Kategori: ekonomi

Publicerad av — 1 kommentar

Corona kämpades ned på sex veckor i Kina – med rätt ledarskap skulle vi kunna göra det på dubbla tiden. Sätt ned foten Löfven!

Just nu pågår en kamp på flera fronter. Vi har dem som sätter kampen mot Corona främst, övertygade om att vi annars hamnar i en situation där viruset sprids okontrollerat, muterar och i värsta fall förorsakar mångmiljondöd över hela jordklotet. Sedan de som istället ser en hotande depression på grund av drakoniska åtgärder mot smittan, som minskar konsumtionen till ett minimum, stänger ned näringsliv och mycket snart kommer försätta oss i en global depression. Vem har rätt? Troligen båda. De senare, företrädda av Kerstin Hessius, hävdar att medan det första inte är säkert, så är det andra det. Slutsats: vi bör öppna samhället igen och ‘ta smällen’. Men där har hon fel.

Hessius är marknadernas taleskvinna, kom ihåg det

Hessius är glasklar och visst har hon rätt i att kostnaderna snabbt blir oerhörda. Men hon säger också att det är mer eller mindre kört på bara en vecka. Det gör henne dels mindre trovärdig, vi vet i praktiken lika lite detta, som hur allvarligt ett globalt Coronautbrott skulle kunna bli om vi inte gjorde något – just nu pågår börsens försök att värdera saken, som alla kan konstatera är den fortfarande väldigt osäker.

Och Hessius ambition, att häva alla Coronaåtgärder på en vecka, är fullständigt orealistisk. Vi talar om beslut som ska fattas (eller dras tillbaka) av alla länder på jorden. Åtminstone hela EU och Nordamerika, västländerna, måste göra halt helt om. Det kommer man inte att göra. Bland annat skulle det rasera all trovärdighet för staternas ledarskap – vilket inte heller vore bra, om vi vill komma ur detta. Hela den kostnaden som lagts för dessa åtgärder skulle också vara helt bortkastade.

Är Corona oundvikligt? Skjuter vi bara upp henne, till ofantliga kostnader?

Hessius, misstänker jag, försöker ankra vid en vecka för att se till att vår ‘Coronablockad’ blir så kort som möjligt. Hon är rädd för att den ska dra ut på obestämd tid, kanske tre, kanske sex månader, kanske ännu längre. Och vad skulle hända sedan? Om vi inte uppnår ‘flock-immunitet’ så kommer ju viruset tillbaka! Då får vi samma problem när sanktionerna väl hävs, i samma omfattning. Den frågan är det fler som ställer sig.

Om man får tro Imperial Collage så måste vi behålla sanktionerna t o m augusti/september. Men detta skulle ändå bara skjuta upp epidemins effekter. Vad är värdet med det?

Tyvärr har just den här uppfattningen, genom att ett sådant diagram som ovan, tillåtit sprida sig inom mycket stora och ofta inflytelserika kretsar, utan att ifrågasättas. Imperial Collage rekommendation, den långa karantänen ter sig ju obegriplig och onödig, om smittkurvan bara flyttas framåt i tiden lite. När man som Hessius ser på de uppenbara och enorma kostnaderna för detta, så måste den avvisas. När det gäller vad som redan inträffat, så skulle Hessius säga att skadan är skedd: det är sunk cost, bättre ta förlusten och dra oss ur. Det är också vad i stort sett hela finansmarknaden vill just nu. Några hundratusen döda eller ej. Det är ju trots allt mest gamla och sjuka vi talar om.

Håglösa mellanmjölkslösningar i valet mellan pest eller kolera ger oss både Corona och depression

Pressen på politikerna är enorm. Vad som håller emot på andra sidan är allmänhetens skräck, oro och hotande panik. Sådana som Löfven känner sig säkert som amöbor pressande mellan två bergmassiv. Det är därför inte att förvåna att han försöker att låta bli att välja. Håglösa mellanmjölkslandningar som inte gör någon glad. Samtidigt som vi har en statsepidemiolog som låst sig i en uppfattning, för att sedan ändå göra en kappvändning, rakt emot sin egen övertygelse, tvingad därtill under galgen.

Men Hessius et al borde kunna se ljusare på situationen, om de visste att ‘blockaden’ skulle kunna få en tidigare deadline. Den kostnad som lagts ned är inte onödig – givet att vi konsekvent går vidare i samma spår. Tomas Pueyo är den forskare som hittills lyckats beskriva detta på det för mig mest övertygande sättet. Rapporten är ganska lång att läsa och tar upp ett komplicerat ämne, men är ändå hyfsat lättillgänglig. De viktigaste aha-upplevelserna för mig kommer i slutet, och rör vad som namnger den: ‘Hammaren och dansen’.

Hammaren

Hammaren är Pueyos namn på virusblockaden, den som Royal Collage anser måste sträcka sig till augusti-september. Men den goda nyheten här är ju att det inte alls behöver handla om så lång tid. I Wuhan-provinsen i Kina har man tvärtom lyckats häva smittspridningen på mindre än sex veckor. Blockaden, som inleddes 23 januari hade per 3 mars givit så gott resultat att smittan kunde beskrivas som under total kontroll. Och detta i den allra värst drabbade provinsen i världen hittills.

I Wuhanprovinsen med 60 miljoner invånare drabbade Corona först och värst. Men man klarade att få kontroll på sex veckor.

Detta är också den strategi, mer eller mindre, som vi nu implementerat i Europa. I somliga länder mer bestämt, i andra mer obestämt. Mest motvilligt och senfärdigt i Sverige, förstås. Jämför man med Kina så är även Italiens, Spaniens och Frankrikes åtgärder mindre restriktiva. Kineserna föreskrev t ex att endast en person i hushållet fick gå ut och handla mat var tredje dag. Straffen för brott mot föreskrifterna var också hårdare. Vi kan alltså förvänta oss att det tar längre tid för Italien att få kontroll, men enligt Pueyo rör det sig om en gradskillnad, jag tolkar detta som ett par-tre veckor eller så.

För Sverige som reagerat långsamt, tveksamt och plågsamt lamt, kan det dock behövas mer tid, samtidigt som våra ‘naturliga’ förutsättningar nog är bättre (glest befolkat land, kulturellt betingade som vi är att hålla avstånd från varandra, många ensamhushåll, färre rökare) i genomsnitt (etniska svenskars normer är som bekant inte längre allas normer, Stockholm är relativt tättbefolkat och i utanförskapsområdena är ensamhushållen färre och rökarna fler).

Det väsentliga är att man måste nå ned till en nivå där smittspridningen (R) går ned under ett, dvs färre än en ny smittad per redan smittad. Därefter dör smittan ut av sig självt. Det här är en mycket viktig insikt. Coronas smittsamhet ligger på R= ca 2,5 i utgångsläget, mer än dubbelt så hög som en vanlig influensa. Som ni vet så är de flesta av oss tillräckligt mottagliga för att få influensa och är man en familj på fyra eller fem så brukar minst tre få den.

Om man har tur med vädret (varmt och fuktigt) så minskar smittspridningen automatiskt utan någon kostnad alls. Låg befolkningstäthet hjälper också till. Men resten måste vi göra själva.

Olika åtgärder måste till för att få ned smittsamheten. Men de kostar ju olika mycket. Vackert väder ingenting, butiksstängning kostar massor – och åtgärderna har också olika grad av effekt. Pueyo har hypotetiskt prissatt dem, och givit dem en uppskattad effekt på R:

Hypotetiska exempel, som måste tas fram och som kunnat vara reella redan om FHM och MSB gjort sitt jobb.

Pueyos hypotetiska exempel: Att rekommendera folk att stanna hemma, bortsett från att handla och utföra de mest angelägna ärendena skulle ha stor effekt, R=0,22, och kosta förhållandevis lite, och vi kan vara säkra på åtgärdens nytta. Att stänga skolor skulle ha något mindre effekt, R=0,15, kosta ungefär lika mycket och vi kan vara mycket säkra på nyttan. Att stänga alla butiker skulle kostar mycket mer och ger lägre effekt. självklart kan det då kosta för mycket, åtminstone om det får pågå för länge. Detta är vad även Hessius efterlyser: en balanserad analys så att vi gör rätt saker. I själva verket vad MSB och FHM borde ha ägnat tiden åt sedan i början på januari, men vad man ännu inte gjort.

Dansen

OK, vi ser att många människor dör. Men även människor har ett pris och det får inte kosta för mycket att rädda dem. Även en depression har ett pris, mycket lidande, mångas död. Är det värt detta? Pueyos prognos för hur det skulle se ut i ett scenario där man inte gör någonting eller försöker sig på en ‘mitigerande’ kontrollerande taktik, är förskräckande.

Bygger på att 75% smittas (i USA) och 4% av dessa dör.

Det är enkel matematik. Vad kontroverserna handlar om är exakt grad av smittsamhet och exakt dödstal. Båda nyckeltalen beror bl a på vad Corona muterar till och detta vet vi inte, bara att Corona redan muterat och visar benägenhet att mutera snabbt. Tendensen i tidigare pandemier är att de dödligaste varianterna sprids långsammare, vilket kan göra smittan mindre dödlig över tiden. Spanska sjukan gjorde tvärtom, vilket har att göra med hur den spreds; det var de sjukaste som flyttades, medan de mildast drabbade stannade i skyttegravarna. Problemet är att vi inte vet och att en snabb smittspridning bara gör det lättare för Corona att mutera. Flock-immunitet är därefter inte garanterad. Även med bara 25% smittade och 0,4% dödlighet så kommer en halv miljon amerikaner att dö. Effekten kommer bli ännu värre vid en okontrollerad spridning, eftersom många fler kommer dö i andra sjukdomar, när sjukvården är överbelastad.

Corona-paniken är redan här, deal with it!

Slutligen: alla ni som anser att detta är överdrivna estimat: det skulle kunna vara så, jag är inte epidemiolog, jag kan inte svära på att det jag befarar är sant och säkert och jag kan inte avgöra om Pueyos siffror är rimligare än andras. Jag kan också personligen tycka att man borde besinna sig mer. Att agera snabbt och resolut är inte detsamma som nu skett, agera mer eller mindre på känsla och kanske förhastat i vissa avseenden. Men allt detta är i dagsläget historia: även ni som inte håller med måste ta hänsyn till att stora delar av allmänheten befarar det värsta och att den kan ha rätt. Av bevisningen som hittills lagt fram så finns det faktiskt goda skäl att uppfatta Corona som ett dödligt hot och är man i en riskgrupp så är detta kanske slutet. Oron måste alltså respekteras, ingen politiker kommer kunna – eller bör – negligera den. Vad vi däremot måste försöka göra något åt är att göra motåtgärderna effektiva, såväl mot Corona som mot en hotande depression.

Så låt oss för guds skull glömma alla låt-gå-strategier och koncentrera oss på den vi nu har valt (eller som Löfven, nästan valt). Gör vi det rätt och resolut, stänger skolorna, och föreskriver att folk stannar hemma, så kan vår milda variant av Kinas leda till att vi är färdiga till halvårsskiftet. Åtgärder som dessa kan bara bli fel om vi redan i praktiken nått ett låt-gå-läge där smittan är spridd överallt. Vad vi alltså borde utgå ifrån som grundprincip är att strängare åtgärder som förkortar tiden är betydligt mindre dyra för samhället. Tvekar vi ännu mer så får vi nog lägga på de där månaderna som Royal Collage rekommenderar, och någon gång i augusti-september är smittan under kontroll. Oerhört dyrt, men som man kan gissa, det scenariot ligger i trendens riktning. Och börjar vi dra tillbaka åtgärder för tidigt så kan detta förlängas ännu mer. Oavsett när vi har kontroll då, vad händer när vi väl är där?

Nyckeln: smittesterna

Det absolut centrala, som bl a visats i Sydkorea, är att man vid det laget utför tillräckligt antal tester, även av symptomfria. Med dessa kan vi avgränsa områden med nya smitthärdar snabbt. Sådana kommer från tid till annan att dyka upp, eventuellt kräva nya åtgärder av liknande slag som under ‘Hammaren’. Skillnaden är att detta då kan ske för mycket mindre väl avgränsade områden.

I ‘dansen’ så handlar det om att hålla smittsamheten (R) lägre än 1. Då är tester nyckeln.

Detta är en ‘dans’ som inte alls kommer innebära samma monumentala påfrestningar på vårt samhällssystem. Men kostnader likafullt förstås. Samtidigt måste vi inse att det också är något helt annat än vad Royal Collage visar upp med sin graf: vi har inte bara skjutit upp en stor smitthärd några månader, vi har förhindrat den. Om det sedan innebär att vi får leva med Corona under lång tid, eller om vaccin och botemedel snabbt kan ta död på denna farsot är nästa fråga – just nu måste vi fokusera på hur vi överlever både den akuta pandemins härjning och ‘hammaren’ och dess konsekvenser på ekonomin; och det gör vi bäst genom att inse att det även finns en morgondag.

Tiden är avgörande

Tegnells och andra experter som förordar flock-immunitet som något slags universalmedel utgår ifrån att vetenskapen inte är kapabel att uppfinna motmedel. Det är närmast obegripligt att man på landets högsta myndighet för smittskydd är så tvärsäkert – och defaitistiskt – är övertygade om status quo på denna punkt. Hur smart skulle det kännas om vi hittar ett vaccin i april, mitt under ett pågående ‘flock-immunitetsexperiment’? Faktum är, som Pueyo framhåller, att vi redan har lovande forskningsresultat framme. Antalet vetenskapliga rapporter i ämnet växer exponentiellt för varje dag som går.

Vetenskapen jobbar för högtryck mot Corona. Det finns goda både ideella och ekonomiska motiv för det. Och vi ska ha tilltro till detta. Gäller såväl politiker som marknadens företrädare.

Och det är inte allt som kan göras. Vi hinner utbilda fler som kan hjälpa till inom vården. Sjukvårdspersonal som själva smittats – och sannolikt blivit immuna – hinner återkomma till arbetet. Vi hinner skaffa skyddsutrustning. Vi hinner utvärdera vilka metoder som fungerar bäst för att begränsa smittspridningen. Vi i Sverige är på det sättet lyckligt lottade för vi skulle kunna dra nytta av de länder som ligger före i förloppet: Sydkorea, Hongkong, Taiwan, Italien. Men då krävs det ju att vi har kompetenta resurser och ett regim som visar ledarskap.

Sverige och ledarskapet – den avgörande frågan

Vi har valt spår, vare sig vi gillar det eller inte. Vi har dessutom valt rätt spår. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Att avblåsa ‘Coronablockaden’ efter en månad eller mindre skulle vara katastrofalt, eftersom vi då både får Corona tillbaka och drabbas av finansiella kostnader som gör det ännu svårare att bekämpa de nya utbrott som vi då har att vänta.

Tiden kostar mest, och måste användas rätt

Vi måste se till att minimera dessa kostnader. Det börjar med att bli överens om att jobba mot detta mål. Vi bör stänga skolan helt och minimera alla sociala kontakter genast, och på så vis förkorta den tid som behövs, det är kostnadseffektiva åtgärder. Sunt förnuft säger att tiden är den mest dyrbara faktorn. Ett slutdatum måste ges som upplevs som betryggande. Om det sedan är två eller sex månader – det beror ju på hur resolut vid bekämpar smittan. Här har våra politiker sin viktigaste uppgift. Men ledarskap ska också kunna övertyga om att detta inte är något vi bara ‘härdar ut’, vi kan faktiskt se det som en annorlunda semester istället, vi får chansen att umgås med vår familj på ett sätt vi aldrig fått förut, vi får förmånen att uppleva en unik sammanhållning, som britterna under Blitzen. Den som kan, ta vara på detta.

