Jag har redan berättat vad jag anser om det upprörande förnedrings- och dominansvåldet som svenskar utsätts för av rånare, vars gemensamma drag är att de är invandrare som hatar svenskar som grupp. Gärningsmännen är oftast i övre tonåren, deras offer ungefär lika gamla eller ibland yngre. Detta är inte bara hatbrott, rakt upp och ned efter Lagen om Hets mot Folkgrupps bokstav. Det är brott mot mänskligheten. Folkrättsligt straffbart enligt internationell domstol. Detta måste börja prövas av allmän åklagare.
Men våldet börjar ännu tidigare. I skolan. Det är där respekten för vuxna helt raseras, det är där gängen upptäcker att de kan göra precis vad de själva vill. Lärarna, oftast kvinnor, är inte bara ofta fysiskt underlägsna, de är itutade att de ska möta våld med passivitet – och de har ofta anammat denna kvacksalvarpsykologi med hull och hår. Naturligtvis finns det tack och lov undantag, både kvinnliga och manliga lärare som inser hur fel detta är. Men de kämpar inte sällan en ensam kamp mot såväl bråkiga elever som mot skolledningen. Om de skulle tvingas använda fysiska medel för att upprätthålla ordningen, ingripa mot våld i konflikter mellan elever eller för att försvara mobbade barn – eller sig själva – så kan de räkna med en polisanmälan, där ord står mot ord. Även de mest befängda anklagelser utreds och under tiden kan läraren stängas av – eller t o m få sparken. En senare friande dom gör därmed kanske varken från eller till.
Skolvåldet filmas dock ofta – av förövarna själva. Det är en del av förnedringen, och som minderåriga riskerar de sällan straff vare sig för detta eller för våldet. Eftersom de är flera och offret ensamt så är det inte sällan offret som tvingas byta skola eller kanske även flytta från orten. Och våldet blir alltmer gränslöst. Lärarna demonstrerar inte sällan sin maktlöshet och villrådighet genom att passivt underlåta att ingripa. Och skolledningarna lägger locket på så fort det går. Man svarar inte på frågor från nätmedia, man förbjuder eleverna att göra detsamma.
Det som är frapperande är hur sällan, om ens någonsin, det tycks förekomma våld där förövarna är svenskar och offret har utländsk bakgrund. Givetvis måste också sådant inträffa, liksom att såväl offer som gärningsmän är svenskar. Men det är så sällsynt att MSM inte lyckats gräva fram ett enda fall under senare år, som jag hört talas om. Och ni ska utgå ifrån att de gör allt de kan för att hitta det, eftersom ingenting är viktigare just nu, än för en #lydigjournalist än att motbevisa dem som påstår att det rasistiska våldet utövas av barn med utländsk bakgrund, vanligen muslimer, mot svenskar.
Men sanningen är att detta sistnämnda har blivit allt vanligare, det är en del av hederskulturens sätt att hävda sig mot en avskydd och avundad upplevd ‘överhet’. Man hatar sina egna underlägsenhetskänslor och låter detta komma till utlopp mot dem som tillhör den avundade gruppen. Att det är bland barnen dessa känslor kommer fram ska vi inte förvånas över. Barn kan vara grymma. De är också sällan förmögna att dölja sina verkliga känslor. Var dessa känslor kommer ifrån? Äldre kriminella förebilder förstås. Men i allmänhet måste vi utgå ifrån att barnen i första hand är påverkade av sina föräldrar. Föräldrar som naturligvis med läpparnas bekännelse aldrig skulle påstå något sådant öppet, i alla fall inte när MSM sticker en mikrofon under näsan och ber om en tillrättalagd kommentar.
Nu är det så att vår kära skurkregim är långt ifrån omedveten om vilka starka känslor som rörs upp i det svenska folkdjupet när rörliga bilder ger bevis för hur deras egna barn misshandlas av dessa ungdomskriminella. Det handlar inte bara om fysiskt våld nämligen. På videos som denna, från Samnytt, framgår att man också vill skrämma offret med tillmälen som också tjänar till att jaga på varandra och uppmuntra till än värre övergrepp. Pojkar i åldrarna tolv-tretton år som ropar “Stampa revbenen!” och “Döda henne, wallah!” samtidigt som slag och sparkar riktas mot den liggande flickans kropp och huvud, visar att angriparna inte är normalt funtade. De tillhör inte vår värld – såhär gör enstaka psykopat, men har aldrig någonsin utgjort gång på gång upprepade dåd av hela grupper med ‘barn’ – som sedan skrattar tillsammans över vad de åstadkommit. Vad de upplever är en skön känsla av hämnd mot den upplevda fienden: svensken. Så yttrar sig hat som övergått i handling – det är inte bara ett hatbrott utan ett folkrättsligt brott mot mänskligheten, enligt Romfördragets artikel 7, och det upprepas gång på gång just nu, på svenska skolgårdar.
Löfvens skurkregim har valt att möta detta hur? Jo, genom en lag som förbjuder spridandet av sådana videos. Det påstådda motivet är ‘offrens integritet’, men självklart handlar det om något helt annat. Så få som möjligt ska bli klara över vad som pågår. Locket på är vad som gäller. Och Alex Schulman #lydigjournalist, är genast med på upplägget. När klippet ovan nu delas till 100 tusentals svenskar, så är det just delandet han upprörs över, inte vad som sker på videon. Ja ni läste rätt: flickan som misshandlas skulle enligt Schulman vara mest skadad av att ‘Sverigevänner’ delar den film som visar hur detta sker, inte av sparkarna som stampade för att knäcka hennes revben och som riktades mot hennes huvud. Till saken hör att Schulman varken nämner att flickans ansikte inte går att se på videon, eller att hennes namn sprids. Det är fortfarande de dumma ‘Sverigevännerna’ som ska hängas, enligt Alex Schulman.
Kan en journalist överhuvudtaget bli mer övertydligt obehagligt lismande mot makten? Nej jag tror att Schulman här sätter även ett personligt bottenrekord.
Rättssäkerhet är att undvika att döma oskyldiga. Rättstrygghet är att döma de skyldiga så att resten av samhället kan leva säkert. I #orättssamhället-Sverige är det förstnämnda högsta prio när det gäller grova våldsbrott och utländska gärningsmän, svenska folkets behov av rättstrygghet spelar här ingen roll alls. När det gäller våldtäktsanklagade svenska ‘cis-män’ är det omvända lagar och praxis som styr.
Domstolsaktivister i båda ringhörnor på principlöshetens arena
I ena ringhörnan: Anne Ramberg och hennes domstolsaktivister. De där som inte kan ge grova våldsbrottslingar nog med rättssäkerhet. Det är dom som anser att fingeravtryck på handgranatssprinten och ett dussin ögonvittnen helt enkelt inte riktigt räcker till ändå.
I andra ringhörnan: Anne Ramberg igen. Samma domstolsaktivister. Men nu är det inte längre utrikesfödda gruppvåldtäktsmän och gängkriminella som står vid skranket utan svenskar, som anklagas för våldtäkt enligt Samtyckeslagen. Sådan våldtäkt som alltså inte består av våld, utan en upplevd känsla av tvång, ‘tvångstäkt’. En sådan känsla som mannen enligt lagen måste försäkra sig om inte finns innan han inleder sexuella handlingar. I dessa fall är rättssäkerheten inte längre viktig alls. En oskyldig hit eller dit, vad är den kostnaden, på det politiskt korrektas offeraltare?
