Kategori: näringspolitik

Publicerad av — 6 kommentarer

Ilija Batljan, en av invandringsbubblans mest gynnade parasiter – och vår tids Björkegren?

I augusti 1990 gick finansbolaget Nyckeln i konkurs. Det blev startskottet till den stora kris som kom att prägla Sverige ända in i 2000-talet. Affärerna var inte sunda, på gränsen till brottsligt ihåliga bubblor hade byggts upp. Och i förgrunden fanns även andra – som Carl-Eric Björkegren vars affärsimperium rasade ihop på samma vis. Alla bubblor har sina värstingar, och värstingarna är inte bara bubblornas första offer, de är perfekta syndabockar, för att få oss att glömma alla deras fina vänner. Men de skulle aldrig befinna sig där utan ingångarna till fina banken, kommunfullmäktigeförsamlingarna och till riksdag och regering. Ilija Batljan är kanske det bästa exemplet på det.

Carl-Erik Björkegren, försvunnen sedan 1994.

Finansmannen Carl-Eric Björkegren var miljardären som försvann, 1994. Då hade hans förmögenhet redan hunnit göra detsamma, i den stora nationella kris som Björkegren var en av arkitekterna bakom. En huvudhypotes säger att det var skumma affärskontakter som dragits vid näsan, som gjort sig av med honom. Björkegren står som en symbol för det vräkiga 80-talets klipparekonomi, snabbt uppbyggda förmögenheter, m h a lån och uppblåsta tillgångsvärden. Gärna via skumma och halvkriminella beteenden. Associationerna med Ilija Batljan, den f d S-politikern, grundaren till fastighetsbolaget SBB, är därför flera. SBB fanns inte ens 2016, och för ett år sedan hade fastighetstillgångarna ett värde på 27 mdr. När Batljan häktades tillsammans med fem affärsbekanta i förra veckan, för misstänkt marknadsmissbruk, så var det uppe i 80 mdr. Konkurshotade Oscar Properties är en dvärg i jämförelse, med drygt 3 mdr i bokförda tillgångar.

Marknadsmissbruk – en dömd på 10.000 försök?

Marknadsmissbrukslagen är tyvärr extremt tandlös, inte minst för att den inte låter domstolarna dra in anhöriga i bevisföringen. Men att hoppas på att Batljan eller hans kumpaner ska ha glömt skriftliga bevis i sina datorer är ju rätt förhoppningsfullt i vilket fall. Batljan är nämligen inte ovan vid skumma affärsupplägg, som Cervenka skriver. Sparkad från sin anställning på Rikshem, och prickad av Nasdaqbörsen, har han ådagalagt en etisk grundsyn som gör att ingen blir förvånad när ökända ruffelmän som Percy Nilsson dyker upp i umgänget. Sådana vars tjänster och gentjänster kan betalas utan kvitto. Kursutvecklingen vid fastighetsaffären Victoria Park är inte ett engångsfall och om det föreligger grovt insiderbrott här så kan det gälla även Hemfosaaffären.

Småspararfavoriten och ex-S-politikern Ilija Batljan

Men det mest fascinerande med Batljan är att han har lyckats hitta stöd bland så många prominenta personer, sådana som SBB-ordföranden Lennart Schuss, Genesta. Bara prislappen är rätt, kan vi förmoda, så ger den f d Catella-VD:n gärna sitt fortsatta förtroende – och med sådana namn vid sin sida har Batljan givetvis en utmärkt väg in i fina banken. På samma sätt som partiboken givit honom villiga lyssnare i landets många småkommuners s-märkta kommunalförsamlingar, även om Boden nu ser ut att backa.

Nittiotalsparallellerna: Nyckeln och Gamlestaden

Även finansbolagen Nyckeln och Gamlestaden, som utlöste krisen 1990, hade betydligt mindre balansomslutning; tillsammans och i dagens penningvärde mindre än halva SBB:s. Gamlestaden (Investment AB Asken) bedrev en gång hedervärd textilfabriksverksamhet i Göteborg, innan Robert Weil och Gabriel Urwitz och deras Proventus tog över. Man ‘omstrukturerade den omoderna bankmarknaden’ – och stoppade alla hålen här. Nyckelns namn är särskilt beryktat. Färre känner till att finansbolaget, vars krasch katalyserade 90-talskrisen, var ägt av fina Bonnierkoncernen, Anders Wall och pappersföretaget Munksjö.

Även på fina banken hade moral blivit omodern

Men de hade ännu finare kompisar i bankerna, som medvetet använde sig av finansbolagen för att kunna finansiera fastigheter på ett sätt som man annars inte kunnat göra p g a banklagstiftningen – dvs i praktiken långt över skorstenarna. Bankerna hade raskt försökt släppa de dåliga lånen när det brände till, men det fungerade ju inte och för två stora banker, dels Nordbanken, dels Götabanken, med storägaren Erik Pensers Yggdrasil, innebar den brända jordens taktik slutet, här blev staten och skattebetalarna direkt betalningsansvariga. SEB:s aktie var ett tag nere på 10:- och Björn Svedberg, koncernchefen, förklarade värdet som osäkert. Fd VD:n Jacob Palmstierna hade gjort tvivelaktiga skatteupplägg och tvingats bort just före krisen, men återanställts som chef för nybildade Nordea. Affärskulturen var inte rutten överallt, men exemplen visar ändå att moralen hunnit vittra bort lite här som där under de sista glada 80-talsåren. Inte helt utan betydelse naturligtvis, var att den största roffaren av dem alla, sossestaten, agerat dåligt föredöme och tagit över 100% i marginalskatt – då blir moral snabbt omodern.

Men det var Handelsbanken som utlöste krisen genom att cyniskt fälla ett finansbolag som faktiskt var helt sunt, vilket 100% utdelning i konkursen många år senare visade. Det hette Independent och där arbetade jag själv som analytiker. Bollen var i rullning, och de ruttna äpplena låg alldeles för nära de friska. 90-talskrisen kallades för Finanskrisen – med stort F ända till 2008. Då nästa finanskris startade, nu utan versal, för de låg för tätt inpå, och man insåg väl kanske att detta var ett mönster som upprepade sig.

Jodå. Alla stora kriser är ‘finanskriser’.

Vad många idag inbillar sig är att Coronakrisen är något annat än en ‘finanskris’. Somliga av dem behöver inte alls vara så dumma att klockorna stannar, det är bara det att de inte varit med eller suttit på rätt plats när det begav sig: alla stora kriser når förr eller senare finans- och fastighetsmarknaden. Det är nämligen vad som gör dem så stora. Och absolut ingenting talar för att 2020 skulle vara annorlunda.

De illavarslande tecknen var många redan innan Coronaoron bröt ut. Dels allmänna konjunktursignaler, dels oron för de strukturella missförhållandena. De senare är vad som sedan katalyserade panikreaktionerna, de gigantiska paketen. Om de enorma obalanserna inte hade byggts upp så hade Corona kunnat hanteras helt annorlunda. Och nej, det är självklart inte över. Just nu ligger en övergödd börs och bara väntar på att spricka. För problemet med alla paket är ju att de har haft en låg verkningsgrad. Få inser också att de stödpengar som faktiskt används ‘dubbelräknas’; det vill säga de blir till konsumtion och i någon mån investeringar, och ingår då i de rapporterade BNP-siffrorna, som trots statlig hjälp alltså under andra kvartalet fallit tvåsiffrigt, i bland annat Tyskland. Utan dessa så hade fallen varit ännu större. Och eftersom även Norge drabbats mycket hårt pga oljeprisraset, så kommer Sverige inte undan heller – Tyskland och Norge är våra två största exportmarknader. Situationen i USA ser inte heller så lustig ut – och amerikanerna är nummer tre.

