När vi äntligen kan ana hur riksdagen, om än motvilligt, börjar lyssna på den folkmajoritet som valt den. När till och med kriminalitet och invandring kan nämnas i en och samma mening i MSM. När notan för det stora kalaset börjar hota på en Coronasmittad himmel. Då har godhetsknarkande näringslivshöjdare blivit klara med sina nya pk-strategier.
SEB – storbanken som skryter med sin oligopolställning och kräver mångfald
Så här ska det gå till för att värvas unga kvinnor och duktiga invandrare till banken, tänker Jonas Torgeby, VD på SEB, och marknadsför en policy som kräver mångfald hos företagskunderna. När jag anställdes på banken 1996 så var den politiskt neutral, det var intjäningen som var det centrala, man skulle göra ett bra jobb för aktieägarna, och alla kunder var välkomna så länge som de kunde betala och hade rent mjöl i påsen. Att storbankerna utgjorde ett oligopol var ingenting man skröt öppet om, som nu. För att hota kunderna med krav på politisk korrekthet, det gör man helt enkelt inte på en fri marknad. Visst fanns tendenserna redan på 90-talet. VD:n Lars Thunell, en typisk silverskeds-68:a, ville gå till historien som riktigt jämställd och krävde kvinnliga tillsättningar bland alla mellanchefer så länge det bara var möjligt att hitta sådan kompetens, bara de klarade lägstaribban så var han nöjd. Annika Falkengren lotsade Lars fram som sin kronprinsessa, men det manliga nätverket i toppen rörde han inte på, de var ju hans egna kompisar.
Nu har detta nätverk alltså odlat fram Johan, som väl hoppas bli bjuden till Davos nästa år, det var ju Goldmans idé han plagierade. En klapp på axeln från Wallenberg förtjänar han så klart och Bilderberggruppen lär vara störtnöjd. Hens kompisar i SEB-ledningen tycks ,förutom det vanliga alibit från HR, lika mangrant (sic!) som förut bestå av läppbekännelsefeminister, om än genetiskt Y-kromosomkodade förstås. Givetvis har Johan säkert kollat att alla kunderna också redan har ett sådant alibi; då spelar det ju ingen roll vilka signaler man sänder ut, tycker han, i likhet med de flesta politiskt naiva näringslivstoppar.
Svenskt Näringslivs VD kommer ut som politiskt korrekt klimathysteriker
Samtidigt har vi en ny chef för Svenskt Näringsliv som efter omarbetning av strategierna, kommit fram till att SN ska stötta allt som har med klimathysterin att göra – så länge som regeringen arbetar för att sprida eländet globalt, eller åtminstone till hela EU. I så fall kommer nämligen kostnaderna för spektaklet oundvikligen drabba konsumenten och ingen annan. Dels kommer små företag som inte klarar att uppfylla lagförslagen slås ut. Dels kommer de multinationella storföretagen gemensamt höja sina priser likartat, lite som en informell kartell. Klimatkraven blir bara ännu en helt onödig produkt man kan ta betalt för, precis som GDPR.
Det känns som om det var flera århundraden sedan Curt Nicolin hjälpte Gösta Bohman att rädda Sverige från Löntagarfondssocialismen, men det är ju faktiskt bara ett par år sedan som SN gav Leif Östling sparken. Med Jan-Olov Jacke har man till slut i alla fall, bättre sent än aldrig, rättat in sig i de mutade skarornas led: lydigt slickar man skurkregimens stövlar, som tack för nollräntan och det ständiga kronfallet, som gjort det möjligt att stiga i graderna och tjäna pengar utan hårda krav på industriellt kunnande och uppkavlade skjortärmar. Nej, nu gäller det att vara mästare i att planera mångfaldsseminarium och närodlade såssekontakter.
