Vad har myndigheters och regeringens handlande gått ut på under Coronakrisen? Rädda så många liv som möjligt? Fel. Minimera skadeverkningarna på ekonomin? Fel. Inge ‘stort förtroende’ och därmed rädda sig själva? Nu börjar vi närma oss.
Ny DN/Ipso visar att regeringen och FHM tappat i förtroende under juni
Det är ganska tydliga siffror det handlar om. Från att en klar majoritet ansett att man gjort ett ganska bra eller mycket stort förtroende, så sjunker den andelen till 45%. Därmed är man tillbaka till marssiffrorna, då opposition kring strategin fortfarande var tillåten. Sedan slöt sig leden, och utfrågningarna vid FHM:s dagliga presskonferenser blev till parodier på uppvisning i konsten att aldrig ställa besvärande följdfrågor.
Vi kan konstatera att det världens sämsta Coronastrategi lades tidigt, och att det egentligen är alltför generöst att kalla den för ‘strategi’ eftersom det handlade om att göra så lite som möjligt i sakfrågorna, lämpa över allt ansvar på regionernas sjukvård och sedan ljuga svenska folket rakt i ansiktet tillsammans. Den som upprepar att kurvan är avtagande tillräckligt länge får naturligtvis till slut rätt. Tegnell har bollat de besvärande höga rapporterade dödstalen så att de ramlat ner i en redan passerad historia – och fått media att hålla tyst om att det innebär konsekvent underrapportering av aktuella dödstal. Inte förrän dödstalen faktiskt till slut började gå ned på riktigt, så rapporterade media om just det statistiktrixandet. Att man enbart räknade positivt testade som Coronadöda var nästa officiella hemlighet, som åtminstone vid något tillfälle förnekades blankt. Och den som på så vis sänker dödssiffrorna genom att inte testa, kan sen hävda att den rekordökning i antal smittfall vi nu ser är en ‘synvilla’ som vi inte behöver ta på allvar, fastän det naturligtvis borde tas för intäkt att det är tvärtom: antalet smittfall har varit långt högre än vad man tidigare påstått.
Intressant att de ‘inbitna’ fortfarande älskar Tegnell, även när de överger FHM.
Det är långt ifrån ett enkelt trick att både skjuta problem framför sig och att placera dem tillräckligt långt bakom sig för att hela tiden kunna framstå som trovärdig. Det gör förstås inte Tegnell och FHM heller. I mina öron. Men i den MSM-konsumerande delen av befolkningen så går budskapet hem med hull och hår. Man måste ha klart för sig att det handlar om något som sossar av födsel och ohejdad vana ägnar sig åt, så ‘strategin’ borde inte förvåna någon, inte heller resultatet.
För den som följt regeringens och riksbankens försök att skapa samma förtroende för den ekonomiska politiken finns det heller ingen större anledning att höja på ögonbrynen över att man stigit i opinionssiffrorna. Det som hänt är ju att man ‘ingjutit förtroende’ i de breda folklagren, med statistik som skapar sig själv; t ex enorma stödpaket som räknas in i enkel eller rent av dubbel upplaga i de sedan rapporterade BNP-siffrorna. ‘Förbättringarna’ i ekonomin efter mars är alltså en ren chimär: det är inte ekonomin som dragit igång, det är stödregnet som gör så att det ser ut så. Men lyckas man få folk att tro på detta så ökar ändå optimismen. Det kan vara den viktigaste förklaringen till att inköpschefsindex stiger t ex.
Den djupa staten – en korporativ struktur med SAP i centrum
Bonnierägda DI har sedan några veckor satt munkavle på dysterkvisten Cervenka, hoppas hans semester åtminstone är betald. Istället pumpas dagligen ut alla nyheter som kan tolkas positivt, liksom glada börshandlare köpråd; den statistik som inte stämmer in med scenariot är svår att hitta i flödet. Bonnier (liksom övrig svensk press) har fått förnyade stödpengar under ‘Coronaförevändning’, utöver det vanliga presstödet, distributionsstöd och stöd för satsningar som ‘DN Fakta’ liksom på ‘DN Ifrågasätt’, som f ö har, tydligen på livstid, avstängt undertecknad från att kommentera DN:s och DI:s artiklar – något svar på mina överklaganden har jag inte fått. Sverige är en korporativ struktur, där SAP med alla sina mängder av systerorganisationer, infiltrerade officiella myndighetsorgan och formella NGO:s stöttade med statliga pengar, är spindeln i nätet. Det vi ofta kallar den djupa staten verkar på alla plan. Om detta kan ni f ö få veta mer i Jeff Ahls föreläsning tis 7/7 18.00-21.00 för Education4Future.
Sverige – minst lika korporativistiskt som Mussolinis Italien
Doldisen Bjereld – SAP:s grå eminens?
Obs: därmed inte sagt att Löfven är den mest tongivande figuren. Det mesta tyder tvärtom på att han är närmast en statist. En av dem som sufflerar honom är Ulf Bjereld, ordförande i Tro och Solidaritet, i veckan i tidningarna för att han propagerar för mer invandring, annars håller sig Bjereld oftast i bakgrunden. Att han är SAP:s grå eminens är det många som kan vittna om, men få som kan ge konkreta bevis för. Han, som inte ens är folkvald, skulle mycket väl kunna vara Sveriges mäktigaste man. Det mest synbara beviset för hans makt är förstås den fortsatta massinvandringen, med över 100.000 nytillkomna varje år, samtidigt som media rapporterar om hur mycket denna påstås ha gått ner, genom att referera till delar av den, såsom asylinvandringen.
Tro och Solidaritet, fd Broderskapsrörelsen, bestämmer allt inom Svenska Kyrkan. Det var denna gruppering som användes för ‘det smutsiga arbetet’ att på 90-talet kohandla fram ett avtal med SUM, Sveriges Unga Muslimer, med direkta kopplingar till terrororganisationen Muslimska Brödraskapet: muslimerna skulle få inflytande, SAP deras röster. Att Bjereld vill ha fler muslimska invandrare hit kan ses som en direkt avtalskonsekvens.
Ulf Bjereld är en av SAP:s absolut mest inflytelserika personer. Han sitter inte ens i riksdagen.
Nya skatter för småföretagen och höjd fastighetsskatt ska betala för paketen
En annan viktig anledning till att folk ännu inte – eller först nu – börjat ifrågasätta regeringens åtgärder, är att de enorma summorna ännu inte har drabbat någon konkret. Det är ju bara pengar ut som redovisas, inte hur dessa pengar ska tas in. När dessa åtgärder börjar ta skruv lär entusiasmen falna. I förrgår var Magdalena Andersson ute och talade om höjda kapitalskatter, idag är Finanspolitiska rådet ute och fiskar när det gäller fastighetsskatten. Det gäller att hinna före innan taxeringsvärdena går ner. När sedan skatterna höjs, så kommer prisfallen på bomarknaden slå till med full kraft – politikerna utgår nämligen från vad som är politiskt möjligt, inte vad som är ekonomiskt möjligt, och man brukar, alltid med samma totala brist på fingertoppskänsla se till att öka cyklernas toppar och bottnar istället för tvärtom, en rejäl fastighetsskatt som ökar statens intäkter med 30 mdr eller mer skulle dock bara hjälpa att finansiera en några få procent av alla nya stödpaket, så frågan är vart man ska ta resten. Det kommer bli spännande, eftersom Andersson säger att man inte kommer ‘kompromissa med välfärden’ – vilket i klartext betyder mer pengar till kommunerna – och alla snällanställda invandrare.
Ett försiktigt försök att puffa för höjda fastighetsskatter.
Det är ‘de gynnade’ småföretagarna finansministern (S) vill åt enligt artikeln.
Välfärden kommer ändå inte kunna räddas, det ser vi redan nu; en äldrevård i spillror, som inte är obligatorisk och därför byggs om till flyktingbostäder i allt högre utsträckning trots att allt större kullar är på väg in i pensionsåldern; en polis som tvingas prioritera mellan våldtäkt och bomber och skjutningar; en skola som måste fuska för att klara sig hjälpligt igenom Pisatesterna. Förlängda operationsköer efter Corona kommer inte hjälpa. Eftersom höjda skatter inte kommer kunna betala för alla nya kostnader och eftersom Sverige är ett av världens mest högbelånade länder, så är det till syvende och sist välfärden som kommer ryka.
Nej, sossarnas fantastiska förmåga att dupera svenska folket kommer till slut inte att kunna besegra sanningen. Än mer missnöje kommer vi se när det visar sig att pengaregnet inte räcker till. Inte bara för att verkningsgraden är genomusel, utan för att lagningen sker där den inte gör nytta – hålet vi måste stoppa är för stort och sitter långt under relingen. Där man nu hivar alla pengarna är de i längden närmast verkningslösa.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640
Vad som är det riktigt oroande med den här DN-artikeln är vad chefsanalytikern på SKR säger på slutet: vi har inte ens nått ålderspuckeln ännu. Kommunerna har alltså inte drabbats av mer än en mild västanfläkt av vad som vi vet ska komma.