Tystnaden visar att oron bubblar under ytan: ska förtroendet hålla?

Det här talar man tyst om. För vad alla är medvetna om är förstås att risken är stor för att förtroendet för marknaden och för de stöttande regeringarna och centralbankerna kommer att brytas. Det skulle inte vara bra för någon. Inte för regeringen eller de företag som fått stöden, inte för börshandlarna som lever på hög omsättning och obegripliga rekyler. Men inte heller för alla oss som via AP-fonderna tvingas ha våra pensionspengar på börsen. Nej, inte ens för dem som valt att ställa sig åt sidan, och som placerat sina pengar i guld eller reda kontanter. Alla kommer drabbas, somliga mer, andra något mindre. Detta är det fundamentala skälet nr. 1 till de senaste veckornas börseufori: alla har goda skäl att vilja tro på en snabb återhämtning. Men det är ett dåligt skäl. Det vilar på irrationalitet, inte klassiskt nationalekonomiska lagar.

Företagscertifikaten – stödköp har räddat risktagarna

Att börserna går som tåget kan ändå tyckas obegripligt. Tekniktunga Nasdaq har nu återhämtat hela fallet från årsskiftet, och Stockholmsbörsen är bara ner 11%. Köphungriga lycksökare brakar in efter varje rapport, trots att vinstrasen är större än analytikerna förväntat. Hur är det möjligt? Förutom den märkliga börspsykologin, så är en viktig förklaring är att börsbolagen nu har allt finansiellt stöd de behöver, via kapitalmarknaden. Inte bankerna, troligen, men de behöver bara ge ut nya företagsobligationer. Sådana är inte sällan på tio års löptid och de kostar föga, trots osäkerheten om framtiden. Som mest talar vi 6-7% ränta, och detta om de inte har kreditrating, dvs utgör s k skräpobligationer. Till skillnad från bankerna så är köparna sällan duktiga kreditbedömare, över 20 mdr placerades bland småsparare bara under 2019, och fem till under januari och februari 2020. En fjärdedel av dessa saknar helt kreditvärdering. Det här påminner om de strukturerade krediter som ledde till 2008-krisen: man har inte riktig koll på gäldenärens ekonomi längre, kopplingen mellan långivare och låntagare, i form av en noggrann kreditprövning, är avskuren.

Ett tag darrade det till här: Spiltan, Lannebo och SEB:s fonder med sådana företagsobligationer som tillgångar, stoppade andelsägarflykten med Finansinspektionens stöd. En närmast unik panikåtgärd. Men så började centralbanker världen över att stödköpa. Riksbankens agerande gick faktiskt emot lagens uttalade syfte och kan leda till kreditförluster, men vi är inte värst. I Sverige har man än så länge ‘bara’ köpt BBB eller bättre, men i Japan har man ingen diskretion alls och även amerikanska Fed har börjat köpa skräpobligationer i lönndom via köp av börshandlade fonder, s k ETF:er. Detta tror många även är Ingves nästa steg, eftersom han uttalat principen att han kommer göra vad som krävs. Varför?

Hybriderna – småspararnas pensionspengar = Batljans riskkapital

Skälet är förstås att företagscertifikat och -obligationer blivit lika systemkritiska att hålla under armarna som bankerna är. De uppgår numera till 27% av BNP, 900 mdr mer än 2008. Bankutlåningen ligger still, på ca 48% och den ligger i botten, med bästa rätt och oftast med panträtt i fastighet. Företagsobligationerna är inte bara oftast icke-säkerställd, d v s utan pant, vissa är s k hybrider, närmast som aktier utan rösträtt, som enbart betalar utdelning om det finns en vinst. Batljans SBB har givetvis givit ut sådana obligationer och räknar dem som eget kapital, vilket får soliditeten att se bra ut, 37%. Men vet obligationsköparna ens om att deras investering utgör riskkapital? Skulle man räkna dessa hybrider som lån så sjunker SBB:s soliditet med 10%-enheter, till 27%. Och den stora frågan är i förhållande till vilket värde på tillgångarna? Batljan skrev helt fräckt upp marknadsvärdet under första kvartalet med 1,6 mdr, 2/3 av hela värdeökningen 2019, mitt i Coronatider! Det är fullständigt orealistiskt. Som Cervenka skriver; Batljan är inte Jesus, trots att det är så han beskrivits som av bankernas investeringsrådgivare; en småspararnas favorit.

Invandrarbubblans Win-Win – pengar nu till kommunerna, ‘marknadsvärde’ i SBB

Batljans affärsidé handlar om att dra nytta av sina politiska kontakter, som fd S-politiker har han mycket goodwill ute i småkommunerna. Och här finns ett win-win: kommunerna behöver finansiering av den löpande invandringsbubblan, så man säljer gärna sina äldreboenden, skolor och liknande, med ett hyreskontrakt i botten. Lite som att kissa på sig; mycket varmt i början, sen blir det kalla kassaflöden som ska betalas tillbaka i många år. Ur SBB:s synvinkel så ser det ju fantastiskt bra ut under den tiden kassaflödet varar. Men sen? Och vem är intresserad av att köpa sådana hus, med i stort sett bara ett användningsområde, ute i bygder där ingenting annat händer? B- och C-lägen i B- och C-orter är inte de mest likvida tillgångarna, när det behövs mera cash.

Med en affärsidé som bygger helt på nollränta och ett kontaktnät bland invandringsöversvämmade små s-kommuner i akut behov av finansiering, så är de skumma affärsmetoderna bara grädden på tårtan. Ett bättre exempel på hur meritokrati har ersatts av skrupellös rovdrift i ett ruttet system är svårt att finna. Och nu kan han bli en ny Björkegren, som katalyserar oss in i nästa fas av krisen.

Och Batljans SBB kan komma att behöva sådan, för enda anledningen till att den här ‘affärsmodellen’ har funkat är ju att det varit nästan gratis att låna. När Nyfosa drog sig ur ett köp av SBB-fastigheter för 8 mdr så var det en kalldusch. Med en snittränta på 1,5% så har man ett anständigt resultat, men när räntan på SBB:s femåriga obligation nu stigit från 1% till 3% så riskerar finansieringskostnaden att dubblas. I så fall är vinsten utraderad.

Den rationella ekonomin är satt ur spel

Så är det någon som ska tacka Ingves vid morgonbönen så är det Batljan. Centralbankernas stödköp på företagsobligationsmarknaden innebär att även de sämsta affärsidéerna kommer överleva och på sikt dras därmed tillväxten ned. Det innebär också att de mest riskfyllda verksamheterna premieras, för vem vill köpa AAA-ratade papper till 0,25% ränta, när riksbanken stödköper BBB för 5%? Det är ju ren idioti att inte ta på sig ‘risk’, om denna definieras som ett potentiellt systemhot, för då går ju Riksbanken in. Och skulle man inte klara av sitt åtagande så… då är det ändå kört för så gott som alla.