Deadline är nödvändig – och effektiva finansiella motåtgärder

Men vi måste få veta vad detta kommer kosta, och vi måste få mål som gör det möjligt att starta upp snabbt igen. Livet är fyllt av motgångar, detta är en. Get over it. Visa kreativitet, ta fram lösningar. Undergångsscenariot är verkligt, det finns där för att vi saknar ledarskap och för att vi riskerar att hamna i en situation där vi strategin är varken hackat eller malet. Då får vi både Corona och depression. Men vi måste ha ambitionen att vi i karantänen istället fixar ‘det dukade bordet’ – för en framtid som inte alls är så långt bort just nu, om vi bara hanterar krisen rätt.

Börja med att sprid detta! Se till att vi gemensamt tillämpar en så strikt smittspridningsstrategi som möjligt. Om alla ställer upp så är vi inne i ‘dansen’ före sommaren. Det är då fortfarande möjligt att undvika depression, särskilt om vi även vidtar rätt finansiella åtgärder mot en sådan – se mitt förslag i förra krönikan – och har en tydlig deadline. Det överlever både folket och ‘marknaderna’.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 2 kommentarer

Detta är mer än en pandemi. Detta är skräcken för en syndaflod – straffet för allt vi gjort fel i över två decennier.

Ni har ju precis som jag hört hur beloppen susar förbi i flödet. Riksbankschefen Ingves lovar 500 miljarder i ‘gratislån’ till bankerna och sänkta kapitalkrav som gör det möjligt att låna ut 900 miljarder utan att backas av bankernas eget kapital, regeringen lovar 300 miljarder till olika former av företagsstöd, och SAS har redan tagit för sig, det kommer fler, var så säkra. Det handlar alltså inte längre om miljarder utan om biljoner, dvs tusentals miljarder. Och de kastas in i Jätten Gluff-gluffs mun, som utan att han ens hinner tugga eller svälja genast kräver mer. Gluff-gluffs alias är Marknaderna, men det är ett alltför abstrakt begrepp för att vi riktigt ska förstå denna omättliga hunger.

Varför stöder inte ‘stödpaketen’? Kan börsfallen t o m gödas av dem?

Vad beror det här på? Länsförsäkringars chefsekonom Alexandra Stråberg fick frågan av Affärsvärldens Matilda Karlsson, om det ens var meningsfullt att skicka in dessa dyra paket. Matilda är en bright ung tjej som vågar ställa den här typen av frågor, som annars de flesta låtsas vara för smarta för att ställa, och den fick nog Stråberg att haja till. Hennes svar var att reaktionerna kunde förklaras av en misstro från marknaden, att centralbanken vet mer än de gör, och att problemen tydligen är större än vad de själva anat, vilket skulle göra varje åtgärdspaket kontraproduktivt, ju mer omfattande desto värre. Men med den analysen borde man ju låta bli att ge dem? Det tycker ju inte Stråberg, troligen ingen annan heller. Lika lite kunde hon svara på vilken typ av stöd som var bäst.

Lars Söderfjäll, aktiechef på Ålandsbanken i DI Morgon idag, menar att aktiekurserna har fallit till en nivå som motsvarar minskade vinster med -20% för 2020, 25-30% för cykliska bolag. D v s att man resonerar kring en tillfällig kollaps under ett par kvartal, men att allt sedan återhämtar sig.

Jag tror tyvärr att det är värre än så. ‘Marknaderna’ påverkas alltid positivt av reda pengar som ramlar i dess knä. Och de har starka lobbyister bakom sig. När Jacob Wallenberg förklarar sig mycket nöjd med stödet till SAS, så gör han det i egenskap av flygbolagets störste private ägare. Att han sedan låter lika nöjd med regeringens och Folkhälsans Coronabekämpning kan vi alltså lätt sätta in i det sammanhanget. Wallenberg påstår att han inte är orolig, trots att han ‘vet’ att han kommer bli smittad har han fullt förtroende för regeringen. Tydligare än så har inte staten och kapitalet kamperat ihop på flera årtionden. En följdfråga vågade sig DN:s reporter inte på och i läsarspalterna var vänsterliberalerna förvirrat positiva, som vanligt lika omedvetna om att de utgör de superrikas nyttiga idioter. SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist (AV 16/3) fick inte heller sådana följdfrågor som Matilda Karlsson ställde till Stråberg, och kunde bara glatt tacka för allt statsstöd; klart att hans ägare (Wallenberg m fl) skulle bli lite sura annars; man biter inte den hand som föder en.

Paketen till bankerna är som brandsegel utav papp: det krävs många, många fler.

Men glädjen balanseras mer än väl av en fundamental källa till panisk skräck: marknadernas instinkt säger att detta inte kommer räcka till på långa vägar. Bankerna vet med sig att de inte kommer ge nya lån oavsett gratis lånefinansiering och noll krav på eget kapital. Och även om 300 mdr skulle räcka för att hålla en hel del industrier under armarna en tid, så har det sjunkit in nu att Corona är här för att stanna året ut, kanske längre än så. Den genomslagskraft en så lång tid i karantän kommer ha sträcker sig därmed långt bortom pandemins sista dödsoffer. Vi kommer, som Stråberg ovan framhöll, ha ändrat våra konsumtionsmönster, vår riskvilja kommer vara mindre.

Ett mer riskavert samhälle med ordentliga buffertar kostar att bygga upp

Om något har väl Corona visat hur enorma brister vårt samhälle har för att möta stora kriser. Det är alltså inget dåligt i sig om man nu tar tag i frågan, tvärtom. Men att skapa buffertar kostar. Stater kommer höja skatter. Dels för att täcka av den ökade skuldsättning som Coronakrisen medfört. Men också – förhoppningsvis – för att förbättra sin förmåga att snabbt möta nya katastrofer. I Sverige har vi inget utrymme att höja skatten, så vi kommer istället bli tvungna att minska samhällsservice, transfereringar och trixa med trygghetssystemen (läs: minskade pensioner). Ändå måste vi anta, åtminstone för en tid, att folket, efter de många förtida dödsfall vi nu kan förvänta oss, kommer att kräva detta så starkt att staten kommer att prioritera det.

Och vi talar inte bara om att staten fyller på beredskapslagren igen och skapar reserver för att kunna möta olika typer av efterfrågan vid en större kris. Istället för att t ex bara köpa från Kina för lägsta pris, så skaffar företagen sig kompletterande leverantörer i Indien och Mexico, eller kanske ännu hellre i Bulgarien, så man håller sig inom EU – i den nya protektionismens tidevarv är ju tullar och handelsbojkotter det kanske mest realistiska hotet. Man lär också bygga egna lager igen, istället för att helt förlita sig på just-in-time. Detta gör man trots att dessa logistiklösningar är dyrare; man vill inte ta risken att stå helt utan.

Men värst av allt: för att genomföra en investering höjer vi vårt krav på avkastning och då blir mycket som annars slunkit igenom inte av. När bankerna höjer räntorna för högre kreditrisker så betyder det samma sak. Detta har redan skett, och jag vågar påstå att olusten inför nya kreditförluster kommer finnas kvar i minnet en längre period den här gången.

Företagscertifikat och skräpobligationer

Företagscertifikatmarknaden (se min artikel från 10/3), har vuxit enormt under det senaste årtiondet, ca dubbla årliga ökningstakten mot förut, och i USA uppgår den till närmast ofattbara 135 biljoner kronor mätt i dagens växelkurs. Det är ett belopp som kan vara relevant att ställa mot Trumps ‘jättepaket’ på 8,5 biljoner. Här kommer certifikatköparna också kräva – och få – högre räntor, vilket i sin tur kommer dra investerare från aktier, öka direktavkastningskraven och därmed bidra till de högre kapitalkraven. Numera svarar ‘skräpobligationer’ utan investment grade för en fjärdedel av marknaden, och de med lägst betyg, BBB, för hälften; en ökning från 39% från hur det såg ut före krisen 2008. Söderfjäll reser den berättigade frågan om det verkligen är staternas uppgift att rädda den här marknaden: investerarna tar ju de risker de förtjänar, och ska staterna i nästa steg även rädda aktieägare? Men sanningen är ju att certifikatmarknaden är närmast lika systemkritisk som bankerna. Företagsakuten, där SAS och andra länders flygbolag har ställt sig först i kön, verkar också komma aktieägarna till godo. Åtminstone Wallenbergs nöjda kommentar tyder ju på att aktieägarnas kapital inte har ansetts därmed förbrukat. Det borde det nog faktiskt vara. Men det finns också en annan moralisk aspekt: småsparare har mer eller mindre drivits till dessa mer riskfyllda investeringar, när nollränteregimen infördes. Man har haft pest eller kolera att välja mellan. Eller, som det visade sig: Corona.

Aktiemarknaden diskonterar alltid evighetsflöden, inte enstaka kvartal. Då är 30% lågt. För lågt.

Aktiemarknaderna har justerats kraftigt. Men är det tillräckligt? När jag värderade fastigheter på 90-talet slogs jag av att man var så ovillig att se nyanserat i det långsiktigt ekonomiska perspektivet; toppåret 1989/90 såg man en evighet av växande intäkter framför sig och värderade fastigheterna därefter. När det sedan vände nedåt så gjorde man i praktiken en evighetskalkyl baserad på de av konjunkturen sänkta driftnettona. Det innebar enorma och på lite sikt alldeles för stora värdesänkningar, ändå dröjde det länge innan de första köparna materialiserade sig. Det var riskvilligheten som saknades – en brist på kapital.

Med detta inte sagt att pessimisterna skulle vara irrationella i sina kalkyler, snarare mindre så än optimisterna. Jag tror att om Söderfjälls analys ovan är riktig, av marknadens aktiekurssättning, dvs att man ser några kvartal framför sig med extremt dålig avkastning, men därefter återvändande till status quo, så underskattar man tre saker. 1. De nyss nämnda långsiktiga effekterna på hur vi beter oss, liksom 2. att Corona när detta är över, kan ha förstört viktiga delar av vår samhälls- och näringslivsstruktur. Mängder av människor kommer att vara utan arbete, många kommer aldrig komma tillbaka till ett sådant igen. Detsamma gäller småföretagare, som ofta jobbat dubbel övertid för att få rörelsen att gå ihop. Efter att bankerna tagit verksamheten ifrån dem kan tröskeln vara för hög för att vilja och orka starta på nytt. Om många sådana entreprenörer istället tar anställning för ett 9-17-jobb så är det en betydande samhällsförlust.

Det låga resursutnyttjandet (fastigheter, kunskap, arbete) kommer förvisso att bidra till en billigare och därmed rent teoretiskt även en snabbare återhämtning, men i mitt scenario är det 3. bristen på kapital, precis som i de tidigare kriserna, som kommer vara överordnad detta; vi kommer i så fall få dras med outnyttjade resurser länge ändå. Detta tror jag alltså att börserna också bortsett ifrån hittills. Man är och har varit så upptagna av Coronapanikens omedelbara följder att man glömt bort att vi redan innan Corona kom, faktiskt talade om att en konjunkturnedgång var på väg, och att denna i sin tur skulle kunna trigga de långsiktiga strukturproblem man skjutit framför sig. De nu efterföljande trappstegen nedåt i aktiekurskurvorna, som jag förväntar mig, blir i så fall resultat av att man börjat räkna på detta.

Corona katalyserar ett paradigmskifte?

Högre kreditriskpremier är sunt och detsamma gäller högre räntor generellt. Men en omställning från nollränteekonomin tillbaka till en mer normal situation kommer vara ytterst smärtsam, och detta kan inte göras snabbt, utan att man ånyo översvämmar marknaden med ny likviditet, vilket skulle vara som att – än en gång – kissa i byxorna; varmt och skönt ett litet tag, sedan kallt, obekvämt och illaluktande. Sanningen är att centralbankerna har med ständigt ökande penningmängder stått och kissat ända sedan 2008. Nej, det är förstås inte sunt, det förstår alla. Men oftast inte förrän efteråt.

Man kommer säkert försöka fylla blåsan igen. Men jag tror att detta kommer att misslyckas. Vi ser det just nu, hur Gluff-gluff tuggar i sig, men jag tror alltså att marknadsmekanismerna stängts även på längre sikt, av våra betendeförändringar och riskperception. Det handlar om en korrigering av ett decenniums försyndelser, ja, egentligen två, eftersom 2008 stökades av genom att ge ännu mer lån än de som så när höll på att fälla världen den gången. Visst vill man göra det igen, men sådant funkar bara när ingen ser eller vill se. Coronakrisens många döda, verkliga offer, kommer öppna våra ögon på vid gavel, och vi kommer återigen se vad risk verkligen är. Vi har utfört ett konststycke, att gå på slak lina högt uppe bland molnen – och har inte varit rädda, för vi har inte kunnat se marken. Men snart kommer sikten vara klar och då är ingen längre villig att ta enda steg till.

Dominoteori, låg innovationstakt, usel produktivitet – och noll ledarskap

Vad staterna gjorde 2008 var att ge stöd till alla banker utan undantag. Bankerna i sin tur fick strikta förhållningsregler, man skulle hellre fria än fälla. Nytryckta pengar har använts för att stötta den här ‘affärsmodellen’ och den har lett till att även de svagaste och minst förtjänta verksamheter har hållits vid liv, mer eller mindre med hjälp av konstgjord andning. Dessa företag har bidragit till att sänka produktiviteten globalt. I Sverige har vi dessutom mängder med mer eller mindre ‘snällanställda’ på framförallt kommunerna, som inte bidrar med mycket alls, snarare är de oftare en belastning, som konkurrerar ut privata verksamheter eller med inkompetens i upphandling, till ökade kostnader för de flesta (även de företag som borde vunnit anbud, men inte gjorde det).

Vi har fått ett samhälle där hästen satts före vagnen; postmodern ‘intersektionalitet’, ‘positiv’ särbehandling och ungdomskultur in absurdum har bidragit till att meritokratin är på stark tillbakagång, och vi har fått ett ledarskap som är mindre utbildat, med mindre adekvata erfarenheter från liv och näringsliv och/eller med sämre intellektuella utförsgåvor än medelbegåvade Svenssons. Den genomsnittliga åldern för riksdagsledamöter var redan 2014 bara 47 år, och färre än hälften hade ens påbörjat en eftergymnasial utbildning. Detta är trender som resten av EU – och världen tycks vilja följa efter oss i spåren. Regeringens utbildningsnivå är ‘bedrövligt låg’ enligt Expressen – hälften av ministrarna saknar examen, flera av dem har hoppat av sina högre studier, men försöker istället påskina att de är mer utbildade än vad de verkligen är. Bristen på gott ledarskap är framförallt tydligt i kriser, men lär enligt min bestämda uppfattning inte bara göra krisen värre utan också svårare för oss att häva den än vid tidigare tillfällen.

Riksdagen 2014 bestod av ett betydande antal tjugo- och trettioåringar. Betydligt högre andel än mellancheferna i ett större företag.

Nästa akut: fastigheter och internationell bankmarknad.

Vi kan också förvänta oss att betydande delar av fastighetsbeståndet nu snabbt blir vakant (och nej, att fylla det med flyktingar är inte en samhällsekonomisk vinst), både pga att antal företag och sysselsatta minskar och att det kommer bli mer vanligt med hemarbete – även efter krisen förstås. Både 1990 och 2008 var banksystemet och dess intima koppling till fastigheter i fokus. Så är det ännu inte i Coronafallet, men det är närmast oundvikligt att fastigheter dras in i detta, som en följd av i tur och ordning ökade vakanser, lägre marknadshyror – och högre räntor (samt avkastningskrav). Att bankerna är villiga (eller ovilligt medverkande till) att temporärt höja belåningsgraderna riskerar då att förorsaka stora finansiella störningar i banksystemet, statsstöd kommer i så fall krävas och det innebär ett långt harvande, under vilket bankerna inte kommer kunna eller vilja fullgöra sin funktion som kreditförmedlare fullt ut.

