Den här krönikan ska handla om hur det svenska rättssamhället undermineras från två håll: de kriminellas upptrappning – och rättsinstansernas oförmåga att möta denna. Och framförallt om hur man då går tillväga för att dölja misslyckandet. Inte minst när det gäller statistiken om det dödliga våldet. Anklagelsen är grav. Den kräver därför att man även belyser hur det går till på andra områden. Behandlingen av våldtäktsoffer och gärningsmän är ett sådant, som tydligt visar att statistikbluffen avseende det dödliga våldet är långt ifrån ett engångsfall. Jerzy Sarnecki har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen. Han är Sveriges under tre decennier okrönte diktator vad gäller torgförandet av verklighetsfrånvända uppfattningar om varför och hur det begås brott i Sverige. Ett av Sarneckis verktyg har varit BRÅ, och sådana som Maria Robsahm har sedan spridit alltmer förvrängda versioner av hans visdomsord vidare. Och istället för att vara en nagel i ögat på slöa poliser, så har Sarnecki valt att förbigå en alltmer uppenbar benägenhet att mörka med total tystnad.
Del 1. Sarnecki, BRÅ och våldtäktsstatistiken.
En av Sarneckis ständigt återkommande teser gäller anmälningsbenägenheten, som han påstår skulle vara huvudförklaringen till att främst våldtäktsstatistiken ser ut som den gör. Vad Sarnecki alltså vill få oss att tro är att det begicks mycket fler våldtäkter förr, men att ett enormt mörkertal gör att detta inte syntes i statistiken, som med tiden dock blivit alltmer rättvisande, eftersom benägenheten att anmäla har ökat. Men Sarnecki har aldrig tvingats sätta ned foten avseende när anmälningsbenägenheten skulle nått ikapp den faktiska brottsnivån.
Om en ökad anmälningsfrekvens under någon period förelegat, så borde denna för länge sedan ha rensats ut som förklaringsmodell; sannolikt redan innan Sarneckis hegemoniska guldålder som kriminologorakel inleddes. Svenska kvinnor har senast sedan omkring 1970 uppfostrats så att de förstår att våldtäktsmannen bär hela ansvaret för sina dåd. Och eftersom invandrarkvinnorna, från kulturer där offret fortfarande skambeläggs, ökat som befolkningsandel, så borde Sarnecki ha konkluderat att detta lett till en sannolikt större obenägenhet att anmäla under senare år, som i sin tur innebär att de faktiska våldtäkterna under 2000-talet snarare ökat ännu snabbare än vad statistiken visar. Uppkomsten av parallellsamhällen där rättvisa skipas utan inblandning av svenska domstolar är ännu ett faktum som pekar i samma riktning.
Sarnecki anklagar indirekt svenska kvinnor för att ljuga om våldtäkt.
Sarnecki byter argument när det passar honom, och för att genomskåda honom måste man ställa honom till svars för vad som tidigare sagts. Nittiotalets Sarnecki hävdade att det var ‘lugnt’ då, att brottsligheten var en chimär; vilket gör det magstarkt när han nu påstår att det varit mycket värre – på 90-talet. För hur ‘lugnt’ kan det bli egentligen? Anmälningsbenägenheten fungerar på samma sätt, den kan inte användas i evighet med samma trovärdighet, någon gång måste vi ju benägenheten ha nått 100%. Sarneckis fortsatta tjat om denna kan i praktiken istället bara betyda att han indirekt anklagar de anmälande för att okynnesanmäla; en svårsmält slutsats som dock polisen verkar ha tagit till sig, eftersom man på senare år valt att nedprioritera utredandet. När polisen själva anser att de måste prioritera mellan två eller flera allvarliga brott så kan man tycka att den har inkompetensförklarat sig själv och det gäller förstås lika mycket de politiker som är polisens huvudmän. Men det skulle förstås se än värre ut om vi tog hänsyn till alla de brott som avskrivs efter att för syns skull ha utretts bara lite grand. Och så sent som i maj i år är ‘benägenheten’ fortfarande en viktig förklaring till anmälningsökningen enligt en rapport från BRÅ.
