Kategori: rättssamhället

Publicerad av — Lämna en kommentar

Polisen har blivit en tombolamyndighet – man måste välja mellan vilka grova brott som ska utredas

Gängbrottslighet, våldtäkter och gränsbevakning är självklara områden för polisen att hantera, inte prioritera mellan. Inte heller känns det mer rimligt när grova brott som överfallsvåldtäkter läggs ned en masse i brist på resurser, när vi samtidigt vet att polisen ska lägga 1000-tals utredningstimmar på att hantera anmälningar om näthat. Eller för den delen påstådda metoo-övergrepp begångna i anmälarens huvud för tjugo år sedan. Allt det där och hastighetsöverträdelser är tydligen också ’prio’ och ’coolt’ att syssla med.

Men det är alltså inte våldtäkter begångna på allmän plats i närtid. Möjligen beroende på att vi med lite fler gripanden skulle få en statistik som vederlägger BRÅ:s bagatelliseringar avseende de nytillkomnas skyhöga överrepresentation bland gärningsmännen. När ska detta bli ‘prio’? Sannolikt inte förrän polisledningens, justitierådens och riksdagsledamöternas egna döttrar drabbas. Det är nämligen först då verkligheten blir konkret.
*
I förrgår överfölls en nära vän till mig i fullt dagsljus av fem unga mörkt mörkhyade unga män, afrikaner av allt att döma, troligen somalier. De tog tag i hennes armar och försökte dra henne med sig. Min vän är dock handlingskraftig och kämpar emot på ett sådant sätt att männen uppenbarligen överrumplas av hennes motståndskraft och när hon mycket snabbt har turen att få hjälp – någon som sett händelsen har omedelbart tillkallat polisen, som råkar vara alldeles i närheten – så går inte situationen längre än så. Hennes armar får kraftiga blåmärken, som nu fått alla regnbågens färger.
*
Hade det varit en mindre stark och rådig kvinna, hade hjälp inte tillkallats eller polisen varit så nära tillhands, så hade naturligtvis situationen snabbt kunnat utvecklas till något helt annat. Att det var ett våldtäktsförsök behöver vi inte tvivla på, men domstolarna lär inte döma för det. Hon säger själv att hon är tacksam om hon inte blir dömd för de blessyrer som hennes nödvärnsvåld gav upphov till på de angripande männen.
*
Och sannolikt har hon alldeles rätt i det; våra nödvärnsregler är ett skämt, en teoretisk konstruktion som inte medger en gnutta mer våld än vad som e f t e r å t kan framstå som det minimalt nödvändiga. Ingen hänsyn tas till att vi rent biologiskt fungerar så att adrenalin och noradrenalin vid hot pumpar kroppen full med fight-or-flight-beteende där varje beslut sker instinktivt och där den angripna på bråkdelen av en sekund måste avgöra hur allvarligt hotet är. Normalt väljer de flesta av oss att fly om vi kan, men om vi är inträngda som råttan i ett hörn så är det mest sannolikt att vi kämpar – för våra liv.
*
Angriparen är den som från början har kontroll över situationen och kan välja att avstå angreppet, eller backa undan. Ändå är vi ansvariga för ’övervåld’ mot denne, i det fall han väljer att inte göra det. Skulle vi använda otillräckligt våld för att försvara oss riskerar vi inte bara att angreppet framgångsrikt fullföljs, vi riskerar att angriparen använder sådant övervåld själv, både av rädsla och av vrede, men också ’helt rationellt’, för att lyckas i sitt uppsåt. Men dessa aspekter tar inte domstolen med i bedömningen, för de anses helt hypotetiska i den faktiska situation där nödvärnsvåldet faktiskt visat sig innebära ett framgångsrikt försvar, som i min väns fall.
*
Men det är fel. Vi vet att den risken alltid finns och den faktiskt utgör den rationella anledningen till varför vår kropp fungerar som den gör – ’övervåld’ är ett begrepp som inte ens borde existera, så länge som vi talar om den omedelbara, instinktiva reaktionen, den kan vi inte styra mycket över. Domstolen borde mer fokusera på hur länge upplevelsen av livsfara föreligger. Med fem angripare omkring sig är det ur biologisk synvinkel knappast övervåld att försätta åtminstone de fyra första fullständigt ur spel. Men som det ser ut idag kan den angripne angriparen anmäla offret om han råkar få hjärnskakning när hon slagit honom med sin handväska i huvudet. Eller än värre, om offret utnyttjat förbjudna vapen, som t ex pepparsprej med chilipeppar för att försvara sig.
*
Som vi vet är uppklarningsprocenten för anmälda våldtäkter mycket låg. Inte ens en av tio anmälda våldtäkter väcks det åtal för. Än färre leder till dom. Och utvecklingen går åt fel håll på alla ledder – våldtäkterna blir fler, antalet åtal färre. Det sistnämnda för att man på polisen anser att våldtäkter är ’ocoolt’ att syssla med. Och att högsta ledningen prioriterar skjutningar. Men hur är det nu. Ska man behöva göra sådana ’prioriteringar’? Det är inte så att man lägger hastighetsöverträdelser åt sidan. Eller alla dessa uppenbarligen mycket prioriterade anmälningar om näthat. Här läggs resurser. Våldtäkter är grova brott. Metooutredningar av gamla påstådda upplevda våldtäkter för tjugo år sedan kanske man borde ’prioritera ned’ pga att dessa mycket sällan kommer kunna ledas i bevis. Men överfallsvåldtäkter i närtid ska vi givetvis ha resurser till utan att behöva dra ned på utredningsresurser avseende gängbrotten.
*
Med medias och BRÅ:s hjälp hoppas regeringen tydligen klara sig undan kritik genom en lappa-och-laga-strategi. ”Oj, här brinner det! Vi lägger resurser på skjutningar, skriv om det tack!” Sedan var det meningen att BRÅ lägga ett lock på våldtäktsdiskussionen, med de vanliga anmälningsbenägenhetshårklyverierna. Men det är ett långt ord som t o m stavningskontrollen har hunnit lära sig att godkänna idag och få var det väl som lät sig luras. Diskussionen är på banan igen. Så nu vill polisen prioritera upp våldtäkterna. Fritt fram för gängbrottslingarna alltså. Och gränspoliserna, ja de lär få fortsätta vänta på ny förstärkning medan stöldligorna skickar ut tillgångar för miljardbelopp på stora lastbilar och de papperslösa fortsätter myllra in över obevakade gränsövergångar.
*
Även polisen har alltså blivit en tombolamyndighet. Man tar tag i det man hinner och känner för, just för tillfället. Lite som med vården. Och alldeles tydligt som försvaret. Löfvens regering spelar med Sverige som insats.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
*

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/darfor-laggs-valdtaktsutredningar-fortfarande-pa-hog-de-ar-inte-sarskilt-coola-att-utreda

Våldtäktsutredningar läggs åt sidan när gängskjutningar prioriteras – men nu lovar polisen bättring

Publicerad av — Lämna en kommentar

Gaturummet är inte vårt längre. Ett ‘Jimmie moment’ för många. Även för forskningen.

