Regeringen och ‘samarbetspartierna’ har enligt DN lagt utredningsförslag på förlängd obligatorisk skolgång t o m 20 års ålder, för invandrarbarn, dessutom kortare sommarlov. Ingen frivillighet. Det tycks vara Sabuni och L som ligger bakom, en av de minst utopiska idéerna på länge från kollaboratörsgänget. Om Mp kommer rösta för är en annan sak. Men hur realistiskt är detta egentligen? Och vad kommer det att kosta? Finns det ens lärare nog?
Lägre kriminalitet?
Visst är det bra att de nyanlända får sysselsättning under sommarloven. Att de går och slår dank har ju visat sig vara en väldigt bra väg in i kriminaliteten. Inte för att detta är ett officiellt pk-argument. Men visst är det bra att de tvingas vara kvar längre, om de inte når ribban för godkänt. Av samma skäl som ovan. Varför är det här ingen lösning för väldigt många, bara förvaring?
Inse realiteter: Låg IQ gör bokkunskap mer eller mindre omöjlig att ta till sig
Därför att problemet inte har någon. Särskoleklasserna översvämmas av nyanlända. Det beror inte bara på språk, inte ens bara på analfabetism eller ens kultur. Det beror på bristande begåvningsresurser. Känsligt ämne, men alla vet ju att det finns en skillnad på individuell nivå. Och även mellan län och kommuner syns de, t ex vid mönstringen – och de är stora, 40% mellan bästa (Danderyd) och sämsta (Överkalix) kommun, senast statistiken publicerades. (Obs: det här var innan både nedläggningen av värnplikten och före den värsta massinvandringen). Att erkänna begåvningsskillnad även mellan länder och regioner är ändå tabu. Men vi måste. Utbildning inte alltid är en väg ut ur alla problem.
Utbildning kostar
Förslaget som Sabuni (L) nu kommer med är inte gratis. Tvärtom är kostnaden mycket stor, eftersom det rör sig om väldigt många människor. Kostnaderna måste vägas mot vinsterna. En enda grundskoleelev ligger på drygt 100.000:- per år. Lägre kriminalitet då? Tänkbart, ja troligt. Svårt att ge en siffra på den kostnaden, för man har ju vägrat att utreda och mäta invandrarnas kriminalitet i kronor och ören, vi vet bara att den är stor.
Att låta invandrarbarn gå i skola tills de fyllt tjugo kommer i många fall skjuta upp deras insteg på arbetsmarknaden ytterligare två år. Eftersom deras sysselsättningsgrad är så låg som den är så är detta kanske inte ett viktigt argument emot, men för dem som faktiskt vinner insteg kan detta vara helt onödigt. Troligen är det on-the-job-training som skulle vara mest framgångsrikt, bokkunskaper är för många alltför teoretiskt. Problemet? Det är ju nu så att Sverige har ytterst få arbetstillfällen för dem som saknar (eller kan ta till sig) utbildning. (Och som det är i dag låter vi dessutom sådana jobb gå till arbetssökande utomlands, arbetskraftsinvandringen har ju blivit ännu ett sätt för massinvandringskramarna att få in fler, av dem som inte kan visa att de är flyktingar.)
Nej, svaret är inte mer utbildning. Det stavas repatriering, till länder där det finns arbetstillfällen som är anpassade för mer svagbegåvade.
Så här i Coronaspridningstider så är det ett välkommet besked från Erdogan att han nu bestämmer sig för att öppna gränsen till Grekland och lämpa över 3,6 miljoner flyktingar. Välkommet eftersom det alltid är av godo när en riktig skurk avslöjar sig så tydligt för vad han är, så att ingen längre ens kan låtsas tro annat. En despot utan minsta hänsyn till omgivningen. Hans beslut kommer utan tvekan bidra till att tusentals, kanske hundratusentals människor dör. Och då talar jag inte ens i första hand om flyktingarna, utan om konsekvenserna av den smittspridning dessa kommer bidra till.
EU.s idiotstrategi att lita på en diktator som öppet hotar och använder maktmedel så fort han inte får som han vill, är därmed avslöjad som komplett värdelös. Om inte EU nu agerar för att hjälpa Grekland eller (mindre sannolikt) Sverige nu stärker sitt obefintliga egna gränsskydd, så kommer en försvarlig andel befinna sig här inom loppet av några veckor. Extra lägligt tajmat med Coronaviruset som extra resesällskap. Öppna era hjärtan.
DN anser att man inte får skriva så som jag just gjort (läsarkommentaren omfattar endast det närmast föregående stycket).
Notera att det jag skriver endast riktar sig mot Erdogan, EU och svenska staten. Kritik mot dessa måste alltså hålla ‘god ton’. Jag har inte fått svar från DN Ifrågasätt på flera månader nu, inte heller denna gång verkar det.
Som alla vet har Sverige inte bekymrat sig om att förstärka sitt eget försvar av gränserna sedan 2015 då det senaste lämmeltåget från söder vällde in. Det hade ju kunnat ses som en aning inkonsekvent när Lövin, Lööf och Löfven samtidigt upprört fortsätter att tala om hur EU måste släppa in många fler. Att vi i själva verket kunnat förlita oss på EU:s yttre gräns för att slippa just detta och att de tre Löven därmed morskt kunnat gläfsa mot vargflocken på andra sidan stängslet, det är förstås uppenbart för alla utom de mest välmarinerade. Den gången var det en dryg miljon som tog sig in. Den här gången handlar det om 3,6 miljoner. Varav vi kan utgå ifrån att en försvarlig andel kommer ha Sverige som slutmål.
Inte ens Mp höjer just nu rösten för att kräva att vi ska ta emot dem, när t o m DN visar bilder på vilka stenkastare det är frågan om så kan vi utgå ifrån att alla är medvetna om att vi kommer gå under om vi gör det. Men tar de sig in i EU så har vi väldigt lite att sätta emot ändå. Vare sig legalt eller fysiskt. Enligt vårt nuvarande regelverk ska vi ta emot ‘flyktingar’ om de står på vår mark. De är bevisligen från krigshärjat område. Och vem ska hindra dem från att ta sig förbi en obevakad gräns? Eller avvisa dem när de väl nått hit? Det här är inga hövliga, kravlösa människor som ber oss på sina bara knän och som snällt vänder om vi nekar dem. De kastar sten och hotar om de inte får som de vill – de vet ju att det är så man fått mjuka väststater att ge efter förut.
Emigranthopens följeslagare: Corona
Samtidigt fortsätter Coronapandemin alltså att närma sig med stormsteg. Och beredskapen i Sverige är under all kritik. Det framgår väl med all önskvärd tydlighet bara av den hukande Löfvens hållning på den här bilden:
“Följer Corona minut för minut”. Jovisst. Men utan att göra ett skapandes grand.
I en en kritisk analys av Stenberg så plockar DN äntligen fram de regimkritiska fakta som förekommit i läsarkommentarerna sedan en vecka tillbaka. Det här var min kommentar:
Regimvänliga DN går nu till slut ut med konkreta uppgifter som ger svenska folket all anledning att ifrågasätta Folkhälsans ständiga mantra om att ‘allt är under kontroll’. Uppgiften om maxkapacitet på 1400 vårddygn har cirkulerat länge utan att på allvar analyseras vad den betyder, men Dagens Samhälles bedömning om ett tak vid 100 patienter är snarast optimistisk, eftersom de svårare fallen har visat sig kräva fyra veckors vård.
Uppgiften om överbeläggning på svenska sjukhus har funnits tillgänglig i dessa kommentarsspalter i en vecka, men DN har inte skrivit om dem. Och den som tror att detta är en tillfällig situation kan konstatera att så inte är fallet: beläggningsgraden har pendlat runt 105% i över ett år enligt landstingens egen statistik, och den är stadigt på väg upp ända sen september.* Att det i första hand inte beror på platsbrist utan avsaknad av personal bör tilläggas; det gör situationen än mer svårlöst och än mer kritisk när även vårdpersonal kan förväntas insjukna.
Brist på skyddsutrustning – och på offervilja, för en regim som aldrig ger tack
Och hur har man hanterat den vägran från ambulansvårdpersonal att delta i vårdarbetet, som tidigare skrevs om? Utan att statuera exempel eller använda morötter som extra betalt har regimens handlingsförlamade tystnad bäddat för en massflykt från uppdraget. Och att vädja till hög moral är ju svårt för en skurkregim som alltid kräver offervilja, men aldrig ger eller går före med gott exempel. Svenska Intensivvårdsregistrets uppgifter om att skyddsutrustning saknas var ny för mig och är den kanske mest allvarliga. Det var kanske sådan man saknade när ambulanssköterskan vägrade. Många förstår henne.
Tegnells okända felköp av sockerpiller – för 260 mkr
Potentiellt skydd för svenska folket finns dock i massor. Vi väntar bara på juristernas utlåtande. Vi har dock väntat sedan 2009, så hoppet är inte stort att människoliv kommer gå före juridiken i detta fall – som det heller aldrig brukar vara. Och vad är detta då? Jo, man köpte in 18 miljoner doser Tamiflu för 260 mkr av skattebetalarnas pengar, doser vars senaste förbrukningsdatum redan gått ut 2010. Förutom det juridiska haveriet är det dessutom tveksamt om pillren har någon effekt. Av medicinsk expertis har Tamiflu förklarats vara lika lite verkningsfulla som Panodil. Om detta Tamiflu alltså ska få komma folket till någon nytta alls, måste alltså utredas av jurister först, så att staten inte åker på skadestånd vid ev. bieffekter. Frågan är om man kommit fram till något ännu?
Tegnell försvarar sig. Ur SVT:s artikel.
Inköpet som i SVT:s intervju av medicinprofessorn Peter C. Götzsche döms ut som ‘den största stölden i Europas historia’ kan nog tänkas förklara Tegnells ovilja att nu spendera en endaste krona på motmedel för att förhindra Coronas spridning. Han var nämligen med om att fatta beslutet – och den som senare försvarade det. Dels har Folkhälsans budget och behörighet att göra fler liknande tokköp beskurits, dels lär Tegnell vara bränd av sitt egna misstag, även om det sista han vill göra är att erkänna det. Vad ingenting i världen kan förklara är däremot hur en inkompetent usling som Tegnell får fortsätta att företräda Folkhälsan på den position han har nu. Vem med formell utbildning skulle kunna vara mer olämplig?
Varför tar inte arabländerna hand om de sina?
