Kategori: ekonomi

Publicerad av — Lämna en kommentar

Ännu en krisvarning. Lågkonjunkturen är redan här och fallet är brett och snabbt.


* Jag upprepar det gärna, ’alla kriser börjar med att kallas för inbromsning’. Det var den 8 aug jag skrev jag om hur KI mörkade en brant fallande konjunktur genom att kalla den just så.

* Klas Eklund var ute några dagar senare med en DN-debattartikel som andades strukturell kritik av skötseln av den svenska ekonomin. Givetvis utan att klaga på sina partikamrater i regeringen. Eklunds kritik ska nog ses som en manöver för att i efterhand hålla honom själv ansvarslös. Han hann ut i sista sekunden ser det ut som i så fall.

* Några dagar senare kraschade Argentinabörsen. Argentina är ingen av världens stora ekonomier, men för banksystemet ändå, kan väl jämföras med att få 38 graders feber i något som liknar en kommande förkylning. Men som kan visa sig vara värre än så.

* Den 16 aug hade AV en lite undangömd artikel som skulle ha varit på löpet, om inte alla initierade redan känt till saken: rubriken var ’Krisvärdering av storbankerna’, och det gällde inte bara penningtvättande nordiska banker – de tio största bjässarna i Europa värderas bara till 60% av bokvärde. Det betyder att man alltså är rädd för att de ska gå i konkurs, trots alla lovord om hur duktiga politikerna varit att fylla på med säkerheter i systemet.

Problemet är – bl a – att såväl företag som kommuner lånar så mycket pengar utanför banksystemet, i form av obligationer och certifikat – ingen vet säkert längre vad som händer när dessa inte kan betalas och vilka mekanismer (läs: panikreaktioner) som detta utlöser i bankerna.

Om jag får lägga till en privat gissning så har bankerna lite här och där också som vanligt undangömda skräplån, som man hoppas slippa syna. Med en negativ ränta vid inlåning till centralbankerna, så har bankerna pressats till att låna ut till vem som helst under ett helt decennium, det är klart man frestats att också göra dåliga saker.


Och nu kommer så alltså två nya dåliga konjunkturnyheter på en gång. Förutom att förra månadens Inköpsprisindex justeras ned i efterhand från 52,4 till 51,8, så drattade septemberindex rakt genom golvet, ned till 46,3. Indexet är byggt så att 50 utgör pivotpunkten från vilken upp- eller nedgång i konjunkturen läses av; allt över 50 anses alltså stabilt och kallas för avmattning, även vid en nedgång. Är man under 50 så är man i lågkonjunktur. Enda gången det är bra att vara 50-plus alltså.

En nedgång med s e x (6) enheter är dramatisk, och den kommer alltså då vi redan legat nära pivotpunkten. Än mer illavarslande är att nedgången är bred, dvs gäller tre av de fem delindexen. Det betyder att man har svårt att läsa av detta som en tillfällighet (även om ekonomen på Swedbank helst skulle vilja göra just det).
Inköpsprisindex är en så kallad ’early warning’-indikator. Det betyder att den påverkar beslut i sin tur. En så här skarp nedgång kan inte passera utan att den blir självuppfyllande; företag som planerat göra investeringar tenderar att avvakta, företag som avvaktat ställer in helt. Ett ännu sämre index nästa månad är därför närmast självskrivet, i alla fall i min prognos.

Avgörande är förstås vad som händer i Persiska viken, med Brexit och i handelskriget USA-Kina. Irans ultimatum var väntat – ska USA låtsas som ingenting? I så fall lär det komma fler liknande incidenter, för Irans regim kan inte överleva sanktionerna även om landet kan det. Ska EU sitta overksamt och betrakta cirkusen Johnson under största möjliga tystnad? Och vad blir Kinas nästa motdrag när Trump eldar på? De flesta börjar ana att det i bästa fall kan vara så att alla tre konflikterna blir riktiga långkörare; ingen lösning skymtar, och risken för snedsteg som eskalerar situationen är stor.

Här hemma har vi ju vår egen hemmagjorda Ebberöds bank, där bidragsberoende analfabeter växlas in till kursen 100 mot 1, och där den utvandrande valutan är svenska entreprenörer och välutbildade, s k white flight. Efter att Östermalmeliten börjat rånas under vapenhot i sina hem så har den flighten blivit aktuell för allt fler. Ekvationen börjar t o m sossarna (men inte deras regeringskolleger i Mp) förstå saknar positiv lösning. Snart måste kommunerna som ’ställt upp’ för flyktingarna räddas av de kommuner som såg längre än till de första två årens statliga bidrag. Då är risken stor att de ansvarsfulla också där måste höja skatten. Utflödet av högbeskattade miljonärer lär knappast minska i så fall. Och en enda miljardärs exit skapar stora budgethål.

Magdalena Andersson, är en rätt medioker ekonom, men i det sällskap som styr vårt land framstår hon som en intellektuell gigant, ett verkligt sifferess. Hon lär ha förstått så mycket som att det kommer bistra dagar framöver liksom att hon inte har en aning om vad hon ska göra åt detta, även om hon hade haft fria händer (vilket partiets vänsterflygel, V, Mp, C och L ser till att hon inte har). Skulle hon lida av samma tunga ansvarskänsla som en del fastighetsdirektörer gjorde i början av 90-talet, så kunde vi om någon tid nu förvänta oss att få läsa om hennes beklagliga bortgång efter att hon ramlat från ett fönster e d.

