Etikett: Runkalendern

Nu ska vi öppna lucka nummer 14. Algiz ljudvärde ligger i slutet av ordet och vi brukar återge det med ett Z. Detta ljudvärde skiljer sig nog inte mycket från grekiska Zeta, vars arkaiska variant såg ut så här:

Med tre streck, varav två horisontella, så är det fullt möjligt för runmästaren att landa i det som kom att bli Algiz utseende. Men det finns också två exakta förebilder i det arkaiskt grekiska alfabetet: Psi och Chi. Av dessa ligger Psi närmast i ljudvärde.

Runmästaren kan alltså ha utvecklat Algiz på egen hand från Zeta men då säkert efter inspiration från Psi, eller så tog han Psi rakt av. Oavsett vilket så är Algiz ännu ett indicium för att det var i den joniska övärlden som runmästaren lärde sig alfabetet, för det var bara där Psi användes.

Algiz betydelse är nästa och än mer intressanta fråga. I den senare engelska futhorcen översätts runan som Älgrunan. Dess utseende är närapå ett piktogram för älgens krona, så tanken var säkert näraliggande. Särskilt i norra änden av Sverige, där älgfångstgropar var vanliga.

Vårt ord för älg går också att härleda till ett proto-germanskt ord algiz. Samtidigt är det lite svårt att förstå varför just detta ord används för att uttrycka ljudvärdet, som var mycket allmänt. Det handlar nämligen om maskulin ändelse i nominativ, var och varannat substantiv slutade så.

Många andra djur saknas i runraden. Hund, svin, varg, björn, orm, fisk och säl. Alla dessa var mer betydelsefulla för människan, både kulturellt, ekonomiskt och/eller och inte minst, sakralt. Älgen finns på hällristningar, men då nästan bara i norr, och den förekommer mycket sparsamt i Eddan.

I England så var älgen ett exotiskt och främmande djur redan då deras futhork kom till. Det skulle förstås kunna tolkas som ökad äkthet, med antagandet att man pietetsfullt valt att behålla en symbol trots att den förlorat något av sin mening. Men mer troligt är att man missuppfattat något.

När urgermanskans maskulina ändelse –iz slutade att användas förlorade Algiz sin funktion. I futhorken behöll man runan men ljudvärdet ändrades. Och i den yngre futharken vändes det älgliknande tecknet upp-och-ned, samtidigt som dess ursprungliga form övertogs av Mannaz-runan. Detta innebar att det blev ännu lättare att tappa grepp om vad runans ursprung handlade om.

En glömd betydelse kan förstås också ha övertagits av en senare, särskilt när tecknet så lätt leder tankarna dit. Men troligen beror glömskan mest på att Algiz förlorat sin religiösa betydelse långt innan dess. Så vad skulle denna betydelse ha varit?

Jo, ordet Algiz har en latiniserad form, Alcis, som användes av Tacitus om ett gudapar som dyrkades av den germanska stammen Naharvalerna. Tacitus Germania skrevs år 98, och då var alltså dyrkan av dessa båda gudar troligen redan begränsad. De kan ha varit älggudar, eller inte.

I baltisk myt heter de asvieniai, och är hästgudar, som körde en solvagn över himlen, bakom två vita hästar. Och legenden om hur anglosaxerna invaderade England på 400-talet handlar om de båda ledarna Hengist och Horsa 14:5, vars namn betyder hingst och häst.

Möjligen kan också Ynglingatals brödrapar Alrek och Erik, som i hästkapplöpning dödade varandra, vara en liknande myt, men sådana kapplöpningar vet man förekom och att det rörde sig om farliga lekar finns också evidens för. Liksom om dödliga maktkamper mellan bröder.  

Myten om ett heligt brödrapar har faktiskt ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung, och går alltså mer än 5.000 år tillbaka i tiden. Såna finns belagda i sanskrit, de vediska hästgudarna ashvinerna, vars andra namn Nasatya också har en indoeuropeisk rot och betyder ’trygg hemkomst’.

Och det är i detta uttryck vi sannolikt ser deras betydelse under bronsåldern; de var solgudens hjälpare som jag tidigare berättat om, de båda som hjälpte solen på sin dygnslånga väg, över och under jorden.

En oklar fråga är om Algiz är asar eller vaner, men det mesta indikerar det senare. Viktigast är att solguden själv är en av vanerna, som vi ska se. Deras motsvarighet i Rigveda utgörs av ’devas’, sonsöner till solguden.

Devas utgör de ursprungliga gudarna, medan asuras antingen upptas bland dessa, eller utgör gudarnas fienden. Asuras motsvarigheter inom zoroastrismen utgörs av ahuras, båda orden betyder ’herre’ och man tror dessa också har en gemensam PIE-etymologi med de nordiska asarna.

Det är intressant hur man inom zoroastrismen också har en motsvarighet till devas, nämligen daevas, som fått samma roll som de onda vediska asuras. Den här typen av kullerbyttor är inte ovanliga när religioner breder ut sig över stora geografiska områden, under stora tidsrymder.

Algiz var allmänt dyrkade, vilket symboliskt bekräftas i form av den frekvent förekommande dubbleringen av gravgåvor, framförallt av yxor. Det finns också statyetter, som de båda vi visade i lucka nummer två, och som här, i en teckning avseende ett fynd från Grevensvænge på Själland.

Men då runraden ristades hade de troligen redan förlorat en stor del av sin betydelse. Deras kult kan ha varit obsolet, ja, kanske hade den till och med börjat symbolisera onda krafter. Just på detta sätt behandlades ashvinerna i senare zoroastrisk tro, där de gjordes om till demoner. Det är ett gott indicium för att gamla gudar sällan försvinner, men desto oftare får en annan form och annat innehåll med tiden, ibland och som här, ett diametralt annorlunda. Och ni som undrar varför Algiz får ordningstalet 14. Jag har inte glömt den frågan. Ni kommer få svaret i lucka 21.

Nu har vi kommit halvvägs och passerat en viktig punkt: tal upp till tolv skriver man ut med bokstäver, sedan vidtar de stora talen, som vi använder enbart siffror för. Det första av dessa är 13 och det var ett mycket viktigt mytologiskt tal, kanske det viktigaste av alla.

När vi öppnar lucka nummer 13 finner vi ett tecken där som inte är helt lätt att förklara. Att runmästaren vrider på förebilden (arkaiska Pi) ett kvarts varv är visserligen logiskt, de båda tvärslåarna kan ju inte vara horisontella, och formen som Uruz har är upptagen.

Men åtminstone jag tycker att runmästaren borde kunna ha nöjt sig med den här varianten, som har samma antal streck som förlagan och som inte kan förväxlas med något annat tecken – och som är minimalistiskt, såsom han annars så tydligt strävat efter.

Han måste ha haft sakrala motiv, ideogrammatiska. Återigen kan man, om man vill, se hänvisningar till månens ny och nedan, vilket i så fall är ännu en referens till en månrelaterad gudom. Men av vilket kön? Asatrons måne var ju manlig, eller hur?

Ni som tittade på förra programmet vet att vi här ska ta oss an brädets drottning, Moder Jord. Men den som tänkt efter inser att det väl lika gärna kunde ha varit i förra rutan som hon skulle placeras medan vi nu skulle få träffa kungen. Vad är det som knyter dem till talen tolv respektive 13?

Talet 13 räknade Agrell som ’det stora trolldomstalet’, det är inget annat tal som så tydligt förknippas med magi i antiken – liksom än idag. Och eftersom månen var lika tydligt kopplad till magi återvänder vi till just frågan om månen var man eller kvinna.

Visserligen finns manliga kandidater som den mycket sparsamt nämnde Mundilfare, och Máni, månen själv, men de är inte alls så framträdande att de med självklarhet placerar sig mitt på brädet. Det här är en prominent position, kanske den mest prestigefyllda av alla.

Det saknas också antika manliga mångudar som ger oss anledning att tro att det kunnat se annorlunda ut på bronsåldern. Det mest noterbara undantaget var den sumeriske Nanna (en man), men han var vis, snarare än magisk. Dominerande egyptiska mångudar är än mer frånvarande.

Däremot finns flera kvinnliga mångudinnor med magi som specialitet. Vi har nämnt den grekiska Hecate. Och före henne den egyptiska gudinnan Isis, som med magi helade Osiris, sin makes 13-delade kropp. Hans manslem hittade hon aldrig, så den fixade hon till helt på egen hand.

Hennes frygiska efterföljare Kybele är än mer intressant. Hon var nämligen mycket dyrkad i Anatolien vid den tid vår runmästare bör ha befunnit sig där. Hon blev senare förd till Rom, i form av en svart meteoritsten, och hon kallades där för Magna Matres, den Stora Modern.

Kybele  var ’den födande stenen’, Petra genetrix, och ansågs vara Mithras, solgudens moder. Eftersom hon verksamt skulle ha bidragit till romarnas seger över kartagerna kom hon att upphöjas till den 13:e gudomen i den romerska zodiaken, observera ordningstalet.

Just födandet var en central aspekt i en sann jordmoders gestalt. Isis skickliga handarbete med Osiris manslem måste räknas hit, och den blodiga Kybelekulten hade samma tema; genom att skära av lemmen på sin älskare Attis skänkte hon liv åt både människorna och åt jorden.

Romarna var bokstavligen tvungna att förbjuda detta inslag i kulten för att inte Attisprästerna, i sin blinda dyrkan och i vild extas skulle begå självmord på detta sätt.

Temat är även i svensk folklore sammanknutet med samma beståndsdelar: magi, födelse, stenar och talet 13. Myten om så kallad ormsten är ett exempel: för att få ormen att föda sådana, så skulle man enligt en svensk svartkonstbok knyta svarta silkesband runt dess navel – 13 stycken.

Såväl Kybeles upphöjelse i Roms zodiak som ormstensrecept är dock sannolikt av senare datum än runraden, även om man inte kan säga säkert: ormkult förekom redan på bronsåldern, enligt hällristningar i Tanum. Ordningstalet är inte heller helt bekräftat i de runrader vi känner till.     

Runradens ordningsföljd är given på Kylverstenen, Vadstenabrakteaten och Grumpan-brakteaten, men just vad gäller tolfte och 13:e tecknen så är de omvända på Kylverstenen, den första hela bevarade raden. Det verkar som om det var fler som hade problem att hålla reda på detta.

Även om tolv var ett betydelsefullt tal så tycks 13 dominera både i antik och nordisk gematri. Ponera att vår runmästare drevs av egna motiv. Att han kanske inte var så förtjust i den solgud som att döma av det allt bistrare klimatet under bronsålderns slut tycktes ha övergivit nordborna.

Tänk om han medvetet placerade ’Moder jord’ på den mest prominenta platsen, 13, och ändrade en tidigare given men kanske inte helt fastslagen och något diffus ordningsföljd, för att på så vis hjälpa till att detronisera den äldre och i runmästaren tycke misshaglige och ohjälpsamme guden?

Indicier för att den manlige himmelsguden Ull någonsin skulle ha varit förknippad med 13 saknas, men är heller inte särskilt starka vad avser talet tolv. Agrell sökte bland samernas trolltrummor och sannolikt skulle Ull, såsom jaktens gud, liksom samernas motsvarighet, ha haft björnen som totem. Ett djur som ansågs ha ’tolvmannakraft’, eller ’tio mans styrka och tolv mans vett’. 

Den tolfte runans anknytning just till idegranen har också observerats. Det generiska ordet ’träd’ saknas ju i runraden, ’T’ var upptaget. Kanske hade runmästaren här en dubbel tanke, en minnesregel, som skulle göra det lättare att hålla reda på vår sol- eller himmelsguds placering?