Vi brukar höra att BB-avdelningarna har det kämpigt. Någon som undrat över hur det kan komma sig att det är så svårt att planera för barnafödandet? Det är ju som bekant några månader man har på sig innan det smäller… svårt att hitta en vårdkategori med bättre möjligheter till framförhållning. Säsongsvariationer förekommer förstås, men att det är mer eller mindre konstant brist, som i Stockholm, vad beror det på? Prognoser, hur svårt kan det vara? Det är ju sådant här vi spenderar massor med skatt för att det ska finnas när vi behöver det och som ska kunna dimensioneras rätt. Liksom dagis, förskola och skola. Inte heller så jättesvårt att beräkna behovet. Man har bokstavligen år på sig att bedöma hur stora barnkullarna ska bli och hur mycket pengar som måste avsättas.
Enligt DN beror krisen på att vi blir äldre. Didn’t see that coming, hey?
Faktum är att även tillsynes mer stokastiska variabler går att förutse. Antalet höftledsoperationer som behöver göras. Liksom antalet vårdbehövande cancerpatienter, hjärt- och kärlsjuka och antal människor som får en stroke t ex. Visst varierar det på lokal nivå, men för regionerna så jämnar trenderna ut sig med de stora talens lag och blir lätta att följa – och planera för. Lika lätt som det är att konstatera att alla människor i Sverige snitt blir drygt 80 år, och vilka behov de har, inte bara under sina första utan också under sina sista år i livet. Det är den livscykelanalysen som (s)taten inte betror oss själva att klara av, så de beskattar oss i förväg; (s)taten sparar ju så mycket bättre åt oss.
Ska kommuner och landsting verkligen behöva tänka på allt?
Eller inte. Pensionerna måste gång på gång reduceras eftersom man ‘räknat fel’. Vi blir ju hela tiden äldre, heter det. Men sanningen är att vår medellivslängd stigit måttligt under de senaste 30 åren – och i avtagande takt. Den har sannerligen inte varit särskilt svår att prognosticera den heller. Och lika dålig som (s)taten varit på att reservera pensionsmedel så har den varit på att reservera för äldresjukvård och -bostäder, som vi faktiskt också har betalat skatt i förskott för; det är så en livscykelanalys ser ut: under sitt yrkesverksamma liv betalar vi in både så att det ska täcka kostnaderna vi hade under tiden som barn och den tid som ska komma som pensionärer. Fast det här verkar (s)taten inte vilja låtsas om. Istället får vi nu veta att kommuner och landsting behöver mera pengar i skatt. För att ‘vi blir äldre’. Konstigt att man inte sett det på löpsedeln. Det måste ju vara världens största scoop: “VI BLIR ÄLDRE!”
…och så konjunkturen förstås. “Va?! Finns det konjunkturer?”
Se där. Det förklarar allt. En explosiv, totalt oväntad cancerepidemi.
Och tänk, så går konjunkturen ned också! Det var ju oväntat. Lika oväntat som alltid. Inte förväntar sig väl någon att (s)taten, som sparar våra pengar och gnetar för att få allt att räcka, så att vi själva slipper tänka på saken – inte ska väl (s)taten behöva räkna med konjunktursvängningar? Men något har väl ändå lagts undan, kanske man kan hoppas. För hallå! Har det inte varit högkonjunktur i Sverige och resten av världen i snart ett helt decennium? Har vi inte haft hög sysselsättning? Har vi inte redan världens högsta skatter? Borde inte ladorna vara fyllda!? Jodå, precis som de enligt S alltid är när de någon sällsynt gång tvingas lämna över styret; just före en begynnande finanskris, som 1976, 1990 och 2006.
Men nej, det verkar inte som om vare sig DN 7/12 eller chefsekonom Annika Wallenskog på Sverige Kommuner och Regioner (SKR) reflekterat över möjligheten att ladorna borde ha fyllts. Man tycks vilja ge intryck av att den offentliga sektorn är totalt oförmögen att acckumulera överskott, som sparas för sämre tider. Det är vi som ska skämmas, för att vi nu blivit äldre och ställer till det – och vi ska tycka synd om ‘de drabbade’, dvs kommuner och landsting. Så ser den nya berättelsen om Sveriges välfärd ut. Den som är på väg att förvandlas till ofärd. Och vad det är som egentligen har ställt till, det får under inga omständigheter nämnas.
Nu gäller det att (bort-)förklara varför allt håller på att gå åt helvete.
DN:s reportage är så lätt genomskådat att det skulle kallas för nudism om det gällt kläder och mode. Nu handlar det inte längre om att upprätthålla lögnen om att allt går så förträffligt bra. Den är passé. Nej, nu är det frågan om varför det inte går bra. Ett motvilligt erkännande: “En del av förklaringen till att barnaskarorna vuxit är den stora flyktinginvandringen för några år sedan.” Nota bene: flyktinginvandringen ‘för några år sedan‘ – det är viktigt att låtsas som om det knappt kommer en kotte över gränsen längre. Och medgivandet som sådant kallas för tvåsidig argumentering och är något som alla säljare – och politiker – jorden runt, vet är det effektivaste sättet att få folk att tro på vad du säger sedan. Nämligen att vi blir äldre – och att det är det som är huvudförklaringen.
Nej då, kommunerna har faktiskt inte drabbats – ännu.
Kom ihåg detta, när ni lyssnar på kverulansen från de över 100 kommunerna som har jätteunderskott. Nej, det beror inte på att man missat åldersökningen. Men, jo – den kommer, vänta bara.
Istället får man läsa och tolka motsatsvis, för att få rätsida på vad tidningen faktiskt förmedlar mellan raderna. Det är intressanta medgivanden som faktiskt görs. T ex att kommunerna ändå gör prognoser. Skönt att veta. Och man nämner ingenting om att dessa skulle ha slagit fel, så där tycks inte problemet ligga heller. De vet vad som ska hända, ja man tycks ha vetat det ganska länge, precis som väl var förväntat. Och, hör och häpna: vi har ännu inte hunnit till den verkliga ålderspuckeln, den som kommer kosta skjortan på kommunerna. Man måste därmed fråga sig varför kommunerna redan nu klagar så högljutt. Och hur mycket värre vi kan förvänta oss att det kommer bli.
Kan de ha valt fel att satsa pengarna på fel häst?
Mycket pengar till svaga kommuner alltså, trots att dessa ‘ännu inte fått känna på det’. Pengar från kommuner som haft förnuft att spara. Pengar som antagligen tas från vad som (borde ha) lagts undan för sämre tider.
Det är ju lite märkligt minst sagt att över 100 kommuner inte har nog med pengar ‘för sina åldringar’, trots att vi inte ens kommit till den verkliga puckeln, som vi för övrigt vet att åtminstone SKR redan förutspått. Har dessa kommuner tagit ut för låg skatt? Nej, de är sosseledda nästan allesammans, så skattetrycket har man hållit uppe väl. Så ska vi gissa? Kan de vara misskötta och har valt att ignorera alla prognoser? Och med misskötta, kan det ha att göra med att man tagit emot flyktingar för att få två års bidrag, utan att fundera på vad som skulle hända sedan? Och att man nu börjat fatta att man satsat pengarna på fel häst? Det är inget som artikeln i DN nämner om. Lika lite som vad som ska hända med de kommuner som skött sig och som nu, via det kommunala utjämningssystemet får betala för dem som inte gjort det. Eller vad ska hända när hela Sverige drabbas av den ålderspuckel SKR talar om. Vilka ska rycka in och betala notan då?
Mycket vuxenutbildning som inte givit några jobb. Mer sånt!
Ah! Så det finns kostnader som inte har med en åldrande befolkning att göra! Och som kanske var svår att förutse? Åtminstone för somliga?
Vi får en liten ledtråd till vilka de verkligt oförutsedda kostnaderna är. Som utjämningssystemet nu utformats så ska kommuner få extra bidrag om de har ‘stora utgifter för kommunal vuxenutbildning’ (vilket – se där! – tydligen går att medge har med flyktinginvandringen att göra). Och därmed ör det ordnat så att incitamenten ökar för att slösa bort ännu mer pengar på mer eller mindre meningslös terapi av detta slag. Eftersom vuxenutbildning alltså ger högre bidrag så lär det vara ett fortsatt gångbart recept, för den som erbjuder det är det ju gratis eller t o m lönsamt. För flyktingarna som utbildas är resultaten dock klena för att uttrycka det milt, se artikel Sunt Förnuft 4/12 – bara lite drygt en av fyra invandrare har lyckats erhålla en icke-subventionerad minimiinkomst (20.000:-/månad) efter åtta år i riket; resten går på socialbidrag eller har statliga hittepåjobb. Flertalet av de icke-subventionerade jobben är även de hittepå; snällanställningar i kommunerna. Ja, ni läste rätt: kommunerna. De där som det är så synd om nu, för att de inte räknat ut att vi blir äldre. Somligt tycks de fortfarande ha råd med.
Men det får vi ju inte nämna, det vore antagligen rasistiskt.
