Publicerad Lämna en kommentar

En kommunsektor som ger sig själv mer och mer lån, samtidigt som ingen vill sätta rätt namn på varför de behövs. Här finns alla ingredienser för en hemmagjord finansbubbla.

DN har nu, som de flesta andra MSM börjat uppmärksamma vad de stora hålen i kommunernas budgetar kommer leda till. Kommunernas skuldberg är uppe i svindlande 656 miljarder kronor. För att konkretisera den siffran: 165.000 kronor per heltidsarbetande. Bara det senaste året har kommunerna ökat vad som i slutändan är din skuld, herr Svensson, att betala med 13.000:-. Och det kommer inte räcka långt ändå. Regeringens anslagna fem miljarder är en spottloska i pölen, här saknas på sju års sikt 90 miljarder – enligt vår finansminister, och hennes beräkning får vi nog utgå ifrån är optimistisk. Trots stora skattehöjningar så säger fyra av fem kommuner att man kommer göra nedskärningar i budgeten nästa år. På ‘allt’. Och så är det vård, skola och omsorg förstås. Och det värsta är att det sedan bara kommer fortsätta att behövas mer. För vad som saknas i staplarna är försörjningsstöd och minskning av antal snällanställda. Det första för att man inte kan, det är statens beslut. Det andra för att man inte vill, vågar eller ens kan erkänna. Den officiella förklaringen till alla problemen är istället fastighetskostnader – och så ‘demografin’ förstås.

Demografin är en del av vår livscykel och svensken har redan jobbat in till sin pension, vård och bostad. Liksom till sina barns skolgång.

Källa: DN:s enkät. Som man frågar får man svar…

Låt oss beta av dimridåerna bakifrån. Så här är det. Detta med demografin kommer vi få höra om till leda, under år som nu kommer, under vilka vi tvingas åse den svenska välfärdens smärtsamma nedmontering. De demografiska ‘problemen’ består av två delar: alltför många barn och alltför många gamla. Att det förstnämnda kräver utbyggnad av skolor, fler lärare etc är en följd av invandringen. Och det sistnämnda hade inte heller varit ett problem om vi inte hade haft invandring. ‘Problemet’ är ju väl känt och var redan fonderat för; svenskarna hade med sin höga sysselsättningsgrad och sitt långa arbetsliv sett till att tillräckliga medel kunnat läggas undan. Det är vad staten gjort istället som är problemet. Att skylla på barn och gamla är alltså en direkt lögn, men en som man frenetiskt kommer göra allt för att arbeta in i det svenska folkets medvetanden. Det handlar om ett stort bedrägeri, för att skyla över ett ännu mycket större sådant: en förskingring som inte finner sin like under historisk tid i detta land.

Japans exempel. Så hade vi kunnat ha det om vi valt bort invandringen.

DN:s ingress. Så här vill man att vi ska uppfatta kommunsektorns problem. Fastighetskostnader och ‘demografi’ i form av allt fler gamla svenskar. Inte ens invandrarbarnen kommer med i den summeringen.

Vi hade i Sverige en befolkningspyramid som, före invandringsexplosionen på 2000-talet, såg mindre hotfull ut än den gjorde i flertalet andra västländer. Den bästa jämförelsen är Japan, för där bestämde man sig för att inte försöka ‘lösa problemet’ med massiv immigration. Om vi i Sverige bara ‘rullat vidare’, som Japan, så skulle vår befolkning ha slutat växa ungefär nu, vid 8,5 miljoner. Japans befolkning sjunker med ca 0,6% per år och har minskat hela 2000-talet. Men livsinkomsterna har stigit: trots folkminskningen har den totala ekonomin vuxit under 15 av 19 år på 2000-talet. I Japan har man tagit fasta på en ganska banal lärdom: nämligen att vi i genomsnitt måste arbeta ca 40 år av våra liv. Därmed kan alla både betala för den ‘samhällsskuld’ de drar på sig under barn- och ungdomsåren och, när denna räknats av så har man fortfarande ett överskott kvar, som mer än nog täcker kostnaderna under den tid man inte längre bidrar. Kostnader för en dräglig pension, boende och sjukvård och ett startkapital för nästa generation. Det handlar alltså i vårt land om betydligt mer än vad som förvaltas i AP-fonderna. Även i den syltburken har sossarna varit och rotat , men än värre är det med hur resten av statsbudgeten har förvaltats. Det samhällsöverskott som stat och kommun har tagit sig rätten – och därmed även skyldighet och ansvar – att fördela över tiden och mellan generationerna, har istället under mindre än två årtionden ‘investerats’ i något helt annat.

Bidragsresenärerna. En lågstadieelev kan räkna ut att detta inte håller.

En artikel som säger mycket, men absolut inte varför.

Vårt samhälle har till skillnad från Japan använt samhällsöverskottet till att importera bidragstagare. Som inte på långa vägar kommer jobba i 40 år i Sverige. Dessutom har de som faktiskt fått jobb en mycket lägre snittlön; de betalar alltså inte in en skatt som medger samma höga välfärd som de blivit delägare i. Detta lilla från de få är vad svenskarna får tillbaka för att ge mycket till många. Nettot kommer inte räcka till. Det är ett matematiskt axiom, eftersom vi sagt att alla som kommer hit ska få (minst) lika mycket som dem som redan bor här. Är detta svårt att förstå? Låt oss göra en livscykelkalkyl på lågstadienivå: Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två, ett som han äter till middag och det sista ger han till sin son. Exempel två. Per får ett äpple av mamma som han äter vid frukost. Han plockar själv tre till under dagen, varav han äter ett till lunch. Hur många har han kvar? Två. Ett som han ger bort till Hassan som inte är något vidare på att plocka äpplen. Det sista äpplet får Per och Hassan dela på till kvällsmat. Pers son får ingenting.

Och detta är alltså vad som redan hänt. Även om vi med ett ‘simsalabim’ kunde trolla bort Hassan (= alla redan anlända bidragsresenärer), så måste vi betala för den tid som har varit, och som nu avspeglar sig i våra kommuners dystra balansräkningar. Vi har bara ett äpple kvar till pensionen, och det ska delas med Hassan, vi kommer inte samtidigt kunna lägga undan tillräckligt till våra barns skolgång – kommunerna drar just nu in i redan otillräckliga skolbudgetar. Under det att vi alltså nu börjar betala på den skuldrullning som skett, fortsätter åtagandena för Hassan att ackumulera än högre skulder. Hans söner vill ju ha ett nytt äpple imorgon. Liksom Pers. Ovanpå detta så fortsätter anhörigströmmen, vars kostnader vi inte har med i kommunkalkylerna, kommunerna vågar inte ens räkna på den saken, inte på något realistiskt sätt. Ni vet de muslimska kvinnorna, som de ‘ensamkommande’ nu vill ha hit för att stå vid spisen och föda deras barn. Det handlar om en grupp vi kommer ha mycket svårt att övertyga om att lära sig svenska – vad ska de med sådana kunskaper till, när det inte är ett krav för att få socialbidrag? Många är analfabeter med så gott som noll utbildning, som vi ändå lär kasta dyra utbildningsinsatser på, innan vi (= de naiva) ger upp eller då pengarna är slut (gissa vilket som kommer först) och man accepterar att de kommer stå kvar vid spisen oavsett om de så blivit uppgraderade till pol.mag. Men de flesta kommer förstås inte lära sig någonting; med nära noll intresse och förmåga att finna utkomst i världens mest utbildningskrävande arbetsliv – det svenska. En sak är klar: många flera äpplen kommer att behövas. Men det blir inte många fler som plockar.

Kommunsektorns lånevolymer har redan exploderat. Men vi hör inte smällen, pga den negativa räntan.

Kommunsektorn har ökat sina skulder med 300 miljarder på 10 år. Det är ca 75.000:- per heltidsarbetande.

Här ska vi nu inte göra en prognos. Dystopin får lätt så förfärande drag att den blir hart när omöjlig att tro på. Beskrivningen av den punkt vi nu står på är illavarslande nog. Där vi alltså ‘bara’ har ett decenniums eller så av kvardröjande skulder att ta hand om. Skulder som har vuxit trots obruten högkonjunktur i världen, negativ statslåneränta och ett valutadopat näringsliv. På ett drygt decennium har kommunsektorns lån närapå fördubblats och uppgår nu till 14% av BNP. Och ökningen är sedan 2016 exponentiellt tilltagande, trots ‘invandringsstoppet’ 2015. Det här beror främst på just gamla ackumulerade problem. Kommunerna tvingas till stora eftersläpande investeringar, över 50% i fastigheter och bostäder. Dessa bokförs som tillgångar, men de har sitt värde bara pga den bidragsstöttade ekonomi man själva skapat: bostäder för nytillkomna som får hyran betald med bostadsbidrag och försörjningsstöd; skolor, vårdcentraler och äldreboenden för att ta hand om de nytillkomnas krämpor, barn och våra – men även deras – äldre. Ingenting som behövs i Japan direkt. Pengar man där istället satsat på att utbilda och avlöna inte minst den egna vårdsektorn med. År 2030 räknar man i Japan med att alla äldre har en personlig assistent fullproppad med artificiell intelligens. Och utrustad med en garanterat sympatisk personlighet och ett minne som aldrig glömmer bort när du ska ta din medicin eller att låsa dörren, så att eventuella kriminella inte tar sig in i ditt hem, vilket inte alla i den svenska hemtjänsten är så duktiga på. De nytillkomna är som bekant överrepresenterade där, för att kommunerna ser detta jobb som det absolut minst viktiga och sämst avlönade. Somliga är motiverade och bra, andra är det faktiskt inte alls. Många förstår knappt svenska. Jag tror vi är flera som skulle föredra den japanska modellen.