Det finns ett träd i Odens trollsångers tolfte vers, och vi har livets träd i Uppenbarelseboken, som gav tolv skördar och som motsvarades av ett tolvgrenat träd i den antika zodiaken. Men att generellt sätta träd i samband med talet tolv är det nog få som gör spontant.

Anknytning finns alltså, men är ganska svag. Som alla vet är minnesregeln ’svart dam på svart ruta’ bra att ha i schack. Men om någon skiftar regler så vet man inte längre vad som är rätt. Positionerna kan ha växlat. Indicierna pekar dock ändå mot att Ull hör hemma på plats tolv.

Men vem passar då runa 13, Pertra, med? Vi har ju ingen gudinna som heter så? Nej, men vi har flera som börjar på ’F’. Båda våra främsta kandidater: Freya och Frigg. Och enligt en germansk omljudsregel så har många av våra ord med ’F’ som begynnelsebokstav tidigare haft ett ’P’.

Exempel som fisk, som i latinet heter pisces, och fader, som motsvarar latinets pater. I båda fallen har latinet varit det indoeuropeiska arvet trognare. Något språkligt samband mellan Frigg och Freya respektive ’pertra’ är det trots detta ingen som har hittat.

Det finns dock en figur som ännu lever kvar i tysk myt: Mor Hulda, som ser ut att kunna vara äldre än de flesta asagudar, och som enligt Marija Gimbutas teorier till och med skulle kunna vara ett arv från för-indoeuropeisk tid, en över 5.000 år gammal pan-europeisk modersgudinna.

Mor Hulda kallas här i Sverige för Huldran och Hon har i Eddan också en sparsamt nämnd föregångare vid namn Holda som visar att folksagorna är mycket gamla. De ålderdomliga ordet huld betyder ’rättvis, vänlig och behaglig’, vilket kanske förvånar den som hört om henne, inte minst i Ynglingasagan, där Huld är en elak trollpacka som tar livet av såväl Vanlande som Visbur.

Ursprungligen var hon en godhjärtad figur, men efter kristnandet fick hon alltså en allt mer ond, häxliknande karaktär i folksagorna. Det lär vara hon som far till Blåkulla vid påsk, med sin karaktäristiska häxhatt med slokbrätten. Just en sån som grekiska Hecate också avbildats med.

I Sydtyskland har Mor Hulda ett annat namn: Perchta. Se där – ett begynnelse-’P’, nu börjar vi närma oss! Namnet tros betyda ’the Bright one’, den ljusa, vilket är nära bokstavsbetydelsen av en av mor Huldas aspekter, ’den vita frun’, som efter kristen förvanskning blivit till ett ont spöke.

Tyska Mor Hulda sänder i en fabel ut en hel armé med kvinnor som har en skära i sin hand, det är intressant eftersom det anknyter henne till – månen. Och förstås även till nymåneskärans Hecate igen, den svarta magins grekiska gudinna.

Mor Hulda firades in i sen medeltid i samband med trettondag jul, som hon rent av kan ha personifierat under namnet Epifania – notera alltså talet 13. Hon var känd bland såväl franker som visigoter och i södra Österrike och Slovenien uppträdde hon i en manlig variant, som tros ha haft ursprung i figuren Berchtold, den vite härskaren. I Alperna lever en förkristen jultradition, ’Den Vilda jakten’, faktiskt fortfarande kvar, i vilken Perchta har en central roll.

Karl Rozum, böhmisk etnograf som levde vid förra sekelskiftet, samlade folksägner om Perchta och tecknade henne enligt de drag som folkloren fortsatt ackumulera ända in i sent 1800-tal. Gudinnans äldsta ursprung kan spåras till såväl germanskt som keltiskt språkområde, vilket, tillsammans med hennes många olika namn är ännu en anledning att förutsätta hög ålder.

En möjlig ledtråd kan de i lucka 11 beskrivna plommonstopsliknande guldhattarna ge. Tre av dessa kommer nämligen från norra Spanien, varav två från Axtroki i Baskien. Hantverket och utbredningsområdet över Irland, Frankrike, Alpländerna (Berlinhatten tros vara härifrån), södra Tyskland och Eberswaldeskatten nära Oders mynning skvallrar om ett arv från den atlantiska klockbägarkulturen.

I skålarna från Axtroki går det kanske rent av att påvisa samröre med det urgamla Europa, som fanns innan indoeuropéerna nådde hit. Just i Baskien lever nämligen ättlingar från denna kultur kvar både språkligt och genetiskt.

Länken är, skall medges inte särskilt påtaglig, men tittar man noga, så kan det band med svagt S-formade figurer som löper runt båda skålarna, med lite god vilja tolkas som en procession med Perchta-gudinnor. På båda skålarna är S-formen spegelvänd, d v s processionen ser ut att röra sig åt vänster.

Tolkningen baseras kanske främst på en rent intuitiv likhet med Rozums teckningar. Men också på ett par ’hårda fakta’: Perchta förekommer inte bara i singular, utan är kanske främst förknippad med de så kallade Perchtaläufe, ’Perchta-tågen’, där deltagarna bär groteska masker. Detta är en tradition med anor långt tillbaka, som än idag är populär i alpländerna, och vars förlaga alltså är Den Vilda jakten.

De S-formade figurernas tyngdpunkt ligger i deras nedre del; en genomgående förtjockning, som är tydlig på båda hattarna och knappast tillfällig. Den skulle kunna tolkas som en av klädet dold ’svanfot’ – en groteskt förstorad klumpfot på ena benet, som Perchta påstods ha varit utrustad med. Samtidigt är S:ens tvådimensionella huvudände smalt och skulle kunna tolkas som ett platt och minst lika groteskt huvud, just i stil med Rozums teckningar.

Perchta/Frau Holda kallades också Mormor Vinter i sen tids folklore. Här finns ett samband även med Skades öndurdiser, vinterfruarna. Och kanske är det dessa man velat återge på en stenhäll i den skånska Kiviksgraven?

Åtta stycken, i en med de båda Axtroki-processionerna snarlik – och ett halvt millennium äldre – rad, med minst lika spöklika skepnader. Även dessa figurer är spegelvända mot vänster och deras antal överensstämmer med ekrarna på skålarna/hattarna från Badelunda och Eberswalde i lucka 11. De tycks stå inför eller röra sig mot en enhandad person, möjligen Týr, med ett betydligt mänskligare utseende (som uppenbart inte ingår i processionen).

Skade tror man rentav kan ha givit namn åt den skandinaviska halvön, vilket är en indikation på att hon fanns här mycket tidigt. Hon var som vi redan talat om av allt att döma en mångudinna, som sannolikt också skiftat kön över tiden. Sådana gudomliga könsbyten är sällsynta, men inte omöjliga. Vid införlivande av en underkuvad folkgrupps gudar är förstås ett tillfälle då så skulle vara mer plausibelt än annars, i rent missförstånd eller som en nödvändig anpassning till den egna kulten.

Det finns för övrigt ännu en möjlig ljusgudinna med anknytning till talet tretton, nämligen Lucia, vars namn betyder just ’ljus’ eller ’ljusbringaren’. Traditionen ska ha haft ett västsvenskt ursprung innan den förlorar sig ännu längre bakåt i förkristen tid.

Centrum för den här trosuppfattningen skulle i så fall ha varit det som under germansk järnålder hette Alvriket, d v s Bohuslän med omnejd, och som långt dessförinnan, under neolitikum, förefaller ha importerat en megalitgravstradition via Danmark eller direkt från britanniska öarna. Denna tradition omfamnades av klockbägarna, men är alltså ännu äldre än dem.

Den 13 december var vintersolståndets dag enligt den äldre Julianska kalendern, och datumet var i folktron förknippat med farliga skeenden. Lussekärringen var en häxa som kom ridande med sina ondskefulla följeslagare i vad som kallades lusseferda, en parallell till den alpina Perchtas Vilda jakten, som också hade ett eget svenskt namn: Oskoreia, en möjlig föregångare.

Apropå ovan nämnda könsbyte så handlade det, framförallt i Västergötland, istället om en Lussegubbe. Även Perchtas diametralt motsatta karaktärer, ett ljus i mörkret eller mörkret som kväver allt ljus, motsvaras av Lucia och hennes onda alter ego Lucifer, som visserligen är ett kristet påfund, men båda orden har en proto-indoeuropeisk etymologi.

Som vi kommer till i lucka 17, så har Lucia också en irisk motsvarighet, Brigid, vars namn har med upphöjdhet att göra, och som gärna förknippas med höga lågor. Att hon även kopplas till smide och poesi, båda lika kraftigt mansdominerade yrken förr i tiden, kan kanske också vara ett eko av ett svunnet könsbyte.

En guldcape från äldre bronsåldern funnen i en trolig kvinnograv i Mold, Wales, förser slutligen jämförelsen med en ännu koppling. Dels med de iriska guldhattarna, dels med den fantastiska Nebraskivan, som den är samtida med och som vi ska ta upp i lucka 19. Guldcapen är del av ceremoniell dräkt/klänning som påminner om en poncho, eller en nutida prästs mässhake. Den är uthamrad av ett kilo guld till en tjocklek av 0,11 mm, med samma teknik och utsökta skicklighet som guldhattarna tillverkats i.

Capen saknar visserligen de för hattarna typiska ringarna med cirklar, men dess mest framträdande mönster är två trianglar på sidorna, som bör ha varit solsymboler. Utöver hantverksskickligheten utgör kult, guld och makt genom kontroll över tiden de med hattarna gemensamma nämnarna.

Nu när det förefaller som att vi har nästan alla pusselbitarna på plats ska jag avsluta med att röra till det för er igen. Ett problem för runmästaren var att det var ont om ord i urgermanskan som började på P. Och de blev bara färre i takt med att allt fler av dem kom att uttalas med F.

Som jag nämnde under fjärde luckan om åskguden, så fanns det en manlig Fjörgynn, stavat med två ’n’ på slutet. Germanska fergunja betyder bergets skog, gotiska fairguni skogsklätt berg. Han råkar vara far till modersgudinnan Frigg, som i en annan saga antyds även vara hans älskarinna.

Sannolikt bedrev Fjörgynn varken pedofili eller incest, däremot tyder de inkonsistenta uppgifterna på att han genom historien haft olika roller, som sagan ger dimmiga hågkomster av. En gång kan han ha varit himmelsfadern själv. Rent av innan solguden, den strålande Ull tog över?   

Fjörgynns baltiska och slaviska liksom indiskt vediska kollegors namn börjar på ’P’: Perun, Perkunas, Parjanya. Liksom deras två alternativa proto-indoeuropeiska rötter: Perkwunos och Peruhnos. Det betyder antingen ’Den hårdslående’, ’Ekarnas herre’ eller ’Han med blixtstenen’.

Idegranen, det enda trädet i runraden, skulle då stå som symbol även för eken, det hårda träd som blixten lättare fällde, och som hjälpte jordbrukarna att röja den under neolitikum täta ekskogen, som länge utgjorde ett stort hinder i såväl Tyskland som Sydskandinavien.

När det väl var röjt förlorade blixtguden delar av sin praktiska betydelse och på något nordligare breddgrader var blandskogsdomänerna mer lättbrukade. Det kan ha varit på jakt i sådana skogklädda berg som Ulls karriär från boskapsbeskyddare till dominerande solgud påbörjades.

Men Fjörgynns maktställning bör ha brutits mer än tusen år innan runmästaren skapade sin rad. Dock råkar Eddan samtidigt tala om en kvinnlig Fjörgyn, stavad med ett ’n’. Hon var åskguden Thors mor. Vi kan därför ana att hon också varit den manlige Fjörgynns maka. Fjörgyn passar förstås utmärkt som ledarinna för den nämnda nordiska ’åskfärden’ Oskoreia.

