige sedan grunden för det moderna rättsamhället lades på 1600-talet av Axel Oxenstierna, och är fullkomligt pulvriserad jämfört med hur svensken kände sig på 80-talet. Då behövdes inga trygghetsundersökningar, men tillräckligt många av oss levde då, för att vi ska kunna verifiera att det inte var allmänt förekommande att folk höll sig inomhus på kvällar och nätter för att de var rädda att bli rånade, våldtagna eller mördade. Ändå skulle enligt Robsahm det dödliga våldet då ha varit det högsta under modern tid. Just 1990 peakar diagrammets stigande kurva för att sedan sjunka tillbaka. Och om man, som Robsahm gör, helt sonika kapar de sista åren, så ser man knappt någon stigning alls i slutet. Det vi andra upplever, en kraftig stegring av våldsamheter – som förvisso bekräftas fr o m 2012, men som ändå fortfarande ser ut att vara lägre än 2007 – skulle alltså vara en synvilla?

Är det rätt att mäta ‘per invånare’? Vore inte per kvm mer korrekt?

Om det var möjligt borde risken mätas i förhållande till hur vi exponerar oss.

Om man bara tittar på den nedre grå kurvan ‘dödsorsaker’ och jämför direkt med Robsahm, som påstår sig ha exakt samma siffror som grund för sin graf, så ser man att Robsahms senaste puckel före nutid måste vara 2007, och att vi idag, i ett mer rättvisande diagram (hämtat från Sarnecki), ligger på samma nivå, inte som Robsahm försöker få det att se ut, en bit under. Om vi fortsätter att betrakta den kurvan måste vi dock fråga oss varför vi skulle bry oss om att dela ned statistiken per invånare, vilket kriminologerna är mycket noga med att göra – liksom förstås Robsahm. Tänk om regeringen var lika noga med att mäta BNP-ökningen på samma sätt vid internationella jämförelser, där vore det korrekt. Men det är det inte här. Mycket talar för att riskerna tvärtom har ökat i förhållande till hur ofta vi exponerar oss. Dels har ju som konstaterats, folk blivit mycket mer otrygga. Dels har inte minst ungdomar idag ett helt annat sätt att umgås; man träffas mycket oftare över internet än irl. Båda dessa faktorer innebär att vi håller oss inomhus mycket mer, ser oss för, tar färre risker. Detta tar kriminologerna sällan upp – och Maria Robsahm självklart aldrig.

Men även om vi bortser från ändrade umgängesvanor så är Sarneckis (och Robsahms) graf missvisande. Sveriges befolkning har ökat med mer än 12% bara sedan 2004, då vi blev nio miljoner. Men om jag promenerar hem efter nattskiftet, mellan t-banestationen och mitt hem i en miljonprogramslimpa i Rågsved, så är det lika många steg jag tar nu som 2004. Det är lika hög sannolikhet för att en slumpmässig kula träffar mig oavsett om det bor tio eller tjugo miljoner människor i Sverige, det är antalet avlossade skott som räknas. Ser vi alltså risken ur offrens och allmänhetens perspektiv så är antalet liv som släcks 12% fler, även när Robsahms och Sarneckis grafer inte visar någon skillnad alls. Att ett handeldvapen allt oftare används vid dessa dödsfall innebär att antalet slumpmässigt flygande kulor ökat ännu mer. Detta är högst reella anledningar till att otryggheten breder ut sig – ingen chimär, en realitet.

Domstolarnas ovilja eller oförmåga att ta hänsyn till rättstryggheten (för gemene man) istället för ett smalt fokus på rättssäkerheten (för att ingen oskyldig ska dömas); åklagarnas underlåtenhet att använda lagen för att yrka på de straff som är möjliga, bl a utvisning, och för att ens ta upp fall till prövning; polisens oförmåga att göra ordentliga utredningar och polisledningens ovilja att skicka ut patrullerande konstaplar som gör sig synliga; allt det är förstås också relevanta skäl att peka på. Bland många fler. Men bara ett av dessa har med statistik att göra. Nämligen polisens utredande. Det finns mycket som talar för att man systematiskt ‘bokför’ brott som icke-brott, och att det är därför som antalet lagförda rent statistiskt pekar nedåt inom flera brottsområden. Förutom våldtäkter, narkotikabrott och mord är det ju så det faktiskt ser ut, i alla fall justerat per capita och sett över längre tid. Undantagen är ju inte oväsentliga, men som jag påpekade ovan, avseende våldtäkter, så kan man misstänka att de verkliga brotten är betydligt fler och att ökningen av antalet anmälningar är mycket mer rättvisande än antalet lagförda. För vem tror egentligen på allvar att kvinnor skulle ljuga i ett fall av tre om att de våldtagits?

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en ny titt på Sarneckis diagram, men betrakta nu den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Jag säger som Emile Zola: “J’Accuse!”. Eller som Shakespeare: det är något ruttet – men inte i Danmark, utan här, i Sverige. Dödligt våld som inte ens förs till statistiken ökar otryggheten på två sätt: både genom den faktiska stegringen och genom en ökad – och fullt berättigad – misstro till det svenska rättssamhällets existens. Och den här avvikelsen gör att tvivlen även om all annan statistik om antalet lagförda måste ifrågasättas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Gängkriminellas advokater tjänar 1,5 mdr per år. Det är du som betalar dem.

De sex terroristerna, dvs imamerna/skolledaren, kommer som det ser ut till slut ändå utvisas och därmed skulle vi alltså slippa att inkassera ännu ett osannolikt misslyckande för rättsstaten Sverige. Detta har under alla förhållanden suttit långt inne och regeringsbeslutet fattats först efter mycket vånda – och kostsamma rättegångar. I en debattartikel i Aftonbladet summerades vad sådana kostnader, enbart för de kriminellas försvarsadvokater belöper på, totalt under ett år: 1,5 miljarder. En enorm summa – och 50% mer än för tio år sedan. Se där, en ytterst relevant skattning av hur mycket våldet har ökat i Sverige under samma korta tid. Det mesta handlar förstås om den grova brottsligheten, det är dessa rättegångar som tar tid. Och deras rättsbiträden betalas som bekant nästan alltid av dig, käre skattebetalare. Rätt ska förstås vara rätt, alla ska ha en kompetent försvare och helst ingen oskyldig alls ska dömas. Men när vi samtidigt ser hur andelen lagförda minskar år från år, och vi kan ana inte bara hur allt fler skyldiga kommer undan, utan också att gränsen mellan advokaterna och deras klienter har börjat suddas ut. Då känns det förstås ännu mindre bra att betala.

Försvarsadvokater i Sverige allt närmare lierade med sina klienter

Den seniora åklagaren Lisa dos Santos som är artikelns författare skriver om försvarare som blivit alltmer spekulativa i sin marknadsföring. Man klär sig som gudfadern och romantiserar det våld som klienterna anklagas för genom att anspela på hur det utförs, till ljudet av kulregn och sirener.

“Frikännande domar i grova brott – #framgång, tummen upp! – staplas som reklamvara varvat med lite skön posering som hämtat ur ”Gudfadern” och ett frisläpp efter en mordförhandling förpassas till ”En bra dag i rätten” på försvararens Facebooksida. Allt lajkat av både egen kår och klienter. Och varför inte profilera sig extra tydligt genom att lägga ut idolbilder på gängmedlemmar?”

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet hittills var gangstarapparen Z.E som gjorde en video på Södertörns tingsrätt, formellt utan reklam för advokaterna som agerade statister, men Bastlings advokatbyrå räknar naturligtvis med att slå mynt av det osmakliga jippot. Och det här är inte allt. Åven rättegångarna har förvandlats till happenings. Dessa tar längre tid att genomföra med försvarets nya strategi, som enligt Santos enbart är mest till för att imponera på klienten: “hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs”. Ingenting av detta ger klienten någon processfördel enligt Santos, däremot för advokaten – klockan tickar ju.