När våldtäkterna ökar förklaras detta som vi alla vet av en ökad anmälningsbenägenhet. Kriminaliteten, som ju inte ökar alls utan egentligen minskar, har ‘socioekonomiska förklaringar’. Och kommunernas skenande kostnader har demografiska orsaker, det är vår åldrande befolknings fel. När den mångkulturella drömmen krackelerar så är det sådana desperata försök till förnekelse dess försvarare för fram. Lögner och halvsanningar har fungerat så här länge eftersom de förenas med och är resultatet av beskuren och snedvriden statistik, som redan hos källan, BRÅ, Migrationsverket eller SCB, distorseras så att vi inte ska kunna genomskåda den. När sedan en försvarslinje bryts, som vi väl kan hävda är fallet med ‘anmälningsbenägenheten’, så retirerar man bara till nästa. Man tiger ihjäl den skenande statistiken, byter definitioner, upphör att publicera en statistikserie eller förändrar den helt. Brottsdefinitionen ändras. Åklagarna avskriver fallen så att de aldrig når domstol, polisen lägger ned fallet innan förundersökning har skett. På så vis både minskar antalet våldtäkter och förbättras uppklarningsprocenten. Detta är regimens ‘magic’, deras främsta gren. Hur man sopar problem under mattan, tills de blir så stora och omöjliga att dölja att de heller inte längre går att lösa utan de mest brutala åtgärder.
Socialbidragen ökar nu kraftigt – ännu något vi behöver hitta alternativa förklaringar till
Och nu stiger alltså andelen som söker socialbidrag. Kommunernas kostnader ökade på helårsbasis en hel miljard bara under tredje kvartalet, en ökning med nio procent mot motsvarande tid 2018. Per-Arne Andersson, utredare på SKL, påstår att förändringen ‘i sin helhet beror på att arbetsförmedlingarna läggs ned’. En följd av att M:s och KD:s budget gick igenom riksdagen, alltså. Ni minns, den budget som röstades fram innan Alliansen sprack. Förutom att detta är ett fräckt angrepp på något helt annat än det verkliga problemet, så är det ett närmast patetiskt försvar för strategin att låta kommunerna fortsätta sticka huvudet i sanden. Hela DN-artikeln är en lång stridsskrift för mer socialdemokratisk ‘magic’, hur man med kosmetiska åtgärder ska smussla undan problem så att de inte syns.
DN 15/11
Men det är ju ett antal saker man inte nämner. Till att börja med så är det för skattebetalaren egalt om han betalar för socialbidrag eller a-kassa. Vad SKL säger är ju att det egentligen bara handlar om en omflyttning från det ena till det andra. En fråga mer för byråkrater än för skattebetalare. Fast riktigt så enkelt är det förstås inte heller. Inte ens om vi utgår ifrån att SKL talar sanning, vilket vi naturligtvis inte ska utgå ifrån.
Om SKL talar sanning så gör kommunerna just nu ingenting för att möta kostnadskrisen
För det andra avslöjar nämligen SKL:s uttalande i värsta fall att kommunernas kris just nu hanteras som om det just var ‘magic’ och inget annat som krävs för att lösa den. Att en arbetsförmedling läggs ner, så att det blir praktiskt svårare att stämpla kan möjligen bidra till att somliga, de riktigt bekväma, väljer att gå tlll den mer närbelägna försäkringskassan istället för att åka till a-kassan i närmaste ort. Men det gör det i så fall obehagligt tydligt hur kravlöst socialbidragen betalas ut. Vad SKL påstår, om det inte är en ren lögn, skulle också innebära att kommunerna inte försöker göra det minsta för att försöka minska sina kostnadsberg genom att skära i personalkostnaderna, så som de borde och måste. Och det är ju i så fall ännu mycket värre.
Snällanställningarna kostar som tumregel dubbla socialbidragen
Vad vi borde kunna förvänta oss nu, och vad den extra miljarden alltså borde vara resultatet av, är en trend som obevekligt kommer accelerera i takt med att kommunernas resurser tar slut. Det handlar om att göra sig av med de snällanställda, dvs sådana som fått arbeten de inte är kvalificerade för, meningslösa nyskapade arbetsuppgifter eller annan form av terapi, t ex som del i verksamheter där kommunerna utan lönsamhetskrav bedriver i osund konkurrens med den privata sektorn. Som anställda kostar dessa personer betydligt mer än vad de gör när de får socialbidrag; som tumregel det dubbla – de måste ju ha både dator, suddegum och någonstans att vara, men också avsättningar till den större pension man på detta sätt tagit på sig att betala ut till dem i framtiden. Som Hans Jensevik förtjänstfullt visat, så kan en utebliven socialbidragsbomb under åren 2007-2015 i stort sett helt förklaras med att kommunerna ökat antal anställda med mer än vad man ökat sina befolkningar. Det handlar om en mycket stor mängd nytillkomna som på detta sätt gömts undan i statistiken. Dessa måste man nu rimligen göra sig av med.
Sopa problem under mattan? Vadå? Med kommunal utjämningsskatt så kommer det att funka ett tag till.
Eller? Ett frågetecken är just hur kommunerna nu faktiskt agerar, politik och verklighet är inte alltid samma sak. Löfvenregimen har ju lyckats få stöd för att öka den kommunala utjämningsskatten och det kan i värsta fall innebära att problemkommunerna får hela bristen kompenserad och betald för av andra kommuner. I så fall finns en stor risk att de agerar lika kortsiktigt igen, som när de valde att ta på sig ansvar för massor med nytillkomna, bara för att få två års statliga bidrag i kassan. Den här gången lär de inte fatta att även de kommuner som hittills inte har problem också kommer att få det, när de tvingas betala för alla andra. Om de här – nödvändiga – åtgärderna faktiskt inte är en väsentlig del av den tillkommande miljardökningen av socialbidrag som vi ser under kvartal tre, så innebär det att chocken kommer bli desto större när dessa så småningom börjar trilla in.
En ‘magic’ som inte längre funkar
De nyttillkomna som innehar statliga ‘extratjänster’ kostar däremot inte lika mycket för kommunerna. Från 2016 började Löfvenregimen subventionera anställningar på kommun och i myndigheter med 100%. Exakt från samma tidpunkt slutade kommunerna mycket riktigt att anställa fler och fler, istället hamnade alltså de nytillkomna på statens lönelista och budget. Den stigande arbetslösheten som vi sett (men som SCB bokfört felaktigt, utan att erkänna att det var undertecknad som upptäckte felet åt dem) kan med all sannolikhet hänföras hit. Dessa tidsbegränsade program avbryts nämligen om de ‘statligt snällanställda’ inte orkar förnya sina tjjänstgöringsperioder med en resa till närmaste ort, där arbetsförmedlingen nu finns. Man har inte hunnit ändra reglerna, så dessa anmälningar krävs fortfarande, och därmed har just denna ‘magic’ upphört att fungera. Många av de nytillkomna är förstås lika glada för kommunens socialbidrag, som utbetalas utan arbetskrav och ger dem nästan lika hög nettoersättning.
Den djupa statens företrädare agerar i regimens ställe och gnyr högljutt: på detta sätt ökar inte bara socialbidragen utan även arbetslöshetssiffrorna och sysselsättningen sjunker – allt är M:s och KD:s fel! De nyanlände bryr sig däremot inte. De förstår inte vad de ställer till med i statistiken. Undra på att SKL och DN är upprörda.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
Welfare costs are – finally – soaring, as many of us predicted should have happened years ago. Third quarter figures show a 9% increase, one billion SEK on annual basis. Giving rightwing politicians this confirmation at this moment, when the SAP-regime is struggling how to deal with criminality, would be just too much, so our Deep state representatives in SKL (Municipalities’ association) and DN (leftwing Cremlin media, disguised as ‘independent liberal’ according to their own label) instead goes to attack: the increase is entirely due to that Arbetsförmedlingen (AF), the government authority for employment, has been forced to reduce its presence. And this was a decision made by M and KD, the conservative parties.
In the article – but not the headline – it is also clear for every reader that the increase – at least according to SKL, is just a matter of bookkeeping, since higher welfare costs are balanced by smaller unemplyment checkes to the same people. So why should we, as tax payers, even bother?
Firstly, if this is true, it shows that the municipalities actually have done nothing concrete to balance their budgets. They need to lay off huge amounts of staff, that they have employed for no other reason than to conseal high unemployment figures and to lower the formal welfare costs – those that are now rising alarmingly. That type of ‘kindness employment’ has been the standard way to deal with poorly educated immigrants between 2007-2015. These lay offs should now be visible in the statistics. If not, it is due to that the municipalities with acute problems have not reacted at all. Probably, in that case, because the state has now decided to force other municipalities to pay for them. So we can sweep the problems under the carpet a bit longer.
In 2016 the Swedish government offered to back wage payments 100% for not ’employable’ people (well, they phrased it somewhat differently, but that was the point), so the municipalities did not have to hire ‘out of kindness’ anymore – the government would do it for them. However, these programs demands that the immigrants actually register from time to time at AF, and my best guess is that the effect we now see in increased welfare costs is due to that the government employed ‘uneployables’ just don’t bother to travel to the nearest AF office anymore. They are quite happy with a welfare check instead, since the net difference is relatively small and this doesn’t require them to spend any time on a meaningless job.