Att jag inte tror att Magdalena kommer hoppa, beror inte på osäkerheten i min nattsvarta prognos. Jag tror bara inte att det finns någon ansvarskänsla bland socialdemokrater över huvud taget.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/tvarnit-i-svensk-industri-storsta-nedgangen-sedan-finanskrisen-6973316

Publicerad av — Lämna en kommentar

75 mdr slösas på vårdbyråkrati – bara sossarnas klienter gynnas av detta


Professor em. Torsten Sandström har med ett par enkla sifferexempel satt fingret på ännu en vårdskandal. Nämligen att det numera går en vårdadministratör på var tredje läkare och sköterska. En stor del av dessa är landstingspolitiker och tjänstemän med höga positioner och löner som dubblerar varandras sysslor. Medan vårdpersonalen (trots alla nytillkomna) ökat mycket blygsamt under de senaste tio åren så har administrativa tjänster ökat med hela 36%. Det är ett kvitto på att landstingen är en byråkratisk hydra, som skulle klara sig bättre utan 20 av sina 21 huvuden. Sandström räknar med att man genom ett uppgående av landstingen i staten, privatisering av sjukhus och vårdcentraler, samt därpå följande avskiljande av allt dödkött skulle innebära 75 miljarder i årliga besparingar, nära en fjärdedel av hela vårdbudgeten.
*
Personligen är jag övertygad om att prof. Sandströms analys är helt riktig. Sedan om beloppen som kan sparas är 75, 50 eller 100 miljarder är i detta skede oväsentligt: det glasklara är att dessa pengar givetvis och snarast måste återföras till produktiv verksamhet.
*
Det kusliga är att alla berörda politiker som velat har kunnat informera sig om detta slöseri för länge sedan, det är inte rocket science. Ändå finns inte minsta lust att åtgärda. Varför?
Svaret är tredelat: dels är ju detta skattebetalarnas pengar, och dem är det få beslutsfattare som bryr sig särskilt om, dels vägrar sossarna som alltid att erkänna sin ekonomiska modells misslyckanden. Det här handlar ju om ideologi och privatiseringarna inom vården har ju visat sig vara mycket framgångsrika. Så framgångsrika att man inte vågar eller har råd att röra dem. Men att dra nytta av lärdomarna det vägrar man att göra, av princip är man fortfarande emot. Dels, och detta är det mest centrala: så skulle det socialdemokratiska nätverket och deras väljare att drabbas om en massa onödiga admins fick sparken.
*
Administratörerna är ofta väl medvetna om sin priviligierade situation, dvs hur lite nytta de gör för sin väl avlönade och upphöjda position, inte sällan efter att ha informellt kvoterats fram med identitetspolitiska metoder. Det är just detta som gör dem så fogliga och medgörliga i vår S-regims hand. Ju mindre nytta, desto mer underdånigt rövslickande – i den djupa staten tillsätts hellre ännu en utredning (ledda av klienterna själva) än att någon faktiskt gör något åt problemen.
*
Ännu en dysfunktionell win-win består i att personalbristen möjliggör anställningar av sådana som inte uppfyller formella krav. Sjukvården utförs till allt större del av icke-kvalificerade. Och eftersom de obehöriga oftast tillhör de nytillkomnas skara, så ger de några välbehövliga plus i en annars helt bedrövlig statistik. Denna är långt viktigare att frisera än att spara pengar. Eller för den delen rädda liv. Patientfokus är nämligen lika frånvarande som skattebetalarfokus.
*
Detta är ännu ett skäl till varför regeringen så håglöst petar i förfallet. De vet att höjda ersättningar för läkare och sjuksköterskor, privatisering och styrning med patientnyttan i fokus ofrånkomligen skulle innebära att kvalifikationsribban återigen höjdes. Då skulle gapet mellan infödda och invandrare i sysselsättningsstatistiken vidgas ännu mer än det redan gjort. Synvillan, att de nytillkomna är en tillgång, skulle inte gå att upprätthålla här heller. (Synvilla, eftersom det invandrade vårdbehovet är långt större än de vårdresurser man bidragit med.)
*
Skattebetalare och patienter får helt enkelt ursäkta. Deras krav väger lätt. Eftersom vi har en regim vars högsta mål är att behålla makten, att avlöna sina klienter och hålla sin röstboskap idisslande, så är sådana här tillsynes ovidkommande prioriteringar istället helt avgörande.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://newsvoice.se/2019/09/dubbelkommando-svensk-vard/comment-page-1/#comment-324611

Publicerad av — Lämna en kommentar

Folkbytet är ofrånkomligt. Det enda vi nu kan göra är att så skonsamt som möjligt avlägsna dessa delar från samhällskroppen.