Trots deras antal i äldreomsorg och som vårdbiträden på sjukhusen, så är de nytillkomna nettobidragstagare även inom vårdsektorn, eftersom de som grupp är mycket mer vårdintensiva än svenskarna, vilket inte är att undra på med tanke på att många av dem levt helt utan den typen av service innan de kom hit. Om detta har Tino Sanandaji svart på vitt i sin bok Massutmaning för den som vill fördjupa sig. Och enligt Rebecca Weidmo Uvell är även äldreomsorgsstödet ett slukhål. Där garanteras de nytillkomna pensioner som bara skiljer någon hundralapp från svenska garantipensioner. Här kommer vi se en kraftig tillväxt av utbetalningar, för även de nytillkomna blir ju äldre. Till dess – hur mycket äldreboenden byggs det egentligen? Så lite som möjligt. Alla kommuner är nämligen smärtsamt medvetna om att det kostar mer att ta hand om de gamla på det viset, så man gör allt för att få dem att bo kvar där de bor. Och även de unga bor kvar hemma, de är i de flesta kommuner utan förtur i bostadskön. Nej, visst byggs det och kostar multum gör det, men de nya bostäderna kommer inte vår inhemska befolkning till del. När så sker så är hyrorna och priserna dessutom upptrissade på ett sätt de aldrig hade varit om byggsektorn inte haft så mycket mer att stå i.

Vad ska svenska folket med alla fastigheter till? Många skulle nog hellre välja en rejäl lön till sköterskor och poliser så att vården och tryggheten blir bättre. Och bostäderna, har vi sett minskade bostadsköer, någon?

Ny infrastruktur är naturligtvis också nödvändig i ett Sverige där befolkningen ökar så snabbt. Också den släpar, pga samma överhettade byggsektor. Kvar ‘att göra’ när vi rensat för investeringar som i sin huvudsak är anknutna till massimmigrationen, är en skvätt på några procent som man av nöden är tvungna att satsa på; sedan länge eftersatt underhåll av vatten- och avloppsledningar. VA-näten är – eftersom de inte syns – ännu mer än järnvägsspår och vägnät ett enda stort lappa och laga. Det kommer de fortsätta vara även efter årets dosör.

Det här är alltså vad kommunerna måste ha pengar till. Om man får tro DN. Men det är ju bara halva sanningen. ‘Investeringarna’ syns ju inte i resultaträkningen. Inte förrän efter ett par decennier, då man lär bli tvungna att skriva av värdena, precis som man till slut blev tvungna att göra med miljonprogrammen. Nej, resten av de besvärliga åtagandena hittar vi i resultaträkningen, sådant som kostnadsförs direkt. Men när DN gör sin beskrivning så är det förstås utan att plocka fram rubriker på kostnadsposterna, till allmän beskådan. Därmed slipper man att nämna försörjningsstöden. Som ökat kraftigt de senaste två åren och beräknas fördubblas fram till 2026 enligt Sydsvenskan. Att få fram rådata på detta är dock inte lätt. SCB och Socialstyrelsen har ju precis som alla andra myndigheter fått order om (eller självmant tagit på sig) att inte i onödan göra det lätt för kritikerna att hitta systemfelen. Nästan komiskt att de senaste tabellerna i SCB är från 2011! Ska man verkligen kunna plocka fram privatpersoners tax.värden och bilägande, men inte hur mycket socialbidragen är i offentliga databaser? Reda siffror om mer aktuella förhållanden lämnas i alla fall inte där jag letar och Socialstyrelsen visar grafer i fasta priser, troligen för att få det att ‘se bättre ut’. Att 11,2 miljarder för 2018 skulle vara en totalsiffra kan jag därför inte direkt läsa ut. Det finns säkert fler poster, men detta är illa nog, för till dessa tillkommer nu undan för undan de etableringsstöd som staten betalar ut till flyktingarna, men bara i två år. Ingenting tyder på att kostnaderna för de nytillkomna minskar nämnvärt under de följande 6-8 åren de befunnit sig i Sverige, och mycket talar för att stödberoendet i de flesta fallen är livsvarigt för dem som senast kommit hit. Försörjningsstödet, som redan nu till ca 2/3 går till de nytillkomna, håller därmed gradvis på att inkludera etableringsstödet. Ett fyra gånger så stort belopp.

Efter 2011 har vi en nästan dubbelt så hög nyanställningstakt i kommunerna som i det privata näringslivet. Vad kan det bero på?

Att socialbidragen (enligt korrekt pk-prosa = försörjningsstödet, biståndet) kommer öka kraftigt, som Sydsvenskan förutspår, är därför ingen gissning utan närmast en matematiskt nödvändighet, särskilt eftersom vi nu är på väg in i en lågkonjunktur. Och när 110 kommuner går med underskott och fyra av fem kommuner måste skära ned så är det något ännu viktigare, som kommun- och myndighetsaktivisterna talar tyst om: alla snällanställda Hassan, som inte gör någon särskild nytta för någon på sin post. Syftet med arrangemanget har dels varit att frisera arbetslöshetsstatistiken och få de formella flyktingkostnaderna att se mindre provocerande ut; dels förhoppningar om att minska risken för att Hassan ska bli kriminell, så länge som man håller honom med en fast arbetstid, något pyssel att sysselsätta sig med under dagarna och gratis lön. Om inte staten tar över betalningsansvaret i någon form av en liknande täckmantel (= ‘garantijobb’ där även socialavgifterna ingår), så lär vi få se betydligt fler uppsägningar av snällanställda – och socialbidragen kommer då öka kraftigt, det är ett direkt kommunicerande kärl.

Kommuninvest, banken som kommunerna äger.

Slutligen: Var får kommunerna sina lån ifrån? Svaret är inte bankerna. Dessa har minskat sin andel av utlåningen till sektorn från 30% till 15%, hit har alltså kommunerna tvingats amortera. Det antyder att svenska banker dragit öronen åt sig och att risken i förhållande till avkastningen inte håller för sund kreditgivning. De minskade banklånen och lite till har man täckt av via direkt obligationsutgivning, d v s risker som banksektorn inte ska behöva bry sig om enligt Basel 3:s kapitaltäckningskrav – men som givetvis ändå ökar systemriskerna. Bulken av sektorns nya lån kommer dock från Kommuninvest, som 271 av kommunerna äger själva tillsammans. Här har på fem år krediterna ökat med 130 mdr! Kommuninvest står numera för 54% av sektorns totala utlåning. I detta ligger förstås en präktig varningssignal. Det är knappast en slump att Kommuninvest startade upp just i Örebro, det län där skulden per invånare är högst i Sverige. Kommuninvests konstruktion påminner i grunden om subprimelånen i USA som ledde fram till den stora finansbubblan: genom sammanläggning av många små sämre kredittagare och ett ‘hokus pokus!’ får man AAA-ratings av de stora kreditinstituten, och eftersom det inte finns några kapitalkrav på kommunlånen så behöver Kommuninvest teoretiskt inte ha något eget kapital alls. Trots att man lånar ut när andra drar in krediterna.

Den mest intressanta är förstås räntan. Ett enda litet diagram för denna har Kommuninvest kostat på sig i sin fylliga rapport om kommunernas låneskuld (samtidigt som man slösar två hela sidor på jippot med ‘gröna obligationer’). Jag avläser nivån till 1,2% i kvartal 2, 2019. Det finns även lån man betalar ränta för att få ge till sina ägare, om den kostnaden är inräknad här eller inte är osagt. På aktuell lånestock betyder 1,2% i runda slängar 8 mdr. Eftersom räntan har gått ned kontinuerligt har sektorns räntekostnader inte ökat, trots den snabba skuldökningen, tvärtom har de minskat sedan 2015 med 2 mdr. Så vem vill inte låna mer under sådana förhållanden? Låt oss gissa att låneskulden om tre år är 700 mdr (lågt räknat). Ponera att skenande socialbidragskostnader då föranleder ratinginstituten att sänka sina kreditbetyg och att räntan därmed stiger till 3%. Då blir kommunernas räntekostnad 21 mdr istället för 8. Det skulle ofelbart leda till att många kommuner får betalningsproblem, för situationen kommer vara ännu tajtare då än idag, det vet vi redan.

Kommunerna har pressat sin bank att sluta ta hänsyn till framtida kreditförluster i sin räntesättning. Ur årsredovisningen 2018, s. 4.

Det behöver inte vara så många som drabbas, i teorin kan det räcka med en enda. Eftersom Kommuninvest har ett solidariskt betalningsansvar mellan ägarna, så betyder det att alla 271 medlemskommuner omedelbart riskerar att dras med i likvidetskrisen. Om staten skulle tvingas gå in och stötta så påverkas även statens kreditbetyg och då får vi avsevärt högre räntekostnader även på statsskulden. En räntehöjning på två procentenheter är ett stresstest som bankerna anser att varje bolånetagare ska klara, men det är lätt att förstå att kommunerna inte avkrävs detsamma, de äger ju banken som lånar ut pengarna – det garanterar snäll kreditbedömning. Ja, för ett år sedan beslutade man även att sänka räntorna, genom att inte ta höjd för eventuella framtida kreditförluster.

Så där brukar det se ut just när konjunkturen är på topp, liksom tuppkammen både på banken och hos de mest belånade. Just innan det bär iväg nedåt. Men i det här fallet tror jag passusen säger mer om hur pressade marginalerna är på kommunerna. Redan.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Kommuninvests rapport om den kommunala låneskulden 2019

Kommuninvests årsredovisning 2018

DN – 110 kommuner går back 2019

DN – fyra av fem kommuner tvingas skära ner

Uvell – Äldreförsörjningsstödet, ännu ett slukhål

Publicerad 1 kommentar

Efterlevandebidragen regnar – tio gånger oftare över afghaner och somalier.