Den första indoeuropeiska gudinnorna saknar personifikation och bär endast snäva karaktärsdrag. Solen var visserligen kvinnlig, men kallades också himmelsgudens lampa eller hans öga. Därför är gudinnan Fjörgyn sannolikt det skogsklädda berget maka, en poetisk omskrivning för jorden.

Det är därför många forskare tror att hon var samma som vår ’Jörd’, dvs moder jord. Och det blir lättare att förstå den betydelseförändringen om man lägger in den antika traditionen och Kybele i ekvationen. Liksom hennes hettitiska föregångare, Perunas.

Hettiterna var ett indoeuropeiskt folk som bodde i Anatolien. I den urgamla sägnen ’Ullikummis sånger’ så nämns en kvinnlig klippa eller sten, som föder en klippliknande varelse. Det låter exakt som den arketyp varur frygiernas Kybele kan ha skapats ur.

Kybele, den födande stenen, Petra Genetrix. Det antikt grekiska och romerska ordet Petra betydde också ’klippa, sten’. Vid bronsålderns slutskede hade germanska Fiorgyn fortfarande ett namn som började på ’P’. Men runmästaren valde ändå Pertra, klippan, ett icke-germanskt ord.

Det gjorde han troligen för att det gav associationer både till Jörd och till den mäktiga Kybele han hört talas om i det joniska Grekland. Och för att detta måhända på ett bättre sätt beskrev den Moder Jord som Fjörgynn nu hade utvecklats till. Med en mycket dominant personlighet. En Modersgudinna som troligen tagit intryck från jordbrukare som fanns här redan innan indoeuropéernas ankomst. Och som hade betydande likheter med den Freya vi känner från Eddan. Gimbutas teori skulle i så fall faktiskt kunna stämma: att modersgudinnan verkligen är uråldrig.

Nu ska vi öppna lucka nummer tolv, i mitten av den äldre runraden. Och precis som på schackbrädet kan vi där förvänta oss en kung och en dam. Eller mer exakt: himmelsfadern och jordmodern, ett par som fanns representerat i så gott som alla äldre jordbrukande folks religioner.

Hade nu runraden kommit till som dagens runologer inbillar sig så borde förstås Odinn suttit på denna tron, kanske med Frigg på andra sidan salen. Men nej. Inte heller Týr, hans troligen närmaste föregångare, var aktuell under runmästarens tid.

Enligt lingvisterna ligger runans ljudvärde närmast grekiska Digammas W-ljud, men det gjorde ju även två andra tecken, så runmästarens val av tillåtna efterbildningar var begränsade.

Att döma av hur Eihwaz, som vår tolfte runa heter, blev, så ser det ju ut som att han valde den pamphyliska varianten. I så fall ett ännu starkare indicium för att han befann sig i den joniska övärlden; Pamphylien låg nämligen ännu längre österut, utefter dagens Turkiets södra kust.

Men det finns ett alternativ. Som nämnts kan runmästaren ha inspirerats av det grekiska sambandet mellan gamma och digamma, eftersom det finns ett sådant samband också mellan hans egna runmotsvarigheter, Gifu och Eihwaz. Och i så fall är Eihwaz ett slags dubblering av Gamma.    

Vad är då detta samband? Eihwaz betyder idegran. Detta träslag är känt som det mest lämpliga att göra pilbågar av. Och den asagud som mer än någon annan gjort sig känd som bågskytt är Ull, vars urgermanska namn Wulþuz betyder ’glans’ eller ’härlighet’.

Det finns flera bevis för detta samband. Inte minst Grímnismáls uppräkning av gudaboningar, där Ull bor i den först uppräknade, som heter Ydalir, vilket betyder Idegransdalen. Ull förekommer mycket sparsamt i Eddan, men han är desto mer frekvent i gamla svenska och norska ortsnamn.

Ingenstans dominerar dessa ortsnamn som i Uppland och Mälardalen och de är oftast ytterst gamla. Att notera är att Ull inte existerar bland danska ortnamn. Detta sätter ett frågetecken för att runmästaren kom från Danmark, trots att flera av de tidigast kända runförekomsterna är därifrån.

I Gesta Danorum, Saxo Grammaticus förhärligande saga om de danska kungarna från 1200-talets mitt, finns faktiskt en kort passage om Ull. En riktigt lömsk typ som tar makten från Odinn under en period av nästan tio år, innan han ’flyr från Bysantin och pensionerar sig i Sverige’.

Där blir han senare dödad av danskarna. Det sistnämnda i stil med allt som Saxo skriver, ett sätt att baktala svenskarna och Sverige, ungefär som Jan Guillou gör med sina s k historier. Men Saxo låter ändå ana att Ullkulten trots allt funnits även söderöver, om än inte lika dominerande där.

För Runmästaren bör han ha varit bronsålderns främste gud, för att förtjäna sin plats i mitten av brädet. I så fall kanske mer en solgud än en himmelsfader trots allt, med tanke på namnbetydelsen ’glans’ och eftersom solen förefaller ha haft en särskilt stor betydelse under denna tid.

Som jag berättade i lucka fyra, så kan åskguden Thor ha fått sitt namn av tundrans härskare, Tengri, redan för 6.000 år sedan, då invandrad under namnet Thorym, eller något snarlikt. Thorym var en himmelsfader förknippad med meteoritnedslaget i Kaali’s krater på Ösel.

När Ullr, boskapsguden, av Snorre gjordes till ’Thors styvson’ i Gylfaginning, var det till denne Thorym; konstruktionen var nödvändig eftersom Ullr efter upphöjelsen som den mest prominente guden behövde en länk till den han i kulten de facto detroniserat, den gamle himmelsfadern.

Kanske var Ullr egentligen Fjörgynns biologiske son, kanske var det för uppenbart oriktigt att göra honom till den befintlige Thoryms egne son, som troligen räknades till ett annat släkte, så styvson fick duga.

Ull är alltså mycket anonym i sagorna, men han är den sannolikt förste guden att nämnas vid namn på de runinskriptioner vi känner till. Inskriften på doppskon till ett svärdshänge i nordtyska Thorsbjerg, förutvarande danska Schleswig, kan läsas:

’Ägs (eller ärvds av) Wolþuþewaz. Māriʀ ska inte skona (fiender)’. Wolþuþewaz tolkas vanligtvis som «Ulls tjänare». Māriʀ är svärdens namn, som betyder «berömd». Doppskon utgör ett av många vapenoffer i de danska mossarna. Den ursprunglige bäraren kom alltså inte därifrån.

Att döma av de vaga hågkomsterna av Ull i sagorna så faller han alltså sen från sin tron. Och det troligaste är att detta faktiskt är på väg att ske just i runmästarens tid. För vi kan nog anta att Runmästaren bara motvilligt placerat honom på tronen eftersom han väljer idegranen som symbol.

Ulls roll som skidlöpare och bågskytt är ju vad vi minns än idag, och runalfabetet kan ha gjort sitt till för att påskynda den detroniseringen, som nog kan ha tagit lång tid att fullborda. Den betydligt mer glansfulla och prominenta härskarpositionen låter sig sedan bara anas i gudens namn.

Enligt språkforskarna kan Ull en gång ha varit samma som den Welnos man anar ett gemensamt proto-indoeuropeiskt ursprung hos i de slaviska och baltiska språken. Welnos var boskapens beskyddare, och måste ha varit en viktig gud för herdarna, kanske den mest dyrkade av alla.

I så fall har Ull nära 5.000 år på nacken i Sverige, alltsedan han anlände tillsammans med stridsyxefolket, de första indoeuropéerna.

Nu ska vi öppna lucka nummer elva, och finner där en runa som skiljer sig från alla andra, eftersom den är delad i två. ’Jara’, som ni kanske hör kommer ordet igen i modern engelskas year och tyskans Jahre, och det står för årsskörden, även kallad äringen.

En tanke är att det redan fanns ett nordiskt ideogram för sädesax som såg ut så här. Men det verkar inte ha varit vedertaget; runans form kom att ändras en hel del över tiden, redan innan den yngre Futharken trädde i kraft. När så skedde togs samtidigt den sjunde runan, Wunjo, ur bruk.

Eftersom vi har goda skäl att förutsätta att denna räknades som Freyrs, så är det rimligt att han, vars fruktbarhetskult levde långt in i medeltiden, istället kom att förknippas med Jara-runan; det finns bland annat en episod där Freyr skänker sin brud, jättinnan Gerd, elva äpplen.

Här spann nornorna sina ondaste trådar, med förödande konsekvenser för gudarna. Vettlös av kärlek skänkte nämligen Freyr till slut även sitt svärd till Gerd och detta kom då i den svarte Surts hand, eldthursarnas anförare vid Ragnarök, som blev både Freyrs och hela världens baneman.

Hur kunde då runmästaren komma på den här runformen? Ja, till att börja med fick han leta för att hitta något grekiskt ljudvärde som stämde hyfsat överens med J. Han fick då nöja sig med ett ljud han inte hittade i sitt eget, urgermanskan. Och det han fastnade för var troligen Xi.

Och det valet talar för att han befann sig på någon av de joniska öarna. Det var nämligen bara där som den lodräta stav, som förenade de tre tvärslåarna i övriga grekiska alfabet, saknades, eller hade försvunnit vid denna arkaiska tid då den klassiska epoken i Grekland ännu inte hade inletts.

Runmästaren var förstås ändå tvungen att göra om Xi, i det här fallet tvingades han också lägga till ett extra streck. Men sättet han gjorde det på visar att han ändå följde sina regler så gott det nog var möjligt. Lösa stavar vridna åt vilket håll det än var utgjorde ju en otillåten förväxlingsrisk med Isrunan.

Det kan även vara så att det rör sig om två stiliserade halvmånar, i ny och nedan. Ännu en hänvisning till denna – inom magin så betydelsefulla – himlakropp är inte att förvånas över, och i detta fall handlade det säkerligen om just tidmätning, runnamnet är ju en direkt referens till året.

Vi kommer att komma mer i kontakt med de antika gudinnan Kybele senare, men redan här vill jag nämna det faktum att hon dels hade med tiden att göra, dels bar hon ofta hatt i de avbildningar som gjorts av henne. Den var hög och cylindrisk och kallades på grekiska för polos. Ordet har betydelsen ’kretsa kring, hålla sig till’, en referens till gudinnans ställning som den världsordning som skapelsen hade att förhålla sig till. Liknande märkliga hattar har sedan förekommit både i Orienten och något senare i Europa. De senares samband med tidmätning är inte bara bekräftad, hattarna har visat sig utgöra veritabla kalendrar.

Kybele är från början en frygisk gudinna från Anatolien, det som idag är Turkiet. Hennes frygiska tillbedjare bar faktiskt också en mycket karaktäristisk huvudbonad, en koniskt utformad ’toppluva’, som frygierna med tiden blev så intimt förknippade med att de var lätta att identifiera på grekiska avbildningar – hade någon en ’toppluva’ så var det en frygier. Frygiernas kungar bar, åtminstone i ett par fall, mer avancerade hattar. Dessa var koniska och inte cylindriska som Kybeles polos, men de var minst lika höga och lika märkliga; det är omöjligt att inte sätta de frygiska huvudbonaderna i samband med varandra, och därmed också med tiden.