Det har vänt nu. Vi är inne i fas TVÅ. Den som innebär att förnekelsen släppt och krisinsikten kommit. Inte överallt förstås. Men i frontlinjen, Sveriges 100 fattigaste kommuner. Det kan låta bra. Men det är det förstås inte. Krisinsikten beror på att krisen är både verklig och oundviklig. Men insikten, när den når de ständiga förnekarna, är förstås varken total eller det minsta självrannsakande.
*
Över 100 kommuner i Sverige står idag inför faktum, ett folkbyte från skattebetalande, arbetsföra svenskar till bidragstagande outbildade människor från Mellersta östern, Somalia och Afghanistan. Människor som vi till stora delar måste acceptera kommer kvarstå utanför arbetskraften i resten av sina liv. Med den obefintliga betalningsförmåga dessa människor genererar som grupp så är de kommuner de hamnat i ofrånkomligt döende delar av det som fram till nu kallats för Välfärdssverige. Skulle bidragen från resten av Sverige strypas så skulle dessa kommuner omedelbart hamna i en u-landssituation som påminner om de fattigaste delarna av Afrika.
*
De drygt 100 kommunerna är därför bortom all räddning. Folkbytet är irreversibelt. Det handlar om en ny befolkning som redan nått 40% eller mer, när andra generationen (och tredje) inkluderas, och där nativiteten bland de bidragsberoende är tre, medan den i den infödda svenska delen är långt under ett. Det sistnämnda beror på att arbetsföra människor i produktiv ålder i rask takt flyttar ut. En utveckling som accelererar och blir självgenererande. Inom tio-femton år så kommer de flesta av dessa kommuner i princip endast ha kvar sin äldre svenska befolkning.
*
Den svenska samhällskroppen har alltså drabbats av leukemi. Den är dock ännu inte säkert dödlig. Men Riksdagen har ett beslut att fatta: hur stora delar av vår hud och kroppsdelar måste skäras bort?
*
Som demonstrationerna i Bengtsfors visar så är den spontana reaktionen ilska över neddragningar inom välfärden. Skolan förstås. Sjukvården. Att demonstrera mot våld och kriminalitet är fortfarande lite tabu. Och att peka ut de nytillkomna – eller dem som tagit hit dem – det är det ingen som gör. Demonstranterna är nämligen i de flesta fall djupt medansvariga. Man har röstat för det här. Och man vill bevara sitt, som man ser det, “ansvarstagande och empatiska ställningstagande”. Samvetsömma som man är.*
Därför är det självklart för alla i tåget att skylla på de ’rika’. Nej inte rika privatpersoner, utan rika kommuner. Detta är det narrativ som nu ska tröskas. Om och om igen. De elaka rika kommunerna runt storstäderna som skickat sina bidragstagande flyktingar till de oskyldiga små fattigkusinerna på landet. När Expressens långa reportage är nästan slut, så har det vevats säkert fem, sex gånger: budskapet om att man orättvist utsätts för social dumping. Först då kommer det: läraren som försynt påpekar att alla visste att statens bidrag bara skulle räcka i två år.
*
De där pengarna som ledde till Klondikestämning i Härnösand och Hässleholm. Resten av livstidsbidragstagarnas försörjning skulle ju ni själva stå för. Eller trodde ni verkligen på att de skulle gå från tärande till närande direkt? Gick ni på er egen retorik? Nu vill man låtsas som att det kommer ta ‘lite längre tid’. Men sanningen är ju att det i de flesta fall handlar om livstid.
*
I Uppdrag Gransknings reportage om Filipstad var det samma tycka-synd-om-stämning som trummades ihop: kommunens eget ansvar var noll och intet. Liksom invånarnas, som i 18 år röstat S – och fortsatt att göra det. Socialbidragsbudgeten som skenat till mångdubbla belopp betalas redan som det är med kommunala skatteutjämningspengar – liksom de snällanställda kvinnorna i slöja som satts att lära ut svenska värderingar till ännu mer nyligen tillkomna. Och integrationsansvarig erkänner: det bästa med detta är att alla fattat nu. Detta är vad vi får leva med.
*
Den som inbillar sig att det kommer räcka att skära i skolan några miljoner, tar grundligt fel. Dessa samhällen och bygder har fattat beslut som innebär att man dödat sig själva. Och även om vi satsar miljarder kommer de att fullfölja sin självvalda folkbytesmetamorfos. Men receptet enligt de ansvariga (regering, såväl som på kommunnivå) är nu att vi andra ändå måste ta konsekvenserna av deras harakiri. Det är vi som ska betala, så att detta kan fortgå. Folkbytta eller inte, städer och orter ska ges livsuppehållande andning till priset av mångmiljardbelopp, trots att vi redan nu kan säga att de aldrig kommer kunna räddas.
*
Dessa mångmiljardbelopp är blodet i Sveriges övriga samhällskropp, det man vill är bokstavligen att det tappas på golvet till ingen nytta alls. För den som tror att åderlåtning med iglar är en fungerande vårdform så kanske det här låter bra. För alla andra måste det stå klart att varje försök att rädda de redan dödsdömda delarna av Sverige innebär att vi också dödar de delar som fortfarande går att räddas, även om även de är allt annat än friska. Och vars skuld i det som skett faktiskt är lika liten.
*
Så vad kan vi då göra? Jag raljerade i min förra krönika om Filipstad om att de som röstat borde stanna kvar. Det kommer de dock inte göra om vi inte tvingar dem. Så vad vi kan enklast göra är att låta folkbytet fortgå. Sätta en gräns: dessa kan räddas, dessa inte. Sätta krav och kontroller på dem som ligger över ribban. De som är bortom all räddning får däremot en särskild status, som tvångsförvaltade territorier av staten. Från sådana ska man inte kunna flytta till det ännu levande Sverige utan att kunna ordna med egen försörjning. Leukemin får nämligen under inga omständigheter sprida sig.
*
Om man däremot önskar återvända till ett ursprungsland, så ska vi ge ett flyttbidrag förstås. Om något sekel kanske svenska nybyggare åter kan ta dessa bygder i anspråk i så fall. Hoppas bara att läxan då är lärd.


Magnus StenlundSunt Förnuft https://www.expressen.se/gt/qs/nodropet-fran-kriskommunerna/
https://www.svtplay.se/video/23447398/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-sasong-20-larmet-fran-filipstad

Publicerad av — Lämna en kommentar

Klimatsnillen spekulerar – då blir det farligt.


Som alla vet har politikerna i Sverige varit världsmästare på en sak och det är att ta ut skatter. Eftersom huvudprincipen har varit ‘så mycket det går, med minsta möjliga negativa konsekvenser’ så kan man säga att vi balanserar på en knivsegg inför kommande lågkonjunktur. Staten har ju visserligen enorma möjligheter att hitta skatter att sänka för att stimulera, men kommer inte kunna använda sig av dem, för att det bara innebär hål i budgeten och minskade statliga investeringar.