Att svenskarna skyr gaturummet, som erövrats av mörk hudfärg i stad efter stad – är både rationellt och en ond cirkel, som borde vara ett Jimmie moment också för Johanna Frändén. I New York vände man på cirkeln – men alla de åtgärder som krävdes är politiskt tabu i Sverige.

Efter Ivar Arpis uppmärksammade ledare om hur flyktingarna erövrat gatubilden – och att denna ’känsla’ skulle kunna vara ett viktigare skäl till svenskarnas motstånd mot mångkultur än rent ekonomiska motiv – så har framförallt ledarskribenterna på Aftonbladet och DN gått i spinn. ”Detta är rasism!” förklarar Lisa Magnusson på DN och Martin Aagård tycker SvD har blivit ’till och med mer oanständig än alternativmedia’. Anders Lindberg, AB drar helt ned fönstret: demografisk invandringskritik är rasism som ofelbart leder till högerextrema terrordåd. Och så hamnade vi vips i Christchurch.
*
SVERIGE – DEN ONDA CIRKELN OCH DESS PÅHEJARE
Vänstern har förstås rätt i en sak: SvD och GP har flyttat fram positionerna. Man är ett steg närmare problemets kärna. Gaturummet har erövrats av flyktingar och tiggare och fått en helt annan hudfärg på bara 10-15 år. Att tycka illa om det – om det bara vore just detta – är närmast per definition rasism. D v s vänsterns definition – och därmed även svenska aktivistjuristers.
*
Den tar inte hänsyn till att samma människor som hyser sådana tankar mycket väl skulle kunna tycka att samma fenomen bara vore exotiskt – om man stött på det i Istanbul eller Kairo. Inte heller att människor kan uppleva en saknad över det som har varit som är helt legitim, eller vore det om det gällde vår gamla lekplats eller barndomshem som rivits – nu när det gäller hela Sverige är det lite kinkigare. Man avvisar också kategoriskt all rädsla för framtiden som en ‘farlig fix idé’. Hur befogad den än är. Att det vi kallar Sverige inte kommer finnas mer när barnbarnen växer upp, att våra värderingar är på väg att hamna på sophögen. Det är bara att följa den demografiska trenden så inser vi att detta är ett reellt och mycket påtagligt hot, ingen fix idé.
*
Allra minst vill man låta oss dra slutsatsen att den där hudfärgsändringen är en rationell faktor att ta hänsyn till för vårt eget välbefinnande just i nuläget. Men det är det nog ofta. Samma människor som reagerar över hudfärgen på gator och torg behöver ju inte alls göra det i klassrummet eller på arbetsplatsen. Och kanske inte heller i parken en sen kväll, om det bara finns andra inslag, av vanliga medelsvenssons och inte minst Svenssons kvinnor och barn. Att man ändå ofta gör det på svenska gator och torg har alltså en helt annan förklaring. Ingen känsla. Fakta.
*
Brottsstatistiken ger nämligen de här människorna rätt: risken att råka ut för brott är högre på offentliga platser där många unga män med mörk hudfärg överväger. Vad vänstern vill kalla rasism är alltså inte minst rationell överlevnadsinstinkt. Och att man känner oro leder till att man undviker risken/platserna. Vilket i sin tur gör dessa platser ännu mer etniskt enfärgade – och farligare.
*
NEW YORK – DÄR MAN VÄNDE DEN ONDA CIRKELN
Det här är bara en av många observationer som man gjorde i New York på 90-talet och som ledde till många goda åtgärder. Dåliga områden förvandlades helt, en framgångssaga som kan exemplifieras med Bryant Park, förr även kallad ’Needle Park’. Att ensamma, arbetslösa svarta stod och hängde i varje hörn av parken var en källa till stor otrygghet – högst befogad sådan – som man ansåg sig tvungen att ändra på. Idag är parken en omtyckt mötesplats för alla, med 20.000 årliga besök, dit man utan att fundera kan ta både farmor och barnen. Hur det gick till kan ni läsa mycket mer om i Dagens Juridik, se länk nedan.
*
Där har publicerat en artikelserie i fem delar över hur den framgångsrika brottsbekämpningen i New York har gått till. Författaren Magnus Lindgren, är före detta polis och kriminolog och han pekar på många faktorer som jag tidigare inte läst om; det är mycket lärorika och välskrivna krönikor. SvD hade för ett par år sedan en artikel som pekade på hur viktigt man ansåg det vara att ha bra poliser, inte nödvändigtvis många. Och att dessa bra poliser därför också måste få bra lönevillkor. SvD och Lindgren betonar också hur viktigt det är att ansvar utkrävs av dessa poliser och att det i förlängningen är allmänheten som utkräver ansvaret: all statistik måste vara offentlig.
*
New York är nu en av USA:s minst brottsdrabbade städer, nivån på i stort sett alla brott har sjunkit dramatiskt och är nere på 60-talsnivåer trots en kraftigt ökad befolkning. Man har färre i fängelse nu tack vare att färre brott begås. Och antalet poliser har också kunnat minskas. Men de är fortfarande nästan dubbelt så många som i hela Sverige, trots att staden har en mindre befolkning.
*
I princip bör väl dessa få meningar räcka för att förstå varför det varit fullständigt resultatlöst för svenska politiker att vallfärda i tusental på trevliga weekendresor till New York under förevändning att försöka lära sig hur vi borde bekämpa brott även i Sverige. Vi är dels inte beredda att dubbla antalet poliser, för då får vi ju ’en kontrollstat’ – enligt vänstern. Ännu mindre är vi beredda att betala poliserna bra; dels anser vi oss inte ha råd (vi har ju andra prioriteringar, som t ex att ständigt fylla på med fler mörkhyade som slår dank), dels är vänstern allergisk mot högavlönade, särskilt i mansyrken. Dels blir förstås alla poliser inte automatiskt bra bara för att de är välbetalda – vilket faktiskt är sant.
*
Ett ansvarskrav måste alltså följa med förändringen; i New York flyttar man på polischefer som misslyckas, utväderingen varje tisdag är alltså en rätt nervös tillställning. Detta är ju ännu mer emot svensk sosseinstinkt; arbetsplatsen ska ju kännetäcknas av gemyt, ingen ska behöva stressas av krav. Här tar istället ‘gruppen’ ansvar – dvs ingen alls. Och inte heller är det allmänheten som utkräver ansvaret; dåliga chefer befordras om de säger politiskt korrekta saker, och blir chefer för MSB om de är så dåliga att de bara måste bort (t ex inför allmänna val). Allmänheten har heller ingen möjlighet att utkräva ett korrekt ansvar, eftersom vi inte tillåter att öppen och korrekt statistik sprids som vi kan ta ställning till. Istället gör BRÅ ett beställningsjobb där man bevisar att kejsaren visst har nya kläder och inte alls är naken.
*
Allra minst får någon nämna det farligaste av allt: att det som vänstern kallar rasism – och som aktivistdomarna gärna också tolkar in under lagen om hets mot folkgrupp – på gator och torg är helt rationellt. För där möter de känslor som Arpi talar om verkligheten. Där visar sig rasism och fördomar ha stöd av brottsstatistiken. Att människor väljer att prioritera sin egen trygghet borde naturligtvis inte kallas rasism utan realism. Men att säga så är att svära i vänsterkyrkan.
Gaturummet är inte bara Arpis ’Jimmie moment’. Det borde vara allas.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
*

https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Jopj5m/naturligt-att-folk-fran-andra-kulturer-slar-dank-i-centrum

Tryggt, snyggt och välkomnande i New York – samverkan minskar brottsligheten

Publicerad av — Lämna en kommentar

Nu vill sossarna banta både försvaret och polisen! Vart går pengarna?