På tio år har Sverige betalat ut 9,2 miljarder till barn vars ena eller båda föräldrar uppges vara avliden. Dödsfall i Sverige har sällan varit svåra att konstatera, de har ju skett i Sverige. Så systemet är utformat därefter. Pensionsmyndigheten kräver inte mer än en underskrift på heder och samvete för att börja göra månatliga utbetalningar på 1.493 kronor per påstått avliden förälder ända upp t o m tjugo års ålder. Fram till 2018 gjordes dessutom retroaktiva utbetalningar för två år före ansökan. Nu är retroaktiviteten ‘bara’ sex månader. En fullt giltig fråga är varför utbetalningar överhuvudtaget görs till alla som kommer till Sverige. Det räcker med ett TUT för att det ska säga ka-tjing när man drar i den lättsinniga enarmade bandit, som samtidigt äs så ytterligt samvetsgrann med att plundra skattebetalarna. Rebecca Wiedmo Uvell har gjort ett grävjobb som förtjänar stor uppmärksamhet. En historia som ger en provkarta på de systemfel som lett till att Sverige idag är på dekis.

Efterlevandestödet betalas ut till alla barn, som ekonomisk kompensation för förlusten av en vårdnadshavare. Den motsvarar den underhållsersättning som barnets kvarstående vårdnadshavare ska få från den andre föräldern efter en sepation – och som även den kan betalas ut av staten, när föräldern ifråga låter bli. Ersättningen är inte baserad på hur stort lidande barnet drabbas av utan är en form av kostadsersättning. Kostnader man har i Sverige. Därför är det obegripligt varför man betalar ut retroaktiva bidrag till dem som just anlänt hit. Lika principiellt fel är det förstås att ensamkommande barn som skrivit under detta dokument får en helt annan ekonomisk situation jämfört med lika ensamkommande som inte gjort det, men som är i lika stor avsaknad av föräldrarna.

Flyktningbarn kompenseras tredubbelt

I själva verket, eftersom det rör sig om en kostnadsersättning och de ensamkommande barnen ifråga tas om hand av sociala myndigheter eller adopteras, så borde man väl resonera så att de kostnader som avses redan de facto har ersatts, i form av nya kostnadsansvariga vårdnadshavare, som ju har samma ansvar oavsett de biologiska föräldrarnas död eller inte? Varför ska man kompenseras dubbelt av det svenska samhället? För att inte säga – i praktiken – tredubbelt: de ensamkommande har ju kommit hit för att Sverige åtagit sig att ge dem skydd från krig och livshotande faror. Ingenting säger att vi därmed är skyldiga att upplåta alla våra välfärdssystem för dem samtidigt. Vad som anses tillräckligt och adekvat för en, måste räcka utmärkt också för alla andra – och Sverige är redan världens mest generösa flyktingmottagare, inte bara i antal utan även per individ.

Genom att erbjuda den här typen av extraförmåner har man snabbt korrumperat de nytillkomna – och deras nya vårdnadshavare (alternativt den ensamstående förälder som kommit hit tillsammans med barnet – och som också kan söka bidrag för egen del). Vem säger nej till gratis pengar? Särskilt besvärande lär de icke-existerande sanktionerna upplevas. Ett falskt ‘hedersord’ från en underårig har ju ingen som helst juridisk konsekvens. Som Uvell påpekar så kan vi mycket väl redan ha en mängd påstått döda föräldrar i Sverige, eller sådana som efter den nya anhöriglagen är på väg, utan att detta kontrollerats. Frågan om sådan kontroll utförs besvaras av myndigheten med en isande tystnad. Och skulle det – rent teoretiskt alltså – ändå kontrolleras, samt visa sig vara fallet, så är det knappast ens möjligt att kräva pengarna tillbaka. Än mindre att faktiskt få något från ett barn som redan spenderat dem eller gömt dem, och/eller saknar egen utkomst.

Så kan vi vara så säkra på att det fuskas med detta?

Att bevisa saken torde inte vara lätt (såvida de ‘döda’ föräldrarna alltså inte skulle söka uppehållstillstånd och Pensionsmyndigheten/Migrationsverket faktiskt skulle börja kolla upp förhållandena). Men statistiken talar sitt tydliga språk. Utrikes födda motsvarade 2018 19% av Sveriges totala befolkning. Samma år var av dem som tog emot efterlevandebidrag 32% utrikes födda. Tio år tidigare var de 18%, inte mycket mer än deras dåvarande andelen av totalbefolkningen. I gruppen 16-20 år (där vi kan förmoda att de flesta ensamkommande ramlat in i statistiken, då man okritiskt accepterat deras uppgivna ålder) så är andelen 38%.

Och om vi fokuserar enbart på de fem ursprungsländerna Afghanistan, Somalia, Irak, Syrien och Eritrea som vi vet är ursprungsland för lejonparten av de ensamkommande, så svarar dessa ensamma för 17% av andelen ‘barn’ som fått efterlevandestöd, samtidigt som den totala utlandsfödda befolkningen från dessa länder svarar för mindre än 5%. Somalia och Afghanistan är överrepresenterade mer än åtta gånger i förhållande till sin befolkningsandel och i jämförelse med de infödda svenskarna är överutnyttjandet nära tio gånger – som snitt för alla åldersgrupper. Åldersgruppen 16-20 år går inte att läsa av på nationell nivå, men vi kan utgå ifrån att överuttnyttjandet här är maximalt.

Observeras bör att situationen alltså såg helt annorlunda ut före 2014. Då var föräldrarna till dessa barn inte oftare döda än genomsnittet för andra grupper. Som Uvell visar i sin analys så har detta överutnyttjande ökat kraftigt över tiden och bland afghaner och somalier så ser man ett tydligt hack i ‘inlärningskurvan mellan 2013 och 2014. Det är tydligen då informationen om hur lätt det är att erhålla gratis pengar har spridit sig brett inom grupperna med ensamkommande ‘barn’. Totalt handlar det om över 1,5 miljarder som på det här sättet betalats ut under den senaste tioårsperioden till barn födda i utlandet. De fem namngivna huvudländerna svarar ensamma för 600 miljoner och det årliga beloppet till denna grupp är nu uppe i 116 miljoner kronor.

Härutöver kan läggas en stor grupp ‘barn’ vars heder och samvete-underskrift renderar dem de månatliga 1500 spännen per påstått död förälder, utan att utbetalande myndighet ens krävt in uppgift var ‘barnet’ ifråga är fött! Det handlar om över 17 miljoner kronor bara under 2018 – till inte mindre än 1.187 individer.

Pensionsmyndigheten inte bara blundar. Den mörkar medvetet.

Det här är ju ett så öppet missbruk att ingen kan undvika att se det – om den önskan finns. Nu är det förstås så att det gör den inte alls – på den handläggande myndigheten. Den datafil som Uvell gör tillgänglig för nedladdning på sin sida och som även jag länkar till här, är sorterad så att den kräver en hel del bearbetning och sammanställning med SCB:s befolkningsuppgifter för att det ska gå att få fram de här avslöjande siffrorna. Det tog mig, som van excelanvändare, en dryg timme att få ordning på den. Än värre är förstås skandalen att den ansvariga, Hanna Linnér, vägrat att lämna ut uppgifterna kostnadsfritt enligt offentlighetsprincipen, vilket alltså är mydighetens skyldighet, och något hon sedan tvingades göra när riksdagsmannen Jan Ericsson (M) begärde ut dem via Riksdagens utredningstjänst. Att Linnér är fritidspolitiker för vänsterpartiet lär förstås ha med vägran att göra och visar hur politiserad tjänsteutövningen nu har blivit i den djupa (s)tat som Sverige är.

Myndigheten vet alltså mycket väl om hur skandalöst efterlevandestödet överutnyttjas och hur minimal kontrollen är. Det är därför man inte vill låta allmänheten veta. För då kan ju rösten läggas på fel parti. Och förhållandena kan komma att ändras. Det vill man inte. Ännu en obehaglig fråga som då reses, är ju varför utbetalningarna ligger just på denna myndighet. Enligt vad myndigheten påstår så ska dessa utbetalningar gå över statens budget, men hur säkert vågar man tro på det? Detta är ju som upplagt för försnillning av våra pensionsbesparingar, och även på den punkten skulle nog krävas vidimering från en riksdagsrevisor e d, för att återställa mitt och många andras förtroende efter att ha läst detta.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Rebecca Weidmo Uvell

Publicerad 2 kommentarer

Bill Gates. Kan en filantrop/övermänniska med (för) mycket pengar göra skillnad?

När detta skrivs är Microsoft återigen världens största företag mätt i börsvärde. Bill Gates arv till eftervärlden kommer att vara betydande. Men inte så betydande som han velat att döma av den miniserie som Netflix sänder, med titeln ‘Inside Bill’s Brain’. Den som förväntat sig att miljardären skulle offra tid på att göra en dokumentär som avslöjar Bill Gates innersta och visar upp hans sämre sidor är naturligtvis naiv. Vad Gates har för syfte är ganska uppenbart: att upplysa om sina välgörenhetsinsatser. Och bekräfta sin ryktbarhet som övermänniska. Det är Bills hjärna inte människan Bill som porträtteras. Vad jag – oväntat – fann vara av mycket stort intresse var de slutsatser som kan dras av Gates enorma filantropiska insatser och framgångarna som dessa haft. Eller snarare bristen därpå.