*
Ännu svårare är det omvända, att höja skatterna för att klara budgeten. Det finns liksom ingenstans att göra det utan att man riskerar att rasa hela korthusekonomin. Skulle man t ex höja fastighetsskatten riskerar bostadsmarknaden haverera, höjer man momsen leder minskad konsumtion lika snabbt till arbetslöshet och lågkonjunktur.
*
Då är det förstås ännu omöjligare att genomföra s k skatteväxlingar utan att 1. det totala skatteuttaget kommer minska (med oönskade och i värsta fall dramatiska välfärdseffekter som följd) och 2. oönskade konjunktureffekter uppstår, samt 3. ännu mer oönskade effekter uppstår för individer och företag, som anpassat sig till nuvarande modell.
*
Men jag har ju ändå bara gått och väntat på något riktigt storskaligt dumt baserat på ‘hållbarhet’ etc etc. Det måste ju komma. Enligt artikelförfattarna så har markvärdena gått upp något alldeles otroligt pga ‘växande ekonomi och offentliga investeringar’. Nej. Redan här visar man att man inte har fattat någonting, hur mycket professorer man än är. Fastigheter har stigit i värde på grund av låg ränta. Och subventionerad efterfrågan på bostäder betald i bostadsbidrag till nytillkomna med försörjningsstöd.
*
Skulle svenska företag, bönder och skogsägare beskattas hårdare, baserat på ytan på sina försäljningsställen, råvarutillverkningsanläggningar, skogsbruk etc, så är det så klart att deras konkurrenskraft påverkas. Bland DN:s läsarkommentarer verkar man inte fatta vad internationell konkurrens innebär. Men det kommer man få veta.
*
Och vilka skatter ska öka? Vi har redan skatter på mark. Fastighetsskatt och -avgift, reavinst vid försäljning, arvs- och gåvoskatt (utom till bröstarvinge), bygglovsavgifter, miljökoncessioner. Här låter det som om en mångdubbling är på väg! De ärade professorerna fabulerande om ekonomiska spörsmål är så typiskt för miljöpartister. Man har ingen aning. Inser de vad som händer med svenska folkets främsta sparandeform , hemmen, om man börjar mixtra med principerna, eller ens knystar om att möjligheten finns att fastighetsskatten ska öka? Inser man hur många som kommer tvingas gå från hem och grund, utan att få betalt ens för lånen de tagit?
*
Nej, man borde inte behöva vara orolig när tokvänster m fl kommer med sånt här trams. Men, tyvärr, jo! Det sitter redan minst ett snurreparti i regeringen (Mp) och minst två till som stöttar den (C och V). Och Löfven lägger sig ju platt för alla minoriteter bara han får fortsätta regera. Då är sådana här skott i mörkret katalysatorer för plakattänkande på alla ledder.
*
Vi måste inse att några av dessa skott riskerar att gå rakt in i svenska folkets mjuka liv. Låtom oss alltså bedja för att Mp hamnar under 4% nästa gång. Liksom C. Och V. Liberalerna lär vi nog slippa utan böner.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/debatt/skattevaxla-fran-arbete-till-mark-effektivare-an-en-plastpaseskatt/

Publicerad av — Lämna en kommentar

Krisvärdering av hela den europeiska banksektorn – en förvarning om långa brödköer?

Affärsvärldens rubrik: ”Värderingen av svenska storbankers vinster och tillgångar är nu på den lägsta nivån sedan finanskrisen 2008. Samma misstro möter storbankerna i Europa.”


Detta gäller också samtliga svenska storbanker, som ligger långt efter börsindex (upp 15% i år, efter dyket i nov och ny oro nu). Och hela den europeiska banksektorn. Det handlar alltså inte om penningtvätt i första, eller ens andra hand. Värderingarna för de tio största europeiska bankerna är nere på 60% av bokvärden. Det tyder på att aktiemarknaderna börjat prisat in en ny finanskris. Det hjälper inte att bankerna fortsätter att tjäna pengar. De 26 största bankerna i Euroområdet har gått ned 28% på ett år.
*
Det är den negativa räntans effekt på utlåningen vi talar om. Sedan 2008 har man tvingats öka soliditeten, och till skillnad från vid den förra krisen så är det ingen som tror att staterna kommer låta banksektorn gå i bankrutt. Men värderingarna visar att aktiemarknaden ändå ser att en ny lånebubbla snart är på väg att spricka. Vad är plus eller minus sedan förra gången? Plusen är nämnda ovan, minuset är att låntagarna redan har lägsta möjliga ränta. Låntagare som ställer in sina betalningar nu kommer inte kunna få lättnader genom att centralbankerna ställer ned sina styrräntor, eller att bankerna själva ger respit.
*
Företagens finansiella netton har krympt, trots att lånen har ökat – i många fall kraftigt. Även en mycket måttlig räntehöjning skulle slå hårt för många, inte minst fastighetssektorn. En sektor som i andra änden bl a lider av stagnerande och fallande tillgångsvärden, liksom svårigheter att hyra ut nyproducerat på nivåer som motsvarar nedlagda kostnader. Som bekant var det just denna sektor som katalyserade krisen både på 90-talet (i Sverige) och 2008 (USA, sen globalt).
*
Och frågan är om bankreserverna räcker särskilt långt i praktiken för systemet som helhet. En stor del av de nya företagsskulderna ligger nämligen utanför banksektorn, i form av de alltmer populära företagsobligationerna. Popularitet som även omfattar privata investerare och som beror på ett hyfsat räntepåslag i förhållande till banksparande. Här finns heller ingen möjlighet att dra ned räntorna vid kris. Och kapitalet måste betalas tillbaka, till skillnad från aktiekapital.
*
Den långa högkonjunkturen har byggt upp kraftiga obalanser, många företag har ju inte upplevt en svacka på många år och motståndskraften vid en allvarligare nedgång är dålig. Vis av tidigare erfarenhet lär staterna göra vad man kan för att stötta såväl banker som fastighetsföretag. Men ytterligare försvårande omständigheter är ju att staterna är högt belånade själva.
*
I Sverige gäller detta förvisso också – särskilt för den offentliga sektorn som helhet; kommunerna tvingas låna när staten efter två år släpper kostnaden för invandringen i deras knä. Och kommunerna kommer väl trots allt före bankerna? Om inte, så har vi snart en lång brödkö med före detta relativt välmående socialbidragstagare. Men om banksystemet fallerar, ja då blir brödkön lätt snart ännu mycket längre.
*
Banksektorns låga värdering borde vara en stark varningssignal för hela aktiemarknaden, och för samhället i stort. Företag i kk, löntagare sägs upp. När arbetslösheten breder ut sig blir bankernas problem allas. Åtminstone det borde vi väl ha lärt oss efter krisen 2008.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/krisvardering-av-storbankerna-6968365?source=carma&utm_custom[cm]=302802159,33270&=