Men tänk om showen faktiskt påverkar?

Helt övertygad om att inte också de åtalade tjänar på detta är jag dock inte, eftersom jag mycket väl kan tänka mig att metoderna hjälper till att skrämma och imponera både på vittnen, domare och nämndemän. Däremot är jag säker på att detta borde gå att stävja med befintliga ordningsregler vid rättegång. Det lär snarare handla om att strama upp befintlig praxis, som tydligen är fullkomligt uppluckrad från forna tider och vad vi är vana vid att se i tv-serierna på tv. Vissa domare tycks helt enkelt sakna den pondus som behövs. Här, precis som i skolsalarna har man (eller kanske oftare kvinna) förlorat den respekt och krav på ordning och reda som är så viktigt, men som postmodern ideologi och uppfostran inte prioriterar. Och, ja, det lär ju finnas ännu ett möjligt samband här, med den allt sämre andelen lagförda, samt med den likaså allt högre andelen kvinnliga domare. Ingen har hittills såvitt jag vet vågat antyda att svårigheterna kan hänga samman med två sidor av tillsynes samma mynt: medan domare och åklagare allt oftare är kvinnor, så dominerar män kraftigt bland försvarsadvokaterna (86% 2014). I DN:s uppföljande artikel i ämnet är det kvinnliga kolleger, både åklagare, domare och försvarsadvokater, som håller med Santos. Medan den anonyma manliga brottmålsadvokat som citeras naturligtvis inte gör det, utan istället refererar till Anna Rambergs twittrande i saken.

Anna Ramberg, med mediainstinkt som en pavlovsk hund. Och med lika förutsägbara åsikter.

Ja, likt en pavlovsk hund har förstås även Anna Ramberg reagerat på Santos debattartikel. Trots att hon inte länge är advokatsamfundets ordförande så måste vi ju få veta vad just hon tycker: “Onyanserat och insinuant angrepp på brottsmålsadvokater. Särskilt allvarligt när sådant kommer från en åklagare. Statens företrädare bör inte ägna sig åt falska generaliseringar av det slaget.” Falska generaliseringar? Vad är så falskt? Och varför skulle detta vara olämpligt? Att någon annan än hon själv har vad som kan uppfattas som politiska synpunkter på rättegångsprocessen? Genom att konsekvent ta sida för det onda, dåliga och destruktiva lyckas Ramberg som vanligt göra sig än mindre trovärdig som neutral bedömare. Men hon hjälper mig att hitta en delvis annan förklaringsmodell bakom den sjunkande andelen lagförda kriminella, förutom då domstolsaktivism inom domarskrået och bland åklagarna. En hypotes som handlar om att det är de kaxigaste som stjäl showen. Och dessa är – förutom Anna Ramberg då – i de flesta fall män. För det är ju försvaret som gång på gång vinner.

Tänk om inte bara ömmande kvinnliga domarhjärtan förklarar utvecklingen som lett till att allt färre åtalade brottslingar döms, tänk om det också är beror på de manliga försvarsadvokaternas ‘härskartekniker’ som Santos nämner; samt en god dos testosteron och lika mycket brist på etik. Att detta är vad som utmanövrerar de numera oftast kvinnliga åklagarkollegerna (60% 2019) och skapar rättssalar där advokaterna tillåts breda ut sig lite som de vill? Santos beskrivning får mig att tro att det är just så det faktiskt är.

Eftersom kvinnor är (minst) lika bra som män, så är detta ett problem som ingen lär leta efter rätt svar på

Andelen vunna mål är förkrossande, inte bara till försvarets favör utan fastmer i manlig favör. Och oavsett vad som är moraliskt rätt eller fel, så skulle jag nog som klient helt enkelt göra den enkla analysen att bäst är den som får mig fri. Men eftersom vi ju vet att män inte kan vara duktigare än kvinnor på någonting, så skulle ju en sådan förklaring antyda något som varken kan eller får förekomma. Ännu en könsstereotyp. Ergo: detta är ett problem som vi aldrig kommer lösa, eftersom en viktig förklaring, kanske rent av den mest betydelsefulla, aldrig kommer adresseras.

Medan Ramberg programenligt alltså anser att Santos har fel, så är det andra, betydligt mer trovärdiga som håller med, nämligen de kriminella själva. Trovärdighet handlar ju också om logik. Och den ligger i att advokaterna gör allt för att ställa sig in och tjäna pengar på gängen, som blivit deras mest lönsamma kassako: när en av DN intervjuad kriminell ung man hamnar i häkte så “Den första kontakten jag då haft med någon från utsidan är min advokat. Och jag svär, deras inställning är alltid – ”det är ingen fara, vi ska få ut dig härifrån, grabbarna hälsar

Kriminell advokat – för det är coolt och inne

Grabbarna hälsar. Det handlar då om att man klivit över gränsen och jobbar för brottssyndikaten – men betalas av staten. Man uppmuntrar unga klienter till ett kriminellt tänkande och för att verka ‘trovärdiga’ spelar man på och har en attityd som romantiserar gängkriminalitet. Bara man svarar ‘inga kommentarer’ i alla förhör och nekar hela vägen, så ‘kommer det lösa sig’. En erfaren polis, även han anonym (Varför det? Det säger en del.) intygar också att detta stämmer. ‘Särskilt upprörande är det när vi ser hur vissa advokater uppmanar 15-åringar att blåljuga.’ Det behöver ju inte vara bra för dem. Det har också skett en normförskjutning. Att vara kriminell är någonting ballt och eftersträvandevärt. Att synas med rappare är plötsligt coolt, säger polisen, att lägga till kriminella bland sina kontakter och träna på samma thaiboxningsklubb. Han har sett advokater som är uppenbart smickrade över att få ”hänga med ” sina klienter på fritiden på det sättet. Många åtalade byter dessutom advokat. Anledningen är att man vill ha mer ‘service’, dvs smusslande med sådant som advokaten inte ska eller får göra. Här är det advokaten som säljer sig till djävulen.

Vilket rykte?

Det allra sistnämnda passar inte riktigt in i temat, men allt annat gör det: DN har förstås gjort detta till något av ett snyftreportage där den kriminelle (av utländsk härkomst), görs till offer och advokaten (vit svensk) blir skurken. Sorgligt enögt genus- och mångfaldsperspektiv m a o, men visst, låt oss behålla fokus på advokaterna, de förtjänar den här kritiken och de utgör något av den värsta sortens profitörer på massimmigrationsindustrin. De många reportagen som nu görs är också ett tecken på att t o m vänsterliberala feminister som Amanda Sokolnicki och Ulrika By på Dagens Nyheter börjat fatta att det här inte är rätt eller bra. Såväl domstolsaktivisterna, Anna Ramberg och de manliga försvarsadvokaterna bär på en stor skuld till den farliga utvecklingen inom rättsväsendet: advokatsamfundet måste sluta slå ifrån sig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Executive Summary

The share of convictions are constantly falling, (although? because?) at the same time crime rates are going in the opposite direction. Last year 1.5 billion SEK of the tax payer’s money was spent on defending criminals, which is 50% more than only ten years ago. The courts have turned into showrooms and spectacles, domineted by the (male) defense lawyers, and they are not only successful, they are more and more tightly knit together with their clients. It is considered cool among the criminal lawyers to associate with criminals also in the evenings and leasure time and this is also good for business. Their dominance in the court rooms seems likely to be a second reason for the low and sinking conviction rate; not so well recognized as is the increasing number of activists among many (female) judges and attourneys. A flipside of the coin that discloses a possibility that cannot easily be addressed, because it is very politically incorrect: that the success for lawyers are connected to the fact that males as a group seem to be more skillful in the courtrooms on what counts the most: winning.