Det betyder att även räntan på de åtråvärda BBB-obligationerna snart borde kunna sänkas igen, d v s om förtroendet återvänder. Vilket gör det möjligt för de riskvilliga, typ SBB, att dra på sig ännu mer – billig – skuld. Det är ett scenario som i sin tur ofelbart leder till snabbt stigande tillgångsvärden, de riskvilliga får rätt igen! Man kan sälja av, göra realiserade vinster och därmed förklara sig berättigade till ännu mer billiga lån. För investeringar i aktier i första hand och i värsta fall även fastigheter i C-lägen på C-orter. Det förra är möjligt genom att analytikerna ‘räknar bort 2020’ och låtsas som att tiden 2021 och framåt kommer vara helt opåverkad av Corona. Det senare trots att fastigheter inte borde kunna stiga när de töms på hyresgäster och hyrorna går ned. Om det ännu inte skett så låtsas alla att hyresflödena är eviga. Så här usla är naturligtvis inte analytikerna i vanliga fall. Båda scenarierna kräver mental massuggestion. Men när osäkerheten är så här stor, och nedsidan närmast oändlig, så blir man fega och faktiskt mer eniga än annars i sin mainstream-bedömning.

Globalisering drev ned inflationen. Men har nu inte bara stannat upp – den reverseras.

Tänket utmanar all vår logik och rationalitet. Fundamenta säger följande: globaliseringen, som lett till att Kina blivit världens verkstadsgolv och med sin allt effektivare lågpristillverkning kunnat ‘döda’ inflationen, är nu inte bara hotad, den håller på att reverseras. Trumps raseri över Kinas påstått mer eller mindre medvetna spridning av Coronaviruset må vara omotiverat eller ej, men det är äkta, och delas av många amerikaner. Ett kallt krig USA-Kina har redan diskonterats när många amerikanska företag flyttar sin verksamhet från Kina . Samma gäller företag inom EU; man har insett att man är sårbara om tillverkning inte finns inom tullunionen. Flytten kostar och man kommer sällan ha sänkt kostnaderna när den är klar heller. Detta talar för att varuprisinflationen alltså borde stiga – samtidigt som arbetslösheten ökar tvåsiffrigt. I USA talar vi om 30 miljoner nya arbetslösa, 20% av de heltidssysselsatta, och Anders Borg räknar med liknande siffror i Sverige till sommaren. De som sparkats har mindre att röra sig med. Och värst av allt: folk som är oroliga håller i sina pengar, det gäller även dem som faktiskt har pengar, och särskilt stora incitament att köpa saker får man ju inte när priserna, som många väntat sig, inte går ner så som man förväntat sig – då sjunker istället omsättningen. Vilket är vad vi nu ser på bostadsmarknaden.

Tina – there is no alternative, Fomo – fear of missing out

Det som händer just nu är en en slutrunda i ett pokerspel där inte ens Paul Newmans nerver räckt till. Deltagarna, regeringar och centralbanker, satsat bokstavligen allt. Inte bara pengar, sådana kan man alltid trycka nya. Utan sitt förtroendekapital – och därmed hela ekonomins. Vi andra som sitter med på rundan har inte råd att syna dem. Men om vi inte är beredda att lägga oss och förlora våra anställningar, företag och sparpengar, så är vi tvingade att följa med. Det kallas på aktiemarknaden för ‘Tina‘ – There is no alternative, och med detta menas att alla andra tillgångar ger noll eller negativ avkastning, vi måste chansa och hoppas på att företagen överlever och att aktiekurserna stiger. Och just nu ser det ju bra ut. Den skenbara ljusglimten är dock självsuggererad, eftersom den inte beror på att man ser goda affärsmöjligheter, utan att överskottslikviditeten måste placeras någonstans. Det skapar sedan fenomenet ‘Fomo‘, Fear of missing out; man vill inte missa en kommande börsuppgång, så den lilla rekylen blir snabbt en stor.

Deflationsrisken: realekonomin snurrar långsammare – men obevekligt nedåt

Men det här sker innan vi ens har sett de långsiktiga konsekvenserna i realekonomin börja ta form. Långsiktiga värdefall hotar, främst just på fastigheter och aktier. I det korta perspektivet även konsumtions- och insatsvaror, med enorma lager som nu ser ut att måsta reas ut, begagnade bilpriser är ett exempel, dubbelt så mycket ute och dubbelt så många sänkta prislappar. Begagnadmarknaden är i sin tur en dominobricka, som fallet när nybilsförsäljningen gör det . Det är detta som håller industrierna igång. Många arbetslösa -> minskad efterfrågan -> lägre priser -> minskat utbud. Varpå fler måste avskedas, med ännu lägre konsumtion till följd. En ond spiral som hotar att bli otäckt självgående och som kallas deflation. Detta vill ingen ha. Därav vikten av att snabbt återställa förtroendet för systemet med massor av nya pengar; här finns inget att se! Var god passera!

Deflationsrisken är konkret.

Verkningsgraden i paketen är skrämmande låg

Men då är vi tillbaka till verkningsgraden. Med tanke på de enorma summorna som nu kastas in i potten, så vore det ju snyggt om man var säker på att de hade någon nytta. Men det är just det dessa ‘helikopterpengar’ knappast har. Lite som att man skulle dra igång jordbrukssektorn genom att ge alla lantbrukare varsin miljard och hoppas att det händer något. Jag har varit mycket kritisk till stöd som inte fungerar som det är tänkt. Löneutbetalningar som inte behöver överstiga a-kassestöd, socialavgiftslån som kan dras tillbaka i efterskott och som därför ingen vettig människa vågar ta, krav på utdelningsstopp till varje pris för den som lånar gör det finansiella systemet än mindre välfungerande. Senfärdiga utbetalningsperioder och startdagar å ena sidan, enorma gratispengar till den som ändå råkar ha planer och möjligheter att investera; subventioner av lågprisflyg på Irland och danska flygnav på bekostnad av vårt egna etc etc. Vi har lagt ut pengar i skogen och hoppas på att räven ska hitta på något med dem. Vänta bara, förr eller senare så lär han, d v s någon som Ilija Batljan, komma på något. Och då blir det drag ordentligt.

Bankernas kravregler, som var till för att följas i nästa kris är redan överspelade

Bankerna trixar just nu med sina kreditvärderingar, med Finansinspektionens goda minne. Det behövs nämligen bara 6% kreditförluster för att det egna kapitalet ska vara utraderat. Ungefär så ser det ut i hela Europa, fast ju längre söderut desto värre. Man kan kalla trixandet för pragmatism, för vad ska man annars göra, för att undvika att dominobrickerna faller, så att även goda företag drabbas? Ungefär så var man tvungen att göra även på 90-talet och för tio år sedan; det handlar om kunna beskriva värden som ‘långsiktiga’, trots att bokföringsregler säger något annat. Men dessa regler infördes inte för att de skulle avskaffas i lågkonjunktur. Den goda tanken med dem är nivån ska vara anpassad så att bra företag – och bra banker – ska ta sig över ribban och överleva, medan svaga och illa skötta verksamheter ska sållas bort; det är en direkt evolutionär funktion inbyggd i lågkonjunkturerna; smärtsam men nödvändig för att skapa högre produktivitet och med denna högre välstånd.

Men detta vägrar man att acceptera, och mycket riktigt så har produktiviteten minskat under hela tvåtusentalet, man vågar inte testa sina buffertar och ‘krockkuddar’ och har vägrar sålla agnarna från vetet. Och sannolikt har man rätt i att de skulle ha fungerat uselt, framförallt beroende på att företagsobligationer och -certifikat helt enkelt inte finns med i modellen. Med denna marknad ur funktion så skulle även många bra företag ofelbart redan ha gått i konkurs, om inte centralbankerna stödköpt. Och detta räcker inte på sikt. Om man inte lyckas få igång marknaden igen, så att nya obligationer kan placeras bland villiga investerare. Den svaga kreditvärderingskompetensen i detta segment talar för att risken är hög för att skräp och guldkorn blandas och att somliga dåliga företag får finansiering, givet att nu centralbankerna tar på sig ett ännu större och mer långsiktigt ansvar, medan somliga bra företag får svårt med kapitalförsörjningen i alla fall.