Publicerad av — Lämna en kommentar

Argentinabörsen rasar. Där folkets minne är kort är marknadens längre. Därför är vänsterpopulism alltid en katastrof.

Argentinabörsen rasar 48% och valutan tappar 15% på en dag efter primärvalen. Den sittande president Macri har inte lyckats bringa ordning i det förfall som den vänsterpopulistiska Cristina Kirchner före honom ställde till med. Det här är ett möjligt framtidssenario alltså, för den som tar över efter Löfven. Det kommer ta tid och stålbadet kommer utsätta befolkningen för hårda prov. I Argentina fanns inte den uthållighet som Macri hoppats på. Han får bara 33% mot utmanaren, peronisten Fernández 47%. Fernández har Kirchner som vicepresidentkandidat.

Att börsras och valutakaos lägger sten på Macris – och befolkningens – bördor lär knappast hjälpa honom. Fernández lockar med höjda löner, fria läkemedel och omförhandling av 57 miljarder dollar, IMF:s nödlån. Det går nog bättre hem. Att detta tillsammans med kaos i Hongkong, krigshot i Hormuzsundet, hård Brexit i UK och upptrappat handelskrig USA-Kina, också lär tynga den globala konjunkturen är lika säkert. Bad luck Magdalena (S) – du lär snart bli synad om detta fortsätter.
*
När man fastnat i vänstervolten är det svårt att komma ur den. Ett säkert och vinnande recept för alla sanna vänsterister, som är i färd med att bryta ned ‘patriarkatet’, dvs den västerländska civilisation som gjort demokrati, välfärd och mänskliga rättigheter möjlig, är att fortsätta brassa på med utopisk överbudspolitik, ‘allt åt alla’.
*
Inte nog med att folket köper det en gång; när man kört samhället helt i botten är det sedan så omöjligt att göra något åt saken, att den som försöker blir så impopulär (när det inte går på ett swish) att man snart får chansen igen. Affärsidén är: folket går att lura – så låt oss göra det ordentligt.
*
Ibland undrar man om inte politik är ett slags universums entropi; alltings oundvikliga dragning mot kaos. När järnridån föll fanns det dem som hävdade historiens (lyckliga) slut. Det finns anledning att misstänka att det istället handlar om ett olyckligt sådant.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/ekonomi/argentinas-borsras-ett-av-historiens-storsta/

Publicerad av — Lämna en kommentar

Klas Eklund (s) om den negativa räntan – men inget om det nya inflationssänkande svartlönekollektivet

Eklund har alltid varit en stor pedagog och när han som här får duktigt med plats att breda ut sig så gör han sitt bästa för att beskriva hur världsekonomin hamnat där den är, dock att han själv tar lite ställning, det är andras förklaringsmodeller han tar upp.

Och när det gäller den svenska situationen ger han – indirekt – beröm genom att berätta om den halverade statsskulden. Han ger också Riksbanken alibi för att slippa höja räntan; än en gång är det omvärlden som gör fel. Att tillväxten är låg i omvärlden trots högkonjunktur och att produktiviteten är bedrövlig, ja det nämns, men att Sverige är sämst i klassen i båda delar nämns inte.

På en viktig punkt saknas helt förklaring: hur det kommer sig att bankerna njuter av att betala för att få låna ut till staten. Utlåning som kostar utgör förstås en nödstrategi, dels till följd av Basel 3:s placeringsreglementen, dels för att det saknas bra inkomstgivande alternativ. Den nuvarande negativa räntan sätter i själva verket en oerhörd press på bankerna att låna ut där de får betalt. Och på andra sidan bordet sitter företag som inte vill annat än att låna, eftersom det är så billigt. Detta driver upp utlåningen till osunda nivåer.

På samma sätt har frånvaron av inflation givit ett ‘window of opportunity’ för Riksbanken att köpa statsskulden med ökad penningmängd som följd – utan att inflationen påverkats knappt alls. Naturligtvis ser det bra ut i statsräkenskaperna, men räknas hela offentliga sektorn in så ser det inte alls så kul ut längre. Kommunernas belåning har under nuvarande regim dubblats. Och fortsätter att skena.