Bill Gates är en människa med omättlig nyfikenhet på kunskap. En egenskap jag både sympatiserar med och delar – med många andra. Uppgiften om att han tar in 100 sidor i timmen av komplexa vetenskapliga böcker och att 90% stannar kvar gör honom heller inte unik, även om det kan tyckas låta överdrivet. Det är snarare kombinationen av att vara allt han är och varit och samtidigt ha denna formidabla dataanalys- och lagringskapacitet, som är anmärkningsvärd. För de flesta företagsledare är ju snarare medelbegåvningar, ett tio- eller tjugotal IQ-poäng högre än genomsnittet. Och de flesta uppfinnare har hög IQ, men är snarare mest intresserade av att kombinera information för att nå fram till kreativa lösningar som ingen tidigare tänkt på. Gates påminner här mer om den klassiske lärdomsgiganten – eller superdatorn. Samtidigt som han uppvisar en enastående arbetsförmåga och drivkraft. Arkivmartyren, kombinerad med intelligensaristokratens alla attribut.

Kreativiteten finns förstås också där. Men Gates skiljer sig alltså från den gängse uppfinnarkarikatyren, vars sprudlande skaparkraft sällan leder till den rikedom och berömmelse den kan tyckas förtjäna. Gates har en mer komplett palett, som gör honom dubbelt unik. Och det bästa beviset för det är förstås hans livsverk, Microsoft. Det är svårt att inte bli imponerad av eller att undvika att känna respekt för någon som åstadkommit så mycket. Jag är däremot mycket mindre imponerad av hans förmåga att göra gott med den förmögenhet han skapat. Att man har en sådan vilja och drivkraft är självklart något vi ska applådera och vara tacksamma för, men är egentligen mest bevis för att Maslows behovshierarki är allmängiltig: när man har allt så är filantropisk verksamhet vad som kan kröna levnadsbanan.

Existerar verklig, osjälvisk filantropi?

Två frågor dök upp i mitt huvud medan jag tittade på miniserien, där speciellt den avslutande episoden var avslöjande och gav ledtrådar till svar. Den första frågeställningen är ifall det är resultat för mänskligheten man som filantrop i första hand är ute efter? Eller är det att boosta det egna eftermälet? Enligt all samlad kunskap vi har om människan så är hon innerst inne en egoist, även när hon ‘gör gott’. Evolutionen har gjort oss sådana, och det är den överlevande individen som gör rasens överlevnad bäst möjlig. Sannolikt för att vi helt enkelt inte själva har kapaciteten att avgöra vad som gynnar mänskligheten i stort – även om många av oss gärna vil tro det. Detta talar alltså för att Gates precis som de flesta andra stora filantroper i historien drivs av sin fåfänga, minst lika mycket eller mer än han drivs av ‘sann’ filantropi. Det är vackert så kan man tycka, men som vi nedan ska återkomma till, så kan just denna skillnad betyda att miljarder kastas i sjön utan särskilt stor nytta.

Den andra frågan är om Gates är rätt ägnad att göra gott för mänskligheten i någon annan mening än som mjukvaruutvecklare och företagsledare, och om det överhuvudtaget ens är möjligt att med en till synes oändlig förmögenhet till hands göra avgörande insatser för mänsklighetens bästa. Som caveat för de slutsatser jag kommer till, vill jag redan här påpeka att även små skillnader måste räknas alla som försöker till godo och att det intressanta med frågan i Gates fall ju är just att han framstår som så särdeles välutrustad för uppgiften.

Bill Gates tre projekt. Miljardslukande. Och har inte gått i mål.

Den första frågan om sann filantropi vs. gynnande av egen ryktbarhet kan förstås besvaras med ‘både-ock’: visst måste det vara möjligt att göra massor med bra och få credit för det samtidigt? Så tänker säkert de flesta filantropiska miljardärer, och de flesta av oss andra som vill världen väl. Men när frågan ställs på sin spets, när man måste välja, så blir det svårare. Väljer vi att sätta sprätt på pengarna på det, enligt vår innersta uppfattning och bedömning, mest rationella sättet? Eller på ett sätt som först och främst befrämjar vår image och vår egen lust att delta? I miniserien tar man upp tre stora miljardslukande välgörenhetsprojekt: sanitetslösningar för tredje världen, utrotandet av polio och säkra mer effektiva kärnkrafverk. Inget av dessa projekt har nått ända fram. Det reningsverk Gates miljarder lyckats skapa är alldeles för dyrt och komplicerat. Polio ökar igen – eftersom islamistiska Boko Haram i Nigeria och mujahedin i Afghanistan mördar vaccinationsteamen varhelst man får korn på dem. Och kärnkraftverken har blivit ofrivillig gisslan i handelskriget mellan USA och Kina.

En hammare slår ned spik. Då blir det ett avancerat reningsverk. Inte simpel CO2-ökande värmeförbränning.

Som Gates själv framhåller: han är den han är, ett effektivt verktyg när det gäller att skapa innovativa tekniska lösningar. En hammare vill slå ned spikar, mycket annat duger den inte till. Och kanske är den så enkel; förklaringen bakom hans faktiskt ganska spektakulära misslyckanden. När vi ser fattiga afrikaner hälla ut extrementer i samma vattendrag där barnen badar, så är åtminstone min första tanke inte att uppfinna en avancerad reningsanläggning som med ånga utvinner rent vatten ur avföringen. Det kanske är kreativt, men faktum är att vi i de flesta andra delar av världen har löst problemet genom upplysning istället. Att med morot locka och med piska tvinga fram ett ändrat beteende känns inte som ett oöverstigligt pedagogiskt problem för en lärare – givet att eleverna vill lära sig och har basal intellektuell förmåga. Och skulle så inte vara fallet, så vad ska de då göra med en avancerad reningsverksanläggning? Innan jag satsar allt på ett sådant skulle jag nog testa befolkningens mottaglighet för både den ena och andra lösningen. Men det skulle för Gates innebära en risk förstås: om afrikanerna vare sig vill eller kan så är hans tekniska hjärtebarn dött redan innan han hunnit börja. Och frågan om deras mottaglighet och förmåga är en kontroversiellt högst brännande fråga. Får man svar som inte är politiskt korrekta så riskerar man att framställas i dålig dager oavsett hur goda ens intentioner är.

För en ekonom så vore förstås det billigaste sättet det närmast till hands liggande. Att använda skiten för att göda åkrarna och som bränsle och värmekälla är i alla fall de idéer som först kommer i mitt huvud. Men för Gates misstänker jag att detta dels är tråkigt, dels inte alls ger samma potentiella glans kring projektet. Inte minst eftersom eldad skit skapar politiskt inkorrekt CO2. Reningsverksprojektet fortsätter nu av allt att döma att dra pengar i ett gigantiskt slukhål, istället för att göra sann nytta. Bill Gates ger nämligen aldrig upp – också kanske för att det är något av hans varumärke. Och han vill följaktligen inte veta vad termen ‘sunk cost’ står för. Det är en ekonomisk, inte en teknisk term.

Polion krävde kartor som inte förnyats sedan kolonialtiden. Och att den kom tillbaka var islamisternas fel.

Polioutrotningen erbjöd ett för Bill oemotståndligt optimeringsproblem: att på kortast möjliga tid vaccinera så många som möjligt inom områden i Nigeria för vilka de senaste kartor som ritats var från brittisk kolonialtid. Varför är det så kan man undra, men det är svårt att göra detta utan att börja ifrågasätta hur duktiga afrikanerna är på att bygga fungerande demokratier och mänskligt välstånd. Så programmet kastar sig snabbt över i ett sidospår: Gates har löst ett liknande matematiskt problem i sin ungdom, vi får här intressant kuriosa om vem Gates är, men parallellen har mindre med hur effektivt man lyckades bekämpa polio att göra – den stora vinsten låg förstås i att man samtidigt ritade en ny karta. Det blev då uppenbart att riskerna för nya utbrott var störst i de olika regionernas gränsområden, där vaccinationsteam A utgått ifrån att team B gjort jobbet och tvärtom. Skälet att man sedan misslyckades? Religiös fanatism. Ett problem som berördes som hastigast i programmet, och då betecknades som ‘områden med regional oro’. Att det var islamistisk fanatism ‘oron’ bestod i, det nämndes förstås inte alls.

Vem vill ta risken att bli kallad ökänd islamofob istället för känd filantrop?

Slutsatsen, som står skriande klar för mig är alltså att om man vill utrota sjukdomar och fattigdom så måste man utrota okunskap och islamsk fundamentalism. Det första anser Bill Gates själv antagligen vara för tråkigt och oglamoröst icke-tekniskt. Det andra för kontroversiellt, för dyrt och för riskfyllt för det personliga eftermälets skull. Bill Gates vill inte bli kallad islamofob under sin livstid, för då kommer han aldrig kunna vara säker på att inte detta också blir det mest bestående i hans av media tillsnickrade nekrolog. Ungefär som PK-media efter Ingvar Kamprads död inte kunde låta bli att ta upp dennes politiska svärmerier i högerextrema kretsar 70 år tillbaka i tiden. Det överskuggar kanske inte Kamprads huvudsakliga gärning, men det kan vara skillnaden mellan att få en stor gata i Stockholm eller en byväg i Älmhult uppkallad efter sig. Gates är förstås väl medveten om var media står, vit äldre man som han är, och har själv inget ‘förmildrande’ i sin bakgrund – tvärtom uppvuxen i ett högborgerligt hem och skickad till en privatskola. Han är därmed ett ‘mål’ som man bara väntar att få sätta tänderna i, om det skulle finnas antydan till blodvittring.

Familjeplaneringen – Melissas projekt – nämnd i en passus.

Kanske var det därför som hans fru Melissa i en kort passus i programmet sägs vara den som ligger bakom makarnas välgörenhetsstiftelses stora satsning på ‘familjeplanering’, som befolkningskontroll eufemistiskt döpts om till. Eller så var det bara för tråkigt för Bill. Men det faktum att familjeplanering är politiskt kontroversiell i pstmoderna vänsterkretsar och alltså inte ens nämns i något av de hittills underskrivna klimatavtalen, gör förstås satsningen mindre angelägen att ta upp i miniserien – återigen en fråga som skulle kunna skada eftermälet. Att makarna Gates – eller Melissa ensam – ändå valt att driva projektet är förstås en god anledning att ge henne/dem en stor eloge, just för att detta – till skillnad från klimatet – verkligen är en av mänsklighetens största ödesfrågor under 2000-talet. Det är också ett projekt som, till skillnad från Bills i serien beskrivna hjärtebarn, verkligen visat sig ha stor effekt.