Hattarna som hittats i Mellaneuropa är från äldre bronsålder, 1300-800 f.Kr. och de är ypperliga konsthantverk, vart och ett slaget i guld ur ett enda stycke till tjocklekar på ned till en kvarts millimeter. Ett sådant arbete krävde mycket stor hantverksskicklighet. Den frekventa bearbetning fick effekten att guldlegeringen härdades, men medförde också tendens till sprickbildning. För att detta inte skulle ske krävdes dels en ytterst jämt slagen yta, dels upprepad återupphettning upp över 750 °C – dock inte över 960 °C, för då skulle legeringen börja smälta. Det räckte inte med att veta detta, man måste klara av det också. Till sitt förfogande hade man enkla, öppna träkolsbäddar och blåsbälgar, vilka sannerligen inte kan ha varit det lättaste att hålla en så pass jämn temperatur över.

Det är sannolikt att de som bar hattarna och täljde tiden med deras hjälp sågs som stora magiker av sin tid. Utseendemässigt är dessa hattar också nästan identiska med dagens ’häxhatt’ med sitt stora brätte och spetsiga topp. Häxhattens ursprung är inte känt, men teorier om detta finns det gott om. Enligt en så skulle spetsen påminna om djävulens horn och därför vara kyrkan misshaglig. Enligt en annan är förebilden den romerska gudinnan Diana. Diana är en italisk version av grekiska Artemis, gudinnan som vi i lucka 2 nämnde var den kalydoniska galtens ägarinna. Hon var också förknippad med månen, tidtäljaren, liksom med barnafödande, precis som den sabinska Opis, som också var namnet på ett hyperboreiskt sändebud (se lucka 6). Javisst är det så – allt tycks hänga ihop, om man bara står en bit ifrån tavlan så ser man ett mönster.

Dianas ursprung är troligen sabinskt, ett folkslag som vi nämnde i lucka 6 har ett gemensamt etymologiskt ursprung med svearnas, ’en av oss’. Detta – liksom grisen – gör förstås sambandet med vår egen Freya, även hon lycklig ägarinna till en stor galt, väldigt intressant. Men också gudinnan Skade som vi talade om i lucka 5, kan vara en förbindelselänk. Sambanden är flera, och de tycks kunna ha gått just via den nämnda Kybele. Artemis är omnämnd redan 1500 f.Kr. Hon sammansmälte med den italiska Diana 600 f.Kr. som finns avbildad med sin slokhatt på mynt från 100-200-talet e.Kr., men dessa är från Efesos i det gamla Pergamon. Därifrån hämtades Kybeles svarta sten till Rom. Och där är den frygiska modersgudinnan inhuggen i klippan.  

De fyra tyska och franska struthattarna är de mest spektakulära av bronsåldershattarna och det är också på det enda helt fullständigt bevarade exemplaret, den s k Berlinhatten, med okänd fyndort, som den kalendariska räkningen har kunnat fastslås. Hatten har 21 zoner, i vilka runda ornamenterade ringar med visst antal cirklar ingår. Cirklarnas antal gånger antalet ringar ger totalt antal cirklar för zonen. Zonerna  3-9 ger summan 365 om antalet i zon 7 räknas subtraktivt. På samma sätt kan man få fram antalet dagar för två tre och fyra solår, med som mest tre dagars fel.

På motsvarande sätt kan man med hattens hjälp få fram månåren, där precisionen är exakt på dagen. Därmed kan man med hattens hjälp ha antagits beräkna när det krävdes att en extra månmånad lades till för att hålla jämn takt med solåret. Intressant är att antalet ringar och cirklar i den sista zonen, 235, är samma som antalet månmånader i den stora metoncykeln, som vi redan nämnt (lucka 9) och som vi ska tala mer om igen i lucka 19.

Fortfarande saknar man en fullständig dechiffrering, och även om det går att med relativt enkla operationer anknyta både till metoncykeln och tideräkningen i stort så är det inte självklart hur hattarna praktiskt användes. Alla zoner utom en, den första, används vid de nämnda beräkningarna, det kan vara en nyckel. Det finns också dekorationer runt cirklarna som skulle kunna ha betydelse.

Det finns också andra hattar som är nära besläktade i stilen med dessa strutar, men som har en mer plommonstopsliknande form. Sex stycken iriska sådana skulle ha hittats och sedan tyvärr försvunnit. En av dessa sex iriska fynd gjordes 1692 på berget ’Djävulens bett’ i Tipperary och av den hann man göra en teckning av innan den försvann. Mönstren med band eller zoner fyllda av cirklar och andra symboler är slående lika. Såväl hantverkstekniken som den religiösa symboliken tycks ha varit väl spridd i den atlantiska bronsålderskulturen, som var klockbägarnas arvtagare.

Man hittat nämligen hittat tre ytterligare hattar eller skålar, ända nere i Curuña och Axtroki i norra Spanien. Men också i den stora skatt som hittats i östtyska Eberswalde, bara fem mil från Oders mynning i Östersjön. Här ingick hela åtta skålformade, helt runda ’hattar’, med snarlika sicksackmönster, ’solringar’ och en stjärna eller kanske ett stort hjul med åtta ekrar/spetsar.

Inte bara är fyndkartan utspridd, det första och sista exemplaret av de hittills kända hattarna tillverkades med över ett halvt årtusende emellan sig; det betyder att kunskapen alltså – inom ett säkert mycket begränsat skikt – ändå var väl spridd och upparbetad. Detsamma måste också ha gällt trollkarlarnas rykte, som sannolikt varit föremål för stor mytspridning och fått ofantliga proportioner med tiden.

En inte alltför vild hypotes är att trollkarlarna med sina hattar kan ha varit kringresande shamaner som anlitades lite varstans där det fanns småkungar och stormän som behövde hjälp att legitimera sina gudomliga kontakter – och därför låna något av trollkarlarnas glans. Detta skulle förklara både den stora spridningen och det faktum att hattarnas ornamentering även tycks ha efterapats i utsmyckningar av många andra föremål från den nordiska bronsåldern.

Hasslefyndets tolv bronsplattor (lucka 6) från slutet av bronsåldern är ett exempel. Ett annat är den fantastiska guldskatten i Hågahögen söder om Uppsala, från ca år 1000 f.Kr. som är samtida med tre av de fyra koniska hattarna, och ett drygt århundrade äldre än Eberswaldeskatten.

De ringar och cirklar som pryder det fantastiska glasögonspännet varierar i antal men ser exakt likadana ut. Smeden hade av allt att döma ett uppdrag han inte riktigt kunde fullfölja eftersom förlagan inte fanns till hands och eftersom han inte var invigd. Samma intryck ger ornamenteringen på svärdsfästet; som om man ville låta påskina en kunskap man faktiskt inte ägde. Att tiden i Håga var ur led på spänne och svärd betydde dock inte att den saknade betydelse i kulten. Mer sannolikt är att trollkarlarnas besök var sällsynta och att de lyckats behålla sina magitrick för sig själva.

De skålformade respektive strutformade hattarna tros av somliga ha burits av olika kön, eller att skålarna, som förefaller vara yngre, ersatte strutarna runt år 1000 f.Kr. Det finns dock ett ställe där både runda och strutformade hattar avbildats, nämligen på den skånska Kiviksgravens hällar, från 1400 f.Kr., de bör alltså ha existerat parallellt. Möjligen hade bärarna olika status eller härstammar de ur var sin tradition. Kiviksgraven får vi anledning att återkomma till i lucka 15.

I de isländska sagorna, skrivna över två millenier senare, nämns en skåning med en hatt, så underlig att han fick namn efter den: Strutharald. Hatten skulle ha varit i rent guld och vägt två kg – fyra gånger så mycket som den tyngsta av de i sen tid funna guldhattarna. Sagoåldern kände dessförinnan inte till några koniska struthattar, varför både Haralds smeknamn och beskrivningen blir en sådan där härlig bekräftelse på att sagorna ofta innehåller mer sanning än vad historikerna vågat tro.

Ett fynd som ger samma första intryck är en skål från västmanländska Hubbo vid Badelunda, från period 5 (900-600 f.Kr.). Kanske hade man, precis som moderna arkeologer intill nyligen, gjort en omtolkning av hattarna till skålar, där också cirkelsymbolerna i processen förvandlades till stereotyper. Det kan dock röra sig om betydligt mer avlägsna förebilder. Närmast identiska skålar har nämligen hittats i det urgamla Luristan, en del av Persien. Samtidigt har man i en närliggande socken, Skerike, hittat bronsringar med stansmarkeringar som kan tolkas som en ’magiska’ struthattar, vilket antyder att det ändå varit en eller annan trollkarl på besök även i Badelunda.

De skålformade respektive strutformade hattarna tros av somliga ha burits av olika kön, eller att skålarna, som förefaller vara yngre, ersatte strutarna runt år 1000 f.Kr. Det finns dock ett ställe där både runda och strutformade hattar avbildats, nämligen på den skånska Kiviksgravens hällar, från 1400 f.Kr., de bör alltså ha existerat parallellt. Möjligen hade bärarna olika status eller härstammar de ur var sin tradition.

I de isländska sagorna, skrivna över två millennier senare, nämns en skåning med en hatt, så underlig att han fick namn efter den: Strutharald. Hatten skulle ha varit i rent guld och vägt två kg – fyra gånger så mycket som den tyngsta av de i sen tid funna guldhattarna. Sagoåldern kände dessförinnan inte till några koniska struthattar, varför både Haralds smeknamn och beskrivningen blir en sådan där härlig bekräftelse på att sagorna ofta innehåller mer sanning än vad historikerna vågat tro.

Viktuppgiften lär i och för sig vara en överdrift, men att Harald fyndat en gammal guldhatt från bronsåldern förefaller rimligt att anta. Strutharald skulle enligt legenden ha varit det fria Skånes siste kung, men han kom ursprungligen från Jomsborg i ’Vendland’. Jomsborg låg vid Oders mynning, d v s i mitt Lausitzkulturens geografiska hemland och därför är det något satt i tvivel om fyndet skulle ha gjorts i Skåne. Skulle det ändå vara så, så är den tidigt plundrade Kiviksgraven den mest sannolika brottsplatsen, och den ursprunglige ägaren i så fall en mycket tidig trollkarl och ’kalenderbitare’.

Tillbaka till Jararunan, ’Årsrunan’, innan vi avslutar detta avsnitt, som ganska naturligt kommit att domineras av tiden. Att ordningstalet med Agrells räkning ändras från 12 till 11 kan förefalla ologiskt. Men så behöver inte runmästaren ha sett saken. Som nämnts så är ju skillnaden i dagar mellan solår och 12 månmånader = 11 dygn. Det var dessa man var tvungna att hålla reda på så att året ’stod kvar’.

Talet elva återkommer i antalet nitar på svärdsfästet i Håga, liksom faktiskt också på det nämnda glasögonspännet: på den ena skivan summerar antalet cirklar nämligen så, när man inräknar cirkeln på klaffen. Den andra skivan har åtta. De till synes slumpmässiga antalen skulle faktiskt kunna referera till den lilla och stora blótcykeln, och bottna i praktisk kunskap, trots allt. Vi återkommer till den tanken i lucka 19.

Det är ändå en del som talar för att man i sen bronsålder inte (längre) hade kunskap om den långa cykeln eller av andra skäl hade valt att prioritera den kortare cykeln: de åtta armarna på skålen i Badelunda och på en av hattarna i Eberswaldeskatten skvallrar om det. Att guden Heimdall, som svarar för den nordiska asatrons världsordning, så starkt förknippas med talet åtta redan i den äldre runraden, pekar åt samma håll.