Frågan är felställd. Den borde vara: varför vill inte arabiska flyktingar emigrera till arabiska grannländer? Svaret gavs av Pettersson, ni vet bloggaren. Enligt intervju i ungersk media med Ahmed Aboul Gheit, president iArabförbundet är detta lätt förklarat och vidimerat:
AAG: ” Mycket enkelt. Vi gör inget undantag för dem. När de passerar gränsen och söker asyl, är nästa steg att de behöver underteckna ett åtagande för att följa reglerna i värdlandet. Om de begår brott, får de samma straff som andra invånare i landet (som kan vara dödsstraff i svårare fall) det blir påskyndat förfarande, och efter straffet (om inte dödsstraff) kommer de omedelbart att utvisas till sitt eget land. De måste också underteckna att de måste betala tillbaka det integrationsstöd de fått under de två åren, för om de inte gör det kommer vi att konfiskera deras värdesaker och omedelbart deportera dem. Om någon inte kan läsa och skriva, får han samma frågor och han undertecknar med fingeravtryck. Det finns ingen ursäkt för att inte känna till kulturen dit man kommit, och arabernas kultur är mycket tveksamt. De verkar ha nåtts av informationen och vill inte bosätta sig i arabiska länder. “ (fritt översatt Petterssons blogg).
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) hej alla sköterskor i Stockholm, som sedan lång tid skyllt era bekymmer på det borgerligt ledda landstinget. Vill bara nämna att att beläggningsgraden på sjukhus i Stockholm, trots SÖS stabsläge, är lägre än snittet för landet. Och att det är värst i Malmö, sossarnas ‘mönsterkommun’, med nära 110%. Kan vara bra att rikta ilskan mot där den hör hemma: skurkregimen som fördelar resurserna och som gör det svårare att privatisera, så att sköterskor kan få konkurrensutsatta (marknadsmässiga) löner. Nej, jag vet, det kan vara svårt att förstå. Men höga skatter är inte ett tecken på att allt är toppen, trots allt.
Roliga pruttljud på toaletterna och tygbajskorvar hängande i taket? Nej, vi befinner oss inte på Pippiland. Detta är ett svenskt hembygdsmuseum.
I Alingsås är det ingen som går till muséet för att lära sig om stadens långa historia längre. Historien skapar vi ju själva! Och den är alltid möjlig att tolka lite som vi vill – det är du som bestämmer. Bland lekrum och kuddhörnor kan man lyssna till inspelade samtal om ‘tolkningsramarna för kulturarv’, men detta kulturarv är undangömt, som trasiga leksaker och redan ifyllda pysselritblock; det står i en mental skamvrå, och själva poängen är att vi ska medvetandegöras om hur omodernt och rent av inkorrekt det är bry oss.
Postmodernisterna älskar sina ord. Det får dem att känna sig överlägsna att du inte vet vad ‘dekonstruktion’ och ‘normkritik’ är. Och om du inte kan stava till ‘rekontextualisera’ så har du röjt dig själv, att du inte är en av dem.
I själva verket så handlar det om ett kodspråk , fyllt av absurda slutsatser, som inte går att avslöja innan avkodning skett. Eftersom få orkar läsa till punkt så ifrågasätts man sällan. Och under 2000-talet har detta kodspråk ersatt kanslisvenskan på i stort sett alla arbetsplatser som har något med humaniora att göra. (texten ovan ur Cwejmans ledare)
Okunnighet om historia och kultur är nu en merit vid tjänstetillsättningen
Den som arbetar som kock förutsätts kunna laga mat, fartygskaptenen styra sitt skepp och ingenjören bör kunna räkna. Vi skulle bli förvånade, besvikna och upprörda om så visar sig inte vara fallet. Och den som avslöjas skulle tvingas göra rättning eller avgå från sin post, röjandet skulle med rätta ses som personligt förnedrande. Men att dagens museipersonal inte vet något om historia får dem inte att skämmas. De stoltserar med sin brist på fackkunskap:
Cwejman (GP): Museipersonalen slår ifrån sig kritiken och hävdar att den “bottnar i en ganska gammal syn på vad museipedagogik är” (Alingsåskuriren 19/2). I sina många möten med elever förklarar museipedagogen Ylva Sillén att hon inte “håller föreläsningar utan kommunicerar med eleverna”.
Qaisar Mahmood.
Medan kunniga historiker och arkeologer får se sig om efter jobb så är det istället ‘normkritiker’ som leder kulturinstitutionerna. På Riksantikvarieämbetet utsågs Qaisar Mahmood till avdelningschef, och det var med sin brist på kunskap han briljerade: “Jag har läst statsvetenskap och nationalekonomi. Jag har en socionomexamen. Jag har inte läst någon poäng arkeologi på universitetet eller något om kulturarv”, sa han till Samhällsnytt när det begav sig. Det var under Alice Bah Kuhnkes regim. ABK klimatkryssar numera till Bryssel och Mahmood blev avskedad (exakt vad han gjort är hemligstämplat, men han skulle ha ‘särbehandlat’ någon). Men vad hjälper detta. Idag är det Amanda Lind som styr, om möjligt ännu mindre vetande, om möjligt än mer politiserande.
Historien gallras ut
Dessutom har ABK redan varit mycket effektiv. När det gäller destruktion krävs nämligen ingen kunskap. I den från 2017 antagna museilagen står det (4§) att ett museum “ska utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”. Som Cwejman påpekar innebär detta att godtycket är satt i system. Lagstiftarna råkade ‘glömma’ att påpeka att kulturarvet måste förmedlas också. Och dessutom bevaras.
Den s k gallringsdebatten, uppmärksammad av Ola Wong på SvD, gällde ABK:s direktiv att låta museum slänga unika fornsakssamlingar. Den debatten uppmärksammades mycket, men någon ändring i direktiven lyckades man aldrig genomdriva. Med ‘normansvariga’ som Pia Laskar, fd Bader Meinhof-medlem, på Historiska Muséet och mängder av sådana som Ylva Sillén på våra regionala institutioner, måste vi befara att unika kulturföremål åker på tippen varje dag. Amanda Lind är inte tillsatt för att hejda denna utveckling. Hon är där för att avsluta jobbet.
Från kulturrevisionism till ren destruktion
ABK som skröt i en lååång DN-panegyrik före valet att hon aldrig poserade omedveten om hur en bild av henne skulle uppfattas. Kopplingen till Mao och hans Kulturrevolution, som innebar att miljoner fick sätta livet till, ska alltså på alla sätt tolkas bokstavligt.
Under 1900-talet gällde slaget om historien ska vara större eller mindre. Omfatta sådant som gör oss stolta över forntida bedrifter, strävsamma bönder och geniala uppfinnare eller få oss att skämmas över krigshetsande och surmagade gamla kungar och ett ständigt förtryck av fattiga, kvinnor och samiska minoriteter. Före 1917 var det förstnämnda sanning. Efter 1945 och Alva Myrdal så blev det andra allenarådande. Att båda historierna kan vara sanna och värda att berätta hann man alltså med att förmedla under knappa tre decennier, innan pendeln svängde för långt. Grimbergs klassiska skolhistoriebok är sannolikt fortfarande den som mest sanningsenligt beskriver våra kungar och deras gärningar.
Sedan 60-talet har bilderna gradvis förvrängts till mer eller mindre oigenkännliga porträtt av de historiska personerna. Skolböckerna började få platsbrist för relevant historia, när jämlikhet och mångfald skulle få sina köttben och undervisningstimmarna drogs ned. Relevanta begrepp försvann, hela epoker gjordes till valfria tillval, linjen i historien blev obegriplig när inte bara årtalen slutade nötas in; stora sjok i händelseutvecklingen lyftes ut. Ett försök att plocka bort även antiken ur läroplanen stoppades – tillfälligt. På återinvigda nationalmuseum har nationalromantiska verk försetts med varningstexter. Och i Alingsås hänger avföringen i taket.
Nationalism är det mest nödvändiga – plattformen för våra värderingar
Tyvärr är det få som riktigt insett hur katastrofalt det här är. Två svenska generationer i rad har redan indoktrinerats så svårt att man inte längre förstår hur nödvändig nationell sammanhållning och uppslutning kring nationalstaten faktiskt är. Nu växer en tredje upp, där begreppet Sverige inte bara håller på att bli något negativt och diffust – det är på väg att upphöra att existera. Utan en konkret plattform att fästa våra värderingar på, en nationell berättelse om vårt ursprung, så är vi lätta rov i den radikala samhällsförändring man är i färd med att genomföra. Den omstöpningen hade ALDRIG kunnat genomföras, om vi hade varit nationellt medvetna. Men nu pågår den för fullt, utan att vi så mycket som höjer ett finger.
Det handlar alltså inte längre om kultur- och historierevisionism. Det är en total förintelse av den svenska historien som eftersträvas – och som pågår rakt framför våra ögon.
Ormboet talar! Vår tids Medusa har tillsatts för att slutföra mordet på en kulturnation.
Frågor om Corona vill vår kära skurkregim inte gärna svara på. För att slippa det har man utsett en grindvakt, man hittade epidemiologen Anders Tegnell på Folkhälsan. Han säger sånt som regimen vill höra. Nämligen att den laissez-faire som pågår är en smart och balanserad ‘medelväg’, och inte alls en följd av att a) regimen inte har en aning om vad den skall göra eller b) Sverige inte har resurserna som krävs för någonting. Så här låter det (SVT):
Varför riskerar Tegnell rollen som syndabock? Jag gissar att han njuter av sin kvart i rampljuset. Somliga gör allt för en sådan. Vilka andra konkreta fördelar man har lovat är det ingen som vet, men att vi vet ju att man med rätt partibok alltid har en bra fallskärm. Som Tegnell tycks inbilla sig skyddar mot såväl evig fördömelse som mot Coronavirus. Exakt hur illa det står till har jag varit lite dåligt uppdaterad på, eftersom jag sällan tittar på tv. Så jag passade på att ‘intervjua’ statsepidemiologen Anders Tegnell själv (hans repliker klippta från SVT:s artikel):
“Nähä. Att stänga gränserna så att ingen kan komma in med smitta – det är inte bra alltså?! För vem då?”
“Så vi gör detta för att det är bra förIran? Det är Irans befolkning vi månar om?”
Anders ser förvirrad ut för ett ögonblick. Som om detta var en självklarhet. Det tar ett par sekunder innan Sunt Förnuft återvinner fattningen och kan samla sig till en ny fråga: “Om vi tar din första hypotes. Det kan ju vara så att de stannar hemma också, eller hur? Eftersom en så tydlig signal får dem att inse att de gör fel och utsätter folk för smittrisk om de reser mellan Iran och hit? Dessutom: om du skulle ha rätt så kanske vi istället bör stänga av fler flyg, så det blir ännu svårare att ta sig in?” När Anders inte svarar så får jag fortsätta: “Men du menar att det inte är så bra för Iran. Varför ska vi bry oss om skurkregimen Iran? Mer än svenskar?” Anders stirrar bara blankt, det här är följdfrågor som SVT lovat att inte ställa. Så Sunt Förnuft förtydligar istället vad Anders nyss påstått: “Men för Sverige och svenskarna är det alltså bra att Teheranflyget landat?”
“Är inte det väldigt viktigt? Kanske skulle SÖS hinna komma ur stabsläge, regeringen hinna skicka lite pengar till svensk sjukvård och inte bara de 40 miljonerna till WHO? Komma fram med en aktiv handlingsplan…?” Men det örat vill inte Anders höra på. Alla förberedelser är tydligen gjorda och handlingsplanen finns redan, bara att regeringen inte vill berätta om den.