Kllimatfrämjare eller kärnkraftsteknokrat. Välj själv vad som ser bäst ut i media.

När Gates sedan bestämmer sig för att bygga ny kärnkraft så är det så klart för att ‘rädda klimatet’. Åtminstone är detta det officiella skälet. Det som ska rädda Bill från att bli de vänsterliberala postmodernisternas och klimatfundamentalisternas måltavla i media. Men om jag får gissa så är det den uppenbara tekniska kunskapsluckan som visat sig vara oemotståndlig. Alla världens fungerande kärnkraftverk är handkalkylerade och handritade produkter. Ny forskning, insåg Gates, skulle kunna göra kärnkraften säker och samtidigt så effektiv att det berikade avfallet minskade drastiskt; ja, med den lösning man uppger sig ha funnit så är det t o m så att de lager med uranrester som gamla kärnkraftverk producerat kommer kunna återanvändas för att driva de nya.

Men så kom kärnkrafthaveriet i Japan i vägen. Därefter var opinionen i USA och andra västländer ohjälpligt förlorad – i alla fall enligt Gates bedömning. Bara i Kina gick hans smarta kärnkraft hem. Att ytterligare politiska förvecklingar och handelsblockad f n förhindrar försäljning och idrifttagning på andra sidan Stilla havet kan förstås tyckas orättvist och man kan lämpligt nog anklaga Trump för detta. Men sanningen är ju att Gates återigen, för tredje gången, underskattat människors dumhet. För varje miljard han satsat på den tekniska utveckling som gjort den nya säkra kärnkraften möjlig, så hade han behövt satsa minst två på att upplysa befolkningen och lobba bland politikerna i hemlandet, för att säkra världens energiförsörjning på ett logiskt, billigt och säkert sätt. Men en sådan strategi hade varit riskfylld för eftermälet. Den hade lätt fått Gates att framstå som mer av en kärnkraftsivrare än klimatfrämjare i det fall att kampanjen gått snett.

Även Bill hade sin akilleshäl. Och en sådan korrumperar.

Under en stor del av den tid Bill Gates har drivit dessa projekt har han också haft ett damoklessvärd hängande över sitt huvud: risken för att Microsoft skulle delas eller tvingas betala mångmiljardskadestånd för sin påstådda monopolställning. En rättslig process som han förlorade i underdomstolen, efter att ha uppträtt arrogant. Men som flera år senare gick hans väg. Ett besked som enligt programmet rörde Bill till tårar. Det är lätt att förstå honom – och att sinnesrörelsen visar hur stor betydelse företagets vara eller inte vara har för honom. Jag skulle vilja påstå att Bill Gates djupt ångrat sin arrogans och därefter lagt alla klutar till för att vinna denna process. Att detta varit hans prio 1. Med duktiga rådgivare omkring sig så kan det inte ha undgått honom att den publika bilden av honom då också varit minst lika betydelsefull som andra, mer legala argument. Välgörenhet är ett plus, men att framstå som kärnkraftsteknokrat, islamofob och i värsta fall ‘klimatförnekare’, det skulle inte bara ha skadat hans rykte, det skulle ha riskerat hela Microsoft.

Bill Gates har för mig många sympatiska drag: inte minst att han vill världen väl, det måste vi erkänna som en bevisad sanning. Han har också en imponerande personlig förmåga och drivkraft. Men varken hans energi eller förmögenhet är outtömliga storheter. Och att göra satsningar i vår tid till mänsklighetens fromma är svårt, eftersom det närmast per definition innebär politisk inkorrekthet: klimatrörelsens tabun måste brytas, islam pekas ut som den onda kraft denna totalitära ideologi är, liksom de afrikanska staternas enorma oförmåga att etablera ens den mest basala kunskap i sina snabbt växande befolkningar. Gates lär vara väl medveten om allt detta, och i så fall är skälet till att han valt att avstå att gå i klinch med nutidens destruktiva politiska krafter helt enkelt mest en fråga om realiteter: att hans förmögenhet inte på långa vägar skulle räcka för att bryta okunskapens och dårskapens makt över oss. Detta ovanpå det faktum att han – i egenskap av hammare – väljer att slå in spik även där det hade varit bättre med en mejsel, för att hans projekt skulle ta skruv. En kombination av realism och fåfänga.

Bilderberg bakom allt. Eller inte?

Gör Bill Gates erfarenheter sannolikheten för Bilderberggruppens och andra miljardärsklubbars påstådda makt över världen mer eller mindre sannolik? Jag skulle vilja säga: avsevärt mycket mindre. Som exemplet Gates visar så är ett par hundra miljarder dollar (även Warren Buffet har lagt stora delar av sin förmögenhet i stiftelsen) inte nog för att genomdriva mål som trots att de är höga och krävande måste kallas väl avgränsade och punktvisa. Inte heller hjälper en målmedveten styrning och beslutskapacitet i form av en av världens erkänt mest kompetenta människor. Skulle ett löst sammanfogat nätverk med en eller ett par sammankomster om året kunna åstadkomma mer? Här finns inte ens en bestämd entydig vilja, än mindre gemensamt tillförda resurser. Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen må drivas av förhoppningar och strategier som är just sådana man anklagar dem för, men även med en förbluffande effektivitet är det svårt att föreställa sig dessa som huvudansvariga för postmodern globalism, klimatalarmism och nyliberalism, än mindre för bekämpningen av s k islamofoba opinionsyttringar.

Förvisso har man (sannolikt) valt mer effektiva strategier än Gates: nätverkande, propaganda och lobbying i forum där beslut fattas. Men även sådan kräver enorma resurser och ytterst effektiva metoder, inte minst för att kunna hemlighålla dess syfte och källa. Inte ens i den djupa sossestaten Sverige kan några enskilda individer eller grupper pekas ut som mer än delansvariga för trendens riktning, de har ‘bara’ varit mer eller mindre pådrivande administratörer. Det är självdrivande mekanismer i den ideologiska underströmmen som får dessa individer att verka i samma riktning som är den avgörande kraften, systemfelet. Vill jag ge Bill Gates den cred som hans intellekt väl berättigar till, så har han också redan övervägt dessa metoder, men insett att hans resurser trots allt är som myrans mot elefantens, om han på allvar skulle vilja göra revolt mot etablissemangets inkarnerade dumheter. Han har valt en guerillataktik, försåtliga stötar mot dess veka liv, där hans hammare kunnat användas, istället för ett öppet fältslag. Det har fungerat sådär, precis som smärtlindrande mediciner sällan botar en sjukdom.

Fallet Bill Gates visar att ingen enskild person och knappast heller mer eller mindre slutna, men löst sammanfogade intressegrupper bestående av ett eller ett par hundratal individer mer än ytterst marginellt kan bidra till att vare sig bota eller driva världens destruktiva trender. En helt annan sak är att fånga ögonblicket då trenderna bryts, och att då gå i takt med folket, istället för mot det. Här räcker det med en liten väl organiserad grupp individer för att ta kontroll, efter att den tändande gnistan väl tänt elden. Så visade det sig vara i Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Rumänien, bl a. Och så kan det mycket väl bli i Sverige också. Om det blir bra eller inte beror på vilka dessa individer är och om deras mål i slutändan visar sig vara dem som folket utgått ifrån. Polen och Tjeckien är de goda exemplen, Rumänien betydligt mindre så. Ett ämne för ännu en söndagskrönika.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad Lämna en kommentar

Erdogan hotar skicka 3,5 miljoner syrier till EU. Många står så gott som redan på Arlanda.

Mons Krabbe är MED:s utrikesexpert och skriver insiktsfulla analyser som jag lär mig en hel del av varje gång jag läser. Denna gång målar han upp ett scenario som låter väldigt bekant för den som läst om hur Chamberlain for hem från München och lovade britterna ‘fred i vår tid’. Det fick han inte. Det kom ett världskrig emellan. Men det berodde ju på att Churchill ersatte Chamberlain. Annars hade vi haft fred i Europa – på Hitlers villkor. Och i dagens EU finns det ingen som agerar som Churchill när det gäller att stå upp emot Turkiets Erdogan. Det kan bero på att man inte förstått hur Erdogan fungerar. Men det kan också bero på att man faktiskt har en egen agenda som passar perfekt in med att låta Erdogan genomföra sina hot.

Erdogans Turkiet är efter den misslyckade militärrevolten 2016 i praktiken i det närmaste en diktatur – och en stenhård polisstat. Missnöjet med diktatorn är utbrett. Precis som i Iran är en kollapsande ekonomi Erdogans svåraste fiende. Hans styre har tidigare ansetts som ett närmast unikt undantag i den muslimska världen, framgångsrikt förd ekonomisk politik utan uppbackning av oljetillgångar. I praktiken har han varit nästan lika usel på att sköta ekonomin som Magdalena Andersson; framgångarna har precis som här byggt på ständigt nya lån, som i Turkiet satsats i ny infrastruktur, dvs gått till byggföretagen, medan vi här har köpt flyktingar och höjt BNP genom att göda välfärdsentreprenörerna.