Detta senare gäller i än högre grad småföretag och onoterade större företag utan obligationsprogram, liksom särskilt utsatta branscher, och bland konsumenterna. De flesta potentiellt drabbade har insett detta, så här samlas pengar därför i ladorna, den s k sparkvoten ökar kraftigt. Det betyder att stödpengarna till största delen faktiskt inte används. De bara ligger där och väntar. Får man inte fart på dem så är deflationen ett faktum. Får man å andra sidan den fart man vill ha, så hotar istället hyperinflation. Det är där vi står nu. Man springer man fram och tillbaka längre och längre ut på gångbrädan båda ändar och hoppas på så vis kunna bevara balansen. Så vad kan hända?

De ruttna äpplena är som pluggen i badkaret, fullt med både vatten och barn.

Vad som alltid händer. Att de ruttna äpplena till slut avslöjas som ruttna. Björkegren, Nyckeln och Gamlestaden hette de för 30 år sedan. Nu kan de heta Ilija Batljan, SBB och Oscar Properties, nischbanker som Collector – och kanske fuskande och ljugande Bondessons Swedbank. Eftersom alla ansvariga gjort allt för att hjälpa till att dölja deras rätta belägenhet, så är risken allt större för att rötan har spridit sig vidare. En sådan som ingen kan stoppa, eftersom ingen längre då har förtroende för systemet eller för nya monopolpengar. Det är så man gör för att vara riktigt säker på att även de skötsamma drabbas. Vi är i så fall på väg in i en djup depression.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Corona kämpades ned på sex veckor i Kina – med rätt ledarskap skulle vi kunna göra det på dubbla tiden. Sätt ned foten Löfven!

Just nu pågår en kamp på flera fronter. Vi har dem som sätter kampen mot Corona främst, övertygade om att vi annars hamnar i en situation där viruset sprids okontrollerat, muterar och i värsta fall förorsakar mångmiljondöd över hela jordklotet. Sedan de som istället ser en hotande depression på grund av drakoniska åtgärder mot smittan, som minskar konsumtionen till ett minimum, stänger ned näringsliv och mycket snart kommer försätta oss i en global depression. Vem har rätt? Troligen båda. De senare, företrädda av Kerstin Hessius, hävdar att medan det första inte är säkert, så är det andra det. Slutsats: vi bör öppna samhället igen och ‘ta smällen’. Men där har hon fel.

Hessius är marknadernas taleskvinna, kom ihåg det

Hessius är glasklar och visst har hon rätt i att kostnaderna snabbt blir oerhörda. Men hon säger också att det är mer eller mindre kört på bara en vecka. Det gör henne dels mindre trovärdig, vi vet i praktiken lika lite detta, som hur allvarligt ett globalt Coronautbrott skulle kunna bli om vi inte gjorde något – just nu pågår börsens försök att värdera saken, som alla kan konstatera är den fortfarande väldigt osäker.

Och Hessius ambition, att häva alla Coronaåtgärder på en vecka, är fullständigt orealistisk. Vi talar om beslut som ska fattas (eller dras tillbaka) av alla länder på jorden. Åtminstone hela EU och Nordamerika, västländerna, måste göra halt helt om. Det kommer man inte att göra. Bland annat skulle det rasera all trovärdighet för staternas ledarskap – vilket inte heller vore bra, om vi vill komma ur detta. Hela den kostnaden som lagts för dessa åtgärder skulle också vara helt bortkastade.

Är Corona oundvikligt? Skjuter vi bara upp henne, till ofantliga kostnader?

Hessius, misstänker jag, försöker ankra vid en vecka för att se till att vår ‘Coronablockad’ blir så kort som möjligt. Hon är rädd för att den ska dra ut på obestämd tid, kanske tre, kanske sex månader, kanske ännu längre. Och vad skulle hända sedan? Om vi inte uppnår ‘flock-immunitet’ så kommer ju viruset tillbaka! Då får vi samma problem när sanktionerna väl hävs, i samma omfattning. Den frågan är det fler som ställer sig.

Om man får tro Imperial Collage så måste vi behålla sanktionerna t o m augusti/september. Men detta skulle ändå bara skjuta upp epidemins effekter. Vad är värdet med det?

Tyvärr har just den här uppfattningen, genom att ett sådant diagram som ovan, tillåtit sprida sig inom mycket stora och ofta inflytelserika kretsar, utan att ifrågasättas. Imperial Collage rekommendation, den långa karantänen ter sig ju obegriplig och onödig, om smittkurvan bara flyttas framåt i tiden lite. När man som Hessius ser på de uppenbara och enorma kostnaderna för detta, så måste den avvisas. När det gäller vad som redan inträffat, så skulle Hessius säga att skadan är skedd: det är sunk cost, bättre ta förlusten och dra oss ur. Det är också vad i stort sett hela finansmarknaden vill just nu. Några hundratusen döda eller ej. Det är ju trots allt mest gamla och sjuka vi talar om.

Håglösa mellanmjölkslösningar i valet mellan pest eller kolera ger oss både Corona och depression

Pressen på politikerna är enorm. Vad som håller emot på andra sidan är allmänhetens skräck, oro och hotande panik. Sådana som Löfven känner sig säkert som amöbor pressande mellan två bergmassiv. Det är därför inte att förvåna att han försöker att låta bli att välja. Håglösa mellanmjölkslandningar som inte gör någon glad. Samtidigt som vi har en statsepidemiolog som låst sig i en uppfattning, för att sedan ändå göra en kappvändning, rakt emot sin egen övertygelse, tvingad därtill under galgen.

Men Hessius et al borde kunna se ljusare på situationen, om de visste att ‘blockaden’ skulle kunna få en tidigare deadline. Den kostnad som lagts ned är inte onödig – givet att vi konsekvent går vidare i samma spår. Tomas Pueyo är den forskare som hittills lyckats beskriva detta på det för mig mest övertygande sättet. Rapporten är ganska lång att läsa och tar upp ett komplicerat ämne, men är ändå hyfsat lättillgänglig. De viktigaste aha-upplevelserna för mig kommer i slutet, och rör vad som namnger den: ‘Hammaren och dansen’.

Hammaren

Hammaren är Pueyos namn på virusblockaden, den som Royal Collage anser måste sträcka sig till augusti-september. Men den goda nyheten här är ju att det inte alls behöver handla om så lång tid. I Wuhan-provinsen i Kina har man tvärtom lyckats häva smittspridningen på mindre än sex veckor. Blockaden, som inleddes 23 januari hade per 3 mars givit så gott resultat att smittan kunde beskrivas som under total kontroll. Och detta i den allra värst drabbade provinsen i världen hittills.

I Wuhanprovinsen med 60 miljoner invånare drabbade Corona först och värst. Men man klarade att få kontroll på sex veckor.

Detta är också den strategi, mer eller mindre, som vi nu implementerat i Europa. I somliga länder mer bestämt, i andra mer obestämt. Mest motvilligt och senfärdigt i Sverige, förstås. Jämför man med Kina så är även Italiens, Spaniens och Frankrikes åtgärder mindre restriktiva. Kineserna föreskrev t ex att endast en person i hushållet fick gå ut och handla mat var tredje dag. Straffen för brott mot föreskrifterna var också hårdare. Vi kan alltså förvänta oss att det tar längre tid för Italien att få kontroll, men enligt Pueyo rör det sig om en gradskillnad, jag tolkar detta som ett par-tre veckor eller så.