“Känns som om du undviker frågan Anders. Tror du inte att utbrottet i norra Italien kom trots inställda flyg snarare än tack vare? Man har ju en mycket stor minoritet kineser i några av de berörda städerna? Hur kan det vara bättre att göra som Sverige, ingenting?”
“Men när du säger ‘lagom’ så låter det ju som ingenting! Vi låter ju planet landa!?”
“Aha! Information! I form av några posters de ska passera i ankomsthallen. Då känner du dig säker på att budskapet går fram? Och varför bara ‘eventuellt på persiska’? Vi vet ju att det nästan bara är nytillkomna afghaner och iranier och deras besökare som flyger dit. Vill vår kära regim få det att låta som att det är vanliga svenska turister som för in Corona?” Anders nonchalerar förstås den sista insinuationen, det är ju ren spekulation. Men inser väl att det där med posters låter lite för obestämt:
Så det är alltså flygbolaget som ska stå för informationen. “OK. Då måste ju lapparna vara på persiska – och varför inte på de språk som talas i Afghanistan också, de tar ju också flyget via Iran.” Sunt Förnuft försöker få ögonkontakt, men Tegnell bläddrar i sina papper. Detta finns tydligen inte med bland hans förskrivna Q&A. “Men vad är då budskapet? Att man inte ska umgås med de vänner och familj man kom för att träffa? Sätta sig i frivillig karantän i en toalett på flygplatsen?” Anders moltiger. Sunt Förnuft får pressa honom med ännu ett förtydligande: “Menar du på fullt allvar att vi inte borde göra något enda ytterligare? Ens om de som går av snörvlar och hostar? Ingen kontroll överhuvudtaget?” Anders hittar då sitt i förväg färdigskrivna uttalande:
Anders rusar iväg. Han ska vara med på Rapport och Aktuellt också, där han kan sprida sitt evangelium, att allt är tryggt och lugnt, att regeringen har allt under kontroll. Den som läser vidare på SVT:s hemsida får följande läsförslag, i väntan på att Corona slår till.
Med 50 döda redan kan antalet smittade förväntas vara både många och väl spridda – Irans skurkregim har inte tänkt att berätta och har antagligen ingen koll. Ungefär som vår egen.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Fotnot 1: I Sverige bor drygt 77.000 människor som är födda i Iran. Vi kan bara hoppas att dessa av ren självbevarelsedrift undviker att resa till hemlandet eller ta emot besök från vänner och bekanta där. Vi ska också vara medvetna om att huvuddelen av de s k flyktingarna från Afghanistan i själva verket också hade sitt uppehälle i Iran innan de kom hit. Även för dem är Teheran den naturliga destinationen till och från nära och kära. Det är nog för dem vi har allra störst anledning att oroa oss – mängder som gått under jorden dessutom.
Fotnot 2: intervjun är fingerad. Alla ‘svar’ direkt klippta och tolkade ur SVT:s artikel.
Jag har redan berättat vad jag anser om det upprörande förnedrings- och dominansvåldet som svenskar utsätts för av rånare, vars gemensamma drag är att de är invandrare som hatar svenskar som grupp. Gärningsmännen är oftast i övre tonåren, deras offer ungefär lika gamla eller ibland yngre. Detta är inte bara hatbrott, rakt upp och ned efter Lagen om Hets mot Folkgrupps bokstav. Det är brott mot mänskligheten. Folkrättsligt straffbart enligt internationell domstol. Detta måste börja prövas av allmän åklagare.
Men våldet börjar ännu tidigare. I skolan. Det är där respekten för vuxna helt raseras, det är där gängen upptäcker att de kan göra precis vad de själva vill. Lärarna, oftast kvinnor, är inte bara ofta fysiskt underlägsna, de är itutade att de ska möta våld med passivitet – och de har ofta anammat denna kvacksalvarpsykologi med hull och hår. Naturligtvis finns det tack och lov undantag, både kvinnliga och manliga lärare som inser hur fel detta är. Men de kämpar inte sällan en ensam kamp mot såväl bråkiga elever som mot skolledningen. Om de skulle tvingas använda fysiska medel för att upprätthålla ordningen, ingripa mot våld i konflikter mellan elever eller för att försvara mobbade barn – eller sig själva – så kan de räkna med en polisanmälan, där ord står mot ord. Även de mest befängda anklagelser utreds och under tiden kan läraren stängas av – eller t o m få sparken. En senare friande dom gör därmed kanske varken från eller till.
Skolvåldet filmas dock ofta – av förövarna själva. Det är en del av förnedringen, och som minderåriga riskerar de sällan straff vare sig för detta eller för våldet. Eftersom de är flera och offret ensamt så är det inte sällan offret som tvingas byta skola eller kanske även flytta från orten. Och våldet blir alltmer gränslöst. Lärarna demonstrerar inte sällan sin maktlöshet och villrådighet genom att passivt underlåta att ingripa. Och skolledningarna lägger locket på så fort det går. Man svarar inte på frågor från nätmedia, man förbjuder eleverna att göra detsamma.
Det som är frapperande är hur sällan, om ens någonsin, det tycks förekomma våld där förövarna är svenskar och offret har utländsk bakgrund. Givetvis måste också sådant inträffa, liksom att såväl offer som gärningsmän är svenskar. Men det är så sällsynt att MSM inte lyckats gräva fram ett enda fall under senare år, som jag hört talas om. Och ni ska utgå ifrån att de gör allt de kan för att hitta det, eftersom ingenting är viktigare just nu, än för en #lydigjournalist än att motbevisa dem som påstår att det rasistiska våldet utövas av barn med utländsk bakgrund, vanligen muslimer, mot svenskar.
Men sanningen är att detta sistnämnda har blivit allt vanligare, det är en del av hederskulturens sätt att hävda sig mot en avskydd och avundad upplevd ‘överhet’. Man hatar sina egna underlägsenhetskänslor och låter detta komma till utlopp mot dem som tillhör den avundade gruppen. Att det är bland barnen dessa känslor kommer fram ska vi inte förvånas över. Barn kan vara grymma. De är också sällan förmögna att dölja sina verkliga känslor. Var dessa känslor kommer ifrån? Äldre kriminella förebilder förstås. Men i allmänhet måste vi utgå ifrån att barnen i första hand är påverkade av sina föräldrar. Föräldrar som naturligvis med läpparnas bekännelse aldrig skulle påstå något sådant öppet, i alla fall inte när MSM sticker en mikrofon under näsan och ber om en tillrättalagd kommentar.
Nu är det så att vår kära skurkregim är långt ifrån omedveten om vilka starka känslor som rörs upp i det svenska folkdjupet när rörliga bilder ger bevis för hur deras egna barn misshandlas av dessa ungdomskriminella. Det handlar inte bara om fysiskt våld nämligen. På videos som denna, från Samnytt, framgår att man också vill skrämma offret med tillmälen som också tjänar till att jaga på varandra och uppmuntra till än värre övergrepp. Pojkar i åldrarna tolv-tretton år som ropar “Stampa revbenen!” och “Döda henne, wallah!” samtidigt som slag och sparkar riktas mot den liggande flickans kropp och huvud, visar att angriparna inte är normalt funtade. De tillhör inte vår värld – såhär gör enstaka psykopat, men har aldrig någonsin utgjort gång på gång upprepade dåd av hela grupper med ‘barn’ – som sedan skrattar tillsammans över vad de åstadkommit. Vad de upplever är en skön känsla av hämnd mot den upplevda fienden: svensken. Så yttrar sig hat som övergått i handling – det är inte bara ett hatbrott utan ett folkrättsligt brott mot mänskligheten, enligt Romfördragets artikel 7, och det upprepas gång på gång just nu, på svenska skolgårdar.
Löfvens skurkregim har valt att möta detta hur? Jo, genom en lag som förbjuder spridandet av sådana videos. Det påstådda motivet är ‘offrens integritet’, men självklart handlar det om något helt annat. Så få som möjligt ska bli klara över vad som pågår. Locket på är vad som gäller. Och Alex Schulman #lydigjournalist, är genast med på upplägget. När klippet ovan nu delas till 100 tusentals svenskar, så är det just delandet han upprörs över, inte vad som sker på videon. Ja ni läste rätt: flickan som misshandlas skulle enligt Schulman vara mest skadad av att ‘Sverigevänner’ delar den film som visar hur detta sker, inte av sparkarna som stampade för att knäcka hennes revben och som riktades mot hennes huvud. Till saken hör att Schulman varken nämner att flickans ansikte inte går att se på videon, eller att hennes namn sprids. Det är fortfarande de dumma ‘Sverigevännerna’ som ska hängas, enligt Alex Schulman.
Kan en journalist överhuvudtaget bli mer övertydligt obehagligt lismande mot makten? Nej jag tror att Schulman här sätter även ett personligt bottenrekord.
Hundratals smittade i Italien. Och flera döda i Iran, ett land vi inte ska förvänta oss perfekt rapportering ifrån. Nu är Corona snart över oss ser det tyvärr ut som. En dödlighet på över två procent är alltså detsamma som 200.000 döda bara i Sverige, om pandemin lyckas slå igenom våra försvarsbarriärer. Vilka dessa nu är. Är Löfvens Sverige berett att göra vad som krävs? Har vi handlingskraften? Resurserna? Det handlar inte ens främst om vårdpersonal. Det är lika viktigt med militär och ordningsmakt som kan hålla stadsdelar inom karantän. Det handlar om försörjning avseende livsmedel och andra livsuppehållande system. Det handlar om att kunna hålla de verksamheter igång som kräver det och att – blixtsnabbt och resolut – stänga ned sådant där riskerna för spridning är stor.
Exempel på konventionella och icke-konventionella mer eller mindre resurskrävande grepp som jag tvivlar på ens föresvävar nuvarande – brottsligt inkompetenta – styre:
Göra svenskarna krismedvetna. Se till att man på frivillig basis undviker att göra resor som inte är helt nödvändiga. Förbättra uppmärksamhet på hygien.
Tydliga rekommendationer och krav avseende personer som känner influensasymptom.
Hårdprioritera sjukhusens vårdplatser.
Kommenderat arbete och övertid för berörd personal.
Trovärdiga rutiner för att vårdpersonal inte ska drabbas och sjukhusen bli rena smittohärdarna.
Övriga samhällsnödvändiga funktioner: dito (allt från polis och militär, bankväsende, till statliga och kommunala servicemyndigheter, värme-, el- och vattenförsörjning, sophämtning, liksom telenät och internet).
Resolut stänga daghem, skolor, samt andra offentliga mötesplatser på orter där smitta rapporteras.
Stänga ned flyglinjer och gränser för annan trafik så fort riskdestinationer identifieras.
Total/partiell tillfällig inhibering av all internationell flygtrafik.
Stänga gränserna, helt eller delvis, för annan trafik.
Stänga av publika transportmedel i storstäderna. Helt eller i delar.