DN and SKL do what they can. For everybody else it is obvious that the welfare state of Sweden is now rupturing. And the reason we see this now is far from the cut downs of some AF local branches. It is because the SAP-regime’s ‘magical’ statistics are no longer able to sufficiently hiding it anymore.
DN har nu, som de flesta andra MSM börjat uppmärksamma vad de stora hålen i kommunernas budgetar kommer leda till. Kommunernas skuldberg är uppe i svindlande 656 miljarder kronor. För att konkretisera den siffran: 165.000 kronor per heltidsarbetande. Bara det senaste året har kommunerna ökat vad som i slutändan är din skuld, herr Svensson, att betala med 13.000:-. Och det kommer inte räcka långt ändå. Regeringens anslagna fem miljarder är en spottloska i pölen, här saknas på sju års sikt 90 miljarder – enligt vår finansminister, och hennes beräkning får vi nog utgå ifrån är optimistisk. Trots stora skattehöjningar så säger fyra av fem kommuner att man kommer göra nedskärningar i budgeten nästa år. På ‘allt’. Och så är det vård, skola och omsorg förstås. Och det värsta är att det sedan bara kommer fortsätta att behövas mer.För vad som saknas i staplarna är försörjningsstöd och minskning av antal snällanställda. Det första för att man inte kan, det är statens beslut. Det andra för att man inte vill, vågar eller ens kan erkänna. Den officiella förklaringen till alla problemen är istället fastighetskostnader – och så ‘demografin’ förstås.
Demografin är en del av vår livscykel och svensken har redan jobbat in till sin pension, vård och bostad. Liksom till sina barns skolgång.
Källa: DN:s enkät. Som man frågar får man svar…
Låt oss beta av dimridåerna bakifrån. Så här är det. Detta med demografin kommer vi få höra om till leda, under år som nu kommer, under vilka vi tvingas åse den svenska välfärdens smärtsamma nedmontering. De demografiska ‘problemen’ består av två delar: alltför många barn och alltför många gamla. Att det förstnämnda kräver utbyggnad av skolor, fler lärare etc är en följd av invandringen. Och det sistnämnda hade inte heller varit ett problem om vi inte hade haft invandring. ‘Problemet’ är ju väl känt och var redan fonderat för; svenskarna hade med sin höga sysselsättningsgrad och sitt långa arbetsliv sett till att tillräckliga medel kunnat läggas undan. Det är vad staten gjort istället som är problemet. Att skylla på barn och gamla är alltså en direkt lögn, men en som man frenetiskt kommer göra allt för att arbeta in i det svenska folkets medvetanden. Det handlar om ett stort bedrägeri, för att skyla över ett ännu mycket större sådant: en förskingring som inte finner sin like under historisk tid i detta land.
Japans exempel. Så hade vi kunnat ha det om vi valt bort invandringen.
DN:s ingress. Så här vill man att vi ska uppfatta kommunsektorns problem. Fastighetskostnader och ‘demografi’ i form av allt fler gamla svenskar. Inte ens invandrarbarnen kommer med i den summeringen.
Vi hade i Sverige en befolkningspyramid som, före invandringsexplosionen på 2000-talet, såg mindre hotfull ut än den gjorde i flertalet andra västländer. Den bästa jämförelsen är Japan, för där bestämde man sig för att inte försöka ‘lösa problemet’ med massiv immigration. Om vi i Sverige bara ‘rullat vidare’, som Japan, så skulle vår befolkning ha slutat växa ungefär nu, vid 8,5 miljoner. Japans befolkning sjunker med ca 0,6% per år och har minskat hela 2000-talet. Men livsinkomsterna har stigit: trots folkminskningen har den totala ekonomin vuxit under 15 av 19 år på 2000-talet. I Japan har man tagit fasta på en ganska banal lärdom: nämligen att vi i genomsnitt måste arbeta ca 40 år av våra liv. Därmed kan alla både betala för den ‘samhällsskuld’ de drar på sig under barn- och ungdomsåren och, när denna räknats av så har man fortfarande ett överskott kvar, som mer än nog täcker kostnaderna under den tid man inte längre bidrar. Kostnader för en dräglig pension, boende och sjukvård och ett startkapital för nästa generation. Det handlar alltså i vårt land om betydligt mer än vad som förvaltas i AP-fonderna. Även i den syltburken har sossarna varit och rotat , men än värre är det med hur resten av statsbudgeten har förvaltats. Det samhällsöverskott som stat och kommun har tagit sig rätten – och därmed även skyldighet och ansvar – att fördela över tiden och mellan generationerna, har istället under mindre än två årtionden ‘investerats’ i något helt annat.
Bidragsresenärerna. En lågstadieelev kan räkna ut att detta inte håller.
En artikel som säger mycket, men absolut inte varför.
Vårt samhälle har till skillnad från Japan använt samhällsöverskottet till att importera bidragstagare. Som inte på långa vägar kommer jobba i 40 år i Sverige. Dessutom har de som faktiskt fått jobb en mycket lägre snittlön; de betalar alltså inte in en skatt som medger samma höga välfärd som de blivit delägare i. Detta lilla från de få är vad svenskarna får tillbaka för att ge mycket till många. Nettot kommer inte räcka till. Det är ett matematiskt axiom, eftersom vi sagt att alla som kommer hit ska få (minst) lika mycket som dem som redan bor här. Är detta svårt att förstå? Låt oss göra en livscykelkalkyl på lågstadienivå: Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två, ett som han äter till middag och det sista ger han till sin son. Exempel två. Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två. Ett som han ger bort till Hassan som inte är något vidare på att plocka äpplen. Det sista äpplet får Per och Hassan dela på till kvällsmat. Pers son får ingenting.
Och detta är alltså vad som redan hänt. Även om vi med ett ‘simsalabim’ kunde trolla bort Hassan (= alla redan anlända bidragsresenärer), så måste vi betala för den tid som har varit, och som nu avspeglar sig i våra kommuners dystra balansräkningar. Vi har bara ett äpple kvar till pensionen, och det ska delas med Hassan, vi kommer inte samtidigt kunna lägga undan tillräckligt till våra barns skolgång – kommunerna drar just nu in i redan otillräckliga skolbudgetar. Under det att vi alltså nu börjar betala på den skuldrullning som skett, fortsätter åtagandena för Hassan att ackumulera än högre skulder. Hans söner vill ju ha ett nytt äpple imorgon. Liksom Pers. Ovanpå detta så fortsätter anhörigströmmen, vars kostnader vi inte har med i kommunkalkylerna, kommunerna vågar inte ens räkna på den saken, inte på något realistiskt sätt. Ni vet de muslimska kvinnorna, som de ‘ensamkommande’ nu vill ha hit för att stå vid spisen och föda deras barn. Det handlar om en grupp vi kommer ha mycket svårt att övertyga om att lära sig svenska – vad ska de med sådana kunskaper till, när det inte är ett krav för att få socialbidrag? Många är analfabeter med så gott som noll utbildning, som vi ändå lär kasta dyra utbildningsinsatser på, innan vi (= de naiva) ger upp eller då pengarna är slut (gissa vilket som kommer först) och man accepterar att de kommer stå kvar vid spisen oavsett om de så blivit uppgraderade till pol.mag. Men de flesta kommer förstås inte lära sig någonting; med nära noll intresse och förmåga att finna utkomst i världens mest utbildningskrävande arbetsliv – det svenska. En sak är klar: många flera äpplen kommer att behövas. Men det blir inte många fler som plockar.
Kommunsektorns lånevolymer har redan exploderat. Men vi hör inte smällen, pga den negativa räntan.
Kommunsektorn har ökat sina skulder med 300 miljarder på 10 år. Det är ca 75.000:- per heltidsarbetande.
Här ska vi nu inte göra en prognos. Dystopin får lätt så förfärande drag att den blir hart när omöjlig att tro på. Beskrivningen av den punkt vi nu står på är illavarslande nog. Där vi alltså ‘bara’ har ett decenniums eller så av kvardröjande skulder att ta hand om. Skulder som har vuxit trots obruten högkonjunktur i världen, negativ statslåneränta och ett valutadopat näringsliv. På ett drygt decennium har kommunsektorns lån närapå fördubblats och uppgår nu till 14% av BNP. Och ökningen är sedan 2016 exponentiellt tilltagande, trots ‘invandringsstoppet’ 2015. Det här beror främst på just gamla ackumulerade problem. Kommunerna tvingas till stora eftersläpande investeringar, över 50% i fastigheter och bostäder. Dessa bokförs som tillgångar, men de har sitt värde bara pga den bidragsstöttade ekonomi man själva skapat: bostäder för nytillkomna som får hyran betald med bostadsbidrag och försörjningsstöd; skolor, vårdcentraler och äldreboenden för att ta hand om de nytillkomnas krämpor, barn och våra – men även deras – äldre. Ingenting som behövs i Japan direkt. Pengar man där istället satsat på att utbilda och avlöna inte minst den egna vårdsektorn med. År 2030 räknar man i Japan med att alla äldre har en personlig assistent fullproppad med artificiell intelligens. Och utrustad med en garanterat sympatisk personlighet och ett minne som aldrig glömmer bort när du ska ta din medicin eller att låsa dörren, så att eventuella kriminella inte tar sig in i ditt hem, vilket inte alla i den svenska hemtjänsten är så duktiga på. De nytillkomna är som bekant överrepresenterade där, för att kommunerna ser detta jobb som det absolut minst viktiga och sämst avlönade. Somliga är motiverade och bra, andra är det faktiskt inte alls. Många förstår knappt svenska. Jag tror vi är flera som skulle föredra den japanska modellen.