För Sverige som reagerat långsamt, tveksamt och plågsamt lamt, kan det dock behövas mer tid, samtidigt som våra ‘naturliga’ förutsättningar nog är bättre (glest befolkat land, kulturellt betingade som vi är att hålla avstånd från varandra, många ensamhushåll, färre rökare) i genomsnitt (etniska svenskars normer är som bekant inte längre allas normer, Stockholm är relativt tättbefolkat och i utanförskapsområdena är ensamhushållen färre och rökarna fler).

Det väsentliga är att man måste nå ned till en nivå där smittspridningen (R) går ned under ett, dvs färre än en ny smittad per redan smittad. Därefter dör smittan ut av sig självt. Det här är en mycket viktig insikt. Coronas smittsamhet ligger på R= ca 2,5 i utgångsläget, mer än dubbelt så hög som en vanlig influensa. Som ni vet så är de flesta av oss tillräckligt mottagliga för att få influensa och är man en familj på fyra eller fem så brukar minst tre få den.

Om man har tur med vädret (varmt och fuktigt) så minskar smittspridningen automatiskt utan någon kostnad alls. Låg befolkningstäthet hjälper också till. Men resten måste vi göra själva.

Olika åtgärder måste till för att få ned smittsamheten. Men de kostar ju olika mycket. Vackert väder ingenting, butiksstängning kostar massor – och åtgärderna har också olika grad av effekt. Pueyo har hypotetiskt prissatt dem, och givit dem en uppskattad effekt på R:

Hypotetiska exempel, som måste tas fram och som kunnat vara reella redan om FHM och MSB gjort sitt jobb.

Pueyos hypotetiska exempel: Att rekommendera folk att stanna hemma, bortsett från att handla och utföra de mest angelägna ärendena skulle ha stor effekt, R=0,22, och kosta förhållandevis lite, och vi kan vara säkra på åtgärdens nytta. Att stänga skolor skulle ha något mindre effekt, R=0,15, kosta ungefär lika mycket och vi kan vara mycket säkra på nyttan. Att stänga alla butiker skulle kostar mycket mer och ger lägre effekt. självklart kan det då kosta för mycket, åtminstone om det får pågå för länge. Detta är vad även Hessius efterlyser: en balanserad analys så att vi gör rätt saker. I själva verket vad MSB och FHM borde ha ägnat tiden åt sedan i början på januari, men vad man ännu inte gjort.

Dansen

OK, vi ser att många människor dör. Men även människor har ett pris och det får inte kosta för mycket att rädda dem. Även en depression har ett pris, mycket lidande, mångas död. Är det värt detta? Pueyos prognos för hur det skulle se ut i ett scenario där man inte gör någonting eller försöker sig på en ‘mitigerande’ kontrollerande taktik, är förskräckande.

Bygger på att 75% smittas (i USA) och 4% av dessa dör.

Det är enkel matematik. Vad kontroverserna handlar om är exakt grad av smittsamhet och exakt dödstal. Båda nyckeltalen beror bl a på vad Corona muterar till och detta vet vi inte, bara att Corona redan muterat och visar benägenhet att mutera snabbt. Tendensen i tidigare pandemier är att de dödligaste varianterna sprids långsammare, vilket kan göra smittan mindre dödlig över tiden. Spanska sjukan gjorde tvärtom, vilket har att göra med hur den spreds; det var de sjukaste som flyttades, medan de mildast drabbade stannade i skyttegravarna. Problemet är att vi inte vet och att en snabb smittspridning bara gör det lättare för Corona att mutera. Flock-immunitet är därefter inte garanterad. Även med bara 25% smittade och 0,4% dödlighet så kommer en halv miljon amerikaner att dö. Effekten kommer bli ännu värre vid en okontrollerad spridning, eftersom många fler kommer dö i andra sjukdomar, när sjukvården är överbelastad.

Corona-paniken är redan här, deal with it!

Slutligen: alla ni som anser att detta är överdrivna estimat: det skulle kunna vara så, jag är inte epidemiolog, jag kan inte svära på att det jag befarar är sant och säkert och jag kan inte avgöra om Pueyos siffror är rimligare än andras. Jag kan också personligen tycka att man borde besinna sig mer. Att agera snabbt och resolut är inte detsamma som nu skett, agera mer eller mindre på känsla och kanske förhastat i vissa avseenden. Men allt detta är i dagsläget historia: även ni som inte håller med måste ta hänsyn till att stora delar av allmänheten befarar det värsta och att den kan ha rätt. Av bevisningen som hittills lagt fram så finns det faktiskt goda skäl att uppfatta Corona som ett dödligt hot och är man i en riskgrupp så är detta kanske slutet. Oron måste alltså respekteras, ingen politiker kommer kunna – eller bör – negligera den. Vad vi däremot måste försöka göra något åt är att göra motåtgärderna effektiva, såväl mot Corona som mot en hotande depression.

Så låt oss för guds skull glömma alla låt-gå-strategier och koncentrera oss på den vi nu har valt (eller som Löfven, nästan valt). Gör vi det rätt och resolut, stänger skolorna, och föreskriver att folk stannar hemma, så kan vår milda variant av Kinas leda till att vi är färdiga till halvårsskiftet. Åtgärder som dessa kan bara bli fel om vi redan i praktiken nått ett låt-gå-läge där smittan är spridd överallt. Vad vi alltså borde utgå ifrån som grundprincip är att strängare åtgärder som förkortar tiden är betydligt mindre dyra för samhället. Tvekar vi ännu mer så får vi nog lägga på de där månaderna som Royal Collage rekommenderar, och någon gång i augusti-september är smittan under kontroll. Oerhört dyrt, men som man kan gissa, det scenariot ligger i trendens riktning. Och börjar vi dra tillbaka åtgärder för tidigt så kan detta förlängas ännu mer. Oavsett när vi har kontroll då, vad händer när vi väl är där?

Nyckeln: smittesterna

Det absolut centrala, som bl a visats i Sydkorea, är att man vid det laget utför tillräckligt antal tester, även av symptomfria. Med dessa kan vi avgränsa områden med nya smitthärdar snabbt. Sådana kommer från tid till annan att dyka upp, eventuellt kräva nya åtgärder av liknande slag som under ‘Hammaren’. Skillnaden är att detta då kan ske för mycket mindre väl avgränsade områden.

I ‘dansen’ så handlar det om att hålla smittsamheten (R) lägre än 1. Då är tester nyckeln.

Detta är en ‘dans’ som inte alls kommer innebära samma monumentala påfrestningar på vårt samhällssystem. Men kostnader likafullt förstås. Samtidigt måste vi inse att det också är något helt annat än vad Royal Collage visar upp med sin graf: vi har inte bara skjutit upp en stor smitthärd några månader, vi har förhindrat den. Om det sedan innebär att vi får leva med Corona under lång tid, eller om vaccin och botemedel snabbt kan ta död på denna farsot är nästa fråga – just nu måste vi fokusera på hur vi överlever både den akuta pandemins härjning och ‘hammaren’ och dess konsekvenser på ekonomin; och det gör vi bäst genom att inse att det även finns en morgondag.