Publicerad Lämna en kommentar

Gangstarapparen hyrde Södertörns tingsrätt – med rätt åsiktsklienter är man aldrig kinkig

Bild ur DN 24/10

Någon som minns DN:s artikel om den ‘skumme’ affärsmannen, vars värsta ‘brott’ var att han hyrde ut lokaler till SD? För normal marknadsmässig hyra, skall tilläggas. Ett år sedan nu. Stort uppslag på förstasidan och lååång artikel. Om absolut ingenting mer än den ‘skumme’ affärsmannens fullt legitima affärer, som också inbegrep uthyrning till ryska ambassadören minsann. Framförallt hade affärsmannen bett om att få vara anonym. Bara det sistnämnda var ju tillräckligt skumt för att DN skulle slå upp saken stort och ange hans namn i neonröda bokstäver.

De flesta vet väl att DN sedan blev stämda, men alltför få har nog sett Wolodarskis ursäkt och hur DN tvingades krypa till korset i ett tillrättaläggande. Det är ingenting som kommer upp i flödet sådär automatiskt direkt. Hur mycket man också fått betala som kompensation vet ingen mer än parterna, eftersom uppgörelsen skedde genom förlikning. Och jag har en misstanke. Nämligen att DN oavsett böterna, om det nu blev några, anser sig ha uppnått eller bidragit till något värdefullt: svårigheter för människor med politiska åsikter på högerkanten att ägna sig åt sina verksamheter och att träffas i största allmänhet. I vårt kalla land kräver det nämligen oftast tak över huvudet. Och idag är det inte bara SD längre, som har problem att få hyra lokaler. Alla fastighetsägare ser sig noga för när det gäller att hyra ut till någon man inte tror är ‘rumsren’. Det här är i praktiken ett slags inskränkning av mötesfriheten, men något lagrum (sic!) finns inte som tvingar kommersiell hyresvärd att hyra ut till vem som helst, så oavsett vilka personliga krav och exotiska önskemål värden än må ha så är de alltså legitima. Detta är ett slags kryphål som makten kan utöva för att försvåra för obekväma åsiktsriktningar att samlas och organisera sig; lagstiftaren kunde helt enkelt inte föreställa sig att en rådande åsiktsordning i Sverige 2019 skulle kunna och vilja utöva ett så totalitärt och repressivt förtryck, att meningsmotståndare inte ens skulle få hyra lokal, utan att hyresvärden utsattes för påtryckningar och hängdes ut i morgontidningen som moraliskt suspekt.

Kulturföreningen Gimle och Medborgarskolan

Och vad som i Sverige idag kan anses som ‘suspekt’ är ju en hel del. Det vet vi ju redan. Men att den restriktivt påbjudande ‘makten’ inte bara omfattar den sittande S-regimen och med denna affilierade klienter inom den djupa staten, det är faktiskt än mer uppseendeväckande. Det är många fler som för säkerhets skull väljer att porta de potentiellt misshagliga, i Sverige räcker guilt-by-association för att bli hängd. Till och med Medborgarskolan, ägd av Moderata Samlingspartiet, royalisterna och Fria Moderata Studentförbundet, ansåg sig behöva tacka nej till ett kvällsseminarium med kulturföreningen Gimle, eftersom DN skrivit om den och konstaterat att den nog kunde ha med SD att göra. Vi pratar alltså om ett parti som nära en fjärdedel av svenska folket sympatiserar med och en förening som påstås ha band med SD, för övrigt utan att faktiskt ha det. Gimle är partipolitiskt obundet, opera, kammarmusik och nordiskt kulturarv står på programmet (och man har för övrigt antirasism med i sina stadgar, som på begäran sändes in), men nej, Medborgarskolans lokal var plötsligt fullbokad hela hösten.

Gangstarapparen tog över domarpodiet i Södertörns Tingsrätt – med domstolens goda minne

Mig veterligen är det ingen hyresvärd hittills som tackat nej till Tro och solidaritet eller Centerns ungdomsförbund. Rörelser med minst lika tveksam (eller inte tveksam) demokratisk bakgrund. Inte ens AFA, ni vet, den av Säpo terrorregistrerade vänsterextrema aktivistorganisationen, med ett gediget våldsregister i bagaget, har problem med lokalfrågan; 25-årsjubileet firade man på kulturhuset Cyklopen, vars tillblivelse bekostats med medel ur Allmänna Arvsfonden.

Ingress ur DN.

Och när det gäller gangstarappande kriminella, så är de tydligen välkomna att spela in sina musikvideos även på tingsrätterna numera. I alla fall på Södertörns. Rapparen ifråga, ‘Z.E.’ är en sådan där individ som gör sitt bästa för att framstå som mer kriminell än han antagligen är, genom att posera med vapen och sedelbuntar. Att han har en lista med brott som han dömts för och en del han inte dömts för, lär i alla fall vara anledningen till att han kommit i kontakt med advokatfirman Bastling & Partners, som genom att agera statister på videon naturligtvis hoppas på fler liknande klienter. Redan som det är idag har man problem att få vittnen att våga lämna sina redogörelser under ed i domstolen, och vilka slutsatser tror man att folk i allmänhet drar nu? Kan det måhända finnas goda fritidsförbindelser mellan lagmän och våldsverkare – såsom den här uppgörelsen tycks antyda? Det är bara att titta på videon, så framgår vem som dominerar i rättssalen; Z.E. hoppar bl a upp på podiet – en nästan övertydlig metafor, vem som tagit över där rättvisan en gång skulle ha styrt.

Domstolsaktivism är något jag har talat mycket om, men just den här varianten var hittills okänd för mig. Det osmakliga jippot hade alltså kommersiella förtecken. Men det säger även en del om hur sympatierna ser ut i brottsmålsbranschen, som väl är den kanske enda näring som gnuggar händerna, medan kriminalstatistiken slår i taket. Om tingsrätten fick lokalhyra förtäljer inte historien. Vad den däremot säger är att lokaluthyrningsbranschen är mycket selektiv i vissa fall, men desto mindre så i somliga andra.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Våra högsta jurister anser att yttrandefrihetens framtid är ljus. Då bör man oroa sig.

Som deltagare på ett öppet seminarium igår kväll på SU Karlavägen hade jag förmånen att personligen få ta del av några av våra högsta juristers syn på yttrandefriheten. Nils Funcke, journalist och vårt lands kanske främste ‘lekmannaexpert’ på yttrandefrihet hade, såsom sekreterare i den parlamentariska yttrandefrihetskommittén, boksläpp. I panelen deltog Helena Jäderblom och Thomas Bull, ordförande respektive ledamot i HFD (Högsta Förvaltningsdomstolen), Peter Danowski, försvarsadvokat för media i flera stora yttrandefrihetsmål, samt Viveka Hansson, journalist och programdirektör på TV4 och ordförande i branschorganisationen Utgivarna. Moderator var Stefan Wahlberg, chefredaktör på Dagens Juridik.

En utan tvivel respektingivande och namnkunnig skara alltså. Och det finns heller inte i mitt huvud några tvivel om att samtliga närvarande anser sig värna yttrandefriheten. Men några större betänkligheter i hur vår yttrandefrihet här på hemmaplan kommit att behandlas och inskränkas eller några framtida hot mot den verkade man, med undantag av Funcke, inte ha eller se. Wahlberg ställde frågan om det fanns framtida hot, men då ville panelen hellre se ljus i tunneln och hur bra allting nog skulle kunna bli. Vilket antydde att allt nog inte var så bra, men att frågan var alltför minerad. Danowsky hävdade (oemotsagd) som exempel på varför framtidsoptimismen var välgrundad, att DN nu var en bättre tidning än den varit på flera år. Ett uttalande som jag och mitt sällskap helst ville se som satiriskt. För egen del var det ju DN:s stöd till metoopöbeln som fick mig att säga upp prenumerationen. Men visst. Sedan regeringsbildningen blev klar och IS-återvändarna kommit hem, så har ju DN i så dags börjat försiktigt kritisera sina tidigare uppfattningar. Liksom MSM i allmänhet och Expressen framförallt, så har man ju börjat publicera alibiartiklar. Men någon avbön eller ursäkt har vi inte hört – och lär aldrig heller få göra. Omsvängningen kan också som bäst beskrivas som påbörjad, långt ifrån fullbordad.