Tvärtom har rättssäkerheten rent av lagstiftats bort – här är det den anklagande som definierar om brottet begåtts eller inte. Kvinnan: Jag kände så. Lagen: Ergo – ett brott begånget! Ingen kan säga om det är rätt eller fel annan än den som äger upplevelsen. Ingen annan kan heller säga om det är lögn eller inte. Att kvinnan skulle kunna vara psykiskt instabil, försmådd och hämndgirig eller bara en argsint politiskt driven radikal feminist är lika otänkbart att utgå ifrån i lagens förarbeten som vid rättsskipningen. Vad domstolen ska göra är att fastställa om mannen hade skäl att uppfatta saken så som kvinnan påstår nu i efterhand. Vilket ju vore lite lättare om det krävdes att kvinnan genom fysiskt motstånd eller verbalt gjort sin känsla klar för honom även då det inträffade. Men så är det ju inte. Även ‘brist på samarbetsvilja’ måste han ta i beaktan. Ja, även ett muntligt ‘ja’ ska han förstå egentligen är ett ‘nej’, om denna samarbetsvilja sedan saknas eller inte är tillräckligt tydligt demonstrerad.
Ja, visst är det klokt att spela in medgivandet på förhand unga män, och spara det. För anklagelser har lett till fällande domar även många år efter händelserna utspelade sig. Men hur romantiskt och sexigt är det?
Oskyldig till dess motsatsen bevisats? Glömd princip i sammanhanget sen år 2000.
Man kan tycka att Samtyckeslagen bryter mot all känd rättstradition. Ni vet, att man är oskyldig till dess motsatsen är bevisad och att ingen kan dömas mot sitt eget ord, såvida det inte finns teknisk eller annan bevisning som kan anses väga tyngre. Men tyvärr är denna lag snarare en kodifiering av en under 2000-talet redan satt praxis. Domstolsaktivisternas och Anne Rambergs praxis.
Det är denna som i all sin osköna solkighet träder fram i ett gammalt rättsfall som borde ha varit glömt och nedlagt för länge sen. Det beskrivs i Dagens Juridik som ännu en av dessa otäcka rättegångsskandaler, där en oskyldigs namn och rykte släpats i smutsen.
Citat ur DJ: ” Kvinnan hade redan vid samlaget varit införstådd med att det inte hade handlat om någon våldtäkt, men anklagelsen ”bara föll ur henne”, förklarade hon vid rättegången i tingsrätten. Sedan hade allt gått fort och det hade inte funnits någon möjlighet att ”ta sig ur det” eller ändra uppgifterna. Det kom därför som en lättnad när förundersökningen lades ned 2006.”
Anklagelserna lades alltså först på hyllan. Men sådana här typer av våldtäkter – och vita våldtäktsmän – är som bekant prioriterade uppgifter att komma åt inom rättsväsendet. Här lämnas ingen möda obesparad. Man skulle kunna tro att polisväsendet ägnar sin huvudsakliga tid åt att spela innebandy och hjälpa en och annan gumma över gatan när man får höra att man nio (9!) år senare börjat nysta i det olösta fallet igen. Det här var ju inte riktigt vad ‘offret’ hade önskat sig, men what the hey, jobbigt att behöva erkänna den nio år gamla lögnen, så kvinnan väljer att ljuga igen. Först under huvudförhandlingen kommer hon på bättre tankar. Då har Jonas* suttit fängslad i totalt sju månader:
I sju månader kan tydligen Jonas, en vit man, fängslas innan dom fallit. Medan häktning för vapenbrott ända till helt nyligen inte ens varit obligatoriskt – och det ska till mycket på fötterna för att låta någon gängkriminell sitta där i mer än någon vecka. Då kommer hans försvarare raskt till undsättning.
Ett förstört liv.
I #orättssamhället-Sverige så räcker det som ni vet inte med ett fängelsestraff vid vissa typer av brott – och för vissa gärningsmän. D v s de där cis-männen, som levt ett välordnat, skötsamt och skattebetalande liv innan. Det krävs att detta smulas sönder i alla sina beståndsdelar. Detta gällde redan före metoo – och det har inte blivit bättre sedan dess.
Men hur går det då med den som förorsakat detta förstörda liv, med en lögn? En anklagelse som liksom ‘bara föll ur’ det påstådda offret? Tingsrätten i Nacka kringelkrånglade sig fram till att “det var möjligt att undvika ett längre fängelsestraff och att kvinnan istället skulle dömas till en kombinationspåföljd med skyddstillsyn ihop med två månaders fängelse.” Domstolen pekade här på att kvinnan själv ändrat uppgifterna, att hon visat stor ånger och att hon idag dras med psykisk ohälsa, skriver DJ.
En svagsint kvinna. Politiserade domstolsaktivister. Och en politiskt korrekt dom.
Psykisk ohälsa. Tänk, det ante mig. Kvinnan framstår ju som alldeles uppenbart svagsint. På gränsen till brottsligt korkad, ja förlåt: över den. Men det gäller ju hela hennes beteende ända sedan den falska anklagelsen första gången kom över hennes läppar. Att det tog nio år för henne att fatta vilken skada hon förorsakat Jonas, innan hon förmådde att klämma ur sig sanningen, att samlaget skett med ömsesidigt samtycke, är ju närmast monumentalt trögt.
Men så tröga förväntar vi oss inte att domarna i en tingsrätt är. Betänk att det är en sådan kvinnas vittnesmål som denna motbjudande rättscirkus vilat på. Och molnets silverkant lika mycket på hennes samvete, som till slut fick henne att erkänna lögnen. Men det var något mer som krävdes dessutom, eller hur? Domarnas tvärsäkra uppfattning att de minsann kan tolka sanning alldeles utan stöd av teknisk bevisning, för att komma till det politiskt korrekta – och därför eftersträvansvärda – domslutet. Det var denna hybris som kastade ut Jonas från hans stadiga förhållande och ordnade arbete, hans bekantskapskrets, allt. För så allsmäktig är domstolsaktivisternas makt i #orättssamhället-Sverige. De kommer inte straffas för sin undfallenhet för de politiska strömningarna som råder i detta land. De kan t o m vara frivilliga medlöpare eller pådrivande. I så fall har de goda chanser att befordras.
HILDA, IDA, RUBEN och Legally Lady
Hovrätten ändrade alltså nu i veckan denna likaledes psykiskt ohälsosamma dom och dömer till 16 månaders fängelse istället för skyddstillsyn. Jonas har burit den påhittade skulden fram tills nu. Och inte med ett ord nämns den viktigaste anledningen till att detta var viktigt: vi måste förstås se till att visa att en lag och praxis som uppmuntrar till lögner – falska tillvitelser, som det heter på juridiska – också låter det passera ostraffat när sådana lögner faktiskt avslöjas.
NewsVoice 14/4 2015. Bertil Lindqvists förtjänstfulla avslöjande av de halvt skygga och rättsprincipvidriga nätverken.
Domare är i praktiken närmast oavsättliga. Detta är viktigt i ett demokratiskt system, eftersom de annars riskerar att bli den verkställande maktens tjänstehjon. Men vad händer när domarna frivilligt låter detta ske? När man beredvilligt underordnar sig den rådande politiska agendan och börjar driva politisk aktivism? Nätverk som Legally Lady, Hilda, Ida och Ruben har alla en sak gemensam: sina politiskt postmoderna värderingar. Sympati för massimmigration, mångkultur och radikal feminism är portöppnare och närmast krav för inträde. DESSA ORGANISATIONER MÅSTE FÖRBJUDAS, ALTERNATIVT DERAS MEDLEMMAR SLUTA ERBJUDAS TILLTRÄDE SOM DOMARE I SVENSKA DOMSTOLAR.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*Jonas är ett fingerat namn.
Ur NewsVoice 2015, Bertil Lindqvists lista. IDA består uteslutande av domstolschefer.
Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?
DN:s version:
Lokalnyhet. ‘Finns inget att se här!’
Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.
SVT:s version
Så sammanfattas domen. Utan att ens ange den utmätta ‘strafftiden’. Men hey, det är ju ändå bara vård.