Tiden är avgörande

Tegnells och andra experter som förordar flock-immunitet som något slags universalmedel utgår ifrån att vetenskapen inte är kapabel att uppfinna motmedel. Det är närmast obegripligt att man på landets högsta myndighet för smittskydd är så tvärsäkert – och defaitistiskt – är övertygade om status quo på denna punkt. Hur smart skulle det kännas om vi hittar ett vaccin i april, mitt under ett pågående ‘flock-immunitetsexperiment’? Faktum är, som Pueyo framhåller, att vi redan har lovande forskningsresultat framme. Antalet vetenskapliga rapporter i ämnet växer exponentiellt för varje dag som går.

Vetenskapen jobbar för högtryck mot Corona. Det finns goda både ideella och ekonomiska motiv för det. Och vi ska ha tilltro till detta. Gäller såväl politiker som marknadens företrädare.

Och det är inte allt som kan göras. Vi hinner utbilda fler som kan hjälpa till inom vården. Sjukvårdspersonal som själva smittats – och sannolikt blivit immuna – hinner återkomma till arbetet. Vi hinner skaffa skyddsutrustning. Vi hinner utvärdera vilka metoder som fungerar bäst för att begränsa smittspridningen. Vi i Sverige är på det sättet lyckligt lottade för vi skulle kunna dra nytta av de länder som ligger före i förloppet: Sydkorea, Hongkong, Taiwan, Italien. Men då krävs det ju att vi har kompetenta resurser och ett regim som visar ledarskap.

Sverige och ledarskapet – den avgörande frågan

Vi har valt spår, vare sig vi gillar det eller inte. Vi har dessutom valt rätt spår. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Att avblåsa ‘Coronablockaden’ efter en månad eller mindre skulle vara katastrofalt, eftersom vi då både får Corona tillbaka och drabbas av finansiella kostnader som gör det ännu svårare att bekämpa de nya utbrott som vi då har att vänta.

Tiden kostar mest, och måste användas rätt

Vi måste se till att minimera dessa kostnader. Det börjar med att bli överens om att jobba mot detta mål. Vi bör stänga skolan helt och minimera alla sociala kontakter genast, och på så vis förkorta den tid som behövs, det är kostnadseffektiva åtgärder. Sunt förnuft säger att tiden är den mest dyrbara faktorn. Ett slutdatum måste ges som upplevs som betryggande. Om det sedan är två eller sex månader – det beror ju på hur resolut vid bekämpar smittan. Här har våra politiker sin viktigaste uppgift. Men ledarskap ska också kunna övertyga om att detta inte är något vi bara ‘härdar ut’, vi kan faktiskt se det som en annorlunda semester istället, vi får chansen att umgås med vår familj på ett sätt vi aldrig fått förut, vi får förmånen att uppleva en unik sammanhållning, som britterna under Blitzen. Den som kan, ta vara på detta.

Deadline är nödvändig – och effektiva finansiella motåtgärder

Men vi måste få veta vad detta kommer kosta, och vi måste få mål som gör det möjligt att starta upp snabbt igen. Livet är fyllt av motgångar, detta är en. Get over it. Visa kreativitet, ta fram lösningar. Undergångsscenariot är verkligt, det finns där för att vi saknar ledarskap och för att vi riskerar att hamna i en situation där vi strategin är varken hackat eller malet. Då får vi både Corona och depression. Men vi måste ha ambitionen att vi i karantänen istället fixar ‘det dukade bordet’ – för en framtid som inte alls är så långt bort just nu, om vi bara hanterar krisen rätt.

Börja med att sprid detta! Se till att vi gemensamt tillämpar en så strikt smittspridningsstrategi som möjligt. Om alla ställer upp så är vi inne i ‘dansen’ före sommaren. Det är då fortfarande möjligt att undvika depression, särskilt om vi även vidtar rätt finansiella åtgärder mot en sådan – se mitt förslag i förra krönikan – och har en tydlig deadline. Det överlever både folket och ‘marknaderna’.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Mutat av nollränta och kronfall jobbar Svenskt Näringsliv för sina välgörare. Men är ohjälpligt sist på bollen.

När vi äntligen kan ana hur riksdagen, om än motvilligt, börjar lyssna på den folkmajoritet som valt den. När till och med kriminalitet och invandring kan nämnas i en och samma mening i MSM. När notan för det stora kalaset börjar hota på en Coronasmittad himmel. Då har godhetsknarkande näringslivshöjdare blivit klara med sina nya pk-strategier.

SEB – storbanken som skryter med sin oligopolställning och kräver mångfald

Så här ska det gå till för att värvas unga kvinnor och duktiga invandrare till banken, tänker Jonas Torgeby, VD på SEB, och marknadsför en policy som kräver mångfald hos företagskunderna. När jag anställdes på banken 1996 så var den politiskt neutral, det var intjäningen som var det centrala, man skulle göra ett bra jobb för aktieägarna, och alla kunder var välkomna så länge som de kunde betala och hade rent mjöl i påsen. Att storbankerna utgjorde ett oligopol var ingenting man skröt öppet om, som nu. För att hota kunderna med krav på politisk korrekthet, det gör man helt enkelt inte på en fri marknad. Visst fanns tendenserna redan på 90-talet. VD:n Lars Thunell, en typisk silverskeds-68:a, ville gå till historien som riktigt jämställd och krävde kvinnliga tillsättningar bland alla mellanchefer så länge det bara var möjligt att hitta sådan kompetens, bara de klarade lägstaribban så var han nöjd. Annika Falkengren lotsade Lars fram som sin kronprinsessa, men det manliga nätverket i toppen rörde han inte på, de var ju hans egna kompisar.

Nu har detta nätverk alltså odlat fram Johan, som väl hoppas bli bjuden till Davos nästa år, det var ju Goldmans idé han plagierade. En klapp på axeln från Wallenberg förtjänar han så klart och Bilderberggruppen lär vara störtnöjd. Hens kompisar i SEB-ledningen tycks ,förutom det vanliga alibit från HR, lika mangrant (sic!) som förut bestå av läppbekännelsefeminister, om än genetiskt Y-kromosomkodade förstås. Givetvis har Johan säkert kollat att alla kunderna också redan har ett sådant alibi; då spelar det ju ingen roll vilka signaler man sänder ut, tycker han, i likhet med de flesta politiskt naiva näringslivstoppar.

Svenskt Näringslivs VD kommer ut som politiskt korrekt klimathysteriker

Samtidigt har vi en ny chef för Svenskt Näringsliv som efter omarbetning av strategierna, kommit fram till att SN ska stötta allt som har med klimathysterin att göra – så länge som regeringen arbetar för att sprida eländet globalt, eller åtminstone till hela EU. I så fall kommer nämligen kostnaderna för spektaklet oundvikligen drabba konsumenten och ingen annan. Dels kommer små företag som inte klarar att uppfylla lagförslagen slås ut. Dels kommer de multinationella storföretagen gemensamt höja sina priser likartat, lite som en informell kartell. Klimatkraven blir bara ännu en helt onödig produkt man kan ta betalt för, precis som GDPR.

Det känns som om det var flera århundraden sedan Curt Nicolin hjälpte Gösta Bohman att rädda Sverige från Löntagarfondssocialismen, men det är ju faktiskt bara ett par år sedan som SN gav Leif Östling sparken. Med Jan-Olov Jacke har man till slut i alla fall, bättre sent än aldrig, rättat in sig i de mutade skarornas led: lydigt slickar man skurkregimens stövlar, som tack för nollräntan och det ständiga kronfallet, som gjort det möjligt att stiga i graderna och tjäna pengar utan hårda krav på industriellt kunnande och uppkavlade skjortärmar. Nej, nu gäller det att vara mästare i att planera mångfaldsseminarium och närodlade såssekontakter.