Domens och massmedias publicerings konsekvenser saknar betydelse

Danowskis ytterst försiktiga kritik av metooövertrampen visar istället hur känslig frågan fortfarande är. Han påpekade att Martin Timellfallet ju gått till åtal, varför han tycktes mena att det ändå visade någon form berättigande i namnpubliceringen. Hade det stannat vid detta så kanske PO friat tidningarna, var hans slutsats. Men Timell blev ju friad – en händelse som minsann inte alls fått samma uppslag i MSM-media. Och hans liv är sönderslaget. Här finns det intressanta paralleller. Den s k ‘Näthatsgranskaren’, vann nyligen ett förtalsmål, där TR inte ansåg att det fanns ett berättigat allmänintresse att sprida uppgifter om honom, trots att de var sanna (han har begått grovt djurplågeri). I SVT:s snyft-intervju efter domen får Näthatsgranskaren tillfälle att sprida vanföreställningen att vad som sagts om honom alltså är osant – de flesta av oss tror ju att det är vad förtal är. Min poäng är att Näthatsgranskaren inte drabbas negativt av förtalet i någon konkret mening. Han får statsmedias stöd och han fortsätter att inhösta statens bidrag för sin verksamhet. Skillnaden mot hur Timell dömts av media och allmänhet är avgrundsdjup.

Svensk rättstradition medger inte att att man tar hänsyn till sådana konsekvenser. Enligt Danowsky skulle den då rasa ihop. Sanningen är att domstolsutslagen skulle bli mycket lättare att förklara för gemene man. Vi skulle få färre stötande kvällstidningsrubriker att ilskas över. Och sådana konsekvensbedömningar görs i andra västländers rättssystem – det är vi som är avvikarna. Det har vi blivit även på ett annat område, de så kallade NGO:s, Non-Govermental Organisations, har inte bara i allt högre utsträckning givits en särskilt stark juridisk ställning, utan man har också direkt överlåtit åt sådana att ägna sig åt myndighetsutövning, som förr var den allmänna åklagarens. Hur bra eller snarare dåligt det här är berörde Jäderblom på ett sätt som lät mig ana att hon nog ändå tyckte det var dåligt. Men att sätta ned foten tydligare i egenskap av ordförande i HFD är förstås en känslig sak. Regeringen älskar ju sina ‘goda’ NGO:s, som man låter dra runt som SA-förband bland svenska pensionärer och hederliga skattebetalare, för att klargöra för dem vad de får säga och tycka. För vem avgör vem som är ‘god’ bättre än regeringen? Den som gärna finansierar dessa ‘public watchdogs’ verksamheter – men bara sådana som tycker precis som den.

De ‘goda’ NGO:erna har fått myndighetsuppgifter, men får ändå inte ‘förtalas’ med sanna uppgifter?

Just Näthatsgranskaren är ett sådant exempel. Och då kommer vi till nästa poäng: för att publicering av förtalsliknande uppgifter ska anses motiverad och alltså inte föranleda sanktion så krävs, som nämndes, inte bara att uppgiften är sann. Även ett ‘berättigat allmänintresse’, som Danowski uttryckte saken, ska till. PO har förtydligat att man anser att för detta krävs inte bara att saken rör en kändis i största allmänhet. Det måste vara någon i myndighetsställning eller politiker som vi väljare förlitat oss på ska fatta beslut på ett hederligt sätt. Min fråga till panelen var därför om inte även en av staten finansierad ‘NGO’ skulle föras dit, t ex en sådan som Näthatsgranskaren. Nog skulle vi vilja veta att den som granskar andra även har en god vandel att visa upp själv? Den frågan väckte TR:n överhuvudtaget inte i sitt domslut, fastän jag menar att det på alla sätt är Näthatsgranskaren som har bevisbördan emot sig, varför hans vandel inte skulle vara relevant för allmänheten att känna till. Något svar producerade tyvärr inte den ärade panelen, men deras tystnad hördes desto mer.

Varför ska taxeringsvärden och bilägares namn och adress vara offentlig uppgift?

Jag ställde också en fråga angående offentlighetsprincipen, den som gör det möjligt för kriminella att mycket enkelt ta del av taxeringsuppgifter och registrerad bilägares namn och adress. En situation som nu på allvar börjat utnyttjas av de grova kriminella nätverk som på senare år tagit ett så fast grepp om vårt land. (Som av en händelse samtidigt som en kraftig invandring har skett – ett sammanträffande man i MSM först nu tycks få påpeka så smått.) Nu när våldet drabbar rika Östermalmsbor i sina hem börjar förstås den här frågan ställas på sin spets. Jag undrade vad som motiverade att just sådana uppgifter var offentliga och det mest konkreta svaret jag fick var väl från Viveka Hansson på TV4, som ansåg att det skulle bli svåra gränsdragningsproblem. Jag har svårt att se dem. Förbjud offentliggörande av taxeringsuppgifter i tidningarna. Punkt. Vad skulle rasa samman? Låt uppgift om registrerad bilägare bli känd i samband med olyckstillbud. Men inte annars. Så gör man i Tyskland. Är inte det ett fungerande rättssamhälle?

Panelens fyra medlemmar såg alltså inga mörka moln på den svenska yttrandefrihetshimmeln. Jag hade kunnat dra en lång lista på mer angelägna frågor än de tog upp. Nils Funcke hade ju inledningsvis talat om att lagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet tenderade att tolkas efter bokstaven, och att det finns märkliga begränsningar, som staten plockat fram när de ansett detta ‘behövas’. Det är naturligtvis inte bra, om en ‘ond’regim kommer till makten. Vi får väl se vad vår nuvarande regim tycker vara motiverat, när det börjar dra ihop sig till val 2022.

Monopolliknande plattformar, juristernas ökade makt och domstolsaktivism

Men det finns fler och ännu större hot. När plattformar som Facebook, YouTube och Twitter fått närmast monopol på det offentliga samtalet, är det verkligen rätt att de själva ska kunna avgöra vilka som ska finnas där eller inte? Är det rimligt att överstatlig och icke demokratiskt tillkomna dekret, som FN:s Global Compact eller för den delen (den bara med lövtunn demokratisk fernissa tillkomna) Europakonventionen ska göra allt större intrång i medborgarnas liv? Och att det är jurister, som med praxis och prejudikat styr den legala utvecklingen och som i allt större utsträckning, får makten över våra liv, istället för demokratiskt valda politiker? Att just den frågan inte bekymrade de närvarande – knappast heller publiken, sprängfylld av advokater och journalister – det ska man väl kanske inte förvånas över. Inte heller att det mellan raderna även här, på en tillställning där säkert 99% av de närvarande vill kalla sig yttrandefrihetsförkämpar, antyds att man bör ge ‘goda krafter och goda syften’ en särskilt gynnad ställning. Danowsky lät närmast besviken när han fastslog att domstolarna f n inte ansåg dem ha en sådan i yttrandefrihetsmål i fortsättningen. Den ‘positiva stämningen’ i domstolarna skulle ha eroderat efter metoo, i fortsättningen kommer ‘public watchdogs’ och metooanklagelser alltså behandlas på samma sätt som Kent Ekerot och SD. Attans! Ska rättvisan verkligen vara så blind? Nej, han sade inte så högt men det gör jag. För vi vet ju alla vilka ‘de goda’ är, enligt sittande etablissemangs föreställningar.

