Nu dör människor i klasar. Och man prioriterar redan hårt, tro inget annat.
Anders Tegnell ser det som positivt att antalet vårdplatser för Coronasmittade inte ökar så mycket de senaste dagarna. Enligt honom är orsaken – som vanligt – att ‘kurvan planar ut’. Det tycks inte ha gått upp för honom att man slagit i kapacitetstaket. Inte alls. I förrgår rapporterades inga patienter över 90 år i intensivvården enligt ett diagram i DN. Då var antalet över 80 totalt 23. Igår var även de borta. Hur många över 70 kommer vara med idag? Och imorgon, någon över 60? Detta kan bara tolkas som att dessa inte får access längre. Anders Tegnell är den ende som lär undra över varför det behövs polishjälp på sjukhusen.
VI har en fortfarande en bra vård i Sverige. Men den är dimensionerad för 8 miljoner invånare, inte 10. Och den saknar god övergripande ledning, trots att två av tre nyanställda under de senaste åren är administratörer. Men det är förstås ‘riktig’ vårdpersonal som saknas när man nu sållar mellan de behövande. Och att sådan saknas beror på tre saker: A. Dels saknar Sverige skyddsutrustning. Medan man noggrant testar och förkastar sådan på Socialstyrelsen, så köper vårdanställda utrustning på byggmarknaderna och frivilliga tejpar ihop Gladpacksuniformer i SÖS motionslokaler, enligt principen allt är bättre än inget. B. Dels är, som en direkt följd av sådana brister, 20-25% av personalen sjukskriven. Somliga för att de fått Corona, andra för att de inte vill få Corona. Somliga är friska men har testats positiva för Corona (enligt rapport från Linköping). Dessa får inte hjälpa till, inte med de Coronasmittade heller, helt i enlighet med hur vårt fyrkantiga Myndighetssverige fungerar. I trångsynta chefers huvuden är det ju regelverket som är viktigast, bryter man mot detta så riskerar man skäll.
Regionerna är som lilla EU
Slutligen C. så har vi ingen myndighet som gått ut på nationell nivå och pekat med hela handen för att hjälpa de regioner som behöver hjälp mest, Stockholm, Södermanland och Östergötland, i den ordningen. Dessa ska istället själva be om hjälp i en trestegsplan, från andra regioner som redan hade överbeläggning innan krisen startade. Självklart prioriterar man därför att beta av egna operationsköer och förbereda sig inför den kommande stormen. Fortfarande är det inga patienter som skickas över länsgränserna, oförmågan att prioritera är cementerad i systemet; det är som ‘lilla EU’ – vem vill hjälpa Italien, när man har att stå i själva?
Socialstyrelsen – en bromskloss
Att vi saknar skyddsutrustning beror på att vi har stoppklossar i byråkratin. Enligt två DN-artiklar framgår att försvaret har ställt sitt innehav till förfogande. Det handlar om 50.000 skyddsdräkter och 40.000 masker som är avsedda för upprepad användning. Allt anmält till Socialstyrelsen. Men sedan har utrustningen av outgrundlig anledning fastnat där. Samtidigt finns det 100-tals företag som vill hjälpa till. Men här hamnar initiativen i ett svart hål på MSB. “Vi gör knappt någonting med uppgifterna i dagsläget”, säger en tjänsteman på MSB med god insyn.
MSB – genuscertifierat
För den som vet vem som leder MSB, en myndighet som satsar tiotals miljoner på att införa ‘genuskodade manualer’ för insatser i räddningstjänsten, är detta knappast en överraskning. Energi har istället lagts på handböcker för insatspersonal där ‘genusgörandet’ genom ‘intersektionella analyser’ ska prioriteras. Man ska inte se människor, utan män, kvinnor, pojkar och flickor. I klartext låter det för mig som att ‘en brandperson’ inte får rädda två pojkar i rad, utan måste hitta minst en flicka först – men jag kan ju ha fel. Eliasson kanske kräver positiv särbehandling. Vad jag däremot säkert kan säga är att en sådan myndighet inte ägnar sig åt det den ska så helhjärtat som den måste i kristider. Trots att det är just för sådana som MSB finns till.
The Blame Game is on
Löfven landsfadern och syndabocken Tegnell
Nu är det uppenbart var stridslinjen i Coronakrisen kommer gå. För regeringen handlar det inte om att bekämpa Corona – det lämnas med varm hand över åt FHM – utan om ansvarsfördelningen för katastrofen. Löfven gick för några dagar ut sedan och hävdade att ‘tusentals kommer dö’, samtidigt som vi hör Anders Tegnell prata om en ständigt utplanande kurva. Det blir den också per definition, eftersom han vid varje presentation har fördelat ut de senast rapporterade dödsoffren på de närmast föregående dagarna. Den sista dagen får därmed alltid lägst siffra; först efter ytterligare en vecka eller tio dagar så har slutligt antal döda tidsatts hit och då är de betydligt fler än de föregående dagarnas. Men då har ju Tegnell en ny ‘senaste dag-siffra’ som kommer vara lägre än de föregående.
Undrar om han bara lurar sig själv eller inbillar sig att han lurar alla andra? Kanske både ock. Enligt ett skarpögt debattinlägg från virologen Lena Einhorn idag, så lider mannen antagligen av kognitiv dissonans. Han har bundit sig för hårt vid sin egen förutfattade mening, att viruset inte smittar asymptomatiskt och är helt oförmögen att ändra sig nu, han är faktiskt ännu säkrare på sin sak.
Det vi retoriskt kan fråga oss är vem som kommer få rätt. Det blir förstås Löfven, vars rådgivare placerade uttalandet i hans mun för att han senare ska kunna distansera sig från syndabocken Tegnell, som i sina skrynkliga byxor avlett all uppmärksamhet från regeringen, d v s Löfven som inrikesminister Damberg. Att han har katastrofalt fel bekymrar alltså regeringen ganska lite, det kommer man kunna svära sig fria från, hoppas man.
Stockholms länds landsting – den perfekta spottkoppen
Ansvaret ska också läggas på ‘regionerna’ och då självklart främst region Stockholm, som är borgerligt styrt och redan sedan länge spottkopp för Nya Karolinska – trots att beslut om den satsningen fattades i rörande enighet med sossarna.
Beredskapsfiaskot inom vården: borgarnas så klart!
Man vill också gärna skylla usel beredskap på förra regeringen och beslutet om apoteksprivatiseringen, trots att beslutet var helt fristående från beslutet om beredskapshanteringen av sjukvårdsprodukter. Det senare hamnade mellan stolarna i en bred och enig flerpartiöverenskommelse om det framtida försvaret.
Sanningen är att Löfvens regeringar suttit vid makten i fem år nu. Under tiden har två stora brandkatastrofer aktualiserat krisberedskapen utan att någonting har gjorts. Då har man fullt ansvar för allt. Löfven har också både bort och kunnat ta ifrån FHM taktpinnen, utan minsta problem, eftersom det handlat om att fatta mer långtgående skyddsbeslut än vad myndigheten tyckt vara nödvändig.