Efter hemkomsten från Italien störtdyker börsen – man värderar sina egna liv nämligen

Mätta och belåtna har man solat sig i det numera för vanligt svenskt folk så exklusiva italienska Alperna, politiskt korrekt invaggade i den förtröstan som Anders Tegnell på Folkhälsan spridit – ja, föraktet för vanlig folks Corona-oro har ju varit närmast ett krav att sprida, för att visa vilka man sympatiserar med: vi är dem som rör på sig, de globala, vi är untouchables. Så därför var det få som ville erkänna att barnen snorade på vägen till flygplatsen. Lite av en chock faktiskt när sanningen gick upp för Todde och Nuppe att smittan faktiskt kunde nå ända in i Djursholms- och Saltsjöbadsvillorna. Då blev det panik minsann – alla fina skolor stängde över en natt verksamheten. Lite annat än på de övriga skolorna, som liksom får klara sig själva. Där stänger de politiskt korrekta minsann inte ner, eller bryr sig ens om att lämna information om ev smitta. Som parentes, så fick jag själv igår kväll höra om att en av min egen sons skolkamrater varit i Norditalien, ingen stor grej på hans skola (där f ö Mp vann en jordskredsseger i senaste skolvalet).

Att nu börserna skapat sin egna logik där dominobrickorna faller i rasande fart ska vi nog till stor del lasta detta faktum för – virussmittan är självupplevd. Om den inte varit det, så hade nog börsfantomerna kunnat hålla huvudet lite mer kallt och konstaterat att det ändå bara är lite gamlingar och sjukskrivna som drabbas, närmast ett samhällsnettoplus. Men de egna liven värderas ju rätt avsevärt mycket högre och nu är det nog för sent att ställa in paniken.

Det kan finnas god anledning att återkomma till varför mer i detalj. Men nog är de politiskt korrekta Börs-VD:arnas uppvaknande efter Italienvistelsen en viktig komponent.

Vice Riksbankschefens linjetal mitt i brinnande finanskris handlar om – CO2-hotet

Men på Riksbanken råder det ändå arbetsbrist. Det beror ju framförallt förstås på att man inte kan sänka räntorna så där jättemycket mer innan det blir löjligt. Eller ska man göra som Bengt Dennis, fast tvärtom? 800% minusränta? Ingves har ju för länge sen lagt ned alla vapen, höjer han så går Kommuninvest över styr och skurkregimens politik synas. Det går ju inte. Så vad ska man hitta på istället? Mitt under inledningen till vad som hotar att kunna bli den värsta finanskrisen sedan 90-talet – ja, kanske sedan 30-talet, så talar den nytillträdande vice riksbankschefen Anna Breman vid sin inauguration enbart om koldioxidhot och gröna obligationer. Ännu en slickning av skurkregimstövlarna; Per Bohman (Mp) måste vara nöjd, ännu en miljöpartist placerad på den djupa statens högsta stolar.

De superrika hö-höar i Davos över den korkade vänstern

Näringslivet tycks som vanligt vara helt politiskt feltajmat. Man förstår helt enkelt inte politik på annat sätt än hur den kan omsättas i kronor och ören. Att de signaler man skickar kommer hjälpa till att forma nästa ung generation. Som lär uppfatta det som helt OK att använda ekonomiska muskler för att tvinga på anställda, leverantörer och kunder de budskap som stämmer med överhetens. Bara det tilltalar majoritetskonsumenten, tänker man, så är det väl rätt. Att minoriteten behandlas precis som i en diktatur tycks man ha accepterat som ofrånkomligt. När kommer Kalles Kaviar att få en ‘svartskalle’ som ny logga? Om man är så förtvivlat mån om att trendkänsligt följa senaste vind så kommer allt vara möjligt, men troligast när vinden redan vänt igen. För näringslivet är ju pinsamt sist på bollen jämt – eftersom man i grunden inte förstår sig på politik. Det är med stor bitterhet jag konstaterar detta, för i min värld var det här det bästa stödet för en omorientering borde finnas, bort från postmodern korrekthet och vänsterorienterad diktaturflirt.

Men sådan avskräcker förstås inte den lilla utvalda skaran allra högst där uppe på himlen, bland cirrusmolnen och privatjetstrålarna. När de superrika höjer champagneglasen i Davos kan man hö-höa tillsammans över hur man lyckats vända Frarkfurtskolans galenskaper till något positivt. Grundlurat den korkade vänstern och gjort dess stalinistiskt politiska korrekthet till ett vinnarkoncept. Men bara för dem själva, ingen annan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 7 kommentarer

SAS. En förljugen bild av mångkulturfrälsning som vi alla vet inte existerar. Därav fiaskot.

Alla har redan sett SAS-klippet. Men så länge det ligger oklippt kvar i Resumé, så kan den som vill få chansen att dubbla hjärtslagsfrekvensen igen. Ett nationellt självmord, man hade kunnat tro att SAS drivs av Miljöpartiet.

Några specifika iakttagelser, vad det är som retar gallfeber på en. Vad är egentligen skandinavisk kultur?

  • “Absolutely nothing.” Speakerrösten är avmätt blasé och uppgiven; en ‘världsvan ung tjej’ (förstås+ förstås+förstås), sån som inte finns på riktigt men som tvärsäkert får påstå nåt som är en magstark lögn.
  • Sedan fyller personer i med “Nada!”, “Niente!” på språk som väl ska vara deras egna. Det gör det förstås värre. Att ägna sig åt självkritik framför spegeln kan vara nyttigt. Men när man bjuder in gäster på middag som har synpunkter på både ens kryddning och bordsskick, då går det för långt.
  • Exemplen är sedan lagda i munnen på oss. Skulle vi ha påstått att demokratin är en skandinavisk uppfinning? Och våra vindkraftverk (som minsann inte vi hittat på!) skulle vara ‘iconic‘ – vem f-n tycker det?
  • Om någon frågat mig om var lakrits uppfanns så hade jag inte svarat ‘i Norden’. Men jag skulle på rak arm kunna räkna upp minst ett tjogtal uppfinningar som är mer betydelsefulla – och som verkligen är svenska.
  • Jag tvivlar starkt på att norrmännens nationalstolthet är särskilt kopplad till gem, men enligt videon är gem ‘the Pride of Norway‘ (trots att de inte ens skulle vara norska).
  • När mörkhyad flicka ‘gör rent hus’ med ‘vanföreställningen’ att midsommarstången är svensk, så skakar den svenska tanten på huvudet. Tänk så dum hon har varit! Satt på plats så det tjongade i konkarongen.
  • Midsommar. Det svenskaste av allt. Att det finns en uråldrig gemensam germansk hednisk tradition bakom skulle alltså göra oss kulturellt fattigare? Vilken svensk känner att traditionen blir mindre ‘vår’ av detta?
  • Videons sätt att förklara låter oss dock ana att midsommarfirandet i fortsättningen lika gärna kan göras om till något arabiskt eller turkiskt, precis som – ‘it gets worse‘: köttbullarna. En antydd kulturrelativisering som förstås upprör långt mer än den påstådda forntida ‘kulturstölden’.
  • Det är heller inte danskarna själva som kallar wienerbröd för ‘danish‘, men videon får det att låta som de gjort det och nu måste göra bot och bättring. Återigen en invandrare som mästrar oss.
  • Med meningen ‘We’re no better than our Viking ancestors‘ så trampar man på vikingarna, både genom att förneka kvinnans starka ställning i detta samhälle – och genom att låta en afrikan kalla sig för vikingaättling.
  • 1.40 in i videon så förklaras istället vad som är unikt med oss: att vi snor alla andras kulturer och gör dem till våra egna. OK, jag kanske ska vara snällare och säga ‘lånar’, men om någon påstår att detta inte är vad alla andra kulturer också gör, så är väl detta den största lögnen i hela videon.
  • Och givetvis fortsätter de människor som figurerar i videon att domineras av nyblivna nordbor och folk från andra kulturer. Att de etniska skandinaver (eller snarare skandinaviskor) som förekommer genomgående är grådaskiga, sura och trista, mot grågrön bakgrund, medan invandrarna ler och ha färgglada kläder – inte heller det är förstås någon slump.
Låt oss konstatera: SAS video borde inte ha fått passera genom dessa dörrar. Lika lite som de terrormisstänkta, kriminella och bidragsresenärer som videon försöker förhärliga.