Trots deras antal i äldreomsorg och som vårdbiträden på sjukhusen, så är de nytillkomna nettobidragstagare även inom vårdsektorn, eftersom de som grupp är mycket mer vårdintensiva än svenskarna, vilket inte är att undra på med tanke på att många av dem levt helt utan den typen av service innan de kom hit. Om detta har Tino Sanandaji svart på vitt i sin bok Massutmaning för den som vill fördjupa sig. Och enligt Rebecca Weidmo Uvell är även äldreomsorgsstödet ett slukhål. Där garanteras de nytillkomna pensioner som bara skiljer någon hundralapp från svenska garantipensioner. Här kommer vi se en kraftig tillväxt av utbetalningar, för även de nytillkomna blir ju äldre. Till dess – hur mycket äldreboenden byggs det egentligen? Så lite som möjligt. Alla kommuner är nämligen smärtsamt medvetna om att det kostar mer att ta hand om de gamla på det viset, så man gör allt för att få dem att bo kvar där de bor. Och även de unga bor kvar hemma, de är i de flesta kommuner utan förtur i bostadskön. Nej, visst byggs det och kostar multum gör det, men de nya bostäderna kommer inte vår inhemska befolkning till del. När så sker så är hyrorna och priserna dessutom upptrissade på ett sätt de aldrig hade varit om byggsektorn inte haft så mycket mer att stå i.
Vad ska svenska folket med alla fastigheter till? Många skulle nog hellre välja en rejäl lön till sköterskor och poliser så att vården och tryggheten blir bättre. Och bostäderna, har vi sett minskade bostadsköer, någon?
Ny infrastruktur är naturligtvis också nödvändig i ett Sverige där befolkningen ökar så snabbt. Också den släpar, pga samma överhettade byggsektor. Kvar ‘att göra’ när vi rensat för investeringar som i sin huvudsak är anknutna till massimmigrationen, är en skvätt på några procent som man av nöden är tvungna att satsa på; sedan länge eftersatt underhåll av vatten- och avloppsledningar. VA-näten är – eftersom de inte syns – ännu mer än järnvägsspår och vägnät ett enda stort lappa och laga. Det kommer de fortsätta vara även efter årets dosör.
Det här är alltså vad kommunerna måste ha pengar till. Om man får tro DN. Men det är ju bara halva sanningen. ‘Investeringarna’ syns ju inte i resultaträkningen. Inte förrän efter ett par decennier, då man lär bli tvungna att skriva av värdena, precis som man till slut blev tvungna att göra med miljonprogrammen. Nej, resten av de besvärliga åtagandena hittar vi i resultaträkningen, sådant som kostnadsförs direkt. Men när DN gör sin beskrivning så är det förstås utan att plocka fram rubriker på kostnadsposterna, till allmän beskådan. Därmed slipper man att nämna försörjningsstöden. Som ökat kraftigt de senaste två åren och beräknas fördubblas fram till 2026 enligt Sydsvenskan. Att få fram rådata på detta är dock inte lätt. SCB och Socialstyrelsen har ju precis som alla andra myndigheter fått order om (eller självmant tagit på sig) att inte i onödan göra det lätt för kritikerna att hitta systemfelen. Nästan komiskt att de senaste tabellerna i SCB är från 2011! Ska man verkligen kunna plocka fram privatpersoners tax.värden och bilägande, men inte hur mycket socialbidragen är i offentliga databaser? Reda siffror om mer aktuella förhållanden lämnas i alla fall inte där jag letar och Socialstyrelsen visar grafer i fasta priser, troligen för att få det att ‘se bättre ut’. Att 11,2 miljarder för 2018 skulle vara en totalsiffra kan jag därför inte direkt läsa ut. Det finns säkert fler poster, men detta är illa nog, för till dessa tillkommer nu undan för undan de etableringsstöd som staten betalar ut till flyktingarna, men bara i två år. Ingenting tyder på att kostnaderna för de nytillkomna minskar nämnvärt under de följande 6-8 åren de befunnit sig i Sverige, och mycket talar för att stödberoendet i de flesta fallen är livsvarigt för dem som senast kommit hit. Försörjningsstödet, som redan nu till ca 2/3 går till de nytillkomna, håller därmed gradvis på att inkludera etableringsstödet. Ett fyra gånger så stort belopp.
Efter 2011 har vi en nästan dubbelt så hög nyanställningstakt i kommunerna som i det privata näringslivet. Vad kan det bero på?
Att socialbidragen (enligt korrekt pk-prosa = försörjningsstödet, biståndet) kommer öka kraftigt, som Sydsvenskan förutspår, är därför ingen gissning utan närmast en matematiskt nödvändighet, särskilt eftersom vi nu är på väg in i en lågkonjunktur. Och när 110 kommuner går med underskott och fyra av fem kommuner måste skära ned så är det något ännu viktigare, som kommun- och myndighetsaktivisterna talar tyst om: alla snällanställda Hassan, som inte gör någon särskild nytta för någon på sin post. Syftet med arrangemanget har dels varit att frisera arbetslöshetsstatistiken och få de formella flyktingkostnaderna att se mindre provocerande ut; dels förhoppningar om att minska risken för att Hassan ska bli kriminell, så länge som man håller honom med en fast arbetstid, något pyssel att sysselsätta sig med under dagarna och gratis lön. Om inte staten tar över betalningsansvaret i någon form av en liknande täckmantel (= ‘garantijobb’ där även socialavgifterna ingår), så lär vi få se betydligt fler uppsägningar av snällanställda – och socialbidragen kommer då öka kraftigt, det är ett direkt kommunicerande kärl.
Kommuninvest, banken som kommunerna äger.
Slutligen: Var får kommunerna sina lån ifrån? Svaret är inte bankerna. Dessa har minskat sin andel av utlåningen till sektorn från 30% till 15%, hit har alltså kommunerna tvingats amortera. Det antyder att svenska banker dragit öronen åt sig och att risken i förhållande till avkastningen inte håller för sund kreditgivning. De minskade banklånen och lite till har man täckt av via direkt obligationsutgivning, d v s risker som banksektorn inte ska behöva bry sig om enligt Basel 3:s kapitaltäckningskrav – men som givetvis ändå ökar systemriskerna. Bulken av sektorns nya lån kommer dock från Kommuninvest, som 271 av kommunerna äger själva tillsammans. Här har på fem år krediterna ökat med 130 mdr! Kommuninvest står numera för 54% av sektorns totala utlåning. I detta ligger förstås en präktig varningssignal. Det är knappast en slump att Kommuninvest startade upp just i Örebro, det län där skulden per invånare är högst i Sverige. Kommuninvests konstruktion påminner i grunden om subprimelånen i USA som ledde fram till den stora finansbubblan: genom sammanläggning av många små sämre kredittagare och ett ‘hokus pokus!’ får man AAA-ratings av de stora kreditinstituten, och eftersom det inte finns några kapitalkrav på kommunlånen så behöver Kommuninvest teoretiskt inte ha något eget kapital alls. Trots att man lånar ut när andra drar in krediterna.
Den mest intressanta är förstås räntan. Ett enda litet diagram för denna har Kommuninvest kostat på sig i sin fylliga rapport om kommunernas låneskuld (samtidigt som man slösar två hela sidor på jippot med ‘gröna obligationer’). Jag avläser nivån till 1,2% i kvartal 2, 2019. Det finns även lån man betalar ränta för att få ge till sina ägare, om den kostnaden är inräknad här eller inte är osagt. På aktuell lånestock betyder 1,2% i runda slängar 8 mdr. Eftersom räntan har gått ned kontinuerligt har sektorns räntekostnader inte ökat, trots den snabba skuldökningen, tvärtom har de minskat sedan 2015 med 2 mdr. Så vem vill inte låna mer under sådana förhållanden? Låt oss gissa att låneskulden om tre år är 700 mdr (lågt räknat). Ponera att skenande socialbidragskostnader då föranleder ratinginstituten att sänka sina kreditbetyg och att räntan därmed stiger till 3%. Då blir kommunernas räntekostnad 21 mdr istället för 8. Det skulle ofelbart leda till att många kommuner får betalningsproblem, för situationen kommer vara ännu tajtare då än idag, det vet vi redan.
Kommunerna har pressat sin bank att sluta ta hänsyn till framtida kreditförluster i sin räntesättning. Ur årsredovisningen 2018, s. 4.