Och då kommer vi till min slutpunkt, framtidshotet nummer ett, som naturligtvis ingen heller berördes. I dagens Sverige är en tilltagande domstolsaktivism märkbar. Människor som faktiskt anser att ‘det goda’ har företräde framför lagens bokstav och som gör allt för att kunna tolka den så. Sådana jurister, som än mer ser ut att bli morgondagens makthavare än de är dagens, anser alltså sin egen politiska övertygelse gå före den som de demokratiskt valda lagstiftarna har eller haft. När det blivit tillåtet med yrkesnätverk som Hilda och Legally Lady, som inte bara baseras på kön utan även sorterar juristerna efter sina politiska värderingar, så är denna utveckling bara som ett brev på posten. Onämnd av de närvarande höga jurister som ett framtidshot för yttrandefrihet – och för den svenska rättsstatens vara eller inte vara överhuvudtaget – så framstår domstolsaktivismen därför bara som ett ännu större hot.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Yttrandefrihet vs. förtal

Här är Falu Tingsrätts svar på hur gränsdragningen ska göras. Fel svar, tyvärr.

*

Det gäller den s k näthatsgranskaren Tomas Åberg, som i nätmedia hängts ut som djurplågare. Uppgifterna är sanna, se länk nedan. 

Som framgår av artikeln är Tomas Åberg inte bara djurplågare. Han har också visat stor förslagenhet och prov på extremt långtgående handlingar för att själv undgå rättvisan; byte av namn, utlandsvistelse till dess brottspreskription skett, etc. Allt sådant som visar att han saknar den moral han påstår sig vara så angelägen om att värna. Denna form av skenhelighet torde för de flesta framstå som ytterst förkastlig och därmed inte bara vara relevant för Åbergs lämplighet för det uppdrag han tagit till sin affärsidé, utan fastmer berättigandet att han erhåller statligt bidrag för detta. Framförallt torde det vara av stor vikt för de domstolar som har att döma i den sak Åberg dragit till rätten, att även ha en korrekt bild av ‘Näthatsgranskarens’ bakgrund.

Att Åberg är en djurplågare – det upprepade beteendet renderar brottsrubriken ‘grovt djurplågeri’ – det spelar ingen roll tycker TR. Hänsynslösheten mot djuren, det krasst affärsmässiga motivet. Inte heller hans sätt att smita undan rättvisan. Det skulle alltså enligt Falu TR inte vara relevant för de domstolar som prövar ärenden som anmälts av Åberg, att veta dennes bakgrund, för att rätt kunna bedöma trovärdigheten i uppgifterna och hans bevekelsegrunder att anmäla. Tvärtom. Att sprida dessa sanna uppgifter om Åberg är förtal, givet att det finns ett syfte att faktisk påverka hans verksamhet menligt. 

Den här tingsrätten har helt vänt upp och ned på verkligheten. Att någon begått ett brott eller annan neslighet, ska alltså aldrig få påtalas, om syfter är negativt. Eftersom det är svårt att föreställa sig många fall där detta syfte inte vore negativt så begränsas möjligheten att påtala elaka människors karaktärsfel mycket kraftigt.

*

Lagen säger “Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.”

*

Det är alltså riktigt att man kan dömas, trots att lämnad uppgift är sann. Här går svensk lag mycket längre än vad som är vanligt i västerländska rättssamhällen. Det måste ändå anses ‘försvarligt’. Nu menar lagstiftaren att det vid granskning av offentliga personer finns skäl att kunna gå längre än annars. Vi talar om myndighetsutövande personer och politiker alltså. Att Tomas Åberg i sin ‘granskning av näthat’ själv tagit på sig en sådan liknande funktion är för mig uppenbart, och borde ha varit det även för tingsrätten. Liksom att hans vandel är av central betydelse, när verksamheten uttryckligen handlar om att bedöma andras vandel.

*

I själva verket har ju staten, när den bidragsfinansierar en sådan som Åberg, lagt ut den allmänna åklagarens sysslor på entreprenad! Bara det är ju uppseendeväckande och borde på alla sätt betraktas som principvidrigt. Men att sedan inte i rättsbedömningen alls ta hänsyn till vad Åbergs funktion de facto är, det är lagvidrigt. TR gör inte ens ett försök att argumentera för varför det i n t e skulle anses försvarligt att berätta om hans djurplågeri, trots att bevisbördan rimligen legat just så att Åberg bort tvingas förklara detta.

*

Låt oss konstatera, att vi som i fortsättningen vill påtala detta, har all rätt att berätta om Åbergs djurplågeri, så länge som vårt syfte är att här upplysa om vad som anses vara yttrandefrihet eller inte. Domen är offentlighandling, och det är av stor vikt för alla att veta hur gränsen dragits. Och hur den borde dras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.nyatider.nu/djurplagare-bakom-nathatsgranskare…/

Publicerad Lämna en kommentar

Alla män: Sex utan föregående vittnesintyg på samtycke kan ge 2 års fängelse enligt nytt prejudikat

En man och en kvinna har långvarig mailväxling och bestämmer sig till slut för att träffas hos kvinnan, under hennes uttryckliga premiss att dock inte ha sex. Hon har ju aldrig träffat honom IRL så det är väl en högst rimlig ståndpunkt. Hur kvällen gestaltar sig får vi inte veta i artikeln, men ur mannens synvinkel, så är det väl inte orimligt att tolka det som att samvaron bekräftat det tycke som uppstått under mailandet och att kvinnan är villig att ha sex, eftersom hon ger medgivande att de ska dela samma säng under natten. Iklädda endast trosor och kalsonger kryper man alltså ned i sängen tillsammans.
*
För att testa denna positiva ‘teori’ börjar mannen försiktigt smeka kvinnan. Hon gör då varken motstånd eller förtydligar att hon har en önskan om att de inte ska ha sex, trots sängdelandet. Mannen har alltså inte uppträtt hotfullt, men kvinnans förmåga att säga ifrån är ändå noll. Hon ‘känner hur hon fryser till’ vid hans beröring och är helt passiv, beskriver man, det är alltså den sexuella kontakten i sig som får henne att tappa målföret.
*
Låt oss konstatera att frivillig sex i alla dess former inkluderar även detta och betydligt mer uppseendeväckande varianter av mer eller mindre aktivt ‘spelat’ motstånd. Givetvis måste mannen vara känslig för att tolka kvinnan rätt. Men har kvinnan själv verkligen ingen som helst skyldighet att förtydliga signaler som kan upplevas som djupt motstridiga mot ett tiidigare per mail givet besked?
*
Det här är den sjätte domen på dessa lösa grunder, och det första HD-prejudikatet. Ingen lag har väl därmed, som den nya samtyckeslagen, objektifierat kvinnan. Det kvinnliga könet har reducerats till ett viljelöst mähä med noll förmåga till logiskt tänkande och initiativkraft, vars objektiva handlingar måste förutsättas kunna gå på rakt motsatt kurs mot hur verkligheten ser ut. Före sex måste män, för att vara helt skyddade från framtida anklagelser inte bara se till att ha en inspelning av medgivandet utan även en skriftligt undertecknad handling, helst med två vittnen och daterad med klockslag just före själva samlaget.
*
Det här är kan leda till den första allvarliga söndringen mellan könen i Sverige. Och kanske är detta avsikten också. Kanske är detta helt enkelt en del i ett ‘klimatsmart’ tänkande som HD nu prejudicerar: inga nya svenska barn i onödan. Man prejudicerar också något som skulle kunna prövas vara ren diskriminering av män. Något som är förbjudet i resten av EU, men som är en text svenska lagstiftare (regeringen) valt att medelst stort krånglande inte ta in i svensk lag. I Sverige ska enskilda män alltså få diskrimineras för detta anses gynna jämlikheten.
*
Att mannen i det här fallet i alla fall utan tvekan har lärt sig att flerbarnskam är allvarliga saker, den saken är klar. Två år och tre månader ska han avtjäna i fängelse för sina förhastade förmodanden. Det är faktiskt bara något år mindre än vad den genomsnittliga överfallsvåldtäkten renderar.