Krismyndigheten som Löfven avlövade och flyttade
Men Löfven monterade istället ned den av de borgerliga inrättade krismyndigheten, med årlig budget på 30 mkr och flyttade ansvaret till inrikesdepartementet, i direkt strid med vad utredarna efter tsunamikatastrofen kommit fram till, eftersom detta riskerar att göra ansvarsfördelningen oklar. What?? Det är ju själva fördelen ansåg sossarna, som satt detta i system inom all offentlig förvaltning – oklart ansvar = inget ansvar, vare sig för oss eller våra klienter. Toppen. Och beslutet om återinfört tjänstemannaansvar ligger i långbänk, inte för inte. Det är för övrigt också socialdemokratiska regeringar som står för besluten att avveckla beredskapslagren. Ingvar Carlssons och Göran Perssons, runt millenieskiftet. De som deltog i beslutet är nu i de åldrar som inte bör prioriteras för egen respirator. Kan vi hoppas på det?
En intersektionell provkarta av partibokslojala jasägare
Löfvens viktigaste åtgärder för att maximera inkompetensen inom sin administration ligger i utnämningarna, en intersektionell provkarta av partibokslojala jasägare, utan andra formella meriter. Det är på det här sättet dessa manifesterar sig. Coronabekämpningen är ju också knappt ens ett pallplatsproblem. Före detta kommer bekymren med att hålla kassakon, näringslivet, i acceptabelt god form. Och främst av allt – vad man prioriterar allra högst är hur man ska behålla makten och där har man tyvärr en samlad spetskompetens som i värsta fall balanserar allt det andra, åtminstone i de djupt indoktrinerades ögon. Den gamle kungen, Gustav VI Adolf hade som sitt valspråk ‘Plikten framförallt’ och det följde han. Löfvens och sossarnas valspråk är en travesti på detta: ‘Makten framförallt’, och det har man också alltid följt.
Varför är en chef populär? För att besvara den frågan är det viktigt att först reda ut frågan: Är det samma sak att vara populär som att vara bra? Den sista frågan är retorisk; de flesta av oss inser att det finns många sätt att bli populär på utan att det är bra för vare sig verksamheten som bedrivs eller medarbetarnas utveckling. Som lärare på Yrkeshögskolan blev jag t ex snabbt medveten om att många lärare mutade studenterna genom att släppa iväg dem innan skoldagen var slut. I näringslivet ser man på samma sätt mellan fingrarna på sena ankomster och tveksam frånvaro. Chefsutvärderingen är ofta lika accepterande tillbaka, you scratch my back, I scratch yours. Ja, i statlig regi är detta en rent av vedertagen muta, med det iofs begripliga motivet att man vill kunna konkurrera om begåvningarna mot ett högre betalande näringsliv. Men eftersom detta inte är officiellt acceptabelt så korrumperas den som låter det ske. Och när alla vet så är hela verksamheten korrumperad.
Att muta genom att se mellan fingrarna med lathet och inkompetens
Ett annat sätt att bli populär, hos somliga, är att låta dem få som de vill även när man själv inser eller misstänker att de har fel. Konflikträdsla kallas det. Återigen korrumperas den chef som gör så, det är ju här ansvaret ligger. Chefen tvingas i ett senare läge försvara sin underställde, och på det sättet kanske tvingas ta en större konflikt. Men i den konflikträddes personlighet ligger just också gärna tendensen att, som en femåring, sopa problemet under mattan, även om det oundvikligen kommer upptäckas så småningom. Ett annat resultat av detta förhållningssätt är den utbredda oförmågan att utkräva ansvar – någonstans. Allt är, som jag vill kalla det, konsekvenser av den svenska mesighetskorruptionen.
Svensk ledarskapskultur har under många år gått åt detta håll: man ska vara allmänt överslätande med misslyckanden, inkompetens och lathet. Som utövare av ett annat, mer krävande ledarskap, så är det närmast omöjligt att stå emot, inte minst eftersom man infört ett styrsystem som innebär att utvärderingen görs av de lata och bekväma. Vem vill ha en tuff och fordrande chef om man kan slippa? Det är bara nyttigt att ha i bagaget när man söker nästa jobb, då kan man skänka en tacksam tanke till den som drillade en, men inte förr.
Så de underlydande/studenterna är närmast ofrånkomligen njugga om du är ‘för’ tuff och krävande. Du riskerar att inte befordras, inte få bonus, eller som fristående konsult, inga fler uppdrag. Att inte släppa iväg studenterna en timme tidigare än man skulle insåg jag snabbt var kontraproduktivt – de flesta gick ju ändå. Jag riskerade min auktoritet om jag insisterade, så jag låtsades istället att det handlade om ett beting: om de jobbade på bra så skulle jag släppa dem. Eftersom jag vet att de flesta uppfattade mina lektioner som ovanligt krävande så var det ju inte så svårt att motivera det tidiga släppet, men innerst inne kände jag mig korrumperad. Systemet är just korrumperande, eftersom alla innerst inne vet. Man får på detta sätt sin lilla hållhake på den snälle och ‘förlåtande’ chefen: han (hon) bryter ju mot det formella regelverket och är ytterst ansvarig för de fel vi begår som inte rättas.
Kulturen befordrar medelmåttor med medioker IQ, men påstått högt ‘EQ’
Denna kultur befordrar medelmåttor. Den passar som hand i handsken med de postmoderna ideologier som vill bryta ned alla meritokratiska principer. Som hävdar att den chefstyp som av feghet viker sig för trycket, som undviker att ställa krav och ser mellan fingrarna på fusk och lathet istället har något som är mycket bättre än kunnande och sant ledarskap. Man har uppfunnit en term för det: ‘EQ’, ‘people skills’ eller social förmåga. Det har upphöjts till likvärdigt eller bättre än intellektuell förmåga och kunnande, men har fortfarande inte kunnat definieras eller vetenskapligt verifieras. Man sammanblandar gärna dessa svaga ledaregenskaper med vad som brukar kallas för ‘morotsmotiverande‘, dvs ledarskap som betonar positiv förstärkning. Men sådant utesluter inte alls ett mer krävande eller auktoritärt ledarskap, där man också använder ‘piskan’; låter sanktioner vara tydliga, särskilt för dem som behöver det, dvs där man använder hela paletten och har förnuft att bruka don efter person. Samtidigt har begreppet ‘IQ’ ihärdigt undermineras och ifrågasatts, trots att forskarna för flera decennier sedan bekräftat IQ som ytterst väl korrelerat med yrkesmässig framgång och prestation.
Meritokratin har övergivits – vårt samhälles grundproblem i ett nötskal
Usel ledarskapskultur räcker gott för att förklara varför svensk och, i något mindre hög grad – ännu – västerländskt samhälle överlag sjangserat. Den meritokratiska principen är underminerad i grunden. Hela vår kultur tyngs av detta genomusla ledarskap. Till detta kommer som brev på posten & lök på laxen s k positiv särbehandling och jämlikhetsnormering baserat på utfall, istället för möjlighet. Allting hänger ihop. Det har tagit lite tid, men nu har inkompetensen inte bara nått toppen, den finns i flera lager rådgivare därunder. De mediokra cheferna släpper nämligen fram ännu sämre efterföljare. Inte minst som en följd av att den mediokre ofta skyr briljanta underställda, vars glans ställer dem själva i skuggan. Eller så har de snälla och veka kuvats av ren testosteron; sådana underställda de inte vågar gå emot. Och för den mediokert begåvade är det inte så lätt att sålla. Det är många som är brightare, men vem ska man tro på? Med uselt ledarskap är risken betydligt större att fel röst, den som skriker högst, vinner. Det är ofrånkomligt; feghet och analytisk oförmåga att göra rätt bedömning gör urvalsprinciperna mycket mer stokastiska. Som sagt, företeelsen kan lämpligen döpas till mesighetskorruption.