“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier. – De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:
“ Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. “
Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.
Föräldrarna tittar på filmen där offret beskriver det tortyrliknande frihetsberövandet, förnedringen, hoten och rånet.
Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.
Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.
Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.
Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.
Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.
Domstolens version
För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.
SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.
“Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar. ”
Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.
Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.
Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.
Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:
Liam är mer mån om sin familj än sig själv. Detta är mod. Och sådant som de båda avskrädena till mänskliga efterbilder han just haft oturen att möta inte vet vad det är: empati.
Det är svårt att inte beröras. Pojken, som drabbats av sitt livs trauma, tänker nu bara på sin familj och småbröderna. Sms:et skickades från en person som i alla fall visade så mycket hjälpsamhet att han släpper in Liam i trapphuset. Att det är ett mänskligt minimum kan man väl tycka. Men det är den graden av rädsla och obenägenhet att bli inblandad som vårt samhälle nått. Kanske ångrar sig ‘den hjälpsamme’ rent av nu, när han tvingades vittna och hjälpa till att fälla Prince och hans kumpan.
Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.
Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:
” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “
Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.
Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad
Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.
Jodå. Visst är det klart vad somliga har i tankarna. Medan Liam tittar på fotboll på sin telefon har planerna smitts.
Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.
Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.
Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.
Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.
Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.
Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.
Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:
Prince advokat som ju var med i alla fyra målen, klart att han ska få betalt. Var det förresten du Kristofer, som sa åt Prince att hålla käften? Eller hade han bara sett reklamen?
Montasers försvarare. Bra gjort! Du tycks ha sparat 30-40.000:- åt skattebetalarna i förhållande till kollegerna. Med samma resultat för klienten.
Ett snarlikt mål. Om offret vill köpa gräs så bör han väl få skylla sig själv, argumenterade försvaret i detta fall. Spelar roll. 150 lax till den som står på de stackars socioekonomiskt utarmades sida blev det i alla fall.
Ännu en av Prince’s kompisars försvarare – och ett snarlikt mål som avkunnades samtidigt – med 100% mängdrabatt. Känns väl sådär för offret att veta.
I det fjärde målet dömdes Prince’s kompis till bara 50 timmars samhällstjänst.
Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.
Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?
DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.
‘Liam’ kunde ha varit ditt barn. Hade du då varit nöjd med domen?
Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.
Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.
Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.
Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.
Motstånd och försvar – finns detta?
Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.
Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?
Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Nu har SR P4 intervjuat en åklagare från Malmö, som påstås vara specialiserad på hatbrott, och en forskare från Umeå, med inriktning på samma ämne. Frågan som ställdes var: kan förnedringsrånen mot svenskar vara hatbrott? Båda experterna konstaterar att ‘ja, enligt lagen bör det kunna vara det’. Ingen av experterna kan dra sig till minnes att någon fällts dock. De känner naturligtvis till varför, om de nu är experter. JK:s försök att desavouera lagstiftarens syfte med lagen, som uttryckligen sägs vara även gällande vid hatbrott mot majoritetsbefolkningen. Domen i Norrköping, mot en hatisk muslim, där man ändå frikänner, de verbala okvädningsorden räckte inte till. I praktiken går det inte att säga grövre saker, så resultatet av domen är att JK:s linje gäller i praktiken, trots att den formella möjligheten finns att fälla. Nu talar vi om värre saker dock, där hat övergått i handling. Det är brott mot folkrätten, Romstadgans artikel 7. Men de båda experterna ser nu beviskraven som det svåra. Här räcker alltså inte ens piss i munnen och ordet svennejävel? Kan det understrykas tydligare.
Man har även gjort inslag om hatbrott mot svenskarna i Agenda. Problemet är att även den som erkänner att brotten begås av invandrare och att offren är svenskar, såsom fd polisen Mustafa Panshiri gör i inslaget, inte vill säga att det beror på hat. Se gärna (den möjligen något överpedagogiska, men ändå i sak helt korrekta) korta kommentaren, med de mest relevanta klippen från Agenda här.
PPS. DN inför en vecka senare en artikel där psykologer får diskutera varför förnedringsvåld förekommer. Inte med ett ord nämns varken hudfärg på gärningsmännen, eller på offren. Jag skriver två kommentarer. Båda blir censurerade, med motiveringen ‘underbygg dina påståenden med källor’. Jag lägger till totalt 5 källor, inklusive denna krönika. DN Ifrågasätt censurerar igen. Med samma argument. Goddag yxskaft, alltså. Jag överklagar, jag har fått nog säger jag. På eftermiddagen samma dag får jag en ursäkt, kommentarerna är återinsatta. Det var ju bra, men så dags. Två läsare har reagerat på kommentarerna sedan dess.
Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.
Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:
När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.
Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.
Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.
Hur det kryper närmare, in under skinnet.
Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.
Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.
Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.
Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.
Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?
Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.
Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:
Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.
Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:
De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?
De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.
Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).
DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?
Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?
DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.
Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.
Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.
Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.
Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:
Via en artikel i DN i december framgick att Skatteverket är djupt kritiska mot regeringens oförmåga att täppa till möjligheterna för illegala invandrare, bidragsfuskare och andra kriminella som fått samordningsnummer i Sverige utan att visa ID. Nu går nästa verkschef ut med lika öppen kritik. Migrationsverkets GD Mikael Ribbenvik har den bestämda uppfattningen att det är orimligt att potentiella terrorister ges fristad i Sverige. Så bra. Det håller nog 80% av svenska folket med om. Synd att så få känt till exakt hur uselt systemet är konstruerat. Det kunde ha varit värt att nämnas före valet.
Utlänningslagen är snällare än Flyktingkonventionen. Särskilt när den tolkats av domstolsaktivisterna.
Ribbenvik medger utan omsvep att regelverket är djupt stötande, eftersom det i praktiken behandlar även dem vi vet borde avvisas precis som dem vi valt att låta stanna. Låt oss reda ut hur regelverket ser ut. Räcker det verkligen inte att vi vet att personen är en fara för rikets säkerhet? Enligt flyktingkonventionens artikel 33, 2st så gäller att ‘flykting, vilken det föreligger skälig anledning att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller sig’alltid ska kunna avvisas eller utvisas. Enligt Utlänningslagen 8:3, p.3 kan avvisning ske om personen kan antas komma begå brott i Sverige, vilket låter ungefär som samma sak men kan vara mycket svårare att bevisa. Varför man valt den formuleringen är oklart, men detta ger alltså betydligt större frihet för domstolarna att skapa en praxis som gör det svårt att avvisa även när vi vet att personen är ett hot mot svensk säkerhet. Helt i onödan.
Ännu knepigare blir det om personen ifråga har hunnit befinna sig här i mer än tre månader med uppehållstillstånd, då är det inte avvisning utan utvisning som gäller, och sådan kan bara ske om personen saknar giltiga handlingar och/eller har begått brott. Vi har alltså i detta fall helt tagit bort möjligheten som Flyktingkonventionen ger oss enligt ovan citerade stycke.
Om brott har begåtts så är Utlänningslagens kap. 8a tillämpligt. Rätten att utvisa är visserligen också den förlåtande; förutom att brottet som begåtts måste kunna leda till fängelse så måste också minst ett av två övriga villkor vara uppfyllda: antingen att också domen omfattar strängare straff än böter, eller så ska ‘brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen’ vara ‘så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar’. Detta sistnämnda innebär i praktiken att det krävs att man dömts till fängelsestraff för att utvisning ska vara möjlig. Lagen är i detta avseende dock inte ‘snällare’ än formuleringen i Flyktingkonventionen och vi kan utgå ifrån att man använder konventionen strängare formulering som tolkningsregel.
Verkställigheten. Det är inte en svag länk i kedjan. Den är snarare helt av på detta ställe.