Minst lika hotfull ter sig en möjlig inomeuropeisk statskollaps. Italien bedöms enligt en tidigare IMF-ledamot kräva ett gemensamt EU-paket på 7,5 biljoner kronor. Vi kan befara en ny våg av sydeuropeiska problemländer till EU:s akut. Men vem ska hjälpa dem? Tysklands ekonomi har hackat ordentligt redan innan Corona och Storbritannien går bort. Solidariteten EU-länderna emellan tycks också vara måttlig att döma av hur Italiens böner om hjälp med sjukvårdsutrustning föll på hälleberget, liksom Greklands begäran om hjälp med gränsskydd. När beloppen blir för stora är det på samma sätt – hjälpande nationer kommer drabbas kännbart även de, kanske är storleksordningen helt enkelt ohanterlig. Återigen dessa biljoner… Som alltså riskerar att tillkomma ovanpå Coronahjälppaketen. Detta är odiskonterade belopp som sammantaget får de hittills annonserade stöden att se ganska otillräckliga ut.

Kriserna 1990 och 2008 var inte värre än Corona har förutsättningar att bli.

90-talskrisen. Det tog 2 år och 1 kvartal för börserna att nå botten den gången. Och för att nå tillbaka till kurstoppen före fallet tog det tre och ett halvt år. Bankernas skräck för fastigheter var i alla fall på SEB, där jag blev kreditanalytiker 1996, inte botad förrän år 2000, nästan tio år senare.

De långsiktiga strukturproblem som vi sopat under mattan det senaste decenniet och som Sverige lider mer av än de flesta jämförbara länder, talar för att Coronakrisen kommer bli djupare än både vår hemmagjorda kris i början på 90-talet, som vi hade god draghjälp från omvärlden att ta oss ur, och finanskrisen 2008, då den reala ekonomin i grunden var sund och gick att bygga vidare på, efter att finansbubblans effekter klingat ut. Som framgår av graferna så har de tidigare kriserna varit långdragna och besvärliga nog (2008 krisen reflekterad i S&P 500-index i USA; Sveriges finanskris var en mild västanfläkts av omvärldens beroende på mycket speciella förutsättningar och är därför inte jämförbar; IT-bubblan 2000 var mest aktiemarknadsspekulation och därför inte heller lika relevant).

Brist på såväl riskkapital som lånekapital, strukturella problem i befolkningssammansättning liksom i ledarskap kommer göra en återuppbyggnad av realekonomin långsammare än vid de båda föregående kriserna. Och trots att många kommer se och ta tillfällen som yppas, så kommer totalen tyngas av att en större grupp människor kommer stå helt utanför arbetsmarknaden. Frågan är varför skulle vi anta att Corona kommer bli mildare?

Krisen 1990 tog 3,5 år. Krisen 2008 5,5 år (i USA). För att nå botten tog det 2,2 respektive 1,4 år. Jag är rädd för att det kommer behövas ännu längre tid – kanske mycket längre – för återhämtning denna gång.

S&P 500 dök i oktober 2007, då man började ana finanskrisen…
1 år och 5 månader senare bottnade det. Då var man 54% ned.
Först i mars 2013, nästan fem och ett halvt år efter toppen 2007, nåddes samma nivå igen.

Sverige kommer inte automatiskt renas av Corona från sina strukturella problem.

De långsiktigt tyngande faktorer, som vi kommer bli tvungna att ta hand om när Corona är över finns konkreta bevis för redan i den högkonjunktur som varit. Globalt har nollränteekonomin inte inneburit några rekordår, varken för Sverige eller västvärlden i stort. Vi har tvärtom sett en ganska blygsam BNP/capita-tillväxt i de flesta utvecklade länder, och i Sverige i synnerhet. Tar vi kronkursfallet i beaktan så har svenskarna relativt sett blivit rejält mycket fattigare. Det beror på att vi sedan 90-talet har fört allt större mängder människor till detta land, som bidrar mycket lite, men som delar på resurserna. Somliga är förstås duktiga och ‘välintegrerade’, men i genomsnitt kostar oss invandringen, trots dessa undantag, enligt olika forskarrapporter 4-5 mkr per individ. Allt talar dessutom för att de senaste årens invandring, 100.000-150.000 individer per år, kommer bli ännu dyrare.

Med en ryggsäck på 50.000:- per år och heltidsarbetande svensk så är uppförsbacken i en återhämtning mycket tuffare.

Multiplicerar vi 1,5-2,0 miljoner immigranter med 4-5 mkr kronor så blir kostnaden mellan sex och tio tusen miljarder. D v s även här talar vi biljonbelopp. Utslaget per heltidsarbetande så blir beloppet ca 50.000 för varje yrkesverksamt år. Två miljoner att bära som en ryggsäck över en livstid. Detta är den reala ekonomin, inget finansiellt hokus pokus. Tillsammans med kriminalitet och lägre välfärd leder detta till att mängder med arbetsföra svenskar röster med fötterna inom riket, man flyttar från de kommuner som (självförvållat) lider värst. Effekterna kostar staten miljarder i ökat kommunstöd, men ovanpå den redan skenande totala kommunskulden så är det ändå små belopp i jämförelse med vad som är på väg att blomma ut. Totalt är kommunsektorns skulder 656 miljarder, 156.000:- per heltidsarbetande (se krönika 16/10-19). Andelen av vår BNP är 14% och har fördubblats på tio år. Så vi har bara börjat beta av det här, det kommer bli mycket, mycket värre med tiden, särskilt som vi just nu fortsätter att importera ännu fler bidragstagare.

Samhällsekonomiskt olönsamma klimatinvesteringar och en skola på dekis.

Med miljöpartiet i regeringen har man också ställt om politiken så att den främjar uselt avkastande eller skadliga s k miljö- och klimatprojekt. Företagen har trivts med olika former av subventioner och lagkrav som gör kostnaderna möjliga att övervältra på konsument, en hel del via högre priser, men också via skattsedeln direkt. Mycket litet av allt detta är motiverat ur miljösynpunkt, än mindre ekonomiskt, men vi har kunnat offra vårt överskott på sådant, mest för att döva våra onda samveten. Det är en lyx vi just nu ser ut att vilja fortsätta med, trots krisen. Vi får se hur det blir med det, men att sådana krav kommer väckas till liv efter denna är svårundvikligt och kommer i så fall obönhörligen förlänga återhämtningsperioden.

Vi genomför också sedan många år en allmän kvalitetssänkning av skola och högre utbildning, där den kanske mest allvarliga effekten är att man nonchalerar att pojkar inte förmås uppnå de betyg och kunskaper de borde klara; strängt förenklat eftersom de inte läser, gör sina läxor eller lyssnar på lektionerna. Pisatesterna bekräftar tyvärr att det inte är flickorna som blivit bättre, utan att alla blivit sämre, men pojkarna mest, i en skola där den livsviktiga ordningen ofta saknas och där det är fult att tävla. De duktigaste studenterna, liksom våra driftigaste företagare flyr också ut ur landet. Detta innebär försämrad produktivitet på alla fronter. Sådant har pågått länge, men fenomenet ‘white flight’ har av allt att döma påtagligt ökat de senaste åren och vi kan utgå ifrån att detta kommer öka ännu mer och bidra till svårigheterna vi nu har framför oss, även efter Corona – ja, det är rent av troligt att det kommer få en baltisk eller grekisk omfattning, eftersom andra västländer, åtminstone som det ser ut nu, kommer ha mindre problem än vi, såväl med kriminalitet som med andelen bidragsberoende.

Varför 500 miljarder inte räcker till

Problemet är att man lappar och lagar på fel ställe – man tätar uppe vid relingen på en båt med ett stort hål läckande nere i durken. Den obehagliga sanningen är att aktiekurser inte till varje pris måste eller kan försvaras. Om något katastrofalt, som Corona inträffar, så är en korrigering av olika tillgångsvärden ofrånkomlig; somliga mer, andra mindre. Svensk ekonomi kommer se mycket annorlunda ut när det här har lagt sig.

Corona kan inte botas med pengar. Och att laga relingen är alldeles för sent. Vi har ett stort hål nära botten i vår ekonomi.

Apokalypsens ryttare kom inte ensam

Sådana här gigantiska omställningar kan också leda till följdeffekter som är ännu mer oönskade och framförallt mycket svåra att förutspå. Uselt ledarskap och allmän panik övergår inte sällan mer än civil olydnad, det kan bli fråga om än mer våld, revolter och terror. Jämför apokalypsens fyra ryttare: pest, svält, krig och död. Vi har just nu ‘glömt’ kriminaliteten omkring oss, en bomb i centrala Stockholm får bara ett tjugotal läsarkommentarer i DN:s läsarspalter. Men när den akuta krisen är över kommer dessa problem bli mer synliga igen – och risken är överhängande att de kommer att växa än mer i det krisande svenska samhället, i synnerhet om man anser sig inte kunna fortsätta leverera bidrag till den importerade underklassen. Att det finns god grogrund för extremism av alla slag i en djup ekonomisk depression vet vi redan. Tyskland, Sovjet och Kina var inte heller ensamma i att uppleva oroligheter under mellankrigstiden, även här i Sverige var vi mycket nära anarki. Marknaderna brukar inte fundera så mycket på sådana här ytterlighetsscenarion, det är garanterat inte ‘inprisat’, vågar jag säga. Men sannolikheten är så hög att de nog borde vara det, om det inte vore så svårt att sätta en mer exakt peng på det.

Vad kan göras? Förslag: moratorium på låneskulder.

Det här handlar inte om en vanlig efterfrågekris, som Thomas Olofsson i DN påpekade, en kris som vi kan stimulera oss ur med lägre ränta eller skattelättnader; mer pengar gör inte att fler vågar gå på restaurang, klädaffärerna är stängda och ingen köper bil när man inte har någonstans att åka. Det viktiga är istället att se till att den produktionsapparat vi har i Sverige finns kvar, så vi inte får alltför stora konkurser.

För detta ändamål bör staten föra över riskerna från den reala ekonomin till den finansiella, där man kan förse bankerna med överbryggningslikviditet. Det räcker dock inte med morötter. Det måste till en piska: en lag som utfärdas med generellt moratorium för alla amorteringar och skuldåterbetalningar till banksystemet, till dess krisen anses överstånden. Danske Bank gjorde nyss frivilligt något liknande i mindre skala, när man annonserade amorteringsfrihet för bolånekunder, och liknande diskuteras även för alla bankkunder. Men det räcker ju inte för att hejda konkurserna.

Ett moratorium skulle lämpligast rent tekniskt se ut så att de delar av lån som skulle ha amorterats eller som förfallit får en statlig garanti. Garantin ska vara billig men kan inte vara helt gratis, och de som inte önskar den betalar som vanligt. En delikat fråga att fundera över är om det finns andra klausuler som kan tvinga låntagaren till förtida betalningar; om dessa ska fortsätta gälla och hur man i så fall ska räkna med eller utan den del som har statlig ‘garanti’. Hur och vem ska stå för extrakostnader när företag ändå går i konkurs? Här måste staten sannolikt vara generös redan på förhand. Skall även räntebetalningar ingå? På helheten eller bara för de kapitalbelopp som inte garanterats? Initialt kan för simplicitetens skull räntan vara lämpligast att exkluderas. Men om även den måste inkluderas, hur ska ackumulerad ränta i så fall sedan beräknas, t ex om marknadsräntorna stiger? Allt går att lösa, men man måste snabbt hitta en form för att kunna implementera den innan den spelar ut sin roll. Och allt är underordnat huvudprincipen – att likviditeten behålls på status quo – och kommer kunna lösas.

Riksbanken förser alltså bankerna med den likviditet, krona för krona, som man går miste om, det kommer inte uppfattas som otillbörligt gynnande, och det kommer vara avgörande för mängder av verksamheter som vi nu utgår ifrån drabbas av ett tillfälligt, möjligen ett eller 1,5 år långt avbrott, men där förutsättningarna efter detta bör vara likvärdiga som de var nyss. Med dessa konkreta lättnader i betalflödena kommer de flesta företag och privatpersoner att få andrum. Man kommer slippa destruktiva och långdragna förhandlingar med bankerna, med påföljande krav på personlig borgen och andra mer eller mindre genomtänkta tvångströjor som villkor för att förlänga krediterna.

Bankerna skulle förstås inte gilla det här. Åtgärden är ju på ett sätt ett direkt underkännande av deras kredithantering och riskerar att krångla till denna betydligt. Det kommer lägga många problem i knät på dem, inte minst när man så småningom tänker sig att lösa moratoriet. Men det är fel att se det som en misstroendeförklaring mot bankernas expertis att hantera kreditrisker på individuell nivå. Bara för en tvärt nedåtgående marknad som helhet. I praktiken borde bankerna uppskatta den eftersom ju även de gynnas om man på detta sätt undviker ett scenario där alla jagar marknadskreditrisker, i ett lopp som drivs av allas gemensamma fruktan.

Hur långt detta kommer räcka är förstås osäkert. Reaktionerna vi hittills sett är nog för att befara det värsta, och om smittan inte helt överraskande upphör så kommer den oundvikligen sätta djupa spår i samhällskroppen. Mitt grundtips om en djup och lång lågkonjunktur, värre än både 1990 och 2008 ligger kvar, även om man skulle göra alla rätt. Det kommer säkert också att krävas även annat finansiellt stöd till både företag och branscher utöver detta via statskassan. Kanske även till privatpersoner.

Vilka övriga konsekvenser kan ett moratorium få? Bankerna kan inte få akuta betalningsproblem så länge som staten servar dem. Men man kan ju formellt hamna i ett läge då man måste begära konkurs, om inte staten ställer upp också med nytt eget kapital. Detta skulle riskera att leda till förstatligande. Om problemen blir ännu större, så kommer alla nytryckta pengar leda till misstro mot statens egen kreditvärdighet, höjda räntor och i förlängningen till stagflation eller rent av hyperinflation. Men sådana katastrofscenarion kan alltså inträffa även utan ett moratorium, och enligt min uppfattning ännu troligare i så fall. Personligen så gissar jag att Bankföreningen kommer slåss med näbbar och klor för att ett moratorium – eller liknande – aldrig införs. Och med vår handlingsförlamade regering lär det inte finnas någon som matchar dem i sådana här frågor. Det lär nog därför inte genomföras. Vilket i så fall är ännu ett bevis för och exempel på hur avgörande dåligt ledarskap kan vara.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Corona dag för dag, natt för natt…

Idag måndagen den 16 mars har börsen gått ned ytterligare nästan 5% (som mest 8%) och eftersom den amerikanska börsen är ned just nu 8% så kan fortsatta fall förväntas imorgon. Detta efter att regeringarna kastat mångmiljardpaket efter mångmiljardpaket i käften på den hungriga jätten Gluff-gluff, som aldrig tycks bli mätt mer än för någon enstaka timme. Tyvärr är ansträngningarna inte bara dyra, de är fåfänga. Här är det nämligen fråga om mer än timing. Man lagar högt upp på en fördämning som redan spruckit nere vid fundamentet. Det är inte möjligt att rädda den ekonomi vi har haft, så som man försöker. Alla företag kommer inte kunna räddas, lika lite som alla Coronaoffer. Kanske inte heller alla banker eller ens alla stater. Coronakrisen kan bli den värsta i mannaminne.

OMX: tre års utveckling mer än utraderad, 16/3 efter stängning. Ingen vet hur mycket mer det kan falla.

Men det hindrar förstås inte försöken att strypa misshagliga röster som min från att höras i bruset. Facebook har slagit på en osynlig skärm runt mig igen, och jag når som bäst en tredjedel av mina följare, antalet gillningar är kanske som mest en sjättedel av vad som kan förväntas, troligen är censuren ännu mer omfattande, eftersom vi kan utgå ifrån att många fler är på nätet än normalt. Jag märker att kommentarerna är mer kritiska, från sådana som inte brukar läsa mig, vilket visar att jag syns rent slumpmässigt i enstaka flöden, samtidigt som de som brukar kommentera i många fall uteblir. Därför har jag sammanfattat nedan de tre senaste fb-inläggen nedan. Det ger också en bild av hur Coronakrisen eskalerar, som är direkt kuslig. Nyast först:

Macho eller inte macho, det är inte frågan.