Stefan Löfven och John Carlson vs. Anders Tegnell
Johan Carlson på Folkhälsan är en typisk sådan mesighetskorrumperad chef. Han är generaldirektören som helt hamnat i skuggan av sin testosteronstinne underlydande, statsepidemiologen Anders Tegnell. Medan Tegnell gärna i DN-intervju själv jämför sig med Gordon Gecko, (ni vet, Michael Douglas oempatiske finansskurk), och ser det som en personlig merit att ‘inte vika sig’ för andras åsikter, så uppfattas Carlson som lite tråkigt grå, men allmänt hygglig. Först nu, mer än en månad efter Tegnells, gör DN ett personporträtt om han som egentligen borde bestämma på FHM – men som alldeles uppenbart inte gör det. När jag läser bekräftas min förutfattade bild på ett nästan tragikomiskt sätt. Carlson erkänner öppet att han är konflikträdd. Han har heller inget emot att kalla sig en ‘produkt av folkhemmet’, vilket naturligtvis betyder att han har rätt partibok, något som med stor sannolikhet bidragit till hans karriärs framgång. Och Johan Carlson är naturligtvis populär bland medarbetarna. Trots – eller mer troligt tack vare – sin konflikträdsla.
Än värre är hur han gång på gång drar märkligt ologiska slutsatser och undviker att ge raka svar. Det går, stycke för stycke, enkelt att strimla hans argument i småbitar, och jag är osäker på om Carlson är intelligent nog att förstå bristerna i resonemanget, eller om han, som sagt, bara är feg och komprometterad. Men att han är en medioker chef är redan fastställt, för en sådan får helt enkelt inte vara konflikträdd, det kan vem som helst se utmärkta exempel på i serien The Office (speciellt den amerikanska versionen med Steve Carell rekommenderas varmt, den är briljant från start till mål). På folkhälsan och för Sverige har hans misslyckande nu fått katastrofala resultat.
För den som vill förgylla Coronaisoleringen med en kurs i uselt ledarskap så finns inget bättre tidsfördriv än Steve Carell och amerikanska The Office (alla säsonger på HBO).
När man kritiserar Tegnell så ska man nämligen vara på det klara med att det är Carlsons fel att Tegnell får det utrymme han får.Och precis på samma sätt är det Löfvens ledarskap. Hans ännu mer uppenbart inkompetenta styre och strykrädda ledargestalt representerar det högsta ansvaret för att Folkhälsans Doktor Mengele-strategi, att uppnå flockimmunitet, har fått råda, tills det nu helt enkelt är för sent.
Siffertrixandet
Dödsfallsutvecklingen har fram till nu inte rapporterats i diagram i svenska medier, bara en åt gången. Särskilt har man undvikit att rapportera dödsfallen i förhållande till invånarantal, vilket gjort att Sveriges siffror sett mycket mindre allvarliga ut än bl a Italiens. Men det är förstås tvärtom.
Det är också dessa personifierade ledarskapsmisslyckanden som är ansvariga för att man tillåtits göra vad man kunnat för att så länge som möjligt dölja misslyckandet. Siffror som SvD rapporterar idag och som TT plockat fram, visar att den svenska dödsfallsstatistiken, just såsom jag påpekat och misstänkt, hela tiden varit alldeles i underkant. Sverige har vissa dagar haft dubbelt så höga dödstal än vad som redovisats, och ju mer aktuella siffror desto större är risken att de fortfarande kommer behöva uppjusteras ordentligt.
De svenska dödsfallen kan vara dubbelt så höga som tidigare rapporterats. Men enligt Anders Tegnell, så är det absolut inte frågan om medveten manipulation.
Tegnell påstår att detta inte skulle vara resultat av medveten manipulation, att man ‘nu jobbar mer systematiskt’ och att eftersläpningen borde bli mindre. Men hans medvetenhet om den usla statistiken måste ha funnits tidigt. Ändå har han valt att ignorera dessa faktafel. Fel som visar att Sverige inte bara ligger högt över våra grannländer utan även Italien och Spanien, när man mäter per capita. Åtminstone var Tegnell medveten på måndagen för nästan två veckor sedan, då han första gången kommenterade helgeftersläpningen. Men då var det centrala att bagatellisera den stora ökningen. Just den veckan cementerades FHM:s laissez-faire-vägval; mängder av prominenta tyckare, bland andra förre statsepidemiologen Giesecke, kommenderades ut i media och förklarade sig lojala med FHM. Det stod då mellan raderna klart att man inte skulle stänga fler delar av grundskolan t ex.
Måndagen efter konstaterades en ny brutal uppgång, men nu kommenterade man denna eftersläpning så att det nog var ännu mer att vänta. Uppenbarligen insåg man att det inte längre gick att hoppas på en nedgång. Man insåg också att det inte skulle vara möjligt att dölja den kommande katastrofen, så man valde att sända en liten signal om det, för att visa att man inte helt är ute och cyklar. Ännu en kompetensbluff, för trenden var tydlig redan innan presskonferensens måndagssiffra offentliggjordes. Och resultaten som sedan trillat in under veckan gick att förutsäga av mig, en lekman, redan då. Först nu börjar man erkänna misslyckandet, naturligtvis utan att kalla det så, eller anklaga sig själva. Men viktigast av allt: nu är det ju för sent att ändra strategin. Nu handlar det istället om att försvara den med näbbar och klor.
‘Stäng inte vår skola!’ – för Carlson väger ‘oroliga barns brev’ tyngst.
Carlson vill inte tala om de i riskgrupperna som nu drabbas på full front: i äldreboenden, via hemtjänsten, lärare och vårdpersonal som har astma, hjärtfel eller andra sjukdomsformer, eller för den delen föräldrar med liknade problem, vars barn nu är skyldiga att fortsätta i skolan – tills någon i familjen visar symptom (då det är för sent). Han vill hellre tala om de barn och äkta makar som man skickar hem till våldsamma män. Ett problem som brev från ‘oroliga barn’ uppmärksammat honom på. Känsloargument funkar alltså, bara de ligger i linje med den lagda flockimmunitetsstrategin. Möjligen kan Carlson ha hittat belägg från en utvärdering i Frankrike också. Men den är inte ‘peer-viewed’, dvs granskade av andra forskare, och därför ännu inte är officiellt säkerställ.
Carlson har fått brev från oroliga barn, ‘stäng inte vår skola!’. Något som han uppenbarligen tagit stort intryck av.
Rapporterna om asymptomatisk spridning som Carlson inte nämner
Sådana rapporter finns det f ö mängder av, när det gäller Covid-19 smittsamhet bland de asymptomatiska, men dessa har FHM ännu inte velat ta till sig, för detta underminerar basen för hela deras strategi, framförallt beslutet att inte stänga grundskolan. Och den stora frågan, som Carlson givetvis inte vill svara på, är ju om ett antal hypotetiska övergrepp inom familjen kan vara värre än de högst konkreta dödsfall som nu strömmar in? Och om FHM samtidigt möjligtvis vägt in den minskning av våldsamheter på allmän plats, som vi nu också kan förvänta oss (men som media inte nämnt alls)?