Den verkligt uppseendeväckande regelavvikelsen mot konventionen hittar vi dock i UtlL 12 kap, som avser verkställigheten av beslut:
Menaländerna har dödsstraff allihop. Spöstraff och annan förnedrande behandling är legio. Därmed förvandlas avvisningsbeslut avseende terrorister och kriminella till ren charad.
Inget av detta ovan visar sig då har någon praktisk betydelse för de kriminella, ‘säkerhetsrisker’ och obehagliga typer i största allmänhet, som kommer från de destinationer vi normalt mottar flyktingar ifrån – och i vilka terroristanknytningarna växer på träd. Lagen tycks som klippt och skuren för att domstolsadvokater och åklagare ska kunna lägga maximal tid på att argumentera fram och tillbaka – på skattebetalarnas bekostnad – innan man slutligen ska avgöra frågan om verkställighet, vilken alla vet ändå alltid kommer bli att terroristerna får stanna. Non-refoulment kallas denna tjusiga princip. Win-win för både jurister och terrorister. Och helt utan stöd i Flyktingkonventionen.
Förra året kom 122 personer till Sverige där Migverket skickade ärendet vidare till Säpo för en bedömning som ledde till avvisningsbeslut på grund av misstänkt säkerhetshot. Inte nog med att dessa får stanna:
Sverige har alltså infört lagar och praxis för att göra det lika mysigt för dem vi vet är terrorister och kriminella och som vi vill avvisa eller utvisa, men som ‘non-refoulment’-principen förhindrar oss från att verkställa.
Här har alltså godhetsknarkarna alldeles uppenbart varit i farten – terroristerna gynnas framför andra som avvisas! Men detta är ju inte nog:
Direkt ur hästens mun. Migverkets VD, Nu har vi äntligen källa på det.
Och som inte detta låter tillräckligt stötande för alla vänner av ordning och sans så har dessa terrormisstänkta individer möjlighet att sedan fritt resa omkring inom Europa – utan att vi har rätt att registrera dem i gemensamma register så att andra länder varnas. Ett flagrant bevis om något för att Sverige inte bara är skurkarnas favoritdestination utan uppfyller ett givet kriterium för att vara en skurkstat som skyddar sina kriminella så långt det bara är möjligt.
Kan sådana här ‘missöden’ hända utan genomtänkt avsikt? Nej, självklart inte.
Om någon inbillar sig att lagar stiftas utan större föregående utredning i Sverige, så kan ni genast glömma detta. Det är ju just pågående utredningar som Morgan Johansson så ofta hänvisar till, när inget händer för att täppa till luckor och hål. Samma utredningar, med remissyttranden från alla berörda instanser och slutligen efter en noggrann översyn av Lagrådet avseende laglighet och risk för kollision med andra lagar, har alltså dessa regler utstått innan de klubbats som lag av Riksdagen. Nej, här finns inte plats för vårdslöshet och olycksfall. Allt detta ovan är utstuderad uppsåt och medvetet planerat. Löfven leder en skurkregim och detta är beviset.
Migrationsverkets initiativ – och Migrationsöverdomstolens sätt att kväsa det.
Ribbenvik är långvägare inom verket och har alltså sett hur det i praktiken fungerar själv. Därför väger hans ord extra tungt. Verket fattade på eget bevåg 2017 beslut avseende hanteringen som innebar att man medvetet låt bli att registrera ankommande säkerhetsrisker, till dess Säpo kunnat vidimera dessa. Detta var ett försök att kringgå systemet, som givetvis inte skedde utan att man underrättat regeringen om hur det såg ut. Att ingen däremot underrättade väljarna om den prekära situationen just före valår, det kanske man inte ska förvånas över. När så Migrationsöverdomstolen med sedvanlig snällistisk aktivism, eller i vart fall med bortseende från all sunt helhetsperspektiv, valde att förbjuda detta förfaringssätt, till förmån för att ovan nämnda vansinnigheter skulle kunna fortsätta, ja då blev förstås Migverket tvungna att följa prejudikatet. Vare sig Löfven eller Morgan har intill denna dag lyft ett pekfinger för att ändra på detta.
Vi bör nog uppfatta Ribbenviks utspel som ett sätt att förekomma hellre än förekommas. När fokus nu återigen hamnar på dessa vrickade regler, så vill han inte vara den som klär skott för kritiken, lojaliteten med regimen tog slut här, risken skulle nog annars vara stor för att Morgan etc skulle peka finger mot Migverket. Man ska också ha klart för sig att dessa 122 säkerhetsrisker bara är en mycket liten grupp i förhållande till alla potentiellt kriminella vi tar in på samma sätt. Dessa nämner inte Ribbenvik.
Även DN har svängt. Men spelar detta någon roll nu?
Här är min läsarkommentar. Noteras bör att Lars Gröndahl inte lyckades få mig bortmodererad. Tvärtom åkte han själv dit innan jag ens hann läsa vad han skrivit för illvilligt nonsens som svar. Detta visar att även DN har svängt. Det är ju på tiden kan man säga. Eller långt över den, mer korrekt. Flödet av terrorister är på väg ned nu; innan ny lag har stiftats så har vi nog tagit emot dem nästan allihop. Och lagar för att effektivt bli av med dem när de väl kommit in, ja, sådana finns det som ni sett inte alls.
Den lösningen är vi långt ifrån idag. Lika långt som när skurkregimen Löfven tillsattes.
Emilia var bara dagar gammal när hon blev flyttad till fosterhem. Född av en drogberoende mamma hade hon konstaterad abstinens när hon omhändertogs. Pappan, även han tung narkotikamissbrukare, var dömd för en rad brott; bland annat grovt vapenbrott, han hade uppträtt hotfullt och aggressivt redan under förlossningen. När de biologiska föräldrarna senare vill ha tillbaka flickan säger socialnämnden nej och får domstolen med sig. De biologiska föräldrarna överklagar till kammarrätten, men vägrar att drogtesta sig. Socialnämnden hävdar att paret fortfarande lider av psykisk ohälsa och mamman går på dagliga mediciner. Under tiden har flickan blivit en naturlig medlem i det familjehem hon placerats, hon är trygg och har utvecklats normalt. Vilket innebär allt som en glad, busig och nyfiken liten treåring alltså brukar vara. Men det skulle hon inte få vara länge till. I kammarrätten gör barnets rättsliga ombud, advokat Martin Bengtsson, en kovändning. Vad som föranledde den vägrar han att svara på. Och trots socialnämndens entydiga bedömning så kommer kammarrätten till beslutet att Emilia ska flyttas tillbaka till sina biologiska föräldrar.
Nio månader efter domen är Emilia död. Hon hann aldrig fylla fyra år.
Paret är nu häktade, misstänkta för grovt vållande till barnets död. Enligt Aftonbladet hade Emilia hittats i lägenheten efter ett larm, och då hade hon legat där i flera dagar. Polisen hade kallats till lägenheten bara en månad tidigare, två gånger, men utan att beslut togs om att omhänderta flickan. Föräldrarna anklagas även för brott mot griftefriden. Det senare låter i alla fall i mina öron som att man gjort något för att försöka dölja detta brott, som man alltså förnekar. En följdriktig fortsättning på en upplösning av ett familjedrama som närmast känns som ödesbundet självklart redan från det ögonblick kammarrättens dom föll. Vad jag tycker om dessa båda ynkliga individer och vad jag skulle vilja borde hända med dem ska jag inte sätta i skrift. Vad jag tycker om domarna och specifikt hur svenska domstolar fungerar vill jag däremot gärna utveckla min syn på, trots att den inte ligger särskilt långt ifrån hur jag ser på de båda förövarna.
Aftonbladet 30/1
Barnens rätt går först. ?