Försvar och polis = nattväktarstaten, en stats mest grundläggande ansvar, de kärnuppgifter som måste prioriteras först av allt. Eller? Båda anses av en närmast enig riksdag sakna den förmåga som krävs.

Enligt fd arméchefen Anders Brännström (som ÖB sparkade för att han var för frispråkig) och fd rektorn för försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks, så är Sveriges nuvarande försvar långt ifrån tillräckligt för att vara avskräckande för en attack – vi behöver sex brigader, men har inte ens material och bemanning till nuvarande två, medger även nuvarande arméchefen Karl Engelbrektson. Vi har inte personal att få våra 90 plan att lyfta. Vi kan inte ens sprida planen på marken så att de inte slås ut i tre smällar. Och de officerare som behövs får 19000:-/månaden.


Och nu ska det bli MINDRE pengar. Dvs först drogs den lagda M+KD budgeten ned, den som man varit överens om i försvarsberedningen med sossarna. Men nu vill man sänka den tänkta anslagshöjningen igen, från 20 till 5 miljarder. Vilket är detsamma som att banta nuvarande miniförsvar.
*
Om man sparkar chefer som säger sanningen och ÖB prioriterar pridefestivalen, så sjunker förtroendet. Så är det bara. Regeringen kan inte undvika massiv kritik. De kanske inte gillar försvaret så mycket, tycker kanske innerst inne att det inte behövs. ÖB har ju skickat sådana signaler – på givet kommando troligen – invasionshotet är plötsligt väldigt litet. Men att sossarna inte giller kritik det vet vi också. Så varför gör di på detta viset? Klart man inte VILL det här. Men det är ju nödvändigt – om man har andra prioriteringar.
*
Samma med polisens budget. Den fifflar man iväg pengar till kriminalvården ifrån. Där behövs ju också mer pengar. Och vi har inte råd till någotdera. Trots högkonjunktur och nollränta.
*
SÅ VAD ÄR DET VI PRIORITERAR?
Sjukvården? Längre köer. Fler och fler icke-behöriga. Skolan? Samma. Äldreomsorgen? Fler och fler fattigpensionärer – och lägre pensioner. Medelåldern har inte ökat/kommer inte öka med en tiondel av pensionsåldersökningen. Det är världens sämsta ursäkt för att stjäla våra pensionsmedel. Bostadsköerna? Nej. Unga bor hemma allt längre. Trots att det byggs som om det vore miljonprogramstider.
*
VÄLFÄRDEN GÅR UNDER! Världens högsta skatter höjs. Allmänna tillgångar säljs (som i Danderyd) – för löpande verksamhet. Kommunerna fortsätter rekordlåna.
MEN – nu blir världens generösaste anhöriginvandring ännu mer generös. Trots bevisad noll integration, dvs vi kan inte göra folk av dem som redan kommit hit. Att de blir ännu fler lär inte göra uppgiften lättare.
Staten behöver budgetbalans. Utan den skulle de utländska långivarna kräva höga riskpåslag. Och vi måste ju kunna fortsätta låna. DÄR sitter prioriteringen.
*
Att ha ett försvar som inte räcker till för mer än att försvara regeringen mot eventuella folkliga uppror. Att ha en polis som främst sysslar med att registrera stulet gods och våldtäktsanmälningar. En skola som vill stryka krav på godkänt i matte – för att alltför många får F nu. En vård där sköterskorna går på knäna och själva sjukskriver sig för att de hotas på akutmottagningarna.
*
Samtidigt som det allmännas (våra) tillgångar säljs av för att kunna hålla en kader av snällanställda nytillkomna med jobb som inte behövs och nu ännu mera socialbidrag till anhöriga som inte kommer få eller vilja ha ett jobb under åtminstone de närmaste tio åren. Samtidigt som regeringen med knapp nöd når den livsviktiga budgetbalansen. En balans man vet är nödvändig för att behålla nollräntan, och som i sin tur är förutsättningen både för att kommunerna inte omedelbart ska tvingas ställa in betalningarna och för att kunna fortsätta låna. Så att bankrutt-politiken kan fortsätta.
*
Regeringen har inte berättat för någon att det är så här man prioriterar. Självklart så skulle man inte heller erkänna om man fick frågan – och de nödvändiga, kritiska följdfrågorna. Men det får man ju inte. Av vår s k ’tredje statsmakt’, där är alla med på tåget. Gillar pressen alltså läget? Eller väntar journalisterna bara på att katastrofen ska bli tillräckligt ‘rubrikgivande’?
*
Undersökningar visar att svenska folket är mer och mer invandringskritiskt. Enligt Yougov vill över hälften av oss ha ett totalt invandringsstopp.
Ändå. Trots allt detta. Man väljer medvetet att fortsätta (in-)vandringen – mot folkets vilja – och rakt ned i helvetet.
*
Ja, jag tycker faktiskt att det är befogat att kalla somliga politiker för folkförrädare. Liksom journalister, chefredaktörer, GD:ar och människor som befinner sig på min blocklista.
*
En midsommarhälsning till er alla: fira den ordentligt! Man vet aldrig. Utan försvar för den kan det snart vara vår sista.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.dn.se/nyheter/borgerliga-gar-inte-att-skara-i-forsvaret/

https://www.expressen.se/ledare/ledarsnack/generalmajor-vi-kunde-knappt-forsvara-sverige/

https://www.expressen.se/nyheter/armechefens-kritik–darfor-valjer-han-avga/

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/armechefen-erkanner-kommer-missa-brigadmalet

Publicerad av — Lämna en kommentar

Antalet utsatta områden minskar från 61 till 60. Varför har jag svårt att tro på de här siffrorna?

Visst kan det mycket väl råka bli som det blivit. Några områden blir sämre, några bättre. Nu råkade ett område mer bli bättre än sämre.