Eklund (S) nämner framförallt inte vad som mer än något har satt press på arbetare och lägre tjänstemäns löner: insläppet av arbetskraft utan särskild utbildning alls, vår nya underklass. Det är lätt att förstå hur det påverkar när man t ex ska byta däck. Då går det bra att göra det för en tvåhundring i en verksamhet som i stort sätt saknar omsättning. Den vanliga däckfirman tar det dubbla. De betalar ju sociala avgifter.

Han nämner inte heller att företag blir lata av en svag valuta, det är ju ett specifikt svenskt problem, och Klas vill ju inte stöta sig med partikamraterna i regeringen. Denna brist på innovationskraft förklarar en del av den låga produktiviteten, som Eklund anger – sannolikt helt korrekt – vara den viktigaste orsaken till att tillväxten är så svag.

Men den låga produktiviteten har i sin tur också en annan förklaring som Klas överhuvudtaget inte nämner. Åtminstone för svenskt vidkommande är orsaken till denna väldigt enkel: vi har fyllt på med låg- eller helt outbildade och deras input på arbetsmarknaden är ytterst begränsad per arbetad timme, kommunernas snällanställda bidrar ofta med ingenting alls. Därmed bidrar de kraftfullt till den usla produktivitetsstatistiken. Trots att de räknas som närande, när man försöker beräkna invandringens kostnader. Försöket att dölja deras svaga insats för vårt samhälle lyckas alltså inte helt – men visst blir det svårare att mäta exakt hur illa det står till.
Kontentan är att vänstern och de multinationella jättarna hittat gemensam grund – ett massinvandrande, lågutbildat och inflationssänkande svartlönekollektiv. Frågan är varför en mer gediget utbildad nationalekonom inte vill berätta om hur det förhåller sig. På riktigt.

Magnus Stenlund

Sunt Förnuft

https://www.dn.se/debatt/i-den-nya-varldsekonomin-maste-regeringen-tanka-om/

Publicerad av — Lämna en kommentar

När det heliga biståndet ryker – då vet vi att kassan sinat

För nationalekonomer som inte verkar kunna räkna, så skulle det hjälpa gott om de bara hade lite sinne för politik. Att man så sent som för någon vecka sen ansåg att Magdalena Andersson i stort sett talar sanning när hon påstår sig ha ladorna fulla är nämligen obegripligt – om man förstått vad regeringen gör för att lösa det akuta problem man just nu våndas över: frågan hur man ska få budget att gå ihop när anhöriginvandringen tagit sitt.

Att försvaret fick stryka på foten, trots uppgörelser med de borgerliga (och möjligheten att splittra dem genom att gå t ex centern tillmötes) – det borde fått klockorna att ringa. När de extra polispengarna som anslagits i moderatbudgeten sedan togs bort trots skriande behov och ett minst lika skriande behov för S att framstå som att de vill göra rätt, då insåg i alla fall somliga av oss att detta beror på att kassan sinat. Finansministern betraktar sig – åtminstone tillfälligt – tydligen bunden av sina löften till C+L att inte höja skatterna (konjunkturen måste först vika så mycket att C+L själva släpper sina krav). Och så nu detta: man tullar på det heliga biståndet mha trixande definitioner. Då är man desperata på riktigt.
*
DN:s artikel är förstås kritisk på ett sätt som alla sanna vänstermänniskor kommer bli om de läser. Den är för säkerhets skull lite undangömd, man vill ju inte att folk ska läsa regeringskritik i onödan. Men det lär inte hjälpa mycket. Biståndet, som Sverige alltid måste vara bäst på för att kunna spela världssamvete. Aj aj aj.
*
Vänsterkritiken låter förstås inte vänta på sig, att vår flyktingpolitik går ut över dem som inte lyckas ta sig hit för att njuta frukterna av vår oändliga välvilja låter ju snålt. Mycket värre än om man snott pengarna från svenska folket, som brukligt är. Vad kritikerna från vänster alltså inte fattat är att den lådan är så nära renskrapad som det kan bli.
*
Givetvis vet Peter Eriksson vad det är för ett dubbelt budskap han måste skicka för att hantera situationen. Det måste finns godis att leverera samtidigt. Det är på kort sikt – fram till nästa val – som det gäller att hålla näsan ovanför vattenytan, därför är det bara första årets anhörigkostnader i Sverige som kommer bekostas. Och förut har man tydligt svarat för vissa kostnader i evig tid (utan att berätta om det), som också räknats av från biståndet, det lovar ministern att man inte längre ska göra i fortsättningen.
*
Eriksson hoppas att anstormningen bedarrat efter typ tre år ungefär. Lagom till valet. Och kör en lika kortsiktig strategi.Samma kedjebev som statens 2-åriga flyktinggaranti. Efter valet får man antingen hitta på något nytt räknesätt. Eller importera många fler, som täcker de kostnader som snabbt lär hota att ackumulera sig. Men det behöver man förstås bara göra om mp stannar kvar vid makten. Annars kommer man kunna kritisera nästa regim istället, när de blir tvungna att ändra reglerna och göra om dem så att de gäller anhörigkostnader för evigt.
*
Så varsågod alla nationalekonomer utan räknesticka till hands. Nuvarande klippa-och-klistra-politik har nått desperation. Ni kan lugnt utgå ifrån att kassan är slut.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/politik/peter-eriksson-mp-om-bistandskritiken-oecd-har-godkant-modellen/

Publicerad av — Lämna en kommentar

Alla kriser börjar med att beskrivas som en ‘inbromsning’

I korthet: När global draghjälp nu ser ut att försvinna avlövas den hemmagjorda katastrofen sitt kamouflage och det nödtorftiga skydd som hållit den dold för det svenska folket kommer obönhörligen att försvinna. Det oundvikliga stålbadet kommer tyvärr slå hårt mot oss alla, även sunda ‘spara’-strateger kommer drabbas hårt när ‘slösa’-entreprenörer, bidragsimporterande och hårdlånande kommuner och glada konsumentoptimister alla går i kvav i syndafloden.