HD höjer beviskraven i grova våldtäkter, men har sänkt dem när inget våld utövats och där ord står mot ord.
Det finns en allmän uppfattning i BRÅ:s rapport, att HD gör en allt strängare bevisprövning. Detta bör i så fall påverka hela kedjan (rimligen även anmälningsbenägenheten, i alla fall på sikt): polisens motivation och prioriteringar, åklagarens benägenhet att gå vidare och underdomstolarnas praxis. Men det verkar vara helt främmande för BRÅ att kritisera domarna i HD på denna punkt; den nämns inte ens under åtgärdslistan. Intressant är också att konstatera att beviskravsskärpningen inte gäller de nya s k våldtäktsbrotten enligt Samtyckeslagen, dvs de där inget våld brukats och där paragrafrubriken alltså leder till missvisande sammanblandning – och svårigheter att följa tidsserien bakåt, liksom att göra jämförelser med utlandet (och därmed öppnas förstås nya möjligheter att förvilla allmänheten). En ‘särskilt utsatt situation’ är tvärtom en faktor som ökar sannolikheten för åtal, jämfört med om det rör sig om fysiskt våld eller hot om våld (BRÅ s. 10). Och av dessa ‘brott i tanken’ lyckas man fälla en tredjedel av förövarna (BRÅ s.121). Det går mer än ana den kraftiga inkonsekvensen i beviskraven, eftersom det i dessa fall så gott som per definition handlar om ord mot ord, d v s om hur en handling upplevs.
BRÅ är förvånansvärt överseende med polisen usla track record. Trots att bara 250 av 5 000 anmälda våldtäkter (5%) ledde till fällande dom, så får polisen närmast applåder: “de allra flesta anmälningar kommer inte att kunna leda till fällande dom, oavsett hur bra polis och åklagare arbetar” hävdar man. Lite i skymundan konstateras ändå att antalet fällande domar skulle kunna dubblas om polisen gjort sitt jobb ordentligt. Och den slutsatsen låter som en kraftig underdrift när man läser rapporten. Själv förvånas jag över att man bara lyckas säkerställa DNA-spår i fem procent av fallen samtidigt som nästan en tredjedel skrivs av i brist på bevis – dvs då misstänkt gärningsman alltså identifierats. Bara i hälften av fallen förhörs den misstänkte (s. 11) och lika många avskrivs direkt efter att undersökning inletts – enligt BRÅ ‘helt korrekt’, och där man går vidare läggs nio av tio ned ändå, främst pga bristande bevisning – enligt HD:s höjda kravribba alltså.
Varför väcker så många utredningar ‘tvivel’?
SVT antyder att det viktigaste skälet till att utredningen inte går i mål är att målsäganden hoppar av. Men det är fel. Enligt BRÅ:s egen tabell ovan handlar det om 11% och som mest alltså en femtedel av den hälft av utredningarna som inte läggs ned direkt. Av tabellen framgår att lika många bedöms som okynnesanmälningar och att fortsatt utredning visar att ytterligare 20% kan vara det. Trettioen procent av totalen, som inte ens når domstol, för att våldtäkten inte är våldtäkt eller helt påhittad. Kan detta verkligen stämma? Att kvinnor ljuger/överdriver i nästan var tredje fall? Till detta kommer somliga av dem vi vet döms mot sitt nekande, varav en del också får upprättelse i efterhand. Det är alltså det här fenomenet som Sarnecki underförstått eller härledningsvis hävdar skulle ha ökat över tiden. BRÅ lägger till en brasklapp; man gissar att lagändringen 2018 skulle ha fått en del av ‘tvivlen’ att försvinna, dvs att det handlar om uppfyllande av brottsrekvisit som förut inte fanns. Men denna förmodan tycks vara helt tagen ur luften, för den utgör bara en fotnot utan stöd i materialet. I övrigt förbigår dessa siffror med största möjliga tystnad – det är förstås väldigt politiskt inkorrekt att vrida och vända på dem. För antingen så ljuger kvinnor mycket, mycket ofta. Och/eller så är det här en bekväm anledning för polisen att lägga ned utredningen.