Att det råkade bli så är förstås vad som till nöds kan räknas som acceptabelt. Om man råkar tillhöra regering och ansvarig administration. Som nu har möjlighet att referera tillståndet så att “det har blivit bättre och går åt rätt håll”.
*
Efter en lång debatt i media där alltfler röster höjts för att censurera publiceringen av listan helt. Så kliver plötsligt censurtrollet framför alla andra fram och gör ett av de mest iögonfallande uttalanden han gjort på flera år: “Jag är en anhängare av transparens. Man redovisar vad man bedömer och vad man gör sina bedömningar på – det är enligt mig rätt sätt. “
*
Jerzy Sarnecki. För transparens. Efter ett yrkesliv i förnekelsens tjänst. Att Jerzy råkar tycka att det var bra att man släpper listan kanske råkar sammanfalla med den ‘positiva utvecklingen, tänker jag då. För inte så lite låter det som om den politiska korrekthetens överstepräst snart sagt har personligen godkänt utfallet.
*
Att två av de tidigare utsatta områdena avförts från listan, kan väl mycket väl vara sant. Om polisen punktmarkerat områden, så kan man möjligen i vissa kommuner ha lyckats så bra att detta kan ha hänt. Men hur sannolikt är det att man på bred front lyckats vända utvecklingen så att endast 8 av områdena fortsätter att utvecklas negativt, medan hela 16 nu skulle ha en positiv utveckling?
*
Och att bara ett enda nytt område tillkommit? Nej, det tror jag inte ett dugg på. Just detta är vad vi kan förvänta oss mest av allt. När fokus är på att bekämpa de värsta områdena så är det bland de övriga det händer istället. Så ser det ut när resurserna är begränsade.
*
Det ligger en betydligt troligare förklaring i Jerzys och andras uttalande om att ‘områden stigmatiseras genom att nämnas på listan’. Att fastighetsvärden faller. För här finns starka intressen; detta vill varken kommunfolk eller boenden vara med om. De områden som redan står med kan man ju inte göra mycket åt. Men att sätta upp fler, det stoppar man. Och får på så sätt en lista som i år ser riktigt tilltalande ut, ur både boendes och etablisemangets synvinkel. Lite extra pyntad med glada tillrop om ‘förbättringar’ i områden som Rinkeby, Bergsjön och Seved. Och sannolikt ett antal områden som förtjänar pil nedåt, men som fått status ‘oförändrad’.
*
Tråkigt nog för de boende i områden som inte listats fastän de borde ha gjort det, så är ju baksidan av skönmålningen förstås att man inte heller kommer göra något åt problemen. De finns ju inte.
*
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://polisen.se/siteasseats/dokument/ovriga_rapporter/kriminell-paverkan-i-lokalsamhallet.pdf
https://www.dagensjuridik.se/nyheter/vi-maste-stoppa-atervaxten/?utm_campaign=unspecified&utm_medium=email&utm_source=apsis

Publicerad av — Lämna en kommentar

SKROTA BRÅ!