Under en blótcykel på åtta år behövdes tre extra månmånader. Efter 10 sådana cykler, 80 år, så hamnade man ändå en halv månad fel igen. Så den som ville göra anspråk på att vara gudarnas språkrör var tvungen att göra sina observationer noga och kunde inte bara förlita sig på praxis. Den åttaåriga cykeln krävde på det sättet faktiskt mer av stjärnhimmelsuttolkarna. Kanske var just det ett skäl som talade för den – blev det för enkelt så kunde ju vem som helst göra rätt.

Nu ska vi öppna lucka nummer tio, och finner till alla skrockfullas förskräckelse Björketorpsstenen i Blekinge.

Men än mer till alla de runologers, som inte tror på runmagi. För hur förklara att det skulle ha varit något annat man ägnat sig åt här?

Stenens båda sidor har varsin förbannelse, en lång och en kort. Den korta lyder ’Jag spår undergång’. Och det intressanta är att dessa tio runor har talsumman 100, d v s 10 x 10. Den talsumman får man dock bara om man använder varje runas ordningstal, på Sigurd Agrells vis.

Det hör nu till saken att runa nummer tio i vår kalender heter Is, och den ’gjorde kall’, det vill säga symboliserade döden, vilket var just vad runristaren i Blekinge hotade med. En avancerad och väl genomtänkt inskription som krävt både god planering och kunskap.

Att döden sammankopplades med kyla är förstås inte någon slump. Associationen till likstelhet och den döda kroppens lägre temperatur är självklar. Att man därifrån anknöt vidare till den yttre kyla som för många innebar just döden är lika naturligt. Kanske särskilt under yngre bronsåldern, då klimatet inledde en negativ trend.

Att klimatet varierat en hel del även efter istidens slut var intill nyligen ingen stor hemlighet, men har plötsligt blivit politiskt känsligt att tala om, eftersom det, för den som tänker efter lite, innebär att om stora fluktuationer förekommit även utan mänsklig påverkan, så kan de inträffa igen, vare sig vi vill det eller inte.

Trenden som ledde till att det stora glaciäristäcket började smälta inleddes under Pleistocen för 18.000 år sedan och en skarp spik 14.5K påskyndade utvecklingen. Den första stora motgången kom dock redan under Yngre Dryas, med en lika skarp nedgång vid ca 13K. Livsförutsättningarna försämrades dramatiskt, såväl djur- som växtlivsgränser flyttades snabbt söderut.

Detta skedde på så kort tid som över en mansålder, vilket gör det mycket sannolikt att händelsen levde kvar i de nordliga jägarnas minne under åtskilliga generationer. Det är inte alls osannolikt att detta var den ursprungliga ’fimbulvinter’ som nämns i den poetiska Eddan.

Den stora vintern har ofta tolkats som en särskilt hård vinter, men i dess mest katastrofala form handlar det snarare om en lång vinter, som inte helt släpper sitt grepp över sommarhalvåret. Det var sådana som ledde till massvält och död. När hungersnöd råder är den starkes rätt enväldig, som Völuspa så kraftfullt uttrycker det:

Broder skall broders
baneman varda,
blodsband brytas
av barn till systrar.
Horsbrott hopas.
Hård är världen.
Då skall av ingen
en annan bli skonad. /Ur Völuspá, Axel Åkerbloms översättning 1923

Under jägarstenåldern, som annars var mycket behagligt tempererad, inträffade ytterligare fyra större nedkylningar, den värsta inföll ca 6.2K före vår tid och varade ca 300 år. Förändringen gick på bara 20 år och den kallaste tiden varade i 60 år. Temperaturen sjönk ca 4° i Nordatlantens vatten och påverkade Golfströmmen, vilket innebär att effekterna bör ha varit allra störst just här, i Skandinavien och norra Europa.

Upprepningarna av de stora nedkylningarna innebär att man med stor säkerhet kan utgå ifrån att klimatkatastroferna ingick som en del i jägarnas mytvärld. Och även jordbrukarna kom att drabbas av en liknande köldperiod, som inleddes ca 3200 f.Kr.

Den nedkylningen var inte alls lika stor, men jordbrukare är mycket mer känsliga för sådana svängningar än fiskare och jägare och nedkylningen katalyserade med all sannolikhet den dramatiska folkvandring från Mälardalen till mittersta Elbe, som genetikerna nu har hittat evidens för.

Medan civilisationer världen över drabbades hårt av nästa stora nedgång, ca 1.000 år senare, så förefaller denna faktiskt ha katalyserat en omvänd utveckling i norra Europa. Just vid mittersta Elbe uppstod en förgermansk högcivilisation som varade i 400 år – innan vulkanutbrottet på Santorini fick alla högre kulturer kring Medelhavet och Kontinentaleuropa att kollapsa igen.

Men också i sin tur att katalysera nya folkvandringar norrut, som bl a gav oss Skandinaviens sista större invandring, före de senaste årens vill säga. Svenskarnas genpool har alltså varit mer eller mindre oförändrad i nästan 4.000 år. Till nu.

Om det är rekord eller inte vet nog ingen, men kontinuiteten över nära 200 släktled avseende en så här liten del av jordens befolkning kanske borde förtjäna en fridlysning? Vill man ha mångfald så är i alla fall nordborna ett rart exempel på just sådan särart som kan vara bevarandevärd, skulle man kunna tycka, vi har gjort en hel del bra saker.

Hur som helst så var den äldre bronsåldern därefter på det stora hela betydligt varmare här i Norden än det är i dag, det var närapå lika behagligt som under jägartiden. Men även under denna tid inträffade kraftiga temporära avvikelser, som en 18-årig period runt 1150 f.Kr. sannolikt efter ett utbrott av Hekla på Island.

Efter 850 inleds en lång försämring som pågår nästan ända fram till Kristi födelse. Det blir både kyligare och fuktigare, och den förromerska järnåldern erbjuder bara tuffare och hårdare villkor allteftersom. Det är därför föga förvånande att man emigrerar härifrån i flera olika vågor; de mest kända folkgrupperna är väl goterna, vandalerna och langobarderna.

Sedan följer två värmeperioder med ett sekellångt avbrott, under romersk och germansk järnålder, fram till katastrofåren, med början år 536 e.Kr. Det rörde sig återigen om ett vulkanutbrott: två somrar i rad hade man efter detta ingen sommar.

Det här innebar enligt vissa uppskattningar att en tredjedel av befolkningen dog. Och kort därpå följde den Justinianska pesten som tog livet av kanske lika många till. Att detta var händelser som legat kvar i minnet när den poetiska Eddan skrevs cirka 300-400 år senare är självklart.

Men lika självklart är faktiskt också att det cirkelförlopp som så tydligt beskrivs i Völuspás världsfödelse och undergångsmyt också är ett uttryck för hågkomster om liknande katastrofer i ännu äldre tid. Just återkommande klimathändelser av detta slag är ju vad som motiverar att myten ser tidens gång som en cirkel.  

Att katastrofer och ond bråd död också innebär återfödelse och nytänkande är även det en sanning som kan bevisas i tidens spår. De jag just nämnt förstås, men närmast tänker jag då på den renässans som Sveariket får i vendeltid, något vi ska återkomma till i lucka 21, om Ingwaz.

Björketorpsstenen ristades på 600-talet, att förutsätta att det fanns sådan kunskap hos varje runristare och att den tillämpades på samma sätt, där varje kod, varje runa och varje talmagisk betydelse skulle ha varit densamma, över tusen år efter att runmästaren hittade på sitt system, är förstås väldigt optimistiskt.

Men det gjorde Agrell, och lämnade därmed dörren öppen åt de så kallade källkritikerna att sparka in. De hade haft svårare att förklara den intrikata talmystik baserat på talet 13, som senare har observerats på de danska Gallehushornen. Obevisade även de, men fascinerande.

Det viktiga är ju att sådana här exempel finns. De kan nog aldrig bevisas, men de lägger bevisbördan på den som försöker motbevisa dem. Det har funnits talmystiker i alla tider och det troligaste är att många magiska ristningar är enklare, där antalet runor räckt gott för ristaren.

Det finns också gott om fall som Agrell får ihop genom att räkna antalet skiljetecken. Då blir bevisbarheten ännu svårare. Men nog låter det som en fullt rimlig förklaring till de ofta helt meningslösa punkterna, att ristaren inte orkat eller velat hitta orden för att uppnå rätt talsumma?  

Slutligen, att Isrunans förlaga Iota består av ett rakt streck ’från tak till golv’, måste ha passat runmästaren som hand i handske. Denna huvudstav användes ju för att göra runans kraft bindande. Och ingenting är förstås mer bindande än döden; Isrunans form är då helt logisk.

Nu ska vi öppna lucka nummer nio, men först ska vi förstås tända vårt andra ljus. Det är ju den första runan i den hemliga utharkens andra ätt, som vi nu ska berätta om. Naudhis, som svarar mot nöd och nödvändighet.

Själva runan är en minimalistisk återgivning av den grekiska bokstaven Nu. Att runmästaren inte ville behålla den grekiska formen eller antalet streck i den, kan enklast förklaras just med en sparsamhet som passar nöden väl.

Ett annat möjlighet, som latinet valde, genom att staga upp formen till ett N, så att det också påminde bättre om det feniciska ursprunget, stod inte öppen för runmästaren, eftersom det hade legat mycket nära en spegelvändning av en runa vi ännu inte tittat närmare på.

Kanske såg runmästaren också att de grekiska mu och nu utan sina huvudstavar alltför mycket påminde om redan etablerade nordiska ideogram? Eller möjligen hade han bestämt sig för att tydligt separera dessa två, som hängde så intimt samman med varandra i grekernas alfabet.

I det här fallet är runans ordningstal, nio, troligen av överordnad betydelse; det vill säga det gällde här för runmästaren att hitta något som passade riktigt bra med talet nio, som har en närmast unik betydelse i asatron, med ett otal hänvisningar av magisk karaktär.

Exemplen är många och några har vi redan nämnt: ringen Draupnir som droppade nio nya ringar var åttonde natt och Heimdalls mödrar som var 8+1. Kanske desamma som de nio döttrarna till havsguden Ägir, vars namn betyder vatten, och som därför utgör en förlorad länk till Heimdalls anknytning till vatten och hav.

Asatrons kosmos bestod av nio världar och där fanns nio himlar, inte sju. I den symboltyngda Svipdagsmál uttalar Gróa nio besvärjelser över sin son, hjälten Svipdag; nio jungfrur sitter i Menglöds knä och det är nio lås som håller ödessvärdet Laevateinn bundet i Sinmaras kista Laegjárn.

Men niotalet är inte förenat enbart med gott, eller ett lyckotal. Lindormarna är också nio, Thor tar nio steg från den dräpta Midgårdsormen innan han själv dör av dess gift, Odinn hängde sig själv i nio dagar och nio nätter. Hermods niodagars ritt till Hel i sitt fåfänga försök att vinna Balder till livet åter, kan också nämnas. Nio var ödestalet framför andra.

Varför nio fått en så stor betydelse vet vi å andra sidan inte säkert. Men det finns en möjlig indisk vedisk förklaring: månens båda noder, dvs de punkter då månens omloppsbana korsade ekliptikan, räknas där också som mystiska himlakroppar, och utökade därmed antalet ‘vandrare’ med två, till nio. De båda noderna kallades Rahu, ormens huvud, och Ketu, dess kropp, och i senare persisk tro blev de till drakar.

Att föreställningen har kunnat uppstå lär bero på det faktum att det endast är vid noderna som sol- och månförmörkelse kan ske; i Indien föreställde man sig de båda noderna som dolda skuggplaneter som ibland slukade månen och till och med solen. Att kulten också ger prov på en tidig form av ormdyrkan är också intressant, och något vi har anledning att återkomma till i lucka 13, om Pertra.