Det behöver inte vara så många som drabbas, i teorin kan det räcka med en enda. Eftersom Kommuninvest har ett solidariskt betalningsansvar mellan ägarna, så betyder det att alla 271 medlemskommuner omedelbart riskerar att dras med i likvidetskrisen. Om staten skulle tvingas gå in och stötta så påverkas även statens kreditbetyg och då får vi avsevärt högre räntekostnader även på statsskulden. En räntehöjning på två procentenheter är ett stresstest som bankerna anser att varje bolånetagare ska klara, men det är lätt att förstå att kommunerna inte avkrävs detsamma, de äger ju banken som lånar ut pengarna – det garanterar snäll kreditbedömning. Ja, för ett år sedan beslutade man även att sänka räntorna, genom att inte ta höjd för eventuella framtida kreditförluster.
Så där brukar det se ut just när konjunkturen är på topp, liksom tuppkammen både på banken och hos de mest belånade. Just innan det bär iväg nedåt. Men i det här fallet tror jag passusen säger mer om hur pressade marginalerna är på kommunerna. Redan.
Kommunalrådet Louise Erixon (SD) i Sölvesborg vägrar att ta emot flyktingar. Det handlar om det kommunala självstyret, som är en fiktion, när kommuner tvingas ta emot flyktingar trots att man varken vill eller har råd. * Och om Filipstad och de andra drygt 100 kommunerna som redan sprängt sina ramar i sin iver att skaffa kortsiktiga bidragspengar och framstå som godast i världen och som nu inte har råd med en enda flykting till – eller ens hälften av dem de redan tagit emot – om de skulle våga göra samma sak som Sölvesborg, istället för att gnälla om hur synd det är om dem, då vågar jag gissa att det skulle ta skruv ordentligt. Sanningen är att det skulle ge högerflygeln inom regeringen en välbehövlig hjälp att säga nej. Men de flesta av dessa kommuner är ju sossestyrda och förlitar sig på att regeringen istället pekar fingret mot de kommuner som fortfarande har pengar över, därför att de skött sig och inte valt att ta emot fler än de måste. Så vi måste vänta tills i stort sett alla kommuner belånat upp sig maximalt och fått slut på pengar? Suicidalt. Givetvis finns det mer som bryter mot självbestämmandet, inte minst den kommunala skatteutjämningssystemet. Fler kommuner borde utmana staten genom att gå till domstol. Enligt en ‘expert’ så skulle ‘en princip kan inte slå ut lagstiftning’. Så olagligheten i en lag skulle alltså per se aldrig kunna existera? Jag antar att detta var ett sätt att föregå tingsrättsbeslutet och få dem att ‘döma rätt’. Det är sannerligen dags att Sverige får en författningsdomstol på riktigt.
Det har vänt nu. Vi är inne i fas TVÅ. Den som innebär att förnekelsen släppt och krisinsikten kommit. Inte överallt förstås. Men i frontlinjen, Sveriges 100 fattigaste kommuner. Det kan låta bra. Men det är det förstås inte. Krisinsikten beror på att krisen är både verklig och oundviklig. Men insikten, när den når de ständiga förnekarna, är förstås varken total eller det minsta självrannsakande. * Över 100 kommuner i Sverige står idag inför faktum, ett folkbyte från skattebetalande, arbetsföra svenskar till bidragstagande outbildade människor från Mellersta östern, Somalia och Afghanistan. Människor som vi till stora delar måste acceptera kommer kvarstå utanför arbetskraften i resten av sina liv. Med den obefintliga betalningsförmåga dessa människor genererar som grupp så är de kommuner de hamnat i ofrånkomligt döende delar av det som fram till nu kallats för Välfärdssverige. Skulle bidragen från resten av Sverige strypas så skulle dessa kommuner omedelbart hamna i en u-landssituation som påminner om de fattigaste delarna av Afrika. * De drygt 100 kommunerna är därför bortom all räddning. Folkbytet är irreversibelt. Det handlar om en ny befolkning som redan nått 40% eller mer, när andra generationen (och tredje) inkluderas, och där nativiteten bland de bidragsberoende är tre, medan den i den infödda svenska delen är långt under ett. Det sistnämnda beror på att arbetsföra människor i produktiv ålder i rask takt flyttar ut. En utveckling som accelererar och blir självgenererande. Inom tio-femton år så kommer de flesta av dessa kommuner i princip endast ha kvar sin äldre svenska befolkning. * Den svenska samhällskroppen har alltså drabbats av leukemi. Den är dock ännu inte säkert dödlig. Men Riksdagen har ett beslut att fatta: hur stora delar av vår hud och kroppsdelar måste skäras bort? * Som demonstrationerna i Bengtsfors visar så är den spontana reaktionen ilska över neddragningar inom välfärden. Skolan förstås. Sjukvården. Att demonstrera mot våld och kriminalitet är fortfarande lite tabu. Och att peka ut de nytillkomna – eller dem som tagit hit dem – det är det ingen som gör. Demonstranterna är nämligen i de flesta fall djupt medansvariga. Man har röstat för det här. Och man vill bevara sitt, som man ser det, “ansvarstagande och empatiska ställningstagande”. Samvetsömma som man är.* Därför är det självklart för alla i tåget att skylla på de ’rika’. Nej inte rika privatpersoner, utan rika kommuner. Detta är det narrativ som nu ska tröskas. Om och om igen. De elaka rika kommunerna runt storstäderna som skickat sina bidragstagande flyktingar till de oskyldiga små fattigkusinerna på landet. När Expressens långa reportage är nästan slut, så har det vevats säkert fem, sex gånger: budskapet om att man orättvist utsätts för social dumping. Först då kommer det: läraren som försynt påpekar att alla visste att statens bidrag bara skulle räcka i två år. * De där pengarna som ledde till Klondikestämning i Härnösand och Hässleholm. Resten av livstidsbidragstagarnas försörjning skulle ju ni själva stå för. Eller trodde ni verkligen på att de skulle gå från tärande till närande direkt? Gick ni på er egen retorik? Nu vill man låtsas som att det kommer ta ‘lite längre tid’. Men sanningen är ju att det i de flesta fall handlar om livstid. * I Uppdrag Gransknings reportage om Filipstad var det samma tycka-synd-om-stämning som trummades ihop: kommunens eget ansvar var noll och intet. Liksom invånarnas, som i 18 år röstat S – och fortsatt att göra det. Socialbidragsbudgeten som skenat till mångdubbla belopp betalas redan som det är med kommunala skatteutjämningspengar – liksom de snällanställda kvinnorna i slöja som satts att lära ut svenska värderingar till ännu mer nyligen tillkomna. Och integrationsansvarig erkänner: det bästa med detta är att alla fattat nu. Detta är vad vi får leva med. * Den som inbillar sig att det kommer räcka att skära i skolan några miljoner, tar grundligt fel. Dessa samhällen och bygder har fattat beslut som innebär att man dödat sig själva. Och även om vi satsar miljarder kommer de att fullfölja sin självvalda folkbytesmetamorfos. Men receptet enligt de ansvariga (regering, såväl som på kommunnivå) är nu att vi andra ändå måste ta konsekvenserna av deras harakiri. Det är vi som ska betala, så att detta kan fortgå. Folkbytta eller inte, städer och orter ska ges livsuppehållande andning till priset av mångmiljardbelopp, trots att vi redan nu kan säga att de aldrig kommer kunna räddas. * Dessa mångmiljardbelopp är blodet i Sveriges övriga samhällskropp, det man vill är bokstavligen att det tappas på golvet till ingen nytta alls. För den som tror att åderlåtning med iglar är en fungerande vårdform så kanske det här låter bra. För alla andra måste det stå klart att varje försök att rädda de redan dödsdömda delarna av Sverige innebär att vi också dödar de delar som fortfarande går att räddas, även om även de är allt annat än friska. Och vars skuld i det som skett faktiskt är lika liten. * Så vad kan vi då göra? Jag raljerade i min förra krönika om Filipstad om att de som röstat borde stanna kvar. Det kommer de dock inte göra om vi inte tvingar dem. Så vad vi kan enklast göra är att låta folkbytet fortgå. Sätta en gräns: dessa kan räddas, dessa inte. Sätta krav och kontroller på dem som ligger över ribban. De som är bortom all räddning får däremot en särskild status, som tvångsförvaltade territorier av staten. Från sådana ska man inte kunna flytta till det ännu levande Sverige utan att kunna ordna med egen försörjning. Leukemin får nämligen under inga omständigheter sprida sig. * Om man däremot önskar återvända till ett ursprungsland, så ska vi ge ett flyttbidrag förstås. Om något sekel kanske svenska nybyggare åter kan ta dessa bygder i anspråk i så fall. Hoppas bara att läxan då är lärd.