“Barnens rätt ska alltid väga tyngst”, säger Linda Swärd, kammarrättsråd, som var med och fattade domslutet. Det är domstolarnas skyldighet att avväga så enligt lag och praxis. Men kan det då bli mer uppenbart att denna dom gick rakt på tvärs mot dem principen? Emilia hade utvecklat en trygghet under sina tre första levnadsår i det enda hem hon visste var hennes. Oavsett hur perfekta hennes naturliga föräldrar då är så kan jag inte för mitt liv begripa hur man resonerar om man inte inser att barnets rätt och enda intresse är att få stanna där hon är. Men så tycker ju inte kammarrätten:
”Det kan inte längre anses föreligga någon påtaglig risk för att flickans hälsa eller utveckling skadas på grund av de förhållanden som föranledde beredandet av vården” säger man i domskälen. Samtidigt konstaterar Aftonbladets krönikör Oisin Cantwell att ” Det framgår av domen att barnet har bott i familjehem ända sedan hon föddes och att ett uppbrott innebär ”en stor påfrestning för henne”. “
Kammarrätten hänvisade till att de, enligt en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte ska ta hänsyn till risken för att barnet kan ta skada vid en separation från ett familjehem. Ursäkta, men låter det som att detta prejudikat är i linje med huvudprincipen – barnens rätt väger tyngst? Det är ju tvärtom uppenbart rakt i strid med denna princip! Ett olagligt domstolsutslag som borde föranleda att ledamöterna som fattade det omedelbart avsatts från sina höga ämbeten.
Prejudikatet: ett snarlikt fall
Det handlar om en HFD-dom som kom 2012, med mycket liknande bakgrund: barnet utsatt för allvarlig misshandel under de första levnadsveckorna, pappan fick fyra år men mamman friades, hon kunde därmed vinna tillbaka barnet som fyraåring. Det är alltså precis lika obegripligt, sett ur barnets perspektiv. Man har ropat på ny lagstiftning sedan dess. Två olika regimledare har vi haft under denna tid. Och ni vet ju vilka – och vad som förenar dem ideologiskt. Just det: öppna hjärtan. Men inte när det gäller barn då.
Det enda som man kan tycka borde vara väsentligt i ett sådant här fall är väl just tiden som barnet varit i fosterboende. Om den är lång och barnet mår bra så borde det aldrig kunna flyttas – om man menar allvar med att barnets väl ska komma i första hand. Men se, just på den punkten skulle HFD skapa prejudikat om som säger tvärtom; fosterhemstiden får man inte ta hänsyn till. Hur kan detta vara möjligt? Det känns som Dumskallarnas Sammansvärjning slagit till. En annan DN-läsarkommentar undrar också. Borde inte domstolarna vara fyllda av folk med IQ åtminstone på genomsnittlig nivå? Finns det någon som helst logisk förklaring eller motiv? Här en insiktsfull läsarkommentar som ger oss en ledtråd:
Ann Sidbrant är en av de läsare som DN borde anställa som journalist, för hon verkar ju göra det jobb tidningens reportrar helst undviker: drar de obehagliga slutsatserna.
Intresset som väger tyngre än barnens. De kriminella invandrarnas.
Ja, se där tror jag att du har alldeles rätt Ann. Och den sista punkten förklarar nog ännu mer än så. Barnen används som svepskäl och livlina för att bevara ett band till Sverige som annars inte skulle ha funnits – och som utan ett sådant skulle leda till utvisning av föräldern. Låt oss titta på statistiken som BRÅ plockade fram åt SVT om det kan ligga något i denna förmodan. Bara 19% av de våldtäktsdömda utvisas, enligt moderaterna, som 2018 krävde att detta ändras.
Enligt SVT ‘Fakta’ bara delvis sant att färre än 1 på 5 utländska våldtäktsmän utvisas.
SVT ‘Fakta’ vill med sin rubrik låta som de själva är de enda som är ‘objektiva’, när de hävdar att M slirar med sanningen i sitt påstående. Men vad SVT vill räkna in är alltså sådana fall som inte ens gäller folkbokförda här och alltså inte har hunnit få ett personnummer. Nej, det rör sig inte om turister. Vi kan räkna bort deras antal som rent svinn även under den senaste tjugoårsperioden. BRÅ vill inte särskilja dessa från dem de gäller, för då synliggör man ju ett problem. Det handlar om 1. asylsökande som inte har fått ansökan prövad, och som inte kan hålla sig så länge utan avslöjat sin kriminella läggning redan i förväg. Eller 2. människor som uppehåller sig här helt illegalt, med eller utan samordningsnummer de fått utan att legitimera sig. Sådana som alltså borde utvisas utan pardon omgående oavsett om de begått brott eller inte. Att 4 av 10 i dessa grupper inte döms till utvisning är ju i sig en skandal; det borde vara noll. Om vi dessutom beaktar, vilket SVT ‘Faktas’ undersökning inte tar upp, att det oftast är en tidsbegränsning i utvisningarna fem eller, sällsyntare, tio år, där strafftiden också räknas av, ja då framstår denna brist på utvisningsbeslut i domarna som mer än uppseendeväckande. Det måste ligga något skumt bakom.
Som BRÅ:s statistik också visar så har andelen utvisningsbeslut gått ned över tiden. Moderaterna hänvisar till den sist redovisade perioden i rapporten, 2010-2014. Bara 5 av 27 grova våldtäkter föranledde utvisning under den perioden (inte större andel än vad som gällde för vanliga våldtäkter). Mellan 2005-2009 var andelen 30% och 2000-2004 var den 36%. Under båda intervallen tydligt högre än för vanlig våldtäkt. Så vad kan ha fått ned den andelen till nära hälften av vad den var? Kanske ett ett visst domstolsutslag 2012 har hjälpt till.
En tredjedel av de utvisade hade minderåriga barn i Sverige. Det hade varit mycket intressant att se hur denna andel förändrats över tid..
Domstolsaktivisterna och de stackars kriminella flyktingarna
Ni förstår ju att jag är ironisk, men sanningen är att just så här tänker en stor del av Sveriges domstolsjurister. De har inte bara närt en obestämd svaghet för dessa flyktingar; i kvinnliga juristnätverk som Legally Lady och HILDA så bjuder man in lunchtalare som berättar hur de aktivt bör använda sin tjänst för att hjälpa flyktingar. Sådan aktivism som Annie Lööfs stöd för den av Lagrådet utdömda Gymnasielagen, är inte undantag eller något man ser mellan fingrarna med, utan som man helhjärtat stöder och visar sin entusiasm för – genom att även bjuda in Annie att tala vid dessa lunchträffar.
För mig som jurist är domstolsaktivism en kontradiktion i sig själv och en styggelse. Ingen som lär sig lagen och svär att tillämpa den i sin yrkesutövning som domare, ska ens kunna snegla åt möjligheten att istället bedriva aktivism, som ju är att göra raka motsatsen, inte följa den. Men så illa ser det alltså ut idag, att man öppet koketterar och smickrar varandra för att man är så progressiv och ‘vågar stå upp för sina värderingar’. I motsats mot de stockkonservativa gubbarna som anser att lagen måste följas till punkt och pricka. Kammarrättens ordförande, som alltså i förlängningen höll i Emilias yxa, var enligt Aftonbladet en kvinna och DN nämner kammarrättsrådet Linda Swärd som delaktig i beslutet (möjligen samma person). Den kvinnliga dominansen är faktiskt ingen slump alls enligt min bokföring. Den är med all sanning en drivande faktor bakom den allt tydligare domstolsaktivismen. Kvinnor är ännu inte i majoritet i de högre instanserna, men så här tycks det se ut i varje större mål där domslutets laglighet kan ifrågasättas.