Utvärdering kan vi göra redan nu
Men, snälla, hur tänker du nu? Undanträngningseffekterna’ pga usla förberedelser är ju vad vi nu i direktsändning kommer få ta del av. Hur många dör, unga som gamla, pga brist på blod, ambulanser och läkartider. En av de mest hårresande följderna av den valda strategin.
Carlson försöker hävda att vi inte kommer ha resultatet klart för oss förrän om flera år. Det passar antagligen hans egen pensionsplan om vi väntar tills dess med en utvärdering. Om några år kommer medellivslängderna att öka igen (om ingen ny pandemi drabbar oss). De gamla och sjuka kommer ju nu inom kort att dö bort. Lita på att vi kommer få en positiv vinkling genom media. Och sannolikheten för att ansvar utkrävs av Anders Tegnell, Johan Carlson eller Stefan Löfven är tyvärr inte särskilt stor. Det är inbyggt i systemet. Vår bokstavligen fatala mesighetskorruption.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Nu har DN också slutat att rapportera antal sjukhusvårdade fall och antal IVA-patienter. Just nu, när det skulle bli uppenbart för alla att vi nått vårt tak, redan innan den värsta anhopningen börjar komma. Nu först redovisas istället dödsfall. Dvs, nu när det är för sent att reagera och FHM givit upp kampen om att dölja (hela) sanningen avseende dessa. Dödsfall lär naturligtvis inte redovisas mer än nödvändigt ändå (t ex i Coronafall i hemmen eller sådana med andra symptom) och när vår kära skurkregim har fått sina nya befogenheter så lär man hemligstämpla uppgifterna. DS.
Nu vill Löfven ha ‘extraordinära befogenheter’ att bekämpa Corona. Man kan undra varför. Man behöver inga sådana för att fortsätta göra så lite som möjligt, så sent som möjligt. De uppräknade exemplen på åtgärder ser inte särskilt kontroversiella ut, utan lär kunna fattas av en helt enig riksdag:
Vad av detta är det som inte Löfven skulle få riksdagens stöd för även utan att förvandla Sveriges formella demokrati till en uttalad diktatur?
Partikamraterna i Danmark har redan avslöjat vad det lär gå ut på – begränsad yttrandefrihet.
Däremot så kan Löfven förväntas att få svårare att driva igenom yttrandefrihetsinskränkningar. Sådana som partikamraterna i Danmark nu röstat igenom.
Den danska åtgärden beskrivs som en våldtäkt på yttrandefriheten och den innebär bl a att man ska kunna stänga webbsidor, och ge böter eller fängelse till personer som publicerar information om Covid-19 som inte följer myndigheternas riktlinjer. Det är lätt att hålla med om att danska sossar går betydligt längre än vad som rimligen kan motiveras, men logiken finns ändå där: när man genomför hårda inskränkningar av människors övriga demokratiska rättigheter, så kan informationsfriheten också nödvändig att adressera, för att åtgärderna ska kunna genomdrivas effektivt. Men är det verkligen detta man vill genomdriva i Sverige?
En diktatur lockar somliga mer än andra
Hittills har man ju knappt ens försökt och de åtgärder man ändå genomfört har riksdagen accepterat direkt. Vi har också en smittskyddslag som redan ger regeringen de befogenheter som kan tänkas behövas. Vad regeringen däremot inte har en självklar majoritet för är just inskränkningar av yttrandefrihet i största allmänhet, och åtgärder som är ägnade att kunna övervaka och trakassera politiska motståndare. Liggande lagförslag om ‘utlandsspioneri’, LUS, är en sådan ‘reform’ som regeringen nu kan förväntas försöka passa på att driva igenom, med eller utan extraordinära befogenheter. Morgan Johansson vill ju också förbjuda runor bl a och har en uppenbar fäbless för att täppa till truten på meningsmotståndare. Det finns säkert fler påhittiga förslag i Morgans bakficka.
Mitt namn är Morgan. Visst skulle jag passa bra som diktator? Vill man förbjuda runor har man säkert massor med andra bra idéer.
Socialdemokrater älskar makt och har fortfarande i mannaminne hur man med egen majoritet kunde göra lite som man ville under Tage Erlander. Att Corona utgör en frestelse för att ta för sig av den ska vi utgå ifrån är ett faktum. Det bokstavligen lär klia i fingrarna på sådana som Morgan och Ygeman att få driva igenom sina sakfrågor utan att behöva lotsa dem genom en riksdag är deras regering bara har ett ack så frustrerande minoritetsstöd.
Lika obehaglig är tanken att Miljöpartiets klimatextremister skulle få chansen att utöva sin klåfingrighet utan att begränsas av riksdagsmajoriteten. Åtgärder som är till för att förhindra Coronasmittspridning på kort sikt har en närmast perfekt passform för att också fungera som förment klimatfrämjande nödvändigheter på lång sikt. Allt från ransonering av flygbiljetter till krav på närodlade apelsiner och bananer.
Alla som vill ha en bikupa som diktator, räck upp en hand!
Coronatider – goda tider att driva igenom suspekta lagförslag
Corona har redan utnyttjats för att driva igenom ett stort nytt statsstöd till MSM. Ni vet de där som på krypande presskonferenser med Anders Tegnell, och i intervjuer med Löfven suttit tysta utan att ställa följdfrågor och som sedan refererat allt som sagts utan kommentar. Genom medias försorg är Sverige det enda landet i världen sannolikt, där det ännu inte är en fastslagen sanning att Covid-19 smittar asymptomatiskt, dvs innan smittbäraren visar symptom. FHM:s hela strategi vilar på det falska antagandet att så inte är fallet och detta gör förstås skolstängningar till en åtgärd med ytterst låg verkningsgrad och storskaliga testningar av symptomfria meningslösa.
Man har också i skymundan kunnat ge kommunerna ett nytt miljardstöd. Föregivet att detta har med effekterna av Corona att göra, så är detta istället förstås ännu en nödvändig injektion för att rulla vidare kommunernas invandringsakut. Utan Corona hade åtgärden nu varit uppe på löpsedlarna, tillsammans med alla problemen, och kostnaderna som dessa skapar. Här var man smarta och köpte sig själva tid. Kan jämföras med verkliga beredskapsåtgärder, såsom köp av billig olja, som Trump avsatte 50 mdr dollar för. Sossarnas beredskapsåtgärder är inte för att skydda folket, utan för att skydda sig själva.
Låt oss gissa: det blir en förlängning
Befogenheterna skulle enbart gälla tre månader. Men om Corona drar ut på tiden så är lär en förlängning ligga i korten. Och sossarna kommer ha en stark opinion för sig. Att Löfven skulle bli en landsfader tack vare viruset var något som jag tidigt varnade för och som i dagsläget ser ut att kunna besannas. Oppositionen vågar inte kritisera i detta känsliga läge och med medias hjälp framstår Löfven som lugn och trygghetsskapande i en svår tid. Den medvinden kan komma att utnyttjas för att låta nya mandat slinka in bland de extraordinära åtgärderna, i nästa förlängning, och kommer då vara svår för oppositionen att rikta uppmärksamhet mot i media, och därigenom politiskt lika svårt att invända emot. Nästa förlängning kan bli längre än så. Se för guds skull upp, Åkesson och Bush-Thor, lägg er inte platt. Kristersson har rätt den här gången: att ge sossarna ett sådant här mandat är farligt.