Likaså det faktum att månnodernas omloppscykel är 18,61 år, vilket är en god approximation för den s k metoncykeln, som vi nu vet var känd redan i tidig bronsålder inom det germanska språkområdets utbredning, och som kan ha styrt blotcykeln – och på den grunden ha varit människans stora tal, som runan Mannaz i lucka 19 refererar till.

Att det inte blev O-ljudet och Odinn, som annars är närmast förknippad just med detta tal, visar återigen att runorna var äldre än tidpunkten då Odinn uppsteg på asarnas tron. Att det blev ett N-ljud istället var däremot ingen överraskning, den magiska anknytningen till Nornorna är lika stark.   

Nornorna delar nämligen inte bara begynnelsebokstav med Nöden, den och ödet är hårt knutna till dessa, och det är också Nödvändighet, att ’vara av nöden tvungen’, snarare än nöd i egentlig bemärkelse, som runans namn med all säkerhet syftar på.

Grekernas ödesgudinna Ananke som blev till romarnas Necessitas, har båda namn med samma betydelse, just nödvändighet. Anankes ’sfär’ skulle till och med ha omslutit det övriga kosmos och alltså utgöra en nionde sådan. Hennes makt var därmed, liksom nornornas, fullständig.

Att denna runa placerades direkt efter Heimdalls världsträd är därmed knappast mer slump än att nio kommer närmast efter åtta och alltid kommer vara ett större. Urd, Verdandi och Skuld heter de tre mest kända nornorna och de bodde i Urdarbrunnen, vid en av Yggdrasils rötter.

De var inte onda, inte i de tidigaste berättelserna om dem, men de var fullständigt omutliga, och de öden de anvisade ansågs förstås ofta både grymma och orättvisa. Med tiden förvandlades de till elaka häxor, vilket också kan bero på att Odinn övertagit deras traditionella roll i någon mån.

I den nionde – förstås – strofen av ’Odinns trollsånger’ , Hávamál, omtalas uttryckligen Naudr, det hotande nödtvånget. Odinn var asarnas främste utövare av magi och versen tyder på att han kom att förknippas med den nionde runan just av detta skäl.

Men detta kan ha skett i relativt sen tid och Odinns roll kan också ha förändrats och varit en annan, mindre och med annat innehåll, när runraden skapades. Då runmästaren skapade sin nionde runa var det troligare endast nornorna som han hade i åtanke.   

Nu ska vi öppna lucka nummer åtta, och den som trodde att Hagal betydde hagel har förstås rätt, men ändå inte. För varför skulle runmästaren förära denna sällsynta nederbörd ett av de fåtaliga och magiska tecknen? Varför då inte också eller istället regn eller snö?

Både den grekiska förlagan Heta och latinets H ser närmast snarlika ut, med två huvudstavar från tak till golv. Därmed så var runmästarens enda åtgärd att lägga tvärförbindelsen snett enligt förbudet mot horisontella streck.

Dessutom står Heta och även H på samma position i respektive alfabet, den åttonde. Nästan för enkelt, inga korrigeringar alls. Man måste faktiskt fråga sig vad överensstämmelsen berodde på. Magi? Absolut!    

Runologer som anser att runornas magiska funktion var av underordnad betydelse brukar inte ens ta upp frågan, men just när det gäller Hagal blir det ju så uppenbart fel. Sanningen är att hagel förr ansågs vara små bitar av stjärnhimlen. Och den hade en i högsta grad sakral funktion.

Ordet hagel går etymologisk tillbaka på grekiskan, med betydelsen kristallisk sten. Greker och romare trodde helt enkelt att himlavalvet bestod av sådan, eller snarare av förstenad is.

De synliga himlakropparna var sju. Förutom sol och måne även Venus, Jupiter, Mars, Merkurius och Saturnus. Dessa kallades ofta för de sju vandrarna. Fixstjärnorna var enligt mithraisterna i Rom kosmos yttre skal. De såg detta som den åttonde himlasfären.

Och med samma ord, bokstav och position i alfabetet kan vi utgå ifrån att även vi germaner hade en mycket liknande uppfattning. Vad var då denna uppfattning specifikt? Jo, att den åttonde runan står för universums ramar. Ingenting är då lämpligare att placera där – än världsträdet Yggdrasil.

Stjärnhimmelns firmament en del av det allomfattande trädet, dess krona och bladverk. Det symboliserar fullkomlighet, oändlighet och evighet. En liggande åtta som symbol för oändlighet har en lång orientalisk tradition, det är därför ingen slump att Hagal blir vår åttonde runa.

Världsträdets väktare och personifiering, Heimdall, förknippas också med talet åtta. Hans boning, Himmelsborg, nämns som den åttonde av gudarnas gårdar i Grímnismál, och hans mödrar är nio, men nämns i en mystisk referens i Husdrápa som ’åtta plus en’.

Som kanske någon observerat, så är Hagals plats i den äldre futharken egentligen den nionde. Men Sigurd Agrell placerade den på plats åtta. Hans geniala manipulation, som jag nu ska avslöja, var helt enkelt att sätta den första runan sist, varpå alla övriga flyttade fram ett steg.

Det är den ordningen vi här har använt oss av. Och som uppenbarar mystiska samband som annars inte varit synliga. Uroxen först, förknippad med skapelsen, de onda tursarna med det diaboliska tvåtalet, de heliga asarna med tretalet, lyckorunan Wunjo med sjutalet etcetera.

Heimdalls anknytning till talet åtta (och med nio), liksom till tid och evighet finns också i blótcykeln. Åtta solår överensstämmer med 99 månmånader med bara 1 ½  dygns differens. Men skriftkällorna hävdar att de stora bloterna gjordes vart nionde år. Båda stämmer – på sätt och vis.

Man räknade nämligen det första året på en cykel även som det nionde och avslutande på den föregående. Kanske är det dessa blótcykelår som är Heimdalls så kallade mödrar? Det vill säga tiden själv. Det vore passande för den evige, att både vara först och sist och allt där emellan.

Heimdall är också starkt förknippad med Freyas halsring Brísingamen, som han räddar åt henne i kamp med Loke, han som var Heimdalls antites, den onda ljungelden. Ringen var skapad av fyra dvärgar, vars namn tydligt anspelar på årstiderna. Gotländska Havorringen kan vara en avbild.

Detta är en av vår forntids främsta klenoder, den hittades 1961 – och stals 1986. Dess vridna trådar är åtta till antalet och de för ringtypen identifierande åttaformade granulationerna kan faktiskt båda vara referenser till just evigheten, Heimdall och världsträdet.  

’Brísing’ betyder eld och ringen symboliserar årens eviga cirkelförlopp. Möjligen ska myten om en annan ring, Draupnir, också knytas hit; Draupnir var nämligen magisk och ’droppade’ nio nya ringar – var åttonde natt. Två ringar bildar en åtta och de nordiska myterna älskar dubbeltydighet!

Heimdall kallas även den Vite och står för den goda härdens eld. Viktor Rydberg har visat att han har uppenbara likheter med den vediske eldguden Agni och därmed proto-indoeuropeiska rötter. Agni var själv en skapargud vars ureldar väckte världen – och sådan var sannolikt även Heimdall.

Det är oklart om Heimdall verkligen är en av asarna, utan istället tillhör vanerna, såsom flera forskare hävdar. Dessa är troligen paralleller till de mer ursprungliga gudarna i Rigveda, devas, och stärker hypotesen om att Heimdall kan ha haft en större roll i asatrons panteon.

Den uppsättning egenskaper som assyriernas huvudgud Aš-Sur hade stämmer väl in på såväl den vediske skaparguden Agni, som i allt väsentligt är samma som Atar, den senare huvudguden bland skyterna. Och Agni är även Heimdalls förebild.

Heimdall kan alltså ha varit med som skapargud redan då de första indoeuropéerna kom till Norden. Men han kan också ha fått en ännu större roll efter kontakt med skyterna, under sen bronsålder.

Hur detta gått till går bara att hypotisera om. Men det finns fläckvisa evidens. Uppdelningen mellan gudasläktena kan ha motsvarats av en uppdelning av de indoeuropeiska stammar som dyrkade dem och som senare kom till Indien, men som också rört sig norrut över stäppen.

Jag nämnde i lucka tre också om asii och tokhari, två av de fem folk som tillsammans erövrade Baktrien. Asii vet vi inte var de tog vägen, men yuezhi, alias kusherna, begav sig vidare söderut till Indien där de grundade ett imponerande imperium.

Kushernas namn är etymologiskt kopplat till Hindu Kush, bergskedjan som utgjorde Baktriens södra gräns, och de har även givit namn till ett berömt bergspass där. Enligt Encyclopedia Britannicas artikelförfattare är en möjlig etymologi för bergen ’sparkling snows of India’. ’Kush’ skulle i så fall ha samma betydelse som Kuśi har på tokhariska B, ordet härleds nämligen till PIE *keuk ’skinande, vit’.

Detta var också inte bara namn på den största staden där språket talades, utan även direkt definierande för folket. I en text på tokhariska A hade språket tokhari namnet ārśi-käntwā, där ārśi har betydelsen ’agnisk’ och ordet akeññe, på tokhariska B, uttolkas därför som ’Agnis folk’. 

Agni var alltså den ovan nämnde eldguden, skaparen enligt Rigveda. Och  – liksom sin nordiske motsvarighet Heimdall – skinande vit. Detta koncept fördes sedan vidare av skytiska folk med zoroastriska trosföreställningar.

Om asii ’hästfolket’ kommit till Norden i form av krigare av kött och blod, så kan deras självgivna namn ha förväxlats med det gudasläkte som utgjort deras kult. Detsamma är givetvis än mer sannolikt om de endast nått Norden i form av ett rykte. Anländandet skedde troligen innan erövringen av Baktrien, denna markerar av allt att döma slutet för asii’s existens.

Dessa nomadfolk förflyttade sig under det grekiska namnet skyter både fram och tillbaka över hela den asiatiska kontinenten innan Baktrien gick under, och de hade även direkta och indirekta kontakter med de mäktiga assyrierna – inte minst i form av influenser som nått det multietniska och zoroastriska Baktrien.

Om asarna som gudasläkte kom till Norden först i form av rykten om asii, så infogades denna missuppfattning i kulten under sen bronsålder. Mer troligt är dock att man istället bara bidragit med en förändrad syn på Odinn och – framförallt – på Heimdall.

Agnis ställning som högsta gud bland skyterna talar för att Heimdall skulle kunna ha fått samma roll bland asarna för en tid; en himmelsfader, innan Odinn upphöjdes. Han var också människans herre och indelade dem i herremän, bönder och trälar. Vi kan nog utgå ifrån att han representerade herremännens religion.

Den i lucka två nämnda hästen Sleipner, med sina åtta ben, förtjänar också att nämnas. Med detta antal ben förmår Sleipner ta sin herre över gränsen till andra världar, jättarnas Jotunheim och underjordens Hel. Sleipner kan i denna mening representera världsordningen själv, just som Yggdrasil.

Historien som den beskrivs av Snorre i Gylfaginning, om Sleipners födsel, handlar om hur gudarna skapar sig ett värn mot onda makter. Detta sker genom att nyttja dessa farliga krafter själva för ändamålet, representerade av Lokes råd, en icke namngiven frostjätte och dennes häst Svadilfare.

Precis som löpelden i kontrollerad form är härdens nytta för människan, blir Svadilfares onda värv av godo för gudarna: Sleipner föds av märren/maran Loke, och Odinn sätter sadel på honom. Det här skulle alltså kunna vara en allegorisk beskrivning också av hur Odinns maktövertagande sker, genom att ta Heimdall i sin tjänst, som världens väktare.