Restprodukten i Turkiet är visserligen av nytta, till skillnad från vår, men prestigeprojekt som Istanbuls nya flygplats kostar på samma sätt som svenska höghastighetsbanor – alldeles för mycket i förhållande till denna nytta. Tråkigt nog för Erdogan har internationella långivare sämre förtroende för honom än vad de (ännu) har för Sverige. Bl a sparkandet av centralbankschefen för att han ville höja räntan, och tillsättningen av sin egen svärson som finansminister har bidragit till Erdogans sjunkande aktier. De utländska lånen börjar kosta mycket nu, inte bara i höjd ränta. Turkiets lira hör till en av mycket få valutor i världen som fallit mer än den svenska kronan under det senaste året. Dessutom har man en inflation som åter visar tecken på att vilja skena. EU är Turkiets i särklass viktigaste marknad. Att en begynnande lågkonjuntur räcker för att skaka om landet, visar vilken betydelse eventuella sanktioner skulle få. Att låta den islamistiske ledaren gå under vore förstås det enda rätta.

Men det finns få tecken på att man kommer göra så. Erdogan hotar med att skicka 3,5 miljoner syrier direkt till Europa om han inte tillåts att utan protester invadera gränszonen i norra Syrien, där han tänkt placera huvuddelen av dessa syrier, för att skapa en buffert mellan turkiska kurder och syriska dito. Ett destruktivt agerande, som om han själv inte brydde sig om att hans eget land skulle drabbas värst om hårt sattes mot hårt. Men EU agerar med mycket ord och lite handling. Säkert kan denna försiktighet bero på oro för att utlösa en ny finansiell kris; de europeiska bankerna riskerar att drabbas hårt av en turkisk betalningsvägran, liksom diverse exportföretag vid en följande ekonomisk kris. Och vem vet exakt vilka obehagliga följdeffekter som en tändande gnista kan utlösa. Men, som sagt, Turkiet kommer ofelbart att drabbas mycket värre. Och Erdogan är trots allt en pragmatiker. Han vet att hans ställning hotas redan nu av missnöjet med den svaga ekonomin.

EU:s yttre gräns har ett hål – som bara täcks av Erdogans löften

Att man litat på Erdogans löften, som redan i mängder av uttalanden visat att han är allt annat än tillförlitlig, är grundproblemet. Man satte sig i denna sits när man hoppades att Erdogan skulle täta den yttre gränsen åt unionen, istället för att (samtidigt) göra det med egna trupper bevakningsbåtar och personal i Grekland. Om EU tätat sin egen gräns, så hade Erdogan tvingats täta sin hur eller hur. Då hade EU nu haft möjligheter att stänga av alla möjliga kranar till den ruttna turkiska ekonomin utan att riskera en ny flyktingström.

Som det lutar, kommer Erdogan att genomdriva sin folkomflyttning utan att EU reagerar nämnvärt. Men hotet att öppna gränserna och kasta över miljontals flyktingar visar inte bara att han i praktiken är beredd att bryta alla löften han givit, utan att han vid något tillfälle också kommer göra det. För i Erdogans huvud så är det EU som har det fulla ansvaret i evärdelig tid för dessa flyktingar och han kommer utnyttja dem som förhandlingsbricka ända tills de inte längre fungerar. Då kommer de skeppas över till Grekland, var så säkra.

Att både ha hängslen och livrem när man pratar med den här typen av samvetslösa typer är alltid nödvändigt. Erdogan vill ha massor av EU, han behöver nästan lika mycket. Att sätta hårt mot hårt nu kommer kosta mer än om man förberett sig för detta svek, men det är fortfarande det enda man kan göra. Strafftullar är en självklarhet, utan förvarning, förhandla när Erdogan kommer krypande, inte förr. Men inget av detta lär inträffa.

EU:s mesiga agerande kan inte bara förklaras med naivitet. Det mesta talar för att man driver en agenda där Erdogan ska få skulden för något som somliga av EU-ledarna innerst inne önskar. En ny syrisk våg av flyktingar till Europa är nämligen helt i linje med Macrons och Merkels intentioner. Och väl i Europa kommer flyktingarna att kunna göra sina egna val. Då ligger Sverige som vanligt i topp bland favoritdestinationerna. Vem ska kunna hindra dem? Vi har ju heller ingen bevakning av vår gräns. Helt i linje med somliga beslutfattares agenda.

DN –EU avvisar Erdogans krav

NY Times om Erdogans politiska kris

Finacial Times om Turkiets ekonomiska kris

Publicerad 2 kommentarer

En dansk sjuksköterska tjänar idag mer än en svensk civilingenjör.

DI skrev igår om att ‘BigMac-index’ talar för fortsatt kronfall. Det är ju insiktsfullt. Men så sent som i våras var ‘marknaderna’ övertygade om att fallet var tillfälligt. Precis som det tydligen varit i fem års tid. Att en svenskt tandläkare snart bara har halva lönen mot sin danske kollegas, eller att en normalsvensk inte längre har råd att semestra i Norge betraktas heller inte som ett problem. När Robert Bergqvist på SEB i somras såg noll problem på den svenska ekonomiska himlen, i DN-intervju, så var det med fingrarna korsade bakom ryggen och bisatsen ‘för bankerna, alltså’ svald mellan tänderna.

Och när Wolodarski inför valet 2018 gick igenom allt som var så fantastiskt bra med vår ekonomi, så nämnde han som av en händelse inte kronfallet, som inte heller dök upp på nyhetsplats i DN vad jag kunde se, under hela valrörelsen. Det kronfall som sedan Löfven tog över gjort oss 50% fattigare mot amerikanerna och mellan 15-25% fattigare mot alla européer.

DN:s lönejämförelse med danskarna är ett bevis om kapitulation. Det tjänar inget till att försöka dölja skillnaderna längre. För den som tycker det är trist att vi har så låga undersköterskelöner, så kan nämnas att detta delvis också beror på att vi släppt in rätt stora mängder med sådana som inte är fullt kvalificerade. Det var en win-win för Löfven; minskad arbetslöshet, främst bland nytillkomna. Hur patienterna upplever det är en annan sak. Och DN tar inte ens upp läkarlönerna. Där lovar jag att det skiljer ännu mer, som det gör för alla högutbildade.

En svensk systemutvecklare tjänar mindre än den danska undersköterskan och bara ett par tusenlappar bättre än ett danskt butiksbiträde. Min son jobbade i butik som sommarjobb, det kan vara nog så slitsamt, så inget ont om dem, men nog ska det märkas något när man offrar flera år på att utbilda sig och skaffar sig skulder istället för att tjäna pengar. Många svenska akademiker hinner med dessa löner aldrig ens komma ifatt en byggarbetare eller mekaniker, efter att studieskuldsåterbetalningen räknats av; pengarna i början av karriären har ju mycket större betydelse än de som kommer i slutet. Och visst finns det fortfarande många akademikerbarn som har det bättre ställt från början, med mer välbeställda akademiker som föräldrar. Men så kommer det ju inte vara i nästa generation. Och det finns också dem som inte alls har den bakgrunden, sådana som vi förr talade om kunde göra ‘klassresor’. Men det var på den gamla goda meritokratins tid. Idag är det mindre sannolikt att begåvningar med arbetarbakgrund ens vill göra en sådan – och gå back på affären.

När en svensk civilingenjör tjänar 38 000, så har det krävts toppbetyg från gymnasiet och fem års universitetsstudier – med studieskulder, istället för hantverkarens lön, under tiden, för att nå dit. Antalet studieår gör det dessutom svårt att få full pensionspoäng, trots relativt svenskt genomsnitt en hyfsad lön. Men ingenjören tjänar inte bättre än en dansk sjuksköterska! Det är inte bara ‘orättvist’, mht utbildningskraven, det stämmer mycket dåligt med omvärldens värdering av ingenjören. Och det farligaste av allt för vårt land är att de högst avlönade (= högst beskattade och bäst utbildade) oftast har visat sig mycket mycket mer lättrörliga. Ur statens synvinkel de vi investerat mest i och förväntar oss mest i gengäld från.

Skatterna ovanpå usla akademikerlöner gör våra välutbildade till världens i särklass mest högutbildade i förhållande till lön efter skatt. Det har vi iofs varit länge, men nu är gapet stoort till tvåan. Och som om det inte skulle skapa nog grogrund för ‘white flight’ så släpper DI ‘bomben’ om alla finansmän på Östermalm, som drabbats av klockstölder och väpnat rån under mordhot i sina egna hem. De där ‘rikingarna’ alltså. Nu pratar de inte negativ ränta eller ens valutakursfall längre. De pratar om kriminaliteten – och vart man ska flytta.

Sossarna anade förstås att detta förr eller senare var på väg, de är inte dummare än att de kan dra en trend och se vart den leder. Och deras lösning, på de problem man ställt till, såg ut som det brukar: exitskatt! De är nog idag mycket ledsna över att de inte hann trycka igenom den, för nu håller man på att tappa greppet fort om dessa mumsiga skattesubjekt och deras sköna kulor. Om någon inbillar sig att regeringen inte kommer höja skatterna när ekonomin nu viker så är det naivt. Man kommer ju bli så illa tvungna. Trots att t o m finansministern inser att detta bara ytterligare kommer späpå den onda cirkeln med utflyttande ‘närande’ – samtidigt som inflyttande ‘tärande’ fortsätter i en aldrig sinande ström. Och när jag sägr tvungna, så är det förstås sant bara i en politisk verklighet. Den enkla lösningen, som skulle vända båda migrationsflödena snabbt vore att sänka socialbidragen. Men det är som sagt inte ens på den politiska kartan.

Så var det då bara en sak till: misstänkt ebola i Malmö! Falskt alarm denna gång. Är det någon som inte tror att det kommer fler? Vem tror att sådana rykten kommer hjälpa Sverige att behålla sina miljardärer – och för den del några ‘skattebönder’ överhuvudtaget? Det kan ju ha varit ännu ett skäl till varför detta var det första möjliga ebolafallet vi fått höra talas om – trots att det förekommit flera stycken misstänkta sådana redan, bara på Skånes universitetsjukhus.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad 1 kommentar

Ebola i Sverige. Allt annat hade ju varit kränkande.