Nu ska vi tala klarspråk om vad vår strategi innebär!
Löfven lät sig intervjuas i DN igår för att uttrycka sina intressanta tankar om hur Coronabekämpningen gått till och ska bedrivas i framtiden. Det blev som vanligt en hoper mer eller mindre förvirrat uttryckta tankar och hopplock av vad han fått sig itutat av aptränarna, förlåt, mediestrategerna på S-kansliet. Det blev inte så bra, för Löfvens avslöjande av den svenska strategin är mer obarmhärtigt än det nog var avsett:
Vi har alltså valt en strategi som ger oss ‘betydligt fler döda’, och som samtidigt drar ut mer på tiden. Jo, det är faktiskt vad han säger.
Löfven är en av svensk historias svagaste ledare någonsin och hans begåvningsreserver, återstående att utnyttjas för bekämpning av två allvarliga hot på samma gång, Corona och depressionshotet, kan anses vara uttömda redan innan krisen kommit ur sin linda. Men minns detta noga: detta är vad sossarna är bäst på. Att handskas med makten och med hjälp av makten över media utmanövrera oppositionen. En diktatur skulle passa SAP som hand i handsken. Och den kan vips bli längre än någon räknat med.
2. “Vi börjar se rapporter från många äldreboenden om smitta. Så viktigt att det besöksförbud vi utfärdade redan igår måste följas.”
3. “Vi har en mycket tydlig smittskyddslagstiftning. Den säger att man inte blir straffad om man inte följer den.”
4. “Alla operatörer av allmänna kommunikationer: ni måste nu se till att det inte blir trängsel. Så som det var hela förra veckan.”
5. “Detta ansvar gäller alltså även t-bana. Vi delegerar härmed till er att se till hur man ska sitta i vagnarna.”
6. “Vi rekommenderar nu hemarbete. Även om det känns väldigt ojämställt.”
7. “Vi sträcker ut våra strikta riktlinjer att gälla till sista december, för det här kan dra ut på tiden. Det beror förstås inte på vårt val av strategi, utan för att vi är mer försiktiga än andra länder.”
8. “Antalet dödsfall är som ni förstår inget att fästa sig vid, det är eftersläpningar på upp till en vecka som gör att det nu stiger. Det berättade vi inte om förut, men det gör vi nu, eftersom det ser ut att stiga väldigt fort särskilt i Stockholm, men vi har inte lust att säga exakt hur mycket det stiger där, det får ni läsa om på annat håll. Nu när Stockholm lägger extra vikt vid den siffran så blir den nog lite extra fel just nu dessutom. Men så här ser det ju ut i alla länder (så vi har valt helt rätt strategi).”
Den första halvhjärtade bekräftelsen: vi har haft och gjort fel. Man säger det inte. Men alla i auditoriet tänker det.
Ja, det är patetiskt. Och det mest patetiska är hur man nu försöker få det att låta som att “detta är vad vi räknat med hela tiden”. Efter hur många av Tegnells “Vi har nu närmat oss/passerat toppen”? Och så det helt tragikomiska stammandet, när statsepidemiologen försöker försvara varför vårdpersonalen visst får vara klädda i kortärmade rockar ‘som krävs i vissa vårdsituationer’.
Och så den första antydan till aggressiva följdfrågor från den samlade gräddan av svenska journalister, som helt klart förtätar stämningen. Tegnell redovisar dödssiffror som om det gällde svinn i ICA:s kvartalsbudget. Som vanligt fokus på antalet ‘bekräftade fall’, men vem fan bryr sig ärligt talat längre om dessa statistiska hemslöjdsprodukter!? Bara döden säger sanningen, och det gör den oavsett vad Tegnell försöker bagatellisera och ifrågasätta den med.
Detta är inte lugnet före stormen, det är ett avlägset men ändå tydligt urskiljbart kulsprutesmattrande, som Bagdad-Bob inte längre lyckas överrösta. Ögonblicket har snart kommit, all cover-up är ännu pinsamt närvarande men de redovisade diagrammen strimlas i slamsor – avslöjat hyckleri, trots att ingen säger det högt. Bara två veckors korrumperande tystnad, den tredje statsmaktens hovsamma agerande hittills, förmår auditoriet att inte brisera: “Ni hade fel! Erkänn!” Jag kan nästan höra hur man tänker detta. Från och med nu lär pressens inpiskade lojalitet upphöra, gissar jag. Nu är det var och en för sig.
Och allt detta spektakel till ingen nytta! Om det ens funnits en strategi, så var den ju för att vi skulle komma billigt undan, dumsnålhet eller bara ren dumhet och lika stor brist har fått styrt, och fortsätter göra det. Men vi hade inte tur, det var en idiotisk förhoppning. För det är tiden som är avgörande. Utöver fumlande på podiet och en lång nekrolog över redan fastslagna, nu upprepade rekommendationer och förhållningsregler, så avspeglar sig eftertankens kranka blekhet i brasklappen om de troligtvis förlängda restriktionerna – just som jag var mest rädd för: FHM:s strategi innebär större risk för en andra våg och att Coronas härjningar i Sverige blir långt mer utdragna än nödvändigt.
Detta är den första av en plågsam rad av Coronapresskonferenser, där den allt större omfattningen av en katastrof ska redovisas.Dessa tillställningar kommer förvandlas till likvakor, så väl över alla offren, som över en kriminellt misslyckad ‘strategi’.
Stockholm går mot ett lombardiskt scenario – eller värre.
Dagens dödsfallssiffra må vara oväntad för FHM och Tegnell, men den landade närapå exakt där jag – tillsammans med bl annat en matematikprofessor – befarade: 239. D v s mer än en dubbling sedan tre dagar sedan och en fyrdubbling från sex dagar tidigare; den matematiskt obevekliga fördubblingstakten fortsätter och nu börjar siffrorna snabbt bli brutala. Än mer olycksbådande: att Stockholm står för 46 av de 59 nya dödsfallen tyder på att huvudstadsregionen är på väg mot ett totalt sammanbrott, som vårdapparaten inte kommer klara att hantera. Och om tre-fyra veckor talar mycket för att vi kommer se övriga regioner följa efter, resultatet av att FHM:s ödesdigert slappa icke-strategi fullbordas.
Lombardiets siffror skattas enligt tidigare krönika. Dag 1 är 22/2, tre veckor före Sverige och Norge. Stockholms siffror är ännu så länge osäkra, pga undermåliga rapporteringsrutiner. Det stora antalet avlidna rapporterade från Sörmland igår kan åtminstone delvis misstänkas gälla invånare i Stockholms län, men har inte inkluderats här.
Italiens dag 1 räknas från 22/2. Både Norge och Sveriges dag 1 räknas från 14/3, då Norge fick sina första tre dödsfall. Man hade en ‘dålig start’ beroende på en alpresenär tillika läkare, som blev spridare och kunde ha råkat ut för en ‘lombardisk’ utveckling, vilket den blå linjen antyder dag 4-13. Därefter passerar dock Italien Norge i antal dödsfall per invånare. Sverige ligger däremot i en klass för sig redan från dag 8 och har därefter en snabbare utveckling än båda jämförelseländerna.
Sverige vs. Norge: skillnaden är Tegnells, FHM:s och framförallt Löfvens ansvar.
Våra siffror bör från och med nu jämföras noga mot de norska, som i alla avseenden är mest likt vårt eget land ifråga om folktäthet, folkhälsa, klimat, och tidpunkt för utbrottet. Det som skiljer är just strategi. Norrmännen har fler ‘bekräftade fall’ fortfarande, 4.641 mot 4.435, men detta är ju en chimär, som beror på teststrategi. Vad som däremot är glasklart är att man har långt färre dödsfall, 39 mot 180 totalt och även per invånare. Denna skillnad kan vi förvänta oss kommer öka, vilket tydligt framgår av grafiken ovan. Ansvaret för detta ligger på Tegnell, FHM och först och främst på skurkregimen Stefan Löfven.
Det började med 300 mdr kronor. Därefter 500. Och 500 till. Paketen har sedan haglat över ‘marknaderna’. Centralbanker och regeringar har varit långt mer generösa än vad någon kunnat inbilla sig på förhand. Och när amerikanska staten och the Fed vräkte på med 60 biljoner kronor (60 000 000 000 000) så var det det hittills största räddningspaket världen sett, även mätt i fast penningvärde. Större än Marshallplanen efter andra världskriget, större än Roosevelts New Deal, för att ta USA ut ur depressionen. Beloppen är svåra att ta till sig för gemene man, och det tog ett tag även för marknaderna att fatta, innan återhämtningen började, som visade att paketen har – om än inte helt tillfredsställande – effekt.
Det amerikanska stimulanspaketet har en närmast ofattbar dimension. Det syns längst till höger i diagrammet som ett jättelångt streck i slutet av en kurva som på femtio år aldrig varit i närheten av liknande interventioner. Och de svenska paketen är i nästan samma storleksklass, sett som andel av befolkningens och ekonomins storlek.
Vad som borde vara obligatoriskt, ja, lag på, vid sådana här bail-outs (räddningspaket) är att ange beloppen i förhållande till invånare, sysselsatt, eller ännu hellre heltidsarbetande skattebetalare. Det skulle göra att folk fattade proportionerna och möjligen göra en och annan centralbank och regering något mer återhållsam. Det amerikanska paketet motsvarar ca 400.000 kronor per sysselsatt amerikan. De svenska paketen är faktiskt i samma storleksordning, över 250.000 per sysselsatt. Efter halvårsskiftet, då vi enligt Anders Borg kan ha 20% arbetslöshet blir beloppet per heltidsarbetande svensk skattebetalare t o m större än det amerikanska.
Då räknar vi visserligen in lån som ska betalas tillbaka. Men många kommer inte kunna betala. Och vi räknar inte in riksbankens stödköp av utestående företagsobligationer och -certifikat. Ännu mindre den andel av ECB:s motsvarande stödaktioner, som avser svenska företag. Vi räknar inte heller in de stödpaket som utlovats om detta inte skulle räcka.
Marknaden styckar just nu sitt byte: våra skattekronor och surt förvärvade sparpengar
Marknaderna, som raskt tuggat i sig dessa paket har just nu positionerat sig 24% ned (USA) och 22% ned (Sverige), vilket enligt bl a Jonas Thulin på Erik Penser, ändå inte innebär att man ‘prisat in’ att Corona skulle dra ut på tiden längre än över halvårsskiftet. Skulle krisen fortsätta så kommer börserna gå ned mer. Då behövs det mer statsstöd. Och enligt nuvarande marknadslogik kommer man få det. Detta må inte vara inprisat, men det beror i så fall mest på att marknaden just nu håller andan, och hoppas att ingen till dess ska hinna räkna ut vad de stora beloppen innebär för dem som betalar. Thulin vill inte svara på frågan: Är det för mycket? Har centralbankerna tagit i mer än de tål? “Det är en senare fråga.” Marknadens aktörer är inte mer långsiktiga än så, kvartalstänkandet är per definition momentant, ‘en sak i taget, nu ska vi bara äta upp det här först!’.
Jonas Thulin från Erik Penser. Han talar för sin vara, som helt klart är att få upp kurserna. Man bör ha spypåsen beredd, för det här är ingen sentimental föreställning, Thulin är iskall när han skär upp och delar marknadens byte, alla våra sparpengar och skattekronor. Det kommer att räcka till halvårsskiftet.
Nu är det bara att ringa till Ingves om du förlorat dina pengar på fel häst på Solvalla
Jag har själv föreslagit ett moratorium avseende finansiella betalningar till bankerna. Anstånd med amorteringar och låneförfall alltså. Även det en tillfällig relaxering av penningpolitiken således, men extremt minimalistisk jämfört med vad som nu beslutats – och mycket mer effektiv. Paketen som lagts är lååångt mer omfattande. Man har inte bara tecknat in avsevärda delar av framtida reformer i statsbudgetarna (dvs välfärdsförbättringar och/eller skattesänkningar), man har låtit centralbankernas sedeltryckpress direktinjicera pengar till företagsanställda och fastighetsägare, ett paradigmskifte, för tidigare befattade man sig bara med bankerna. Och det är ett farligt steg.
Fr o m nu är det möjligt att ropa på Riksbanken om jag är riskkapitalist och lånat ut pengar till en restaurang som ställer in betalningarna. Eller om jag är hyresvärd och H&M slutar betala sin hyra. Eller om jag är marknadskommunikatör på SAS och inte får ut min sexsiffriga månadslön. För alla dessa behjärtansvärda ändamål trycks det upp nya pengar. Det råder heller ingen idétorka på nya användningsområden för sådana pengar bland de nya ekonomerna. En Swedbankekonom t ex, föreslår att man ska dela ut 10.000:- till varje svensk, för att ‘kickstarta’ ekonomin. 50 mdr i månaden i sex månader ger 300 mdr till, eller ca 100.000:- per heltidsarbetande HT2020. Känns det klokt? Rättvist?
Om jag alltså är heltidsarbetande med genomsnittsinkomst så går jag 90.000: back på den idén, och då är just detta ett förslag som ändå vänder sig till den bredaste befolkningsandelen. De redan lagda paketen innebär mer eller mindre hårt riktade insatser till några få lyckligt gynnade, medan alla andra ska förmodas se sig nöjda och gynnade genom att ekonomin hålls under armarna ännu ett kvartal eller halvår, med förhoppning om att allt ska bli som vanligt när bidragen tagit slut.
Godmorgon medborgare. Ikväll har ditt sparande krympt igen. Inte på börsen. Utan på kontot dit du flyttat dem för att vara säker.
Och vad innebär det för oss som sparat undan för att säkra vår pension? Låt oss göra ett lite, men bara lite, överdrivet exempel. Ett riktigt Lyxpaket: ge alla svenskar 1 miljon istället! Att ha på kontot, så att man kan känna sig härligt trygg och säker. Det är åtta gånger mer än de hittills klubbade svenska paketen. Det är också ungefär 2,7 gånger penningmängden, innan dessa paket nått ut. Det skulle innebära att det sparande du förut ägde späds ut och blir värt bara en fjärdedel av vad det är nu. Om du hade 4 miljoner, så har du efter ‘lyxerbjudandet’ bara två, mätt i fast penningvärde.
Frågan om nykapitalism eller ‘gammal hederlig socialism’: att ge bort dina pengar till marknaden eller till alla
Ger vi bort 100 miljoner till var och en så blir det ännu mer uppenbart vad vi håller på med: raderar ut alla befintliga förmögenheter. En enda stor ‘socialistisk’ omfördelning m a o. Samtidigt som hyperinflation skulle göra det osäkert vad de ‘nya vinnarna’ faktiskt har kvar efteråt, när tillgångar och varor omvärderats dag-för-dag. Hyperinflation uppstår nämligen när vi inte längre har förtroende för valutan, och det innebär att ingen vågar tro på värdet, även om det faktiskt finns ett; den bråkdel av vad som varit är svår att upptäcka och fastställa.
Värdeförsämringen på befintligt sparande gäller även om inte alla fattar vad som pågått. Det lär man iofs göra om förslaget om ett Lyxpaket kommer. Även vid mindre omfattande penningmängdsökningar, som de som pågått efter senaste krisen 2008, så kommer ganska snart medvetenheten sippra igenom marknadsmekanismerna. Om alla de hittills klubbade paketen ‘slår igenom’ så att penningvärdet av befintliga pengar faller så mycket som de teoretiskt bör göra, så innebär det att pengar blir värda ca 3/4 av vad de var före krisen. Dina fyra miljoner blir alltså värda 3, om du har dem på kontot. Det är faktiskt lite sämre än om du valt att ha kvar dem på börsen, OMX har ju ‘bara’ gått ned 22%. AP-fondsparare eller privatsparare, hur du än vänder dig så är du förlorare. Och värst av allt är om du först förlorat på börsen och sedan placerat likviden på kontot, för att de där skulle ‘vara säkra’.
Välkommen till den nya irrationella nationalekonomin
Det här är alltså den nya ekonomin. När jag studerade ämnet på Handelshögskolan i början på 80-talet så var det fortfarande ‘the rational man’ man utgick ifrån; alla handlade rationellt och så kunde man därför beräkna vad bl a risk kostade. Men i en värld med negativa räntor och sedelpressar att ta hand om varje feltänkt investering, så gäller inte detta längre. Vi har inte bara rätt att bete oss totalt irrationellt, marknaderna utbildar oss i och tvingar oss till slut att göra det, om vi inte ska bli förlorare. Är det rationellt att ta hänsyn till en företags kreditrisk när du lånar ut pengar till det? Nej! Hög formell kreditrisk innebär högre ränta och du kommer ändå bli avlöst av ECB om det går illa. Är det klokt att som företag inte dela ut allt, och ha pengar i kassan för oförutsedda utgifter? Nej! Du värderas som företagsledare efter hur mycket avkastning du ger på insatt kapital, fel i båda ändar alltså, man ska dela ut allt man har och inte binda reserver – då blir kapitalägarna sura. Och eftersom man ändå kommer trycka upp pengar för att rädda dig när det går dåligt, så har du ju gjort allt i onödan.
Med Coronapaketen förvandlas vi alla till delar av ett proletariat – kanske utan att det ens hjälper
Samma gäller förstås även oss privatpersoner. Den som har något kvar, surt förvärvat efter ett arbetsamt liv, brandskattas nu, stycke efter stycke, medan allt går ut på att rädda dem som belånat sig – och fortsätter att belåna sig än mer – upp över öronen och förbi. Men kan vi utgå ifrån att vår – ofrivilliga – uppoffring hjälper? Kommer man att på detta sätt rädda ekonomin? Jag ska inte uttala mig tvärsäkert om det. Men jag har starka tvivel. Det amerikanska jättepaketet motsvarar en tredjedel av det börsvärde som USA-börserna hade vid början av året, och börsen är ändå ned 24% alltså. De svenska paketen motsvarar en fjärdedel av OMX vid årsskiftet, men indexet är ned 22% ändå. Idag rusar kursen på den norska detaljhandlaren XXL, för att man lyckats få bankfinansiering och en riktad nyemission. Detta visar att det är först när finansieringen nått fram som den värderas fullt ut. Det visar också hur trubbiga ‘helikopterpengarna’ är. Det mesta försvinner i hanteringen. Det enda som är säkert är att de kommer dras från ditt sparande. Men utan att du ser det på kontoutdraget förstås.
Swebbtv har blivit den kanske viktigaste plattformen för de röster som MSM inte vill låta komma till tals. Mikael Willgert intervjuar hög som låg och och fokuserar på sak, inte person. När jag berättade för honom om min bakgrund som kreditanalytiker och att jag såg bättre och effektivare sätt att använda de pengar som nu sprutar ut ur Riksbanken, så tyckte han, precis som jag, att detta är viktigt att torgföra. Det blev en och en halv timmes intervju och en säkert besvärlig klippning av materialet ned till den för ‘lördagsintervjuer’ stipulerade tidsramen. Jag hoppas du vill vara med och föra ut budskapet. Man skjuter just nu mygg med hagelgevär. Om vi ska rädda pensionspengarna så måste vi få staten och Riksbanken att hantera pengarna mer effektivt.
Så här sammanfattar Willgert intervjun:
I detta program får vi en inblick i vad som händer i bankerna när det blir kris. Vi får möta Magnus Stenlund som är juristutbildad och ekonom från handelshögskolan. Han har erfarenhet som kreditanalytiker bland annat med 11 år på SEB. Under en period arbetade han på Swedbank med att utreda dåliga lån i Baltikum och Ukraina. Han driver också en blogg med namnet Sunt Förnuft.
Han berättar att sedan finanskrisen 2008 har löptiden för lån generellt förkortats. När lånen ska sättas om efter att det löpt ut kan banken se över säkerheten för lånet. Normalt är det inget problem men när marknaden försvagas och värderingar minskar kan banken konstatera att säkerheten inte räcker. Då kan ytterligare säkerhet begäras eller kan banken kräva tillbaka av krediten. Ett sätt att lösa detta för en företagare kan vara att gå i personlig borgen eller pantsätta sitt hus för att klara företagslånen.
När bankens säkerheter försämras i en nedgående situation kommer banken tvingas göra reserveringar. Detta minskar bankens egna kapital vilket gör att kapitaltäckningsgraden minskar. För att klara detta kan banken tvingas fordra in utestående krediter. Magnus berättar att denna process kan gå oerhört snabbt och leder till en minskad likviditet i marknaden, vilket ytterligare förstärker nedgången eftersom värden på fastigheter och aktier minskar. Det blir en nedåtgående spiral som går fort till skillnaden från när krediterna tidigare gavs ut, vilket har skett successivt under många år.
Den nedgång vi ser nu har skett snabbare än under tidigare kris och Magnus tror att den kommer bli värre i Sverige än under finanskrisen 2008. Då hade vi kvar en del lärdomar från krisen på 90-talet som gjorde att vi klarade oss bra i en internationell jämförelse.
Magnus Stenlund förklarar att 90-talskrisen berodde på att Sverige genomfört tre avregleringar i fel ordning. Det var kreditavreglering, skattereform och valutaavreglering vilka ledde till en alltför snabb expansion. Tidigare kontrollerade staten hur mycket bankerna fick låna ut vilket höll ner utlåningen medan det idag är riksbankens nollräntestrategi har lett till en utlåningstakt som överstiger ökningen av BNP.