Magnus Stenlund
@sunt förnuft

https://www.dn.se/nyheter/sverige/forsta-domen-i-hogsta-domstolen-efter-nya-samtyckeslagen/

Publicerad Lämna en kommentar

Terrorisering av barn lämnas utan åtgärd – på grund av ’rätt’ hudfärg.

Tänk lilla Fatima, 10 år, på väg hem från skolan. Plötsligt dyker ett hotfullt gäng svenska ungar upp. Stenar kastas mot den ensamma lilla flickan och en träffar i huvudet så det börjar blöda. Fatima springer, men gänget hinner ikapp och omringar henne. Några har plåtrör de slår henne med, hon brottas ned på marken och man tar struptag på henne tills hon tror att hon ska dö. När Fatima kommer hem har hon blåmärken på halsen, så hårt var greppet.

Men Fatimas föräldrar gör ingenting, för de har redan försökt. De har sagt till ungarna, som är 10-12 år, på skarpen, men då kallade man Fatimas mamma för hora, ”Vi lyssnar inte på kärringar!”, och spottade henne i ansiktet. Och när Fatimas pappa försökte tala med de svenska barnens föräldrar var det ingen som förstod – eller låtsades förstå. Istället slängdes gamla sopor och ruttna ägg in genom brevinkastet dagen efter. I flera veckor fortsatte liknande trakasserier. Nu är även Fatimas mamma rädd för gänget och Fatima gråter varje kväll för hon är rädd. När Fatimas mamma går till tidningarna vill ingen hjälpa henne eller skriva om saken.

Låter det här förfärligt? Har vi verkligen den här typen av främlingsfientligt, rasistiskt beteende bland barn i Sverige, i så låga åldrar? Så hotfullt och våldsamt att även vuxna kvinnor är rädda för att gå ut? Jo. Så är det faktiskt. Men varför skriver då inte tidningarna om detta? Det är ju en fullständig skandal! Detta lilla samhälle där situationen tillåtits urarta på detta sätt borde ju vara fullkomligt belägrat av mediefolk.
*
Jo, det finns en ’naturlig’ förklaring. Fatima heter inte så, hon är inte nyinflyttad. Hon heter mer sannolikt Emma eller liknande och hennes föräldrar är infödda svenskar. De bor i Grums, ett samhälle som drabbats av detta fenomen även tidigare, men då var det äldre barn inblandade. Och det som Emmas mamma och pappa i sin frustration säger till varandra hemma i lägenheten eller till andra svenska föräldrar i området – är antagligen rasistiskt, enligt lagen om hets mot folkgrupp. Skulle det skrivas i tidningen så skulle det alltså bli föremål för lagprövning.
*
Gänget som trakasserar Emma och andra ensamma barn är nytillkomna flyktingar, vilket indirekt framgår är fallet även med de äldre barnen. Åtgärder som nu föreslås är att ett projekt med poliser och fältassistenter som startats i området med de äldre ungdomarna ska avslutas vid årsskiftet och att man då ska flytta resurserna till ’Emmas’ område. Se där! Bara ett halvår kvar att genomlida för Emma och andra svenska barn i området, och deras maktlösa föräldrar. Vi får väl hoppas att ingen går till mer överdrift nästa gång stryptag ska tas.
*
Det tar alltså ett helt år innan detta ens kommer ut i tidningarna. Som en del i en anmälan till bostadsföretaget. I Hem&Hyras artikel går det, mitt i artikeln på ett enda ställe läsa ut att de som gör det här är barn till nytillkomna. Försiktigtvis skriver man ’i det här fallet’, för att markera att det inte rör sig om annat än ett isolerat fall (vilket ju är direkt missvisande). Och man är lika noga med att påpeka att det finns ‘risk för främlingsfientliga åsikter’. Ja, det vore ju verkligen för hemskt om någon tog bladet ur munnen och spred de här sanningarna vidare.
*
När Expressen/GT hakar på så har man suddat ut ordet nytillkomna helt och hållet. I en kommentar från polisen framgår att det är oklart om föräldrarna ’överhuvudtaget känner till vad deras barn gör’. Vad man då utelämnat var meningen innan, tryckt i Hem&Hyra: ’I det här fallet vet jag att barnens föräldrar inte kan någon svenska alls’. DN formulerar sig för säkerhets skull ännu mer försåtligt.
*
Poängen är 1) att vi läsare helst ska hållas helt ovetande, 2) att om vi nu gissar ändå inte ska veta säkert – för då får vi ju en källa att referera till och kan sprida budskapet vidare. Vilket jag nu alltså gör. Varför vi inte ska få veta? Därför att det ju ’kan leda till främlingsfientlighet’. Låt oss konstatera i) att det som pågår ÄR främlingsfientlighet, av grövsta slag, riktade mot våra barn och andra som upplevs som ’mjuka mål’, ii) jodå, deras föräldrar har ett strikt legalt skadeståndsansvar för sina minderåriga, oavsett vad de vet och känner till, iii) vi kan också utgå ifrån att dessa föräldrar faktiskt vet vad som pågår eller åtminstone har lämnat sitt tysta medgivande. Värderingar kommer nämligen inte till barn ur tomma luften. De hämtas från den kultur man kommer ifrån och den uppfostran man får av föräldrarna är den viktigaste komponenten i detta, när det gäller så här unga barn.
*
DN har en artikel från 2006 som handlar om hur unga nyanlända ’krigar mot svenskarna’ med barnrån. Den vill man inte kännas vid idag. Där finns direkta citat om hur skönt det känns att ’ge igen’. Det är ett obestämt hat mot en grupp – svenskarna – som invandrarungdomarna visar upp, med ett fint ord ’ressentiment’. Mindervärdeskomplex som tar sig våldsamt uttryck mot dem man betraktar som finare, duktigare, mer priviligierade. Om det är någon som får associationer med de judiska pogromerna, mest ökända naturligtvis nazisternas utrotning från andra världskriget, så är det en alldeles korrekt tolkning, detta är precis samma sak.
*
Och medan detta pågår ska vi precis som judarna rätta in oss i ledet och kliva på godsvagnarna. Lööf, Lövin och Löfven är ju övertygade om att vi ska ha mer av samma. Och att svenskarna ska hålla käften om de har en annan åsikt.
*
Magnus Stenlund@sunt förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?ref=aymt_homepage_panel&eid=ARCBaY5bdf8KshveQHkYpgXPnBJfmX-F0rRErb61VmswYbEOdPbGwZ0k1-jIBx9_8_VJVgl4Xh44Mj2y
*
https://www.hemhyra.se/nyheter/barngang-satter-skrack-bostadsomrade/
https://www.expressen.se/gt/barngang-satter-skrack-boende-haller-sig-inne/
https://www.dn.se/nyheter/sverige/barngang-skrammer-boende-i-grums/

Publicerad Lämna en kommentar

Tre skjutningar, två döda. Allmänheten kan känna sig lugn.

I landet där de laglydiga avväpnas och 2000 importerade gängmedlemmar skjuter den de vill, så gör aktivistdomarna allt de kan för att varken fälla eller utvisa. Tre skjutningar samma kväll, två döda. Alla i Norrort/Västerort: Malmvägen, Sollentuna; Kallhäll; Blackeberg. Inget av dessa är ansedda som generellt utsatta områden, de flesta som bor där är vanliga människor.