Låta alla som har bil åka in till stan utan trängselskatt och att p-bötfällas, så länge man inte står i vägen för någon trafik. Samt använda bussfilerna…
Obligatoriskt hemarbete för alla som kan – rapportering från företag till myndighet av vilka som ska få/måste röra sig mellan arbetsplats och hem.
Tillfälligt straffbelägga vårdslös smittospridning (hostande och nysande ska inte befinna sig på offentlig plats etc utom ev till/från läkarmottagning/vårdinrättning).
Livsmedelsaffärerna: särskilda åtgärder för att minimera smittorisker här, ev ransonering.
Livsmedelsleveranser i täckta bilar som saneras vid utfart från smittade områden.
Ev flyg-/helikopterleverans av förnödenheter till utsatta områden satta i karantän.
Undantagstillstånd och slumpmässiga id-kontroller för alla som rör sig enligt särskilt tillstånd.
Hålla militära styrkor för karantän av smittade stadsdelar. Ja, även om det är utanförskapsområden. Ja, även om det är Djursholm.
Finansiering av alla strandsatta via tillfällig statlig katastroffond (sannolikt ryker ännu mer av våra pensionsmedel om man inte kan dra ned på kostnader i budgeten eller låna pengar).
Staten ska vara förberedd på det värsta – panik utbryter bara om så inte är fallet
Låter det som panik? Vi måste tänka och agera redan nu, som om viruset kommer. Vara förberedda.Sannolikheten har på ett par dagar gått från medel till mycket hög och kan på ytterligare några timmar närma sig 100%. Då duger det inte att vara nonchalant, hellre överreagera nu än sen. Spanska sjukan tog livet av många fler människor än krigsoffren i WWI – på mindre än halva tiden. Även unga, friska människor dog i klasar, snabbt. Den lätt arroganta tonen, närmast spänd förväntan, som lyser igenom i vissa av de kommenterar man kan ta del av i läsarkommentarerna till DN:s artikel – liksom på andra håll – är inte bara osmaklig, den understryker också att man inte vill ta riskerna på allvar. Sverige lär vara ett av de sämst mentalt förberedda länderna i världen, bortskämda och vana som vi är att tro på auktoriteter, samtidigt som dessa ju, som somliga – men bara just somliga – av oss är alltför väl medvetna om, ljuger allmänheten rakt upp i ansiktet. När inga larm skickas från våra myndigheter så tar vi inga hot på allvar, även när signalerna borde vara tydliga nog. Lite som när brandlarmet går så ska de ‘coola kidsen’ låtsas oberörda. Men som alla vet – börjar en springa så blir det snabbt panik. Då kommer det vara kö till matvaruaffärerna och slut på diskarna.
Att andra länder, som Österrike, agerar resolut tolkar jag som mycket positivt, better safe than sorry. Men den svenska attityden är ju närmast motsatsen. Man förlöjligar åtgärderna. Börserna tokrusade pga övertro på Kinas motåtgärder – business as usual – i den heliga ekonomins namn. Självklart är ekonomin viktig, men det är viktigare att kunna ta en paus när den behövs, även om detta sänker börserna några punkter eller för den delen några procent. Gör vi det inte så kan det handla om mycket mer än så. Det är nära till hands att kalla marknadsreaktionerna både för hybris och för världsfrånvänd naivitet. Är det så avtrubbade och framgångsblinda man har blivit av nollränta och ständig depreciering av den svenska kronan? Hur tror man diktaturen Kina rapporterar egentligen – med total öppenhet och sanningsenlighet om problemen skulle vara värre än man tror sig kunna hantera?
I parentes sagt, börserna borde givetvis kunna ta detta iskallt rationellt, för även om två procent av världens befolkning skulle dö så överlever ju ekonomin. Om detta skulle utlösa en depression så är det på grund av redan gjorda försyndelser. Vet man med sig att sådana är gjorda? Jo, det kanske man gör när det kommer till kritan. Särskilt här i Sverige. Notera i så fall att vi kan förvänta oss betydligt större börsfall när Corona är över oss än vad som vore ‘rationellt’ om det nu ‘bara’ leder till 200.000 människors död innanför våra gränser.
Värre är det inom vårdsektorn. Vem kommer vilja riskera sitt eget liv för att vårda andra? Hur många lär inte sjukskriva sig bara för att slippa? Vad kommer Löfven ha för hårdhandskar att ta till för att göra något åt det? Och när facket börjar prata övertidsregler, hur kommer sådana formalia att bemötas? Och vem kommer vilja bli vårdad på sjukhus om Corona kommer dit? Många riskerar att dö på grund av ett brutet ben och liknande om de fattar fel beslut. Som svar på min läsarkommentar fick jag inte bara enfaldigheter utan även det här referatet om hur det ser ut i Kina:
En diktatur kan kommendera folk till sjukhusen. Hur kommer Löfven göra här?
Vi bör förstås agera för att skydda oss så gott vi kan, alldeles själva. Men sanningen är att de flesta av oss är så beroende av våra system, att vi mycket snabbt kommer få problem om vi inte får adekvat hjälp av myndigheter och kommuner.
Stabsläge på sjukhusen – redan nu?
Det vore därför hälsosamt i alla bemärkelser att nu höra regeringens goda planer för hur detta skall tacklas och inte bara att man ‘följer detta noga’. De stora riskerna här är, förutom bevisad inkompetens 1. tomma ord, 2. feghet och 3. rädsla för att framstå som löjliga om man tar till storsläggan för ett hot som aldrig materialiserar sig. Följderna? Inget nu, inget sen, och sedan allt på en gång. Eller i fel ordning, för mycket här och för lite där. I så fall kommer vi drabbas mångdubbelt hårdare än vad som vore nödvändigt.
Flera sjukhus i Stockholm rapporterar om stabsläge redan som det är pga personalbrist – hur gör man då när Corona når hit? Konkreta anvisningar tack. Och en trovärdig handlingsplan som går ut i alla medier. Med Coronas spridning till Mellanöstern, där många av våra invandrare som bekant kommer ifrån, och regelbundet pendlar till, krigsrisk eller inte, så är Sverige sannolikt ett av Europas högriskländer. Italien kan vara drabbat av slumpens lagar, men hör ju också till de länder som har stora kontingenter med ‘genomresande’ immigranter. Det säger sig självt att detta ökar riskerna. Och i Sverige så har alla sådana här ämnen varit tabu att tala om. Kommer Corona att ändra på det? Kommer man peka ut och isolera en högriskgrupp om det skulle röra sig om flyktingar, eller kommer som vanligt, i antirasismens namn, omsorgen vara större för att dämpa alla eventuella ‘rasistiska stämplingar’?
Rättssäkerhet är att undvika att döma oskyldiga. Rättstrygghet är att döma de skyldiga så att resten av samhället kan leva säkert. I #orättssamhället-Sverige är det förstnämnda högsta prio när det gäller grova våldsbrott och utländska gärningsmän, svenska folkets behov av rättstrygghet spelar här ingen roll alls. När det gäller våldtäktsanklagade svenska ‘cis-män’ är det omvända lagar och praxis som styr.
Domstolsaktivister i båda ringhörnor på principlöshetens arena
I ena ringhörnan: Anne Ramberg och hennes domstolsaktivister. De där som inte kan ge grova våldsbrottslingar nog med rättssäkerhet. Det är dom som anser att fingeravtryck på handgranatssprinten och ett dussin ögonvittnen helt enkelt inte riktigt räcker till ändå.
I andra ringhörnan: Anne Ramberg igen. Samma domstolsaktivister. Men nu är det inte längre utrikesfödda gruppvåldtäktsmän och gängkriminella som står vid skranket utan svenskar, som anklagas för våldtäkt enligt Samtyckeslagen. Sådan våldtäkt som alltså inte består av våld, utan en upplevd känsla av tvång, ‘tvångstäkt’. En sådan känsla som mannen enligt lagen måste försäkra sig om inte finns innan han inleder sexuella handlingar. I dessa fall är rättssäkerheten inte längre viktig alls. En oskyldig hit eller dit, vad är den kostnaden, på det politiskt korrektas offeraltare?
Tvärtom har rättssäkerheten rent av lagstiftats bort – här är det den anklagande som definierar om brottet begåtts eller inte. Kvinnan: Jag kände så. Lagen: Ergo – ett brott begånget! Ingen kan säga om det är rätt eller fel annan än den som äger upplevelsen. Ingen annan kan heller säga om det är lögn eller inte. Att kvinnan skulle kunna vara psykiskt instabil, försmådd och hämndgirig eller bara en argsint politiskt driven radikal feminist är lika otänkbart att utgå ifrån i lagens förarbeten som vid rättsskipningen. Vad domstolen ska göra är att fastställa om mannen hade skäl att uppfatta saken så som kvinnan påstår nu i efterhand. Vilket ju vore lite lättare om det krävdes att kvinnan genom fysiskt motstånd eller verbalt gjort sin känsla klar för honom även då det inträffade. Men så är det ju inte. Även ‘brist på samarbetsvilja’ måste han ta i beaktan. Ja, även ett muntligt ‘ja’ ska han förstå egentligen är ett ‘nej’, om denna samarbetsvilja sedan saknas eller inte är tillräckligt tydligt demonstrerad.
Ja, visst är det klokt att spela in medgivandet på förhand unga män, och spara det. För anklagelser har lett till fällande domar även många år efter händelserna utspelade sig. Men hur romantiskt och sexigt är det?
Oskyldig till dess motsatsen bevisats? Glömd princip i sammanhanget sen år 2000.
Man kan tycka att Samtyckeslagen bryter mot all känd rättstradition. Ni vet, att man är oskyldig till dess motsatsen är bevisad och att ingen kan dömas mot sitt eget ord, såvida det inte finns teknisk eller annan bevisning som kan anses väga tyngre. Men tyvärr är denna lag snarare en kodifiering av en under 2000-talet redan satt praxis. Domstolsaktivisternas och Anne Rambergs praxis.
Det är denna som i all sin osköna solkighet träder fram i ett gammalt rättsfall som borde ha varit glömt och nedlagt för länge sen. Det beskrivs i Dagens Juridik som ännu en av dessa otäcka rättegångsskandaler, där en oskyldigs namn och rykte släpats i smutsen.
Citat ur DJ: ” Kvinnan hade redan vid samlaget varit införstådd med att det inte hade handlat om någon våldtäkt, men anklagelsen ”bara föll ur henne”, förklarade hon vid rättegången i tingsrätten. Sedan hade allt gått fort och det hade inte funnits någon möjlighet att ”ta sig ur det” eller ändra uppgifterna. Det kom därför som en lättnad när förundersökningen lades ned 2006.”