Magnus StenlundSunt Förnuft https://www.expressen.se/gt/qs/nodropet-fran-kriskommunerna/ https://www.svtplay.se/video/23447398/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-larmet-fran-filipstad
I korthet: UG förmedlar ett tvetungat budskap om Filipstad. Man erkänner äntligen katastrofens omfattning. De som kommer hit är till 80% arbetslösa och de kommer fortsätta vara det livet ut. Det är det som är bra, som kommunens integrationsansvarige säger, att vi vet. Men man vill lösa detta med statliga pengar. D v s andra kommuner ska betala kalaset, samtidigt som de s-röstande svenskarna, som i slutänden är ansvariga för det här, flyttar från kommunen. * Folkombyte. Så politiskt inkorrekt kan man idag uttrycka sig i SVT Uppdrag Granskning. Men inte mer: ”Om det är bra eller dåligt får man väl tycka vad man vill om, det beror väl på hur man är lagd”, tillägger Jim Frölander, kommunens integrationsansvarige snabbt. Trots att ingenting som sägs i programmet objektivt kan beskrivas som det minsta bra. Alla infödda som kan lämnar kommunen. Kvar blir livstidsbidragstagare. ”Man måste vara realist”, säger Jim: ”Det finns många som riskerar livstids utanförskap.” * Utanför arbetsmarknaden alltså. Det är var han menar. Varför? Kommunens arbetsgivare skriker ju efter arbetskraft! Jo, men det är ”ingen som vill ha ’till exempel’ outbildade analfabeter”, säger man på Arbetsförmedlingen, ”Som dessutom inte kan svenska”. Nej, och varför kan man inte det då? En man i 40-årsåldern med två års skola bakom sig, som hemmavid odlade vete och var fotbollstränare svarar på arabiska. Han tycks inte ha känt motivation att lära sig. Tro det, man har blivit lovad försörjning, ingen har krävt något i gengäld. * En nystartad kvinnoförening håller åttaveckorskurser med de nytillkomna om svenska värderingar. Alla kursledare bär slöja och är själva muslimer, pratar hyfsad svenska, men med kraftig brytning. De män som kommer gillar inte jämlikhet och våld mot kvinnor är något kontroversiellt, säger de. Pengarna man får i handen har man aldrig funderat direkt på var de kommer ifrån. Men de kvinnliga lärarna intygar att ’utbildningen’ fungerar bra, när man är klar har man fått i sig allt som behövs, och vet att pengarna kommer från skatt som andra – svenskarna – betalar. * Men arbetslösheten då? Den är 4% för svenskarna i Filipstad. 80% för dem födda utanför Europa. D v s Syrien, Irak, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Och detta i en högkonjunktur, företag och kommun skriker efter arbetskraft. Vi som är mer informerade vet ju dessutom att alla kommuner snällanställer så många de kan. Sådana som kvinnoföreningens medlemmar. De räknas inte som arbetslösa om de får en timma betald per vecka. Man kanske istället borde räkna dem som sysselsatta först när de kan försörja sig själva och betala skatt? Som UG konstaterar: det svenska välfärdssamhället bygger på ett kontrakt: vi försörjs våra första 20 år för att vi ska bli samhällsnyttiga. Sedan blir vi försörjare. Innan vi blir för gamla. Då ska andra försörja oss. Den modellen håller på att rasa samman. * Jim igen: ”antingen har vi fått hit världens sämsta somalier, eller så gör vi nåt fel.” Han skyndar sig att förklara att det är det sistnämnda som är svaret, men kan under programmet inte ge ett enda stöd för att det inte är det förstnämnda. Han förklarar att de nytillkomna ’inte är så mobila’. Medan svenskarna kan tänka sig att pendla 10 mil, så vägrar t ex Åstorps invandrare att ta bussen 20 minuter in till Helsingborg. Varför? ”Ja, det är en bra fråga.” Borde man inte ställa krav? ”Jo, men då kommer ju barnen i kläm. Ingen kan ju låta dem drabbas för att deras föräldrar inte gör det vi vill att de ska göra.” * Hamid, kirurgen från Aleppo, har suttit overksam i fem år. Hans fru är sjuksköterska. Ändå söker hon inte jobbet, när kommunen söker sådana för 50.000:-/månaden. Varför? Hamid påstår att det är AF som säger till honom att sitta still. UG antyder att det är svårt att få sina behörigheter bekräftade. Men i fem år? Jim hävdar att det ändå har blivit bättre på dessa fem år. Vad då? Då blir det krångligt, Jim har till slut bara ett svar: ”Folk har insett att det här inte är något som kommer försvinna, att vi måste förhålla oss till detta.” Och vad man måste förhålla sig till är socialbidrag som har tredubblats, och som nästa år beräknas passera 30 miljoner. Dessa pengar ska tas från något annat. ‘Det kan bli så att någon grupp kommer uppleva att det här är fel.’ * UG är skickliga att berätta – två narrativ samtidigt. För oss som dagligen får i oss nyheter på nätet om hur illa det står till är ju egentligen ingenting av det som sägs i programmet något annat än en enda lång plågsam bekräftelse. Och vi läser klart meningarna som vi själva tolkar dem. De som kommit hit är ekonomiska lycksökare och de har lovats evig försörjning. Nu har de upplysts – av kvinnor med slöja – att de inte får slå sina kvinnor i Sverige och att det är svenskarna som betalar deras socialbidrag. Men de vägrar pendla 20 minuter och de söker inte ens jobb de är utbildade för. För oss känns det uppenbart att de inte har rubbats en millimeter i sin inställning. * Men för den politiskt korrekta delen av svenska folket, som troligtvis byter kanal när UG sänder, men som om de skulle slötitta ett tag för att de inte når fjärren – de får sig ett annat narrativ till livs: Filipstad, med Gruvenberg (S), kommunalråd sedan 18 år, hörde till de kommuner som tog sitt ansvar och hjälpte människor i svår nöd. Nu är pengarna slut och staten måste hjälpa dem. Det krävs främst pengar till utbildning. Då kommer allt bli bra. Och de äldre som inte får utbildning – dem är det synd om. * Regeringens minister Shekarabi (S) får svara på frågor efteråt och han är 100% inne på att ge Filipstad och ett 30-tal andra S-styrda katastrofkommuner de pengar som behövs för att upprätthålla livgivande andning. Det låter säkert jättebra för dem som har det narrativet i huvudet. Shekarabi låter t o m förstå att man kommer ställa utbildningskrav på de nytillkomna. Allt inbakat i fluffiga bidragssprängda repliker. Med krav menas dock i (S) mun inga sanktioner, som t ex minskade bidrag. Det sistnämnda är man noga med att påpeka – på arabiska – för sina väljare i utvalda bostadsområden. Men inte i intervjun, för frågan ställs inte. * UG väljer ju att inte ställa några av de svåra frågorna. Varför vi ska ge mer pengar till utbildning, när de inte tagit till sig mer av den de redan fått? De av dem som velat har ju lärt sig svenska. De som velat har använt sina nyförvärvade kunskaper, de har fått jobb, t o m inom den privata sektorn (subventionerade eller ej, det får vi inte veta dock). Och när Jim säger att det är de unga vi måste satsa på, varför blir inte motfrågan hur meningsfullt det är, när 90% av dem inte klarar gymnasiet ens efter omstart?* Och varför höjer då kommunen inte skatten? Va? Vill de s-röstande inte stanna kvar då? Varför inte det? Man röstade ju för det här? Och vilka välfärdsuppgifter är det som kommunen måste spara in 30 miljoner på? Det kan väl inte vara så farligt, man röstade ju för det? Förstod man inte? Men det gjorde ju de som röstade SD. Var det verkligen så svårt? * De infödda som intervjuas säger att de gillar Filipstad. De tar inte ett ont ord i munnen om de nytillkomna. Frågan till er är om ni röstade för detta, varför stannar ni då inte kvar? Varför jublar ni inte om kommunen höjer skatten? Kommer ni fortsätta rösta S när ni flyttat? Alex Schuman, ’bygdens son’ som kommer tillbaka till morfars författarhem och finner det omgjort till en moské. ”Det var bland det starkaste jag varit med om!”, säger han: ”Det var fint.” Ska vi verkligen tro på det, Schuman? Min fråga: Ni som gillar förändringen, varför tar ni inte själva ansvar för den? Varför låtsas ni som om allt det här är vad ni drömde om, men flyttar därifrån? * Och du, min kära kommunalpamp Gruvenberg. Visste du inte om att det bara var 2 år ni fick statliga bidrag? Vem kommer pengarna tas från tror du, när staten börjar stötta ditt vanskötta Filipstad och andra kommuner som helt spårat ur? Varför gjorde inte alla kommuner som Filipstad? Menar man att de gjorde fel och alltså ska straffas nu? Och du herr Shekarabi, ska staten alltså höja den skatt som Filipstad inte vill eller kan höja? Hur många fler kommuner står på tur? Och hur mycket bättre ska inte det här bli nu när man godkänt anhöriginvandringslagen? Vem ska rädda Sverige när de som kan jobba börjar flytta utomlands? Exitskatt? * Vad Shekarabi ägnar sig åt är vad man på banken kallar för våningskrediter. Som att belåna varje lägenhet i ett hus till 80% och sedan belåna bostadsföreningen som äger det till 80% den med. Det blir 160%. Så gjorde man ibland vid förra finanskrisen och de BRF:erna gick i konkurs. Ägarna till lägenheterna blev hyrestagare, deras förmögenhet var borta, men lånen har de kvar. Troligen än idag. * Nu har regeringen tryckt på den svenska arbetande befolkningen dessa livstidsbeneficierer och skattetrycket är maxat. Men även kommunerna som ska betala ut gratisförsörjningen har maxat sina resurser, trots att staten (skattebetalarna) betalat i två år för varenda en av dem. Nu återstår resten av avbetalningsplanen, den fram till pension (och efter). Och den ska kommunen (Filipstads skattebetalare) betala. Men höjer kommunen skatten för mycket – d v s så mycket som krävs – så flyttar även de lojalt S-röstande ut. * Därför ska pengarna tas från andra kommuner (andra skattebetalare) som inte ville ha det här, som skött sig och minimerat intaget av flyktingar. Det är regeringens politik. Tyvärr är det också en agenda som för många som ser UG också får godkänt. De rätta frågorna saknades. * Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.svtplay.se/video/23447398/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-larmet-fran-filipstad Button text
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/desprata-laget-i-filipstad-efter-flyktingkrisen-inrikesfodda-lamnar-kommunen fbclid=IwAR3AczEHWssru__fmUstm_Mgoes0Lx9_je4POF0CLgrhOc1epCmfnpMOIK0 Button text
Var klar över detta: oavsett var du bor så kommer du nu, om Löfven får som han vill, få betala även fullt ut för de kommuner som övertrumfat varandra i att ta in flyktingar, för att kortsiktigt fylla kommunkassan och för att få spela godhetsapostel bland partikamraterna (S), (Mp), (C), (V), (L). Och några till.