Jag frågade i en tidigare krönika retoriskt travesterande Shakespeare ‘att vara eller inte vara pk – det är frågan’, eftersom pk har gjort det till en lojalitetsfråga med regimen, huruvida man är beredd att utsätta sin familj för experiment med flockimmunitet o d. eller inte. Alla som inte är beredda att skicka in sin familj rakt in i en Coronahärd är minsann illojala och därmed antagligen fultänkande rasister. Hotet har inte varit explicit, det har räckt att skiljelinjen utkristalliserat sig så tydligt på DN:s läsarforum, för att alla rättroende ska inse att de kan bli moraliskt dömda av sina likar.

Det här har gjort många ängsliga curlingmammor och velourekiperade syltryggar till vad som lätt kan förväxlas med machomän. Och nu, under förevändning att vi måste sluta upp bakom landsfadern, så har man plötsligt enats bakom de nya parollerna. Man har fått den normalt så ängsliga flocken att unisont bräka att det är bäst det som sker, låt oss smitta ned varandra, få det gjort.

Samtidigt har det bland oss fritänkande dissidenter funnits en misstänksamhet mot de överdrifter som Coronahotet tycks förknippas med. Det är vanligen sunt och sansat att tänka så, att inte låta sig svepas med och att låta bli att känna efter i onödan. Kort sagt, manliga värderingar som balanserar hysterin.

Men ibland måste man inse att det naturliga flockbeteendet har en funktion. Det finns inte där för skojs skull, utan är nedärvt sedan den tid då vi behövde hålla koll på tigrar och lejon. I verkliga kriser så kommer det till sin rätt – och Corona är en sådan. Det är komplett idiotiskt att skicka sina barn till en skola full med potentiellt smittade, ‘för att få det gjort’. Man vet helt enkelt för lite om de båda muterade varianterna och vad som händer om och när det muterar igen. Man vet för lite om smittsamhet under inkubationstid och om dödlighet i olika riskgrupper resp. grupper som påstås vara riskfria.

Framförallt vet ingen av oss mycket nog om hur svensk sjukvård är rustad för att hantera detta, när det väl smäller till ordentligt. I en debattartikel i SvD så argumenterar sju av landets främsta experter inom området virologi-epidemiologi, för att vi är ett par-tre veckor efter Italien. Att Italien gjort i princip allt rätt, bara lite för sent. Att Lombardiets sjukvård bör beskrivas som välfungerande, men överbelastad, så att man nu måste välja vilka som ska få leva eller inte. Sådana prioriteringar måste ske trots att smittan för de allra flesta visar sig i milda symptom. Svensk sjukvård är inte bättre. Och den var överbelastad redan när detta startade, 105% mot EU-snittet 85%.

Att skicka sina barn till skolan innan vi vet hur svensk sjukvård klarar av situationen med en extremt snabb smittopp är inte bara att abdikera från sitt eget ansvar för den egna familjen, det är också illojalt mot alla dem som är i riskgrupperna. Som erfarenheterna av Spanska sjukan visade, så är det också troligen ett recept för att öka dödligheten flera gånger, i onödan.Diagrammen över döda i St. Louis och Philadelphia visar att den som inte såg om sitt hus kan drabbas av minst trefaldiga dödstal.

Det är inte manligt att låta sig utnyttjas som kanonmat, det är bara korkat. Om pk vill gå först till slaktbänken, låt dem göra det. Se till att under tiden skydda er så länge som möjligt. Detta är civil olydnad när den är som mest motiverad. Om ni sedan ändå drabbas, så kommer det förhoppningsvis att vara i en period då det värsta lagt sig och då det återigen finns tillgängliga intensivvårdplatser.

Det är heller inte manligt att låta bli att hamstra i en situation då det går att föutse att alla kommer göra det. Det är bara osmart. Och det gäller alldeles oavsett om man tycker att Corona är löjligt överdriven eller inte. Det är bättre att förekomma än förekommas i sådana här situationer. Om man är medveten om att flockdjuren på savannen just nu vägrar att flytta på sig, för att ledarfåret råkar vara en enfaldig gammal get – men att det lätt går att räkna ut att de alla snart kommer vara på väg till det enda vattenhålet som inte torkat ut, ja, då är det rätt klokt att förse sig innan de kommer.

Vi som varnar kan bara hoppas på att alla lyssnar och att förutsättningarna skapas för ett samlat försvar – och en ordnad reträtt, när ställningarna är omöjliga att försvara. Men om huvudstyrkorna vägrar att ta skydd så måste vi agera för att rädda dem som vill rädda sig själva. Det gör man inte genom att underskatta riskerna, som en komplett oduglig ledning vill få oss att göra och att delta i den påföljande förvirring som sedan obönhörligen uppstår i leden.

Riskerna med Corona må vara möjliga att leva med, men det samhälle vi skapat var dömt att reagera för sent och för lite. Vilket sedan betyder alldeles för mycket, då det varit bättre om vi kunnat behålla huvudet kallt. Detta gick att förutse och det var sannolikt oundvikligt.

Nej, de bräkande har inte förvandlats till tigrar bara för att de ännu en gång lyder blint, det ser bara ut så. De kommer i vanlig ordning skylla den panik som nu uppstår på oss som varnade för den. Men ansvaret ligger där det alltid legat: hos våra komplett inkompetenta så kallade ledare.

För den som inte ännu abonnerar på SuntFornuft.space, mitt finrum, anmäl dig på länk nedan:

Varför du bör prenumerera på Sunt Förnuft.

Förre statsepedemiologen bekräftar konspirationsteorierna

från 15/3

“Folkhälsan dementerar strategin att låta folk smittas för att skapa flockimmunitet.” Det vill man ju gärna tro, men faktum är att Tegnells åtgöranden, uttalanden och brist på åtgärder alltsedan detta startade, på alla sätt stöder den ‘konspirationsteorin’.

Precis som en finansminister heller inte kan eller ens bör knysta om en förestående devalvering, så är det förstås också lika omöjligt för FHM att öppet plädera för något sådant; att en viss andel av befolkningen ska ‘dö av’ för att uppnå det förespeglade och enligt experterna på FHM självklart rationella – men bara teoretiskt möjliga – målet.

Ett mål som f ö råkar överensstämma med aktiebörsernas önskan om att reducera ovisshet så snabbt som möjligt, även om det gör ont att ‘riva av plåstret’ snabbt. På så viss kan ekonomin räddas utan större långsiktig effekt, de flesta företag kommer snabbt upp på banan igen, bara inte kaoset pågår för länge.

*

Som jag tidigare talat om så innebär kostnaden för att snabbt låta epidemien ‘rasa över’ dock troligen en flera gånger högre dödlighet, såsom jämförelsen mellan Philadelphia och St. Louis olika strategier för att bekämpa spanska sjukan 1918 visar. St. Louis gjorde vad man kunde raskt och resolut, smittan dödade mycket färre*, men under längre tid. Det var bra för vårdresursutnyttjandet slog inte i taket, men ovissheten för ‘marknaderna’ blir dock större, och företag löper då större risk att slås ut långsiktigt.

*

Det bästa – och enligt min bedömning enda – sättet att göra en trovärdig dementi, är att stänga skolorna snarast. Och byta ut Anders Tegnell som talesperson, han får gärna tillbringa resten av tiden innan Coronasmittan dött ut, i Somalia.

*) Jag har tittat på de båda kurvorna och gjort en höftning, som tyder på att Philadelphia som gjorde som Anders Tegnell och Folkhälsan nu, dvs så lite som möjligt, drabbades av tre gånger fler döda, men nu har jag läst att det handlade om åtskilligt mer, snarare nio gånger mer.

Beware of greeks bearing gifts…

från 14/3

500.000.000.000 kronor gav Riksbankschefen Ingves igår till bankerna i lån – med noll ränta. Jag vet inte vilken löptid vi talar om, men det låter som på evig tid. I praktiken en gåva alltså? Sedan lättade man på kapitalkraven, vilket betyder att man får låna ut till vem som helst utan att behöva stoppa in egna kulor. Bankerna skulle nu t ex kunna ge lån till ‘Robinson-Jannes’ 50-vånings flyktinghotellprojekt och en ny kinesisk nöjespark söder om Gävle från tak till golv; till något kuvösföretag med luftiga idéer om hur man ska använda internet för att teleportera – eller kanske ett genusterapicenter i Hässleholm. Allt med hundratio procents belångingsgrad, utan att vare sig bankens eget kapital används, eller Robinson-Jannes.

Ingves, finansmarknadsminister Per Boman och Magdalena Andersson har kokat ihop de här idéerna, uppenbart utsatta för akut skitnödighet; marknadernas buhu fick dem att visa alla sina kort på en gång, utan att kräva någonting i gengäld alls. Tvärtom! Man hejar på för att bankerna genast ska börja spendera. En marknad vars strukturella problem är att den är överbelånad ska alltså botas med en quick fix bestående av ännu mera lån. Som att ge knarkaren en riktigt rejäl dos med heroin. Det kan ju funka, åtminstone om man bara har ett perspektiv över helgen – eller fram till klockan fem.

Pengarna är visserligen inte ‘riktiga’ – just nu. Det blir de bara om något går på tok. Om Robinson-Jannes affärsidé inte håller. Genusterapin inte visar sig så efterfrågad. I så fall lär bankerna raskt ställa sig i kön till den nya bankakuten, man har ju då ‘visat samhällsansvar’ och se hur det gick! Surt förvärvade skattepengar måste då offras, för då blir det till att efterskänka nollräntelånen illa kvickt, innan hela systemet pajar.

Vid det laget kommer å andra sidan inte bara Robinson-Janne och genusterapientreprenören stå i kön bredvid, den med alla krisande företag. Ska man rädda dem så är det också riktiga pengar som gäller. Så viss förståelse har jag faktiskt för att Magdalena just nu är så snål. Men hon kommer snart bli så illa tvungen att lätta på plånboken hon också, var så säkra. Kommer hon då ha samma generösa inställning till alla nyss permitterade? Alla som förlorat sina pensionsbesparingar i kraschen? Fan tro’t och även om hon faktiskt velat, så är det stor skillnad på att vilja och kunna.

*

Nåja, vi kan nog lugnt utgå ifrån att bankerna knappast lär ta erbjudandet, som kan beskrivas som hjälp till självmord. I bankerna är det just nu panik ska ni ha klart för er; alla bolag som nu hotas av konkurs utgör kreditrisker som sammantaget kan förbruka det egna kapitalet utan att man spenderar en krona av riksbankens flotta kredit. Vad händer vid en procents rätnehöjning? Två? Fem? Det blir blodbad. Men kan räntor gå upp? Ja, det är precis det som händer nu, och det är inte efterfrågekurvan som skiftat upp, det är utbudskurvan som skiftat ned – bankerna stramar alltså åt. Ny utlåning lär bara – som vanligt – gå till dem som annars hade fått den ändå, de som inte behöver den, i alla fall inte akut.

Vad bankerna (och Ingves) framförallt oroar sig över är nog interbanksektorn och vad de övriga europeiska bankkollegerna har haft för sig. Filurerna i Italien t ex. Här handlar det inte om något ‘samhällsansvar’ inte, det är var man för sig själv och att ta någons hand för att rädda den gör man bara om man redan är så hårt fastkedjad att det inte ens hjälper att hugga av den, utan att risken för att man dras med i fallet fortfarande finns kvar. Och, för att alla ska förstå det rätt: så måste det vara just nu, vi ska vara glada om bankernas självbevarelsedrift fungerar.

*

Det som är det mest beklämmande med Ingves panikåtgärd är att den tycks motbevisa påståendet att det inte finns något som heter en ‘gratis lunch’. Att bli ‘tagna i örat’ och högtidligen få lova att inte spendera allt på godis är vad bankerna krävts på i samband med den här gigantiska överföringen. Det brukar krävas åtminstone skriftligt kontrakt för miljarder gånger mindre.

Hade sedan inte Trump utropat ‘nationellt nödläge’ så hade hela denna fluffiga gräddtårta dessutom varit uppäten strax efter 16-tiden, utan att man ens haft smak i munnen kvar av den; då var kurserna ner igen lika mycket. Världens dyraste eftermiddagsfika någonsin.

Nu återstår bara att fråga sig varför marknaderna ska uppleva en mer bestående eftersmak av den eufori som Trumps nödlägesproklamation tydligtvis utlöst. Att USA-börserna tokrusade för att Trump utlyst nationellt nödläge ger ett nästan komiskt korkat intryck. Ena dagen ner tio procent för att han stänger Atlanten, andra dagen nästan lika mycket upp för att han säger att det är nöd? Antingen är detta en överreaktion från Trumps sida och i så fall något som kommer kosta mer än det smakar. Eller så visar åtgärden att faran är verklig och betydligt större än man alldeles nyss fattade. Eller så är åtgärden ett rent slag i luften. Hur kan något av detta vara positivt?

*

Måndag morgon har man hunnit komma på detta och då går börsen ned 27%. Innan den stiger 13% igen för att det är vackert väder och 13% till för att designen på nationalgardets uniformer är så fin, och den skulle nog stiga 13% till för att det snöar och det är ju bra för klimatet. Men då slår tekniska säljsignaler till och… puh! Vi räddas av gonggongen i tredje ronden, innan hela uppgången utraderats igen. Förlåt att jag raljerar över den globala idiotin, men jag skulle inte sätta mina löständer på att börserna startar upp på måndag, såsom säkert många just nu tror. Det är bara en teoretisk möjlighet.

Magnus Stenlund
Sunt förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Börsrasen. En påminnelse om att Armageddon lurar runt hörnet.

Lehmankrisen – vad var det för nåt?

Ställ frågan till en genomsnittlig svensk. De flesta har knappt hört talas om Lehman. När börserna nu runt hela globen rasar med 5% eller mer över en natt så innebär det att många ofrånkomligen påminns om den finansiella krisen hösten 2008. Men inte så många av oss, eftersom den gick över så snabbt i vårt land. Det var en följd av gott fotarbete från den borgerliga regeringen, som också hade manegen krattad för sig, efter den lyckade krishanteringen på 90-talet. Man hade gjort läxan och man kom ihåg: för en gångs skull var Sverige bättre förberett än omvärlden, och hade heller inte mycket egen skuld till problemen, medan krisen på 90-talet var helt hemmagjord.

Lehman? Vad var det för något, undrar gemene man. Inte bara dem födda efter 1990. Artikeln är Cervenkas, just före börsraset.

VI hade också en banksektor som var kvar i gamla patriarkala traditioner: här sparkades ingen. Medan investmentbankerna i London omedelbart hade permitterat 20% av arbetsstyrkan, så var arbetslösheten på svenska banker bara någon procent – trots att massor med folk bara satt där och rullade tummarna. Låneriskerna försvann sedan i princip helt när Riksbanken (till slut fattat och) satt räntan till noll. I omvärlden fortsatte krisen till 2012, först då började guldpriset sjunka tillbaka igen – den ‘safe haven’ man flytt till behövdes inte längre.

Corona bäddade för den. Oljan utlöste den. Men i grunden beror paniken på dåliga minnen.

Att kraschen igår blev så stor berodde förvisso också på hårda fakta: det var oljeprisfallet, inte Corona, som utlöste det. Men det som driver på är rädsla. Banksektorn – som redan sedan tidigare är värderad under eget kapital – sjönk betydligt mer än genomsnittet. Det betyder att marknaden oroar sig för att lågkonjunkturen kommer slå så hårt att den hotar banksystemet, precis som 2008. Och där sitter skräcken. Vi har ungefär som efter WWII svårt att leva oss in i hur ‘de krigförande’ ländernas invånare kände sig: i omvärlden är minnet av finanskrisen levande på ett helt annat sätt, man vet hur jobbigt det kan bli, för man har det i närminnet, vi har hunnit glömma.