I Sverige är våldtäkt är en samlingsbenämning där äpplen och päron skapar statistiken. BRÅ har utnyttjat detta faktum för att bagatellisera en mer än dubblering av de grövsta våldtäktsbrotten. På regeringens uppdrag förstås.
*
Om man lägger samman brottet ‘stening’ med brottet ‘snöbollskastning’ så är det lätt så att statistiken blir missvisande. Och det är vad som hänt med våldtäkterna. Väl medveten om att parallellen förvisso i delar är missvisande ska jag ändå dra den något längre för att försöka förklara hur Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) lyckats gömma solklara trender i sin nya rapport.
*
Tänk er ett brottsbalksbrott formulerat ungefär så här: ”För stening, där allvarligt men eller lyte uppstår, dömes till…”. En praxis utvecklas som är densamma fram till 2005. Därefter bestämmer riksdagen att även snöbollar med sten i, ska ingå i brottsdefinitionen. Några år senare även mulning, även om stenar saknas. Till slut räcker det med vanliga stenfria snöbollar, om den som fått en sådan kastad på sig inte gillade det. Och även om den som stenades, mulades eller fick en snöboll kastad på sig skulle ha slängt den första snöbollen själv, så ska det inte ha någon betydelse eftersom alla brott mot våra kroppars integritet är 100% lika viktigt för lagen att stävja, liksom att vi inte får ben och armar krossade av stora stenar och blir handikappade för livet.
*
Sedan startar kampanjen #mulan, som får massor med människor att minnas tjugo år tillbaka hur de blev stenade eller mulades i sin ungdom. Mobbarna på skolgården får stå till svars. En del av dessa har fortsatt sitt beteende, andra är sedan många år skötsamma familjefäder, som nu får sitt liv förstört, rättvist naturligtvis enligt en vänster som annars hävdar att hämndmotivet inte ska spela roll i svenska domstolar och som vill ha låga, korta straff som snabbt preskriberas för alla våldsbrott – men inte för mulning. En och annan oplockad gås om helt andra saker gör förstås att även helt oskyldiga anklagas. Eftersom de är vita män blir de utpekade i DN och Aftonbladet innan de frias – efter skilsmässa och förlust av all framtida arbetsinkomst. En av mobbarna döms trots att andra vittnen och teknisk bevisning saknas och mot sitt nekande. Det är en snöbollskastande tjej som minns tillbaka att hon inte alls ville bli mulad, även om hon aldrig berättade det då, sju år tidigare. Rättsprincipen att vi aldrig ska kunna dömas utan bevis överges alltså.
*
Tänk er samtidigt att det till Sverige kommer många sydeuropéer, främst greker, portugiser och spanjorer, och att stening är väldigt vanligt där. Det vanligaste skälet till att man blir stenad i Sydeuropa är att man inte bär hatt, som ju alla riktigt fromma måste göra. Eftersom nästan inga bär hatt i Sverige så blir många av dessa sydeuropéer som galna, de anser sig helt enkelt ha rätt att stena i stort sett vem som helst som inte bär hatt. Det beror dessutom på att de utvecklat ett ressentiment mot svenskarna; de hatar dem i stort sett bara för att de själva både är och känner sig underlägsna i termer av anställningsbarhet, kunskaper och framförallt välstånd. Ännu värre blir ressentimenten av att somliga svenskar låtsas tycka synd om dem istället för att visa den respekt för dem som bl a innebär att man utkräver ansvar när de gör fel.
*
Det var ungefär allt det här som en bra, vetenskapligt välunderbyggd rapport om sexualbrott hade kunnat belägga. Men inget av detta har BRÅ kommit fram till. Man har nämligen haft strikta direktiv om att aldrig nämna eller ta upp sådant, eller har belagt sig själva med munkavle – all forskning de senaste trettio åren har gått ut på att bevisa motsatsen och har förvandlats tlll axiom – det kan inte ifrågasättas. För alla andra resultat skulle klä av godhetsapostlarna ned till anklarna och ge invandringskritikerna, enligt regeringens vokabulär ’högerextremister’ och ‘rasister’, rätt.
*
Nu ska vi se hur ‘steningsbrotts’-statistiken utvecklat sig över åren. Vi tittar så klart på antal anmälda brott, som BRÅ gör, enligt direktiven från regeringen, inte antalet lagförda eller fällda, (sida 7 i rapporten). Tack vare den utvidgade brottsdefinitionen så har förstås antalet anmälda brott ökat. Och bland infödda svenska brottsoffer har också anmälningsbenägenheten ökat starkt, särskilt efter den uppmärksammade #mulan-kampanjen. Eftersom denna uppmuntrar alla att tänka tillbaka i tiden så långt de orkar så är anmälningarna just nu en topp som kan förväntas sjunka undan – man har ju betat av en hel tjugoårsperiod på en gång (fast det är det ingen som påpekar på BRÅ). Detta alltså även om anmälningsbenägenheten i sig fortsätter att vara stor, vilket den troligen kommer vara när det gäller mulning och snöbollskastning, infödda svenskar emellan – ja, eftersom det handlar om ett slags masshysteri, så är benägenheten rent av troligtvis större än antalet faktiska brott. Men den viktiga poängen är att anmälningsbenägenheten (avseende främst snöbollar) redan har eller kan förväntas sjunka och att det då går rakt på tvärs mot en stigande trend med ‘verklig stening’ som effektivt kommer att döljas. Och så kan det faktiskt redan nu vara.
*
Antalet ‘verkligt stenade’ h a r ökat kraftigt, men hur kraftigt är svårt att se, bland alla snöbollsfall och som BRÅ mäter. Och Sarnecki, han ser inte någon ökning alls, inte heller BRÅ faktiskt, dvs inte i sina slutsatser. Men det ärju för att man inte vill se och vill lägga locket på. En faktor som man medvetet använder för att göra det ännu svårare att se mönstret, är de ändrade umgängesvanorna. Stening har alltid varit vanligast utomhus, medan mulning varit vanligast inomhus (ja, här haltar analogin, men ni får föreställa er detta). Allt färre umgås ju utomhus, därför minskar antalet utomhussteningar, eller ökar i vart fall inte så kraftigt som man skulle kunna tro – och det ser då ut som om ’verklig stening’ alltså inte ökar så mycket, så som många vill påstå. Som BRÅ.
*
BRÅ, som lömskt antyder att man kan sätta likhetstecken mellan utomhusstening och överfall/grupp-stening. Dessa särskilt allvarliga former av stening är begrepp som (avsiktligt) inte förs eller förts statistik över, och när man som BRÅ låtsas som att utomhusstening är samma sak så begår man ett allvarligt metodfel. Både överfall och stening i grupp är nämligen allt vanligare att den sker inomhus.
*
Om BRÅ verkligen ville forska på riktigt, så skulle de sannolikt även kunna belägga följande hypotes: man kan utgå ifrån att antalet utomhussteningsfall är praktiskt begränsat av slumpmässiga tillfällen då offer och gärningsmän råkar träffa på varandra, och där dels umgängesvanorna i stort, dels ökad medvetenhet om riskerna från offrens sida begränsar sådana tillfällen alltmer. De som känner böjelsen att ‘begå stening’ är opportunister. Om behovet finns och det i praktiken bara är inomhus som ‘verklig stening’ rent praktiskt kan begås, så är det också där den ökar. Det är då inte som BRÅ helst vill antyda en följd av fler (verkliga) steningar mellan (infödda svenska) makar och samboende, utan som en följd av fler steningar på fester och i allmänna lokaler. Där de invandrade alltså är kraftigt överrepresenterade som gärningsmän. Däremot inte alls som offer, vilket är en annan viktig poäng, som BRÅ nogsamt undviker att nämna, bl a eftersom den då måste förklaras – troligtvis som ett kulturellt och religiöst fenomen.
*
Den ökade narkotikaanvändningen är också förstås till gärningsmannens fördel, ofta ett lockbete, och som minskar både offrets möjligheter och vilja att ge sammanhängande vittnesmål. Vi ska komma ihåg att offren inte sällan är mycket unga flickor, medan gärningsmännens (rätta) ålder är som median 25-30 år; man kan alltså hantera sitt knarkande, medan de unga offren ofta inte kan det. En annan faktor som bidrar till möjligheten för BRÅ att skapa missvisande statistik är dagens nätumgänge, som gör att många stenade tvingas uppge att den som stenat dem, eller åtminstone någon av dem, faktiskt inte var helt okänd, utan en ’bekant’ efter en eller flera virtuell kontakter, men aldrig i verkligheten. Eftersom BRÅ skär sin statistik så och formulerar sig försåtligt, så får man lätt uppfattningen att överfalls- och gruppstening bara utförs av totalt okända gärningsmän, men så är alltså inte fallet.
*
BRÅ har troligen rätt i att Sverige inte har världens högsta frekvens av ’verkliga våldtäkter’, som anmälningsstatistiken vill antyda. Men tror ni att statistik över a n m ä l d a våld- och ‘tvångs-‘ -täkter skulle ge bra svar någonstans överhuvudtaget? T ex i Afghanistan? Man kan mycket väl ligga högst, men också lägst: här anmälar man ju inte ens ‘verkliga’ väldtäkter; i hederskulturer ordnar man saken på annat sätt. Och här hemma blir metoden helt omöjlig pga brottsrubriceringens breda innehåll. Men BRÅ kan ju inte kalla en snöboll för snöboll, och separera de båda brotten under var sin etikett, t ex våldtäkt och tvångstäkt, vilket direkt skulle göra allt så mycket enklare. Nej, det vore politiskt inkorrekt. Relativiseringen av de ’verkliga steningarna’ måste till varje pris upprätthållas, främst eftersom (både vi och BRÅ vet att) infödda svenskar finns bland gärningsmän avseeende mulningar och snöbollskastningar, men inte alls så ofta när det gäller ’verklig’ stening och framförallt ’grov’ stening, där överfalls-stening och gruppstening sticker ut. Dessa är ju vanligast bland ‘sydeuropéerna’ och det är vad man inte får komma fram till eller uttryckligen säga i rapporten.
*
Samtidigt som man alltså troligen med fog kan hävda att BRÅ har rätt i att vi inte har flest ‘verkliga steningar’ så försöker man använda snöbollarna för att trolla bort ö k n i n g e n av ’verkliga steningar’ och framförallt vill man inte medge att ‘sydeuropéerna’ har något med saken att göra. Här får man hjälp av regeringens direktiv, som alltså säger att BRÅ ska utgå från a n m ä l d a brott (det är vad som sägs i rapporten angående des syfte, s. 7). Vad innebär detta? Jo, ett offer kan ju ofta inte veta vilka nationaliteter som begått en ‘stening’, om denna inte leder till att gärningsmännen lagförs.