Så hur gör man då, när man ser ‘ett högre syfte’? En utvisningshotad afghan eller somalier, som ovedersägliga bevis pekar ut som gärningsman i en gruppvåldtäkt, det finns t ex fingeravtryck på den trasiga flaska som trycktes upp i offrets vagina och vittnen som pekar ut mannen. Då går det ju inte att underkänna bevisen, vilket annars är den vanligaste metoden att leka aktivist (och den effektivaste, eftersom bevisfrågor närapå aldrig ger prövningstillstånd). Ja, det handlar ju då om straffbedömningen. Och här lägger sig domstolarna upprörande lågt för det mesta. Relativt domar på upp till tre år för brott mot Samtyckeslagen, där det upplevda våldet finns i kvinnans huvud, så är en gruppvåldtäkt som ger fem år ett rent hån. Men det absolut mest kännbara för de flesta av förövarna är ju utvisning. Som dock inte behöver ske, om man kan hitta ‘en anknytning’.
Ett prejudikat som är som ägnat för att ge utländska kriminella det band de behöver för att slippa utvisas.
Vi ska utgå ifrån att försvaret alltså letat. De biologiska barn som finns här i Sverige har dock inte gått att använda som ‘band’ om de inte är ställda under den dömdes vård och förmyndarskap. Advokaterna vet att det innebär att det till varje pris gäller att skaffa en sådan anknytning innan domen faller. Och här hjälper alltså HFD:s laglösa dom till, genom att helt undanröja principen om barnets bästa, genom att fastslå att fosterhemstiden inte ska tas in i bedömningen. När de mångkulturskramande domstolsaktivisterna hade grubblat färdigt och via backwards engenering lyckats komma fram till det önskade resultatet, så hade man alltså skapat det prejudikat som lämnade Emilia åt sitt öde i två våldsamma narkomaners vård. Och efter nio månader i helvetet ledde detta till hennes ännu mer tragiska död.
De båda knarkande föräldrarna kan vara etniska svenskar eller inte, det spelar faktiskt ingen roll, det här är en säkert för de flesta oönskad konsekvens bara; Emilia blev collateral damage, ett offer för domstolsaktivisternas laglösa lagutövning. Det handlade om en överordnad princip som inte får uttalas högt vad den går ut på, men som de godhjärtade lunchtalarna i Legally Lady ändå skulle ställa upp på alla dagar i veckan. Ingen mångkulturskramande skurkregim har därför heller velat undanröja prejudikatet med ny lag.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Fotnot: Emilia är ett fingerat namn. Det skulle lika gärna kunna ha varit Fatima eller Amina.
Det finns en myt som MSM försöker sprida, som handlar om att vi nu minsann har kommit till insikt om en massa saker. Inte minst gällande sambanden mellan invandring och kriminalitet. Och om islamism och islamofobi och så kallade hatbrott. T ex i en ledare i DN som försvarar fd s-gruppledaren Anne-Sofie Hermansson i Göteborg. Hon står nu inför rätta för hatbrott, anmäld av två muslimska kvinnor som inte fick komma till tals på en scen betald av kommunen, och som inte fick stödpengar av den – Hermansson hade nämligen sagt att detta skulle vara att ge extremister en plattform de inte förtjänar. Så sant. DN:s ledare, en S-pamp och jag är överens. Det händer inte varje dag. Så varför är jag ändå sur?
DN vill utge sig för att vara yttrandefrihetens försvarare, när det i själva verket bara handlar om att rycka ut och stötta en åsiktsfrände med rätt partibok. Och man har ju rätt i sin rubrik: medan svenskar straffas för att uttrycka s k ‘islamofobi’ så har kan islamisterna fritt ägna sig åt hatbrott mot svenskar. Inte bara oralt sådant.
Jo, samma tidnings chefredaktör anser i en annan ledare införd någon vecka tidigare, att Alexander Bard inte ska få agera lekledare på TV4, eftersom han deltagit i en debatt med AfS partiledare. Så Bard måste sparkas anser man. Guilt by association, och med levebrödet taget ur munnen som straff. Så liberalt! Nästa steg är att kasta folk i fängelse, PW, varför inte propagera för det med, ‘oberoende liberal’ eller inte… Wolodarski (liksom Sydsvenskans likaledes påstått liberala chefred. Rehnqvist) framstår därmed som mer mån om att komma till en S-pamps undsättning än att skydda yttrandefriheten per se. Och i Expressen ges plats åt 75 kultur- och mediapersonligheter att agitera för att Hermansson ska fällas. Rena lynchmobben! Så långt har vi alltså kommit i vår uppgörelse med föreställningarna kring vad mångkulturen gör med Sverige.
I Sverige står fortfarande ‘ett hav av människor’ bakom islamisterna.
De här söta vännerna, nedan t.v., och ytterligare ett 50-tal, tyckte att Hermansson hade varit dum, och de har nog rätt i att det fortfarande handlar om alldeles för många ‘vanliga svenskar’ som anser ‘islamofobi’ vara ett stort problem i Sverige. Även om delar av MSM då och då luftar kritik mot islamistisk extremism så är man alltid noga med att tala om att dessa bara utgör ett litet fåtal av det muslimska kollektivet. Hur vet man det? Vad grundar man den optimismen på? I bästa fall en ytterst snäv definition, i sämsta fall bara en from förhoppning, för Sverige för inte statistik om sådant. De undersökningar som gjorts utomlands talar istället om att en 2/3-majoritet faktiskt är antidemokratisk och sätter sharialagar före hemlandets lag, en klar majoritet är homofoba och nästan hälften är antisemiter. (se tidigare artikel om Ruud Koopmans m fl statistik). Men sådant publiceras inte av svensk MSM.
Man tonar istället alltid ned kritiken vid de tillfällen den ges. DN:s ledare ville t.ex. inte berätta vilka anmälarna av Hermansson var för några. Dvs att de var just islamistiska extremister. Se gärna Ann Sidbrants kommentar t.h. Nej, sådant klarspråk är för känsligt. Och någon ville inte ha Anns kommentar kvar heller, det ser man på den gröna bocken. Att hon ändå fick stå kvar berodde troligen på att hon angivit en hel drös med källor också.
Bland de övriga undertecknarna var även bl a Mattias Gardell, vår sannolikt allra islamistvänligaste professor.
Ann Sidbrant skrev i en läsarkommentar om de båda extremisterna som nu åtalar Hermansson och får stöd av Expressens debattsida. Gå till artikeln och hitta alla länkarna hon skickar med. Allt är fakta.
Nej DN, det var inte sämre förr
Anno 2020 borde förstås vara bättre än anno 2012, som DN-ledaren gör en hypotetisk jämförelse med. För det är sant att 2012 var illa. Idiotin blommade och ingen fick säga emot. Men i själva verket är det nu värre än någonsin. Vi rusar baklänges, bort från alla kunskaper och insikter vi borde ha tagit till oss. Ja, jämförelsen blir ännu mer ofördelaktig när vi jämför med DN 2006. Då var det nämligen fortfarande möjligt att kalla en spade för en spade, som vi ska se nedan. T o m på DN! På ett sätt det inte längre är idag. Nej, när DN påstår sig veta varför de kriminella filmar sin förnedring av sina offer, så är det ett icke-svar vi får från den norske ‘experten’, en kriminolog vid namn Sveinung Sandberg:
Så det finns ingen rationell förklaring? Var det svaret som DN:s rubrik lovade oss? Eller vänta! Sveinung har en möjlig förklaring till… Se t.h.
Japp! Nu är det internetporren som är den skyldiga. Ungefär som videovåldet på 80-talet. Varför inte lägga till de knarkande ungdomarna i Djursholm också?