Efter hemkomsten från Italien störtdyker börsen – man värderar sina egna liv nämligen
Mätta och belåtna har man solat sig i det numera för vanligt svenskt folk så exklusiva italienska Alperna, politiskt korrekt invaggade i den förtröstan som Anders Tegnell på Folkhälsan spridit – ja, föraktet för vanlig folks Corona-oro har ju varit närmast ett krav att sprida, för att visa vilka man sympatiserar med: vi är dem som rör på sig, de globala, vi är untouchables. Så därför var det få som ville erkänna att barnen snorade på vägen till flygplatsen. Lite av en chock faktiskt när sanningen gick upp för Todde och Nuppe att smittan faktiskt kunde nå ända in i Djursholms- och Saltsjöbadsvillorna. Då blev det panik minsann – alla fina skolor stängde över en natt verksamheten. Lite annat än på de övriga skolorna, som liksom får klara sig själva. Där stänger de politiskt korrekta minsann inte ner, eller bryr sig ens om att lämna information om ev smitta. Som parentes, så fick jag själv igår kväll höra om att en av min egen sons skolkamrater varit i Norditalien, ingen stor grej på hans skola (där f ö Mp vann en jordskredsseger i senaste skolvalet).
Att nu börserna skapat sin egna logik där dominobrickorna faller i rasande fart ska vi nog till stor del lasta detta faktum för – virussmittan är självupplevd. Om den inte varit det, så hade nog börsfantomerna kunnat hålla huvudet lite mer kallt och konstaterat att det ändå bara är lite gamlingar och sjukskrivna som drabbas, närmast ett samhällsnettoplus. Men de egna liven värderas ju rätt avsevärt mycket högre och nu är det nog för sent att ställa in paniken.
Det kan finnas god anledning att återkomma till varför mer i detalj. Men nog är de politiskt korrekta Börs-VD:arnas uppvaknande efter Italienvistelsen en viktig komponent.
Vice Riksbankschefens linjetal mitt i brinnande finanskris handlar om – CO2-hotet
Men på Riksbanken råder det ändå arbetsbrist. Det beror ju framförallt förstås på att man inte kan sänka räntorna så där jättemycket mer innan det blir löjligt. Eller ska man göra som Bengt Dennis, fast tvärtom? 800% minusränta? Ingves har ju för länge sen lagt ned alla vapen, höjer han så går Kommuninvest över styr och skurkregimens politik synas. Det går ju inte. Så vad ska man hitta på istället? Mitt under inledningen till vad som hotar att kunna bli den värsta finanskrisen sedan 90-talet – ja, kanske sedan 30-talet, så talar den nytillträdande vice riksbankschefen Anna Breman vid sin inauguration enbart om koldioxidhot och gröna obligationer. Ännu en slickning av skurkregimstövlarna; Per Bohman (Mp) måste vara nöjd, ännu en miljöpartist placerad på den djupa statens högsta stolar.
De superrika hö-höar i Davos över den korkade vänstern
Näringslivet tycks som vanligt vara helt politiskt feltajmat. Man förstår helt enkelt inte politik på annat sätt än hur den kan omsättas i kronor och ören. Att de signaler man skickar kommer hjälpa till att forma nästa ung generation. Som lär uppfatta det som helt OK att använda ekonomiska muskler för att tvinga på anställda, leverantörer och kunder de budskap som stämmer med överhetens. Bara det tilltalar majoritetskonsumenten, tänker man, så är det väl rätt. Att minoriteten behandlas precis som i en diktatur tycks man ha accepterat som ofrånkomligt. När kommer Kalles Kaviar att få en ‘svartskalle’ som ny logga? Om man är så förtvivlat mån om att trendkänsligt följa senaste vind så kommer allt vara möjligt, men troligast när vinden redan vänt igen. För näringslivet är ju pinsamt sist på bollen jämt – eftersom man i grunden inte förstår sig på politik. Det är med stor bitterhet jag konstaterar detta, för i min värld var det här det bästa stödet för en omorientering borde finnas, bort från postmodern korrekthet och vänsterorienterad diktaturflirt.