Att ebola skulle komma till Sverige var, som jag i flera tidigare inlägg varnat för, mest en tidsfråga. I takt med att viruset spridit sig österut från Kongo, så har epedemin drabbat regioner varifrån en stor del av våra alldeles egna favoritbidragsresenärer kommer ifrån; Eritrea, men framförallt Somalia. Att vi svenskar skulle vara först i Europa att stifta bekantskapen är möjligen något mer överraskande. Men bara för den som inte har insett hur svensk asylinvandring handläggs.

Vi har aldrig krävt någon form av karantän, hälso- eller smittskyddskontroll vid gränserna. Det skulle ju 1. vara kränkande, 2. kosta pengar. Vi har heller aldrig berättat för dem som kommer, att de måste vaccinera sig. Eller, för den delen, tvätta händerna (1. kränkande.) Samma personer som anser det vara förkastligt smutsigt att äta griskött, har också ofta en generellt bristande mathygien. Men inte heller det får ju påpekas. Det skulle vara 1. kränkande.

I Sverige har det heller aldrig innerst inne haft så mycket med krig och fara för människors liv att göra, vilka som får asylskäl eller inte. Det har de som givit asyl varit väl medvetna om. Hur jag vet det? Jo, för samma instanser, domstolar, sociala förvaltningar och Migrationsverket har sedan, efter att asyl väl givits, kommit fram till att området man ‘flydde’ ifrån går alldeles utmärkt att åka tillbaka till på semester. Ja, somliga har till och med fått domstolsutslag på att svenska skattebetalare ska stå för flygbiljetten. Allt annat har ansetts 1. kränkande.

Så vi behöver alltså inte alls utgå ifrån att det är någon alldeles nytillkommen somalier som insjuknat på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Det kan lika gärna ha varit en av alla dessa semesterflygtrafikanter, som hälsat på släktingar och som 3. inte tänker på klimatet. Det kan tyvärr också vara någon annan, inneboende klanmedlem, som vi inte vet så mycket mer om. Annat än att denne, som ‘papperslös’, faktiskt också kan ha kvitterat ut bidrag. Allt annat skulle ju vara 1. kränkande. Sverige saknar ju som bekant 4. gränsskydd värt namnet. I avvaktan på att FN:s Global Compact-avtal, som 5. ju visserligen inte är bindande (intygat av vår signerande regering om och om igen) implementerats av lagstiftaren (vilket 6. faktiskt däremot är bindande enligt över 60 påpekanden i deklarationen), och därmed alla illegala invandrare jämställs med de legala, så gömmer sig gissningsvis ett par hundratusen i nästan lika många förtursutdelade boenden. Klart att även dessa okända har rätt till en hyfsad levnadsstandard. Allt annat vore ju 1. kränkande. Deras vilja att söka upp sjukhus och andra myndigheter vid misstänkta symptom på ebola lär dock vara mindre än deras vilja att hämta ut cash.

Det svenska postmoderna etablissemangets underkastelsereflex är – som väl framgår – att tysta och lägga locket på så länge det är möjligt och hoppas på det bästa. Lite som en femåring som gömmer den stulna glassen bakom elementet. Det bakteriefyllda klägget som uppstått någon tid senare är någon annans att städa upp. Vad som skrämmer mig mer än något annat i denna rapportering är just vad sjukhusets ansvarigas ‘lugnande dementi’ oavsiktligt avslöjar: ‘Nej, detta är inte alls säkert ebola, bara ett misstänkt sådant fall’. Vi ska alltså inte vara oroliga. Men så kommer det: Man har haft flera misstänkta ebolafall tidigare. Bara på detta sjukhus alltså, i Malmö. Hur många fler larm är det som vi inte fått från alla de andra stora sjukhusen? Vi kan bara ana. För sådana kan naturligtvis inte skickas ut till allmänheten. Det hade ju varit 1. kränkande.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Aftonbladet

Publicerad 2 kommentarer

‘De flesta av dessa har inget fosterland’

Alternativ rubrik: ‘Vad Skolverket inte vill att barnen ska lära sig av vår historia’.

Jag lovade återkomma med fler synpunkter på Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolans historieundervisning. Det finns så mycket att säga utöver detta med borttagandet av antiken. Och jag ska återkomma även till detta. Men vi ska rakt inte glömma bort antiken, bara för att Skolverket efter att ha ‘fått mer kritik än de förväntat sig’ nu dragit tillbaka förslaget, morrandes om att det minsann väl inte var så mycket att bråka om, ’14 timmars undervisning i sjuan hinner man ju ändå inte med nåt på’, typ. Nej, det är klart; när man anser sig behöva lägga in bl a ‘vett och etikett i trafiken’ i historieundervisningen, så är det klart att det blir trångt.

Trots Skolverkets reträtt (som upplevs som tillfällig och ovillig) finns det alltså mycket god anledning att ta upp just frågan varför förslaget ens kom på tal. Det var ingen slump – och det lär därför komma på tal igen, vid nästa obevakade tillfälle. Jag hade mycket att säga, men det var ännu oskrivet, när jag hade tur och fann ett välformulerat inlägg i Fria Tider, som täcker av just det som jag hade på hjärtat och faktiskt lite till. Joakim Andersen som författat den ska ha en eloge för denna lilla pärla. Jag kan bara sammanfatta det allra viktigaste:

Vi ska som européer inte få

  1. känna stolthet över dessa gamla greker, att denna kultur fostrat vår egen. För enligt kulturrelativisterna är alla kulturer lika värda. Lär vi oss om grekerna så är det svårt att inte ifrågasätta den tesen.
  2. förstå sambanden. För då blir det omöjligt att hävda just detta, att vårt samhälle av en ‘slump’ producerat välstånd, demokrati och mänskliga rättigheter. Den grekisk-romerska antiken var unik och dess rättsstatstänkande så väl uttänkt och av så fundamental betydelse för oss att det i stora delar kvarstår nästan intakt.
  3. förstå riskerna i vår samtid. För i historiens ljus kan vi upptäcka dem. För Romarriket framstår den alltmer dominerande mångkulturen, underminerandet av äktenskapet/kärnfamiljen som institution och det ökade avståndet mellan folk och elit, alla som viktiga, ja direkt avgörande faktorer bakom rikets fall.

“De flesta i den här mängden har inget fosterland.” Nej, det är inte vad någon mellanstadielärare i valfritt utanförskapsområde skulle säga. Men det vore lika träffande som det en gång var i den eviga staden, då Seneca uttalade de bevingade orden. Klart att det vore förödande för massinvandringsförespråkarna om en ung generation svenskar drog slutsatser av detta, även avseende vårt eget land i vår egen tid.

Jag vågar påstå att Skolverket nu kommer göra sitt allra bästa för att utforma en plan för dessa 14 timmar om antiken, så att man bäst undviker att ge ungdomarna de ovan angivna misshagliga insikterna.


Nej, det är inte brist på timmar som får Skolverket att vilja avstå antiken. Antiklöshet och allt färre historietimmar är varsin del i exakt samma plan. För ‘den som äger nuet äger det förflutna och den som äger det förflutna äger framtiden’. George Orwell.

DN om tillbakadragandet av förslaget

Fria Tider, Joakim Andersen

Publicerad 2 kommentarer

Europakonjukturen på väg ned. Värst för oss.

Den svenska konjunkturen ser ut att störtdyka, som jag skrev igår. Den kraftiga lutningen på den kurvan beror på två saker. Hemmagjorda strukturella problem och det stora beroendet av internationell ekonomi. Att dyket kommer just nu är också katalyserat av världskonjunkturen, även om det också finns tecken som talar för att vårt eget kedjebrevsspelande nått vägs ände. Som AV konstaterar, så förväntas tredje kvartalet bli det tredje i följd med vikande vinster för Europas 600 största företag. Analytikernas snittprognos har sjunkit ytterligare den senaste veckan och är nu -2,2% (-1,9%). Dessutom minskar omsättningen för första gången sedan början på 2018. Den allt större pessimismen tros emanera ur handelskonflikten USA-Kina, Brexit och tydliga indikationer på att den tyska industrin kraftigt viker, men också breda fall i inköpsprisindex i stora delar av Europa, liksom i USA.

Det är av stort intresse hur man nu i svensk press rapporterar om detta. Prio ett är att skylla på Trump (vars USA gått som tåget under hela hans valperiod fram till nu); prio två på utländsk konjunktur och Brexit; prio tre den vanliga tiraden om att vi är ett litet exportberoende land. Först därefter något om våra hemmagjorda problem, om ens något. I själva verket lär vi snart få klart för oss att världskonjunkturen varit vad som hållit oss över ytan så länge som det varat. Och – för att hålla proportionerna klara för dig, minns detta (vilket MSM inte kommer göra): nedgången i Europa är (hittills) den värsta på tre år, men svenskt inköpsprisindex ser den största nedgången ända sedan finanskrisen.

Massimport av livstidsbidragstagare och kriminalitet är en form av offentlig investering och som sådan beroende av skatter. Alla offentliga investeringar ger så gott som alltid något tillbaka till samhället på kort sikt. De pengar som staten investerat går ju till välfärdsentreprenörerna, vars omsättning i sin tur ger människor sysselsättning och löner. Och till invandrarna själva, vars kläder, mat (+knark och vapen) betalas med pengar som hamnar i andra människors fickor och som i sin tur används. Man blåser alltså upp ekonomin och BNP under den tiden pengarna konsumeras. Så har vi gjort i flera år nu, och det har ju lett till en BNP-ökning trots allt, tillsammans med vårt valutadopade näringslivs tillväxt. Ändå har denna varit lägst i Europa per capita räknat.