Anklagelserna lades alltså först på hyllan. Men sådana här typer av våldtäkter – och vita våldtäktsmän – är som bekant prioriterade uppgifter att komma åt inom rättsväsendet. Här lämnas ingen möda obesparad. Man skulle kunna tro att polisväsendet ägnar sin huvudsakliga tid åt att spela innebandy och hjälpa en och annan gumma över gatan när man får höra att man nio (9!) år senare börjat nysta i det olösta fallet igen. Det här var ju inte riktigt vad ‘offret’ hade önskat sig, men what the hey, jobbigt att behöva erkänna den nio år gamla lögnen, så kvinnan väljer att ljuga igen. Först under huvudförhandlingen kommer hon på bättre tankar. Då har Jonas* suttit fängslad i totalt sju månader:
I sju månader kan tydligen Jonas, en vit man, fängslas innan dom fallit. Medan häktning för vapenbrott ända till helt nyligen inte ens varit obligatoriskt – och det ska till mycket på fötterna för att låta någon gängkriminell sitta där i mer än någon vecka. Då kommer hans försvarare raskt till undsättning.
Ett förstört liv.
I #orättssamhället-Sverige så räcker det som ni vet inte med ett fängelsestraff vid vissa typer av brott – och för vissa gärningsmän. D v s de där cis-männen, som levt ett välordnat, skötsamt och skattebetalande liv innan. Det krävs att detta smulas sönder i alla sina beståndsdelar. Detta gällde redan före metoo – och det har inte blivit bättre sedan dess.
Men hur går det då med den som förorsakat detta förstörda liv, med en lögn? En anklagelse som liksom ‘bara föll ur’ det påstådda offret? Tingsrätten i Nacka kringelkrånglade sig fram till att “det var möjligt att undvika ett längre fängelsestraff och att kvinnan istället skulle dömas till en kombinationspåföljd med skyddstillsyn ihop med två månaders fängelse.” Domstolen pekade här på att kvinnan själv ändrat uppgifterna, att hon visat stor ånger och att hon idag dras med psykisk ohälsa, skriver DJ.
En svagsint kvinna. Politiserade domstolsaktivister. Och en politiskt korrekt dom.
Psykisk ohälsa. Tänk, det ante mig. Kvinnan framstår ju som alldeles uppenbart svagsint. På gränsen till brottsligt korkad, ja förlåt: över den. Men det gäller ju hela hennes beteende ända sedan den falska anklagelsen första gången kom över hennes läppar. Att det tog nio år för henne att fatta vilken skada hon förorsakat Jonas, innan hon förmådde att klämma ur sig sanningen, att samlaget skett med ömsesidigt samtycke, är ju närmast monumentalt trögt.
Men så tröga förväntar vi oss inte att domarna i en tingsrätt är. Betänk att det är en sådan kvinnas vittnesmål som denna motbjudande rättscirkus vilat på. Och molnets silverkant lika mycket på hennes samvete, som till slut fick henne att erkänna lögnen. Men det var något mer som krävdes dessutom, eller hur? Domarnas tvärsäkra uppfattning att de minsann kan tolka sanning alldeles utan stöd av teknisk bevisning, för att komma till det politiskt korrekta – och därför eftersträvansvärda – domslutet. Det var denna hybris som kastade ut Jonas från hans stadiga förhållande och ordnade arbete, hans bekantskapskrets, allt. För så allsmäktig är domstolsaktivisternas makt i #orättssamhället-Sverige. De kommer inte straffas för sin undfallenhet för de politiska strömningarna som råder i detta land. De kan t o m vara frivilliga medlöpare eller pådrivande. I så fall har de goda chanser att befordras.
HILDA, IDA, RUBEN och Legally Lady
Hovrätten ändrade alltså nu i veckan denna likaledes psykiskt ohälsosamma dom och dömer till 16 månaders fängelse istället för skyddstillsyn. Jonas har burit den påhittade skulden fram tills nu. Och inte med ett ord nämns den viktigaste anledningen till att detta var viktigt: vi måste förstås se till att visa att en lag och praxis som uppmuntrar till lögner – falska tillvitelser, som det heter på juridiska – också låter det passera ostraffat när sådana lögner faktiskt avslöjas.
NewsVoice 14/4 2015. Bertil Lindqvists förtjänstfulla avslöjande av de halvt skygga och rättsprincipvidriga nätverken.
Domare är i praktiken närmast oavsättliga. Detta är viktigt i ett demokratiskt system, eftersom de annars riskerar att bli den verkställande maktens tjänstehjon. Men vad händer när domarna frivilligt låter detta ske? När man beredvilligt underordnar sig den rådande politiska agendan och börjar driva politisk aktivism? Nätverk som Legally Lady, Hilda, Ida och Ruben har alla en sak gemensam: sina politiskt postmoderna värderingar. Sympati för massimmigration, mångkultur och radikal feminism är portöppnare och närmast krav för inträde. DESSA ORGANISATIONER MÅSTE FÖRBJUDAS, ALTERNATIVT DERAS MEDLEMMAR SLUTA ERBJUDAS TILLTRÄDE SOM DOMARE I SVENSKA DOMSTOLAR.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*Jonas är ett fingerat namn.
Ur NewsVoice 2015, Bertil Lindqvists lista. IDA består uteslutande av domstolschefer.
Vem är det som torterar, pissar Liam i munnen och skrattar? En rånare, vilken som helst?
DN:s version:
Lokalnyhet. ‘Finns inget att se här!’
Undangömt i lokaldelen och ihopbuntat med tre liknande brott som begåtts av samma förövare hittar vi notisen, utan bild, med en kort TT-sammanfattning, rakt av. Samma dag har DN en stor artikel “Känd rappare blev förnedrad och filmad”. Det är ett närmast identiskt dåd som ger rapparen huvudlöpsedeln – icke desto mindre ett brott med helt andra bakomliggande motiv – och dådet mot Liam nämns inte ens. Varför då? Ja, ett tänkbart skäl är förstås att rapparen var ett offer man ansåg sig kunna visa hudfärgen på. Liksom av en händelse, troligen för att försöka motbevisa dem som säger att offren för dominansvåldet är svenskar. Skillnaden är bara att i fallet med den berömde, tillika kriminelle rapparen så är det fråga om en uppgörelse mellan brottslingar. Maktdemonstrationen var i grunden av ekonomisk art; ett påtryckningsmedel som hade ‘rationella’ grunder och avsikter. Det omvända gällde i fallet Liam. Det ekonomiska här var bara en tillfällighet; formsak för att få ägna sig åt den sadistiska tortyren. Grunden för detta var hat – inte mot Liam, utan mot den grupp han tillhör: etniska svenskar.
SVT:s version
Så sammanfattas domen. Utan att ens ange den utmätta ‘strafftiden’. Men hey, det är ju ändå bara vård.
“16-åringarna misstänks ha rånat Liam – nu faller domen” är SVT:s rubrik. Man beskriver brotten som hastigast, “Rånarduon filmade när de förnedrade Liam – och spred klippet i sociala medier. – De döms för rån, olaga integritetsintrång och övergrepp i rättssak“, sedan övergår SVT raskt till att försvara de utmätta ‘straffen’:
“ Om de tilltalade hade varit vuxna hade tingsrätten dömt ut längre fängelsestraff, säger rättens ordförande rådmannen Feryal Mentes i ett pressmeddelande. – Att man förnedrade offret har vi tagit i beräkning i straffmätningen. Men sen är det så att är man 16 år så får man reduktion och då hamnar man på en lite lägre nivåer helt enkelt. “
Lägg noga märke till att man inte ens nämner vilka straff det är fråga om. Det gör man heller inte i pressmeddelandet. Det är först en minut in i videon där offret beskriver händelsen, som det framgår att de båda förövarna inte är svenska. De kallar nämligen Liam för ‘svenne’. Men det är ju att spekulera, som DN Ifrågasätt brukar säga, visst kan de vara ‘svennar’ själva ändå – rent teoretiskt? Den stora överraskningen är dock att SVT även har en video med föräldrarna till en av gärningsmännen. Då framgår det med all önskvärd tydlighet att denne inte är etnisk svensk. Familjen kom från en ‘afrikansk diktatur’ till Sverige för sex år sen. Gärningsmannen är m a o inte född i Sverige och definierad som flykting.
Föräldrarna tittar på filmen där offret beskriver det tortyrliknande frihetsberövandet, förnedringen, hoten och rånet.
Föräldrarna ser tyst på videon där Liam beskriver hur han först misshandlas, sedan hotas. Hur man filmar när man pissar på honom, och när han tvingas ta av sig byxor och kalsonger. Hur rädd han är för hot som beskrivs som extrema, som gör honom oförmögen att bryta sig fri eller ropa på hjälp. På videon framgår att gärningsmännen följer tätt efter Liam redan när han går av t-banan, och det är inte deras station. De har redan planerat sin gärning på tåget, det är tydligt. Som det ska visa sig är de intervjuade föräldrar till den drivande av de båda förövarna.
Föräldrarna uttrycker sig vältaligt och korrekt, ja lite för korrekt för att det inte ska kännas tillrättalagt. SVT:s syfte är så uppenbart att visa att muslimer kan vara rättskaffens människor de också. T o m föräldrar till dem som begår sådana här brott. Så kan det ju för all del också vara. Båda påstås arbeta deltid, samtidigt som modern utbildar sig till undersköterska och pappan läser SFI. Jag kan inte hjälpa att jag undrar hur många timmar i veckan man är sysselsatt och vem som ger dem dessa jobb, när de tydligen saknar utbildning och svenska språket – efter sex år i Sverige. En timme räcker för att formellt anses som deltidare. Och att båda väljer att tala arabiska i intervjun är faktiskt rätt arrogant, om det nu inte är nödvändigt. Pappan läser alltså fortfarande nybörjarsvenska. Han har givit sin son finaste mobilen, säger han. Och märkesskor. Man swishar matpengar, så att han kan äta mat på stan. För att han inte ska hålla på med dumheter. ‘Ekonomin är god’, säger man i reportaget.
Jag frågar mig då, dels det som väl är meningen att man ska fråga sig (men kanske utan att det är meningen att man ska komma till rätt svar). D v s hur kan sonen visa ett sådant beteende, när han får allt han behöver? Några ‘socioekonomiska förhållanden’ tycks inte vara möjliga att skylla på. Jerzy Sarnecki och hans kriminologskola kan alltså lägga ned. Bra.
Men jag kan ju inte hjälpa att jag också undrar hur föräldrarna har råd att låta sonen få äta på McDonalds, istället för att tvinga hem honom till middagsbordet och till någon muslimsk motsvarighet till pölsa eller blodpudding, som svenska familjer får bjuda sina barn på ibland. Och märkesskor och märkeskläder är det faktiskt många svenska barn som inte vet vad det är. En medianinkomst – på två heltidslöner – räcker faktiskt inte för de saker som pappan räknar upp, givet att vi förutsätter liknande ekonomiska kostnadsram för resten av hushållet. Då ska det inte kunna gå med socialbidrag heller, även om detta drygas ut med några tusenlappar från deltidsarbetet. Särskilt inte eftersom dessa ska avräknas.