Men sådan avskräcker förstås inte den lilla utvalda skaran allra högst där uppe på himlen, bland cirrusmolnen och privatjetstrålarna. När de superrika höjer champagneglasen i Davos kan man hö-höa tillsammans över hur man lyckats vända Frarkfurtskolans galenskaper till något positivt. Grundlurat den korkade vänstern och gjort dess stalinistiskt politiska korrekthet till ett vinnarkoncept. Men bara för dem själva, ingen annan.
En skatt är en skatt och en avgift en avgift. De senare ska gå till något specifikt, som man får tillbaka, annars är det ingen avgift. Den s k socialavgiften heter så för att den ska betala för vår trygghet. Pengarna ska alltså gå direkt till våra trygghetssystem, för ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetsskada mm. Den totala avgiften som arbetsgivaren tar ut har legat ganska stilla över åren, i procent räknat. Men det finns en gökunge i boet. Den allmänna löneavgiften. Denna har inte nöjt sig med att få del av den allmänna löneutvecklingen, den har behövt mer. Den kallas för ‘avgift’, men det är orwellska, för det är ingen avgift alls. Den går inte till trygghetssystemen, utan rakt ner i statens djupa fickor.
Den allmänna löneavgiften. Gökungen i boet.
Vad händer med en underfinansierad trygghet?
Vi bör naturligtvis fundera över varför den behöver fyllas på på detta sätt. Men vi kan börja med att konstatera vad som händer med tryggheten, som alltså därmed inte alls ökar i takt med lönerna. Bara sedan 2014 har i själva verket dessa trygghetsinbetalningar minskat med över 8 procent relativt lönerna. Det säger sig självt att man då måste fylla på på annat sätt. Som genom att höja pensionsåldern t ex. Eller minska förmånerna, som efterlevandepensionen. Man kan också frysa taknivåerna, och låta höjningarna i övrigt följa en annan och slöare ‘tidtabell’, som för a-kassa och sjukförsäkring, som följer index som hela tiden sackar efter. Det innebär konkret att tryggheten minskar.
De senaste åren har summan varit helt konstant, 31,42%. Men den allmänna löneavgiften har stigit 1,74 procentenheter på de övrigas bekostnad.
Taken i tryggheten: varken sjuklön eller pension räcker till för majoriteten
Värst är förstås takeffekten. Tryggheten gäller ju bara inkomster upp till 30 300:- i månaden (2018). Alla s k socialavgifter på överskjutande inkomst går till staten. Ka-ching! Länge stal man bara från de ‘rika’. D v s i lite grova drag de 48% av svenska folket som inte röstade på sossarna och vänstern. En extraskatt – utöver den progressiva höjningen av inkomstskatt, som ni ju känner till och som också kan diskuteras rättvisan i, eftersom den börjar redan långt ned i vanliga människors inkomstnivåer. Detta har man låtsats ingenting om, majoritetsförtryck i sin prydno. Men idag är det en klar majoritet av de heltidsarbetande som tjänar mer än 30.000:-. Stölden i form av takeffekt berör alltså alla dessa. Men inte heller nu vill man låtsas om saken: en civilingenjör med 60.000:- i månaden som blir sjuk, får bara en tredjedel av detta ur försäkringen. Det är inte mycket till trygghet. Har man en kostnadskostym som matchar den tidigare lönen så får man problem om sjukdomen varar länge.
Den allmänna löneavgiften är inte en avgift utan legitimerad stöld
Men detta är inte nog för den alltid snyltande staten. Man stjäl inte bara ur majoritetens fickor utan ur allas. Den allmänna löneavgiften uppfanns 1995, och var en del i svenska statens skuldsanering efter 90-talskrisen. Då låg den på 1,5%. Det var inte mycket att säga om kanske, det var nödvändigt, men det var fult att kalla den för avgift. Vi som trodde att 90-talskrisen var löst sedan länge och skatten därmed borta tror dock fel verkar det. Tvärtom så har den hela tiden stigit, såsom svenska skatter har en tendens att göra, särskilt när de är dolda.