Sollentuna har traditionellt varit i paritet med Nacka, som ett av Stockholms mest välbärgade förortskommuner, efter Danderyd, Lidingö och Täby. Men närheten till de stora problemområdena utefter ’Orientexpressen’ Rinkeby, Tensta, Husby, färgar av sig både hit och västerut, och såväl Edsberg och Tureberg är på listan, Malmvägen har varit där – kanske dags igen? Eller så inräknas den helt enkelt i det större Turebergsområdet. Som mögel breder de osäkra områdena ut sig och små prickar blir snart stora fält. Det är inte fråga om utan när, som trenden ser ut.
*Som vanligt när man läser om detta våld, som med stor säkerhet lär röra sig om gängvåld, så är man bara tacksam för en sak och det är att ingen utomstående råkat komma i skottlinjen. Det har redan hänt, både att förövarna tagit fel på person och att man skjutit snett och vint. Ännu mer slumpmässigt slår förstås de grova brottslingarnas alltmer utbredda ovana att kasta handgranater in i folks lägenheter, eller att placera ut bomber utanför deras hus. Fulla med både familjemedlemmar och andra människor.
*
Somligas åsikter är att man bör prioritera ned insatserna mot skjutningar. *Låt dem skylla sig själva’. Men det är ju så klart fel. Att tillåta ’en frizon’ för dessa gäng att bete sig som om inga lagar fanns utom deras egna, skulle snabbt eskalera situationen. Det är ett absolut minimikrav att staten prioriterar tillräckliga resurser för att hantera det grova vapenvåldet eftersom staten avväpnat oss laglydiga medborgare. Vi kan inte ens upprätta legala vapenutrustade medborgargarden som tar över uppgiften att skydda oss själva, när staten fallerar i sin uppgift. För kriminella med skjutvapen är vi mjuka mål, utlämnade helt åt deras godtycke. Detta är förstås en mycket starkt bidragande orsak till varför vi känner en allt större otrygghet.
*
När MC-gängen kom till Sverige på 80-talet så var det via Danmark. Deras strategi mot allmänheten var att leva i fred med den (så länge som allmänheten själv inte ville annat och inte råkade bli mål för utpressning eller beskydd e d). Man såg alltså mer eller mindre noga till att ’oskyldiga’ inte drabbades. Så ser det inte alls ut idag. Respekten för liv har helt försvunnit. Gängen är till 95% etniskt främmande element, och även den kriminella verksamheten som bedrivs av MC-gäng som Bandidos, är huvudsakligen inte etniskt svensk. Redan med dem som anlände från krigets f d Jugoslavien blev våldet dödligare, och den illegala vapensmugglingen därifrån gjorde att skjutningarna ökade. De nytillkomna tas snabbt upp i de kriminella nätverken, men dessa domineras främst av andra generationens invandrare. Ett sorgligt bevis för att integrationen misslyckats kapitalt.
*
Men också ett bevis för att våldsbekämpningen misslyckats. För många invandrare är ju en kriminell karriär ytterst lockande. Att vinna respekt, tjejer och lättförtjänta pengar genom att välja kriminella vägen måste bli svårare, framförallt genom att risken för att åka fast blir större. Deras begångna brott är vår enda chans att låsa in dem – och utvisa dem. Men då krävs det tyvärr inte bara att polisen prioriterar brotten. Med den praxis som aktivistdomarna har satt, i några fall även avgörande prejudikat i HD, så är beviskraven för just dessa typer av brott närmast löjligt höga. Samtidigt som det skydd vi har för vittnen som vågar träda fram är minimalt eller inget alls. Kronvittnen (straffrihet/-mildring för den som vittnar mot sina medbrottslingar) är ett nödvändigt ont som i alla fall diskuteras – men såväl juristerna själva som regeringen är emot. Och för att få detta att fungera krävs omfattande vittnesskyddsprogram som vi med vår hantering av sekretessbelagda uppgifter (Transportstyrelsen, Energimyndigheten etc) har låg trovärdighet att klara av.
*
Höjda straff är önskvärda både eftersom det skulle harmoniera mer med den allmänna rättsuppfattningen, dels eftersom den som sitter inne inte kan begå brott på samma sätt. Men detta och den avskräckande effekten uppnås endast om man inser att det finns en betydande risk att man åker dit; som det är nu spelar antalet år ingen som helst roll. Anders Bergstedt, f d polis har skrivit en debattartikel i Dagens Juridik som visar hur hårresande illa det fungerar – en kriminell har t o m en fördel av att umgås i kriminella kretsar, eftersom det av domstolen bedöms öka sannolikheten för att någon annan placerat mordvapnen i dennes bil eller lägenhet. Med den sortens bakvända resonemang är det snart bara solitära mordgalningar vi kan få fast. Givetvis är det också demoraliserande för de poliser som lyckats lösa ett brott, att se gärningsmännen gå fria.
*
Utvisning yrkas ofta inte ens av åklagaren. Gör hen det och dom faller, så är det ofta inte på livstid utan kanske på fem eller tio år. Domstolarna väger också in hur länge man vistats i Sverige och riskerna för den utvisade att komma tillbaka till sitt hemland. Även här har praxis utvecklats som gör att brottets grovhet väger lätt, medan det räcker med en enda förmildrande omständighet (starkt samband till Sverige i form av familj eller lång tid eller bedömd hög risk i hemlandet) för att domstolen ska avstå från utvisning. Och man är väldigt generös i sin bedömning av både samband och risk.
*
Det här är praxis som bara kan upphävas genom ny lag. Lag som f n inte ens utreds och inte lär komma på banan så länge som nuvarande regering sitter kvar. Vi har viddet här laget ett par tusen gängkriminella i det här landet och de flesta av dem skulle kunna skickas tillbaka till där de kom ifrån med nästa plan. För att se till att detta händer behövs handlingskraft hos den lagstiftande makten. Det behövs givetvis också en kraftigt förstärkt gränskontroll, för annars lär de snabbt vara tillbaka. Ingenting av detta är resurser som ska tas från bekämpningen av våldtäkter och barnrån. Eller för den delen stöldräder och väpnade rån i privatbostäder. Allt detta måste vår ordningsmakt ha resurser till samtidigt. Det har den inte nu.
*
PS. DN-artikeln ger naturligtvis inga ledtrådar om vilken etnicitet det handlar om, men det vet ju alla redan. Att man stängt av läsarkommenterarna är ett säkert tecken på att man inte heller vill att etnicitet ska diskuteras. Att DN ens tar upp en skjutning är inte självklart, även dödskjutningar hanteras helst som radannonser utan bild, men här var det ju två på samma dag, så man kände sig tvungna. Om vi ska få en opinion bland den mer politiskt korrekta allmänheten att hantera den importerade grova brottsligheten så måste etniciteten komma upp, varje gång dessa brott begås. Först då kommer det bli tydligt för alla vilka det är som gör Sverige till ett av de länder i Europa där risken att drabbas av våldsam död är högst.

Magnus Stenlund
Sunt förnuft

https://www.dn.se/sthlm/tva-personer-skjutna-vid-skottlossning-i-sollentuna/

Anders Bergstedts artikel, tyvärr nu låst, den som har tillgång får gärna bilägga texten som kommentar till inlägget:https://www.dagensjuridik.se/nyheter/de-som-belastar-polisen-hardast-ar-snabbt-ute-i-ny-brottslighet-da-hjalper-inte-mer-pengar/

Publicerad Lämna en kommentar

Markström fälls m h a Lex Håll Käften. Liksom hela det fria nätet.