Vi visste att detta var hatbrott redan 2006
Ingen har vad jag vet påstått att porr skulle ha blivit mer våldsam de sista fem-tio åren. Så varför skulle den ha med dominansvåldet och förövarnas behov av att filma sina dåd att göra? Med den förklaringen så lär vi aldrig få ordning på någonting för porren är det ingen som kommer kunna stoppa. Nej detta dominansvåld, som man träffande kallar det för I Danmark, handlar om hat. Och det visste man redan 2006. Så jag skrev följande kommentar till det ‘norska expertutlåtandet’:
Här lovar rubriken att man har ett svar. Men se det hade man inte alls. Men i DN-artikeln från 2006 (se Manne Ekhöjds kommentar nedan), så hade man den på kornet: invandrare (eller andra generationen sådana) njuter av att förnedra sina offer – därför att de är svenskar. Man känner ressentiment mot svenskarna som grupp, av skäl som närmast kan beskrivas som mindervärdeskomplex.
Ressentiment är ett finare ord för hat, som alltså inte gäller viss person utan den grupp som personen tillhör. Det är m a o rasism – hatbrott i dess allra tydligaste och grövsta form dessutom, och bör därför göra straffbedömningen hårdare, precis som när hatbrott konstateras i andra fall; även svenskar ska och bör faktiskt skyddas av Lagen.
Jag censurerades för ‘spekulation’. Trots att min källa alltså var angiven i fjärde kommentaren under min egen. Och detta var alltså min källa (med rubrik nedan: “Invandrare ‘krigar’ mot svenskar med rån”. Så jag skrev en ny kommentar, med källan och direkta citat:
Att läsa BRÅ:s rapport räckte inte för Petra Åkesson. Och 2006 så gick detta bra att publicera. 2020 blir man censurerad när man som läsarkommentar hänvisar till den.
Min andra läsarkommentar, ett par citat ur artikeln (min kursivering):
De unga rånarna känner en kick av att utföra avvikande och riskfyllda handlingar och de pratar mycket om hur lätt det är att råna svenskarna. […] “Det är så lätt att råna svenskar, det är så lätt “, sade en av pojkarna. […] Varför detta hat mot svenskar?
“Dom hatar ju oss”, svarar pojkarna med en sorts självklarhet, säger Petra Åkesson. [..] “När en svensk handlar i Pressbyrån får han pengar tillbaka i handen, damen bakom disken ser honom i ögonen och ler. När vi handlar lägger hon pengarna långt ifrån sig på disken och tittar åt sidan.” “Slut citat.
Min läsarkommentar summerade sedan:
“Jag censurerades [första gången, min anm.] sannolikt för att jag påstod att dessa brott drivs av ett ressentiment mot svenskar. Men detta ovan är ju själva definitionen av sådan! D v s här säger ungdomarna själva att de drivs av hat. Detta riktas mot en någon pga dennes tillhörighet i en viss folkgrupp – svenskarna. Och detta är i sin tur en rak definition av hatbrott.
Hatbrott ger högre straff och uppmärksammas mer än andra brott, därför att rasism i Sverige anses vara extra förkastlig. Nu är det därför dags att uppmärksamma dessa brott – mot svenskar. För här talar vi om bl a avskurna öron, rånoffer man stjäl kläder av och tvingar kyssa rånarnas fötter; barn som torteras i timmar och som man pissar på, skrattar och filmar. Hur trasiga blir de offer som tvingas genomleva sådant? Det här är verkligt allvarliga brott – och de ökar exponentiellt. Samtidigt som DN citerar kriminologer som uppenbarligen inte ens har läst Petra Åkesson och som svamlar om påverkan av att titta på ‘grov nätpornografi’. De hatbrott som polisens ‘hatgrupp’ fokuserar på är istället äldre tanters Facebookinlägg.
Men inte heller den kommentaren gick bra att ha med i DN 2020. Censurerad efter 20 minuter. Två ytterligare kommentarer censurerades likaså. Frågan är så känslig uppenbarligen att det inte går att nämna ett endaste pip om den. Så ser DN på yttrandefriheten. Åtminstone i just den här frågan. Och med den här åsikten. Svennehat förekommer inte, för det får inte finnas – och finns det ändå, så får det i alla fall inte kallas för vad det är.
När ett äldre par, 85 och 90 år gamla, är så pigga att de klarar att leva tillsammans på en gård, så är det vackert. Är det inte så många av oss skulle vilja kunna göra? Och för alla med respekt för livet så borde de väl vara fredade för det besinningslösa våldet som plågar det svenska samhället idag. Det känns så ovärdigt, malplacerat och borde inte behöva nämnas som en möjlighet och risk. Men så är det förstås inte, för de som står för våldet har ju ingen respekt för livet. Eller för vanliga människors värderingar. För dem är detta bara ett mjukt mål. Ett lätt sådant.
För Sverige var detta bara ännu en fraktal som skalades av. Ännu en liten knappt synlig spricka i en redan krackelerad mörk is, som vi alla innerst inne vet är mycket tunnare än vi vill inbilla oss, men som för de flesta av oss ändå fortfarande håller. Men medan vi trampar på så kommer livet för denne man och hans kvinna aldrig bli detsamma igen. Kommer de låsa dörren och aldrig öppna den mer för en främling? Kommer de kunna sova lugnt igen? Kommer de ens att kunna återvända till gården?
Våld mot försvarslösa, barn eller äldre – för oss ett självklart tabu. För förövarna? Något riskfritt.
Jag vet inte om mannen gjorde motstånd eller blev upprörd. Eller om han bara upplevdes som alltför långsam och förvirrad. Men man ansåg det i alla fall nödvändigt att slå både honom och hans fru – hota med kniv! Räckte inte den fysiska överlägsenheten till ändå? Eller var detta ett sätt att bli av med den egna frustrationen och spänningen? Kanske var det underhållande, ett sätt att få känna sin makt och offrets förnedring och smärta. Och det behövde för all del inte vara så att man slog särskilt hårt. Men är man 90 så kan det räcka med lite för att slå av ett nyckelben eller ge en bruten käke. Komplikationerna kan vara för evigt och de kan tillsammans med den psykiska ångest de framkallar förorsaka ändlöst lidande och förtidig död. Det vet ni, men kanske inte rånarna. Det lär de väl i alla fall hävda om de ställs inför rätta. Det är bara det att jag har en bestämd känsla skiter fullständigt i den informationen. Och att deras straff, om de ens skulle komma att gripas, kommer bli alldeles för lindrigt.
Man dödade inte sina offer den här gången. Men man dödar på det här sättet allas våra möjligheter att leva slutet av våra liv på ett värdigt och tryggt vis. Vår möjlighet att känna denna trygghet har förvandlats till naiv och livsfarlig tilltro. Nu måste vi alla skaffa larm och taggtråd på våra ensligt liggande hus. Nu måste vi en gång för alla låsa ordentligt om oss. Och många av oss kommer aldrig våga öppna dörren igen för någon de inte känner. Nej, den svenska kulturen är passé, föråldrad, enfaldigt godtrogen. Den får skylla sig själv som inbillar sig något annat.
Polisen har “vissa vittnesuppgifter.” Kan dessa inte vara värda att förmedla till allmänheten?
DN och Polisens signalement: ‘en man och en kvinna’
Är det verkligen komplett omöjligt att lämna ut signalement på sådana här vidriga förövare? Det är ju nästan så att man hoppas att det nån endaste gång ska vara en etnisk svensk, så polisen och DN anser sig kunna göra det, bara för att prio ett faktiskt ändå är att dessa groteskt känslostörda individer ska åka fast och aldrig mer kunna förstöra livet för någon igen.
Men det gick alltså inte. Inte den här gången heller.