Persson höjde först, med 80%. Sedan dess har regeringar hjälpts åt.
Först höjdes den av regeringen Persson till 2,69%. Nästan 80%! Ja, det var ju en kris i början på 2000-talet också… Men sen då? Ja, sen steg den ännu fortare. NewsVoice har skrivit om detta och Hedi Habib, med partibeteckningen till vänster, försöker få det att se ut om det mest var Reinfelds regerings förtjänst, genom att felaktigt påstå att hela höjningen därnäst, upp till hela 9,23%, mer än en tredubbling, skulle ha skett i ett slag 2011, men sanningen är att alla regeringar har hjälpt till med höjningarna både före och efter.
Habib ska i övrigt ha cred för artikeln eftersom detta måste göras känt; uppgifterna har annars redan spridits, bl a av Svenskt Näringsliv. Man kan som en parentes undra över varför Leif Östling sparkades från SN, när han frågade vad fan man fick för pengarna, när just denna tarvliga ‘avgift’ var ett av alla skäl som kunde anföras till stöd för Östlings påpekande. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att vända publiciteten till något bra om detta tagits upp då, men SN fegade som bekant ur istället.
Från NewsVoice (Habib). Våra trygghetssystem vittjas alltmer ohämmat i jakten på att finansiera statens löpande utgifter. Från 0,3% 1990 till 2,69% 2001. Då handlade det om skuldsanering. Men sedan dess har ‘avgiften’ till staten mer än fyrdubblats. Vart går pengarna?
Löfven har höjt tre gånger till. Under brinnande högkonjunktur.
Löfven har höjt löneavgiften tre gånger under sin tid – hittills. Nu är den allmänna löneavgiften 11,62% av lönen. Det innebär att 37% av alla socialavgifter går direkt till staten för att täcka löpande utgifter. Och vilka är det då? Vi har ju haft en högkonjunktur. Statsskulden är rekordlåg. Räntorna är noll. Inga kriser sedan Framfab gick i kk. Ni vet det redan. Det är importen av bidragstagare som är problemet. Flyktingmottagningskostnader på ca 40 miljarder är den lilla delen, och den enda som är särredovisad i statsbudgeten. Kostnaderna tas i allt högre utsträckning av kommunerna, vilket det ökade kommunstödet nu bekräftar. Sedan har vi kriminalitet, sjukvård och snällanställningar i offentlig sektor som inte behövs oavsett om de subventioneras öppet eller inte. Men de kostar.
Varför tjänar norrmän och danskar 50% mer men betalar hälften i sociala avgifter?
Och vi sticker sannerligen ut om man gör en jämförelse med andra länder, såsom Habib gjort:
Så här mycket mer betalar svenska förvärvsarbetande för ingenting. Samtidigt som lönerna släpar efter, mest på grund av de ständiga deprecieringarna av kronan. Idag tjänar danskar och norrmän över 50% mer än svenskarna, men betalar ändå bara hälften så mycket i socialavgifter. Ändå är deras trygghet fortfarande säkrad. Det är inte svenskarnas. Det sistnämnda beror alltså på ren stöld.
Enligt Catharina Bäck på Svenskt Näringsliv så gav löneavgiften förra året hela 193 miljarder. Rakt ned i alla de utgiftshål Löfven själv borrat, istället för att sättas in i trygghetssystemen. Bara den höjning som man genomfört i år, över 8% höjning, kommer göra att det beloppet stiger till 208 miljarder (allmänna löneökningar bör ge ytterligare ett antal miljarder, men lönesumman totalt vet vi ju ingenting säkert om).
Grupp mot grupp. Rakt av.