Pappan tackar Allah för myndigheternas hjälp. Det Sverige som tog emot familjen med öppna armar tycks vara älskat tillbaka. De anmälde själva sonen säger mamman, även om det beskrivs som att det är skolan som reagerat. Pappan säger att han skäms, och påstår att sonen gör det också. Men är detta sant eller har SVT valt att göra sitt reportage enkom för att slå blå dunster i våra ögon? Båda ock möjligen. Men i alla fall det sistnämnda. Det är mönstermuslimen, den som vi vill tro är representativ för massorna, som man försöker plocka fram. En motbild för att slippa medge det oförblommerade hat som sonens gärning ger uttryck för. Det är förstås heller inte nödvändigt att det är från föräldrarna som sonen ärvt sitt hat. Men med till intet förpliktande ursäkter, påstådd ångerfullhet utan spår av känslor i rösten, det i reportaget kamouflerade bidragsberoendet och den uselt integrerade familjesituationen övertygar man i alla fall inte mig. Varken om avsaknad av orsakssamband eller oskuld.
Domstolens version
För att få svar på vad som verkligen hände är man istället tvungen att beställa hem domen. Vilket jag gjorde. Brottslingarna, som heter Prince Georgio Stanley Kadjo, fyller 17 i maj, och hans kumpan Montaser Edris är lika gammal. Offret fortsätter vi att kalla för Liam, för i hans fall finns det skäl att visa respekt.
SVT:s beskrivning av brottet framstår som medvetet utslätad när man läser domen. Och det påbörjas redan innan Liam hinner ut ur t-banestationen: “Personen som ryckte mobiltelefonen ur hans hand var Prince Kadjo och personen som lade armen runt hans axlar var Montaser Edris. Direkt efter detta slog Prince honom fyra gånger i ansiktet, ett slag träffade på munnen och tre på ena ögat. Det var slag med knuten hand.” Det gjorde mycket ont. Liam uppmanas att bete sig som om de är kompisar, så att ingen ska lägga märke till vad som sker. Eftersom telefonen snabbt laddar ur uppstår dock problem, rånarna, särskilt Prince, vill ha mer pengar – och för detta behöver man Liams telefon. Överföringar från sparkontot går annars inte att göra. Man går ända till Sköndal, 40 minuters promenad, för att ladda telefonen på McDonalds, så att detta ska bli möjligt.
“Under tiden de gick uttalades en mängd hot mot honom, bl.a. att de skulle döda honom och hans familj om han ringde polisen, att de skulle våldta hans mamma och att de visste var han bor. De påstod att de hade en pistol och knivar och att de hade mördat fem personer och att de skulle kunna göra det igen. Han blev livrädd. De sa att de skulle sticka ut hans ögon, om han inte fick ut några pengar. ”
Liam tar hoten på allvar. Han vågar inte be om hjälp på McDonalds. Man får honom att ringa sin mamma som swishar 2.000 kronor. Ett bankomatbesök ger dock inget resultat och Liams telefon kan inte ladda ner en bankapp som medger uttag och överföringar. Möjligheten att tvinga Liam att ta ett sms-lån föresvävar kanske Prince, det är något han prövat vid ett tidigare rån, men utan framgång eftersom offret hann fly.
Man åker vidare till Farsta och hoten blandas med hån; “Svennejävel’, ‘horunge’ och ‘mammaknullare’ (och bög) får Liam veta att han är. Prince ringer upp en äldre bekant och räcker över luren till Liam. På telefon upprepas hoten av den anonyma och äldre rösten. När Liams bankomatkort inte fungerar i Farsta heller blir han livrädd. “Nu dödar de mig”, tänker han. Och det ser illa ut, efter timmar av skräck – ska det sluta så? Man tar honom avsides, bakom kyrkan. Liam får sparkar i ryggen och i huvudet. Han tuppar nästan av. Medan de sparkar skrattar hans plågomästare. Montaser pissar på det liggande offret, samtidigt som han filmar. Mera skratt. Prince tvingar Liam att gapa, han får kiss både i munnen och i ansiktet. Sedan måste han ta av sig byxor och kalsonger, underkroppen är helt naken. Men några förbipasserande får Prince att säga åt Liam att ta på sig igen. Sedan säger han att ett gäng ska komma för att ta hand om Liam, innan han och Montaser går tillbaka mot Farsta C. Om Liam rör sig på tio minuter så ska hans familj dö.
Med distans och lite erfarenhet, visst. Men det hade inte Liam. Han är en pojke.
Det är förstås uppenbart för oss som har distans, att redan när misshandeln inleds så har gärningsmännen inte något som helst syfte med den, utom just att förnedra och plåga sitt offer. De lämnar Liam fylld av fruktan, nu inte främst för sig själv utan för sin familj, som de ju hotat att döda. Och han tar även detta hot på blodigt allvar. Liam tillbringar en natt i ett trapphus, eftersom han inte kan få kontakt med sin familj. Han skickar två sms till sin pappa:
Liam är mer mån om sin familj än sig själv. Detta är mod. Och sådant som de båda avskrädena till mänskliga efterbilder han just haft oturen att möta inte vet vad det är: empati.
Det är svårt att inte beröras. Pojken, som drabbats av sitt livs trauma, tänker nu bara på sin familj och småbröderna. Sms:et skickades från en person som i alla fall visade så mycket hjälpsamhet att han släpper in Liam i trapphuset. Att det är ett mänskligt minimum kan man väl tycka. Men det är den graden av rädsla och obenägenhet att bli inblandad som vårt samhälle nått. Kanske ångrar sig ‘den hjälpsamme’ rent av nu, när han tvingades vittna och hjälpa till att fälla Prince och hans kumpan.
Händelsen är över på några timmar. De mentala spåren kan sitta i en livstid.
Händelsen utspelade sig i den första december. Men den har fortsatt att fylla Liams vardag sedan dess:
” Han hade svårt att gå i skolan efter händelsen. Han har haft hög frånvaro och mäktar inte med prestationskraven i skolan just nu. Han ska ta studenten till sommaren och känner oro inför betygen. Han mådde extremt dåligt under jullovet och tog kontakt med en psykolog. Han har hittills träffat psykologen två gånger, men han ska gå på ytterligare åtta psykoterapisamtal. Det känns bra med dessa samtal, men han får ständigt återfall och har svårt att somna. Han får sådana ångestattacker att han inte kunnat sova på 40 timmar ibland. Han är rädd att samma sak ska hända hans yngre bröder. Han är särskilt orolig för en av bröderna som har en funktionsnedsättning. “
Domstolen tror på Liams berättelse. Fattas bara! Med ett sammanhängande vittnesmål som bekräftas av snapchatfilm, övervakningsfilmer, telefonloggar, bankkontoutdrag. För den som sedan inte begriper juridiskan som följer, så utdöms straff och skadestånd för allt vad åklagaren begärt. Vilket skulle ge Liam 100.000:- totalt. Men i slutändan lär Liam knappast få mer än de 9600:- som Prince pappa lovat betala, det belopp som lagen begränsar föräldrarnas skyldighet till, per skadehändelse. De båda ungdomsbrottslingarnas vilja och förmåga att betala något kan vi utgå ifrån är obefintlig. Och eftersom Montasers pappa Mahmoud inte ansågs ha ansvar för sin pojke, som socialtjänsten omhändertagit, så slapp han ansvar helt.
Verklig ånger? Nej, noll medgivanden, förnekande av brott och tystnad
Angående Prince föräldrar har de knappast något annat val än att acceptera skadeståndet. Deras eventuella goda inflytande verkar heller inte ha räckt till för att påverka Prince att göra några erkännanden. När Liams mål kommer upp så minns Prince inte – det som inte går att säkert bevisa. Och känner ånger – för det som filmen som lagts upp på snapchat redan bevisar. Känslan av att detta görs för att allt annat vore strategiskt korkat kan inte undvikas. Mest för att han beter sig som en omvänd hand mot det tidigare rånet, det som inte filmades. I det första målet (s.25 i domen) så väljer Prince nämligen att helt förneka alla brott. Inte ett ord säger han, just som en ‘tuff’ och erfaren kriminell skulle ha gjort. Den ånger som Prince pappa påstår att hans son känner visar sig inte här, där den räknas.
Jodå. Visst är det klart vad somliga har i tankarna. Medan Liam tittar på fotboll på sin telefon har planerna smitts.
Detta förhärdade beteende tillmäts förstås inte minsta betydelse i straffmätningen. Lagen och domstolarnas praxis uppmuntrar alltså ett beteende som är rakt på tvärs med förhoppningen att brottslingen på sikt ska kunna nå någon form av insikt och omvändelse – eller försoning med sina offer.
Straffet? Inget alls. Sex månaders rehabilitering.
Och straffet då? Ungdomstjänst räknas inte som straff överhuvudtaget. Det är rehabilitering. Det kan ske i öppen ‘vård’ som ett familjehem t ex. Och i det här fallet tidsbegränsades det till sex månader. Om vi tar domstolarnas praxis som utgångspunkt så skulle en vuxen alltså ha fått två år – och varit ute efter ett. Chansen är ju inte helt försumbar heller, att en sådan gärningsman – liksom Prince – också har begått fler brott, som han då skulle få rabatt för. I det här fallet dömdes Prince till samma ‘straff’ som sin kumpan, trots att han begått fyra likadana rån. Det är som om ICA skulle säga ‘köp en oxfilé, så får du tre till gratis’. Eller så många du kan bära ut samtidigt. Nej, det erbjudandet kommer ICA aldrig göra, det är för dumt, men domstolsjuristerna och de svenska lagstiftarna tycker tydligen att detta är ett rimligt sätt att ge påföljd.
Utvisning kan i dagsläget inte heller bli tal om eftersom det rör sig om minderåriga, med familj i Sverige. Om Prince hunnit fylla 18 och åklagaren hade yrkat detta, så hade verkställighet ändå troligen inte kunnat ske, beroende på situationen i Prince hemland. Vår lag sätter alltid krokben, på ett eller annat sätt, när domstolspraxis för en gångs skull inte gör det. Mitt förslag till nästa regering är att man bör kunna utvisa hela familjer, och att dessa (utom deras ‘Prince’), får ansöka om flyktingstatus igen, när ‘Prince’ blivit myndig. Kanske ska de t o m få förtur, åtminstone om de lärt sig svenska. De ska dock givetvis tvingas lämna full ersättning för skadestånd till brottsoffren, innan de lämnar oss om de kan, och senast betala denna innan de får återvända.
Till offren 9.000:-. Till gärningsmännens advokater 3/4 miljon.
Liam ‘fick’ 5.000:- i sveda och värk, han kunde inte bevisa att hans sviter skulle vara i ytterligare två månader, då hade han fått någon tusenlapp till kanske. Varför begärde inte Liams advokat skadestånd för psykiskt lidande? Ett av de andra offrens försvarare prövade det. Han fick 1.500:-, för ett lidande som väl var väl i klass med Liams. Svensk skadeståndsrätt är ett sant hån mot våldsbrottsoffer. Beloppen som erhålls om någon skrikit ett hatbrottsbelagt tillmäle räknas istället i tiotusentals kronor. Ännu ett skäl alltså att börja kalla dominansvåldet för vad det är: hatbrott. Men Brottsofferfonden då? För att få ut något från den måste man först driva kraven mot gärningsmannen i mål. D v s fortsätta att konfronteras med denne efter att straffet är avtjänat. Det är det få som gör i den här typen av mål, av lätt insedda skäl.