Men det stora problemet är att medan investeringar i t ex infrastruktur och rättssamhälle genererar förutsättningar som bidrar till BNP-tillväxt även i framtiden, så när pengarna i det här fallet är slut så finns det nästan inga nyttoeffekter alls. Då är BNP-effekten snarast negativ. De nytillkomna tär i snitt mer på våra resurser än de bidrar. Och när det gäller kriminaliteten, som ju inte försvinner utan bara ökar, så ger den tydliga negativa effekter på den framtida ekonomin. Visserligen är den allra största kostnaden smärta och otrygghet, en markant välfärdsminskning alltså, men som inte mäts i BNP. Men mycket fångas ändå upp. Försäkringspremier ökar, som tar pengar från annan konsumtion och innan prylar ersätts så minskar eller upphör ibland viss konsumtion och produktion. Som t ex när en båtmotor stjäls, då blir det ingen båtsemester den sommaren, eller när skyltfönster är krossade, ingen försäljning den dagen. Somligt ersätts aldrig för att folk ger upp eller inte har råd. Somliga slutar gå ut med hunden och köper då ingen kvällstidning i kiosken. Andra flyttar från landet. Några handikappas eller mördas. En krass följd av sådana tragedier är förstås att de (och kanske även deras anhöriga) inte längre bidrar i produktionen. Eller betalar några skatter.

Visserligen är även övriga Europa påverkat av samma virus, men ingenstans har man låtit exponera sig för mångkultursmittan på det sätt som vi har. Man kan göra jämförelsen att vi alla befinner oss i samma garage, medan bilen står och puttrar på tomgång. Medan somliga, som Polen och Ungern, ställt sig nära det öppna fönstret har t ex tyskarna ställt sig i motsatt hörn, längst in. Som tur är för dem så har de stora kraftiga lungor, som kanske räcker för att rädda livet även till dess tanken är tom och bilen stannar. Svenskarna däremot har små lungor. Och vi sitter precis intill avgasröret – och inhalerar så mycket vi bara kan.

Magnus Stenlund
@vimedsuntfornuft

Affärsvärlden

Publicerad Lämna en kommentar

Svenskar ska vara ’stolta’, när landet tas över av nya kulturer.

Svenskar har ingen rätt att känna igen sig i Sverige. Assyrierna har inte tänkt anpassa sig för att bli mer svenska, de är här för att kunna fortsätta vara assyrier. De har gjort Södertälje till sin huvudstad och vi ska bara gilla läget.


Så rakt uttrycker sig en av de nytillkomna. En av dem som svenskarna tagit emot, räddat undan krig och fasor och givit möjligheten att bygga sig ett bra liv här. Inte minst tack vare hennes politiska sympatier har det gått utmärkt. Rakel Chukri, assyrisk kulturskribent på Sydsvenskan, hävdar att det inte är någon mänsklig rättighet att känna igen sig i sitt eget land.

Hon har så klart rätt. Det är ingen rättighet som FN eller EU kan garantera oss svenskar. Inte någonstans står det i ett fördrag att vi, majoritetsbefolkningen, har rätt att förbli en sådan. Alla stater har faktiskt en demokratisk rätt och möjlighet att avveckla sig själva och upplåta sitt territorium till alla man så önskar.

Situationen är förstås alltid upp till folket som bor där. Och vill detta folk sedan överlåta rätten att bestämma till dem som bjudits hit, så är förstås även detta möjligt. Vill detta folk bjuda in fräcka och skamlösa människor, sådana som inte har kommit hit för att anpassa sig och som tycker att värdfolket ska vara stolta över att de inbjudna kunnat göra landet till sitt, så är det upp till dem. Ingen hälper den som inte hjälper sig själv.

Givetvis är Chukri avsiktligt provocerande. Men detta är också hur hon uppfattar rättsläget. Detta är hennes mentalitet. Lite som det tuffa gängets, som partykraschat en av de skötsamma elevernas klassbjudning. I frånvaro av vuxna i rummet tar sig gänget de friheter man helt enkelt kan ta, med den starkes rätt. Det är ju så man tänker i klankulturer, där visad generositet och gästfrihet föraktfullt ses som svaghet och undfallenhet – i en skamkultur är det samma sak, givet att man inte tydligt hör att vapen skramlas med i bakgrunden.

Sverige och den svenska godhetsregimen testas, liksom den välartade lille nörd, som så oförtänksamt öppnade dörren för sådana han inte kan eller vågar försöka kontrollera. När Chukri inte blir utkastad trots sin provocerande oförskämdhet, så har hon – i sin värld och bland de sina – vunnit mark, och markerat den som sin. Hon tillhör förvisso den typ av intränglingar som sitter civiliserat i soffan utan att sparka sönder möblemanget – så länge hon får som hon vill. Hon dricker pappas fina konjak, men hon har ju inte mötts av protester när hon deklarerat sin rätt till den, efter att ha spänt ögonen i sin undfallande värd. Och att somliga i gänget ramponerat köket, stulit matsilvret och våldtagit lillsyrran i föräldrarnas sovrum är heller inget hon tar ansvar för. I en skamkultur ursäktar man sig inte. Istället ser hon till att få sin beskäftige värds hjälp med att slå upp sitt stora tält i vardagsrummet. Sedan är territoriet hennes.

Nej, det är ingen mänsklig rättighet att behålla vad som en gång var ens föräldrars. Arvegods kan stjälas, förstöras – och ges bort. Men Chukri ska veta att det också är var och ens demokratiska rätt att rösta för att sådana som Chukri ska åka ut med huvudet före. Att inget folk behöver tolerera den fräcka otacksamhet hon uttrycker, den totala brist på respekt för ett folk som erbjudit henne långt mer än bara skydd undan krig och faror i hemlandet. Sådana som Chukri skulle inte ha några problem att förstå det budskapet. Om vi valde att skicka det till henne. Hon skulle överväga sina alternativ, säkert slåss för sin sak om hon ser en möjlighet att vinna. Annars gilla läget. Just så fungerar klanen. Den accepterar maktspråk och realiteter.

Sverige är idag det land som har världens femte största assyriska/syrianska befolkning, efter Irak, Syrien, Jordanien och USA. Assyrierna är en kristen grupp, som också ofta är framgångsrika entreprenörer, de är alltså kapabla. Många av dem är duktiga och har integrerat sig väl. Samtidigt har de tagit en inbördes konflikt med sig till Sverige, den mellan dem som kallar sig syrier och dem som kallar sig assyrier. Många av entreprenörerna har valt den kriminella banan, precis som de muslimska invandrarna. Att sådan dysfunktionalitet bäst biläggs genom att man låter sig assimileras, istället för att upprätthålla sina gamla identiteter, det är en rimlig slutsats. Men det kommer inte ske om det inte ställs krav.

Chukris uttalande måste bemötas och på starkast möjliga sätt dementeras. För det är en signal till strid. Lägger vi oss platta så kommer sådana som Chukri fortsätta trampa rakt över oss. Så. Ett nej är vad vi ska ge henne, tillsammans med en uppmaning om att ifall det inte passar, så är hon inte välkommen längre.
Och det är nog klokt att göra det innan Chukri och andra klaner med samma företagsamma gåpåaranda är större och starkare än vår egen. Det kan gå snabbare än vi tror.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Samnytt: https://samnytt.se/ingen-mansklig-rattighet-for-svenskar-att-kanna-igen-sig-i-sitt-eget-land/?fbclid=IwAR0o7ZMVq_ZDokFxvtcwVJP0Os4wQDd62vPgwAEQOsLOEwNcYHhK2HdWm1Q

SvD: https://web.archive.org/web/20190928131235/https://www.svd.se/ingen-mansklig-rattighet-kanna-igen-sig-i-sitt-land

Publicerad 1 kommentar

Nya stora flöden in i EU-venerna förväntas snart ge mångkulturknarkarna en skön fix. Detta ‘ännu mer’ är vad som nu krävs för att få den.



Ni läste väl om den ‘halvhemliga gruppen’ inom EU som vill sätta fart på invandringen igen, trots alla miljarder som satsats på en hård yttre gräns? Nu är den inte hemlig längre. Sverige var med så klart, och vi lär vara med även när det nu är dags att skriva under. Man rundar i så fall de nationalstatsvärnade länderna, som får se till att hålla undan nya horder genom att stärka sina egna gränser – vilket de förstås också kommer göra. Det som ‘öppnat’ för initiativet är Italiens regimbyte, som innebar att Lega och den invandringskritiske Salvini försvann från regeringen. Med lite smörjmedel har Merkel och Macron sedan fått med sig de motspänstiga. Italien och Malta vill nu istället skicka vidare problemen.

Tyskland och Frankrike styr Eu lite som de vill och deras agenda är att bryta ned nationalstaterna. Macron i egenskap av nyliberal globalist, Merkel säkert också med ett motiv att stärka tyskarnas makt över helheten.
Och här är nu lackmuspapperet för regeringen Löfven. Ska vi säga ja till ännu mer? Det finns nog många som kommer vilja säga nej, men kommer man att göra det?

Frågan är dock om Sveriges ja eller nej spelar roll. Om detta avtal väl signeras så är ju den yttre gränsen punkterad. Vad som händer då är att man söker sig dit man får det bäst. Och alla ‘vet’ ju att det är Sverige. Vi har ingen egen gränskontroll värd namnet, så när flyktingarna väl står här är det fait a complete – fullbordat faktum.
Nu undrar du med vilken logik detta sker. En och endast en, som jag kan se det. För de vanegodhetsknarkande krävs ständigt nya fixar, och de måste också ständigt öka dosen.



Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.friatider.se/eu-l-nder-verens-afrikaner-ska-snabbt-f-ras-till-europa?fbclid=IwAR19LKX-uqD0hmJtuJVO9_8eWxV1u3AceXXgYiW-EIMlyanKf0gE22Hj0H0