Här har vi den dolda kostnaden för invandringen alltså: grupp mot grupp, rakt av på ett bräde: 208 miljarder 2020, exponentiellt ökande och upp med 8% bara sedan ett år. Och utöver vad svenskarna betalar krona för krona i trygghet till de nyanländas uppehåll, ser vi i samtidiga förluster i välfärd, sämre skola och minimering av försvar, eftersläpande underhåll av infrastruktur. Trots stölden från trygghetssystemen.
Den här artikeln kommer handla om mer än vad du tror – och kanske klarar av att ta in. För den som vågar läsa ända till slutet så finns det anledning att återvända till början. Först då faller alla bitar på plats. Och början, ja den består av Miljöpartiets senaste systemförstörande förslag:
Det är i ett sådant här bås vi ska födas upp allihop. Det ska vara lika för alla.
Det här är ännu en – viktig – spik i den mångfaldskista som vänstern redan lagt oss i. Vad det innebär är alltså att svenska elever ska skeppas till utanförskapsområdena och tvärtom, utan att ha något att säga till om. På så vis ska man ‘skapa tillit’ mellan grupperna och lösa problemen med underprestationer, svenska elever ska ‘göra jobbet’, där svenska politiker har misslyckats.
Poängen är kulturupplösning, inte tillit
Men detta är ju inte poängen. Man vet så väl att resultatet rent kunskapsmässigt kommer bli ytterst magert för dem man vill ‘hjälpa’, samtidigt som vi kan befara en katastrofal försämring för dem som ska hjälpa till. Mons Krabbe avslöjar den dolda agendan i sin blogg:
“Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. […] svenskarna ska [..] assimileras in i ”det nya Landet”. […] Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. […] Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur.”
Mons Krabbe
Utmärkt och på pricken formulerat. Nej, det är inte tillit man är ute efter. Goda avsikter eller inte, så är det den alltid hägrande mångfaldsomeletten man är ute efter och ivrigt hoppas man nu kunna knäcka några ägg för att få. Så ser vänsterns plan ut – men något vidare smakligt kommer det ju aldrig bli. Man har planterar en ogräsblandning och vill nu tvinga oss att äta.
Så vilka är det som verkställer detta?
Vilka är med? V och Mp leder i spåret, C skjuter på, S är deras lydige dräng och L sitter med på flaket, fångar på triumfvagnen eller inte, så hjälps man åt med att driva ned plogbillen djupare i fåran. M och KD? De har stått och tittat på. Nu har de i alla fall slutat applådera, KD säger sig vilja ha lite, M säger så lite som möjligt. Vad säger SD? Inte ens de säger ju stopp, belägg, och vänd! Nej, de börjar alltmer låta som att man inte kommer orka rensa det land som redan såtts, med både tistlar och maskros. Vill man få arbetsgivarens (svenska folkets) lov att ta över efter den lun(s)ige drängen så kanske man måste tona ned vilken arbetsbörda det handlar om, men åtminstone jag blir orolig. Det handlar ju om ett riktigt trist och oändligt tålamodsprövande jobb som ingen vill göra; att ligga på knäna och rensa ogräs, åtminstone tistlarna måste bort.
Skolan är avgörande för vår framtid och det borde väl vara uppenbart för alla. Eller är det inte så? Kan det finnas någon som gynnas trots att skolan klappar ihop och svenskarnas kunskapsnivåer sänks? Kan det vara så att någon på allvar inte upplever att det finns anledning att bry sig? Att detta faktiskt kan vara gynnsamt? Som Hercule Poirot måste vi försöka finna motivet. Och motivet är som oftast pengar, makt – och ren skär egoism.
Arbetsgivaren, svenska folket, vilka är vinnare?