Vi vet att den yngre futharken, den runrad som blev så vanlig i vikingatidens Sverige, var indelad i tre så kallade ätter. Dessa användes sedan som utgångspunkt för att skapa chiffer och trollrunor av olika slag. Det mesta talar för att även vår runrad, den äldre futharken, hade tre ätter, bland annat så finns det skiljepunkter mellan dessa i återgivningarna av runraden, både på Vadstena- och Grumpan-brakteaten.

Kanhända var det av respekt till Heimdall som runmästaren gjorde en sådan indelning. Att guden står först i den mittersta ätten, som nummer nio i den rad som oinvigda fick ta del av, men som nummer åtta och sist i den första ätten, i den dolda rad som Agrell avslöjade, det känns lämpligt.

Nu ska vi öppna lucka nummer sju, och låt er inte förvillas av runans likhet med vårt latinska P. Utseendet handlar återigen om runmästarens strikta regler och prioriteringar.

Den grekiska förlagan heter Digamma, och uttalades av dem med ett w-ljud.

Men eftersom vi nordbor hade flera näraliggande ljud, som grekerna saknade, så har Digamma fått inte mindre än tre runor som kan härledas till denna. Alla dessa har förstås en heldragen huvudstav, precis som originalet.

Runmästaren har sedan försökt att avvika så litet som möjligt från detta. Wunjo är den runa som står först av dessa, men redan Assrunan fick ett utseende som gjorde en exakt avbildning omöjlig.

Runmästaren valde att vinkla nedre sidobenet uppåt. Färunan båda uppåt. Den tredje runan med näraliggande ljudvärde, Eihwaz, var han tvungen att hitta en helt annan lösning för. Den återkommer vi snart till.

Wunjo betyder glädje, fröjd och lycka. Att denna runa blir den sjunde i vår runrad är heller ingen slump, för sju har varit ett lyckotal ända sedan sumerernas tid. Den persiska talmystik som ersatte denna har sedan upptagits av såväl judendom som kristendom.

Men hur nådde talets betydelse hit? I den vediska litteraturen finns inte samma starka konnotationer mellan talet och ovan nämnda knippe adjektiv. Det verkar alltså saknas en proto-indoeuropeisk rot, sjutalets välsignande egenskaper har uppstått senare. Och, nota bene, icke heller fått fäste i asatron.

Men precis som vi idag har en kristen tradition som starkt betonar talets lyckobringande betydelse, så tycks det ha funnits en tid då även forntidens nordbor varit påverkade. Och min gissning är att den tiden ganska säkert inleddes i slutet av bronsåldern.

De tundralevande folk som av grekerna kallades skyter är den mest troliga kontaktytan, direkt eller via uraliska folkgrupper. Skyterna, 700 f.Kr.-300 e.Kr., är ett samlingsnamn för nomadfolk med liknande levnadssätt, men med olika ursprung. Med sina mäktiga kurganer katalyserade man höggravsbyggandet i Europa – och därmed även i Norden.

Deras förfäder har enligt genetiska markörer färdats österut under tidig bronsålder, sedan västerut igen. Främst är det haplogruppen R1a1a1 som spårats, men även R1b1a1a2, d v s indoeuropeiska gener, av det slag som kom till Sverige under senneolitikum. 

De här folken hade både lämnat och hämtat kulturella och religiösa influenser så långt österifrån som den avlägsna sibiriska regionen Tuwa, men också från det gamla Baktrien i Centralasien, som kan kallas för något av dåtidens mångkulturella ’smältdegel’.

Riket hade existerat i över tretusen år när det gick under ca år 1000. Här uppstod sannolikt den zoroastriska lära, som asatron hämtat så tydlig inspiration från. Riket både besöktes och – tidvis – erövrades av indoeuropeiska stammar.

De skyter som assyrierna kallar Aškuz skulle kunna vara samma som grekernas “De kungliga skyterna”. Folkgruppens namn har ursprung i Ashkenaz. Dessa anknyter i sin tur till ’de kungliga Dahae’ och de folk som ett par århundraden för Kristi födelse hamnade i Dakien på Balkan: förutom dacierna själva bl a Bastarnae, Tyrgetae, Agathyrsi och Getae.

De här folkens DNA skiljer sig mindre från de nordiska folkens, än andra mer näraliggande gör. Balkans och Nordens genetiska påbrå, haplogruppen I, för manlig högväxthet, har också samma ursprung. Här är skyterna knappast nyckeln, eftersom dessa bar R1a och R1b.

De i lucka 6 just nämnda brigerna skulle däremot kunna vara en förklaringsfaktor till sambandet. Vi återkommer till dem.

Skyternas djurornamentik har inte bara motivlikhet med utan kan t o m vara inspiratörer till de annars helt unika konststilar som varit Nordens bidrag till europeisk konst under framförallt senare halvan av det första årtusendet.

De skytiska artefakterna har visat sig vara äldre än sina grekiska motsvarigheter. Också vår egen djurornamentik har ibland slående likheter med föregångare från Östasien, som är skyternas, eller som förmedlats genom dem.

Flera av dessa folk bar inte bara på ett indoeuropeiskt arv genetiskt, kulturellt och religiöst; vi vet att de också hade upphöjt sjutalet till en sakralt signifikant symbol, genom att konstruera en gemensam heptad för sina gudomligheter; ett panteon med de högsta sju gudarna.

Det här talar för en påverkan från eller förflutet hos assyrierna, vilket stöds av en etymologisk koppling mellan Assyrien och huvudguden Aš-šur via namnet Ashkenaz till skyterna. Aš-šur avbildas som bågskytt på assyriska standar, vilket anknyter både till skyterna som namn och deras berömda bågskyttar.

Epitetet “vargfödd” för de kungliga Dahae är också intressant; den gemensamma roten för orden Dacier och Dahae har betydelsen “att strypa” och/eller “varg”. Det kan vara en referens till ursprungsmyten, om den yngste sonen som lämnas att dö, men växer upp bland vargarna, som finns i en variant hos såväl romare, hettiter och bortre Asiens Wusun. Och som vi har talat om, även till nordisk asatro, se lucka två.

Dahae kan även betyda “det fientliga folket”, “demoner”, namnet har gemensam bas med vedaskrifternas “devas”, som bland perserna kom att bli demoniska daevas. Därmed finns en möjlig koppling även till de nordiska vanerna. Indirekt är sjutalet alltså ett indicium även för detta samband, och vice versa.

Den skytiske Ares, krigsguden, var högt dyrkad, och den ende som tilläts avbildas, ett kultiskt särdrag som kan ha hjälpt till att katalysera den s k ansiktsurnekultur som utvecklandes i östra Polen under slutet av den nordiska bronsåldern, som annars är tom på gudabilder.

I Norden sker en mycket tydlig religiös förändring på denna punkt under järnåldern, framförallt under och efter att det romerska inflytandet börjat göra sig gällande, och vi bör tänka oss att för folkflertalet var det antagligen strängt tabu att avbilda sina gudar långt in i folkvandringstid.

I den skytiska heptaden var tre av sju gudar kvinnliga, och även här förefaller skyternas relativt könsjämlika syn ha en länk till den nordiska, där kvinnan alltid har haft en starkare ställning än i Kontinentaleuropa. 

Man ska ta ordningstalen med en nypa salt, men Tabiti, motsvarigheten till grekiska Hestia, hemmets och härdens gudinna, var satt främst. De senare sarmaterna, vars högsta gudar också var sju, hade istället Atar på denna plats, en direkt efterföljare till den vediske eldguden Agni.

Bland De kungliga skyterna upptogs en åttonde gud till heptaden. Detta tal är som vi ska se i lucka åtta knutet till Heimdall, som är Agnis och Atars nordiska motsvarighet. Åttatalets sakrala betydelse kan i sin tur vara en östlig influens; i Östasien har åtta samma konnotation som talet sju har i kristen kultur.

Men åter till vår sjua. Persiska Mithra tillägnades den sjunde månaden och bland grekerna firades Apollon den sjunde. Båda dessa gudar kan delvis utgöra förlagor till vår Freyr, vanaguden. Freyr kallas Veralden Olmai av samerna, Världens gud.

Detta är ett äretecken, som talar om att det var han som upprätthöll freden, såväl bland människor som gudar, en utsaga som bekräftas av Adam av Bremen: ’Freyr ger fred och vällust’. Och just som fruktbarhetsgud är ju Freyr mest känd.

Den lilla statyetten är funnen i Lunda församling i Sörmland, tre liknande har också hittats i Sörmland, vid ett annat Lunda, platser där gudarna dyrkades. De högsta gudarnas tretal och den mänskliga världens fyra hörn tillsammans blir sju, som alltså skulle sammanfatta universum.

Freyrs förmåga att skapa världsfred kan på så vis anknyta bakåt till Mithra och Apollon. Men även utan dessa finns det anledning att anta att sju var ett betydelsefullt tal just för vanerna, ett heligt tal närmast hämtat från skyterna, medan nio tycks ha varit knutet till asarna.

Nu ska vi öppna lucka nummer sex, och där döljer sig något helt annat än de flesta skulle kunna tro när de hör runans namn: Gifu, eller gåvorunan. Det runmästaren avsåg var nämligen gåvan till gudarna, bloten.

Den grekiska förlagan i det här fallet, Gamma, såg lätt lutande ut, men något så vingligt skulle runmästaren aldrig acceptera; hans runor bestod av helt räta vinklar eller halva sådana, 45°. Horisontella streck var oacceptabla och att ställa runan på två ben utan huvudstav gillade han inte.

Troligen övervägdes inget av detta ens. För Gifu fanns en redan färdig lösning.

Som vi redan nämnt fanns redan solkorset, ett ideogram från tidig bronsålder, när runraden kom till. Detta innebar att runmästaren var tvungen att hitta på ett eget runtecken för Thursrunan, istället för Theta, den arkaiskt grekiska symbolen för ondska, som råkade vara identiskt.

Men här kom istället en del av samma tecken väl till pass. Uppenbarligen var korset en så väl inarbetat symbol att runmästaren inte kunde gå den förbi och skapa något vackrare, som bättre passade in, med huvudstav till vänster, så som han nog helst velat göra.

Det enda han gjorde var att vrida korset 22,5°, så att det blev ett kryss, regeln att horisontella streck inte är tillåtna var överordnad, den hade ju ett praktiskt syfte också; ristningar i trä måste synas.

Själva cirkeln runt korset följde inte med, den representerar solen. Korset motsvarar människans offer. Eller i värsta fall människooffer. Det är årstidsblóterna som korsets armar avser, dessa indelar året i fyra delar, och när korset vrids blir mellanrummen till årstider.

Ja, det är den enkla och troligen mest korrekta förklaringen. Men det finns möjligen en till, kompletterande. Offertidpunkterna var styrda även av månen och dess faser. Om man vill kan man, när korset snurrats till ett kryss, även se ny och nedan i det, om man särar dem i mitten.

Kanske var även talet sex förknippat med offer. Agrell hävdar att såväl de gamla perserna som romerska mithraister brukat sex bröd vid rituella offer. Agrell ser också samband mellan månen och offer. På vissa samisk trolltrummor är tecknet för offer utbytt av månen.

Detta tecken är annars, för mindre offer, oftast en tupp, och står i ett dokumenterat fall på plats fem. Bland romerska mithraister var månens himmelssfär dock den sjätte. Sammanblandningen kan förklaras av just den gamla runraden, såsom vi nyss talat om, har ju månen fått plats fem.     