Därmed är möjligheten för BRÅ att ge svar på vad stora delar av svenska folket förväntade sig att man skulle besvara EXAKT NOLL!
*
Och det går inte att säga särskilt mycket om flyktinginvandrare som helhet heller, eftersom det är en så heterogen grupp. För det första invandrar det ju andra än ‘sydeuropéer’. Dessutom, om t ex spanjorer och portugiser skulle ha kraftig överrisk medan greker tvärtom har något underrisk, så skulle statistiken säga att överrisken för invandrare är måttlig, även om den sydeuropeiska immigrationen helt dominerar den totala invandringen. Och om grekerna är i majoritet, så skulle den visa en underrisk, och de invandrade ‘spanjorerernas’ och ‘portugisernas’ höga benägenhet att ‘kasta sten’ i Sverige skulle helt försvinna. På motsvarande sätt är det förstås med våldtäktsstatistiken, där såväl västerländska invandrare som arbetskraftsinvandrare från Indien inte förknippas med överrisk. Det är invandrare från MENA och Afghanistan som sticker ut. D v s muslimska länder. Detta bekräftas varje dag i nyhetsflödet, men framförallt av Joakim P. Jonassons förtjänstfulla rapport över fällda gärningsmän, 2012-2017. En rapport som alltså fortfarande är helt ensam i sitt slag.
*
Den alltför breda brottsdefinitionen, liksom de olika typoffrens helt olika benägen att anmäla gör det än mer galet att använda anmälda brott som grund för BRÅ-rapporten. De som utsätts för ’verklig stenkastning’ är inte sällan boende i utanförskapsområden. De har ofta utsatts för både snöbollskastning och mulning innan de får en riktig sten i huvudet, och somliga råkar även ut för ’verklig stenkastning’ mer än en gång. Deras anmälningsbenägenhet – liksom alla andra brottsoffers i dessa parallellsamhällen – är låg, och troligen sjunkande. Något helt annat än de knutblusförsedda offren, som inte tvekar att anmäla alla upplevda oförrätter och där somliga förefaller bara hitta fler och fler, som om det vore en tävling inom bekantskapskretsen. Det här vet både BRÅ och regeringen, varför det är rena skämtet att man inte (också) använder sig av statistik över f ä l l d a ‘stenkastare’, som Jonasson gjort. Det är bland de fällda som svaren finns. Men man måste ju åtminstone vilja leta efter svar för att finna dem.
*
Det mest löjeväckande i rapporten är förstås BRÅ:s försök att ändå ge svar på det man med den valda utgångspunkten redan vet att man inte kan få. Man frågar sig “Har fler ‘steningar’ begåtts i kommuner med större antal flyktingboende relativt befolkningen i sin helhet?” Mitt svar är 1. Letar vi efter ’verkliga steningar’ så är ju all snöbollsstatistik förstås i vägen och skymmer. 2. Men även om vi räknar bort mulningar och snöbollar så gott det går från de stora stenarna, så kan förstås brotten begås utanför hemortskommunen. En felkälla som BRÅ själva medger, och därför räknar bort hela Storstockholm (men inte de andra storstadsområdena). 3. Gärningsmannabeteendet upphör med all sannolikhet inte den dagen man flyttar från flyktingförläggningen. Den frågan tar inte BRÅ upp alls, men den innebär ju att man skulle titta även på var nysvenska invandrade bor, ofta någon helt annanstans än där de först togs emot. 4. Riskbeteende över tiden kan både gå upp eller ned och kan t ex samvariera med en allt lägre grad av integration av nytillkomna, liksom med att ’mättade’ koncentrationer uppstår, där utanförskap permanentas. Detta behöver ju då inte gälla t ex i små kommuner, trots hög andel flyktingar. 5. Flyktingmottagningar kan variera starkt i sin sammansättning av nationaliteter så att somliga, där andelen av kommunens befolkning är hög, råkar ha lågt riskbeteende, respektive tvärtom.
*
Det finns säkert ett tiotal mer eller mindre stora felkällor, som jag på rak arm skulle kunna räkna upp med BRÅ:s valda metodik, jag såg att Tino Sanandaji träffande beskrivit några. Frågan är bara varför jag eller Tino ens ska behöva göra detta – dels är en hel del som att slå in öppna dörrar, och borde klaras av vem som helst, dels är vi inte betalda av staten för att bedriva denna så nödvändiga forskning. Det är BRÅ som borde ha gjort sitt arbete ordentligt – de ska ju vara proffs! – och det hade man också kunnat, om man ägnat sig åt nyttig sunda förnuftskritik, istället för att energiskt tota ihop just det beställningsverk som regeringen vill ha.
*
Slutligen ett par ord om slutsatser kontra innehåll. Börjar man läsa BRÅ:s slutsatser och inte tittar efter ordentligt i själva rapporten, så är det faktiskt väldigt lätt att komma till den slutsats Jerry Sarnecki gör; att flyktingströmmen inte förklarar fler anmälda sexualbrott. Och det är bara slutsatserna de flesta orkar läsa, som bäst. Men läser man noggrannare, så är ökningen av ’mest allvarliga sexualbrott’ faktisk ca 120% – mer än en dubblering – att döma av grafiken på sidan 70. Det kallar BRÅ för ’en ökning som inte är lika kraftig och ligger på en stadig nivå’. Att dessa ’verkliga steningar’ sammanställts med ökning av anmälda snöbollar (som gör diagrammet totalt missvisande) ska inte få förta eller bagatellisera faktum. Men det är just vad BRÅ gör, och denna relativisering är alltså i högsta grad medveten.
*
På sidan 85 argumenteras att sjukhusstatistiken inte visar på någon kraftig ökning av ’de grövsta brotten’. Denna mycket stabila statistik är nonsens eftersom man går på våldtäktsavdelningar, vars beläggning ständigt är 100% och alla som tvingas söka hjälp på annan avdelning riskerar att hamna utanför. Eftersom den är så konstant, så borde BRÅ istället gå tillbaka till grafen på sida 70, som visar på mer än en dubblering och fråga sig just hur denna är möjlig när sjukhusstatistiken inte alls visar samma sak – de båda graferna ger alltså inte ömsesidigt stöd för BRÅ:s slutsats utan motsäger istället varandra.
*
Själva ansatsen BRÅ gör – att fråga sig om flyktingarna står för ökningen eller inte – är ju också häpnadsväckande dum (om man utgår ifrån att det är sanningen man vill åt). En digital attityd som funkar perfekt för att kunna svara ’inte’, särskilt mht att vi har med de anmälningsbenägna snöbollsmulade i statistiken. Läser man enskilda utsnitt i rapporten så är BRÅ faktiskt själva redan från början klara över att invandrarna är överrepresenterade bland gärningsmän. Att sedan göra en känslighetsanalys (s. 95); ’hur överrepresenterade måste flyktingarna vara för att svara för all ökning?’ och sedan – utan analys eller belägg – komma fram till att ’83% är för mycket överrisk, så det kan ju inte vara dem!’, det är inte bara ovetenskapligt, det är helt överflödigt och totalt missvisande.
*
Så sammanfattningsvis. Det var väl synd att det skulle slå så fel. Tanken att göra en utredning som en gång för alla gav just det svar som DN basunerar ut med sin rubrik: “Brå: Flyktingströmmen förklarar inte fler anmälda sexualbrott”, för att sedan kunna slå sig till ro. Det var bara det att greppet, att göra en halv utredning, där man undviker att svara på frågan vem som utför brotten, helt enkelt gav FÖR bra resultat. Så bra att ingen faktiskt tror på dem. Utom Sarnecki.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

PS. Ett förtydligande. Snöbollar med is och sten i kan göra mycket ont. Att bli mulad gång på gång, år ut och år in, kan sätta själsliga spår som är svåra att mäta och som inte alltid syns men lika fullt ger djupa ärr som aldrig försvinner. Det är inte min mening att med denna liknelse vare sig förringa eller bortförklara, bara att visa det uppenbara: att fysiska ärr som är synliga för de allra flesta är ännu värre och ofta ger själsliga dito på samma gång. DS.