Så vi börjar med väljarna. Vilka av dessa tjänar på allt det här? Om vi inte bara räknar i kronor och ören så är det V:s och Mp:s låtsasrevolutionärer på Södermalm förstås. De som både känner skön makt och uppfyllelse av självförverkligande drömmar, att få vara riktigt goda och se det hända. Som de mobbare man innerst inne är så njuter man också av att i grupp få sparka på andra, samtidigt som den egna självbilden kan fås att se ut som det motsatta. Dessutom tjänar man ju också pengar på det. Mp:s och V:s väljare är sällan underklass, varför ska vi inbilla oss att de vill gynna andra än sig själva? Bara för att de säger så? I så fall är det vi som är naiva. De är bara duktigare på att vara skenheliga än andra, de tror sig säkert ofta själva. Men i egenskap av advokat, domare, flyktingbostadsbyggare, forskare eller handläggare på Migrations- eller Skolverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen så gynnas de ju av den förda politiken. Säkra och bra jobb fixade genom nätverket.
Detsamma gäller förstås övre medelklass i stort, här saknas visserligen den där ideologiska glöden och somliga är riktigt bekymrade, men man håller tyst, för att inte sticka ut. Man har ju sina jobb och flyter med över, inte under strömmen. Sedan har vi de identitetspolitiskt gynnade, främst kvinnor och invandrare, också de från medelklassen. Det är svårt att inte låta sig köpas, även om man inte tror på positiv särbehandling. Men de flesta gör faktiskt det idag. Och så alla de ekonomiska flyktingarna förstås, de har nått sitt mål. Och de kriminella, de som verkligen fattat vilken gräddfil Sverige erbjuder dem. Man börjar alltmer bli som en yrkesgrupp bland andra, med stjärnstatus inte bara i utanförskapsområdena, utan även på klubbarna och i gymmen.
Och förlorarna?
Resten är – och har länge varit – förlorare. Undre medelklass och arbetarklass; icke fast anställda; unga; folkpensionärer och de svaga (dvs de verkligt bidragsbehövande). Vita ‘cis-män’ med eller utan utbildning men utan nätverk, som diskrimineras i alla sammanhang, särskilt de av dem som reagerat genom att öppet tala om att de lägger sin röst på SD. Men också unga kvinnor och andra etniska svenskar som råkat komma i vägen för den nya gynnade klassen med kriminella.
Men på lång sikt då?
Så är det så lätt? Men nog måste väl även de som gynnas nu fatta att de (eller deras barn) inte kommer gynnas när skolan brakar samman? Då blir det ju lite annorlunda. Även de hittills gynnade grupperna kommer förstås att drabbas av vad som nu pågår. Boomen i flyktingindustrin är på väg att vika. Kriminaliteten har nått Östermalm. När den totala ekonomin rasar samman drabbas även den som har ett välavlönat arbete. Somliga kommer förstås också bli av med det och ramla ned i det djupa hål som de icke-gynnade befinner sig i. Men hittills är detta bara en obehaglig mardröm som man kan förtränga. Så man fortsätter att hålla tyst. Man är fångade i en mekanism som man inte kan styra längre och som man därför bara hejar på.
De superrika. De enda verkliga vinnarna.
Ett litet, litet fåtal kommer dock klara sig utmärkt ändå. De kallas ‘de superrika’. Sverige är i själva verket redan idag ett oerhört ojämlikt land. Inte när man ser till inkomster efter skatt. Men till förmögenheter. Och det är ju faktiskt vad som spelar mest roll. Ulf Jacobsson på Affärsvärlden skrev om det nyligen, han refererar till en undersökning gjord av the Economist:
“Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt)”
Jacobsson gör också två egna reflektioner: “… sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Jag tror inte heller att sambandet är slumpmässigt. Jag tror tvärtom att även innebörden i den sista meningen har stor betydelse för varför det är som det är och att Jacobssons egen förhoppning “Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här.” därför inte kommer infrias. De superrika kapitalägarna har nämligen inget intresse av att gynna löntagarkollektivet. Än mindre de utbildade, som i andra länder skulle ha mycket bättre betalt.