Medan IMF och andra utländska bedömare har vågar rikta uppmärksamhet och kritik mot den strukturellt ohållbara regeringspolitiken att hämta hit en som det förefaller oändlig ström av livstidsbidragstagare, så har våra inhemska bedömare präglats såväl av medvetet eller omedvetet selektivt utvald information från pk-media och av anpasslig lyhördhet inför vår regims uppenbart stora ovillighet att acceptera och ta till sig kritiska synpunkter.
*
Så länge som högkonjunktur och statligt subventionerade extrajobb har hållit uppe sysselsättningen; regeringen bemödat sig om att hålla statsbudgeten balanserad – på kommunernas bekostnad, och med en nollränta som har gjort fortsatt upplåning tillsynes lika oändligt möjlig som inflödet av bidragstagare, så har konjunkturbedömare och nationalekonomer kunnat låta påskina att det inte finns anledning till oro.
*
Naturligtvis har de då hållit fingrarna korsade bakom ryggen. Det alla vet men ingen har sagt högt är ju att politiken utövas på bekostnad av såväl välfärd som rimliga pensioner för den skattebetalande svensken. Och att alla som har sina huvudsakliga tillgångar i svenska kronor stadigt blir fattigare. Sådana små petitesser påverkar ju varken konjunktur eller aktiekurser. Och för dem som har tillgång till bankernas lånesprutande kran är det ju bara en fördel att lånen sjunker i värde mätt i dollar eller euro – många av låntagarna är ju storföretag vars placeringsstrategier i all tysthet under lång tid tillåtits pressa ned kronkursen, utan att bankernas valutaanalytiker har behövt skriva om saken i tryckta prospekt.
*
Ingen av regeringspolitikens stora beneficierer tjänar på vild panik. En sådan som skulle riskera att utbryta när alla svenskar nåtts av samma insikter. Av samma skäl är det efter en vecka av stora globala aktienedgångar inte så att dessa gärna beskrivs som ‘chocker’, utan hellre som ‘avmattning’. En upptrappning av handelskriget USA-Kina, oroligheter i Persiska viken, där supermakternas intressen är på kollisionskurs, och den hårda Brexit som Boris Jonson hotar med är alla reella skäl till nedgången, och skulle någon eller alla dessa befarade hot mot världsekonomin förvärras, så är de var för sig tillräckliga för att kickstarta en global konjunkturnedgång.
*
Det här vill nu det svenska Konjunkturinstitutet föra fram som skäl till att även den svenska konjunkturen nu ‘bromsar in kraftigare än väntat’. Men sanningen är att den svaga svenska konjunkturen redan visat sig innan både Boris Jonson valdes och storkrigshotet började kännas reellt. Vår BNP sjönk och sysselsättningen bromsade -0,2% under andra kvartalet. Det var klart under (pk-analytikernas) förväntningar. Det offentliga sparandet är ‘lägre än vad det brukar vara under en högkonjunktur’. En sanning som låter som en hårresande underdrift, mht kommunalsektorns fortsatta upplåning – och att arbetskraften hålls sysselsatt till så stor del med 100% statliga subventioner, samt med snällanställningar inom kommunerna, där alltfler får jobb utan att utföra någon nytta alls.
*
Men också exportföretagen säljer mindre och lagren ökar, importen minskar, och hushållens konsumtion likaså. Att KI spår en – mycket måttlig – ökning av BNP under fortsättningen av 2019 och 2020 är i grunden helt korrelerad med ökade offentliga utgifter – till följd av den stora prognosticerade anhöriginvandringen. Sådan ökning av BNP har klara pissa-i-byxorna-kvaliteter och liknar ett kedjebrev – det blir kallt efteråt när flödet tar slut.
*
Frågan är var den inhemska bubblan kommer rullas upp först.
A. En kraftigt ökad arbetslöshet ligger förstås i korten, men är också vad regeringen kommer göra allt för att undvika, med diverse krystande åtgärder – som bara kommer förvärra problemen när man väl lyfter på mattan där man sopat undan dem hjälpligt – Löfvens standardstrategi för allt möjligt.
B. Vissa kommuner står inför betalningsstopp, de kräver statliga insatser. Sådana räddningsoperationer är utomordentligt farliga eftersom de med all sannolikhet kommer kräva bara fler och fler, större och större. Vilket skulle leda till en omvälvande omvärdering från kreditratinginstitut och internationella valuta- och finansanalytiker. Efter det kommer det internationella kapitalet knappast lika villigt och billigt flyta in för att underhålla importen av bidragstagare.
C. Bostadsmarknadens finansiering är också statlig. Den kan regeringen bryta nacken av både med höjda fastighetsskatter, förmögenhets- och arvsskatter, och med lägre bostadsbidrag till nyinflyttade bidragstagare. Såväl verklig som konstgjord efterfrågan kommer då brytas. När svenskarnas viktigaste tillgång tappar i värde avstannar konsumtionen. Och detta leder till arbetslöshet. Krisstämning a la 1991 är då snabbt tillbaka.
D. En störtande kronkurs kräver också en räntehöjning som vare sig kommuner, vissa företag och många hushåll kommer klara av. I kristider blir svaga valutor ännu svagare. Ingenting tyder i dagsläget på att vår valuta kommer återhämta sig. Tvärtom är just ett mer dramatiskt fall att vänta. Det krävdes nästan två decennier för att omvärlden skulle börja våga tro på den svenska kronan igen efter 90-talskrisen, men det förtroendet är nu grundligen förstört igen och det vi måste påminnas om är att till skillnad från på 90-talet kommer vi denna gång troligen inte ha en globalt välmående omvärld omkring oss för att hitta stöd för återhämtning i.
E. Om Riksbanken tvingas att stötta kronan, så är en högst oönskad räntehöjning oundviklig och då kommer helvetet bryta lös, för nollräntan är alla våra ‘framgångsrika entreprenörers’ fundament. ‘Slösa’ har nämligen varit en överlägsen strategi under tre årtionden, och det har gjort de allt färre *Spara’ – hushåll såväl som företag – till stora förlorare. Att vända ekonomin tillbaka till sunda villkor är omöjligt utan att gå igenom ett stålbad som lär likna rena katarsis – tyvärr kommer då ingen av oss komma undan.
*
Troligast är att det fuskbygge som Magdalena Andersson (S) och Löfven gjort av svensk ekonomi kommer rasa samman när flera eller alla dessa samtidigt infaller, i värsta fall i samband med global lågkonjunktur. Håll i hatten.