Så. Då har Eskilstuna tingsrätt visat sig höra till aktivistdomstolarna också. Och kanske ett av de värsta slagen mot yttrandefriheten och det fria nätet har utdelats. Patrik Markström fälls, i egenskap av administratör för en grupp med nästan 200.000 medlemmar. För inlägg han inte ens läst, inte ens haft en chans att hinna läsa.
*
Detta är ett justitiemord, eftersom man utan att tveka eller i domen diskutera om lagen ifråga, ‘elektroniska anslagstavlelagen’ bör anses vara tillämplig. Detta är det stora och avgörande. Lagen skrevs långt innan grupper på facebook eller ens fb överhuvudtaget fanns. Att lagstiftaren därför utgick ifrån att ägarna av anslagstavlan därför var företag med betydande tillgångar och branschkännedom är rimligt. Villkoren för kommersiella aktörer är därefter – men osedvanligt långtgående ansvarsöverföring även för att vara Sverige, förmyndarstaten framför andra. Nu tillämpas lagen istället mot vanliga privatpersoner, ‘konsumenter’ som i all annan lagstiftning behandlas med silkesvantar, eftersom lagstiftaren utgår ifrån den minst kunnige/begåvade i kollektivet som en ribba. Här gör man precis tvärtom.
*
Plötsligt ska privatpersonen inte bara ha örnkoll på sina egna texter, man ska dessutom ta ansvar för andra på ett sätt som är fullkomligt orimligt. Lagen går alltså redan från början mycket långt ifråga om ansvarsöverföring för att beivra brott mot LHmFG. Med Eskilstuna TR:s tolkning blir ansvaret omöjligt att klara i en stor, ja även en medelstor eller liten grupp. Här krävs ju de facto 24/7-bevakning av texter, av ideellt arbetande människor. Är man sjuk eller bara upptagen med annat, t ex sitt jobb, vem ska hålla koll då?
*
Att domstolen inte ens diskuterar huruvida det i själva verket är Facebook som är anslagstavlans ägare blir ju ännu mer groteskt. Fb kan ju när som helst ta bort en grupp, de är den kommersiella intressenten bakom, något avtalsförhållande finns heller inte mellan någon annan än fb och den som kommenterar/gör inlägg. Grupperna kan ha en policy, men den är ingen lag och det finns högst varierande ‘rättsvårdande kapacitet. Inom grupperna. Facebooks kontrollapparat däremot börjar ju anta KGB-volymer, och med AI spåras numera alla avvikelser effektivt upp. Hur kan man inte ens ifrågasätta varför just gruppens admin ska ta ansvar?
*
Markström har enligt domen medvetet underlåtit att hålla koll, eftersom han tillskrivits av en privatperson som skickat info om överträdelser i pdf-format. Privatpersonen som gjort så heter Robin Enander, en för Marklund ganska anonym vänsteraktivist. Enander är i själva verket företrädare för Juridikfronten, en förening som fått statsbidrag för att scanna nätet i jakt på ‘näthat’. Men Juridikfronten är ju inget statligt organ. Marklund har formellt ingen som helst anledning att bry sig om vad just han säger. Kan man tycka. Att Marklund inte tar Enanders uppgifter på allvar är enligt domstolen i själva verket både en självklarhet – och vad som fäller honom. Så vi ska alltså utgå ifrån att alla som hör av sig till oss kan besitta information som om vi inte tar den på allvar kan kosta oss en fängelsedom. Ännu en konsekvens av en dom som framstår som ett rent beställningsverk.
*
Att åklagaren och utredaren fått lägga ned mycket tid på detta framgår av bilagorna där Susanna Sköld, utredaren har genomfört vittnesförhör. Lars Magnusson är domaren som står för tingsrättens avgörande tillsammans med nämndemännen Marita Ahlström, Göran Dybeck och Lennart Johansson deltagit. Rätten var enig. Det kan vara värt att lägga namnen på minnet: det kan bli så illa att det blev dessa ljushuvuden som stängde det fria internet i Sverige. Med en slarvigt och ytterst kortfattat skriven dom på nio sidor. *
Markström är ett bondeoffer, målet har hela tiden varit att stänga fb-gruppernas fria delning av information och åsikter. Åtalet har redan lett till att många grupper självcensurerat, men nu kommer det bli allvar för alla, statliga resurser lär avdelas för att granska fler grupper, människor kommer heltidsanställas för att dyka ner i djupet av flöden som ingen vanlig människa ens har en chans att hinna granska själv eller ens komma åt.
*
“Aha! Titta här! Ett inlägg från 2017 med 402 kommentarer! Ser ni det 37:e! Där hotas Pelle Smuts på ett sätt som nog bryter mot Hets mot folkgrupplagen. Vad säger ni om det, kära administratorer? Det blir villkorlig dom och 200 dagsböter a 300 kronor tack.”
*
Att Markström självklart inte har haft möjlighet att hålla koll på tusentals inlägg och kommentarer har alltså inte hjälpt honom. Med domen – om den står sig – kommer ingen grupp kunna finnas kvar i den form som de nu är utformade. Inga kommentarer kommer kunna tillåtas utan att det finns moderatorer som hinner granska dem alla.
*
En uppmaning till er alla som vet med er att ni tenderar att gå över gränserna: gör inte det nu. Jag är själv admin i flera grupper och jag har ingen som helst lust att betala böter för kommentarer och inlägg jag inte ens läst. Eftersom mitt intresse består i att skriva och sprida mina egna budskap har jag också mycket begränsad tid att läsa andras.
*
Ska jag vara helt ärlig trodde aldrig på allvar att Markström skulle kunna fällas, eftersom jag fortfarande någonstans var kvar i villfarelsen att Sverige är en rättsstat – med sunda rättsprinciper i behåll. Men det är vi ju inte längre. Jag vill nästan kräkas och skulle gärna göra det på podiet i Eskilstuna Tingsrätt, där detta skamliga beslut fattats.
*
Och hur ska man göra med gamla inlägg? Den som vet hur det är att försöka bläddra sig bakåt med en internetuppkoppling som inte är helt perfekt inser genast att det inte ens är fysiskt möjligt att hinna kontrollera sådana som ligger bara några dagar bort.
*
En av de övergripande reglerna i svensk lag är att vi inte ska kunna göras ansvariga för omöjligheter. Ingen kan alltså tvinga oss att springa 100 meter på 3 sekunder. Eller läsa 1000 sidor text på en kvart. Men detta kräver nu Eskilstuna Tingsrätt. Hatet mot dem som hatar – och dem som nästan hatar – och dem som har åsikten att man ska få hata – är gränslöst.
*
Domen är beställd, inte bara av Löfven, även av mig – jag har alltså nu hunnit titta på den och rekommenderar alla att göra detsamma. Det ser ut som en tanke när DN väljer att inte ens ta upp den idag, utan istället berätta om hur Macrons regim i Frankrike nu lyckats tvinga fb att lämna ut alla anonyma ‘spridare av hat och hot’. Att döma av de läsarkommentarer som man fått är detta mycket välkommet och man ser fram emot en liknande aktion i Sverige.
*Ursäkta, men ‘hat’ ÄR inte förbjudet. Det tillhör vår yttrandefrihet. Man får t ex hata Hitler. Och även Löfven för den delen. Man får uttrycka det också. Enligt yttrandefrihetslagen. En annan sak är vad fb policy säger. Men vad ska staten med information om den inte bryter mot lag.
Media har börjat älska att klumpa ihop hat med hot. Det är alldeles tydlligt ett försök att inskränka vår rätt att yttra oss, kraftfullt. Konsekvenstänk vore tacknämligt.
Magnus Stenlund


OBS: idag låter fb inte ens mig själv hitta min egen sida, Kan det vara en slump? Så jag kan inte lägga in min vanliga tagg efter namnet. Ni får hitta till Sunt Förnuft själva på den här långa länken, nedan. Och vill ni hitta dit i fortsättningen så är det nog bäst ni gillar sidan, tänk på det ni som brukar läsa men som glömt att trycka på gilla-knappen, ber er göra det nu, innan jag blir helt osynlig, för att fb inte vill att jag ska dyka upp i era flöden.

https://www.dn.se/nyheter/varlden/facebook-lamnar-ut-namn-pa-dem-som-sprider-hat/

https://omni.se/sok?q=Eskilstuna%20tingsrätt&tab=

https://www.dn.se/nyheter/sverige/sta-upp-for-sverige-grundaren-doms-i-eskilstuna-tingsratt/