Och vad som talar för att omvärldens bedömning är korrekt är att det är många som lånat så mycket mer pengar nu är 2008. Många av dem ser ut att kunna få stora problem pga oljepriset, inte minst de företag som måste sälja USA:s oljeskiffer för 50$/tunnan eller mer för att inte göra förlust. Samtidigt är flygbolagen hårt ansatta av Corona, liksom andra delar av resebranschen, hotell och konferens. Men också restauranger, biografer, gym och fysisk detaljhandel generellt tappar ju kundunderlag när folk väljer att hålla sig inomhus. Visst klarar de större kedjorna oftast att övervintra, men många människor kommer ofrånkomligen bli av med jobbet – och småhandlarna kommer att få stora problem. Fastighetsföretagen kommer drabbas av större vakanser, värderingarna måste ned.

Så här resonerar optimisterna

Den onda cirkeln kan brytas, Corona klingar av i Kina. Saudiarabiens nyckfulle diktator lär komma till sans, bestämma sig för att höja oljepriset igen, och centralbanker och finansdepartement kommer stimulera så det sprutar likviditet och skattelättnader för både företag och konsumenter. Trump kommer göra allt för att vinna i höst och då måste han satsa allt nu. Kina kommer komma i gång nu och både kineser och japaner kommer gynnas av det låga oljepriset. Putin kommer kunna hålla ut, rysk olja lönar sig fortfarande att sälja och ryssarna har köpt massor med guld som backar rubeln. Räntorna kommer fortsätta att vara låga, nära noll, ja ännu lägre. Det är köpläge på börsen – se bara, jätterekyl direkt – och vad ska man annars investera i? Det finns bara aktier.

Och så här tänker pessimisterna

Det här är reaktioner som drabbar oss efter ett helt decenniums försyndelser. Ingen har vågat ‘döda’ usla och mediokra affärsverksamheter av rädsla för att skapa dominoeffekter; detta har lett till låg produktivitet och massor med dödkött som bara kan överleva så länge som högkonjunkturen råder. Detta kommer nu ändras på och de smärtsamma rationaliseringar som krävs kommer leda till mängder med permitteringar – globalt – men inte minst i Sverige. Skatteintäkterna kommer därmed att minska drastiskt och gör det svårt att stimulera – man har helt enkelt inte råd. När långivarna ser kreditriskerna växa så kommer istället räntorna att stiga, trots nollinflation/deflation; detta kommer göra det än svårare att betala skulderna för drabbade företag, högbelånade bolånekunder och kommuner. Samt stater. Minst en konjunkturbotten har man hoppat över och så sker inte ostraffat, det är hökarnas tid nu.

Italien är pessimisternas Svarte Petter, ett kort som spelas nu.

Det som nu seglat upp som det största hotet är nämligen en mycket stor dominobricka: Italien. Igår utökade premiärminister Giuseppe Conte där sina redan unikt långtgående karantänsbestämmelser för Lombardiet – nu omfattas hela landet. Detta är delvis ett försök för Conte att verka proaktiv; utlandet håller ju på att stänga gränserna mot landet i alla fall. Men det är samtidigt förstås en desperat åtgärd att komma tillrätta med en situation som hotar att övergå i ren panik; respiratorerna räcker inte längre till, det är nu upp till läkarna att besluta om vilka som ska leva – eller dö.

Men åtgärderna förstärker förstås kraftigt effekterna på ekonomin, som redan är i fritt fall. Och det är illa även för Europa och i förlängningen hela världen; Italien är nämligen en nästan tio gånger större ekonomi än lilla Grekland, som var den förra krisens europeiska onda frö. Inte nog med att landet är värst drabbat av Corona, Italien är extremt överbelånat – och det har ett gäng banker med minst lika usel finansiell ställning. Cervenka i DI skriver att enligt en tidigare IMF-chef så kan man behöva ett stödpaket på i storleksordningen 7.500 miljarder kronor. Sådana belopp snyter inte ens Merkel ur näsan, särskilt inte eftersom Tysklands ekonomi redan hackar betänkligt.

Den onda cirkeln – depressionsscenariot

Stimulanserna måste, för att få rätt effekt, göras innan alltför många företag börjar gå i konkurs, och innan deras företagscertifikat blir värdelösa. Den totala volymen i USA var i slutet av 2019 13.500 miljarder dollar, nytt rekord. Och de här lånen ligger ovanpå bankernas, med sämre rätt alltså, och utgör en marknadsrisk som banksystemet inte tar hänsyn till när de gör sina riskbedömningar på det individuella låneobjektet/-klienten. Och certifikatmarknaden har också expanderat i segment den aldrig förut tillåtits bli så stor i. Cert med det lägsta kreditbetyget BBB utgör 51% av totalen, mot 39% 2007. Och skräpobligationerna, de som helt saknar betyg står för en fjärdedel av hela marknaden. Detta är en ofrånkomlig effekt av de obefintliga räntorna för säkra låntagare – alla jagar ju avkastning, och noll är helt enkelt för dåligt. Hittills har det gått bra. Risken har man mött med kortare löptider, och för den enskilde certifikatköparen har det också förefallit vara acceptabelt kompenserande. Men det betyder att hela marknaden måste betalas av snabbare, vilket knappast, i en pressad situation, gör att scenariot ser gynnsammare ut. Totalt 32% av stocken, 4.400$ miljarder, (mer än dubbla Italiens BNP) ska betalas inom de närmaste tre åren, och det var bara 25% för 10 år sen, enligt Bloomberg. Det här är en marknad som heller inte kommer nås av stimulansstöd till bankerna.

Statsskulden i världen är 88% av BNP – 60% räckte vid den förra krisen

Stimulanser måste också ges snabbt, helst innan småsparare och pensionsfonder börjar realisera sina förluster. Men viljan för sådant är minimal. Statsskulderna har ökat från 60% av BNP vid förra krisen till 88% nu. Och i Sverige som skryter med en låg sådan så är det istället kommunerna som lånen slussats till; fusk i balansräkningen, som avslöjats direkt om man sett offentlig sektor som en koncern. Det förklarar varför Löfven och Magdalena Andersson inte ens vill ge stöd för Coronasmittade som sätts i karantän i hemmet – förrän i höst. När timingen betyder allt så är ju detta helt idiotiskt, men möjligen bara ännu en avsiktlig plakatåtgärd. Reala konkurser och förluster kommer sänka investeringar och konsumtion även långsiktigt. Företag som inte kan betala sina certräntor sätts i konkurs även om bankerna ger dem anstånd – och det betyder problem – även för bankerna. Då ligger vi riktigt illa till. Staten kommer behöva ny upplåning för att kunna ‘överbrygga’, men det är inte troligt att denna kommer vara lika billig som den staten har för närvarande. Att trycka på sedelpressen? Ja, då har vi den där igen – stagflationen, som ‘aldrig’ skulle kunna komma tillbaka. Räkna med att INGEN räknat med det.

Guldpriset steg långt före krisen 2008. Men så inbillade man sig att den var löst, och då sjönk guldpriset tillbaka, just när krisen verkligen skulle slå till. Toppen kom 2011, men få vågade tro att krisen var över förrän sent 2012.
*
Notera nu hur historien tycks upprepa sig. Priset har stigit ända sedan årsskiftet 2015/16. Och vi är redan i samma härad som man var vid 2011/12. Hacken i de långsiktiga kurvorna avslöjar varje förhoppning om att ‘allt löser sig’. Så är det inte, om man inte är villig att ta medicinen, då kan den mest smärtsamma kuren till slut inte undvikas.

Dödsstöten

Pandemier kommer sällan i en enda våg, utan flera. När kinesiska tillfällighetsarbetare nu återvänder till sina arbeten i städerna betyder det att Corona kan blossa upp igen. En spridning till länder i Mena, Afrika söder om Sahara och Sydasien skulle också kunna få smittan att studsa tillbaka. Det var Spanska sjukans andra våg som var den i särklass värsta, och den kom, precis som vi kan föreställa oss kan hända nu, när alla (inte bara Tegnell) anser att man kan blåsa faran över. I det kraftigt försvagade läge människor, företag och nationer då befinner sig, skulle en andra våg vara katastrofal för ekonomin även om den inte slår värre än den första.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

Mutat av nollränta och kronfall jobbar Svenskt Näringsliv för sina välgörare. Men är ohjälpligt sist på bollen.

När vi äntligen kan ana hur riksdagen, om än motvilligt, börjar lyssna på den folkmajoritet som valt den. När till och med kriminalitet och invandring kan nämnas i en och samma mening i MSM. När notan för det stora kalaset börjar hota på en Coronasmittad himmel. Då har godhetsknarkande näringslivshöjdare blivit klara med sina nya pk-strategier.

SEB – storbanken som skryter med sin oligopolställning och kräver mångfald

Så här ska det gå till för att värvas unga kvinnor och duktiga invandrare till banken, tänker Jonas Torgeby, VD på SEB, och marknadsför en policy som kräver mångfald hos företagskunderna. När jag anställdes på banken 1996 så var den politiskt neutral, det var intjäningen som var det centrala, man skulle göra ett bra jobb för aktieägarna, och alla kunder var välkomna så länge som de kunde betala och hade rent mjöl i påsen. Att storbankerna utgjorde ett oligopol var ingenting man skröt öppet om, som nu. För att hota kunderna med krav på politisk korrekthet, det gör man helt enkelt inte på en fri marknad. Visst fanns tendenserna redan på 90-talet. VD:n Lars Thunell, en typisk silverskeds-68:a, ville gå till historien som riktigt jämställd och krävde kvinnliga tillsättningar bland alla mellanchefer så länge det bara var möjligt att hitta sådan kompetens, bara de klarade lägstaribban så var han nöjd. Annika Falkengren lotsade Lars fram som sin kronprinsessa, men det manliga nätverket i toppen rörde han inte på, de var ju hans egna kompisar.

Nu har detta nätverk alltså odlat fram Johan, som väl hoppas bli bjuden till Davos nästa år, det var ju Goldmans idé han plagierade. En klapp på axeln från Wallenberg förtjänar han så klart och Bilderberggruppen lär vara störtnöjd. Hens kompisar i SEB-ledningen tycks ,förutom det vanliga alibit från HR, lika mangrant (sic!) som förut bestå av läppbekännelsefeminister, om än genetiskt Y-kromosomkodade förstås. Givetvis har Johan säkert kollat att alla kunderna också redan har ett sådant alibi; då spelar det ju ingen roll vilka signaler man sänder ut, tycker han, i likhet med de flesta politiskt naiva näringslivstoppar.

Svenskt Näringslivs VD kommer ut som politiskt korrekt klimathysteriker

Samtidigt har vi en ny chef för Svenskt Näringsliv som efter omarbetning av strategierna, kommit fram till att SN ska stötta allt som har med klimathysterin att göra – så länge som regeringen arbetar för att sprida eländet globalt, eller åtminstone till hela EU. I så fall kommer nämligen kostnaderna för spektaklet oundvikligen drabba konsumenten och ingen annan. Dels kommer små företag som inte klarar att uppfylla lagförslagen slås ut. Dels kommer de multinationella storföretagen gemensamt höja sina priser likartat, lite som en informell kartell. Klimatkraven blir bara ännu en helt onödig produkt man kan ta betalt för, precis som GDPR.

Det känns som om det var flera århundraden sedan Curt Nicolin hjälpte Gösta Bohman att rädda Sverige från Löntagarfondssocialismen, men det är ju faktiskt bara ett par år sedan som SN gav Leif Östling sparken. Med Jan-Olov Jacke har man till slut i alla fall, bättre sent än aldrig, rättat in sig i de mutade skarornas led: lydigt slickar man skurkregimens stövlar, som tack för nollräntan och det ständiga kronfallet, som gjort det möjligt att stiga i graderna och tjäna pengar utan hårda krav på industriellt kunnande och uppkavlade skjortärmar. Nej, nu gäller det att vara mästare i att planera mångfaldsseminarium och närodlade såssekontakter.

Efter hemkomsten från Italien störtdyker börsen – man värderar sina egna liv nämligen

Mätta och belåtna har man solat sig i det numera för vanligt svenskt folk så exklusiva italienska Alperna, politiskt korrekt invaggade i den förtröstan som Anders Tegnell på Folkhälsan spridit – ja, föraktet för vanlig folks Corona-oro har ju varit närmast ett krav att sprida, för att visa vilka man sympatiserar med: vi är dem som rör på sig, de globala, vi är untouchables. Så därför var det få som ville erkänna att barnen snorade på vägen till flygplatsen. Lite av en chock faktiskt när sanningen gick upp för Todde och Nuppe att smittan faktiskt kunde nå ända in i Djursholms- och Saltsjöbadsvillorna. Då blev det panik minsann – alla fina skolor stängde över en natt verksamheten. Lite annat än på de övriga skolorna, som liksom får klara sig själva. Där stänger de politiskt korrekta minsann inte ner, eller bryr sig ens om att lämna information om ev smitta. Som parentes, så fick jag själv igår kväll höra om att en av min egen sons skolkamrater varit i Norditalien, ingen stor grej på hans skola (där f ö Mp vann en jordskredsseger i senaste skolvalet).

Att nu börserna skapat sin egna logik där dominobrickorna faller i rasande fart ska vi nog till stor del lasta detta faktum för – virussmittan är självupplevd. Om den inte varit det, så hade nog börsfantomerna kunnat hålla huvudet lite mer kallt och konstaterat att det ändå bara är lite gamlingar och sjukskrivna som drabbas, närmast ett samhällsnettoplus. Men de egna liven värderas ju rätt avsevärt mycket högre och nu är det nog för sent att ställa in paniken.

Det kan finnas god anledning att återkomma till varför mer i detalj. Men nog är de politiskt korrekta Börs-VD:arnas uppvaknande efter Italienvistelsen en viktig komponent.

Vice Riksbankschefens linjetal mitt i brinnande finanskris handlar om – CO2-hotet

Men på Riksbanken råder det ändå arbetsbrist. Det beror ju framförallt förstås på att man inte kan sänka räntorna så där jättemycket mer innan det blir löjligt. Eller ska man göra som Bengt Dennis, fast tvärtom? 800% minusränta? Ingves har ju för länge sen lagt ned alla vapen, höjer han så går Kommuninvest över styr och skurkregimens politik synas. Det går ju inte. Så vad ska man hitta på istället? Mitt under inledningen till vad som hotar att kunna bli den värsta finanskrisen sedan 90-talet – ja, kanske sedan 30-talet, så talar den nytillträdande vice riksbankschefen Anna Breman vid sin inauguration enbart om koldioxidhot och gröna obligationer. Ännu en slickning av skurkregimstövlarna; Per Bohman (Mp) måste vara nöjd, ännu en miljöpartist placerad på den djupa statens högsta stolar.

De superrika hö-höar i Davos över den korkade vänstern

Näringslivet tycks som vanligt vara helt politiskt feltajmat. Man förstår helt enkelt inte politik på annat sätt än hur den kan omsättas i kronor och ören. Att de signaler man skickar kommer hjälpa till att forma nästa ung generation. Som lär uppfatta det som helt OK att använda ekonomiska muskler för att tvinga på anställda, leverantörer och kunder de budskap som stämmer med överhetens. Bara det tilltalar majoritetskonsumenten, tänker man, så är det väl rätt. Att minoriteten behandlas precis som i en diktatur tycks man ha accepterat som ofrånkomligt. När kommer Kalles Kaviar att få en ‘svartskalle’ som ny logga? Om man är så förtvivlat mån om att trendkänsligt följa senaste vind så kommer allt vara möjligt, men troligast när vinden redan vänt igen. För näringslivet är ju pinsamt sist på bollen jämt – eftersom man i grunden inte förstår sig på politik. Det är med stor bitterhet jag konstaterar detta, för i min värld var det här det bästa stödet för en omorientering borde finnas, bort från postmodern korrekthet och vänsterorienterad diktaturflirt.

Men sådan avskräcker förstås inte den lilla utvalda skaran allra högst där uppe på himlen, bland cirrusmolnen och privatjetstrålarna. När de superrika höjer champagneglasen i Davos kan man hö-höa tillsammans över hur man lyckats vända Frarkfurtskolans galenskaper till något positivt. Grundlurat den korkade vänstern och gjort dess stalinistiskt politiska korrekthet till ett vinnarkoncept. Men bara för dem själva, ingen annan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 7 kommentarer

SAS. En förljugen bild av mångkulturfrälsning som vi alla vet inte existerar. Därav fiaskot.