Fem spypåsar av fem möjliga

Men vad är det egentligen som gör att just SAS video förtjänar fem spypåsar av fem möjliga? Just den sistnämnda provokationen måste jag säga har börjat besvära mig på ett sätt som liknar en allvarlig klåda. Varje Yoghurtpaket eller mjölkliter pryds ju av obligatoriska texter om våra nytillkomna; deras namn, bilder och förflyttningshistoria. Detta sker inte ibland. Utan jämt. Jämt. Jämt! Det står mig upp i halsen. De mörkhyade och svåruttalade namnen får gärna vara tillfälliga gäster, åtminstone om de ser så glada och trevliga ut som i SAS-reklamen, men jag vill inte känna mig invaderad – ständigt påminnas om vad som händer med vårt land. Åtminstone inte medan jag äter frukost i mitt hem. En stund i fred, är det för mycket begärt?

När kommer det en reklamfilm där alla heter typ Lotta och Lasse – och har ljust hår? Troligen aldrig, eftersom det nu gått så långt att en sådan skulle sticka ut i mängden och därmed uppfattas som lite unken ‘rasism’. Att längta tillbaka till Melker och Malin i Saltkråkan är så reaktionärt det kan bli.

Oikofobin är monumental

Syftet med videon är så tydligt är att förminska vår kultur, samtidigt som detta förminskande ska motivera oss att åka mer med SAS och tacka för örfilen. Det är den attityden, att det är så svenskar och skandinaver ska uppfatta sig själva, som mest provocerar – eftersom det är något vi aldrig skulle försöka pracka på någon annan. Same, jude, arab eller chilenare, ingen skulle vi säga så här till, utan att vara medvetna om att vi i bästa fall levererar en förolämpning. Troligen skulle vi kallas rasistiska – och vi skulle ju hålla med själva.

Denna inställning är så paradoxalt ‘pretentiöst över-ödmjuk’ att den ger en kväljande och otäck känsla av overklighet – varför gör vi så mot oss själva? Det är faktiskt sjukt. Vi är inte friska, vi lider av en oikofobi som är så höggradigt utvecklad i SAS-videon att den blir obehagligare att se på än bilder med fullt utvecklad böldpest.

Bilden av mångkulturen är i spillror

TIll detta kommer bildspråket. Vad de glåmiga nordborna sura miner ropar ut till oss är att vi behöver färgklickar. Spännande, glada och kreativa människor från andra kulturer. SAS inte särskilt väl dolda budskap är alltså vad de pk-frälsta vill tro är sant: att mångkulturen är som plockade russin ur en kaka och att vi, som är världsmästare på att inte tänka rasistiskt också – därför/därmed – är bäst på integration. Att videon blev ett så pinsamt fiasko beror förstås på att det är så få i Sverige idag som inte inser att den bilden är totalt förljugen. Inte ens bland DN:s läsarkommentarer är de troende i majoritet. För fem år sedan hade ingen fått ifrågasätta dem.

Glåmiga och tråkiga. VI behöver verkligen nytt sällskap!

Kommersiellt – då måste det ju vara sant?

Indirekt tycks man ändå försöka övertyga oss om att de som tycker så här fortfarande är i majoritet (inte bara bland DN-läsare, utan hela folket)… inte skulle ett vinstdrivande företag göra så om de inte hade sonderat marknaden? De vill väl tjäna pengar ändå?

Jag har tidigare reflekterat över hur otäckt fångade vi kan bli av att vara del av en subkultur och hur vi blir förmögna att upptäcka det först då vi hamnar i en annan. Som när jag själv i början på 90-talet kom från ett konkursat finansbolag till en optimistisk fastighetsbransch. Krisen hade pågått i ett år, ändå inbillade man sig att det var köpläge. Tre månader senare kämpade alla för sin överlevnad. Men likadant var det när jag kom från samma bransch 1996 till den stora banken. Problemen var inte över, men sedan tre år pekade pilarna trots allt uppåt. På banken var man livrädda för fastigheter hela 90-talet ut.

Adonis är inte ensam – här är en hel bransch fångad i sin egen spegelbild

SAS-videon är ett exempel på hur en bransch också kan bli lika enögt fångad i den politiska diskurs som präglar de människor som fyller den. I reklambranschen arbetar de kreativa och de är närmast släkt med underhållningsbranschen. Här är de enstaka åsiktsförrädarna sedda som störande hårdplast i en ocean av mångfaldsglädje. Kampanjfilmen är framtagen av danska NoA-byrån &Co och produktionsbolaget New Land Films, och SAS ‘Brand Campaign Manager’ Martin Adonis bor på Södermalm. Hans umgänge är referensramen som fått detta att passera genom passkontrollerna. Det handlar ju alldeles uppenbart om en gigantisk marknadsföringsblunder – SAS ligger ungefär 5 år efter i tiden. Det går alltså att med viss skadeglädje notera hur de springer runt som yra höns för att reparera skadan, och istället bara gör den värre; man biter sig själva i baken.

För den som inbillar sig att det inte är likadant bland ränteanalytiker och valutahandlare, att dessa skulle styras av mer perfekt information, så är mitt budskap: tänk om. Deras åsikter och rådgivning är nästan lika skevt baserad på underlag från MSM och en bekantskapskrets som i sin tur begagnar sig av samma källor. Tanken på denna rundgång, där nätkällornas kritik inte sipprar in, inte får påverka, den gör mig iskall. Kan det vara ett lika snävt urval av källor börsen förlitar sig på när man reagerar positivt på nyheter från Kina? Insikter om Coronaviruset har i alla fall dränks av nyheterna om kinesernas ‘kraftfulla motåtgärder’ och ekonomiska stimulanspaket.

Ring 112.

Tillbaka till dårarna på SAS. Efter att DN och TV4 har låtit SAS PR-avdelning få gråta ut och misstänkliggöra våra känslosvall som troligtvis otillåtet nazistiskt influerade, så kan vi alltså göra en summering, och den tycker jag Weidmo Uvell prickar in rätt bra:

Som att betrakta en tågolycka; inte behagligt men svårt att låta bli. Sen vill man bara ringa 112.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Leif Östling i Swebb-TV. Om en svängning, del 3.

Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.

Swebb-tv:s största scoop.

Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.

Teslas batteri

När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.

Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?

Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda

Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.

Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.

Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda

Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.

Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav

Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).

Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.

Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.

Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?

Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?

Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.

Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.

Så – vem ska göra jobbet?

Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.

Jag tror och hoppas att man tar chansen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.

**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.

English Summary

Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.

Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.