Nej, de enda som tjänar på våldet, brotten och straffen är juristerna. Här är advokatnoterna:
Prince advokat som ju var med i alla fyra målen, klart att han ska få betalt. Var det förresten du Kristofer, som sa åt Prince att hålla käften? Eller hade han bara sett reklamen?
Montasers försvarare. Bra gjort! Du tycks ha sparat 30-40.000:- åt skattebetalarna i förhållande till kollegerna. Med samma resultat för klienten.
Ett snarlikt mål. Om offret vill köpa gräs så bör han väl få skylla sig själv, argumenterade försvaret i detta fall. Spelar roll. 150 lax till den som står på de stackars socioekonomiskt utarmades sida blev det i alla fall.
Ännu en av Prince’s kompisars försvarare – och ett snarlikt mål som avkunnades samtidigt – med 100% mängdrabatt. Känns väl sådär för offret att veta.
I det fjärde målet dömdes Prince’s kompis till bara 50 timmars samhällstjänst.
Totalt kostade bara försvarsadvokaterna i målen mot Prince och hans kamrater dryga 3/4 miljonen. Ni kanske minns de där ligisterna som hyrts in av en saneringsfirma för att klottra ned allmänna platser i Södertälje. Här finns förstås liknande goda incitament för domstolarna att se till att deras delinkventer hastigt slipper ut ur fängelset så att den lönsamma ruljansen kan fortsätta. Ungdomsvård i sex månader är ju helt idealiskt ur den synvinkeln, brottsbenägenheten lär väl knappt dämpas ens under pågående familjehemsplacering.
Var är medias och de ‘humana’ domstolarnas medkänsla med offren?
DN vill väcka min medkänsla för ‘den berömde rapparen’, vars stjärnstatus lär ha reducerats avsevärt efter förnedringsfilmen han ofrivilligt blev stjärna i. Man misslyckas med det, för rapparen är själv del i den här våldsspiralen och hade sannolikt inte haft några skrupler i att behandla sina konkurrenter likadant om han fått tillfälle. Däremot så skriker mitt hjärta för alla de fullständigt oskyldiga offer som dominansvåldet krävt ända sedan DN skrev sin artikel 2006 om ‘invandrare krigar mot svenskar med rån’. Där gjorde en kvinnlig forskare med sina djupintervjuer sambanden tydliga och klara. Men dessa har MSM därefter inte velat tala om; vare sig vilka offren är eller förövarna, eller brottens brutala detaljer. Allt har helt tystats ner eller bagatelliserats. Ett av de offer som Prince givit sig på tycks domstolen rent av vilja förlöjliga lite extra genom att flera gånger nämna en ‘parfym’ som stulits från honom. Det heter faktiskt rakvatten eller after shave. Kan offret åtminstone få behålla den manlighet som går efter en sådan här förnedring, så vore väl det tacknämligt? Det kanske verkar petigt, men jag är övertygad om att detta ordval är freudiansk och tecken på den totala brist på empati som dessa ‘humana’ domstolsjurister visar för offren i de här situationerna. Genom att döma ut 1.500:- i psykiskt lidande.
‘Liam’ kunde ha varit ditt barn. Hade du då varit nöjd med domen?
Det är hög tid för DN och Public Service att göra bot för sin långa tystnad avseende ‘barnrånen’. Att man berättar varför detta händer. Och då går den etniska dimensionen inte att lämnas onämnd. Våldet är enkelriktat och det sker – precis som forskaren konstaterade redan 2006 – pga ett hat riktat mot svenskar som grupp. Det är ett hatbrott per definition. Varför dömer man då inte för sådant? Ska gärningsmännen komma undan med en lam ursäkt? Varför talar inte tidningarna om det som händer? Varför kallas det tvärtom rasism fortfarande, som igår i riksdagen, om man tar upp detta? De som är mest ansvariga för detta efter gärningsmännen själva är faktiskt de som velat låtsas som ingenting.
Offren – liksom svenskarna – har rätt att hata detta. Det är sunt.
Och berätta gärna även om ‘straffen’. Sex månader i ett familjehem – fri efter tre! Det är ännu ett hån mot de offer som drabbats. Men nåde det offer som inte är nöjd med rättsskipningen. Domstolen gör en poäng av att Liam påstår sig inte känna hat, han är ‘bara tom’ inuti. Kanske är det vad han känner också, just nu, och enligt mig vore det mer sunt om det istället var hat och ilska. Det kan förstås också lika gärna vara något som advokaten påpassligt rått honom till att säga. Om han uttryckt starkare känslor så hade han med stor sannolikhet fått domarna emot sig. Och svenska folkets behov av rättvisa och gammaldags hämnd är än mindre ett hänsyn som finns med i straffmätningen. Så har det sett ut länge och vårt system har kallats humant av detta skäl. Men de vi nu talar om vet inte vad humanism är. De skrattar åt den och ljuger den rakt upp i ansiktet.
Ett samhälle som gör allt för att förneka och inget för att reagera, trots att det är våra egna barn som drabbas, bär ett stort medansvar. Inte bara för brotten, utan även för den skarpa motreaktion som alla emotser, med förväntan eller fruktan. Såsom polariseringen nu fortskrider och eskalerar, så måste den helt enkelt komma, förr eller senare.
Motstånd och försvar – finns detta?
Eftersom det statliga våldsmonopolet inte vill bita bättre, borde inte självutnämnda hämnare kunna plocka populistiska poäng? I de strömningar som vänstern så länge har påstått skulle vara det mest överhängande hotet mot vårt demokratiska samhälle – medan de själva underminerar alla dess funktioner och spelregler? Vad som sker är ju så uppenbart ett mönster närmast uppsåtligen avsett att locka fram sådana motreaktioner.
Situationen har onekligen eskalerat så långt att man skulle kunna föreställa sig att många kunde känna sympati för privat ‘rättsskipning’, åtminstone om denna var riktad mot de verkligt skyldiga, och inte slog blint (såsom den tyvärr alltid gör). Men så verkar inte vara fallet – hittills. Om det hade funnits en stark och växande sympati för nazistiska och rasistiska åsikter i Sverige så skulle tidningarna ha frossat i ämnet. Men jag har inte läst en rad om några svenska ‘Dirty Harry’ – knappt ens om medborgargarden med uttalat syfte att enbart försvara sig och de sina. Det är faktiskt svårt att förstå hur det kommer sig att det inte redan hänt, det är ju det här som de s k antirasisterna fullkomligt tigger om och domen idag är bara ännu ett provocerande ‘flame bait’. Vad, om inte detta, kan skapa den grogrund som krävs?
Bristen på fysiskt motstånd är frapperande. Och det är både bra eller dåligt. Jo, visst är det bra att den extrema ytterkantshögern är liten, knappt försumbar. Vi har redan nog med bomber som det är. Men är det inte så att situationen liknar den gamla ökända ketchupflaskan? Först ingenting, och sedan allt på en gång? Och om den extrema högern saknas, medan en lika extrem ytterkantsvänster har ätit sig långt in i de sittande regeringspartierna, domstolarna och media – var befinner sig i så fall vi andra? Kommer vi någonsin att kunna sätta hårt mot hårt utan att extremisterna samtidigt blir fler? Tillåt mig tvivla.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Nu har SR P4 intervjuat en åklagare från Malmö, som påstås vara specialiserad på hatbrott, och en forskare från Umeå, med inriktning på samma ämne. Frågan som ställdes var: kan förnedringsrånen mot svenskar vara hatbrott? Båda experterna konstaterar att ‘ja, enligt lagen bör det kunna vara det’. Ingen av experterna kan dra sig till minnes att någon fällts dock. De känner naturligtvis till varför, om de nu är experter. JK:s försök att desavouera lagstiftarens syfte med lagen, som uttryckligen sägs vara även gällande vid hatbrott mot majoritetsbefolkningen. Domen i Norrköping, mot en hatisk muslim, där man ändå frikänner, de verbala okvädningsorden räckte inte till. I praktiken går det inte att säga grövre saker, så resultatet av domen är att JK:s linje gäller i praktiken, trots att den formella möjligheten finns att fälla. Nu talar vi om värre saker dock, där hat övergått i handling. Det är brott mot folkrätten, Romstadgans artikel 7. Men de båda experterna ser nu beviskraven som det svåra. Här räcker alltså inte ens piss i munnen och ordet svennejävel? Kan det understrykas tydligare.
Man har även gjort inslag om hatbrott mot svenskarna i Agenda. Problemet är att även den som erkänner att brotten begås av invandrare och att offren är svenskar, såsom fd polisen Mustafa Panshiri gör i inslaget, inte vill säga att det beror på hat. Se gärna (den möjligen något överpedagogiska, men ändå i sak helt korrekta) korta kommentaren, med de mest relevanta klippen från Agenda här.
PPS. DN inför en vecka senare en artikel där psykologer får diskutera varför förnedringsvåld förekommer. Inte med ett ord nämns varken hudfärg på gärningsmännen, eller på offren. Jag skriver två kommentarer. Båda blir censurerade, med motiveringen ‘underbygg dina påståenden med källor’. Jag lägger till totalt 5 källor, inklusive denna krönika. DN Ifrågasätt censurerar igen. Med samma argument. Goddag yxskaft, alltså. Jag överklagar, jag har fått nog säger jag. På eftermiddagen samma dag får jag en ursäkt, kommentarerna är återinsatta. Det var ju bra, men så dags. Två läsare har reagerat på kommentarerna sedan dess.
Som väl är sedan en tid bekant anser Norrköpings Stadsmuseum att det är lämpligt att associera SD:s ledare i staden med den utställning som pågår, om nazistiska medlöpare, nu och då. SD-politikerna hängdes ut med namn och bild, som dock togs bort efter polisanmälan från partiet. Denna pudel kritiserades dock bland vänsterfolk i största allmänhet, och nu har hela bikupan, dvs kulturministern Amanda Lind (Mp) satt ned foten och kallat SD:s anmälan för ‘olämplig’. Muséet har därför samlat mod och… satt tillbaka bilden igen.
Mitt läsarkommentar, som DN Ifrågasätt raskt har lyft bort tre gånger i vanlig ordning, tillämpande den ‘yttrandefrihet’ som DN anser vara lämplig:
Kära, flitigt modererande ‘DN Ifrågasätt’,
Värna yttrandefriheten. Så vi skulle alltså lika gärna kunna sätta upp en bild på Stefan Löfven, och konstatera att han som ju är född in i en familj full av nazisympatisörer måste finna sig i att figurera i en statlig utställning om nazism?
Eller hela det aktuella socialdemokratiska partipresidiet, för att SAP under kriget proaktivt bad Nazityskarna om att göra en tydligare märkning av judarnas pass, så att det blev lättare för svenska passkontrollanter att avvisa dem?