Alla har redan sett SAS-klippet. Men så länge det ligger oklippt kvar i Resumé, så kan den som vill få chansen att dubbla hjärtslagsfrekvensen igen. Ett nationellt självmord, man hade kunnat tro att SAS drivs av Miljöpartiet.

Några specifika iakttagelser, vad det är som retar gallfeber på en. Vad är egentligen skandinavisk kultur?

  • “Absolutely nothing.” Speakerrösten är avmätt blasé och uppgiven; en ‘världsvan ung tjej’ (förstås+ förstås+förstås), sån som inte finns på riktigt men som tvärsäkert får påstå nåt som är en magstark lögn.
  • Sedan fyller personer i med “Nada!”, “Niente!” på språk som väl ska vara deras egna. Det gör det förstås värre. Att ägna sig åt självkritik framför spegeln kan vara nyttigt. Men när man bjuder in gäster på middag som har synpunkter på både ens kryddning och bordsskick, då går det för långt.
  • Exemplen är sedan lagda i munnen på oss. Skulle vi ha påstått att demokratin är en skandinavisk uppfinning? Och våra vindkraftverk (som minsann inte vi hittat på!) skulle vara ‘iconic‘ – vem f-n tycker det?
  • Om någon frågat mig om var lakrits uppfanns så hade jag inte svarat ‘i Norden’. Men jag skulle på rak arm kunna räkna upp minst ett tjogtal uppfinningar som är mer betydelsefulla – och som verkligen är svenska.
  • Jag tvivlar starkt på att norrmännens nationalstolthet är särskilt kopplad till gem, men enligt videon är gem ‘the Pride of Norway‘ (trots att de inte ens skulle vara norska).
  • När mörkhyad flicka ‘gör rent hus’ med ‘vanföreställningen’ att midsommarstången är svensk, så skakar den svenska tanten på huvudet. Tänk så dum hon har varit! Satt på plats så det tjongade i konkarongen.
  • Midsommar. Det svenskaste av allt. Att det finns en uråldrig gemensam germansk hednisk tradition bakom skulle alltså göra oss kulturellt fattigare? Vilken svensk känner att traditionen blir mindre ‘vår’ av detta?
  • Videons sätt att förklara låter oss dock ana att midsommarfirandet i fortsättningen lika gärna kan göras om till något arabiskt eller turkiskt, precis som – ‘it gets worse‘: köttbullarna. En antydd kulturrelativisering som förstås upprör långt mer än den påstådda forntida ‘kulturstölden’.
  • Det är heller inte danskarna själva som kallar wienerbröd för ‘danish‘, men videon får det att låta som de gjort det och nu måste göra bot och bättring. Återigen en invandrare som mästrar oss.
  • Med meningen ‘We’re no better than our Viking ancestors‘ så trampar man på vikingarna, både genom att förneka kvinnans starka ställning i detta samhälle – och genom att låta en afrikan kalla sig för vikingaättling.
  • 1.40 in i videon så förklaras istället vad som är unikt med oss: att vi snor alla andras kulturer och gör dem till våra egna. OK, jag kanske ska vara snällare och säga ‘lånar’, men om någon påstår att detta inte är vad alla andra kulturer också gör, så är väl detta den största lögnen i hela videon.
  • Och givetvis fortsätter de människor som figurerar i videon att domineras av nyblivna nordbor och folk från andra kulturer. Att de etniska skandinaver (eller snarare skandinaviskor) som förekommer genomgående är grådaskiga, sura och trista, mot grågrön bakgrund, medan invandrarna ler och ha färgglada kläder – inte heller det är förstås någon slump.
Låt oss konstatera: SAS video borde inte ha fått passera genom dessa dörrar. Lika lite som de terrormisstänkta, kriminella och bidragsresenärer som videon försöker förhärliga.

Fem spypåsar av fem möjliga

Men vad är det egentligen som gör att just SAS video förtjänar fem spypåsar av fem möjliga? Just den sistnämnda provokationen måste jag säga har börjat besvära mig på ett sätt som liknar en allvarlig klåda. Varje Yoghurtpaket eller mjölkliter pryds ju av obligatoriska texter om våra nytillkomna; deras namn, bilder och förflyttningshistoria. Detta sker inte ibland. Utan jämt. Jämt. Jämt! Det står mig upp i halsen. De mörkhyade och svåruttalade namnen får gärna vara tillfälliga gäster, åtminstone om de ser så glada och trevliga ut som i SAS-reklamen, men jag vill inte känna mig invaderad – ständigt påminnas om vad som händer med vårt land. Åtminstone inte medan jag äter frukost i mitt hem. En stund i fred, är det för mycket begärt?

När kommer det en reklamfilm där alla heter typ Lotta och Lasse – och har ljust hår? Troligen aldrig, eftersom det nu gått så långt att en sådan skulle sticka ut i mängden och därmed uppfattas som lite unken ‘rasism’. Att längta tillbaka till Melker och Malin i Saltkråkan är så reaktionärt det kan bli.

Oikofobin är monumental

Syftet med videon är så tydligt är att förminska vår kultur, samtidigt som detta förminskande ska motivera oss att åka mer med SAS och tacka för örfilen. Det är den attityden, att det är så svenskar och skandinaver ska uppfatta sig själva, som mest provocerar – eftersom det är något vi aldrig skulle försöka pracka på någon annan. Same, jude, arab eller chilenare, ingen skulle vi säga så här till, utan att vara medvetna om att vi i bästa fall levererar en förolämpning. Troligen skulle vi kallas rasistiska – och vi skulle ju hålla med själva.

Denna inställning är så paradoxalt ‘pretentiöst över-ödmjuk’ att den ger en kväljande och otäck känsla av overklighet – varför gör vi så mot oss själva? Det är faktiskt sjukt. Vi är inte friska, vi lider av en oikofobi som är så höggradigt utvecklad i SAS-videon att den blir obehagligare att se på än bilder med fullt utvecklad böldpest.

Bilden av mångkulturen är i spillror

TIll detta kommer bildspråket. Vad de glåmiga nordborna sura miner ropar ut till oss är att vi behöver färgklickar. Spännande, glada och kreativa människor från andra kulturer. SAS inte särskilt väl dolda budskap är alltså vad de pk-frälsta vill tro är sant: att mångkulturen är som plockade russin ur en kaka och att vi, som är världsmästare på att inte tänka rasistiskt också – därför/därmed – är bäst på integration. Att videon blev ett så pinsamt fiasko beror förstås på att det är så få i Sverige idag som inte inser att den bilden är totalt förljugen. Inte ens bland DN:s läsarkommentarer är de troende i majoritet. För fem år sedan hade ingen fått ifrågasätta dem.

Glåmiga och tråkiga. VI behöver verkligen nytt sällskap!

Kommersiellt – då måste det ju vara sant?

Indirekt tycks man ändå försöka övertyga oss om att de som tycker så här fortfarande är i majoritet (inte bara bland DN-läsare, utan hela folket)… inte skulle ett vinstdrivande företag göra så om de inte hade sonderat marknaden? De vill väl tjäna pengar ändå?

Jag har tidigare reflekterat över hur otäckt fångade vi kan bli av att vara del av en subkultur och hur vi blir förmögna att upptäcka det först då vi hamnar i en annan. Som när jag själv i början på 90-talet kom från ett konkursat finansbolag till en optimistisk fastighetsbransch. Krisen hade pågått i ett år, ändå inbillade man sig att det var köpläge. Tre månader senare kämpade alla för sin överlevnad. Men likadant var det när jag kom från samma bransch 1996 till den stora banken. Problemen var inte över, men sedan tre år pekade pilarna trots allt uppåt. På banken var man livrädda för fastigheter hela 90-talet ut.

Adonis är inte ensam – här är en hel bransch fångad i sin egen spegelbild

SAS-videon är ett exempel på hur en bransch också kan bli lika enögt fångad i den politiska diskurs som präglar de människor som fyller den. I reklambranschen arbetar de kreativa och de är närmast släkt med underhållningsbranschen. Här är de enstaka åsiktsförrädarna sedda som störande hårdplast i en ocean av mångfaldsglädje. Kampanjfilmen är framtagen av danska NoA-byrån &Co och produktionsbolaget New Land Films, och SAS ‘Brand Campaign Manager’ Martin Adonis bor på Södermalm. Hans umgänge är referensramen som fått detta att passera genom passkontrollerna. Det handlar ju alldeles uppenbart om en gigantisk marknadsföringsblunder – SAS ligger ungefär 5 år efter i tiden. Det går alltså att med viss skadeglädje notera hur de springer runt som yra höns för att reparera skadan, och istället bara gör den värre; man biter sig själva i baken.

För den som inbillar sig att det inte är likadant bland ränteanalytiker och valutahandlare, att dessa skulle styras av mer perfekt information, så är mitt budskap: tänk om. Deras åsikter och rådgivning är nästan lika skevt baserad på underlag från MSM och en bekantskapskrets som i sin tur begagnar sig av samma källor. Tanken på denna rundgång, där nätkällornas kritik inte sipprar in, inte får påverka, den gör mig iskall. Kan det vara ett lika snävt urval av källor börsen förlitar sig på när man reagerar positivt på nyheter från Kina? Insikter om Coronaviruset har i alla fall dränks av nyheterna om kinesernas ‘kraftfulla motåtgärder’ och ekonomiska stimulanspaket.

Ring 112.

Tillbaka till dårarna på SAS. Efter att DN och TV4 har låtit SAS PR-avdelning få gråta ut och misstänkliggöra våra känslosvall som troligtvis otillåtet nazistiskt influerade, så kan vi alltså göra en summering, och den tycker jag Weidmo Uvell prickar in rätt bra:

Som att betrakta en tågolycka; inte behagligt men svårt att låta bli. Sen vill man bara ringa 112.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Kvantdatorn som ger AI dess muskler är snart verklighet. Ingen vet vad som händer då.

En lång och låst DN-artikel om kvantdatorer. Men lugn, ni ska få en sammanfattning. Man berättar om att det pågår en kapplöpning mellan USA och Kina om vem som ska bli först att kunna räkna ut sådant som dagens superdatorer inte kan klara av på en livstid. Det ges räkneexempel på hur snabbt det kommer gå och talen är hissnande, fler beräkningar än antalet atomer i universum, givet att man kan plocka ihop 300 kvantbitar i en dator. Och dessa beräkningar görs på en gång, samtidigt. Det är själva definitionen av kvantbitarna nämligen; de visar inte nollor och ettor i sekvenser utan båda på samma gång.

Googles John Martini besöker Sverige och DN.

Google har nu fått ihop en dator med 53 kvantbitar och med teoretisk potential att skapa 9 biljarder lösningar samtidigt. Man talar om världsherravälde, och att man därmed är före både USA:s och Kinas militär. Svenska forskare på Chalmers, där Wallenberg satsar 600 miljoner under en tioårsperiod, har bara ett par kvantbitar, men lägre ‘brus’, som stör beräkningarna. Kanske kan man haka på och sälja sin del av lösningen så småningom till någon.

Det ofattbara antal kombinationer testade inom några nanosekunder skulle kunna dyrka upp alla dagens kodsystem med ren råstyrka. En annan, mindre destruktiv förmåga vore att lösa optimeringsproblem hur t ex flygbolags plan och besättningar effektivast används i förhållande till sina destinationer. Men sen var det slut på exemplen. Resten av artikeln ägnar sig åt att dämpa förväntningarna/farhågorna genom att låta några skeptiker komma till tals.

AI är inte sunt förnuft

Det här är kanske inte formellt en del av AI-utvecklingen, men man måste inse att det är som att ge hjärnan muskler som ingen riktigt kan föreställa sig effekten av. Att vara uppkopplad till en kvantdator skulle i princip göra hela Wikipedia tillgänglig för dig, innan meningen du påbörjat behöver ett kommatecken. Ja, innan du ens hinner böja tungan till en inledande versal.

Det är uppenbart att det finns stora hinder att komma över först. Som vanligt är timingen det svåraste att veta säkert. Men att det inte längre bara handlar om några nördiga professor Kalkyl som sitter i en källare och entusiastiskt skissar på domedagsvapnet – innan de går hem och bygger färdigt senaste Star Wars-legosatsen – det står klart. Alla de miljarder som nu satsas är inte bara ett bevis för att resurserna krävs, utan även för att hindren inte bedöms vara oöverstigliga. De superrika och deras jättelika företag är med där det räknas.

Visst låter det spännande? Alla mina hemligheter minsann. Och världsherravälde! För USA, Kina – eller Sverige? Då vart det ju lite som på låtsas plötsligt. Och kul. Typ, ‘klimatbomb på väg! Här är maskinen som släpper ut mer CO2 än hela Afrika!’ Toppen, liksom.

Och jag kan till fullo förstå nyfikenheten bland de globala multi-jättarna och bland världens militära supermakter. Visst är det spännande. Visst kan detta vara ett paradigmskifte. Så vad är det då som saknas i artikeln? Jo, det handlar förstås om varför. Varför det skulle behövas en mänsklig tunga för att uttala dessa banbrytande beräkningsresultat? Var kommer människan in i detta in? Varför så lite om konsekvenserna – och framförallt: om riskerna?

Är det ett stort framsteg för mänskligheten att kunna knäcka alla bankkoder?

Vad skulle det innebära att man kan knäcka koder t ex? Katastrof för hela världen låter det som. Vi skulle alla riskera att få våra konton länsade över en natt. Alla skulle vilja ha pengarna under madrassen igen, bara det att det då kanske inte längre finns vanliga papperspengar kvar. Enorma kostnader i alla fall, även givet att man i god tid får klart för sig att problemet måste tas på allvar. Först för banksystemen och i förlängningen, som alltid, för konsumenterna som får betala.

… eller att Kina ska kunna beräkna en biljard stridsalternativ på en sekund?

Och vad händer om Kina blir först? Ett land där industrispionage är upphöjt till fosterlandets väl och bästa. Vad kommer militärindustrin att använda dessa beräkningar till? Lika lite som vi kommer behöva mänskliga, långsamma tungor för att uttala svar som redan finns inne i AI-robotens kvantpaket, lika lite finns det anledning att låta ett mänskligt pekfinger trycka på raketavfyrningsknappen. Det här är frågor som man givetvis redan funderar över där den här typen av utveckling sker. Men sannolikheten för att någon på Google eller i Kina kommer lägga fingrarna emellan för att stoppa utvecklingen – och riskera att förlora kapplöpningen – är mikroskopisk.

Människan: utrangerad, slavkollektiv – eller superrik android?

Det är närmast vattentäta skott mellan forskning och utveckling på det här området å ena sidan och politiker och allmänhet på den andra. Ett litet fåtal populärvetenskapliga artiklar är allt som tränger igenom muren. Och medan datateknikerna är entusiastiska och uppfyllda av de spännande frågorna kring hur man ska lyckas komma vidare, så är samhällsvetenskapen fullt sysselsatt med att rita om könsidentiteter och hitta på nya ord som rasifiera och intersektionalisera. De få som har anlagt ett filosofiskt perspektiv på frågan är försagda eller vänsterliberalt optimistiska inför den undergång de själva skisserar.

Låt mig gärna påminna om de tre långsiktsscenarion som Yuval Noah Harari lägger fram: AI kommer antingen ersätta människan, eller behöva oss som kollektiv, dvs slavar. Alternativ tre: en liten privilegierad klass superrika kommer kunna integrera sig med AI, och styra massorna. Hararis ‘Homo Deus’ är otäckt neutral till den förgängelse som förutskickas. Kanske finns det någon som har bättre argument, men jag kan inte se dem. När jag läste Harari var det tvärtom så att han var först med att bekräfta mina egna farhågor, vår egen Christer Fuglesangs ‘Liv 3.0’ framstår i jämförelse som lätt naiv. Och det viktigaste skälet är ju just att fem år har gått sedan Homo Deus låg på bokdiskarna, utan att någon makthavare gjort något överhuvudtaget för att ta tag i problemet.