Bilderberg och Trilaterala kommissionen
Det är alltså dessa superrika som äger aktierna inte bara i västvärlden utan även i Flyktingsverige AB – och som har satt dagordningen. Via Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen har man fångat in nyckelpolitiker och fått dem med på spåret. Mutor och utpressning kanske har varit nödvändiga i några fall, jag kan t ex fortfarande inte fatta hur Jan Björklund kunde personlighetsförändras så. Och för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs del har jag svårt att tänka mig varför de skulle falla för något annat än lockelsen att berika sig själva. Men för andra, som Annie Lööf, så har det nog har räckt att locka med personlig prestige. För dem som lockat henne är det dock kronor in och kronor ut som gäller. Och framförallt makten. Man lever skyddade liv, man har pengarna som krävs för att betala för den service man vill ha hundra gånger om; den välfärd man är berättigad till via staten är oviktig både för att den är så marginell och för att den inte (längre) håller den kvalitet man kräver.
Och det finns ännu mer djupgående motiv. Jag vet att jag kommer låta konspirationsteoretisk nu, och att detta kan tyckas vara ren science fiction. Men det är en framtid som ligger ödesbestämd för oss, det är bara tidsskalan som är svår att bedöma. Jag måste väl ändå för säkerhets skull yttra det vanliga caveat som alltid behövs för att inte bli (avsiktligt) missuppfattad, när man talar om grupper: det finns alltid undantag. Men det här är vad som framtiden bjuder: Artificiell Intelligens; AI. Och inga har blicken framåtriktad på denna, såsom de superrika.
Artificiell intelligens gör människor överflödiga – eller våra egna livs mål meningslösa
De här människorna bryr sig inte nödvändigtvis om mänsklighetens framtid på samma sätt som du och jag gör. Och de är på ett helt annat sätt medvetna om vad den kommer att innehålla. Artificiell intelligens. Den som annars bara tekniknördarna tar sig tid att läsa om, men som våra politiker inte befattar sig med alls. Trots att detta borde vara vad de sysslade med mer än kanske något annat. De superrika är däremot med och leder utvecklingen, de äger den – och somliga av dem kontrollerar den. AI innebär en ofrånkomlig revolution för hur vi människor kommer fungera. Den revolutionen ser på kort sikt ut att kunna ge oss en arbetsfri utopi, men alla som ser lite djupare inser att vi också står inför en existentiell katastrof, och kanske även i bokstavlig bemärkelse en sådan, åtminstone för de flesta av oss. Ingenting talar för att AI-utvecklingen kommer kunna kontrolleras. Det är pengar och makt som driver den, inte filatropi. Och staterna utövar ingen dämpande kontroll – de är tvärtom drivande, för militära syften, i konkurrens om det framtida världsherraväldet; man har glömt vad man ska med ett sådant till – det är makt för maktens egen skull, och för att ingen annan ska få den. I en sådan situation är det ingen som väljer att försöka stoppa och begränsa AI:s farliga konsekvenser. De som fattar besluten är förstås inte omedvetna om riskerna, men de bryr sig inte om dem, eftersom inte heller de kan se hur man ska undvika denna dödliga kapplöpning. Mer än att man förstås gör vad man kan för att undvika fallgroparna för egen pesonlig del.
Skulle jag gissa så är deras cynism förklädd till klädsam altruism även som de ser sig själva. Man behöver heller inte själv göra grovjobbet om man inte vill, det räcker ju med att ha pengarna, så kommer man garanterat ha sin plats vid bordet när den dagen kommer. Att man förtränger konsekvenserna av sitt handlande innebär heller inte att man inte skulle ha handlat likadant om man faktiskt insett dem.