Men varför tyckte runmästaren att det var så viktigt att ha med offergåvan i runraden? Om det varit för blótens skull så hade väl runan hamnat under B, om nu inte Bjarka räknades som så mycket viktigare. Personligen tror jag att den gjorde det, men att runmästaren hittade en win-win.

Skillnaden mellan Gifu och förlagan Gamma är ju faktiskt liten. Båda består också av två streck, skillnaden är främst att dessa korsas i Gifu. Alternativet att räta upp Gamma och använda en huvudstav var upptaget av Lagu. Han kan ha sett lösningen som nöjaktigt tillfredsställande.

Men även här fanns det möjligen en poäng till:

Förlagan Gamma, det tredje tecknet i det grekiska alfabetet, hade en ’syster’, Digamma, som stod på den sjätte platsen. Detta förhållande kan möjligen ha tänt en idé hos runmästaren att skapa ett liknande förhållande mellan Gifu och det tecken som symboliserade guden som man offrade till. I vår allra sista lucka ska vi göra ett försök att förklara vad detta skulle kunna bestå i.

Våtmarksoffer vet vi har skett i vårt land sedan – åtminstone – neolitisk tid. Från yngre bronsålder är de mycket talrika, det förefaller som om det kan ha skett en möjlig förskjutning i trosriktningen. En sådan skulle kunna vara klimatbunden och bero på den försämring man som kunnat påvisas.

Hasslefyndet vid närkingska Glanshammar är ett exempel. Två keltiska Hallstatt-svärd, två etruskiska kärl och en enorm bronskittel, troligen från Grekland, visar på goda kontakter med kontinentala Europa och även Medelhavsområdet. Men offer kan också ha skett genom kremering, annat slags förstörelse och kanske möjligen i form av färder med offer till Grekland, i alla fall om man ska tro de grekiska historieskrivarna.

Innan Kybele började dyrkas i Athen och de övriga stadsstaterna på den grekiska halvön Peloponnesos, så hade man redan gjort henne till sin på Kreta, där hon kallades Rhea. De båda avbildades på exakt samma vis, oftast med två lejon och en vagn.

Rhea (och därmed även Kybele) uppfattades av romarna som en till funktionen identisk kopia av den sabinska gudinnan Ops eller Opis. Som ett intressant sidospår om sabinerna, så är namnets PIE-ursprung *seb-, *sweb-, vilket betyder ’ens egna’ (eng.: one’s own). Detta delar man med den kontinentalgermanska huvudstammen sveberna, liksom med oss – svenskarna.

Opis kallades även myckenhetens gudinna, hennes namn betyder just ’rika skänker’, ’överflöd’ eller ’(offer-)gåva’, vilket alltså betonar hennes karaktär av rikedomsbringande och hennes namn relaterar också till sanskrits ápnas ’egendom’. Och nu krävs en utvikning i grekisk myt:

Det råkar vara så att Opis även var namn på ett kvinnligt sändebud från hyperboréerna, det folk som påstods leva ’bortom nordanvinden’, vilket är namnets betydelse. Tillsammans med sin väninna Arge hade denna Opis kommit med en skatt, som skulle överlämnas till gudinnan Eileityla, som man trodde bodde på ön Delos, detta som tack för en lyckad förlossning.

Eileityla förknippas intimt med Artemis, som i senare myt antar Eileitylas roll. Artemis är som vi redan känner till en gudinna som kan ha gemensamt ursprung med eller vara förebild till Skade och hennes bror är solguden Apollo, som regelbundet enligt myten påstås tillbringa sina vintrar i Hyperborea.

Varifrån hyperboréerna kom finns det delade meningar om, men jag vill alltså dra en lans för Östersjöområdet, kanske att de var besläktade med frygierna/brigerna som vi snart kommer bekanta oss mer med. Eller rent av hörde hemma bland svearna – och att det i så fall inte är någon slump alls, att sändebudets och den sabinska gudinnans namn är detsamma.

Det kan i sammanhanget påpekas att den gigantiska kitteln som Hassledeponeringen gjordes i, inte bara var från Medelhavsområdet, man tror att spår efter runda hål och nitbeslag i den väl använda och flera gånger lagade kitteln bör tolkas som försvunna halsar av lejon eller gripar, som finns på bättre bevarade kittlar av samma typ.

Lejon som i så fall kan anknyta till Kybele, som ni kommer få veta mer om i både lucka 13 och 17. Men redan nu vill jag gärna påpeka att hon kan ha varit samma som, en förlaga till, eller möjligen faktiskt även en senare version av den ’suebernas Isis’, som Tacitus talar om.

Eftersom runraden antas ha skapats under sen bronsålder, så bör det ha rört sig om en solgud, kanske av Apollos typ. Den guden – och runan – ska vi återkomma till, men ni kan kanske själva redan räkna ut under vilken lucka vi hittar denne, givet att runmästaren var lika logisk som han brukar?

Välkomna till Morgan Johanssons runkalender. Mitt namn är Magnus Stenlund.

Som alla väl redan vet vill vår justitieminister förbjuda runor. Vi vill därför passa på att visa så många runor vi bara hinner. Morgan lär försöka göra dem tabu igen, när tillfälle ges.

Därför ska vi nu ägna de 24 dagar som nu återstår till jul åt en kulturell välgärning, sprida kunskap om runorna, och då specifikt de allra äldsta runtecknen, som var just 24 till antalet.

Runor är inte bara bland det viktigaste i vårt nationella arv, de är åtminstone för mig tillsammans de estetiskt mest tilltalande skrifttecken som konstruerats. Och jag är därför också övertygad om att det var en konstnärligt lagd nordbo som uppfann dem.

En nordbo som så tidigt som 500 år före Kristus eller något mer, besökte de joniska öarna utanför vad som idag är Turkiets kust. Sannolikt hade hans besök med bärnstensaffärer att göra, men han kom att stanna så länge att han lärde sig det lokala grekiska alfabetet.

Enligt min uppfattning måste det nämligen vara dessa tecken som utgör runornas förebild. Visst finns det som ni själva kan se några tecken som tillsynes saknar likheter. Men det finns alltid en god förklaring, ofta just de estetiska regler som runmästaren tillämpade.

Runorna har också namn, precis som de grekiska bokstäverna, vacklande skrivriktning och godtycklig interpunktion. Här skiljer man sig från latinska och etruskiska förebilder.

Sedan ett par årtionden lutar man ändå åt dessa båda senare alfabeten, men utan att bevis har hittats; inget alfabet erbjuder en överensstämmelse för helheten. Det som gör det överlägset bäst är dock grekernas.

Men i så fall bör de första runorna vara ett halvt årtusende äldre än vad man tror nu. Dagens runologer vågar inte riktigt tro att tecknen på Meldorffibulan från år 50 e.Kr. är runor, än mindre de nästan 2500 år gamla, på Negauhjälmen. De tycker inte om den långa fyndtomma perioden.

Mest av allt vill de inte tro på att en ensam runmästare skapade runraden, ett genomtänkt färdigt konstverk så gott som i ett slag, utan att allt hände lite pö om pö, så som alfabeten brukar skapas, sådana som används för mer prosaiska syften.

Men syftet med runorna var inte administrativt, utan magiskt. Ordet ’runa’ betyder, inte för inte, hemlighet.

En lösning som varken kan bevisas eller motbevisas är förstås särskilt otillfredsställande för den som då inte får någon nytta av sina kunskaper. Och att försöka hitta en tråkigare förklaring, bara för att den mer sannolika är alldeles för fantastisk, är vad svenska historiker ägnat sig åt i 100 år.

De som runmästaren invigde var få och de få runor som ristades förblev väldigt länge hemliga, just så som var avsett. Även de som senare ristades var magiska formler. Och deras allra största hemlighet avslöjades först för hundra år sedan, av den svenske professorn Sigurd Agrell.

Agrell var ett sant original, men väldigt omtyckt. På Lunds universitet gjorde han sig känd för att dansa på borden när det var fest, och för att avlossa sina pistoler i taket, precis som i gamla västernfilmer. Ett kreativt geni, men med en tendens att driva sina teser även utan goda bevis.

Hans teorier uppskattades inte av alla. Allra minst av den surmagade Lauritz Weibull, som kom att lägga en våt filt över all svensk historieforskning  ända sedan den tiden. Agrell dog ung och utan erkännande för sin teori. Han hade – som vanligt – stuckit ut hakan alltför långt.

Men nu är det dags för ett återupprättande! Vi öppnar den första luckan. Och vad finner vi väl där, om inte en – oxe! Själva runan, Uruz, d v s uroxen, ser ut så här:

Att den hamnar först är rimligt av flera skäl. I den nordiska skapelsemyten skapades själva jorden av urkossan Audhumbla, en varelse som man tror har gemensamma indoeuropeiska anor. Det finns också flera förebilder med ett snarlikt motiv, både i egyptisk och grekisk myt.

Det grekiska alfabetets förebild i sin tur, de feniciska abjaderna, börjar med aleph, troligen av exakt samma skäl. Det betyder oxhuvud.

Men Uruz ljudar istället som den grekiska bokstaven Upsilon. Varför ser inte Uruz riktigt ut som någon av dessa båda då?

Lägg märke till staven från ’tak till golv’. Hela 18 av de 24 runtecknen har en sådan. Estetiskt och harmoniskt. Och kanske med ett magiskt syfte: stavarna skulle ’binda’, fästa ordentligt, se till att uppfylla de magiska syften man hade. Staven ristades i en rörelse, från tak till golv.

Notera igen den snedställda ’ryggen’ Inte någon runa har nämligen ett enda horisontellt streck. Det beror på att den alldeles övervägande mängden runor skrevs i trä, och i träet skulle sådana streck inte synas, utan förväxlas med träets ådring.

Upsilon, som ser ut som ett latinskt Y, saknar heldragen stav. Och den grekiska bokstaven Psi liksom runan Algiz som ser ut så här: är redan upptagen. Detsamma gäller Tao. Skulle man inte bara kunna ha vänt upp-och-ned på Upsilon då? Nej!

Runmästaren har ännu en absolut regel: Ingen runa får byta betydelse, hur den än vrids. Han insåg och avsåg förstås att runor också skulle ristas på föremål som flyttas runt. Men en fullängdsstav och ett snett streck då? Här är ännu en redan upptagen a. Lagu, men den här då? b. Den är ’ledig’.

Vi bör utgå ifrån att runmästaren hade som mål att ligga så nära originalet som möjligt, även om han var självsäker nog att gör ändringar när han ansåg så vara nödvändigt. Men här finns en skillnad som kan vara av större betydelse än den spontana bildlikheten: antal gånger handen lyfts.

Exemplet består bara av två streck, mot originalets tre. Den slutliga utformningen av Uruz har däremot lika många streck som originalet. Att även grekerna verkar ha tänkt så, när de gjorde de feniciska abjaderna till sina, exempelvis waw, som gjordes om precis på detta vis:

Men även sådana varianter är upptagna.

Runmästaren kan också ha haft samma syfte som ännu äldre föregångare. Nämligen att avbilda föremålet som tecknet namngav. Det vill säga piktogram, som de allra första hieroglyferna:

I alla fall för mig och den som vill, så går det att se en tjur med hög manke i profil, och huvudänden till vänster.

Nästan sett piktogram. Men när den formmässiga överensstämmelsen inte är lätt att se, bara en överenskommelse för de invigda, så kallas det för ideogram.

Alla runorna blev förstås ideogram med tiden. Men några plockade upp sina betydelser från ännu äldre konventioner, några kanske, som vi inte känner till. Uruz är väl något mittemellan. 2:0 Till alla er som tittat, och Morgan, välkomna tillbaka imorgon för nästa lucköppning.