BRÅ:s rapport:
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e1919f/1559137952043/2019_5_Indikatorer_%20pa_sexualbrottsutvecklingen_2005_2017.pdf

Sarnecki förnekar (och DN:s läsarkommentarer håller med)
https://www.dn.se/nyheter/sverige/bra-flyktingstrommen-forklarar-inte-fler-anmalda-sexualbrotten/

Tinos båda inlägg:https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156480351263231
https://www.facebook.com/tino.sanandaji/posts/10156477960403231

Publicerad av — Lämna en kommentar

VIRRET – DEN OHELIGA ALLIANSEN SOM HOTAR ATT KNÄCKA SVERIGE

Det som jag kallar VIRR är i stora drag ett annat och mer lämpligt namn för vad som annars brukar kallas “Postmodernism”. Det är ett alldeles för fint ord på något som är väldigt fult. Kanske har det fina men svårbegripliga ordet varit en del av förklaringen till varför denna obehagliga ideologi lyckats tränga in under skinnet på gemene man, inte bara i Sverige, utan även i lejonparten av den västerländska civilisationen som helhet. De flesta vet inte ens vad postmodernism är. Ännu mindre att den har som mål att störta vår civilisation i ruiner, och att man faktiskt har kommit en god bit på vägen att underminera dess grunder.

Det kanske bästa exemplet på det är att islamismen har tillåtits att breda ut sig i det sekulära Västerlandet, på ett sätt som är närmast obegripligt. Islamismen är inte alls en del av postmodernismen, tvärtom skulle man kunna tro att de båda ideologierna var dödsfiender. För medan postmodernism står för radikal feminism, hbtq-extremism, selektiv antirasism och neomarxism, så avskyr islamismen såväl jämställda kvinnor som homosexuella och kommunister, och de sharialagar man vill införa har ingenting med socialism att göra. Motsättningen är reell och allt annat än skenbar. Ändå är det postmodernismen som banat väg för de ultraortodoxa muhammedanernas anspråk, stöttat islamister ekonomiskt och varit konsekvent överslätande avseende jihadistisk terrorism.

Hur kan detta komma sig? Jo, eftersom man har en gemensam fiende: nämligen det sekulära västerländska samhälle som vi, eller snarare våra förfäder, kämpat så hårt för att bygga upp och som inte bara visat sig vara det ekonomiskt mest framgångsrika i världen, utan även det som står för mänskliga fri- och rättigheter – till skillnad från i prinicip alla andra samhällssystem. Enligt principen ‘min fiendes fiende är min allierade’ accepterar alltså islamisterna tacksamt den säkert ganska oväntade hjälpen från västs postmodernister. De senare i sin tur vänder bort blicken och accepterar att de muhammedanska homosexuella och kvinnorna från muslimska länder inte inkluderas i deras egen påstådda strävan efter jämställdhet och antidiskriminering. Postmodernisterna blundar också för islamisternas rasism, inte bara antisemitismen, utan även den som är riktad mot andra trosutövare, och för den delen mot sekulära svenskar. För de enda som kan vara rasister enligt postmodernismen är vita män. 

Men är då inte postmodernisternas “kamp för de förtryckta” i huvudsak rätt och riktigt och plumparna mest ett utslag av naiv ‘snällism’? Säkert följer många av de postmodernistiska budorden för att de har ett gott uppsåt. Men med de medel som används kommer deras ansträngningar aldrig leda till något gott. Tvärtom. Den lilla hårda kärnan av postmodernistiska aktivister å andra sidan är ultraextrema vänsterister med en mycket utstuderad och genomtänkt indoktrineringsstrategi – “plumparna” är allt annat än “misstag”. Man spelar skickligt på de kristna värderingar som vi sekulära svenskar uppfostrats med; att hysa kärlek till sin nästa, göra mot andra vad man vill att de skall göra mot en själv – och vända andra kinden till istället för att gå in i en konflikt. Sådana principer har haft ett avsevärt inflytande i vår kultur och fungerat just därför väldigt effektivt. Så länge som vi bemöts av samma beteende tillbaka så går det ju bra; vi tar hänsyn och möts av hänsyn. Problemet är att när någon inte följer spelreglerna – då har vi inget försvar.

De konflikter som därmed uppstår är de ideologiskt renläriga postmodernisterna naturligtvis inte omedvetna om. Tvärtom. Genom att påpeka att det är fult att peka ut någon som annorlunda har de fått de bästa bland oss att tiga – för svensken vill verkligen inte framstå som rasistisk. Den eftersträvade konsekvensen är handlingsförlamning, och en sådan har i princip rått i Sverige ända fram till nu. Man har lyckats få medelsvenssons över i princip hela den röd-grön-blåa skalan att iaktta största möjliga tystnad, under det att vårt land och den svenska kulturen våldtas. Ja, det är ett extremt ord. Men hur ska man annars beskriva det, när till och med Riksantikvarieämbetet medvetet slänger bort delar av vårt kulturarv för att det inte passar in, när man ska göra muséerna ’tillgängliga för alla’? När vår egen statsminister påstår att svenskarna ‘saknar en egen kultur’? När våra sekulära värderingar – som är fundamentet för alla våra fri- och rättigheter – relativiseras och jämställs med ideal som vi som västerlänningar med full rätt kan kalla medeltida? Och när svensk media underlåter i det längsta att skriva om hur denna kulturkrock kommer till uttryck i den mest råa kriminalitet? Alltmedan vi massimporterar fattigdom, som vi sedan inte kan avhjälpa ens genom att höja pensionsåldern och försämra välfärden – och samtidigt höja alla skatter som går. 

Postmodernisterna har skapat ett VIRR-varr i svensk förvaltning. Exemplen är otaliga och växer stadigt i antal. Islamistiska nämndemän tillåts införa sharia smygvägen; slapp kontroll har gjort det möjligt för tjänstemän med utländsk bakgrund på Immigrationsverket att låta tiotusentals landsmän muta sig in i landet; polisen har utrustats med flygblad och ‘relationsstrategier’ istället för med rätt att möta invandrargängen hårt mot hårt; politikerna har fortsatt att med skattebetalarnas pengar finansiera svenska islamisters terrorresor och utbildning i salafistisk fundamentalism ända tills IS staten upphört – och alla utbildade extremister hunnit återvända hem, för att här ta itu med att radikalisera sina trosfränder. 