Enligt BRÅ behandlas svenska misstänkta gärningsmän snällare. Källa på det? BRÅ själva.
BRÅ anser sig också ha hittat stöd för att etniska svenskar skulle utredas mindre omsorgsfullt än de med utländsk bakgrund. En ganska otäck anklagelse om domstolarnas bristande opartiskhet (s. 119), som väl i så fall också borde utredas och förklaras i detalj. Men BRÅ underlåter att visa stöd även för denna slutsats, som förstås annars är väldigt politiskt korrekt, bortsett från ljuset som den ställer våra domstolar i. Vad man inte nämner är ifall man jämfört likartade fall. Att etniska svenskar är kraftigt underrepresenterade i de grova våldtäkterna, medan de just gällande brott mot Samtyckeslagen relativt sett oftare är gärningsmän skulle ju kunna förklara skillnaden. Inte heller nämner BRÅ om den mindre omfattande utredningen ändå skulle ha lett till fällande dom. Vi kan alltså tänka oss att BRÅ använt fem fällande domar mot svenska gärningsmän ifråga om bristande samtycke, för att kunna påstå att utredningarna mot dessa varit mindre omfattande än i fallen med, säg, fem afghaner anklagade för grova överfallsvåldtäkter. I en utredningsrapport på 140 sidor är det för mig helt undermåligt att man inte anser det finnas plats att undanröja sådana misstankar om felaktig metod avseende en så central och kontroversiell slutsats.
SCB, BRÅ och Sarnecki skapar officiell citerbar statistik, som MSM inte anser behöver ifrågasättas.
Och det är alltså så här statistik ‘skapas’ och blir till sanningar. Sådana som BRÅ och SCB är väl ansedda som rådataleverantörer; ja, även Sarnecki förstås. Härifrån citeras det utan att man behöver motivera. Såsom SVT:s artikel är exempel på. Någon tycks ha tipsat om att läsa just s. 119, för säkerhets skull, så att den där passusen om att etniska svenskar får påstodd särbehandling också kablas ut – jag betvivlar starkt att reportern annars skulle ha uppmärksammat saken. Och medan citatet inte kräver mer än en upprepning, så kräver ju mitt eget ifrågasättande ett helt stycke, som inte med samma trovärdighet kan hänvisas till, eftersom Sunt Förnuft är en okänd alternativt ‘suspekt högerextremistisk’ blogg, medan BRÅ och SVT av de flesta förutsätts vara neutrala och objektiva. Det är alltså mycket krångligare och tidsödande att försöka göra en invändning, och värdet av en sådan är sällan vad det förtjänar. Precis som SCB kör ut felaktig sysselsättningsstatistik ända tills en privatperson (jag) avslöjar dem, så fortsätter BRÅ och Sarnecki med sina hel- och halvfabrikats-lögner, det krävs att de blir påkomna med ytterst flagrant ljugande för att de ska göra reträtt och avbön, inte minst eftersom MSM inte gärna publicerar ett avslöjande.
Del 2. Det dödliga våldet.
Maria Robsahms Motargument. När halvlögnerna inte räcker till.