Magnus StenlundSunt Förnuft

https://www.dn.se/ekonomi/ki-svensk-ekonomi-bromsar-in-kraftigare-an-vantat/

https://www.affarsvarlden.se/bors-ekonominyheter/husnotan-ingen-vill-plocka-upp-an-6963248

Publicerad av — Lämna en kommentar

Boris Jonsons hårda Brexit chockar pundet. Men inte ned till den svenska kronans bottennivå förstås.

En utmärkt krönika om det politiska kaoset i Storbritannien, som inte på något sätt överdriver proportionerna – en parlamentarisk tvist som saknar motstycke sedan generationer tillbaka. Det kan faktiskt bli drottning Elisabeth som får avgörandet i sin hand, eftersom det är hennes uppgift att upplösa parlamentet – normalt en ren formalitet, men om Jonson går emot parlamentet i Brexitfrågan kan han tvingas upplösa det för att se till att det inte röstar emot honom. Vilket han måste be drottningen om i så fall. Som i sin tur måste ta ställning i en demokratisk kärnfråga – är det parlamentet eller premiärministern hon bör ställa sig bakom?

Många EU-motståndare i Sverige ser i Jonson en ny tänkbar Trump och ett hopp om att något liknande kan ske i Sverige. Tvärtom är tyvärr Jonson i många delar en politisk amöba, med vänsterliberala tendenser i invandringsfrågan och med en flickvän i den alarmistiska klimatrörelsen. Hans agerande kommer utan tvekan skada svenska intressen och kommer han till en uppgörelse med Merkel och Macron, så kan det vara med mer invandring som följd, inte mindre. och med ännu mer plakatåtgärder för klimatet. Jonson framstår som arrogant på ett sätt som liknar Trump, men han saknar Trumps politiska kurshållning.
*
Osäkerheten är stor, nyval är ett annat alternativ, och en hård Brexit innebär inte bara att fabriker får slå igen, kraschad utrikeshandel, mat- och medicinbrist, utan även nyvaknad terror på Nordirland hotar, liksom skotsk separation. Som DN:s utrikeskorre Marçal påpekar är förstås pundet av detta skäl under stark press. Det är något vi fått veta också i många andra artiklar i MSM, när vi ska förstå hur illa det står till i öriket. En på det hela taget riktig beskrivning även det.
*
Det som är desto mer frapperande är då hur få inhemska bedömare som för fram att kronan faktiskt sjunkit ännu djupare än pundet.
Vi har under fem års tid blivit 50% fattigare jämfört med amerikanerna och i varierande men väsentlig grad likaså fattigare jämfört med nästan alla andra världens länder. Utan att några krigsrubriker skakat oss. Medan brexitkatastrofen fått trycksvärtan att gå åt snart sagt varje vecka.
*
En bankekonom. Robert Bergqvist från SEB, ser ‘inte någon anledning till oro’. Och kallar IMF:s förklaring, regeringsbildningskaoset, för nonsens. Utan att avkrävas argument. När man som DN-krönikören von Seth listar fem skäl för kronans svaghet, så framstår det som om det mest är Trumps fel, och att dennes framgångar med dollarn är både onsint och ansvarslös.
*
Tino Sanandaji tycks vara ensam om att tro att en massimportering av bidragstagare, strukturellt ohållbar på sikt, skulle kunna vara förklaringen till kronkursfallet. Även om han skulle ha fel i detta, så är det iaf en utmärkt förklaring till varför ingen debatt i saken försiggår i MSM. Det är tabu.
*
Tyvärr är det förstås mycket lite som talar för att Sanandaji har fel. Strukturella orsaker brukar alltid ligga bakom, när en valuta kontinuerligt backar fem år i rad. Och att massinvandringen är ohållbar, det är inte svårt att se, det kan en mellanstadieelev räkna ut i ett enkelt matteexempel: blir de som inte kan eller vill bidra för många, så går det på tok. Att massinvandringen är lika intimt kopplad till kommunernas mångdubblade upplåning är lika uppenbart. Och att denna gör en räntehöjning omöjlig – då går man i konkurs. Därav kronfallet.
*
Återigen hinner DN censurera min läsarkommentar till Marçals krönika. Återigen är det förstås orsaken bakom kronfallet som inte ska få diskuteras.
*
Magnus Stenlund@Sunt Förnuft:
https://www.facebook.com/VImedSuntFornuft/?eid=ARDLcdIBe_CsFv6ujDGXD3Q7gQUlTGdR9KexMYmShfYzux2q0P_-RSqAvjLCp6JoddW1hY_rT2f7GcyB
DN:https://www.dn.se/nyheter/varlden/drottningen-kan-tvingas-avgora-brexit/