Yttrandefriheten ska absolut värnas. För att så ska ske så är det dock av största vikt att den värnas åt alla håll. Den skurkregim vi har idag anser att vi ska förbjuda runalfabetet (proposition på Morgan Johanssons initiativ), samtidigt som man alltså bestämt vill hänga ut politiska motståndare via guilt association, utan egen skuld. Detta sistnämnda är ärekränkning och förtal och ligger alltså utanför yttrandefrihetens gränser, satt av lagen.
Men jag förstår. ‘Rasist’ och ‘nazist’ ska tydligen gå bra att få slänga sig med och kleta fast på alla och envar, enligt den nya praxis man vill sätta. Vi får väl se hur det går med det. I så fall måste dock SAP:s företrädare räkna med att hamna i rampljuset på ett sätt de kanske inte hade tänkt.
(Obs. Utgår ifrån att DN Ifrågasätt i alla fall anser det vara frågeställningar relevanta nog för att låta bli att censurera denna kommentar, det skulle ju se lite inkonsekvent ut. Ovan måste även anses tillräckligt allmänt känt för att slippa jaga fram källorna.)
Citat ur Janne Josefssons krönika i DN. Vi ska återkomma till hans fråga.
Våldet är sadistiskt. Det utförs främst av unga män och ungdomar med muslimsk bakgrund från Mena. Och de drabbade offren kallas nedsättande för ‘svennar‘. I det här fallet rör det sig om en händelse i Norrby, ännu en fulförort på polisens lista, i Borås:
När JJ i sin krönika berättar om dominansvåldet, så är det första gången sedan 2006 någon i tidningen sätter dessa ord på saken. En parabol bana i politisk korrekthet har under 14 år tecknats mellan dessa båda tidpunkter.
Men alla delar av bemanningen på DN-skutan har ju liksom inte fattat. Eller så är det så illa att Josefssons spalt bara är det alibi som DN valt att pynta med, för att kunna fortsätta precis som förut. Eller för att kunna minimera omsvängningen. Detta är ett fall som Sunt Förnuft skrev om 4/2. De slutsatser som jag då drog i DN:s kommentarsfält är i mycket desamma som Janne Josefsson gör nu och här. Jag kommer referera en hel del till denna, just för att det är i DN detta skrivs – en källa som nu alla kan använda emot Wolodarski och hans knähundar när de försöker vända tillbaka. Notera särskilt att JJ använder beteckningen ‘ackumulerat hat‘. Det gjorde jag också. Bara att jag förstås censurerades av Ifrågasätts moderator. Vilket jag blir även denna gång, nu för att jag kallar det som Josefsson skriver om för hatbrott. Som bör leda till utvisning, om det bara går. Och att det är verkställighetsparagrafen i UtlL kap. 12 vi måste ändra på för detta. Något som inte är tekniskt svårt; Flyktingkonventionen (artikel 33) kräver nämligen inte alls att vi har denna överdrivet humana behandling av grova brottslingar och säkerhetsrisker. Men detta ska alltså hemlighållas för svenska folket ännu ett tag, gissningsvis så länge som Wolodarski och Per Svensson sitter kvar som chefred.
Josefsson plockar fram fler exempel, för att visa att detta inte är ett isolerat fall, tvärtemot DN:s hittills rådande diskurs, det är ju just denna linje man inte velat erkänna. Jag skulle lätt kunna foga fler riktigt grova exempel till dessa, direkt från närtid – sök under fliken ‘barnrån‘ ovan så hittar ni dem själva.
Hur det kryper närmare, in under skinnet.
Klockan är 21.53. Samtidigt som jag sitter och skriver klart denna artikel får jag ett SMS från en nära vän: “Sonen och hans kamrat rånade i kväll. Två unga män från trakterna av Mellanöstern utgjorde förövarna. Inget våld, men hot om detsamma förstås. Killarna skärrade. Polisen gjorde en solid insats i samband med anmälan.” Tydligen hade de blivit lurade in i en fälla att köpa billiga grejor, men togs vidare till en folktom plats. Vart? Vällingby. ABC-staden i folkhemmet, dit min mamma brukade ta oss för att handla när jag var liten, istället för att åka in till stan; det var ju så säkert och barnvänligt. Men nu på god väg att bli en fulförort. Min väns son är 17 – liksom min egen mellanson. Det är så här det kryper närmare. Men inget fysiskt våld alltså, det lär inte ens bli en notis.
Så vad är det JJ har skrivit som är så banbrytande? Naturligtvis har DN redan rapporterat om ett och annat av de brutala våldsdåden, men dessa notiser är 1. sparsamt förekommande, 2. utan bild, 3. med bagatelliserande och förledande rubriksättning, 4. undanskymd placering och snabbt plockade ur flödet, 5. aldrig tillsammans med uppföljande kommentar, såvida inte 6. det finns en acceptabel (missvisande) vinkling. Givetvis förekommer heller aldrig 7. signalement som omfattar hudfärg. Poängen har alldeles uppenbart varit att i antirasismens namn undvika att berätta en sanning. En sanning som handlar om motsättningar mellan två diametralt motsatta kulturer. Och att den ena av dessa är mycket sämre än den andra. En kultur som nu utmanar vår egen.
Skamkulturens skamgrepp är inte slumpmässiga. Vi betalar för dem i blod.
Det här visar en kulturell skillnad som vi måste ta på allvar. Att många ger sig på en är inga problem i en skamkultur, så som det rent moraliskt vore för oss. Bristen på logik (om detta hade varit vad saken gällde så hade ju de skyldiga kunnat ta på sig skulden, för att låta de oskyldiga slippa undan – men dessa skyldiga hade inga problem att istället ‘straffa’ mannen för det påstådda felslutet) är inte viktig för dem, inte heller lögnen de vet att vi genomskådar. Det handlar bara om makt. Vem som har den. Och vem som inte har den.
Och ‘häxjakten’? Vad består den i? Har vi hört talas om lynchningarna av muslimer på stan? Eller menar hon bara ‘känslan’ av att folk tittar snett, när man klär sig i ett svart huckle?
Muslimer anser sig har rätt att ljuga för ‘de otrogna’ d v s oss. Taqiya kallas detta för; om islam gynnas så är det OK, samvetet behöver inte testas. Vi ljuger förstås vi också. Men för muslimen känns det här inte ens problematiskt, tvärtom gynnar han ju sin gud. Ta dig gärna en stund att fundera på vad detta innebär. Och så lite till. Just precis. Och det är denna (brist på) tillit de själva lever med sinsemellan klanerna, både där hemma och här.
Och det är som sagt bland muslimer som dominansvåldets gärningsmän går att finna – i alla fall i detta specifika fall. Att man inte kan generalisera mer än så utifrån Josefssons text är förvisso sant, men JJ gör det i viss mån själv, genom att ge en bakgrundsbeskrivning av områdets invånare:
Kan ens DN:s läsare inbilla sig att det handlar om annat än en klumpig lögn för att misskreditera statens våldsmonopol? Och den påstådda islamofobin är ett lövtunt argument utan ett enda konkret exempel.
Och hur ser resten av invånarna i Norrby på situationen? Det visar sig att ingen är särskilt positiv till myndighetsinblandning i de lokala angelägenheterna:
De boendes protester känns inte direkt konstruktiva. Kanske har man sig själva att skylla, när man tycker att man lever i en avstjälpningsplats?
De hatar oss. Inte bara dem som begår hatbrotten. Utan nästan allihop.
Det här är intressant. För det visar hur även de vi kan anta vara laglydiga invånare i Norrby väljer att slentrianmässigt skylla sina problem på svenskar och svenska myndigheter. Antingen är man som mamman, lojala med de kriminella pga blodsband eller andra nära relationer eller så är man rädda. Eller rapar man bara upp vad radiopratarna sagt på P3? Oavsett vilket, så kan insikten inte riktigt släppa taget om mig; att det nog är så här man tycker om man är islamist och säkerhetsrisk, gängkriminell, bidragstagare eller egenföretagande butiksägare – och lever i gettot. Gettots invånare hatar oss mer eller mindre allesammans. Men det får alltså bara Josefsson skriva om i DN – min läsarkommentar nedan blev bortplockad (trots bifogad länkkälla).
DN Ifrågasätt, seriöst, vilken gräns går jag över som JJ inte redan passerat?
Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer. Jag har skrivit dussintals kommentarer till artiklar och nyhetsrapportering om detta vidriga fenomen, men alltid blivit bortmodererad för ‘spekulation’, för att källor saknas eller för att ‘jag inte håller mig till saken’ när jag dragit slutsatser som liknar Josefssons. Eller var JJ verkar vara på väg, med sin fråga: räcker det med hårdare straff?
DN hade en artikel 2006 “Invandrare krigar mot svenskar med rån”, då gick det bra att kalla en spade för en spade. Men sedan dess har det varit otänkbart att peka ut vare sig offer eller förövare, än mindre att peka på det exempellöst osmakliga våldets orsaker. Eller att fastställa den exakta och korrekta beteckningen: detta är grövsta tänkbara form av hatbrott och ska givetvis klassas som detta, inte bara av åklagare och domstol utan även dras fram i ljuset av den media som under dessa årtionden hållit käft och låtit detta ske, i antirasismens namn.
Om det sedan räcker till? Som framgår av artikeln så förstår sig de här människorna på en sak och det är makt. Undfallenhet eller oförmåga att sätta makt bakom sina ord premieras inte. Att kalla en spade för en spade är en nödvändig början. De som går att utvisa – för evigt – ska utvisas. Det betyder att vi måste ändra Utlänningslagens kapitel 12 avseende verkställighet, vi måste faktiskt inte skydda brottslingar mer än vad Flyktingkonventionen säger.
Kommentaren togs bort efter 15 minuter. Undvik antaganden och spekulationer. Underbygg med fakta och referenser: Äntligen i DN. En krönika om dominansvåldet som även förklarar vilka det är som utövar det – och vilka det är som är dess offer bl.a. Ännu en kommentar på samma tema, att detta utgör hatbrott, togs bort efter två timmar. “Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar”.
Vad ska vi göra när vi inte ens får skriva klartext? De här människorna för ett krig mot oss, de utsätter våra barn och ungdomar för sadistiskt våld och deras svepande undanflykter är ett rent hån mot vårt rättsamhälle. De vet att vi vet att de ljuger. De vet också vem som har det verkliga våldsmonopolet: de själva. Samtidigt som vi inte ens har kommit så långt att vi vågar identifiera gruppen av förövare, än mindre erkänna att det faktiskt är våra barn som drabbas. De vet det här! De ser våra myndigheter vrida sig som maskar för att hantera problemen utan att nämna vilket det egentliga problemet är – hatet. Och därför – givetvis – utan att komma någon vart. Visst hatar de oss. Men de föraktar oss också.
Jag kan inte låta bli att förstå den känslan. För jag hyser samma förakt mot den skurkregim som låtit detta förvärras år efter år, i antirasismens namn. Och Josefssons krönika, liksom min egen, avslutas i moll:
