Kategori: gängkriminalitet

Publicerad av — 2 kommentarer

När brottsstatistiken formas för att stötta regimen så är rättssamhället illa ute.

Den här krönikan ska handla om hur det svenska rättssamhället undermineras från två håll: de kriminellas upptrappning – och rättsinstansernas oförmåga att möta denna. Och framförallt om hur man då går tillväga för att dölja misslyckandet. Inte minst när det gäller statistiken om det dödliga våldet. Anklagelsen är grav. Den kräver därför att man även belyser hur det går till på andra områden. Behandlingen av våldtäktsoffer och gärningsmän är ett sådant, som tydligt visar att statistikbluffen avseende det dödliga våldet är långt ifrån ett engångsfall. Jerzy Sarnecki har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen. Han är Sveriges under tre decennier okrönte diktator vad gäller torgförandet av verklighetsfrånvända uppfattningar om varför och hur det begås brott i Sverige. Ett av Sarneckis verktyg har varit BRÅ, och sådana som Maria Robsahm har sedan spridit alltmer förvrängda versioner av hans visdomsord vidare. Och istället för att vara en nagel i ögat på slöa poliser, så har Sarnecki valt att förbigå en alltmer uppenbar benägenhet att mörka med total tystnad.

Del 1. Sarnecki, BRÅ och våldtäktsstatistiken.

En av Sarneckis ständigt återkommande teser gäller anmälningsbenägenheten, som han påstår skulle vara huvudförklaringen till att främst våldtäktsstatistiken ser ut som den gör. Vad Sarnecki alltså vill få oss att tro är att det begicks mycket fler våldtäkter förr, men att ett enormt mörkertal gör att detta inte syntes i statistiken, som med tiden dock blivit alltmer rättvisande, eftersom benägenheten att anmäla har ökat. Men Sarnecki har aldrig tvingats sätta ned foten avseende när anmälningsbenägenheten skulle nått ikapp den faktiska brottsnivån.

Det ska inte behöva prioriteras. Detta är statens huvduppgift.

Om en ökad anmälningsfrekvens under någon period förelegat, så borde denna för länge sedan ha rensats ut som förklaringsmodell; sannolikt redan innan Sarneckis hegemoniska guldålder som kriminologorakel inleddes. Svenska kvinnor har senast sedan omkring 1970 uppfostrats så att de förstår att våldtäktsmannen bär hela ansvaret för sina dåd. Och eftersom invandrarkvinnorna, från kulturer där offret fortfarande skambeläggs, ökat som befolkningsandel, så borde Sarnecki ha konkluderat att detta lett till en sannolikt större obenägenhet att anmäla under senare år, som i sin tur innebär att de faktiska våldtäkterna under 2000-talet snarare ökat ännu snabbare än vad statistiken visar. Uppkomsten av parallellsamhällen där rättvisa skipas utan inblandning av svenska domstolar är ännu ett faktum som pekar i samma riktning.

Sarnecki anklagar indirekt svenska kvinnor för att ljuga om våldtäkt.

Sarnecki byter argument när det passar honom, och för att genomskåda honom måste man ställa honom till svars för vad som tidigare sagts. Nittiotalets Sarnecki hävdade att det var ‘lugnt’ då, att brottsligheten var en chimär; vilket gör det magstarkt när han nu påstår att det varit mycket värre – på 90-talet. För hur ‘lugnt’ kan det bli egentligen? Anmälningsbenägenheten fungerar på samma sätt, den kan inte användas i evighet med samma trovärdighet, någon gång måste vi ju benägenheten ha nått 100%. Sarneckis fortsatta tjat om denna kan i praktiken istället bara betyda att han indirekt anklagar de anmälande för att okynnesanmäla; en svårsmält slutsats som dock polisen verkar ha tagit till sig, eftersom man på senare år valt att nedprioritera utredandet. När polisen själva anser att de måste prioritera mellan två eller flera allvarliga brott så kan man tycka att den har inkompetensförklarat sig själv och det gäller förstås lika mycket de politiker som är polisens huvudmän. Men det skulle förstås se än värre ut om vi tog hänsyn till alla de brott som avskrivs efter att för syns skull ha utretts bara lite grand. Och så sent som i maj i år är ‘benägenheten’ fortfarande en viktig förklaring till anmälningsökningen enligt en rapport från BRÅ.

HD höjer beviskraven i grova våldtäkter, men har sänkt dem när inget våld utövats och där ord står mot ord.

Denna ständigt ökande anmälningsbenägenhet. Långt över 100%? BRÅ 2019, s.120.

Det finns en allmän uppfattning i BRÅ:s rapport, att HD gör en allt strängare bevisprövning. Detta bör i så fall påverka hela kedjan (rimligen även anmälningsbenägenheten, i alla fall på sikt): polisens motivation och prioriteringar, åklagarens benägenhet att gå vidare och underdomstolarnas praxis. Men det verkar vara helt främmande för BRÅ att kritisera domarna i HD på denna punkt; den nämns inte ens under åtgärdslistan. Intressant är också att konstatera att beviskravsskärpningen inte gäller de nya s k våldtäktsbrotten enligt Samtyckeslagen, dvs de där inget våld brukats och där paragrafrubriken alltså leder till missvisande sammanblandning – och svårigheter att följa tidsserien bakåt, liksom att göra jämförelser med utlandet (och därmed öppnas förstås nya möjligheter att förvilla allmänheten). En ‘särskilt utsatt situation’ är tvärtom en faktor som ökar sannolikheten för åtal, jämfört med om det rör sig om fysiskt våld eller hot om våld (BRÅ s. 10). Och av dessa ‘brott i tanken’ lyckas man fälla en tredjedel av förövarna (BRÅ s.121). Det går mer än ana den kraftiga inkonsekvensen i beviskraven, eftersom det i dessa fall så gott som per definition handlar om ord mot ord, d v s om hur en handling upplevs.

BRÅ 2019: särskilt sårbara kvinnor (främst sjuka, kognitivt lågpresterande etc) kan – så klart! – ha en högre anmälningsbenägenhet. s. 11. Min följdfråga: som också ökat över tiden?

BRÅ är förvånansvärt överseende med polisen usla track record. Trots att bara 250 av 5 000 anmälda våldtäkter (5%) ledde till fällande dom, så får polisen närmast applåder: “de allra flesta anmälningar kommer inte att kunna leda till fällande dom, oavsett hur bra polis och åklagare arbetar” hävdar man. Lite i skymundan konstateras ändå att antalet fällande domar skulle kunna dubblas om polisen gjort sitt jobb ordentligt. Och den slutsatsen låter som en kraftig underdrift när man läser rapporten. Själv förvånas jag över att man bara lyckas säkerställa DNA-spår i fem procent av fallen samtidigt som nästan en tredjedel skrivs av i brist på bevis – dvs då misstänkt gärningsman alltså identifierats. Bara i hälften av fallen förhörs den misstänkte (s. 11) och lika många avskrivs direkt efter att undersökning inletts – enligt BRÅ ‘helt korrekt’, och där man går vidare läggs nio av tio ned ändå, främst pga bristande bevisning – enligt HD:s höjda kravribba alltså.

i 31% av fallen har det inte hänt eller väcker utredningen tvivel.

Varför väcker så många utredningar ‘tvivel’?

SVT antyder att det viktigaste skälet till att utredningen inte går i mål är att målsäganden hoppar av. Men det är fel. Enligt BRÅ:s egen tabell ovan handlar det om 11% och som mest alltså en femtedel av den hälft av utredningarna som inte läggs ned direkt. Av tabellen framgår att lika många bedöms som okynnesanmälningar och att fortsatt utredning visar att ytterligare 20% kan vara det. Trettioen procent av totalen, som inte ens når domstol, för att våldtäkten inte är våldtäkt eller helt påhittad. Kan detta verkligen stämma? Att kvinnor ljuger/överdriver i nästan var tredje fall? Till detta kommer somliga av dem vi vet döms mot sitt nekande, varav en del också får upprättelse i efterhand. Det är alltså det här fenomenet som Sarnecki underförstått eller härledningsvis hävdar skulle ha ökat över tiden. BRÅ lägger till en brasklapp; man gissar att lagändringen 2018 skulle ha fått en del av ‘tvivlen’ att försvinna, dvs att det handlar om uppfyllande av brottsrekvisit som förut inte fanns. Men denna förmodan tycks vara helt tagen ur luften, för den utgör bara en fotnot utan stöd i materialet. I övrigt förbigår dessa siffror med största möjliga tystnad – det är förstås väldigt politiskt inkorrekt att vrida och vända på dem. För antingen så ljuger kvinnor mycket, mycket ofta. Och/eller så är det här en bekväm anledning för polisen att lägga ned utredningen.

Enligt BRÅ behandlas svenska misstänkta gärningsmän snällare. Källa på det? BRÅ själva.

BRÅ anser sig också ha hittat stöd för att etniska svenskar skulle utredas mindre omsorgsfullt än de med utländsk bakgrund. En ganska otäck anklagelse om domstolarnas bristande opartiskhet (s. 119), som väl i så fall också borde utredas och förklaras i detalj. Men BRÅ underlåter att visa stöd även för denna slutsats, som förstås annars är väldigt politiskt korrekt, bortsett från ljuset som den ställer våra domstolar i. Vad man inte nämner är ifall man jämfört likartade fall. Att etniska svenskar är kraftigt underrepresenterade i de grova våldtäkterna, medan de just gällande brott mot Samtyckeslagen relativt sett oftare är gärningsmän skulle ju kunna förklara skillnaden. Inte heller nämner BRÅ om den mindre omfattande utredningen ändå skulle ha lett till fällande dom. Vi kan alltså tänka oss att BRÅ använt fem fällande domar mot svenska gärningsmän ifråga om bristande samtycke, för att kunna påstå att utredningarna mot dessa varit mindre omfattande än i fallen med, säg, fem afghaner anklagade för grova överfallsvåldtäkter. I en utredningsrapport på 140 sidor är det för mig helt undermåligt att man inte anser det finnas plats att undanröja sådana misstankar om felaktig metod avseende en så central och kontroversiell slutsats.

SCB, BRÅ och Sarnecki skapar officiell citerbar statistik, som MSM inte anser behöver ifrågasättas.

BRÅ tycker polisen gör ett bra jobb. Så vem gör fel?

Och det är alltså så här statistik ‘skapas’ och blir till sanningar. Sådana som BRÅ och SCB är väl ansedda som rådataleverantörer; ja, även Sarnecki förstås. Härifrån citeras det utan att man behöver motivera. Såsom SVT:s artikel är exempel på. Någon tycks ha tipsat om att läsa just s. 119, för säkerhets skull, så att den där passusen om att etniska svenskar får påstodd särbehandling också kablas ut – jag betvivlar starkt att reportern annars skulle ha uppmärksammat saken. Och medan citatet inte kräver mer än en upprepning, så kräver ju mitt eget ifrågasättande ett helt stycke, som inte med samma trovärdighet kan hänvisas till, eftersom Sunt Förnuft är en okänd alternativt ‘suspekt högerextremistisk’ blogg, medan BRÅ och SVT av de flesta förutsätts vara neutrala och objektiva. Det är alltså mycket krångligare och tidsödande att försöka göra en invändning, och värdet av en sådan är sällan vad det förtjänar. Precis som SCB kör ut felaktig sysselsättningsstatistik ända tills en privatperson (jag) avslöjar dem, så fortsätter BRÅ och Sarnecki med sina hel- och halvfabrikats-lögner, det krävs att de blir påkomna med ytterst flagrant ljugande för att de ska göra reträtt och avbön, inte minst eftersom MSM inte gärna publicerar ett avslöjande.

Del 2. Det dödliga våldet.

Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned.

Maria Robsahms Motargument. När halvlögnerna inte räcker till.

Så finns det dem som vrider till halvlögnerna ett varv till. Det finns en sajt på nätet som heter Motargument.se. Den drivs av Maria Robsahm (fd Carlshamre), en 62-årig kvinna, utslängd från Folkpartiet 2006 efter att ha dömts för bokföringsbrott, därefter aktiv i Feministiskt Initativ. Med en lätt rättshaveristisk framtoning har hon bevisligen ljugit i frågor som rör vaccin och om Tino Sanandaji, som hon tycks hata mer än allt annat (läs gärna Uvells artikel om detta). Att hon också har skrivit ledare för DN, arbetat på Rapport och Aktuellt och suttit med i TV4 Nyhetsmorgon, fått göra en dokumentärfilm och ge ut en bok, kommer väl därmed i rätt ljus. Robsahm är som Uvell välformulerat uttrycker det “en hatbrunn av allt till höger om Miljöpartiet” och att hon var och är en vänstermedial gullegris gör henne farlig – hennes uppfattningar får stor spridning.

Inte minst raljerar Robsahm ofta och gärna över ‘dem som verkar tycka att det är värre att dö för en kula än för en kniv’. Död som död, mord som mord. Varför sjåpar vi oss då, ‘när det dödliga våldet som helhet minskar? Det är ju bara skjutningarna som ökar!’ Vi ska undersöka det påståendet. Men först måste vi invända mot hennes tes om mordvapnet spelar någon roll. Efter konstaterat faktum kan det tyckas vara egalt hur vi mördats; kniv, kulspruta eller bomb, sak samma. Men skillnaden är stor för tryggheten i samhället, och det inser de flesta. För att dö av knivvåld måste vi befinna oss alldeles intill. Det är kanske möjligt att springa ifrån våldsmannen om detta är hans enda vapen, eller vrida det ur hans hand. En kula kan vi råka träffas av även om vi står hundra meter bort. Och en bomb kan vi så gott som aldrig skydda oss mot, den slår blint. Det senare visar också på att våldet ändrat karaktär och blivit mycket mer hänsynslöst: det finns inga spärrar mot att oskyldiga ska drabbas eller inte. Även detta är goda skäl för oss att vara mer oroliga – och att dra konsekvenserna, genom att stanna inne.

Robsahm snickrar. Men har hon rätt?
Hon hämtar sina ‘fakta’ ur officiell statistik, SCB och BRÅ, så då måste hon väl ha rätt trots allt, eller?

Robsahm är ingen sådan som försöker hitta pros and cons, jag har aldrig läst ens ett försök att resonera och hitta sådant som talar emot hennes egna resonemang; för henne gäller det bara att ‘Motargumentera’ högern. Tyvärr är hon lika driven som hon är beredd att tumma på samvetet. Det går inte att, som Uvell gör i sin artikel, bara lämna sådan här statistik åt sitt öde, den måste bemötas, annars riskerar den att spridas vidare och bli en sanning. Trots att upplevelsen av otrygghet antagligen inte ha varit större i Sverige sedan grunden för det moderna rättsamhället lades på 1600-talet av Axel Oxenstierna, och är fullkomligt pulvriserad jämfört med hur svensken kände sig på 80-talet. Då behövdes inga trygghetsundersökningar, men tillräckligt många av oss levde då, för att vi ska kunna verifiera att det inte var allmänt förekommande att folk höll sig inomhus på kvällar och nätter för att de var rädda att bli rånade, våldtagna eller mördade. Ändå skulle enligt Robsahm det dödliga våldet då ha varit det högsta under modern tid. Just 1990 peakar diagrammets stigande kurva för att sedan sjunka tillbaka. Och om man, som Robsahm gör, helt sonika kapar de sista åren, så ser man knappt någon stigning alls i slutet. Det vi andra upplever, en kraftig stegring av våldsamheter – som förvisso bekräftas fr o m 2012, men som ändå fortfarande ser ut att vara lägre än 2007 – skulle alltså vara en synvilla?

Är det rätt att mäta ‘per invånare’? Vore inte per kvm mer korrekt?

Om det var möjligt borde risken mätas i förhållande till hur vi exponerar oss.

Om man bara tittar på den nedre grå kurvan ‘dödsorsaker’ och jämför direkt med Robsahm, som påstår sig ha exakt samma siffror som grund för sin graf, så ser man att Robsahms senaste puckel före nutid måste vara 2007, och att vi idag, i ett mer rättvisande diagram (hämtat från Sarnecki), ligger på samma nivå, inte som Robsahm försöker få det att se ut, en bit under. Om vi fortsätter att betrakta den kurvan måste vi dock fråga oss varför vi skulle bry oss om att dela ned statistiken per invånare, vilket kriminologerna är mycket noga med att göra – liksom förstås Robsahm. Tänk om regeringen var lika noga med att mäta BNP-ökningen på samma sätt vid internationella jämförelser, där vore det korrekt. Men det är det inte här. Mycket talar för att riskerna tvärtom har ökat i förhållande till hur ofta vi exponerar oss. Dels har ju som konstaterats, folk blivit mycket mer otrygga. Dels har inte minst ungdomar idag ett helt annat sätt att umgås; man träffas mycket oftare över internet än irl. Båda dessa faktorer innebär att vi håller oss inomhus mycket mer, ser oss för, tar färre risker. Detta tar kriminologerna sällan upp – och Maria Robsahm självklart aldrig.

Men även om vi bortser från ändrade umgängesvanor så är Sarneckis (och Robsahms) graf missvisande. Sveriges befolkning har ökat med mer än 12% bara sedan 2004, då vi blev nio miljoner. Men om jag promenerar hem efter nattskiftet, mellan t-banestationen och mitt hem i en miljonprogramslimpa i Rågsved, så är det lika många steg jag tar nu som 2004. Det är lika hög sannolikhet för att en slumpmässig kula träffar mig oavsett om det bor tio eller tjugo miljoner människor i Sverige, det är antalet avlossade skott som räknas. Ser vi alltså risken ur offrens och allmänhetens perspektiv så är antalet liv som släcks 12% fler, även när Robsahms och Sarneckis grafer inte visar någon skillnad alls. Att ett handeldvapen allt oftare används vid dessa dödsfall innebär att antalet slumpmässigt flygande kulor ökat ännu mer. Detta är högst reella anledningar till att otryggheten breder ut sig – ingen chimär, en realitet.

Domstolarnas ovilja eller oförmåga att ta hänsyn till rättstryggheten (för gemene man) istället för ett smalt fokus på rättssäkerheten (för att ingen oskyldig ska dömas); åklagarnas underlåtenhet att använda lagen för att yrka på de straff som är möjliga, bl a utvisning, och för att ens ta upp fall till prövning; polisens oförmåga att göra ordentliga utredningar och polisledningens ovilja att skicka ut patrullerande konstaplar som gör sig synliga; allt det är förstås också relevanta skäl att peka på. Bland många fler. Men bara ett av dessa har med statistik att göra. Nämligen polisens utredande. Det finns mycket som talar för att man systematiskt ‘bokför’ brott som icke-brott, och att det är därför som antalet lagförda rent statistiskt pekar nedåt inom flera brottsområden. Förutom våldtäkter, narkotikabrott och mord är det ju så det faktiskt ser ut, i alla fall justerat per capita och sett över längre tid. Undantagen är ju inte oväsentliga, men som jag påpekade ovan, avseende våldtäkter, så kan man misstänka att de verkliga brotten är betydligt fler och att ökningen av antalet anmälningar är mycket mer rättvisande än antalet lagförda. För vem tror egentligen på allvar att kvinnor skulle ljuga i ett fall av tre om att de våldtagits?

Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.

Ta en ny titt på Sarneckis diagram, men betrakta nu den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.

Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.

Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.

Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.

Jag säger som Emile Zola: “J’Accuse!”. Eller som Shakespeare: det är något ruttet – men inte i Danmark, utan här, i Sverige. Dödligt våld som inte ens förs till statistiken ökar otryggheten på två sätt: både genom den faktiska stegringen och genom en ökad – och fullt berättigad – misstro till det svenska rättssamhällets existens. Och den här avvikelsen gör att tvivlen även om all annan statistik om antalet lagförda måste ifrågasättas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — 1 kommentar

Fly Sverige?! MSM har börjat använda högerns verklighetsbeskrivning. Inget annat är nytt.

När Löfven nu hånas över sin insats i Agenda, så ska man fråga sig varför. Det han sagt och gjort innehåller egentligen inga nyheter alls. Så här har Löfven – med lite periodvis vacklande och velande – låtit i alla år. Det är hur MSM agerar som vi har anledning att lyfta på ögonbrynen över. Det – och bara det – är det nya.

Nytt. Och gammalt.

Javisst är det oförlåtligt korkat att kläcka ur sig något sådant. Precis som det var för två år sen. Och fem. Och tio. Men då hejade MSM bara på.

DN har en lång artikel om hur den organiserade brottsligheten i Malmö fungerar. Om hur en butiksägare misshandlas och slängs ut från sin egen butik, varefter de kriminella helt sonika fortsätter verksamheten, tar betalt kontant eller via swish, fyller på från lagret med nya varor, som om de ägde butiken. Förutom att detta är chockerande på alla sätt, så är det inte heller nytt. Händelsen inträffade 2017 och inträffade efter flera hot och misshandlar. Det står inte ett ord i artikeln om att de kriminella straffats. Däremot att butiksägaren av rädsla och hänsyn till sin familj tvingats flytta utomlands. En två år gammal skandal, som nu slås upp stort av DN, världsledande samvete i det värdsledande samvetslandet Sverige. Det nya? Att DN skriver om det. Det oförändrade? Att ingen gör något.

Fly Sverige!? Världens tryggaste land? Ja, nu är tanken väckt även på DN.

Nej, någon referens bakåt till artikeln DN skrev då det begav sig finns förstås inte, för DN skrev inte om detta. Att någon flyr Sverige för att det är för otryggt här?! För att politiker, polis och domstol inte förmodas kunna göra något åt det. Ni hör väl hur illa det rimmar med pk-verkligheten, det betyder ju att Sverige kanske inte är världens finaste land! Det var en skandal som måste tystas, säkert eftersom vi ju hade kunnat råka tycka illa om förövarnas etniska grupptillhörighet. Undrar om det kan tänkas slå någon på DN, att anledningen till att mannen tog sin familj härifrån även kan ha berott på medias notoriska tystnad? Att ingen skrev en rad och att brottet fick kod 291 (allt misstänkt flyktingrelaterat är – fortfarande – hemligstämplat av polisen) och hamnade i arkivet? Det är inte bara politikernas svek att detta tilläts hända, glöm aldrig det, Dagens Nyheter! Men jag tror minsann att just detta är ett av syftena med den här artikeln. Att DN-journalisterna håller på att skapa en ny bild av hur deras rapportering ska uppfattas, både av oss läsare och av dem själva, när de tittar bakåt i backspegeln.

‘Jönssonligan’

Förändringen är glidande och subtil, allt annat hade varit för uppenbart. Och den där etniska tillhörigheten skriver man för säkerhets skull inget om nu heller, den är fortfarande irrelevant – här är DN fortfarande på Löfvens sida. Polisen som redogör för brottet bagatelliserar det och jämför med Jönssonligan. Han kallar det unikt, men medger att gängen snarast har gjort det till modus operandi vid razzior eller då de är jagade, att kuta in med knarket i butikerna. Att man med hot tar över legitima affärsverksamheter för att utnyttja dem som distributionscentraler – att detta pågått länge och att mörkertalet är stort: ingen vågar ju vittna. Allt sånt där som vi förr förknippade med maffia i Italien och amerikanska filmer. Men det är här i Sverige det faktiskt sker.

Nu är allt så bra. Alla gangsters är döda eller bakom lås och bom.

DN växlar sedan spår och hittar en invandrad butiksägare som kan förmås att påstå att det är bättre idag än det var då. Jamensåbra! Då kan vi vända blad och gå vidare, allt är löst nu! Som en läsarkommentar skrev: snart är det bara DN som håller på Löfven. En annan skrev: ‘att läsa DN är som att titta på ett konstverk med en enda färg’. Just så. Och den färgen är rödrött.

Demografin, dumbom.

Nej det är inget nytt med den här kriminaliteten. Sådant här startar inte hux flux från ingenstans. Det krävs tid för att mögelmycelet ska sprida sig in i varje litet skrymsle av samhället. Malmö ligger 10-15 år före Stockholm och Göteborg, med 55% män i åldrarna 15-45 som har utländsk bakgrund, de övriga två storstäderna har 44% och varje år ökar andelen med ca 0,7%. Ökningstakten tenderar dessutom att vara exponentiell – i Malmö är den snabbare. Det beror främst på demografin och de utlandsföddas höga nativitet. Snart kommer vi nog dock att utsättas för en synvilla; för när andra generationens invandrare föder den tredje så kommer de att räknas som etniska svenskar, och då kommer andelen ‘med utlandsbakgrund’ att börja minska – rent statistiskt. En ren illusion.

DN försöker vända och skapa ett alibi. Samtidigt som man vill fortsätta låtsas vara lojaka med S och deras statspajas.

Så artikeln som DN skrivit ger nu alltså faktiskt Löfven möjlighet att referera till hur bra det börjar se ut igen, efter ‘svackan’ 2017. Så här har MSM under snart två decennier agerat stödplank åt alla politiker som velat finna tröst i bomullsinvaggande skeva (och genuint falska) urval av verklighet. Så vad är nytt? Att man inte längre blir trodda.

Nej, det är ingen som tror på att det ska bli – eller redan har blivit – bättre. Det vet nog DN och därför är det svårt att tolka artikeln som ett stöd för Löfven, snarare ett nödtorftigt försök att låtsas vara fortsatt lojal med gamla PK-värderingar.

Kanske är DN:s reportage faktiskt inte ens menat som annat än den meningslösa kuliss den framstår som. DN försöker utföra ett reptrick där de fejkar fortsatt lojalitet till SAP och deras statspajas, samtidigt som de med sin rubrik frigör nya tuffa motvindar att blåsa kallt rakt mot den pk-position Löfven återigen flytt in i. I en läsarkommentar är det t o m någon som fick sitt första ‘Jimmie-moment’, och en kvinna känner sig ‘för en sekund’ som en Sverigedemokrat. Min gissning är att det handlar om någon som sannolikt stått långt, långt bort från sådana tankar tidigare. Båda får också många gillningar, tänk, av DN-läsarna.

Det låter som att det gjorde ont, Susanna!

Men att notera är också att DN IFrågasätt granskat bådas kommentarer (den gröna bocken visar det). Någon ansåg alltså att de bröt mot reglerna – de var uppenbarligen inte önskvärda. Och när en man påstår att SD varnat för detta för länge sedan, så är det två som säger emot, bland dem den notoriske S-propagandamaskinen Lars Gröndahl. “Nej”. “Det har de inte alls gjort”. Och även demnterarna får sina gillningar. Det nya? Indirekt så har förnekarna alltså accepterat att det som händer faktiskt händer. Nu har de retirerat. Men bara ett steg till nästa skyttegrav, där det handlar om att SD minsann inte är bättre än några andra. Det oförändrade? Etnicitet och invandring är lika tabu att tala om som någonsin förr. I alla fall om den påstås ha ett samband med kriminaliteten.

Att femton läsare gillar Johans kommentar – och att Ifrågasätt inte tar bort den – gillas inte av dem som vet att artikeln ger SD och alla invandringskritiska ännu mer vatten på sin kvarn. Oavsett om det varit DN:s verkliga syfte eller ej, så hjälper det inte att låtsas som att ‘det är på väg att vända’ eller, ännu värre, att ‘det redan har vänt’. Ingen (nästan) tror på detta längre. Inte heller den som krävde att Ifrågasätt skulle censurera.
Bland DN-läsarna anser nästan hälften att SD aldrig varnat för konsekvenserna av massinvandringen. Samma läsare som lika envetet hävdar att kriminalitet och invandring inte hänger ihop?

Pk-isternas förmåga att bortse från uppenbara samband är exakt lika stor som oförmågan att göra något åt problemen. Exakt lika, eftersom det är först när man vill se, som problemen kan lösas.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Tipping point. Malmö och Sverige har nått den, det har inte Tyskland.

Dagens Nyheter Söndag. Den politiskt så korrekta blaskan är fullkomligt proppfull med artiklar, notiser och reportage om våld och kriminalitet. Danskarnas beslut att stänga gränsen. Bomber hittade i tullen. Man som skjuter vilt i en lägenhet i Sundberg. ‘Bilrån’ som i själva verket handlar om intrång i privatbostaden och under mordhot avtvingande av bilnycklar. Sådana har det skett flera stycken av bara under senaste veckan – i ‘Nordvästra Stockholm’, en term som brukar fungera som täcknamn för Järvafältet, men här är det tvärtom; Viksjö i Järfälla är inget ghetto och inte Bromma heller. Men det är hit de kriminella nu utsträckt sina jaktmarker.

Rapporteringen i sig självt är dock ett sundhetstecken, inte för Sverige, men för Dagens Nyheter. Ett uppvaknande är på gång. Särskilt lovande är ett reportage av Lina Lund, som jämför Sverige och Tyskland, och då särskilt Malmö vs. Berlin. Den tyska huvudstaden har en befolkning som är ungefär tio gånger Malmös. Här sköts tre (3) människor ihjäl förra året. Och antalet sprängdåd i Tyskland är så få att det saknas officiell statistik. I Malmö sköts tolv (12) människor under samma tid, dvs ca 40 gånger fler per invånare. Och antalet registrerade sprängdåd var 45. En siffra som med råge kommer passeras i år.

DN full med rapportering om brottsligheten.
Det verkar som om brottsligheten är hemmagjord.
Men vem som orsakar den vet man inte. Inte på DN..

Drogerna Löfven? Seriöst?

Som Lund konstaterar är det nu drogerna som sedan en tid är Statspajas Löfvens favortiförklaring till våldet i Sverige. Konsumtionen i välbärgade villaområden som Djursholm göder den lönsamma men olagliga droghandeln och skapar dödlig konkurrens. Se där, en fin teori, tyckte – oväntat! – den svenska polisen, som lydigt rapar upp samma budskap på sina presskonferenser: “Vi tror att droghandeln är en stor anledning till att vi ser skjutningar i Malmö, framför allt cannabis”, sade polismästare Stefan Sintéus i samband med mordet i veckan på en 15-årig pojke. Men, som Lund konstaterar; Berlin är översvämmat av droger. Knarkförsäljningen är så besvärande och sker så öppet att parkförvaltningen gjort försök med att måla rosafärgade rutor där langarna skulle hålla sig. Det gick inget vidare. Ändå skjuts det inte här. Inga bomber sprängs.

Malmö ligger nära kontinenten. Och barnfattigdomen är stor.

Kvällsposten 13/1 2017. Ygeman yrar om farorna på kontinenten.

För bara något år sedan var sossarnas favoritförklaring till dåden i Malmö att staden låg ‘så nära kontinenten’. Lund har förtjänstfullt plockat fram citat från såväl Malmös polisområdeschef Erik Jansåker (till Sveriges radio) som kriminologen Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet (till TT). Så sent som för två år sedan ansåg den stora clownens sidekick, Anders Ygeman, att ‘närheten’ var värt att nämna igen. Han såg också den sociala klyftan som en förklaring och ansåg minsann att utvecklingen hade börjat vända! Barnfattigdomen är fortfarande ett huvudspår i de svenska experternas förklaringsmodeller. Men klyftorna är stora också i Berlin, ja barnfattigdomen är ännu större: här lever en tredjedel av alla barn i familjer som är beroende av socialbidrag. Tyskland är kontinenten, med landgräns mot nio andra länder. Och nu i veckan stängde alltså Danmark gränsen till oss, inte tvärtom. Det är närheten till Sverige som är faran.

För tyskarna är vi Bullerbyn. Men varför skjuter vi då ihjäl varandra?

‘Svensk som svensk’ – ur tyskarnas synvinkel har bullerbyinvånarna plötsligt börjat skjuta varandra utan anledning. Lund vet inte vad hon ska svara. Det hade nog många av oss andra kunnat.

Sverige är inte längre ett föregångsland eller förebild ens i Tyskland, landet där ledande befattningshavare (läs: Merkel) fortfarande ändå gör vad man kan för att ta efter vår politik. Och när de frågar om vad händer, så är kanske en DN-journalist inte rätt kvinna att svara. “Jag vet inte vad jag ska svara”, säger Lund, som avslutar sin artikel med att ifrågasätta även SD:s förklaringsmodell:

“Och Sverigedemokraterna, som i opinionsmätningarna tävlar med Socialdemokraterna om att vara största parti, skyller våldet på ”den ansvarslösa invandringen”. Men även Tyskland har tagit emot många asylsökande de senaste åren, och tyska storstäder har sedan tidigare problem med så kallade parallellsamhällen.”

Tipping point. Tyskland har inte nått den ännu. Men det har vi.

Längre än så kommer inte DN i sin verklighetsbeskrivning just nu. Men det finns ju en skillnad mellan länderna som Lund inte vågar tala om (det finns ju fortfarande gränser för vad som får sägas på DN). Sverige har länge tagit emot flest asylsökande i hela EU. Tyskland ligger högt, men Sverige är i särklass. Och Sverige har idag en mycket större andel befolkning med rötter i utlandet – totalt över 30%. Enligt FN-statistik hade Tyskland år 2013 11,9% ‘invandrare’ och Sverige hade 15,9% vid samma tidpunkt. Båda länderna alltså en rejäl bit ovanför de ca 11% som amerikanske presidenten Theodore Roosevelt i början av 1900-talet bestämde var gränsen för hur mycket invandring USA tålde. En viktig skillnad gentemot Tyskland, förutom att Sverige låg sannolikt tre mycket väsentliga procentenheter högre, var att våra invandrare till övervägande del kommit under de senaste två decennierna, medan Tyskland ackumulerat invandrare i form av ‘Gastarbeiter’, under hela efterkrigstiden. Vi har varken hunnit eller velat integrera dessa nytillkomna.

Eurostat. Sverige har under hela 2000-talet ackumulerat fler flyktinginvandrare än något annat EU-land. Även Tyskland.

Diagrammet ovan visar heller inte hela sanningen. Den är värre. En annan skillnad är nämligen att vi fortsatt att ta emot stora mängder som inte formellt räknats som flyktingar; anhöriga och (lågkvalificerad) arbetskraft från samma områden. Den stora nedgången efter 2016 är alltså en chimär; förra året tog vi emot 123.000 invandrare och vi ligger över 100.000 nytillkomna även i år – vilket också är vad Migrationsverket räknar med att vi ska fortsätta göra framöver. Andelen muslimer i Tyskland förväntas vara knappt 20% av befolkningen år 2050. Samma år skulle Sverige nå över 30%, enligt samma prognos. Och i Malmö är andelen män 15-45 år med utländsk bakgrund 55%. Stockholm och Göteborg ligger 11%-enheter efter. Om femton år är Stockholm där Malmö är nu och var Malmö är vill vi inte ens veta. Om vi inte vill sätta denna utveckling i samband med det ökade antalet sprängningar och skjutningar, bilbränningar och skolbränningar, överfallsvåldtäkter, grova hemfridsbrott och barnrån där förövarna skär öronen av sina offer, ja då lär vi få fortsätta leta efter förklaringar i all evighet.

Lina kommer få fortsätta fråga runt om hon inte köper Åkessons förklaring.

En allt större andel av dem som lever i vårt land saknar förankring i den kultur vi har haft här. De kommer från en kultur där våld utgjort en naturlig ingrediens och där förtroendet för såväl samhälleliga institutioner som okända människor är nära noll – av goda skäl. De har nu blivit så många, så snabbt, att de förändrat också våra institutioner, vår syn på vår nästa. Det säger sig självt att en liten förändring inte ger effekter som omedelbart resulterar i skjutningar och sprängningar. Samtidigt så är det lika givet att man vid en viss punkt (tipping point) riskerar att samhället förändras i grunden. De fundament rättssamhället vilar på skakas sönder, och den förändrade demografin blir för var och en tydlig varje gång man går ut på stan.

Med den demografi vi nu har är det uppenbart att Sverige har nått en tipping point. Svenskarna har inte kontroll. Det är från Sverige faran kommer.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

Swedish MSM, like Dagens Nyheter (DN) Sunday, is inundated with news about horrible crimes. This is healthy – nt for Sweden – but for DN. In Germany, the second mot political correct country in Europe, one closely monitors what is happening in our small Astrid Lindgren fairytale ‘Bullerbyn’-country but cannot find any answers.

Lina Lund, DN:s correspondent in Berlin, is at least doing a good job checking off the explanations that won’t do. Löfven, our Prime Clown, is still trying to blaim well situated youth and their consumtion of drugs, but Germany is much worse in this respect. The same goes for socioeconomic factors, as child poverty – much more frequent in Berlin than in Malmö. Even more absurd is it when leading social democrats as Anders Ygeman, as well as high ranking police spokesmen and criminologists blame Malmö’s proximity to the continent. Germany is the continent. Even so the number of deadly shootings in Berlin was 40 times less than in Malmö last year, and bombings are so scarse that there is no official statistics.

Why then? Lund rethorically asks, and add that Germany also had its share of refugee immigrants. This is clearly still where the limit goes in a leftist liberal paper. The obvious difference is that Sweden has accumulated much more of the same in a much shorter timeframe. We still do, since those that formally counts as refugees only accounts for a smaller part of the total; the decrease in the curve after 2016 is thus a chimaera – the Migritaionverket forecast is that we will continue to import about the same amount, above 100.000 people, each year in the years to come. One percent unit of our total population, every year that is. And there is a tipping point. That has been reached in Malmö, and we can sense it also in the rest of the country. The forecast looks far less than good, since so many still refuse to see the reality as it is. In 15 years Stockholm and Gothenburg will have reached Malmö’s level of men with foreign background, 55% in the age group 15-45, the most crime active age. Where Malmö is by then nobody wants to know.

Publicerad av — Lämna en kommentar

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Endast Sverige svenska krusbär hava. Dito gäller den deprimerande demografin.

Ämnet är stort även men hänger ihop: 1. Sprängdåden. 2. Förnekelsen. 3. Den nya strategin. 4. Nertystandet. 5. Förklaringen. Jag får, som 1600-talsmatematikern Blaise Pascal, be om ursäkt för att jag inte hade tid att skriva kortare.

1. Bombdåden.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Ja, detta är i sanning något unikt. Att inte fler har allvarligt skadats eller dödats är inte bara ett under, det gör ju fenomenet än mer obegripligt på sitt sätt: om det var döda kriminella motståndare man var ute efter, så verkar det ju faktiskt vara en mycket ineffektiv metod. Å andra sidan om det är för att skrämmas och ge uppmärksamhet, så kan det knappast fungera bättre. Trots att tidningarna avstår från att kalla detta för terror, så är det ju precis samma metod man använder och man envetet fortsätter använda, vilket ger mig en bestämd känsla av att man anser att man uppnår de resultat man är ute efter.

2. Förnekelsen.

Men med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Faktarutan om att det är 102 ‘sprängningar’ (den andra politiskt korekkta benämningen) som ‘skett hittills i år’ är inte uppdaterad; den gäller bara perioden fram till juli, vi är i november nu och det har smällt mer och mer för varje vecka, men notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Ett totalt grundlöst antagande.

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl:

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

” Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja, gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot. ”

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa. Och sedan är ju frågan: är det bara gängkrig och affärer som förklarar bombdåden?

3. Den nya strategin. Erkännandet: White flight existerar.

White flight, med andra ord. Men det är ord som DN inte vill höra talas om.

Dagen efter att jag publicerat ovanstående analys, kröp DN till korset och bestämde sig för att slå upp saken så som den förtjänade. Kanske för att även Svenska Dagbladet redan gjort det i sin pappersupplaga; skadan var redan skedd, allmänheten informerats. Man valde dels att göra en intervju med en svensk kvinna, som nu bestämt sig för att flytta från Malmö, dels att publicera uttalanden från en kriminolog som har krigsrubriken: “Sprängdåden i Sverige unika för Europa” och en ingress som är ännu mer intressant: Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande. I min värld representerar det här en helt ny strategi från DN:s sida. Icke desto mindre ska vi vara försiktiga med att tro att denna strategi, lika lite som SvD:s artikel om bombdåden, representerar en omsvängning i sak.

4. Nertystandet. DN Ifrågasätt censurerar.

Efter att man censrerat båda mina nedan återgivna läsarkommentarer, så är min tolkning tvärtom något mycket, mycket tråkigare. Som jag återkommer till nedan. Först mina båda kommentarer:

“Duokulturen Sverige, med etniska svenskar och mer eller mindre assimilerade invandrargrupper å den ena sidan och muslimska parallellsamhällen med mer eller mindre (i detta) integrerade och underkuvade andra invandrargrupper inklusive rest-svenskar, är bokstavligen en sprängdurk och det som DN väljer att kalla ‘explosioner’ istället för bombdåd är det främsta beviset för att vi står i Inglehart-Welzels kulturmatris absolut motsatta hörn: svenskar högst upp till höger, med individualistisk sekularitet som grundläggande värden, muslimerna längst ned till vänster, med skamkulturens kännetecken: med en totalitär religion, klanens påbud samt den fysiskt starkares rätt som ledstjärna.

Genom att låta muslimerna radikaliseras har positionerna cementerats. Utan myndigheternas stöd har de individuella svenskarna inga möjligheter att stå emot det här. Det enda vi kan göra är att flytta. Flytten från Filipstad och andra sådana småsamhällen har tidigare drivits av brist på arbete, men nu är det samhällenas dysfunktionalitet som driver den, snart med bara bidragstagare kvar. Och över en viss tipping point är det demografin själv som skyndar på den. Svenskar vill trots allt bo med svenskar, hur rasistiskt det än är officiellt. Malmö har, som danskarna skulle säga, Sveriges enda innerstadsghetton. Här är det kriminaliteten som driver white flight. Problemet är att Sverige saknar särskilt många bra platser att fly till. Så flytten går utomlands. Den har redan börjat.“

Den har tagits bort med motiveringen:

“Denna kommentar tas bort eftersom den bryter mot Ifrågasätts användarvillkor, punkt 4.4(c). Tänk på att inte hota eller uttrycka missaktning mot särskilt utsatta grupper, med anspelning på hudfärg, ras, nationellt- eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Underbygg med fakta och referenser.“

DN Ifrågasätt vägrar alltså se referensen till Inglehart Welzels kulturmatris som källa i sig. Kanske hade det gått bättre om jag haft med den. De synpunkter jag har på muslimsk kultur är ju hard facts etablerade sedan lång tid, men man måste alltså ändå ha kulturmatrisen tryggt med som stöd. I DN är allt sådana fakta nyheter varje gång. Liksom att konsekvenserna av detta alltså är detsamma som white flight, något som ‘högerextremister’ länge varnat för, men som är ett förbjudet ord. Definitionsmässigt bekräftas företeelsen dock av DN-artikeln jag själv kommenterat! Ändå är alltså min kommentar enligt DN Ifrågasätt ‘ounderbyggd’. Jag valde då att skriva en ny kommentar:

“Samtidigt som DN publicerar en kriminolog som konstaterar att sprängdåden är unika för Sverige, så censurerar DN Ifrågasätt min kommentar som ger svaret att det beror på de extrema kulturskillnaderna mellan den individualistiske-sekuläre svensken och parallellsamhällets. Samt att vi har en demografi som inte tillåter att parallellsamhällets invånare sprids ut, de är för många, alla samhållen redan mättade eller på gränsen att bli det.Svaret på varför detta händer är alltså: därför att inlägg som mina fortfarande censureras. Och jag nämner ju även den onämnbara religionens namn. White flight har bara börjat.“

Den har tagits bort med motiveringen:

“Kommentaren har tagits bort eftersom den bryter mot riktlinjerna för kommentarer. Tänk på att alltid hålla dig till ämnet när du kommenterar. För frågor och synpunkter kring modereringen kan du vända dig till moderator@ifragasatt.se“

Uhu? Goddag yxskaft! Man bryr sig alltså inte ens om att ge en specifik motivering. Jag hinner skriva en protest (som besvaras med en upprepning av samma ‘yxskaft’), samtidigt som det skräller till i mailbrevlådan igen: nu är jag avstängd helt från DN Ifrågasätt.

Upprepade överträdelser. Ja, det är ju självuppfyllande, när man väljer att censurera det som inte bör censureras.

Jag ‘överklagade’ förstås, och fick ännu ett goddag yxskaft-svar. Skälen man anför för att censurera (och nu stänga av) är genomskinligt åsiktsdiskriminerande. Huvudsakligen använder man följande argument: 1. brist på ‘god ton’, 2. ‘spekulation’, 3. ‘hänsyn till utsatta grupper’, 4. samt att kommentaren ‘inte har med ämnet att göra’.

När jag modererats och omformulerat mig så väljer man helt enkelt bara ett annat av argumenten ovan och censurerar mig igen. Eller, som synes, inget argument alls. ‘Spekulation‘ är sammanblandat med argument som härleds genom logik och som därför kan angripas, skulle logiken saknas. Men med sådana brister har jag inte för vana att blotta mig, så då är det ju enklare att moderera bort. För övrigt är ‘spekulation’ något som uppskattningsvis 80-90% av kommentarerna ägnar sig åt, utan att modereras. Godtyckligheten är alltså uttalad när man väljer att just angripa mig. Den goda tonen tycks anbefalla att ingen ska få vara provokativ eller polemisk. D v s inte uttrycka starkt engagemang. För mig är de frågor jag debatterar av existensiell betydelse, och när jag ser slentrianmässigt framförd desinformation så blir jag upprörd. Jag uttrycker mig då så som jag anser att debattören förtjänar: herr ‘Lars Gröndesinformation’ är det mest adekvata jag kan hitta på utan att använda svordomar.

Allra värst är dock Ifrågasätts ovana att kalla mina resonemang för ovidkommande och utanför ämnet. Jag bemödar mig alltid tvärtom att hålla tråden. Det är när jag bygger upp en slutsats, som artikeln inte nämner, som man anser mig hamna utanför ämnet (eller spekulera). Det är inte bara nedlåtande och arrogant, det är direkt i motsats till dem som flyger ut i helt ovidkommande resonemang (oftast utan att modereras), och mina argument är ju dessutom välförtjänt kritik av artiklarna i sig: man drar inte de slutsatser som man borde göra. Detta, och att mina slutsatser är oönskade, är förstås den verkliga orsaken till att de censureras bort.

5. Förklaringen. Varför DN nu publicerar krigsrubriker.

Min cyniska förklaring till att DN valde att slutligen berätta hur landet ligger, är dels att det nu gått så långt att det inte tjänar mycket till längre att försöka låtsas som något annat. Dels att man lika gärna kan uppmuntra en utveckling som innebär färre konfrontationer: Låt de kriminella ta över Malmö, väl i Staffanstorp blir det väl inte lika mycket kvirr. Man retirerar alltså, men undviker skickligt oordnad flykt. Nästa ställningskrig kommer utkämpas kring frågan om vem och varför. Och därmed kan man vänta med att bolla upp den rimligen mest akuta frågan: vad ska vi göra åt det, eller kanske snarare – man kan undvika de rätta svaren på den frågan ännu en tid. Att min cyniska gissning är korrekt underbyggs av det faktum att man väljer att publicera krigsrubriker, samtidigt som man till varje pris ser till att undvika att låta mina slutsatser få spridning.

Kriminologen Amir Rostami är ingen Sarnecki, han ger ett betydligt mer sakligt intryck och jag har också sett hans kommentarer tidigare, de är vettiga. Problemet med saklig vetenskap kan dock vara just att den inte med tillräcklig säkerhet kan fastslå det som alla andra ser. Ifråga om bombdåden så har dessa ett till synes uppenbart yttre samband med de nytillkomnas kriminella aktiviteter. Men de kan också vara uttryck för resentiment mot en svensk befolkning och för den muslimska minoritetens aggressiva behov av att få respekt; en önskan att skrämmas och se svensken underkasta sig. Vill man vara konspirationsteoretiker så är det inte otänkbart att detta även är en del i muslimska fundamentalisters strategi för att göra Sverige till en islamsk stat; flyttar svenskarna så går det ju snabbare. Det finns säkert ytterligare någon annan tänkbar förklaring, men för mig mynnar de alla från samma grundproblem: inflyttare med en kultur som vi inte har haft i det här landet tidigare. Utan denna så skulle det här heller alltså inte inträffa. Detta kan bara lösas med tuffa krav på integration och repatriering.

Men som försiktig vetenskapsman kan man förstås istället invända att ‘vi inte vet säkert’. Det tjusiga i den kråksången är att möjligheten att få säkra svar kommer vara försumbar under överskådlig tid. Uppklarandefrekvensen är ju så låg. Hur låg vill man inte berätta i artikeln, men eftersom den är mycket lägre än för skjutningar, där det i sin tur är sällsynt att gärningsmannen ställs till svar, så misstänker jag att vi ligger mycket nära noll. Den här låga uppklarningen kan därmed alltså användas som förevändning för att man låter saken bero, i avvaktan på att vi ska få helt säkra svar. Svar man vet att vi aldrig kommer få. Även om vi får fast tre kriminella bombkastare från, låt oss säga Afghanistan eller Somalia, så ger ju det ingen klarhet i vilka de trehundra andra dynamitarderna är, än mindre varför de ägnar sig åt den här verksamheten. Detta argument kommer vara mycket svårt för den svenska allmänheten att svälja, men var så säker: man kommer köra ner det i halsen på oss, för det är så svårt att invända mot rent sakligt, det är ju ‘vetenskapligt’.

Svenska män lämpliga för militära och polisiära uppgifter är i minoritet om tio år.

Andelen utländska män ökar varje år. Överallt. I procentenheter: som lägst i Umeå ca 0,3 per år, i Stockholm och Göteborg ca 0,6, i Malmö ca 1,0 och i Botkyrka och Södertälje över 1,5. Per år. Tabell från Gunnar Sandelin, ur Samtiden 2018.

Att som DN och Rostami gör sedan är dock tvärtom ovetenskapligt. Man gör en jämförelse med andra länder och kallar dem ‘likartade’ ifråga om social och demografisk struktur. Men detta är fel. Det finns idag inte längre länder som är ‘jämförbara’ med Sverige. Vi är det land som tagit emot överlägset flest flyktingar i Europa, och detta under en exempellöst kort tid. Migration unikt koncentrerad från ursprungsländer där nästan samtliga har en muslimsk majoritetsbefolkning. På mindre än 20 år har denna befolkning gått från en närmast försumbar andel av Sveriges befolkning, till 13%. Och andragenerationen, som till övervägande del håller till i parallellsamhällen där ursprungskulturen bevaras mer eller mindre intakt, utgör redan nu 25% i de yngsta årsklasserna. I en rapport framtagen av Gunnar Sandelin för Samtiden framgår att män i åldrarna 15-44 år med utländsk bakgrund svarar för 44% av Stockholms och Göteborgs män i motsvarande åldrar. I Malmö är siffran 55% och i Botkyrka och Södertälje är man ca sju av tio. Denna andel är snabbt och konstant ökande för varje år, på varje ort i hela Sverige, under hela 2000-talet. Svenska män fysiskt lämpade för polisiära uppgifter och militärtjänstgöring är alltså snart i minoritet. Mot denna bakgrund kan det förutsättas bli svårt att genomföra en eventuell repatriering som inte är helt frivillig. Och nej, Tyskland är inte i närheten av dessa siffror. De nordiska länderna ligger också långt efter; Norge är närmast, med en flyktingmottagning som fram till 2013 varit ungefär halva Sveriges, per capita räknat, därefter har skillnaden varit ännu större.

Demografin, dumbom

“Endast Sverige svenska krusbär hava”

Carl Jonas Love Almquist

Givetvis är det denna extrema avvikelse i demografi som borde föranleda kriminologer att sätta sina hypoteser. Vi är unika. Detta är den rimligaste förklaringsfaktorn. Istället ‘förstår man ingenting’! Just denna avvikelse från i övrigt likartade länder är ju den mest förbjudna av alla att omtala, när det handlar om att peka ut orsaker varför just vårt land plågas av något som även Rostami liknar vid ett inbördeskrig.

Kriminologerna är villrådiga. Använder man modeller där man stoppar Sverige i samma fack som ovan nämnda länder så kommer man förstås inte heller att få något svar. Det för alla med Sunt förnuft uppenbara, är ju att det är just skillnaden i demografisk struktur som är förklaringen. Något som uppstått i Sverige under de senaste två decennierna.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Summary

When the leftist liberal Dagens Nyheter (DN), most influencial in determining what is political correct or not in our country, decides that the recent bombings in Malmö calls for war headlines, and admitting the existance of white flight as a phenomena, it is a shift in strategy. These subjects have been handled as non-existant as long as it has been possible. However, my comments and conclusions, made to these articles, are nevertheless censored, so what is going on?

I conclude that the paper has made a welled planned retreat to the next defense line: yes, there are bombings, but who is responsible? And to what purpose? Since there is very little chance that we will ever find out 100% for sure, due to extremely poor conviction rates, this is where the debate is likely to get stuck for the forseeable future. Any attempt to rush to conclusions would be described as unscientific.

But the criminologists make unscentific assumptions when reaching these inconclusive conclusions. When comparing Sweden with ‘similar countries’ one does not recognize that Sweden’s demography is not similar to these, not anymore. Men of foreign origin in the age group 15-45 accounts for 44% of the total age segment in our two largest cities, Stockholm and Gothenburg. In Malmö the rate is even 55%. This rate has been increasing rapidly each year since 2000, in every region, every city and town. And it is forecasted to continue in the same pace. Nothing has been done to stop the trend. If these new inhabitants had been easy to integrate, one could have asked if this really is a problem. But since this is not the case at all, one must instead ask: how can our government allow this development to continue, without even addressing the issue? Without recognizing the obvious correlation between immigration and crime rate? Why do they do this to us, without letting ethnic Swedes – and immigrant groups that are already assimilated – have a say?

Publicerad av — Lämna en kommentar

Bombstopp snart? Vänsterns kolportörer anar ljuset i tunneln.

Tre bombdåd i Malmö på mindre än ett dygn – och en dödsskjutning. Med lite hokus pokus får DN i sin rubriksättning det att se ut som om det ‘bara’ var två ‘explosioner’ som man helst kallar den här typen av laglöshet för. Och notiserna är så små att de knappt syns i flödet. Det är iofs inget att förvånas över, för nyhetsvärdet är nära noll – i Malmö sprängs det ju jämt, det vore en större nyhet om det gick en hel vecka då det inte sprängdes något alls. Men intresset bland läsarna är ändå stort. Och DN:s läsare visar vilken total förvirring som fortfarande råder. När en läsare insiktsfullt ‘gratulerar vänstern till det samhälle man velat ha’ så frågar andra vad han ens menar och när han förklarat så delar man naturligtvis inte analysen. Flera är som vanligt upprörda över att de utlandsfödda anklagas. Och så har det insmugit sig en ny typ av naivistiskt önsketänkande som jag kände mig tvungen att reagera mot: att vi nu ser slutet på eländet. Totalt grundlöst antagande.

Proffstyckarna på DN Ifrågasätt

Det är förstås dock inte någon vanlig utopist, utan proffstyckaren Lars Gröndahl som står för utplanteringen av den förhoppningen. Han är tillsammans med en viss Lars Thulin, Sven Román och ett par till ständigt aktiva desinformationsspecialister, möjligen även betalda för att nöta in sossarnas budskap. Jag har sett det som mitt jobb att bemöta deras värsta övertramp för det är viktigt att städa i DN Ifrågasätts läsarkommentarer. Dels för att läsarna ibland är inflytelserika, dels för att journalisterna garanterat läser kommentarerna till sina egna artiklar. Även om förhoppningen är liten att de skulle gå att omvända så är jag övertygad om att de påverkas av kloka synpunkter och på det sättet i alla fall får en tankeställare innan de går ännu längre i sin politiska aktivism. Hoppas att ni är fler som har tid och ork att skriva kommentarer där, eller åtminstone gilla mina och andras icke-politiskt korrekta inlägg, vi är fortfarande oftast i minoritet, men vi blir fler och fler känns det som.

Min läsarkommentar på artikeln, svar till Lars Gröndahl et al

Det här är alltså bara en SD-kampanj?

Hemmagjorda bomber och lika hemmagjorda teorier bland läsarkommentarerna. För någon är det värsta som kan hända nu att SD får makten. Därifrån är det så klart inte svårt att dra konspirationsteoretiska slutsatser att det är vita högermän som ligger bakom bombvågen; orkade inte läsa i just den här tråden om dylika spekulationer (sådana får regelmässigt stå kvar, trots att Ifrågasätt annars är så gärna på och modererar bort sånt).

Ja gud vad vi svenskar är tråkiga, Lars.

Och så detta rekord i bakvänd logik: vi ska se positivt på bombslängandet, som är början till slutet, eftersom detta inte skulle hända om de kriminella hade kontroll, det hade varit ‘bad for business’. Det framgår inte om det vi ska vänta på är att de kriminella helt ska ta över eller om det är det omvända, men vi ska nog välvilligt utgå ifrån att det inte har slagit förslagsställaren att det just är mot det först nämnda vi är på väg emot.

Det är riktigt att det är dåligt för affärerna att det pågår gängkrig, men detta beror alltså på att gängen är många och splittrade i fraktioner. Och alla ungefär lika hänsynslösa.

Med en lagföringsgrad av de grovt kriminella som hela tiden sjunker, från redan låga nivåer; med domstolsaktivister som har gjort det till en hjärtefråga att höja beviskraven just för den här typen av grov brottslighet och med försvarsadvokater som lierat sig med sina ‘coola’ klienter, så är sannolikheten alarmerande hög för att vi har hamnat i ett genomkriminellt samhälle stor, när väl kulröken skingras.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Gängkriminellas advokater tjänar 1,5 mdr per år. Det är du som betalar dem.

De sex terroristerna, dvs imamerna/skolledaren, kommer som det ser ut till slut ändå utvisas och därmed skulle vi alltså slippa att inkassera ännu ett osannolikt misslyckande för rättsstaten Sverige. Detta har under alla förhållanden suttit långt inne och regeringsbeslutet fattats först efter mycket vånda – och kostsamma rättegångar. I en debattartikel i Aftonbladet summerades vad sådana kostnader, enbart för de kriminellas försvarsadvokater belöper på, totalt under ett år: 1,5 miljarder. En enorm summa – och 50% mer än för tio år sedan. Se där, en ytterst relevant skattning av hur mycket våldet har ökat i Sverige under samma korta tid. Det mesta handlar förstås om den grova brottsligheten, det är dessa rättegångar som tar tid. Och deras rättsbiträden betalas som bekant nästan alltid av dig, käre skattebetalare. Rätt ska förstås vara rätt, alla ska ha en kompetent försvare och helst ingen oskyldig alls ska dömas. Men när vi samtidigt ser hur andelen lagförda minskar år från år, och vi kan ana inte bara hur allt fler skyldiga kommer undan, utan också att gränsen mellan advokaterna och deras klienter har börjat suddas ut. Då känns det förstås ännu mindre bra att betala.

Försvarsadvokater i Sverige allt närmare lierade med sina klienter

Den seniora åklagaren Lisa dos Santos som är artikelns författare skriver om försvarare som blivit alltmer spekulativa i sin marknadsföring. Man klär sig som gudfadern och romantiserar det våld som klienterna anklagas för genom att anspela på hur det utförs, till ljudet av kulregn och sirener.

“Frikännande domar i grova brott – #framgång, tummen upp! – staplas som reklamvara varvat med lite skön posering som hämtat ur ”Gudfadern” och ett frisläpp efter en mordförhandling förpassas till ”En bra dag i rätten” på försvararens Facebooksida. Allt lajkat av både egen kår och klienter. Och varför inte profilera sig extra tydligt genom att lägga ut idolbilder på gängmedlemmar?”

Det kanske mest uppseendeväckande exemplet hittills var gangstarapparen Z.E som gjorde en video på Södertörns tingsrätt, formellt utan reklam för advokaterna som agerade statister, men Bastlings advokatbyrå räknar naturligtvis med att slå mynt av det osmakliga jippot. Och det här är inte allt. Åven rättegångarna har förvandlats till happenings. Dessa tar längre tid att genomföra med försvarets nya strategi, som enligt Santos enbart är mest till för att imponera på klienten: “hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs”. Ingenting av detta ger klienten någon processfördel enligt Santos, däremot för advokaten – klockan tickar ju.

Men tänk om showen faktiskt påverkar?

Helt övertygad om att inte också de åtalade tjänar på detta är jag dock inte, eftersom jag mycket väl kan tänka mig att metoderna hjälper till att skrämma och imponera både på vittnen, domare och nämndemän. Däremot är jag säker på att detta borde gå att stävja med befintliga ordningsregler vid rättegång. Det lär snarare handla om att strama upp befintlig praxis, som tydligen är fullkomligt uppluckrad från forna tider och vad vi är vana vid att se i tv-serierna på tv. Vissa domare tycks helt enkelt sakna den pondus som behövs. Här, precis som i skolsalarna har man (eller kanske oftare kvinna) förlorat den respekt och krav på ordning och reda som är så viktigt, men som postmodern ideologi och uppfostran inte prioriterar. Och, ja, det lär ju finnas ännu ett möjligt samband här, med den allt sämre andelen lagförda, samt med den likaså allt högre andelen kvinnliga domare. Ingen har hittills såvitt jag vet vågat antyda att svårigheterna kan hänga samman med två sidor av tillsynes samma mynt: medan domare och åklagare allt oftare är kvinnor, så dominerar män kraftigt bland försvarsadvokaterna (86% 2014). I DN:s uppföljande artikel i ämnet är det kvinnliga kolleger, både åklagare, domare och försvarsadvokater, som håller med Santos. Medan den anonyma manliga brottmålsadvokat som citeras naturligtvis inte gör det, utan istället refererar till Anna Rambergs twittrande i saken.

Anna Ramberg, med mediainstinkt som en pavlovsk hund. Och med lika förutsägbara åsikter.

Ja, likt en pavlovsk hund har förstås även Anna Ramberg reagerat på Santos debattartikel. Trots att hon inte länge är advokatsamfundets ordförande så måste vi ju få veta vad just hon tycker: “Onyanserat och insinuant angrepp på brottsmålsadvokater. Särskilt allvarligt när sådant kommer från en åklagare. Statens företrädare bör inte ägna sig åt falska generaliseringar av det slaget.” Falska generaliseringar? Vad är så falskt? Och varför skulle detta vara olämpligt? Att någon annan än hon själv har vad som kan uppfattas som politiska synpunkter på rättegångsprocessen? Genom att konsekvent ta sida för det onda, dåliga och destruktiva lyckas Ramberg som vanligt göra sig än mindre trovärdig som neutral bedömare. Men hon hjälper mig att hitta en delvis annan förklaringsmodell bakom den sjunkande andelen lagförda kriminella, förutom då domstolsaktivism inom domarskrået och bland åklagarna. En hypotes som handlar om att det är de kaxigaste som stjäl showen. Och dessa är – förutom Anna Ramberg då – i de flesta fall män. För det är ju försvaret som gång på gång vinner.

Tänk om inte bara ömmande kvinnliga domarhjärtan förklarar utvecklingen som lett till att allt färre åtalade brottslingar döms, tänk om det också är beror på de manliga försvarsadvokaternas ‘härskartekniker’ som Santos nämner; samt en god dos testosteron och lika mycket brist på etik. Att detta är vad som utmanövrerar de numera oftast kvinnliga åklagarkollegerna (60% 2019) och skapar rättssalar där advokaterna tillåts breda ut sig lite som de vill? Santos beskrivning får mig att tro att det är just så det faktiskt är.

Eftersom kvinnor är (minst) lika bra som män, så är detta ett problem som ingen lär leta efter rätt svar på

Andelen vunna mål är förkrossande, inte bara till försvarets favör utan fastmer i manlig favör. Och oavsett vad som är moraliskt rätt eller fel, så skulle jag nog som klient helt enkelt göra den enkla analysen att bäst är den som får mig fri. Men eftersom vi ju vet att män inte kan vara duktigare än kvinnor på någonting, så skulle ju en sådan förklaring antyda något som varken kan eller får förekomma. Ännu en könsstereotyp. Ergo: detta är ett problem som vi aldrig kommer lösa, eftersom en viktig förklaring, kanske rent av den mest betydelsefulla, aldrig kommer adresseras.

Medan Ramberg programenligt alltså anser att Santos har fel, så är det andra, betydligt mer trovärdiga som håller med, nämligen de kriminella själva. Trovärdighet handlar ju också om logik. Och den ligger i att advokaterna gör allt för att ställa sig in och tjäna pengar på gängen, som blivit deras mest lönsamma kassako: när en av DN intervjuad kriminell ung man hamnar i häkte så “Den första kontakten jag då haft med någon från utsidan är min advokat. Och jag svär, deras inställning är alltid – ”det är ingen fara, vi ska få ut dig härifrån, grabbarna hälsar”

Kriminell advokat – för det är coolt och inne

Grabbarna hälsar. Det handlar då om att man klivit över gränsen och jobbar för brottssyndikaten – men betalas av staten. Man uppmuntrar unga klienter till ett kriminellt tänkande och för att verka ‘trovärdiga’ spelar man på och har en attityd som romantiserar gängkriminalitet. Bara man svarar ‘inga kommentarer’ i alla förhör och nekar hela vägen, så ‘kommer det lösa sig’. En erfaren polis, även han anonym (Varför det? Det säger en del.) intygar också att detta stämmer. ‘Särskilt upprörande är det när vi ser hur vissa advokater uppmanar 15-åringar att blåljuga.’ Det behöver ju inte vara bra för dem. Det har också skett en normförskjutning. Att vara kriminell är någonting ballt och eftersträvandevärt. Att synas med rappare är plötsligt coolt, säger polisen, att lägga till kriminella bland sina kontakter och träna på samma thaiboxningsklubb. Han har sett advokater som är uppenbart smickrade över att få ”hänga med ” sina klienter på fritiden på det sättet. Många åtalade byter dessutom advokat. Anledningen är att man vill ha mer ‘service’, dvs smusslande med sådant som advokaten inte ska eller får göra. Här är det advokaten som säljer sig till djävulen.

Vilket rykte?

Det allra sistnämnda passar inte riktigt in i temat, men allt annat gör det: DN har förstås gjort detta till något av ett snyftreportage där den kriminelle (av utländsk härkomst), görs till offer och advokaten (vit svensk) blir skurken. Sorgligt enögt genus- och mångfaldsperspektiv m a o, men visst, låt oss behålla fokus på advokaterna, de förtjänar den här kritiken och de utgör något av den värsta sortens profitörer på massimmigrationsindustrin. De många reportagen som nu görs är också ett tecken på att t o m vänsterliberala feminister som Amanda Sokolnicki och Ulrika By på Dagens Nyheter börjat fatta att det här inte är rätt eller bra. Såväl domstolsaktivisterna, Anna Ramberg och de manliga försvarsadvokaterna bär på en stor skuld till den farliga utvecklingen inom rättsväsendet: advokatsamfundet måste sluta slå ifrån sig.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

English Executive Summary

The share of convictions are constantly falling, (although? because?) at the same time crime rates are going in the opposite direction. Last year 1.5 billion SEK of the tax payer’s money was spent on defending criminals, which is 50% more than only ten years ago. The courts have turned into showrooms and spectacles, domineted by the (male) defense lawyers, and they are not only successful, they are more and more tightly knit together with their clients. It is considered cool among the criminal lawyers to associate with criminals also in the evenings and leasure time and this is also good for business. Their dominance in the court rooms seems likely to be a second reason for the low and sinking conviction rate; not so well recognized as is the increasing number of activists among many (female) judges and attourneys. A flipside of the coin that discloses a possibility that cannot easily be addressed, because it is very politically incorrect: that the success for lawyers are connected to the fact that males as a group seem to be more skillful in the courtrooms on what counts the most: winning.

Publicerad av — Lämna en kommentar

Gangstarapparen hyrde Södertörns tingsrätt – med rätt åsiktsklienter är man aldrig kinkig

Bild ur DN 24/10

Någon som minns DN:s artikel om den ‘skumme’ affärsmannen, vars värsta ‘brott’ var att han hyrde ut lokaler till SD? För normal marknadsmässig hyra, skall tilläggas. Ett år sedan nu. Stort uppslag på förstasidan och lååång artikel. Om absolut ingenting mer än den ‘skumme’ affärsmannens fullt legitima affärer, som också inbegrep uthyrning till ryska ambassadören minsann. Framförallt hade affärsmannen bett om att få vara anonym. Bara det sistnämnda var ju tillräckligt skumt för att DN skulle slå upp saken stort och ange hans namn i neonröda bokstäver.

De flesta vet väl att DN sedan blev stämda, men alltför få har nog sett Wolodarskis ursäkt och hur DN tvingades krypa till korset i ett tillrättaläggande. Det är ingenting som kommer upp i flödet sådär automatiskt direkt. Hur mycket man också fått betala som kompensation vet ingen mer än parterna, eftersom uppgörelsen skedde genom förlikning. Och jag har en misstanke. Nämligen att DN oavsett böterna, om det nu blev några, anser sig ha uppnått eller bidragit till något värdefullt: svårigheter för människor med politiska åsikter på högerkanten att ägna sig åt sina verksamheter och att träffas i största allmänhet. I vårt kalla land kräver det nämligen oftast tak över huvudet. Och idag är det inte bara SD längre, som har problem att få hyra lokaler. Alla fastighetsägare ser sig noga för när det gäller att hyra ut till någon man inte tror är ‘rumsren’. Det här är i praktiken ett slags inskränkning av mötesfriheten, men något lagrum (sic!) finns inte som tvingar kommersiell hyresvärd att hyra ut till vem som helst, så oavsett vilka personliga krav och exotiska önskemål värden än må ha så är de alltså legitima. Detta är ett slags kryphål som makten kan utöva för att försvåra för obekväma åsiktsriktningar att samlas och organisera sig; lagstiftaren kunde helt enkelt inte föreställa sig att en rådande åsiktsordning i Sverige 2019 skulle kunna och vilja utöva ett så totalitärt och repressivt förtryck, att meningsmotståndare inte ens skulle få hyra lokal, utan att hyresvärden utsattes för påtryckningar och hängdes ut i morgontidningen som moraliskt suspekt.

Kulturföreningen Gimle och Medborgarskolan

Och vad som i Sverige idag kan anses som ‘suspekt’ är ju en hel del. Det vet vi ju redan. Men att den restriktivt påbjudande ‘makten’ inte bara omfattar den sittande S-regimen och med denna affilierade klienter inom den djupa staten, det är faktiskt än mer uppseendeväckande. Det är många fler som för säkerhets skull väljer att porta de potentiellt misshagliga, i Sverige räcker guilt-by-association för att bli hängd. Till och med Medborgarskolan, ägd av Moderata Samlingspartiet, royalisterna och Fria Moderata Studentförbundet, ansåg sig behöva tacka nej till ett kvällsseminarium med kulturföreningen Gimle, eftersom DN skrivit om den och konstaterat att den nog kunde ha med SD att göra. Vi pratar alltså om ett parti som nära en fjärdedel av svenska folket sympatiserar med och en förening som påstås ha band med SD, för övrigt utan att faktiskt ha det. Gimle är partipolitiskt obundet, opera, kammarmusik och nordiskt kulturarv står på programmet (och man har för övrigt antirasism med i sina stadgar, som på begäran sändes in), men nej, Medborgarskolans lokal var plötsligt fullbokad hela hösten.

Gangstarapparen tog över domarpodiet i Södertörns Tingsrätt – med domstolens goda minne

Mig veterligen är det ingen hyresvärd hittills som tackat nej till Tro och solidaritet eller Centerns ungdomsförbund. Rörelser med minst lika tveksam (eller inte tveksam) demokratisk bakgrund. Inte ens AFA, ni vet, den av Säpo terrorregistrerade vänsterextrema aktivistorganisationen, med ett gediget våldsregister i bagaget, har problem med lokalfrågan; 25-årsjubileet firade man på kulturhuset Cyklopen, vars tillblivelse bekostats med medel ur Allmänna Arvsfonden.

Ingress ur DN.

Och när det gäller gangstarappande kriminella, så är de tydligen välkomna att spela in sina musikvideos även på tingsrätterna numera. I alla fall på Södertörns. Rapparen ifråga, ‘Z.E.’ är en sådan där individ som gör sitt bästa för att framstå som mer kriminell än han antagligen är, genom att posera med vapen och sedelbuntar. Att han har en lista med brott som han dömts för och en del han inte dömts för, lär i alla fall vara anledningen till att han kommit i kontakt med advokatfirman Bastling & Partners, som genom att agera statister på videon naturligtvis hoppas på fler liknande klienter. Redan som det är idag har man problem att få vittnen att våga lämna sina redogörelser under ed i domstolen, och vilka slutsatser tror man att folk i allmänhet drar nu? Kan det måhända finnas goda fritidsförbindelser mellan lagmän och våldsverkare – såsom den här uppgörelsen tycks antyda? Det är bara att titta på videon, så framgår vem som dominerar i rättssalen; Z.E. hoppar bl a upp på podiet – en nästan övertydlig metafor, vem som tagit över där rättvisan en gång skulle ha styrt.

Domstolsaktivism är något jag har talat mycket om, men just den här varianten var hittills okänd för mig. Det osmakliga jippot hade alltså kommersiella förtecken. Men det säger även en del om hur sympatierna ser ut i brottsmålsbranschen, som väl är den kanske enda näring som gnuggar händerna, medan kriminalstatistiken slår i taket. Om tingsrätten fick lokalhyra förtäljer inte historien. Vad den däremot säger är att lokaluthyrningsbranschen är mycket selektiv i vissa fall, men desto mindre så i somliga andra.

Magnus Stenlund
Sunt Förnuft

Publicerad av — Lämna en kommentar

Medan kulregnet tilltar i Sverige skriver DN om våldet i Chicago.