Yuval Noah Hararis bok från 2015. Han efterlyste reaktioner, men ingenting har ändrats i hans dystra profetior, för ingen har ju gjort något.

Media?

Sannolikheten för att MSM-reportrarna skulle börja ställa följdfrågor är minimal, de har tydligen blivit utbildade på journalisthögskolan att inte göra så. Och de är sannolikt helt enkelt inte begåvade nog – är man påhejare i den Dumskallarnas Sammansvärjning som pågår i klimatfrågan, så lär man kunna köpa även det här. Det är ju samma snälla superrika som säger att CO2 är farligt för oss, som nu påstår att AI är bra, så varför ifrågasätta?

Löfven?

Ännu mindre sannolikt är det att Sveriges skurkregim plötsligt skulle förvandlas till en thinktank kring frågor som faktiskt på allvar berör inte bara svenskarnas utan människans framtid på jorden. Det här kräver ju både kompetens och intelligens. Visserligen höjdes medel-IQ:n påtagligt efter statsråden Strandhälls, Wallströms, Bah-Kuhnkes och Ylva Johanssons avgångar, men man ligger dessvärre kvar en bra bit under medel. Sanningen är att inte ett enda västland verkar spendera tid åt att utreda konsekvenserna av dessa ödesfrågor, samtidigt som 57 långtidsutredningar om immigration och kriminalitet pågår, som de skulle kunna hitta svaren på direkt, här på min blogg .

Vanliga människor vet nästan ingenting om vad som pågår, för det är ingen som behagat upplysa dem, än mindre skicka med några varningsord. Västvärldens politiska klass lägger istället biljarder av våra skattepengar på att låtsas som att vi kan göra något åt klimatet. Biljarder som, bye the way, hamnar rakt i fickorna på dem som nu utvecklar AI. I förhållande till de enorma potentiella konsekvenserna kan intresset från media, allmänhet och politiker i bästa fall beskrivas som förstrött; det ägnas mindre uppmärksamhet än konstgräsplast och sugrörs effekter på klimatet. Det är tydligen för stort och omfattande för att vi ska kunna engagera oss, för ogripbart för att vi ska bilda oss en säker uppfattning.

AI kan i bästa fall göra livet betydligt lättare, men lika gärna – och tyvärr mycket sannolikare – leda till vanliga människors onödiggörande, förslavande eller rent av utplåning. Det är hög tid att börja ställa oss frågan om eller hur de negativa effekterna ska kunna undvikas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 5 kommentarer

Trygghetssystemen mjölkas, den dolda skatten är på 208 miljarder. Direkt in i massinvandringsbudgeten.

En skatt är en skatt och en avgift en avgift. De senare ska gå till något specifikt, som man får tillbaka, annars är det ingen avgift. Den s k socialavgiften heter så för att den ska betala för vår trygghet. Pengarna ska alltså gå direkt till våra trygghetssystem, för ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetsskada mm. Den totala avgiften som arbetsgivaren tar ut har legat ganska stilla över åren, i procent räknat. Men det finns en gökunge i boet. Den allmänna löneavgiften. Denna har inte nöjt sig med att få del av den allmänna löneutvecklingen, den har behövt mer. Den kallas för ‘avgift’, men det är orwellska, för det är ingen avgift alls. Den går inte till trygghetssystemen, utan rakt ner i statens djupa fickor.

Den allmänna löneavgiften. Gökungen i boet.

Vad händer med en underfinansierad trygghet?

Vi bör naturligtvis fundera över varför den behöver fyllas på på detta sätt. Men vi kan börja med att konstatera vad som händer med tryggheten, som alltså därmed inte alls ökar i takt med lönerna. Bara sedan 2014 har i själva verket dessa trygghetsinbetalningar minskat med över 8 procent relativt lönerna. Det säger sig självt att man då måste fylla på på annat sätt. Som genom att höja pensionsåldern t ex. Eller minska förmånerna, som efterlevandepensionen. Man kan också frysa taknivåerna, och låta höjningarna i övrigt följa en annan och slöare ‘tidtabell’, som för a-kassa och sjukförsäkring, som följer index som hela tiden sackar efter. Det innebär konkret att tryggheten minskar.

De senaste åren har summan varit helt konstant, 31,42%. Men den allmänna löneavgiften har stigit 1,74 procentenheter på de övrigas bekostnad.

Taken i tryggheten: varken sjuklön eller pension räcker till för majoriteten

Värst är förstås takeffekten. Tryggheten gäller ju bara inkomster upp till 30 300:- i månaden (2018). Alla s k socialavgifter på överskjutande inkomst går till staten. Ka-ching! Länge stal man bara från de ‘rika’. D v s i lite grova drag de 48% av svenska folket som inte röstade på sossarna och vänstern. En extraskatt – utöver den progressiva höjningen av inkomstskatt, som ni ju känner till och som också kan diskuteras rättvisan i, eftersom den börjar redan långt ned i vanliga människors inkomstnivåer. Detta har man låtsats ingenting om, majoritetsförtryck i sin prydno. Men idag är det en klar majoritet av de heltidsarbetande som tjänar mer än 30.000:-. Stölden i form av takeffekt berör alltså alla dessa. Men inte heller nu vill man låtsas om saken: en civilingenjör med 60.000:- i månaden som blir sjuk, får bara en tredjedel av detta ur försäkringen. Det är inte mycket till trygghet. Har man en kostnadskostym som matchar den tidigare lönen så får man problem om sjukdomen varar länge.

Den allmänna löneavgiften är inte en avgift utan legitimerad stöld

Men detta är inte nog för den alltid snyltande staten. Man stjäl inte bara ur majoritetens fickor utan ur allas. Den allmänna löneavgiften uppfanns 1995, och var en del i svenska statens skuldsanering efter 90-talskrisen. Då låg den på 1,5%. Det var inte mycket att säga om kanske, det var nödvändigt, men det var fult att kalla den för avgift. Vi som trodde att 90-talskrisen var löst sedan länge och skatten därmed borta tror dock fel verkar det. Tvärtom så har den hela tiden stigit, såsom svenska skatter har en tendens att göra, särskilt när de är dolda.

Persson höjde först, med 80%. Sedan dess har regeringar hjälpts åt.

Först höjdes den av regeringen Persson till 2,69%. Nästan 80%! Ja, det var ju en kris i början på 2000-talet också… Men sen då? Ja, sen steg den ännu fortare. NewsVoice har skrivit om detta och Hedi Habib, med partibeteckningen till vänster, försöker få det att se ut om det mest var Reinfelds regerings förtjänst, genom att felaktigt påstå att hela höjningen därnäst, upp till hela 9,23%, mer än en tredubbling, skulle ha skett i ett slag 2011, men sanningen är att alla regeringar har hjälpt till med höjningarna både före och efter.

Habib ska i övrigt ha cred för artikeln eftersom detta måste göras känt; uppgifterna har annars redan spridits, bl a av Svenskt Näringsliv. Man kan som en parentes undra över varför Leif Östling sparkades från SN, när han frågade vad fan man fick för pengarna, när just denna tarvliga ‘avgift’ var ett av alla skäl som kunde anföras till stöd för Östlings påpekande. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att vända publiciteten till något bra om detta tagits upp då, men SN fegade som bekant ur istället.

Från NewsVoice (Habib). Våra trygghetssystem vittjas alltmer ohämmat i jakten på att finansiera statens löpande utgifter. Från 0,3% 1990 till 2,69% 2001. Då handlade det om skuldsanering. Men sedan dess har ‘avgiften’ till staten mer än fyrdubblats. Vart går pengarna?

Löfven har höjt tre gånger till. Under brinnande högkonjunktur.

Löfven har höjt löneavgiften tre gånger under sin tid – hittills. Nu är den allmänna löneavgiften 11,62% av lönen. Det innebär att 37% av alla socialavgifter går direkt till staten för att täcka löpande utgifter. Och vilka är det då? Vi har ju haft en högkonjunktur. Statsskulden är rekordlåg. Räntorna är noll. Inga kriser sedan Framfab gick i kk. Ni vet det redan. Det är importen av bidragstagare som är problemet. Flyktingmottagningskostnader på ca 40 miljarder är den lilla delen, och den enda som är särredovisad i statsbudgeten. Kostnaderna tas i allt högre utsträckning av kommunerna, vilket det ökade kommunstödet nu bekräftar. Sedan har vi kriminalitet, sjukvård och snällanställningar i offentlig sektor som inte behövs oavsett om de subventioneras öppet eller inte. Men de kostar.

Varför tjänar norrmän och danskar 50% mer men betalar hälften i sociala avgifter?

Och vi sticker sannerligen ut om man gör en jämförelse med andra länder, såsom Habib gjort:

Så här mycket mer betalar svenska förvärvsarbetande för ingenting. Samtidigt som lönerna släpar efter, mest på grund av de ständiga deprecieringarna av kronan. Idag tjänar danskar och norrmän över 50% mer än svenskarna, men betalar ändå bara hälften så mycket i socialavgifter. Ändå är deras trygghet fortfarande säkrad. Det är inte svenskarnas. Det sistnämnda beror alltså på ren stöld.

Enligt Catharina Bäck på Svenskt Näringsliv så gav löneavgiften förra året hela 193 miljarder. Rakt ned i alla de utgiftshål Löfven själv borrat, istället för att sättas in i trygghetssystemen. Bara den höjning som man genomfört i år, över 8% höjning, kommer göra att det beloppet stiger till 208 miljarder (allmänna löneökningar bör ge ytterligare ett antal miljarder, men lönesumman totalt vet vi ju ingenting säkert om).

Grupp mot grupp. Rakt av.

Här har vi den dolda kostnaden för invandringen alltså: grupp mot grupp, rakt av på ett bräde: 208 miljarder 2020, exponentiellt ökande och upp med 8% bara sedan ett år. Och utöver vad svenskarna betalar krona för krona i trygghet till de nyanländas uppehåll, ser vi i samtidiga förluster i välfärd, sämre skola och minimering av försvar, eftersläpande underhåll av infrastruktur. Trots stölden från trygghetssystemen.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Konjunkturen: Direktörernas pessimism har sällan varit mer befogad.

Det är när det kryper in på det egna skinnet som prognoserna måste tas på allvar.

Jag hör, som ni väl redan vet, inte till optimisterna avseende den svenska konjunkturen. Eller Europas. Eller den globala. Det är svårt at vara det om man vänder blicken mot de allt större ackumulerade obalanser som ekonomin ger prov på. Globalt handlar det om den onaturligt låga kostnaden för kapital, som inte ser ut att ändras under överskådlig tid, men som går på tvärs mot all ekonomisk teori. Låt mig gärna tillstå att jag inte begriper allt som händer, och att jag inte heller håller mig uppdaterad på samma sätt som jag gjorde när jag arbetade som kreditanalyschef på SEB, men det finns heller ingen som på ett trovärdig sätt har lyckats förklara varför den låga räntan skulle representera ett nytt jämviktstillstånd. Tvärtom låter ledande beslutsfattare lika förvirrade som de gjorde före 90-talskrisen eller just före att IT-bubblan sprack i början på 2000-talet. Man vill intala sig att det är något nytt som ändrat de ekonomiska lagarna och vad skulle det vara? Så hittar man internet, sociala medier, folkomflyttningar och AI (Artificiell Intelligens), som man sedan, mer eller mindre krystat försöker få oss att tro skulle ha förändrat tidigare axiom.

Konjunkturen är lånedriven, sådant varar inte för evigt

Jag tror inte på det. Vad jag säkert vet är att nuvarande konjunktur är lånefinansierad och att det inte kommer vara möjligt för företag, kommuner eller privatpersoner att låna mer i all oändlighet, för även om man knappt betalar ränta alls, så blir amorteringarna för tunga. Jag vet också att när förtroendet för låntagare viker så vill ingen låna ut pengar till dem längre. För att refinansiera korta lån måste länder, som inte vill gå i kk, betala skyhögt. Det gäller förstås Grekland, men också länder som Argentina och Turkiet, där man haft god kredit intill nyligen. Det kommer också gälla svenska småkommuner. Och bostadsägare som förlorat sina arbeten. A-kassan idag ger som mest knappt 16.000:- – på grund av stillastående tak i försäkringen – och det är relativt sett mycket mindre än vad man fick ut 1993, när de riktiga pärlorna bland Djursholmsvillorna började reas ut för under 2 miljoner kronor styck.

Global oro stillad för tillfället men finns kvar

Att Donald Trump än en gång lyckats undvika att starta ett nytt krig ska vi alla vara tacksamma för, även de som aldrig gör annat än spyr galla över honom, men sanningen är att konfliktlinjerna såväl med Iran som med Kina ligger kvar. Att Storbritanniens Brexit på samma sätt ser ut att skötas snyggare än någon vågat tro, beror på ännu en hatad mans politiska fingertoppskänsla, men för en kamrer smäller trots allt den tullmur som skapas mellan oss och vår fjärde största handelspartner högst, åtminstone på kort sikt. Och varför skulle den inte göra det? Det är ju på vår allt billigare export som svensk industris framgångssaga har byggt under de senaste fem åren – tullar gör den tvärtom dyrare.

Svenska direktörer: inte dumma, men lata och fega

Svenska direktörer är inte dumma i huvudet. Men de har blivit mycket lata. Den ständiga deprecieringen av kronan har gjort att de inte behöver skapa nya innovationer för att sälja. Hemmamarknaden har samtidigt skyddats av allt dyrare import. Visst kommer kronan kunna fortsätta nedåt. Allt tyder ju på det. Och visst finns det möjligen även ett slags rationellt argument varför aktiemarknaden gått som en raket: det saknas andra investeringsalternativ. Och företagsvinsterna har inte heller drabbats av alla problem som ett sönderslaget samhälle inneburit för arbetstagarna. Därför har man låtit sig mutas. Såväl direktörer som anställda har varit moltysta så länge som de fått sin lön. Men nu?

Trendbrott.

Affärsvärldens artikel är deprimerande lång, men utan betalvägg och förtjänar att läsas till punkt. Det är en utmärkt sammanfattning om hur de kvartalsvinstjagande ser på saken. Och det är ju de som bestämmer. För första gången sedan den här typen av mätningar startade så är man nu inte bara pessimistisk om ekonomin i stort utan även ifråga om sin egen bransch. Det är vad som också avgör hur man faktiskt agerar. För att företaget inte ska gå i konkurs (och ägarna förlora sin vinstmaskin och även direktören förlora sin lön) så måste man vidta åtgärder. Och dessa består i personalneddragningar. Sådana aviseras alltså nu för 2020.

Nu kommer personalneddragningarna. Förr betydde det att arbetare fick gå från fabriken. Nu är det ingen som sitter säker, utom VD då förstås. Det betyder att sådana slår mycket hårdare mot konjunkturen, för det är ofta de som har relativt goda löner som drabbas och för dem är skillnaden ned till a-kassans tak en katastrof, som kan tvinga fram husförsäljningar.
Mindre företag är inte lika fulla med dödkött (Min kommentar, inte artikelns). De ser å andra sidan heller inte lika tydligt hur de större företagens agerande kommer att slå även mot dem själva. Och de har inte alls lika stora buffertar.
Trots en stor del av min karriär inom fastighetsbranschen, både som analytiker, säljare och broker, så är min viktigaste erfarenhet en som jag fick redan innan jag kommit dit: Att jag anställdes sommaren 1990, för att köpa fastigheter i Tyskland. Ett kvartal senare var det kris. Mitt företag hade en av de klokaste och mest sansade företagsledningarna, branschen drivs av ett antal superoptimister som sällan får fel eftersom politiken varit deras bästa vän. Den politiska risken är alltså inte skyhög, den är allt, långt viktigare än både ränta och ‘läge, läge, läge’.