Så finns det dem som vrider till halvlögnerna ett varv till. Det finns en sajt på nätet som heter Motargument.se. Den drivs av Maria Robsahm (fd Carlshamre), en 62-årig kvinna, utslängd från Folkpartiet 2006 efter att ha dömts för bokföringsbrott, därefter aktiv i Feministiskt Initativ. Med en lätt rättshaveristisk framtoning har hon bevisligen ljugit i frågor som rör vaccin och om Tino Sanandaji, som hon tycks hata mer än allt annat (läs gärna Uvells artikel om detta). Att hon också har skrivit ledare för DN, arbetat på Rapport och Aktuellt och suttit med i TV4 Nyhetsmorgon, fått göra en dokumentärfilm och ge ut en bok, kommer väl därmed i rätt ljus. Robsahm är som Uvell välformulerat uttrycker det “en hatbrunn av allt till höger om Miljöpartiet” och att hon var och är en vänstermedial gullegris gör henne farlig – hennes uppfattningar får stor spridning.
Inte minst raljerar Robsahm ofta och gärna över ‘dem som verkar tycka att det är värre att dö för en kula än för en kniv’. Död som död, mord som mord. Varför sjåpar vi oss då, ‘när det dödliga våldet som helhet minskar? Det är ju bara skjutningarna som ökar!’ Vi ska undersöka det påståendet. Men först måste vi invända mot hennes tes om mordvapnet spelar någon roll. Efter konstaterat faktum kan det tyckas vara egalt hur vi mördats; kniv, kulspruta eller bomb, sak samma. Men skillnaden är stor för tryggheten i samhället, och det inser de flesta. För att dö av knivvåld måste vi befinna oss alldeles intill. Det är kanske möjligt att springa ifrån våldsmannen om detta är hans enda vapen, eller vrida det ur hans hand. En kula kan vi råka träffas av även om vi står hundra meter bort. Och en bomb kan vi så gott som aldrig skydda oss mot, den slår blint. Det senare visar också på att våldet ändrat karaktär och blivit mycket mer hänsynslöst: det finns inga spärrar mot att oskyldiga ska drabbas eller inte. Även detta är goda skäl för oss att vara mer oroliga – och att dra konsekvenserna, genom att stanna inne.
Robsahm är ingen sådan som försöker hitta pros and cons, jag har aldrig läst ens ett försök att resonera och hitta sådant som talar emot hennes egna resonemang; för henne gäller det bara att ‘Motargumentera’ högern. Tyvärr är hon lika driven som hon är beredd att tumma på samvetet. Det går inte att, som Uvell gör i sin artikel, bara lämna sådan här statistik åt sitt öde, den måste bemötas, annars riskerar den att spridas vidare och bli en sanning. Trots att upplevelsen av otrygghet antagligen inte ha varit större i Sverige sedan grunden för det moderna rättsamhället lades på 1600-talet av Axel Oxenstierna, och är fullkomligt pulvriserad jämfört med hur svensken kände sig på 80-talet. Då behövdes inga trygghetsundersökningar, men tillräckligt många av oss levde då, för att vi ska kunna verifiera att det inte var allmänt förekommande att folk höll sig inomhus på kvällar och nätter för att de var rädda att bli rånade, våldtagna eller mördade. Ändå skulle enligt Robsahm det dödliga våldet då ha varit det högsta under modern tid. Just 1990 peakar diagrammets stigande kurva för att sedan sjunka tillbaka. Och om man, som Robsahm gör, helt sonika kapar de sista åren, så ser man knappt någon stigning alls i slutet. Det vi andra upplever, en kraftig stegring av våldsamheter – som förvisso bekräftas fr o m 2012, men som ändå fortfarande ser ut att vara lägre än 2007 – skulle alltså vara en synvilla?
Om det var möjligt borde risken mätas i förhållande till hur vi exponerar oss.