Allt sker offentligt och kläs av media i för allmänheten acceptabel, men givetvis orwellsk språkdräkt. När nyhetsflödet om våldtäkter och skjutningar – trots finmedias tystnad, trivialiserande och vinklingar – hotar att väcka svenskarna, så gör man allt för att vända bort blicken mot “meta-händelser”, i verkligheten betydelselösa pseudofenomen: metoostormen under hösten 2017 saknar motstycke avseende journalistiska övertramp och alla pressetiska regler slängdes överbord, bara för att vi inte skulle prata mer om gruppvåldtäkter begångna av invandrare, utan istället tänka på eller associera till de dumma vita männens tafsande. Dessa föreföll för ett tag enormt vanliga, men det berodde mest på att precis allt anmäldes, och att anmälningarna omfattade allt som hänt under de senaste tre decennierna. Samt att det största antalet anmälningar – vilket finmedia givetvis underlåtit att meddela – var rena sympatiyttringar. När inte heller denna mediabubbla räckte för att överrösta den verklighet som gång på gång respektlöst stack upp sitt fula huvud, rakt in i de genustänkandes slagordsfilosoferande, så bestämde sig Bonnierkoncernen för att, med benäget bistånd från både regering och opposition, censurera de fria nätmedierna. Detta dels med hjälp av den planerade grundlagsändringen. Dels med de autonoma vänsternätverkens ‘hat’-anmälningar. Man avser slå två flugor i en smäll: besvärliga konkurrenter och sanningsägare som hackar sönder trovärdigheten i vad man själv påstår. Regeringen blev så glad över idén att den bidragit med påtryckningar på Google och Facebook. 

Det är i denna situation vi står i idag, anno 2018. Etablissemanget vägrar fortfarande att se verkligheten i ögat och ta ansvar för tidigare beslut. Vi styr fortfarande rakt mot isberget, man har bara lättat på gasen lite. I klartext handlar det naturligtvis främst om den vansinniga massinvandringen och medföljande nollintegrationen. Enligt prognoserna ska vi fortsätta ta emot ca 100.000 flyktningar – om året – i minst åtta år till. Detta trots att det är lätt att räkna ut att detta kommer leda till ökad polarisering, hat och skrämmande konflikter, där inte minst befintliga och välintegrerade invandrare lär bli kanonmat, eftersom de står i främsta linjen. Redan situationen som den är hotar att övermanna våra befintliga strukturer, institutioner och inte minst statens finanser och svenskarnas skattebetalningsförmåga. Det vill säga, just detta som postmodernisterna kallar för ‘de patriarkala strukturer’, de som de vill riva. 

Denna verklighet tränger sig alltså alltmer på. Men motmedlen är inte vad vi svenskar skulle vilja se. bara några luftiga dimridåer av ord. Handlingarna går åt ett helt annat håll. Man har insett att det inte räcker med att 85-90% av journalistkåren är röd-grön och grundligt indoktrinerad med postmodernt tankegods, eller att till och med så kallade borgerliga tidningar väljer att gå pk-etablissemangets ärenden, genom att vinkla och förtiga sanningar och baktala dem som inte gör det. Problemet är att allmänheten ju trots propagandan ändå inte riktigt hänger med längre. Istället för att då använda alla tillgängliga medel för att läka de skador som samhällskroppen förorsakats, så väljer man att fortsätta förvandlingen av Sverige till en ‘åsiktsdemokratur’, där bara den formella yttrandefriheten återstår, medan de konkreta möjligheterna att göra sig hörd som dissident kringskärs alltmer hårdhänt. Detta är en skandal bortom all svensk fattningsförmåga. Ingen av oss tror jag är kapabel att tillfullo tillgodogöra sig och bearbeta vad detta faktiskt innebär för oss som nation.

Men vad kan vi annat förvänta oss egentligen? Liksom alla vaneknarkare saknar den ständigt lika makttörstande S-ledda regeringen all moral och integritet. När det gäller att klamra sig fast vid taburetterna så finns det inget annat som tillmäts samma betydelse. Därför offrar man 63 mdr (SEXA TREA MILJARDER) kronor på att dopa de nytillkomnas arbetslöshetssiffror, som man med rätta ser som ett av de allvarligaste hoten mot ett omval. Rebecca Weidmo-Uvell har skrivit om detta, det har däremot inte DN eller Aftonbladet gjort – naturligtvis. Främst nationalekonomen Tino Sanandaji har gjort ett utmärkt arbete, som belyser hur illavarslande framtiden ser ut, just på grund av invandrarnas alldeles för låga förvärvsfrekvens. Denna innebär att de är långt, långt ifrån att stå för sina egna kostnader, ens i andra generationen. Eftersom det handlar om 100% skattefinansierade låtsasjobb är Löfvén & C:o utan tvivel också medvetna om att de gigantiska bidragen inte kommer leda någonstans. Och att man kommer bli tvungna att avbryta flödet av subsidier efter valet. Ändå anser man alltså att det är värt varenda krona, för med sosselogik finns det nämligen intet viktigare för Sverige och svenskarna än att just sossar får fortsätta bestämma. Och ‘det bästa’ med deras cyniska plan är, att om de inte vinner så kommer någon annan tvingas förklara varför arbetslösheten åter skjuter i höjden, när kranen ur statskassan stängs av. Det kommer göra det möjligt för S att i opposition hävda att ‘allt är borgarnas fel’, och ‘se vad som händer nu när ni inte röstade på oss’. Och ökar alltså sannolikheten för att man får chansen igen 2022. 

Detta är den genomkorrumperad regim vi har, som är beredd att offra allt av den ack så nödvändiga statskassan för det enda syftet att själva hanka sig kvar vid makten. Trots KI:s och andra ekonomiska prognoser som visar att inte ens de mest kortsiktiga och samhällsskadliga skattehöjningar kommer vara tillräckliga för att klara välfärden 2020. Inte som det ser ut nu. Och absolut säkert inte om nuvarande invandringsprognoser besannas (något som vi själva dock har möjlighet att påverka). I min värld är de 63 miljarderna i sjön en stöld som ingen svensk vare sig förr eller senare kommer att kunna komma i närheten av. Skulle jag ha möjlighet att skriva om lagen så skulle påföljden vara livstid för detta svek, som i mina ögon är fullt i klass med landsförräderi.

Detta är ett forum och en blogg för alla som vågar se sanningen i vitögat, sprida denna till så många som möjligt och göra vad som krävs för att omintetgöra de onda planer som postmodernisterna smitt åt oss. Ni, vi, alla kommer sannerligen behövas för att lyckas.13 mar 2018 15:46