I boken Sapiens, skriven av Yoval Harari, (mycket läsvärd och mycket skrämmande) så skisseras tre scenarion; hur vi kommer få det när AI slår igenom fullt ut. Ett är att vi blir helt onödiga, då försvinner vi, maskinerna är helt enkelt nästa evolutionära utvecklingssteg. Ett annat är att vi kommer spela en roll, men bara som ett kollektiv, lite som kycklingarna i ett modernt jordbruk. I ett tredje kommer några få att äga och driva detta samhälle, där de yttre dragen har skrämmande likheter med Orwells1984. Det är förstås de superrikas viktigaste mål att inte hamna bland kycklingarna och istället bli en del av AI, genom att integrera sig med den på olika sätt. Och genom att placera en grupp i taget av dem som inte har råd att göra detsamma, bland kycklingarna, så upprätthålls ett slags terror som gör att de som just nu upplever sig som tillfälligtvis säkra naturligtvis inte bråkar. De kommer dock med tiden bli allt färre. Till slut är det bara de verkställande direktörerna som inte hamnat i en bur, och de kommer naturligtvis vara lika fångade även de. för då är det för sent att göra något. Med ett sådant perspektiv så blir den pågående nedmonteringen av det västerländska välfärdssamhället begriplig. Det är ett hela havet stormar, men där ett litet fåtal aldrig lämnar sina stolar.
Vänstern har inte fattat. De vill inte fatta. Och de kommer aldrig medge det när de väl fattat.
Massinvandringen till Europa och det kaos som detta lett till och det samtidiga postmoderna angreppet på det ‘patriarkala’ systemet, med följden av en total kultur- och normupplösning, allt detta passar perfekt in i vänsterns världsbild. Det är alltså inte att förvånas över att man tagit detta till sig och driver idén, hur absurd den än kan förefalla – det är ju så vänstern alltid fungerat. Låt mig vara tydlig: det som sker är med vänsterns goda minne och de har en huvuddel av ansvaret, för upphovet är också deras, Frankfurtskolan och till denna mer eller mindre nära anknutna vänsterfilosofer. Men de hade inte kunnat göra detta ensamma. Det hade inte hänt om inte andra, de superrika, insett att detta var en agenda som passade även dem.
Det som är desto mer uppseendeväckande och som gör att vi har mycket god anledning att befara att det ligger mer i ‘konspirationsteorierna’ än vad de flesta vill tro, är ju att kapitalets företrädare inte gjort det minsta för att försvara systemet. Utan att man faktiskt bara hejat på. Det finns alltså en utmärkt logik bakom detta som även Heercule Poirot skulle ha köpt: ett gott motiv. Och tror vi inte på det så är det bara att titta på hur man agerar. Se hur passiva man är! Även inom moderaterna har giftet verkat. Från Gösta Bohman och Ulf Adelson till Reinfeldt och Kristersson – det är en mycket lång resa. Och arbetsgivarorganisationerna som, när slaget senast stod om löntagarfonderna, var dessa de enda som hade medel nog att stå emot. Idag är Svenskt Näringsliv en spillra av Curt Nicolins ideologiska bålverk mot kommunism och socialism. Man är en organisation som istället sparkar sin ordförande Leif Östling för att han yttrar en systemkritik som minst halva svenska folket håller med honom om. Det beror förstås på att det finns mycket starka intressen som vill att det ska vara så. Och det är inte vänstern. Det är de superrika.
När vänstern fattar att man gått dessa, de superrikas ärenden, med konsekvensen att man sänkt sina egna ned i den djupaste och mest tröstlösa dystopi – vad kommer man då att göra? Vända sig mot dem? Knappast! Man skulle ju inte hinna göra det innan man drabbats av folkets raseri. För ett så vidrigt och pinsamt svek går det inte att hitta paralleller till. De som har eller kommer upptäcka detta kommer knipa käft och fortsätta spela med i elakt spel. Ända till det bittra slutet.
Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.
Swebb-tv:s största scoop.
Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.
Teslas batteri
När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.
Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?
Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda
Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.
Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.
Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda
Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.
Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav
Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).
Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.
Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.
Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?
Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?
Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.
Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.
Så – vem ska göra jobbet?
Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.
Jag tror och hoppas att man tar chansen.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.
**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.
English Summary
Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.
Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.