I fredags såg jag tillsammans med famlijen ‘Kill the Irishman’ på Netflix, ett verklighetsbaserat drama om en gangster i Cleveland på 70-talet. När våldsspiralen eskalerat till sitt klimax, så berättar speakerrösten att ‘den sommaren sprängdes 36 bomber’ och uppgörelserna i Cleveland fick nationell uppmärksamhet i hela USA. Själv kunde jag inte hjälpa att siffran inte imponerade ett dugg. Med över 200 bomber som helårsprognos ligger ju Sverige 2019 inte långt därifrån. Och kurvan pekar bara upp, upp.
*
Våra egna skjutningar relativiseras förstås medvetet av DN, som vill visa hur mycket värre det är i Donald Trumps USA. Ett annat syfte är att vänja oss vid eländet och få oss att inse att det bara är att anpassa oss, avskärma oss och acceptera det nya normala. Men visst: det är onekligen kittlande obehagligt att få en uppfattning om vad som väntar oss. Chicagos våldsstatistik slår oss fortfarande med hästlängder. I alla fall de som redovisas. Under juli hade man 231 skjutningar och bara sista helgen dödades 8 personer.
*
Vi kan dock vara ganska säkra på att DN cherrypicked de absolut värsta siffrorna den värsta helgen i den värsta månaden i den värsta staden. I New York t ex så är siffrorna per capita nu nere på svenska nivåer. Trenderna har mött varandra, och även i Chicago går antalet skjutningar och döda (liksom rån och våldtäkter) ned sedan tre år tillbaka (Trumps valperiod) – vi får väl se när den svenska trenden möter och passerar även Chicagos. Trenden här hemma, med ökat gatuvåld, skjutningar och kastade bomber med noll hänsyn till oskyldigt drabbade ökar ju okontrollerat.
*
Och precis som i Chicago står polisen helst vid sidan om, det är ju farligt! Arbetsmiljölagen går tydligen före polislagens skyldigheter. Rinkebykravallerna i början av 2017 fick närvarande polis i sina bilar order om att inte ingripa. Polischefen som gav dem namngavs i DN:s artikel, utan att tidningen ifrågasatte den eller att allmän åklagare kopplades in för att åtala honom för den uppenbart olagliga ordergivningen.
*
Ett domstolsutslag i Svea Hovrätt har också lett till att poliser idag undviker att preja fordon som mopeder och att sätta handfängsel på den som riskerar att visa sig vara mindårig. Domen är olaglig, går rakt emot vad som står i polislagen, men praxis är praxis. Återigen har domstolsaktivisterna lyckats med sin nedmontering av rättssamhället genom att snöpa den ordningsmakt som faktiskt fortfarande vill göra nytta.
*
Intressant är att brottsbekämpningen av den organiserade kriminaliteten inte hjälper mot skjutningar. Det räcker inte att bryta maffians makt. Det har man gjort i Chicago, med liknande resultat som när Saddam Hussein besegrades: istället för en stor måltavla finns plötsligt tusentals små, lika dödliga och för den slumpvis närvarande allmänheten ännu farligare. En jämförelse mellan Sverige och Libanon är – återigen – träffande: det är detta vi riskerar i första hand; allas krig mot alla, med oskyldiga mitt i kulregnet.
*
Det går heller inte (i Sverige jo, men inte i USA) att, när våldet nått den här omfattningen, kräva att denna allmänhet ska avväpna sig för att ställa sig försvarslösa inför de kriminellas vapenmakt: indragning av legala vapen bland laglydiga medborgare vore en närmast meningslös åtgärd. Precis som försvårande av jaktlicenser och innehav av sportskyttevapen och de s k vapenamnestierna i Sverige, som bara lett till att gamla ärvda bössor och byggdynamit etc lämnats in.
*
De få men uppmärksammade masskjutningarna och missödena med vapen i ostraffades händer svarar för en proportionerligt mycket liten andel av dödandet. Även när bara ‘oskyldiga’ offer räknas. De kriminella i Chicago har idag två viktiga anledningar att vara försiktiga när ger sig på laglydiga offer, rånar dem eller våldtar dem: risken är visserligen låg att de åker fast, men gör de det, så sitter de inne länge. Och den andra ännu viktigare anledningen att tänka efter före, är att de riskerar att stöta på någon som kan skjuta tillbaka.
*
Lösningen för ‘den hederlige svensken’? Precis som i Chicago. Segregation. Gated communities. Eller emmigrera. Vi vet ju vilka det är som skjuter. Det är inte våra svenska medelklassgrannar. Så tänker de vita i Chicago också. Det är nämligen ingen slump att svarta dödas 13 gånger oftare i ‘sina’ stadsdelar. Det är också de som skjuter.
*
Även det viktig statistik som DN besparat oss.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/varlden/sa-blev-mammorna-i-chicago-maltavlor-for-valdet/

Publicerad av — Lämna en kommentar

Ännu en explosion riktad mot det organiserade svenska samhället – det är dags att börja kallas för vad det är: terrorism

När Landskrona stadshus drabbas av en explosion som är av en magnitud som får närbelägna hus att skaka och sovande barn att vakna. Kommunalrådet Torkild Strandberg (L) konstaterar att de som gör så här har som mål att störa det organiserade samhället.”Det kommer vi inte låta ske.”

“Vi som har träffats delar en känsla av en oerhörd målmedvetenhet att man måste komma till roten med problemen. Det vilar en tung förväntan på polisen och rättsväsendet att de som ägnar sig om den här typen av verksamhet grips och döms, man kan inte ha dem promenerande runt i samhället.”
*
Låt oss undersöka dessa meningar. Den tunga förväntan här kan man knappast ha om inte gärningsmännen lämnat spår av något slag. Vilka skulle dessa kunna vara? Ja, att stadshuset inte skulle vara kameraövervakat från sin öppna front förefaller fullkomligt osannolikt. Men av någon anledning är ju frågan om signalement inte adresserad i artikeln. Vilket den av princip heller aldrig är i DN. I signalement är det nämligen brukligt att ange hudfärg och etnicitet. Och när det allt överskuggande målet i samhället är att aldrig peka ut någon med ‘fel’ hudfärg (dvs allt utom vit, i dessa sammanhang) så kommer brottsuppklarningen på en långtifrån hedersam andraplats.
*
‘Att gå till roten med problemet’ låter för mig också som något mer än att bara fånga gärningsmannen. Kommunalrådets frustration och ilska riktar sig underförstått nämligen inte bara mot detta dåd. Det handlar ju om mängder av liknande, tidigare attentat. Vad Strandberg tycks antyda är en beredvillighet att undersöka hur det grova våldet av detta slag har uppkommit, varför det tillåts eskalera och vilka som utför det. Men det sista vi vet vi ju redan. Av dem som faktiskt åker fast eller misstänkts är gärningsmännen genomgående av utländsk etnicitet. Är det liberala kommunalrådet alltså beredd att ompröva sitt partis invandringspolitik?
*
Det tror vi på när vi ser det. I nästa andetag hävdar han nämligen att det inte är av särskild betydelse vilken byggnad som drabbas. Givetvis har han rätt i att det i slutändan alltid handlar om människoliv. Men när dåd är riktade mot mål där makten i det organiserade svenska samhället bedrivs så är det en mycket tydlig signal riktad inte bara mot människors liv, utan mot detta samhälle, just som han själv hävdar ett par meningar tidigare, och det är något värre än vanligt våld, precis som straffsatsen är högre för våld mot tjänsteman än mot andra.
*
Genom att rikta våld och hot mot de styrande hoppas gärningsmännen förstås att tysta kritik mot sin verksamhet. Det handlar om att skrämmas. Både allmänhet och tjänstemän ska ta varning. Och det finns goda skäl att anta att man ofta uppnår sitt syfte. Inte minst på grund av att personskydd både är otillräckligt som det är och aldrig heller kommer kunna byggas ut så det omfattar alla dem våldet riktas mot. Vi måste därför börja kalla detta för vad det är: terrorism.
*
Och låt oss vara tydliga också på en punkt till: de som bedriver denna är inte härifrån. Om vi inte vill ha fler sådana ‘promenerande omkring i samhället’ så kanske vi borde överväga att inte släppa in 100-150 000 flyktingar varje nytt år. Det är helt enkelt att be om problem.
*
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/sverige/kommunalrad-ilska-och-irritation-efter-dad/

Publicerad av — Lämna en kommentar

Ännu en mördad kvinna. Ska vi vänja oss vid detta också – som med våldtäkterna?

Dagen efter mordet i Malmö på kvinnan med bebisen var det dags för operation ’locket på’ på DN-redaktionen. Den vanliga överslätande, ’sansade’ artikeln, där alla ’med båda benen på jorden’ ska få klart för sig att detta minsann inte är något att reagera särskilt för, ’behåll lugnet, här finns inget att se’. Morgonen efter möts vi av rubriken att ännu en kvinna skjutits till döds, denna gång i Råcksta i västra Stockholm.

*
Det tog alltså bara ett dygn innan artikeln var obsolet. Eller förresten, bara nästan, det som först närmast gav ett intryck av freudianskt avslöjande felsägning, bekräftades ju: ordet ‘fortfarande’. Vad ska DN-redaktionen göra nu? Tiga ihjäl sanningen? Eller ska fröken Otto gå ut och hävda att hon hade rätt? ‘Fortfarande’ är det ju sällsyntare än t ex våldtäkter…
*
Journalistens omsorg om medborgarnas lugn och sans känns inte bara stötande för den som vill sörja över offren eller rättssamhället Sveriges uppgång i rök, utan än värre är det när man upprepar slitna lögner och återigen försöker inpränta en verklighetsbild som helt enkelt inte stämmer.
*
’Det dödliga våldet i Sverige är lågt, internationellt sett’.
Falskt. Sveriges dödliga våld är visst hög, internationellt sett. Vi har sedan mitten på 90-talet legat över EU15 och sedan 2007 passerat även snittet för hela EU.
*
’Det dödliga våldet i Sverige har minskat sett över tiden och är inte så uppseendeväckande alls’.
Falskt. Artikeln vill relativisera ökningen och nivån på det dödliga våldet i Sverige. Det är en missvisande bild, för Sverige avviker från en helt dominerande trend i övriga EU, där det dödliga våldet minskat kraftigt sedan mitten på 90-talet. EU-snittet var då uppe i 2,0 döda/år per 100k invånare, men 2015 var man nere i 0,7 och den nedåtgående trenden är mycket jämn.
*
Sverige låg på 0,7 år 2012, men tre år senare var vi uppe på 1,3 och här är trenden brant uppåt. Visst har det dödliga våld minskat i Sverige sedan 80-talet – men nu är vi så gott som tillbaka på 80-talsnivåerna.
*
Vad ingen vänsterist och regeringsuppbackande journalist på DN vill berätta är att det minskade dödliga våldet i västvärlden är en trend som beror på att unga träffas ute mycket mindre ofta än förr. Dessutom har mord med hatbrottsmotiv minskat! Liksom sedelhanteringen i både banker och affärer. Att det dödliga våldet i Sverige stiger ÄNDÅ är alltså det anmärkningsvärda, när det sjunker överallt annars.
*
Samtliga mina uppgifter ur Brå:s och WHO.s statistik, från Tino Sanandaji, Massutmaning s. 170f.
*
Hur vore det med lite sådan “fakta i frågan” DN? Nej, det går ju inte an. Då kan ju folk även lista ut svaret på frågan VILKA det är som begår detta våld i de ‘kriminella kretsarna’. Trots att BRÅ gjort vad man kan för att bevisa att det inte går att bevisa. Allt för att ingen ska göra kopplingen mellan den saliggörande mångkulturella massinvandringen och petitesser som det här med kriminaliteten.
*
DN orkar uppenbarligen ett tag till. Men orkar vi svenskar? Bensinupproret i all ära, men ett uppror mot de kriminella vore faktiskt också på sin plats.
Magnus StenlundSunt Förnuft
https://www.dn.se/nyheter/sverige/alexandra-urisman-otto-karaktaren-pa-valdet-har-forandrats-men-fortfarande-ar-handelser-som-den-i-malmo-ovanlig/
https://www.dn.se/sthlm/skadad-hittad-efter-skott-i-vallingby/