Det kommunala utjämningssystemet (KUS) har totalt undergrävt den kommunala självständigheten. Det var Göran Persson som åstadkom detta, han ville ha pengar att leka med och kalla sina, när han strödde dem över klienter av alla de slag. Systemet har perverterat totalt. Det kallas idag inte rättvist av någon, för de som får vill ständigt ha mer och de som ‘ger’ gör det banne mig inte frivilligt. * Det är ett slags dubbelbeskattningssystem. Som boende i Solna får du betala för ishallar i Norrbotten. Och har du i din kommun röstat för att få hit så få flyktingar som möjligt så tvingas du ändå vara med och betala för partyt i Malmö, där alla är välkomna. Det är de just därför att dem som bjuder in kan göra det på din bekostnad. * Det värsta med KUS är just att det tar bort så gott som alla incitament för kommunerna att effektivisera sin förvaltning. Istället är det tvärtom: ju mer klantigheter du hittar på som sätter dig och dina kommunväljare alltmer inklibbade i klistret, desto mer belöning får du av staten. * Och det Löfvens stat alldeles särskilt har belönat kommunerna för är om de tar emot flyktingar. Inte nog med det: man får också pengar via KUS för varje ny kommuninnevånare. Det finns bara en liten hake: statens pengar betalas bara under 2 år. Sedan hjälper ingen retorik i världen. Inte ens bokföringstrixet att anställa outbildade att göra onödiga jobb. * När pyramidspelet med den tvååriga statliga garantin för nytillkomna inte funkar längre, så är det här lösningen som Löfven erbjuder. Annars skulle Bengtsfors, Malmö m fl ställa in betalningarna. Löfven kan inte ta detta över statsbudgeten, då skulle ratinginstituten inse hur lite budgetrestriktionen betyder i praktiken = slutlånat, för både stat och kommun. Och då kan man ju inte fortsätta den pågående importen. Vilket är överordnat allt annat, utom det lika heliga klimatet. * Pyramidspelet består i att importera ‘tvåårsbidrag’ för nytillkomna som ger kommunen sköna plus både i form av ryggdunkar från det mångkulturella etablissemanget och i form av reda pengar – men bara i 24 månader. Enligt retoriken ska dessa sen betala tillbaka till det svenska samhället. * Den länge väl dolda hemligheten är ju att de inte gör det. Då måste man importera mer 2-årsbidrag för att täcka kostnaden. Men dessa faller ju lika illa ut även de. Och för att dölja hur illa det är så ‘snällanställer’ man. Då ser det ju bra ut! Utom i produktivitets- och tillväxtstatistiken, som Klas Eklund påpekade i sin debattartikel (utan att nämna snällanställningar förstås, god sosse som han är). * Kommuner som har gjort så här borde naturligtvis få stå sitt kast. Liksom deras sannolikt duperade väljare. Man borde ju inte få vara hur dum som helst utan konsekvenser. Men, jodå, säger Löfven! Nu ska (ännu mera) pengar tas från de kommuner som fortfarande fungerar. Ända tills de inte gör det. Löfven kallar det solidaritet. Andra skulle kalla det stöld. Och dumhet som tangerar självmord. * Ska bli intressant att se vad som händer sen. När även de skötsamma får slut på pengar alltså. * Magnus StenlundSunt Förnuft https://www.dn.se/ledare/erik-helmerson-det-ar-inte-stockholmarnas-fel-om-det-gar-daligt-for-landet/
Eftersom bara 1% av de ensamkommande går ut gymnasiet på utsatt tid och eftersom man i Sverige – minst – behöver gymnasiebehörighet för att få ett konkurrensutsatt jobb, så är det lätt att räkna ut att de kommunanställda nytillkomna i själva verket till allra största delen är en ren belastning. En belastning som det nu finns siffror på, inte utgör någon marginell kostnad i kommunernas budgetar. Tvärtom är detta huvudposten. Om fem år räknar Johan Wilson med att den kommer motsvara mer än en tredjedel även i rika Danderyd. En kommun vi kan förutsätta hör till topp-tio-bäst i klassen.
Johan Wilson i Danderyd har privat dragit igång ett initiativ: Arbetsgruppen för kommunalt självbestämmande ägnad att sätta blåslampa på den kommunala hanteringen av nytillkomna. Han har gjort en utredning avseende Danderyd som naturligtvis borde ha gjorts av kommunen själv, eller av dess revisorer. Kanske har så möjligen också skett, men att resultatet avskräcker så mycket att man lagt en död hand över den.
Resultatet är nämligen att med en anhöriginvandring på 3:1 så kommer de kommunala flyktingkostnaderna om fem år utgöra mer än en tredjedel av hela kommunbudgeten. Redan idag är kostnaderna så stora att de trängt undan annan välfärd – trots den stora skattehöjningen och trots försäljning av kommunalägd mark.
*
Det som sker i Danderyd är tyvärr ingen engångshändelse. Det är snarare en regel. Och det verkligt skrämmande är att nästan inga kommuner i Sverige har ett bättre utgångsläge än Danderyd har – de flesta av landets 290 kommuner kan vi utgå ifrån har det ännu mycket värre.
*
Tack vare det absurda kommunala skatteutjämningssystemet så kan de kommuner som har det allra sämst bara fortsätta samma strategi: nämligen att ta emot så många nyanlända de kan och därmed statligt bidrag under två år. På detta sätt bygger man ett pyramidspel som bara går att underhålla med ökad mottagning varje år – eftersom de vars bidrag hunnit löpa ut ackumulerat blir fler och fler – och kostar desto mer.
*
Så hade det ju inte varit om de nytillkomna blivit de kassakor somliga vill fortsätta att inbilla sig att de är. Men – surprise surprise – de bidrar inte alls, utan kostar. Mycket. Enligt Wilsons enkla beräkningar avseende kassaflöde handlar det om en halv miljon per person. Och det sätt som Malmö överlever på är att kostnaderna för dessa övervältras på kommuner som lyckas hålla ekonomin i balans. Eftersom Malmö – och en rad andra, fler och fler, främst mindre kommuner i inlandet, men också andra, som Hässleholm och Kristianstad – bedriver Ebberöds bank rakt in i bankrutten, så kommer ofelbart alla kommuner till slut hamna där till slut.
*
Dock först efter nedmontering av välfärd, som försämras och/eller privatiseras, skattehöjningar och ytterligare lån. Med nollränta så märks inte den enorma kommunala skuldökningen i budgeterna. Men, som Wilson ger exempel på, så räcker 0,1% låneräntehöjning för att kommunsektorn ska drabbas av 600 mkr ökade årliga kostnader. Med en modest 3% ränta så skulle sektorn alltså få punga ut med 18 nya miljarder årligen bara i ränta – vid dagens lånevolym.
*
Så vad är regeringens strategi för att möta detta? Ingen alls, för man har ju inte räknat ut det här, officiellt. Men på kammaren sitter man och filar på nya förändringar i det groteska kommunalskatteutjämningssystemet. Förändringar som avser ge ännu mer till misskötsamma bankruttfall, som Malmö, och ta ännu mer från dem som sköter sig. Österåker, med Sveriges just nu lägsta skatt, ska alltså drabbas, inte för att man är en så oerhört rik kommun, utan för att man gör sitt jobb.
*
Det är sann sossepolitik det. Men den kommer ju inte kunna pågå särskilt länge till. För då är alla i konkurs.