Om man bara tittar på den nedre grå kurvan ‘dödsorsaker’ och jämför direkt med Robsahm, som påstår sig ha exakt samma siffror som grund för sin graf, så ser man att Robsahms senaste puckel före nutid måste vara 2007, och att vi idag, i ett mer rättvisande diagram (hämtat från Sarnecki), ligger på samma nivå, inte som Robsahm försöker få det att se ut, en bit under. Om vi fortsätter att betrakta den kurvan måste vi dock fråga oss varför vi skulle bry oss om att dela ned statistiken per invånare, vilket kriminologerna är mycket noga med att göra – liksom förstås Robsahm. Tänk om regeringen var lika noga med att mäta BNP-ökningen på samma sätt vid internationella jämförelser, där vore det korrekt. Men det är det inte här. Mycket talar för att riskerna tvärtom har ökat i förhållande till hur ofta vi exponerar oss. Dels har ju som konstaterats, folk blivit mycket mer otrygga. Dels har inte minst ungdomar idag ett helt annat sätt att umgås; man träffas mycket oftare över internet än irl. Båda dessa faktorer innebär att vi håller oss inomhus mycket mer, ser oss för, tar färre risker. Detta tar kriminologerna sällan upp – och Maria Robsahm självklart aldrig.
Men även om vi bortser från ändrade umgängesvanor så är Sarneckis (och Robsahms) graf missvisande. Sveriges befolkning har ökat med mer än 12% bara sedan 2004, då vi blev nio miljoner. Men om jag promenerar hem efter nattskiftet, mellan t-banestationen och mitt hem i en miljonprogramslimpa i Rågsved, så är det lika många steg jag tar nu som 2004. Det är lika hög sannolikhet för att en slumpmässig kula träffar mig oavsett om det bor tio eller tjugo miljoner människor i Sverige, det är antalet avlossade skott som räknas. Ser vi alltså risken ur offrens och allmänhetens perspektiv så är antalet liv som släcks 12% fler, även när Robsahms och Sarneckis grafer inte visar någon skillnad alls. Att ett handeldvapen allt oftare används vid dessa dödsfall innebär att antalet slumpmässigt flygande kulor ökat ännu mer. Detta är högst reella anledningar till att otryggheten breder ut sig – ingen chimär, en realitet.
Domstolarnas ovilja eller oförmåga att ta hänsyn till rättstryggheten (för gemene man) istället för ett smalt fokus på rättssäkerheten (för att ingen oskyldig ska dömas); åklagarnas underlåtenhet att använda lagen för att yrka på de straff som är möjliga, bl a utvisning, och för att ens ta upp fall till prövning; polisens oförmåga att göra ordentliga utredningar och polisledningens ovilja att skicka ut patrullerande konstaplar som gör sig synliga; allt det är förstås också relevanta skäl att peka på. Bland många fler. Men bara ett av dessa har med statistik att göra. Nämligen polisens utredande. Det finns mycket som talar för att man systematiskt ‘bokför’ brott som icke-brott, och att det är därför som antalet lagförda rent statistiskt pekar nedåt inom flera brottsområden. Förutom våldtäkter, narkotikabrott och mord är det ju så det faktiskt ser ut, i alla fall justerat per capita och sett över längre tid. Undantagen är ju inte oväsentliga, men som jag påpekade ovan, avseende våldtäkter, så kan man misstänka att de verkliga brotten är betydligt fler och att ökningen av antalet anmälningar är mycket mer rättvisande än antalet lagförda. För vem tror egentligen på allvar att kvinnor skulle ljuga i ett fall av tre om att de våldtagits?
Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.
Ta en ny titt på Sarneckis diagram, men betrakta nu den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.
Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.
Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.
Jag säger som Emile Zola: “J’Accuse!”. Eller som Shakespeare: det är något ruttet – men inte i Danmark, utan här, i Sverige. Dödligt våld som inte ens förs till statistiken ökar otryggheten på två sätt: både genom den faktiska stegringen och genom en ökad – och fullt berättigad – misstro till det svenska rättssamhällets existens. Och den här avvikelsen gör att tvivlen även om all annan statistik om antalet lagförda måste ifrågasättas.
Magnus Stenlund
Sunt Förnuft