Inbillar man sig verkligen att man ska lyckas att på detta sätt undvika göra rasister av oss? Är det inte rent av tvärtom? Eller vill man bara helt enkelt att rånarna ska få komma undan? Slå ihjäl fler gamlingar, skapa fler lediga bostäder och minska pensionsutbetalningarna?
citat: Bianca Muratagic. Exempel på där definitionen passar: 1. i utanförskapsområdenas Sverige, och 2. effekten, i hela landet.
Vi hade 257 sprängdåd 2019. Ja om du har sett halva den siffran valsa runt i MSM ett tag så är det riktigt, men den gällde årets sju första månader och var troligen medvetet felaktigt använd. Först nu insåg väl DN att det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Det skulle kunna ha varit 1567 stycken, vi hade tagit emot den siffran lika passivt bedövade. Terroristhandlingar eller ej, nästan inga är uppklarade. Knappt ens att det gått till rättegång. Och livet lunkar på i Sverige, som om ingenting har hänt. På politiskt korrekta arbetsplatser eller skolor så diskuteras inte dessa övergrepp mot rättsstaten alls. Det är ingenting man vill tala om, eftersom det säger något som går rakt på tvärs mot allt man vill tro. Och ska tro. För bara tre år sedan hade bomben på Östermalm föranlett radio och tv att avbryta ordinarie sändning. Redan dagen efter hade även den nyheten förpassats till DN:s lokaldel. Där givetvis de båda bomberna som sprängdes nu i veckan var förpassade redan från början. Detta är nya normala, här finns ingenting att se, passera och glöm tack.
Jag ska inte fylla på med för mycket text här, jag vill egentligen bara att ni läser Bianca Muratagiics inlägg i Katerina Magasin, eftersom det säger det mesta som behöver sägas. Själv har jag efter viss tvekan börjat använda ordet inbördeskrig, men varit rädd för att det ska bli slitet och överutnyttjas. Kanske har jag innerst inne ändå tänkt att riktigt så illa är det väl heller ändå inte. Men det beror ju på hur man ska definiera ordet ‘lågintensivt’. I det forna Jugoslavien levde man länge i ett tillstånd som liknade detta, innan det började brinna på allvar. Ett tillstånd som väl ingen kunde säga när det inte längre gått att göra något åt, vid vilken punkt denna möjlighet passerades, innan det övergick i ofrånkomlig öppen konflikt. Vi är kanske inte bortom den punkten ännu i Sverige, men vi uppfyller alla de krav på att kallas för ett land i lågintensivt inbördeskrig, just som Bianca Muratagic anger. Och med den skurkregim som leder oss nu, så är vi varje dag också ännu en dag närmare den punkten.
Ett par till citat med definitioner på det lågintensiva inbördeskriget vill jag särskilt nämna och kommentera:
Att demokratin fått ge vika för s k religionsfrihet fick vi klarhet i när Växjö sade ja till böneutrop. Och skurkregimens ständiga prat om integration har varit ett sätt att undvika den. Normaliseringen av våldet ser vi nu. 257 sprängdåd bara under 2019. Och vad gör vi åt det?
Vilka är det som kastar sten från broar på bilarna under? Som bränner bilar? Som går in på restauranger och skjuter folk? Startar våra skogsbränder? Detonerar bomber som hörs i hela Stockholm? Rånar, misshandlar och förnedrar våra barn? Som gruppvåldtar våra kvinnor?
Bara att sätta samman fenomenen till ett och på det sättet skapa intrycket av att det är en och samma grupp av människor är känsligt nog för de censurbenägna. Det är ju samma grupp, eller ska jag säga ur samma grupp, och det är just vad som provocerar så mycket. Vi får inte peka ut dem. Christer Nilsson skriver pricksäkert om det i NewsVoice, om fenomenet att vi idag har ett mansöverskott på 25% i unga åldrar, betydligt större t o m än vad Kina hade under sin mest rigorösa enbarnspolitik. Mansöverskottet består av de lågutbildade klanmedlemmarna i tjugoårsåldern från Menaländerna, Afghanistan och Somalia, som bokstavligen klumpats ihop till explosiv sprängdeg i våra mönsterbildande utanförskapsområden, dessa som vår godhetsknarkande skurkregim bara fortsätter att fylla på för allt vad tygen håller.
Några illustrerande bilder. Sådana som DN vägrar att förse sina artiklar med, då det handlar om extra fega och förkastliga handlingar som vi skulle reagera mot hårt om vi förses med känsloargument – och bilder.
Ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Bara mer sten på bördan.
Vad detta skapar för typer av obalanser behöver man inte vara expert för att inse. Att växa upp till man i ett samhälle där det inte finns plats eller möjlighet att skapa en egen familj, ett samhälle där umgänget med andra asociala unga män är allt som erbjuds. Nej, detta är ingen ursäkt för vad som räknas upp ovan. Långt ifrån heller en allt annat uteslutande förklaring. Men det är en extra lök på laxen, mera sten (sic!) på bördan, som de ansvariga, godhetspolitikerna, inte vill kännas vid. Och som vi därför inte får prata om.
Så här gör de unga männen där de kom ifrån.
Huvudbudskapet i NewsVoice-artikeln är just att det inte finns någon yttrandefrihet för gemene man. Bara experten får uttala sig. Varför? Jo, för experten har bevisat sig vara trogen systemets principer. Experten vet var ramarna går och är i sin tur beroende av systemet; han kan inte uttala sig på ett systemkritiskt sätt utan att riskera sin ställning och uppehälle.
Och så här gör de unga männen där de är.
Jag har som princip att kommentera DN:s mest systemvärnande artiklar. Det är här Sveriges mest hjärntvättade håller till och de behöver då och då höra något som ankrar dem kvar i verkligheten. Nej, jag tror inte att de kan omvändas, det är snarare så att jag är rädd för att de ska skena iväg ännu mer i sitt lilla kotteri, övertygande varandra och sig själva, om de inte råkar höra en röst som min. Jag blir så klart ofta ‘bortmodererad’. Och att klaga på detta är i sig ett lika säkert sätt att bli det igen – det är att ‘inte hålla sig till ämnet’.
Denna kommentar har tagits bort
Jag tror på ett ungefär jag vet vad Liljedahl skrivit.
“Denna kommentar har tagits bort efter granskning”. Det sker när någon ‘spekulerar’ i vilka det är som gör sådant här. Och det duger inte att försöka med vanlig enkel logik, för vad folket kan hitta i egen fatabur är inget värt, det måste vara en ‘expert’ som källa. Sådana som får sina tankar publicerade alltså. Att spekulera utan bevis får vi inte göra i kommentarsfälten. Ännu mindre komma med förslag på vad som kan göras åt saken, det anses ligga ‘utanför ämnet’. Debatten ska hålla sig till ‘aj’ och ‘oj’.
DN:s bildlösa artikel. I lokaldelen.
När en ‘kvinna’ genom vittnesmål kan identifieras som den som slängde sten från en bro ned på E4 i Botkyrka, så skulle jag vara beredd att satsa min folkpension på att det inte handlade om en etnisk svensk(a). Och att signalementet också kunde ha berättat något om hennes klädedräkt, för bara med en niqab eller dylikt på sig skulle det sannolikt ha varit möjligt att identifiera könet på stenkastaren nedifrån vägbanan. Men DN och polisen valde att inte göra det. Jag, vet, det är ett fegt vad. Folkpensionen kommer inte vara så mycket att glädjas åt i alla fall om tio år. Men jag undrar hur många av er som skulle våga sätta emot?
Så här kommer mitt bidrag till DN Ifrågasätts kommentarsfält:
Aj vad det måste ha gjort ont. Oj vad tråkigt om sånt här ofog sprider utanför de närmast berörda på norra Järvafältet. Ända till Botkyrka. Men vi vänjer oss nog ska ni se, vid artiklar utan bild i lokaldelen, som snabbt förpassar fenomenet till den nya normala verkligheten.