Svensk ekonomi är ett korthus

Detta är på mikronivå rationellt och nödvändigt, inget att säga om. På makronivå innebär det däremot en stor risk för att en konjunkturnedgång löses ut. Och för ett land med så stora ackumulerade ekonomiska obalanser som Sverige så är det mycket farligt. En fallen bricka fäller nästa. Kommunerna tvingar staten att betala för dem. Staten tvingas börja betala för sina lån till utlandet. Man höjer skatterna. Konsumenterna drar öronen åt sig, några tvingas sälja sina hus. Stillestånd på bostadsmarknaden följs – om inget görs – av kraftig nedgång i bostadspriser. Fler som inte kan betala sina lån. Bankkris. Det är just sådana här dominospel som regimen lyckats undvika genom fejkad statistik och genom att tvinga riksbanken att hålla nere räntorna. Genom att muta näringslivet med devalveringar och statliga investeringar i en flyktingindustri. Det är framtidens pengar man lånat av. Våra barns och sådant som behövts i sådan infrastruktur som behövs för att upprätthålla trenderna bortom nästa konjunktur.

Vår Boeing kan inte flyga i evighet, kapten!

För att uttrycka det enkelt: det är svårt att vara optimist bara för att vår Boeing fortfarande har gott om luft under vingarna, trots att vi flugit mer än dubbelt så långt och högt som vi brukar. Flygtiden är alltid begränsad. Man behöver inte vara kapten ombord för att fatta det.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 3 kommentarer

PK-vänsterns nyttiga idioter är grundlurade av ett fåtal superrika. Sverige: ojämlikast i Europa.

Den här artikeln kommer handla om mer än vad du tror – och kanske klarar av att ta in. För den som vågar läsa ända till slutet så finns det anledning att återvända till början. Först då faller alla bitar på plats. Och början, ja den består av Miljöpartiets senaste systemförstörande förslag:

Förändra närhetsprincipen – samhället måste kunna ta fler hänsyn än exakt på metern vilket barn som bor närmast en skola, skriver Per Bolund och Annika Hirvonen Falk (MP).

Det är i ett sådant här bås vi ska födas upp allihop. Det ska vara lika för alla.

Det här är ännu en – viktig – spik i den mångfaldskista som vänstern redan lagt oss i. Vad det innebär är alltså att svenska elever ska skeppas till utanförskapsområdena och tvärtom, utan att ha något att säga till om. På så vis ska man ‘skapa tillit’ mellan grupperna och lösa problemen med underprestationer, svenska elever ska ‘göra jobbet’, där svenska politiker har misslyckats.

Poängen är kulturupplösning, inte tillit

Men detta är ju inte poängen. Man vet så väl att resultatet rent kunskapsmässigt kommer bli ytterst magert för dem man vill ‘hjälpa’, samtidigt som vi kan befara en katastrofal försämring för dem som ska hjälpa till. Mons Krabbe avslöjar den dolda agendan i sin blogg:

“Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. […] svenskarna ska [..] assimileras in i ”det nya Landet”. […] Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. […] Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur.”

Mons Krabbe

Utmärkt och på pricken formulerat. Nej, det är inte tillit man är ute efter. Goda avsikter eller inte, så är det den alltid hägrande mångfaldsomeletten man är ute efter och ivrigt hoppas man nu kunna knäcka några ägg för att få. Så ser vänsterns plan ut – men något vidare smakligt kommer det ju aldrig bli. Man har planterar en ogräsblandning och vill nu tvinga oss att äta.

Så vilka är det som verkställer detta?

Vilka är med? V och Mp leder i spåret, C skjuter på, S är deras lydige dräng och L sitter med på flaket, fångar på triumfvagnen eller inte, så hjälps man åt med att driva ned plogbillen djupare i fåran. M och KD? De har stått och tittat på. Nu har de i alla fall slutat applådera, KD säger sig vilja ha lite, M säger så lite som möjligt. Vad säger SD? Inte ens de säger ju stopp, belägg, och vänd! Nej, de börjar alltmer låta som att man inte kommer orka rensa det land som redan såtts, med både tistlar och maskros. Vill man få arbetsgivarens (svenska folkets) lov att ta över efter den lun(s)ige drängen så kanske man måste tona ned vilken arbetsbörda det handlar om, men åtminstone jag blir orolig. Det handlar ju om ett riktigt trist och oändligt tålamodsprövande jobb som ingen vill göra; att ligga på knäna och rensa ogräs, åtminstone tistlarna måste bort.

Skolan är avgörande för vår framtid och det borde väl vara uppenbart för alla. Eller är det inte så? Kan det finnas någon som gynnas trots att skolan klappar ihop och svenskarnas kunskapsnivåer sänks? Kan det vara så att någon på allvar inte upplever att det finns anledning att bry sig? Att detta faktiskt kan vara gynnsamt? Som Hercule Poirot måste vi försöka finna motivet. Och motivet är som oftast pengar, makt – och ren skär egoism.

Arbetsgivaren, svenska folket, vilka är vinnare?

Så vi börjar med väljarna. Vilka av dessa tjänar på allt det här? Om vi inte bara räknar i kronor och ören så är det V:s och Mp:s låtsasrevolutionärer på Södermalm förstås. De som både känner skön makt och uppfyllelse av självförverkligande drömmar, att få vara riktigt goda och se det hända. Som de mobbare man innerst inne är så njuter man också av att i grupp få sparka på andra, samtidigt som den egna självbilden kan fås att se ut som det motsatta. Dessutom tjänar man ju också pengar på det. Mp:s och V:s väljare är sällan underklass, varför ska vi inbilla oss att de vill gynna andra än sig själva? Bara för att de säger så? I så fall är det vi som är naiva. De är bara duktigare på att vara skenheliga än andra, de tror sig säkert ofta själva. Men i egenskap av advokat, domare, flyktingbostadsbyggare, forskare eller handläggare på Migrations- eller Skolverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen så gynnas de ju av den förda politiken. Säkra och bra jobb fixade genom nätverket.

Detsamma gäller förstås övre medelklass i stort, här saknas visserligen den där ideologiska glöden och somliga är riktigt bekymrade, men man håller tyst, för att inte sticka ut. Man har ju sina jobb och flyter med över, inte under strömmen. Sedan har vi de identitetspolitiskt gynnade, främst kvinnor och invandrare, också de från medelklassen. Det är svårt att inte låta sig köpas, även om man inte tror på positiv särbehandling. Men de flesta gör faktiskt det idag. Och så alla de ekonomiska flyktingarna förstås, de har nått sitt mål. Och de kriminella, de som verkligen fattat vilken gräddfil Sverige erbjuder dem. Man börjar alltmer bli som en yrkesgrupp bland andra, med stjärnstatus inte bara i utanförskapsområdena, utan även på klubbarna och i gymmen.

Och förlorarna?

Resten är – och har länge varit – förlorare. Undre medelklass och arbetarklass; icke fast anställda; unga; folkpensionärer och de svaga (dvs de verkligt bidragsbehövande). Vita ‘cis-män’ med eller utan utbildning men utan nätverk, som diskrimineras i alla sammanhang, särskilt de av dem som reagerat genom att öppet tala om att de lägger sin röst på SD. Men också unga kvinnor och andra etniska svenskar som råkat komma i vägen för den nya gynnade klassen med kriminella.

Men på lång sikt då?

Så är det så lätt? Men nog måste väl även de som gynnas nu fatta att de (eller deras barn) inte kommer gynnas när skolan brakar samman? Då blir det ju lite annorlunda. Även de hittills gynnade grupperna kommer förstås att drabbas av vad som nu pågår. Boomen i flyktingindustrin är på väg att vika. Kriminaliteten har nått Östermalm. När den totala ekonomin rasar samman drabbas även den som har ett välavlönat arbete. Somliga kommer förstås också bli av med det och ramla ned i det djupa hål som de icke-gynnade befinner sig i. Men hittills är detta bara en obehaglig mardröm som man kan förtränga. Så man fortsätter att hålla tyst. Man är fångade i en mekanism som man inte kan styra längre och som man därför bara hejar på.

De superrika. De enda verkliga vinnarna.

Ett litet, litet fåtal kommer dock klara sig utmärkt ändå. De kallas ‘de superrika’. Sverige är i själva verket redan idag ett oerhört ojämlikt land. Inte när man ser till inkomster efter skatt. Men till förmögenheter. Och det är ju faktiskt vad som spelar mest roll. Ulf Jacobsson på Affärsvärlden skrev om det nyligen, han refererar till en undersökning gjord av the Economist:

“Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt)”

Jacobsson gör också två egna reflektioner: “… sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Jag tror inte heller att sambandet är slumpmässigt. Jag tror tvärtom att även innebörden i den sista meningen har stor betydelse för varför det är som det är och att Jacobssons egen förhoppning  “Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här.” därför inte kommer infrias. De superrika kapitalägarna har nämligen inget intresse av att gynna löntagarkollektivet. Än mindre de utbildade, som i andra länder skulle ha mycket bättre betalt.

Bilderberg och Trilaterala kommissionen

Det är alltså dessa superrika som äger aktierna inte bara i västvärlden utan även i Flyktingsverige AB – och som har satt dagordningen. Via Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen har man fångat in nyckelpolitiker och fått dem med på spåret. Mutor och utpressning kanske har varit nödvändiga i några fall, jag kan t ex fortfarande inte fatta hur Jan Björklund kunde personlighetsförändras så. Och för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs del har jag svårt att tänka mig varför de skulle falla för något annat än lockelsen att berika sig själva. Men för andra, som Annie Lööf, så har det nog har räckt att locka med personlig prestige. För dem som lockat henne är det dock kronor in och kronor ut som gäller. Och framförallt makten. Man lever skyddade liv, man har pengarna som krävs för att betala för den service man vill ha hundra gånger om; den välfärd man är berättigad till via staten är oviktig både för att den är så marginell och för att den inte (längre) håller den kvalitet man kräver.

Och det finns ännu mer djupgående motiv. Jag vet att jag kommer låta konspirationsteoretisk nu, och att detta kan tyckas vara ren science fiction. Men det är en framtid som ligger ödesbestämd för oss, det är bara tidsskalan som är svår att bedöma. Jag måste väl ändå för säkerhets skull yttra det vanliga caveat som alltid behövs för att inte bli (avsiktligt) missuppfattad, när man talar om grupper: det finns alltid undantag. Men det här är vad som framtiden bjuder: Artificiell Intelligens; AI. Och inga har blicken framåtriktad på denna, såsom de superrika.

Artificiell intelligens gör människor överflödiga – eller våra egna livs mål meningslösa

De här människorna bryr sig inte nödvändigtvis om mänsklighetens framtid på samma sätt som du och jag gör. Och de är på ett helt annat sätt medvetna om vad den kommer att innehålla. Artificiell intelligens. Den som annars bara tekniknördarna tar sig tid att läsa om, men som våra politiker inte befattar sig med alls. Trots att detta borde vara vad de sysslade med mer än kanske något annat. De superrika är däremot med och leder utvecklingen, de äger den – och somliga av dem kontrollerar den. AI innebär en ofrånkomlig revolution för hur vi människor kommer fungera. Den revolutionen ser på kort sikt ut att kunna ge oss en arbetsfri utopi, men alla som ser lite djupare inser att vi också står inför en existentiell katastrof, och kanske även i bokstavlig bemärkelse en sådan, åtminstone för de flesta av oss. Ingenting talar för att AI-utvecklingen kommer kunna kontrolleras. Det är pengar och makt som driver den, inte filatropi. Och staterna utövar ingen dämpande kontroll – de är tvärtom drivande, för militära syften, i konkurrens om det framtida världsherraväldet; man har glömt vad man ska med ett sådant till – det är makt för maktens egen skull, och för att ingen annan ska få den. I en sådan situation är det ingen som väljer att försöka stoppa och begränsa AI:s farliga konsekvenser. De som fattar besluten är förstås inte omedvetna om riskerna, men de bryr sig inte om dem, eftersom inte heller de kan se hur man ska undvika denna dödliga kapplöpning. Mer än att man förstås gör vad man kan för att undvika fallgroparna för egen pesonlig del.

Skulle jag gissa så är deras cynism förklädd till klädsam altruism även som de ser sig själva. Man behöver heller inte själv göra grovjobbet om man inte vill, det räcker ju med att ha pengarna, så kommer man garanterat ha sin plats vid bordet när den dagen kommer. Att man förtränger konsekvenserna av sitt handlande innebär heller inte att man inte skulle ha handlat likadant om man faktiskt insett dem.

I boken Sapiens, skriven av Yoval Harari, (mycket läsvärd och mycket skrämmande) så skisseras tre scenarion; hur vi kommer få det när AI slår igenom fullt ut. Ett är att vi blir helt onödiga, då försvinner vi, maskinerna är helt enkelt nästa evolutionära utvecklingssteg. Ett annat är att vi kommer spela en roll, men bara som ett kollektiv, lite som kycklingarna i ett modernt jordbruk. I ett tredje kommer några få att äga och driva detta samhälle, där de yttre dragen har skrämmande likheter med Orwells 1984. Det är förstås de superrikas viktigaste mål att inte hamna bland kycklingarna och istället bli en del av AI, genom att integrera sig med den på olika sätt. Och genom att placera en grupp i taget av dem som inte har råd att göra detsamma, bland kycklingarna, så upprätthålls ett slags terror som gör att de som just nu upplever sig som tillfälligtvis säkra naturligtvis inte bråkar. De kommer dock med tiden bli allt färre. Till slut är det bara de verkställande direktörerna som inte hamnat i en bur, och de kommer naturligtvis vara lika fångade även de. för då är det för sent att göra något. Med ett sådant perspektiv så blir den pågående nedmonteringen av det västerländska välfärdssamhället begriplig. Det är ett hela havet stormar, men där ett litet fåtal aldrig lämnar sina stolar.

Vänstern har inte fattat. De vill inte fatta. Och de kommer aldrig medge det när de väl fattat.

Massinvandringen till Europa och det kaos som detta lett till och det samtidiga postmoderna angreppet på det ‘patriarkala’ systemet, med följden av en total kultur- och normupplösning, allt detta passar perfekt in i vänsterns världsbild. Det är alltså inte att förvånas över att man tagit detta till sig och driver idén, hur absurd den än kan förefalla – det är ju så vänstern alltid fungerat. Låt mig vara tydlig: det som sker är med vänsterns goda minne och de har en huvuddel av ansvaret, för upphovet är också deras, Frankfurtskolan och till denna mer eller mindre nära anknutna vänsterfilosofer. Men de hade inte kunnat göra detta ensamma. Det hade inte hänt om inte andra, de superrika, insett att detta var en agenda som passade även dem.

Det som är desto mer uppseendeväckande och som gör att vi har mycket god anledning att befara att det ligger mer i ‘konspirationsteorierna’ än vad de flesta vill tro, är ju att kapitalets företrädare inte gjort det minsta för att försvara systemet. Utan att man faktiskt bara hejat på. Det finns alltså en utmärkt logik bakom detta som även Heercule Poirot skulle ha köpt: ett gott motiv. Och tror vi inte på det så är det bara att titta på hur man agerar. Se hur passiva man är! Även inom moderaterna har giftet verkat. Från Gösta Bohman och Ulf Adelson till Reinfeldt och Kristersson – det är en mycket lång resa. Och arbetsgivarorganisationerna som, när slaget senast stod om löntagarfonderna, var dessa de enda som hade medel nog att stå emot. Idag är Svenskt Näringsliv en spillra av Curt Nicolins ideologiska bålverk mot kommunism och socialism. Man är en organisation som istället sparkar sin ordförande Leif Östling för att han yttrar en systemkritik som minst halva svenska folket håller med honom om. Det beror förstås på att det finns mycket starka intressen som vill att det ska vara så. Och det är inte vänstern. Det är de superrika.

När vänstern fattar att man gått dessa, de superrikas ärenden, med konsekvensen att man sänkt sina egna ned i den djupaste och mest tröstlösa dystopi – vad kommer man då att göra? Vända sig mot dem? Knappast! Man skulle ju inte hinna göra det innan man drabbats av folkets raseri. För ett så vidrigt och pinsamt svek går det inte att hitta paralleller till. De som har eller kommer upptäcka detta kommer knipa käft och fortsätta spela med i elakt spel. Ända till det bittra slutet.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft