Sunt Förnuft

Nu ska vi öppna lucka nummer fem, och där hittar vi ett tecken som inte borde förvåna någon runolog att det dyker upp här, samtidigt som dess förmodade avsaknad ändå inte föranlett många att reagera. Jag syftar på månen.

Ingen annan himlakropp är så nära förbunden med magi och vidskeplighet och ingen har varit mer betydelsefull för dem som kallar sig gudarnas språkrör, eftersom månens rörelser har använts för bestämning av tiden.

Mundilfare, far till sol och måne, eller kenning för månen själv, nämns i Vaftrudnismál och i Gylfaginning. Hans namn har tolkats som tidtäljaren, den som rör sig i takt med tiden. Det var sådan kunskap härskare baserade sin makt på, sitt anspråk på att känna gudarna bättre än andra.

Tolv månmånader adderar till 254 dagar. Att kunna förutse när man behövde lägga till en extra månmånad påföljande solår för att hålla jämt streck över tiden, krävde en hel del observationer. Nu vet vi att fiskare i Skottland ägnade sig åt sådana redan för 10.000 år sen.

Och det behövdes. När strömmingen gick till, laxen lekte eller då flera meter höga tidvattenströmmar inträffade, det var viktigt att hålla reda på. Månen fungerade såväl som tacksamt ledljus i natten som den livsfarliga springflodens katalysator, detta visste man redan då.  

För jordbrukarna var tiden ännu mer betydelsefull. Det var inte bara frågan om när man skulle så och skörda. Men för stamsamhällen med lite större omland så behövde alla veta vad som gällde för att kunna samlas vid gemensamma högtider.

Runan då? Det finns två tänkbara namn, enligt skriftkällorna.   

Kauna, som enligt den yngre futharken betyder böld, magsår eller sjukdom, och Kenaz, som betyder fackla och förekommer i den anglosaxiska runraden, är två egendomliga val av betydelsebärande ord för denna runa. Om inte möjligheten att de hör samman tas i beaktan.

Att det i själva verket är Månen som avses. Månens tvetydiga mytiska karaktär borde få alla ljus att blinka hos runologerna, så fort en runa har två så osäkra och disparata tolkningar. Och att runmästaren var tvungen att använda K beror förstås på att Människan själv abonnerade på M.

Det här är rimligt. Om månen skulle saknas i den av mystik konstruerade runraden, trots att solen, dess parkamrat, finns där, vore det ytterst uppseendeväckande. Ändå har jag inte sett en enda fackman göra denna tolkning. Den räknas kanske som spekulativ, men det bryr jag mig inte om.

Ny och nedan skulle kunna matcha de båda till synes helt inkompatibla betydelserna. Den grekiska mångudinnan Artemis hade, liksom sin bror Apollon, förgiftade pilar. Men också förmåga att hela. En riktig dubbelnatur. Precis som månen. Och så har vi Hecate, antikens ‘Magika de Hex’, med hattar som ibland är försedda med stora brätten, och därmed kan vara förebild till dagens populärbild av en riktig häxa – hon var också intimt förbunden just med nymånen.

Liknande förmåga hade även andra gudinnor associerade till månen, som Isis och Kybele. Och Hecate, 5:4 som hade en alldeles särskilt nära relation till nymånen – och till magi.

Den mest intressanta mångudinnan är förstås vår egen Skade, vars namn ger oss anledning att tro, har mindre angenäma personlighetsdrag. Var hon den nymåne som runan stiliserar? Skade förknippas med kyla och snö, vilket stämmer bra med nymånen, som är månens norra nod.

Hennes olyckliga äktenskap med Njord ger också anledning att inbilla oss detta; hon utgör Njords motpol både i äktenskapet och som personlighet, och namnet Njord har nära gemensam etymologi med Niði, ’månen i nedan’ eller ’den underjordiske’ – vilket är en av Njords aspekter.

Det omaka parets bostadsorter, vid den låga hamnen Nóatún och det höga Trymhem i bergen, kan anspela på tidvattnet. Skade anknyter också i en kenning till stjärntecknet Oxen. Eftersom oxhorn utgör en symbol för månskäran så utgör detta ännu en mån-anknytning.

Just det faktum att månen så ofta byter kön i olika mytologier, visar också på en sällsynt dualism. Grekerna, från vilka runmästaren alltså sannolikt hämtade sina förebilder, höll sig med en mångudinna, men i Egypten, liksom i den norröna traditionen, var alltså månen manlig.

Intressant nog förefaller Skade också ursprungligen ha varit en man. Hur könsbytet gick till för alldeles för långt för att redogöra för här, det ska bara ändå nämnas att även Njord tycks ha bytt kön, minst en gång. Men tillbaka till runan. Hur är det med dess ordningstal då?

Den egyptiska månen förlorade fem dygns månljus till Thoth, vishetens och magins gudom. Han knyts därmed också till tidens gång; de fem dagarna är nämligen de skottdagar som egyptierna behövde lägga till sina 30-dagars månader för att få ihop till ett jämt solår.

Fler anknytningar till tideräkning och talet fem finner vi i zoroastrismen, där demiurgen Zervan, skapelseguden själv, även kallas Femguden. Och hans vediske kollega Agni ägde fem ureldar, vilket kan ha återspeglats i det germanska svärdsmidet, där femtalet räknas som magiskt.

Men vi behöver inte åka så långt för att finna anledning att placera Kenaz som nummer fem i vår runordning: I Grímnismáls uppräkning av gudarnas boningar så är Tjatses, ’där dottern Skade nu bor’, den sjätte. Men Odinn äger både den tredje och femte; Skade är därmed den femte gudomen.

Skade ansluter också väl till sitt namn genom det hon förde till gudarnas Asgård sin faders hjälm, hans brynja och ’alla krigets vapen’, för att på så vis erbjuda gudarna försoning och i gengäld sin make bland dem.

Det vore inte helt osannolikt om hon därmed även tagit med sig det redskap som i senare tider bringar gudarna på fall. I Svipdagsmálssviten berättas nämligen om ett svärd som förvaras bakom nio lås i kistan Laegjárn. Detta svärd har namnet Laevateinn, som betyder ’Skadande törne’.

Enligt Viktor Rydberg, är svärdet detsamma som i Skirnismál kallas Gambanteinn, ’Den magiska staven’, och som Freyr, besatt av kärlek, ödesdigert skänker till Gerd, varpå det slutligen hamnar i eldthursen Surts svarta hand och blir både Freyrs och världens undergång – just så som valan förutspått.

Det råkar nu vara så att femtalet i germansk myt även är förbundet med just svärd. Häri finns ingen motsättning med månen, tvärtom. Dels bör detta framgå av det korta referatet ur Eddan ovan. Dels är runtecknets fackla en symbol som lätt kan översättas till svärdseld, d v s den särskild varma härd som krävdes för att smida och forma svärd av stål.

Att detta arbete med fördel utfördes i nattens relativa svalka då enbart härdens, facklans och månens ljus rådde, är rimligt att utgå ifrån. Härdens temperatur var mycket viktig hålla både hög och jämn och därför att kontrolleras noggrant; arbetet med blåsbälgen kunde inte bytas mot den mer opålitliga vinden.

Femtalets koppling till svärdssmide är sannolikt av proto-indoeuropeiskt ursprung och kan ha samband med den vediske Agnis fem ureldar. Intressant i den hinduiska myten är även Bhrigu, en av de gudomliga sagerna, vars ättlingar Vismakarma bestod av fem smedssläkten, varav ett anses kunna vara upphovsmakare till det perfekta stål som i väst kom att kallas för woots.

Enligt myten kom Agni och Bhrigu vid ett tillfälle i konflikt med varandra. De båda mytiska gestalterna hade överlappande ansvarsområden och konflikten kan närmast härledas till konkurrensen mellan devas och ahuras, d v s den som motsvaras av asar och vaner. Namnet Bhrigu knyts etymologiskt både till betydelsen ’upphöjd’ och ’strålande ljus’. Det senare ljuset har sedan i sin tur anknytning till eldens låga.

Som vi ska komma till i lucka 17 finns det även keltiska och germanska gudomligheter som har samma etymologiska arv, och som ävenledes har anknytning till smide. Det är ju ofrånkomligt att man då undrar över hur namnet Bragby i Uppland har uppstått. Här har nämligen ett svärd hittats som korats till bronsålderns skandinaviska tio-i-topp-lista.

Intressant är att av Bragbysvärdets fem nitar i fästet så är tre stycken falska, det vill säga de tycks vara där av rena utseendeskäl. Det för typen namngivande fyndet i ungerska Hajdusámson var gjutet i ett stycke och de fem nitarna på originalet var alltså överhuvudtaget inte nödvändiga, ett stilistiskt lån från centraleuropeiska långknivar.

I en sammanställning av bronsålderssvärd av denna typ räknar jag till 15 av 25 med just fem nitar, intervallet spänner från två till sex nitar. På Bragbysvärdets klinga löper också fem linjer; förutom den gjutna mittlinjen även fyra fint etsade fåror som löper från var och en av nitarna. Dessa fåror består i sin tur av fem ännu finare linjer.

Femtalets talmagiska betydelse ser också ut att finnas kvar i minne, när det 800 år yngre Hågasvärdet skapas. Svärdet har ett fäste klätt i rent guld och på dess kortsida har tillverkaren ornamenterat fem ringar med cirklar (en dekoration som ska diskuteras mer i detalj i lucka 11).

Ja, ända in i sengermansk tid förefaller smederna ha haft klart för sig hur viktigt talet fem var. I det mönstersmidda svärdet från Ingersheim har man växelvis utnyttjat färgnyanserna mellan fosforrikt och fosforfattigt råämne för att skapa ett starkare och mer hållbart svärd, men också för att åstadkomma upprepningar av fem. Och precis som alla vapen är svärdets makt tveeggad, med goda och onda resultat beroende på hur det används.

Om nu inte allt detta övertygar om att Kauna och Kenaz refererar till månen och dess faser, och talet fem både till månen och svärdets/stålets/smidets ödesmakt, så borde väl runans form göra det. För mig är detta en stiliserad måne i nedan. En bra fråga är bara varför runmästaren inte ansåg sig behöva binda månen med en huvudstav.

Till och med den grekiska förlagan, Kappa, har ju i det här fallet faktiskt en stav. Vi kan bara spekulera, men eftersom inte heller Solrunan har en sådan stav, så förefaller det rimligt att dessa dominanta himmelskroppar helt enkelt inte ansågs kunna bindas – eller att det inte var gynnsamt.

Nu ska vi öppna lucka nummer fyra, Reid, vagnens och resans runa. Att denna hade med guden Thor att göra finns bland annat belagt med tillnamnet Åke-Thor, som färdades över himlen bakom sin vagn dragen av getter.

En illustration av färden till Jotunheim, tillsammans med Loke och sina båda tjänare Tjalve och Röskva gjordes av Constantin Hansen i en illustrerad dansk historiebok från 1853. Sagan är en av de mest populära och visar upp den hetlevrade men rättframme Thor som vi bäst känner till.

Bland samerna, vars naturreligion var vid liv in i modern tid, så hade man övertagit mycket av asatron. Thor hade fått namnet Hora Galles eller Thora Galles, Thorskarlen, och han var mäktigare än Odinn. Det förefaller han ha varit även bland vikingatida svenskar.

Att han var populär bland folket och en symbol för motstånd mot kristnandet, infört av överheten, visar alltså mängder med torshammar-ringar i vikingagravar, liksom ett antal Torshammar-ristningar på sena runstenar. Vanligen är materialet i hängsmycket silver.

Spridningen av Torshammare förekommer över hela det vikingatida område där vikingar levde eller härjade. Koncentrationen till Sverige är dock stor, och då särskilt Uppland, där man företrädesvis använde järn. Detta sistnämnda faktum kan vara ett resultat av att motståndet var segare här och därmed också alltmer uteslutande folkligt.

De första Torshammarna dyker upp i vendeltid och antalet ökar kraftigt i sen vikingatid. Symbolen kom gradvis att sammansmälta med krucifixet, men det är inte nödvändigtvis ett tecken på att motståndet upphörde, att bära korset uppochnervänt kan ha varit ett medvetet vanhelgande, ungefär så som djävulsdyrkande ser på saken. Möjligheten finns rent av att det är härifrån detta bruk hämtat inspiration, oavsett om det var den ursprungliga avsikten eller ej.

Fynd från Birkas gravar visar att kristendomen sannolikt mötte hårt motstånd även här, men att när denna bräsch var vunnen så fortsatte kampen mot ’hedendomen’ länge till, ju längre norrut, desto senare konverterade man sig.

Hur är det med den oöverträffade mängd och spridning av de sakrala ortnamnen där Thor ingår? Sådana finns t o m på Irland och på en ö i Seine. En relativt sen ändelsetyp, som –tuna i uppländska Torstuna, visar också att kulten var livaktig sent i tiden. Liksom att de sakrala ortsnamnen med Tor är mycket vanliga på Island, som börjar befolkas först på 800-talet.

Men att som John Kraft försöker sig på i sin ortnamnsöversikt, kronologisera ortsnamnsändelser och gudar, leder lätt till cirkelresonemang. Enligt Per Vikstrand, så finns det inga belägg i ortsnamnsmaterialet för att Thorskulten skulle vara sen.

Tvärtom, sanningen är att efterlederna -lunda och -berga, i vilka Tor är särskilt vanlig – och mycket väl spridd, kan vara mycket gamla. Särskilt fördelningen av efterleden –lunda är intresseväckande, med en särskilt stor koncentration till Mälardalen, Öland och Gotland tillsammans med en jämn spridningsbild i Danmark.

Tillsammans med de tre –vi-namnen (i Uppland, samt två osäkra i Västergötland) utgör /några av/ dessa sannolikt ett äldsta skikt, medan ändelsen –berg är bättre spridd, förutom i redan nämnda regioner även i Norrland och västra Götaland. Däremot tycks kulten ännu inte ha nått Norge.

Både ändelserna –land och –hof, exklusiva för och relativt vanliga i Norge visar att Thor dyrkades även där men troligen något senare. Ändelsen –åker skulle jag gissa ligger mellan –lunda och –berga i ålder, och har ungefär samma spridning som –lunda, dock med större andel i Danmark.

Även om jag på detta sätt måhända gör mig skyldig till samma metodfel som Kraft, så är vi i denna del överens om ändelsernas ungefärliga ålderskronologi och härvidlag är vi inte ensamma, ortsnamnstolkare gör generellt samma bedömning. Men jag vill i detta mönster, till skillnad från Kraft, också se ett ursprungligt östligt inflytande när det gäller Thorsnamnen, som jag ska återkomma till.

Om Thor varit den främste guden då runraden skapades så hade han med all sannolikhet fått ge namn istället för de onda thursarna, åt runan med det gemensamma th-ljudet. Hans plats i runraden hade sannolikt också varit en annan.

Den indoeuropeiska motsvarigheten Parjanya, i de 3.500 år gamla vediska berättelserna från Indien, är slående lik, har ett åskvapen, är rödskäggig, slåss med en orm etc, men namnen har märkligt nog ingen gemensam etymologi.

Det vediska namnet har dock nått Norden ändå, som den i sagorna perifert förekommande Fjörgynn; en möjligen senare utkonkurrerad åskgud. Men varifrån kommer då namnet Thor? Det kan faktiskt vara ett namn som övertagits från ursprungsbefolkningen.

Thors namn återfinns annars i hettiternas Tarhunt, som tagit över hurriernas Teshub, en minst 4.500 år gammal åskgud. Namnet finns också hos kelternas Taranis, en annan vagngud, ofta avbildad med tillsammans med ett hjul.

Men det finns en del som talar för att Taranis faktiskt kan vara skapad med vår nordiske Thor som förlaga, istället för tvärtom. Inte minst det faktum att Thor, ursprungligen förefaller ha varit en himmelsgud, precis som Tarhunt, medan Taranis var en solgud.

En krater på Ösel, efter ett katastrofalt meteoritnedslag för 7.000 år sen har säkert lämnat djupa spår också i folkmyterna. Så djupa att namnet Taara’s krater, eller Tooru’s krater kan vara ursprungligt. Möjligen är det ett lån från Tengri, nomadfolkens stora himmelsgud.

Etymologier (härledning av namn) är extremt osäkra när avstånd i tid och rum är stora. ‘Himmelsfaderns’ och ‘Den Blixtslåendes’ stora spridning och allmängiltighet innebär att slumpmässiga samband lätt kan uppstå – dessa arketyper fanns ju i alla primitiva religioner.

Ljudliknande ord som Thor från början kan ha varit är ännu mer svårplacerade. Detta gör det möjligt att Asa-Thors namn, och därmed även hans betydelsebärande innehåll, kan ha ett helt annat ursprung än vad den ‘korrekta’ etymologin leder oss att tro.

Om Thor som ett enskilt låneord hämtats från de uraliska språken, precis som dessa senare lånat namnet av oss, så kan detta i sin tur vara lånat från turkiskan. Turkiska folk och språk finns och har funnits spridda över stora delar av Asien, och de härstammar också från det gamla Anatolien, d v s där det moderna Turkiet ligger idag. Som ni kanske minns bebodde ju hettiterna och deras himmelsfader Tarhunt samma region. Liksom Thor en gång gjorde, enligt Snorres Edda.

Faktum är att ingen mytologi anses mer lik den forngermanska än just de gamla turkarnas: den s.k. tengrismen. Huvudguden Tengri var de stora viddernas gud, stäppens och tundrans himmelsfader. Han var också far till såväl sol som måne och nämns som en åskgud, precis som samernas Tiermes. Han är först omnämnd av kineserna 400 f.Kr. men bör då redan ha varit mycket gammal för att kunna få en så enorm geografisk spridning och så många avläggare.

Samernas  ursprungliga ord för Thora Galles är Tiermes, i sin tur besläktat med det sibiriska Thorym. Hos tjuvasherna, ett turkiskt folk med finsk-ugriska inslag både språkligt och etniskt, heter han Tură och hos de ugriska chanterna Thorum, ett ord som kommer från det proto-uraliska ‘Hög’ (som i engelskans ‘High’).

Tengri har dyrkats av många stora asiatiska nomadfolk, från Xiongnu på 400-talet f.Kr. till hunnerna, bulgarerna, ungrarna, mongolerna och, över ett millenium senare, av gökturkarna. Särskilt hunnerna har ju med sina ryttarhorder också påverkat Europa.

Att Tengri därmed kunnat kliva över de etablerade språkgränserna och givit namn åt den skandinaviske himmelsfadern är inget långskott. Lika möjligt är att han påverkat en PGmc- eller PIE-förlaga på dennes väg hit.

Min gissning är att Thorym eller Thorum den Höge, vandrade in här från öster med kam- och gropkeramikerna, d v s redan under mesolitikum, för över 5.300 år sedan. Han var en himmelsfader, mäktigare än den Thor vi känner från de isländska sagorna och som den Blixtslående måste han ha förknippats med meteoritnedslaget i Kaali’s krater på Ösel. Thorym var inte vår allra första åskgud, men närapå, han övertog de lokala åskgudarnas roll eller gav dem sitt namn, och detta satte sig. I slutet av järnåldern, när kelternas Taranis kult blev känd här och då Ullr var nästan glömd, fick han så ett nytt uppsving under nästan samma namn: Thor.

Men varför placeras då Reidrunan på vår lucka fyra? Enklaste förklaringen är förstås att vagnen ofta hade fyra hjul. Tar vi oss tillbaka till den tid då jag hävdar att runraden skrevs, 500 f.Kr., så var en sådan vagn dock väldigt exklusiv, få var vägarna som bar den.

Heimskringla nämner hur man varje dag satte fram fyra bröd som Torsgåva i hans tempel i norska Gudbrandsdalen. Det är annars den äldsta kopplingen mellan Thor och talet, som skriftkällorna ger.

Men Thors namn var antidemoniskt och finns i medeltida trollformler, vars gemensamma nämnare är att de består av eller upprepar fyra ord. Han anknyts i ett sådant sammanhang till de fyra väderstrecken, världens fyra hörn. Detta kan vara den mest ursprungliga kopplingen.

Och så runans form då: medan grekernas Rho ser ut som latinets P, så har Reidrunan fått samma nedre ben tillagt, som latinets R. Är det ett indicium för ett latinskt ursprung? Jo, men inte särskilt starkt, även latinets R kom ju från grekiskans P-formade Rho.

Med de regler vi kan se att runmästaren följde så var det inte märkligt att slutresultatet blev som det blev. Och grekiskan saknar helt R-formade tecken. Den formen var ledig. 

Det var däremot inte P-formen. Faktum visar att det är svårt att hitta någon annan ens näraliggande acceptabel form, om man som runmästaren vägrade att, likt grekerna, plottra ihop alla möjliga tecken utan runradens strama struktur och unika elegans.

Och med kravet på unicitet, även när man vänder upp och ned eller spegelvänder tecknen, så finns det faktiskt inget alls. Reidrunan måste tvunget se ut just som den gör.

Nu ska vi öppna lucka nummer tre, de gudomliga asarnas.

Bilden vi ser är en svensk väggbonad från Hälsingland daterad till 1200-talet, alltså då Snorre skrev sin Edda. Den kan möjligen föreställa Odinn, Thor och Freyr.

Man har anmärkt att det borttappade ögat, som fått forskarna in på spåret, påstås ha försvunnit efter slit med tiden. Odinn var asarnas främste, man kan undra varför han inte är i mitten. Att även Freyr skulle ingå bland asagudarna är också ohistoriskt för den insatte, han tillhörde ju vanerna.

Men sådana funderingar bortser från att runorna faktiskt kan ha varit i bruk i 1700 år när bonaden tillverkas. Under denna tid kan flera gudar ha hunnit avlösa varandra som huvudgud inom asatron och vanerna helt ha blandat sig med dessa. Odinn var av allt att döma inte bland de första asarna.

Varför annars en Assruna istället för en vigd åt Odinn? Om runraden varit den relativt sena skapelse som moderna runologer inbillar sig så borde de ställa sig samma fråga. Svenska ortnamn visar att Odinn fanns här tidigt, men hans genomslag verkar ha dröjt kanske ända in i folkvandringstid.

Enligt Adam av Bremens krönika, ca år 1075 e.Kr., satt tre gudabeläten i Uppsalatemplet: Thor i mitten, Odinn och Freyr vid hans sidor. Thor är som åskgud mycket gammal, men kan ha haft en mindre framträdande roll under brons- och tidig järnålder, innan han fått ett vikingatida uppsving.

Thor var sannolikt den högste guden när Sverige kristnades, det bekräftas av de många sakrala ortsnamnen med Thor som förled. Thorskulten var helt enkelt folkets reaktion på att en ny religion trycktes på dem, från herremännens sida.

Herremän som hållit Odin som den högste sedan folkvandringstid, att döma av brakteatrar och nordiska källskrifter, och enligt Tacitus ända sedan första århundradet av vår tideräkning. Frågan är dock om han funnits här längre än så, och i vilken roll, samt ifall asarna ska betraktas som synonyma med Odinn eller inte. Kan de ha kommit före honom?

Det är helt enkelt en alldeles för statisk syn, att det skull ha varit på det ena eller det andra viset över all tid. Vi måste utgå ifrån att de högsta gudarnas positioner skiftat vid olika tidpunkter, precis som i den gamla indiskt vediska tron; asatrons indoeuropeiska systerreligion, som genom sina tidiga skriftkällor gör det lättare möjligt att bilda oss en uppfattning om ett gemensamt proto-indoeuropeiskt ursprung.

Både Odinn och asarna har paralleller i den vediska skrifterna. Men medan asarna har direkta etymologiska paralleller med gudasläktet asura, så saknar Odinn en direkt förlaga med språkligt samband.

Assyriernas huvudgud Aš-Sur, eller Aš, som han ofta förkortades, samlade dock med tiden på sig egenskaper som liknar Odinns. Aš övertog fru och barn från sin sumeriske förlaga; på så sätt fick han roll bl.a. som stormgud och psykopomp – en sådan som färdades mellan de levande och de döda.

Assyrierna sammanförde också fingerfärdigt och medvetet sin gud med Asir, som enligt babylonierna var ‘den allseende’, och ändrade stavningen till An-sar eller An-shur. Anshur kom att förväxlas – och till slut fusionera – med Anshar, ’Hela himmelens gud’, äldst och högst upp i gudarnas hierarki.

Assyrierna var ett ovanligt krigiskt folk, krig var ett helt centralt motiv i deras kultur och levnadsföring. Asatrons övertygelse om krigarens lön i Asgårds himmelrike var på liknande sätt en viktig framgångsfaktor vid vikingarnas och deras föregångares härnader, här delade man assyriernas religiösa grundsyn.

I Rigveda utgör ’asura’, ’prins, herre’; en klass av halvgudar. Det går att hitta även i det akkadiska (assyriernas ca 5.000 år gamla föregångare) aṣû, ’uppstigande’, som syftar på solens rörelser och som kommit att känneteckna både väderstrecket öst och kontinenten Asien. 

Det nära identiskt proto-uraliska *asera/*asira  sätter ett senast före-datum, terminus ante quem, på asarnas närvaro i övre Volga till ca 1900 f.Kr. enligt Parpolas språkträd, för då delades proto-uraliskan upp i grenar. Asarnas gudasläkte kan alltså ha kommit till Norden redan med våra första indoeuropéer, stridsyxorna.

De kan också ha haft ett samband med asii, ett folk som under en tid runt 140 f.Kr. erövrade det gamla Baktrien. Asii var den ledande folkgruppen bland erövrarna, tillsammans med de tokharer som fått ge namn åt de 3.800 år gamla vita mumier som man hittat i Tarimbäckenet.

Mumierna har, trots sin höga ålder, visat sig ha samma indoeuropeiska DNA, R1a-Z645, som tokharerna i Baktrien, och en närmare språklig undersökning har nyligen också bekräftat detta samband, som historikerna under snart 70 år förnekat.

I Odinns komplexa natur och förmåga att resa mellan de levande och de dödas rike finns alltså likheter med Aš. Men flera av de drag som Aš beskrivits med ovan liknar även Heimdalls. Frågan är om det inte från början var han som bar dessa, innan de överfördes till Odinn.

Det finn nämligen också paralleller mellan å ena sidan Odinn och Loke och å andra sidan den persiske huvudguden Ahura Mazda och hans tvilling Angra Mainyu. Angra Mainyu är det äldre namnet på den zoroastriske djävulen Ahriman (300 f.Kr.-900 e.Kr.), som föddes ur en senare teologiska tanke, nämligen att ondskan måste separeras från godheten.

Odinn och hans alter ego Loke är inte på samma sätt ändar på en svartvit skala, men Loke ser ut att kunna ha skapats enligt samma recept, för att frigöra Odinn från sina mer diaboliska drag och ursprungliga betydelse som dödsgud; hans härskarroll skulle då ha formats betydligt senare.

Asarnas ankomst redan under neolitikum är ändå inte mer sannolikt än bronsålderns slut, då asa-begreppet från samma utgångspunkt i Övre Volga kan ha utgjort sällskap med metallbearbetande N1a-män och deras Akozinoyxor, på färder till Mälardalen.

En tredje möjlighet, och den jag skulle välja, är att det är denna andra framstöt som katalyserar Odinns förvandling från dödsgud med diaboliska drag, till en mer sympatisk sådan. Under bronsålderns solgud bidar han sedan sin tid, innan han uppstiger till sin plats på asarnas gudatron, Hlidskjalf.

Att Freyr placerades vid Odinns och Thors sida, både i Uppsalatemplet och på bonaden, visar också troligen något annat: nämligen att de båda gudasläktena asar och vaner i en vidare bemärkelse räknades in under asarna, som under ett och samma paraply. Vi ska återkomma till den frågan senare.

Om vi återvänder till bonaden, så skulle den faktiskt lika gärna kunna föreställa de tre heliga nordiska kungarna Olof, Erik och Knut. Eller varför inte de tre gudagestalterna, som den svenska kung Gylfe möter i Snorres saga Gylfaginning: Hög, Jämnhög och Tredje? Poängen är att de heliga i alla tider gärna varit tre.

Treenigheten är alltså långt ifrån ett kristet koncept, även egyptiska, sumeriska, zoroastriska och vediska gudar förekommer gärna tre om tre. Liksom de germanska Matresfigurerna. Ett gemensamt indoeuropeiskt skaparmotiv är också figuren ’fader, son och tre sonsöner’.

Såsom Bure, far till Bor, i sin tur far till Odinn, Vile och Ve. Att det tog Audhumbla tre dagar att slicka fram Bure ur saltstoden var heller knappast slump. Tre är helt enkelt det givna gudatalet. Och därav är Assrunan 3:2 följaktligen den tredje runan vi ska titta närmare på.

Som framgår är det grekisk-arkaiska alpha en förebild för latinets A, men faktiskt även förlaga till Assrunan. Runmästaren föredrog som bekant raka huvudstavar från tak till golv att fästa övriga streck på. Den regeln var prioriterad. Antalet streck är dock tre, precis som förlagans.

Att Assrunan därmed får ett utseende som påminner om latinets F är alltså en tillfällighet, men det kan hållas i minnet, för runmästarens stränga principer innebär på det här viset att alternativa former för de tecken som återstår därmed är ganska begränsade. Som vi ska se.

Nu ska vi öppna lucka nummer två, Thurisaz.

Det rör sig alltså om thursarna, de onda makter som i striden med gudarna vid Ragnarök bränner ned den kända världen. Theta, runans grekiska förlaga, uttalas med samma th-ljud och har också samma betydelse: onda makter.

I den senare anglosaxiska runraden kallas runan Thorn, d v s torn, en antidemonisk skapelse, människans skydd mot onda makter. Hur mycket enklare hade det inte varit att bara kalla den Thor, om det nu ändå var Thor som åsyftades? Att runan skulle vara åskgudens kan vi därmed avfärda. Men varför ser den så annorlunda ut?

Ja, till att börja med är ju theta rund. Det går inte an. Men det finns ju möjlighet att göra en romb av cirkeln. Detta har inte skett. Kanske för att runmästaren ansåg det viktigare än annars att ’binda’ runans kraft med en huvudstav, som vi talade om. Thursarna var inte att leka med.

Även med en huvudstav hade det varit möjligt att åstadkomma en större likhet med originalet. Den senare anglosaxiska futhorcen har sådana former, dock ingen för thursarna. Thetas figur undviks faktiskt medvetet: den fanns redan innan i Norden, i form av hällristningarnas solkors.

Och solkorset hade en helt annan, snarast omvänd betydelse: den symboliserade människans förening med solguden. Korset i mitten är troligen de fyra årstidsblóterna, medan cirkeln står för solguden, han som tillbads som den högste under vår bronsålder.

Den här förklaringen är enkel, som Ockhams rakkniv, men saknas helt i den forskarlitteratur som jag sökt i. Förklaringen till detta är måhända också enkel: thursrunan är nämligen ett gott indicium för att runraden både har grekiskan som förebild och är mycket gammal. Det vill många inte tro.

För runmästaren hjälpte det alltså inte mycket att grekerna gjort ett kryss av korset. han var tvungen att hitta en egen lämpligare form. Och troligen hade även denna en ideogrammatisk betydelse. En nymåneskära.

Månen är en symbol med kluven betydelse. Onda och goda krafter i ett. Vi kommer tillbaka till den i lucka nummer fem. Eftersom vi gör skillnad på ny och nedan är det inte orimligt att anta att denna kluvenhet kopplades till dessa båda, så att det ena var gott och det andra ont.

Varför låter vi då just lucka nummer två anknyta till thursarnas ondska? Jo, tvåtalet har faktiskt i alla tider haft sådana negativa associationer. Ta bara ord som tvehågsen, tvetungad, tveeggad och tvetydig. Djävulens noanamn, var bland annat ’den andre’. Där gott finns, finns även ont.

Noanamn är ett fenomen som även det visar hur kluvna man var i sitt förhållande till de onda makterna. Man respekterade såväl dem som björnen och vargen, ja man fruktade dem. Så mycket att det är fullt rimligt att föreställa sig att man också tillbad dem, åtminstone i smyg, när allt annat visade sig verkningslöst.

Björn är i sig ett noanamn, det ursprungliga namnet är något som liknar arktos, och det senare noanamnet är nalle, när även björn blev för farligt. Och namnet på hjälten Beowulf, bi-vargen, är faktiskt också ett noanamn. För vargen är ulv och gråben motsvarande uttryck.

Att det fanns kulter där vargen dyrkades vet vi, inte minst mannaförbund som ulvhednarna, men också wulfingarna, eller ylfingarna som de kallas i den svenska versionen, bör nämnas som tänkbara kandidater, de skytiska Dacia och Dahae, som vi återkommer till, liksom förstås Romulus och Remus, i grundarmyten om staden Rom.

Metamorfosen, att förvandlas till varulv, är känd bl a från Völsungasagan, och detta kan vara ett eko från berättelser om Apollon Lykaios, den grekiske solguden i varghamn, och de fester med människooffer på det grekiska ’vargberget’, Mount Lykaion, som genomfördes vart nionde år.

Myten båda här och i Grekland har proto-indoeuropeiska rötter (PIE), där transformeringen ska ha haft att göra med initiationsriter och manbarhet. Varulven har alltså mycket gamla anor, och han var aldrig snäll, men mycket mäktig.

Förekomsten av tidelag på bildstenar och hällar visar att människorna hade tidiga föreställningar om metamorfoser mellan man och djur. Särskilt (ö)kända är kanske de stenar man funnit i småländska Sagaholmsgraven vid Vättern från tidig bronsålder (period 2 eller 3), men också på de bohuslänska hällarna i Tanum finns liknande motiv, bl a från Kallsängen. De djur som främst förekommer är hästar, som vi ska tala mer om i samband med Ehwaz, Hästrunan. Symboliken som tolkas i lucka 8, är mångtydig eftersom hästen både har samband med solen och döden.

Intressant är att även Loke nämns i Eddan i samband med ett tidelag, då han själv förvandlat sig till en märr. Det är här naturligt att se ett samband med bronsåldersmålningarna. Ordet märr, fullvuxet sto, stavas på engelska ’mare’ och har etymologisk gemensam bakgrund med mara. Lokes förvandling är alltså dubbeltydig.

Detsamma måste sägas gälla resultatet av föreningen, hingsten Sleipner, med en dubbel uppsättning ben och hovar. I en delvis bevarad dikt utgör han en av Lokes tre avkomlingar, de båda övriga är vargen och ett onämnt monster, värst av dem alla. I den senare prosaiska Eddan nämns istället Midgårdsormen, Fenrisulven och Hel, underjordens härskarinna.

Den sistnämnda är troligen en sen konstruktion, direkt tagen från platsnamnet. Historien om Sleipner, som för Hermod på sin rygg till just Hel, låter oss istället ana vem som är dödsrikets av gudarna betvingade alter ego, nämligen Sleipners fader, Svadilfare.

Lokes medverkan stärker hypotesen att Loke själv en gång varit underjordens herre. Att det sedan krävs en verklig man för att bemästra de dunkla krafter som Sleipner representerar, står klart i och med att det är Odinn, gudarnas herre, som själv lägger sadeln på Sleipners rygg.

Tidiga hällristningar där ’ryttaren’ står på hästens rygg tycks representera samma sak som tidelaget: det är gudarnas tämjande av döden, de onda makterna och underjordsfursten som avses. Genom att tvinga Loke till sitt trick får gudarna behålla solen och månen, som de annars lovat bort. Det gör Sleipner allegoriskt till representant för solens båda hästburna hjälpare, som vi ska återvända till i lucka 14.

Vildsvinet är en liknande kluven symbol med ytterst gamla anor. Den gemensamma PIE-roten är som symbol för styrka och manbarhet; att döda ett vildsvin gjorde pojken till man. Det verkliga mandomsprovet var det erymantiska vildsvinet, ett monster som Herkules fångade i sitt fjärde storverk, myten är känd före 500 f.Kr.

I Egypten liksom på Irland kopplas vildsvinet direkt till ondskan själv. I de grekiska myterna symboliserar det också mörkret, döden och vintern. Det kalydoniska monstret var ett vildsvin sänt av Artemis som en förgörande kraft. Samtidigt framgår att svinet enligt de halvt mytiska hyperboréerna, ’de som levde i landet bortom Nordanvinden’, representerade andlig makt.

Hos kelterna var vildsvinet ett heligt djur och mycket tyder på att man delat denna dyrkan med somliga germaner, och då kanske i synnerhet just svearna. Vi vet att vildsvinshjälmar var legio i Vendel. Tacitus hävdar t ex att Aesti, d v s troligen esterna, skulle ha burit sådana och myterna om Freyas respektive Freyrs galtar är mycket framträdande, inte minst i berättelsen om de svenska ynglingakungarna.

Svintänder och vildsvinsbetar förekommer som gravoffer ända sedan bondestenåldern inleddes i Sverige, och faktum är att det finns tecken somt talar för att de anlända bönderna lärde sig domesticera svinet av det gropkeramiska jägarfolket.

Brända grisben på boplatser är nämligen vanliga här redan under mesolitikum, mycket lite talar däremot för att man förde grisar med sig. Grisen var inte lätt att driva, nomader äger den sällan. Mellaneuropas mycket täta ekskogar var också för mörka för att de skulle frodas lika bra som i skogarna lite längre norrut, som under neolitikum bestod av öppen blandskog.

Svinet trivdes alltså extra bra här, inte minst i Mellansverige. Mycket talar för att det var detta tämjda svin som sedan följde med tillbaka till Kontinentaleuropa, när trattbägarna flydde Mälardalens allt bistrare klimat ca 3200 f.Kr.

Dagens europeiska gris saknar de facto så gott som helt gener från de invandrade domesticerade grisar som togs hit från Mellanöstern ett par tusen år tidigare, det är det inhemska europeiska vildsvinet som fått ett kraftfullt och troligen medvetet företräde i aveln, ett förhållande som signalerar vildsvinets sakrala betydelse.  

Även namnet svear skulle faktiskt kunna vara dubbeltydigt; med en ursprunglig endogen beteckning betydande ’en av oss’, som sedan kan ha kommit att förväxlas eller övertas av en kanske mer exogent grundlagd betydelse: ’svindyrkarna’.

Det skulle ju stämma bra in på grekernas uppfattning om hyperboréerna, ett alltså lika exogent givet namn, som skulle kunna omfatta hela den germanska huvudstammen Suebi, men passa minst lika bra på svearna. Eller förstås även både ock.

För ett par år sedan fann man genetiska bevis för att den mellantyska Bernburgkulturen har genetiska anlag norrifrån. Att det sedan var genom denna kultur som de efterföljande kägelkeramikernas svinuppfödning spred sig över Mellaneuropa är ingen dum gissning; grisarna kom ju inte söderifrån i alla fall, som man förut trott.   

Det är också märkligt få om ens någon som har reflekterat över att den Merkurius, som Tacitus kallar för germanernas högste gud, mycket väl kan ha varit Freyr, eller en version av honom. Romarna kallade nämligen även kelternas gud Moccus för Mercurius.

Moccus var vildsvinsguden hos den galliska stammen Lingones, som levde i norra Frankrike och Belgien under romartiden. Han tycks ha varit både vördad och fruktad. Det senare gäller än mer hans germanske motsvarighet, vars dyrkare t o m använde hans titel som noanamn: Freyr, betyder nämligen ’herre’.

Kanske berodde denna till synes överdrivna respekt på att germanerna från början haft en något annan konnotation förknippad med vildsvinet: en dödsdyrkan, liknande grekernas. Som, efter kontakter med kelterna (Lingones närmaste grannar var kelto-germanska Treveri), kom att förändras.

Givet att vildsvinet representerat en dödskult även här i Norden, så ägdes det ursprungligen troligast av Odinn. Det var han som var så fruktad att han kom att endast nämnas vid sin titel. Forskarnas förmodan att Mercurius var Odinn kan alltså stämma även i detta ’specialfall’.

I och med att Loke uppstod, så övertog denne många av Odinns farliga egenskaper. Odinn blev mindre fruktansvärd, och kunde nämnas vid namn. När Odinns roll blev en annan så försvann även kopplingen till ett ’dödssvin’.

Detta gjorde det lättare för kelternas inflytande att tränga in, även svinet fick en annan roll. Men någon fruktbarhetsgud har Odinn aldrig varit. Inte bara svinet utan även titeln ’Freyr’ blev herrelösa (sic!). De kunde kopplas till en annan gud, som också kallats för ’herre’, dvs Freyr.

En gud som anknöt till fruktbarhet, nämligen solguden Ingwaz. Vi kommer närmare diskutera honom i lucka 21. I sin nye ’herres’ (Freyrs) hand fullbordades vildsvinets förvandling till fruktbarhetssymbol, och – precis som bland kelterna – fick han en syster, Freya, med ett eget svin.

Tillbaka till ondskans makter. Att vargen personifierar de onda makterna är ju främst Fenrisulven exempel på, men också Skåll och Hate, som förföljer sol och måne över himlavalvet. Exempel på att man ändå kunde tillbe vargen är Odinns båda vargar, Geri och Freki, som än en gång antyder gudens skiftande natur.

Den nordiska asatron har alltså dualistiska drag som verkar vara ett urgammalt tema, som också avspeglar sig i Odinns och Lokes många likheter, trots att de står på varsin sida vid Ragnarök. Loke kan från början ha varit en personifiering av Odinns mörkaste sidor, som möjliggjorde ett lösgörande av dessa från härskarguden, och därmed även hans uppstigande på asarnas tron.

Loke, vars binamn Lopt betyder ’den luftburne’, kallas samtidigt Logi i Ynglingatal, eller i vart fall vill jag och flera äldre forskare tolka det så. De mer snustorra vill endast se betydelsen ’låga’, ’eld’, men då missar de faktiskt att Loke också representerar elden, den onda ljungelden som inte går att kontrollera.

Här precis som på många andra ställen ser vi en avsiktlig dubbeltydighet. Sagornas mångtydighet är ambivalent på ett sätt som reflekterar verkligheten. Ont och gott är inte så binärt som kristendomen vill ha det till. En och samma gud kunde ha både positiva och negativa egenskaper. Liksom människan kan.

Jotnarna, d v s jättarna, flyter ibland ihop med thursarna som begrepp, ibland ter de sig mer som gudar. Inte minst är jotnarnas döttrar ofta attraktiva för gudarna, såsom t ex Gerd är för Freyr, men även vissa manliga jotnar verkar komma väl överens med gudarna.

Det skulle kunna vara så att jättarna och deras döttrar är resultatet av fusioner med andra folks religioner, medan thursarna är de ursprungliga onda makterna. Varken eldthursarnas anförare, Surt, eller hrímthursarnas Hrym nämns i samma rum som jättarna, trots att thursarna sägs utgöra (en särskild sorts) jättar.

Den tanken ser ut som en efterhandskonstruktion. Domedagssvärdet som Gerd får av Freyr tycks ha förmedlats vidare till honom av de ’medelonda’ jättarna, men utan att historien säger hur, det är inte ens säkert att det måste vara samma svärd, det krävs en mycket sinnrik utredning, som den Viktor Rydberg gör, för att komma fram till svaret.

Den kanske mest intressanta förklaringen på varför tvåtalet ansågs representera de onda makterna i nordisk myt vid denna tid, alldeles i slutet av bronsåldern, är att det tidigare kan ha rått en annan kult, som istället hyllade tvåtalet: solgudens båda hjälpare.

Det var dessa båda som stod beredda vid skymning och gryning för att föra solgudens skepp genom natten i egyptisk myt. Flera hällristningar, statyetter och figurer tyder på att nordborna hyst en liknande tro. Men, kanske på grund av ett bistrare klimat, börjar dessa baktalas i den nya kulten.

Dubbelgudarna kan gradvis ha kommit att få en allt mer betydande roll i religionen. Kanske dessa båda ’hjälpare’ också fanns representerade i ett jordiskt tudelat ledarskap? Man vet att sådana existerade. Om någon/några nu hellre ensamma ville ta makten måste tvillinggudarnas kult bort.

En tidssättning av runraden vid övergången till järnåldern, 500 f.Kr., skulle alltså kunna förklara en övergång till en delvis ny tro. Det måste inte betyda att de äldre gudarna försvann eller ens att nya kom till. Bara att en maktförskjutning skedde. Några tynade bort, andra blommade upp igen.  

Och när det gäller thursarna i den nordiska mytologin, så var de också mycket riktigt av två släkten: de glödande eldthursarna från Muspelheim och de frostbitna hrímthursarna från Nifelheim.