Riksbanken går nu ut med ytterligare likviditet i marknaden men det kommer inte fungera enligt Magnus. Han menar att problemen kan liknas vid ett stort hål långt under vattenlinjen i en damm. Vi diskuterar Riksbankens åtgärder och Magnus konstaterar att marknaden har reagerat ganska positivt på att Riksbanken har “mjuknat” även om det är mest att likna vid plakatpolitik. Den sista tiden har räntorna stigit kraftigt på grund att kreditåtstramningen sker snabbt. Alla håller hårt i kontanterna i detta läge. Krediterna har fram till nedgången hela tiden ökat trots att “alla” insett att det måste komma en korrektion. Kommunernas stigande belåning är en följd bland annat av den ökade migrationen. Ett annat område med kraftigt ökande belåning är inom bostadssektorn som ökat med 3000 miljarder under 20 år.
En annan effekt av migrationen är att vi har många offentliga “snällanställningar” där personer som inte är produktiva får lön. Dessa åtgärder leder i förlängningen till att pensionerna urholkas. Även statens olika åtgärder för att bemöta krisen leder till försämrade pensioner. De försämringar vi står inför riskerar leda till att välutbildade och produktiva personer i högre utsträckning kan komma att söka sig till länder med lägre skatter och där man hushållar med skatteintäkterna.
Magnus Stenlund ifrågasätter regeringens ledarskap i samband med Coronakrisen. Han vill se en trovärdig plan och deadline för de åtgärder som görs. Han ser det som viktigt att rädda företag från onödiga konkurser. därför kan man överväga att bankerna under en tid skulle hindras från att dra tillbaka krediter genom att riksbanken under en tid tar över risken mot en viss kostnad. Då blir det ett mer selektivt stöd istället till de bolag som verkligen behöver detta.
Vi kommer sannolikt bli av med stora delar av våra pensionsbesparingar och han tror också att vi får se stora fall i fastighetspriserna. Men många som idag sitter på kapital kommer kunna göra goda affärer.
Mikael Willgert intervjuar undertecknad i egenskap av kreditanalytiker.
Intervjun är alltså en 60 minuter lång. Förslaget om hur man bör gå tillväga för att mer effektivt lösa den nedåtgående spiralen kommer ca 45 minuter in i programmet.
På slutet nämns kort i intervjun om de mer riskfyllda direktlånen till företagen, den så kallade företagscertifikaten och -obligationerna, som tyvärr bara hann behandlas översiktligt. Dessa utgör idag en närapå lika systemkritisk del av samhällsekonomin som bankerna. Många småsparare har idag sina besparingar här, via s k högräntefonder. Dessa har snabbt blivit närmast omöjliga att sälja och flera fonder har sedan förra veckan fått Finansinspektionens tillåtelse att frysa uttag. Med detta drag riskerar staten att mer eller mindre tvingas in som garantor för hela denna lånesektor; flera av dessa tillgångar kan annars vara värdelösa när man åter tillåter försäljningar.
DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.
Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.
Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?
Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.
Då är det kört.
Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.
Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.
Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.
Och de har goda språkrör.
Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.
Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.
Social oro. Vad är då 257 bomber?
Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.
Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?
JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.
Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.
Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.
Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin
Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.
Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?
Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.
Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden
Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.
Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.
‘Spekulationer’. Ändå alltså.
Noll hälsoscreening
Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .
Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?
Anhöriginvandringen fortsätter
Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.
‘Papperslösa’ spridare
Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.
Hotet om flyktinginvasion från Afrika
Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.
Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?
Just nu pågår en kamp på flera fronter. Vi har dem som sätter kampen mot Corona främst, övertygade om att vi annars hamnar i en situation där viruset sprids okontrollerat, muterar och i värsta fall förorsakar mångmiljondöd över hela jordklotet. Sedan de som istället ser en hotande depression på grund av drakoniska åtgärder mot smittan, som minskar konsumtionen till ett minimum, stänger ned näringsliv och mycket snart kommer försätta oss i en global depression. Vem har rätt? Troligen båda. De senare, företrädda av Kerstin Hessius, hävdar att medan det första inte är säkert, så är det andra det. Slutsats: vi bör öppna samhället igen och ‘ta smällen’. Men där har hon fel.
Hessius är marknadernas taleskvinna, kom ihåg det
Hessius är glasklar och visst har hon rätt i att kostnaderna snabbt blir oerhörda. Men hon säger också att det är mer eller mindre kört på bara en vecka. Det gör henne dels mindre trovärdig, vi vet i praktiken lika lite detta, som hur allvarligt ett globalt Coronautbrott skulle kunna bli om vi inte gjorde något – just nu pågår börsens försök att värdera saken, som alla kan konstatera är den fortfarande väldigt osäker.
Och Hessius ambition, att häva alla Coronaåtgärder på en vecka, är fullständigt orealistisk. Vi talar om beslut som ska fattas (eller dras tillbaka) av alla länder på jorden. Åtminstone hela EU och Nordamerika, västländerna, måste göra halt helt om. Det kommer man inte att göra. Bland annat skulle det rasera all trovärdighet för staternas ledarskap – vilket inte heller vore bra, om vi vill komma ur detta. Hela den kostnaden som lagts för dessa åtgärder skulle också vara helt bortkastade.
Är Corona oundvikligt? Skjuter vi bara upp henne, till ofantliga kostnader?
Hessius, misstänker jag, försöker ankra vid en vecka för att se till att vår ‘Coronablockad’ blir så kort som möjligt. Hon är rädd för att den ska dra ut på obestämd tid, kanske tre, kanske sex månader, kanske ännu längre. Och vad skulle hända sedan? Om vi inte uppnår ‘flock-immunitet’ så kommer ju viruset tillbaka! Då får vi samma problem när sanktionerna väl hävs, i samma omfattning. Den frågan är det fler som ställer sig.
Om man får tro Imperial Collage så måste vi behålla sanktionerna t o m augusti/september. Men detta skulle ändå bara skjuta upp epidemins effekter. Vad är värdet med det?
Tyvärr har just den här uppfattningen, genom att ett sådant diagram som ovan, tillåtit sprida sig inom mycket stora och ofta inflytelserika kretsar, utan att ifrågasättas. Imperial Collage rekommendation, den långa karantänen ter sig ju obegriplig och onödig, om smittkurvan bara flyttas framåt i tiden lite. När man som Hessius ser på de uppenbara och enorma kostnaderna för detta, så måste den avvisas. När det gäller vad som redan inträffat, så skulle Hessius säga att skadan är skedd: det är sunk cost, bättre ta förlusten och dra oss ur. Det är också vad i stort sett hela finansmarknaden vill just nu. Några hundratusen döda eller ej. Det är ju trots allt mest gamla och sjuka vi talar om.
Håglösa mellanmjölkslösningar i valet mellan pest eller kolera ger oss både Corona och depression
Pressen på politikerna är enorm. Vad som håller emot på andra sidan är allmänhetens skräck, oro och hotande panik. Sådana som Löfven känner sig säkert som amöbor pressande mellan två bergmassiv. Det är därför inte att förvåna att han försöker att låta bli att välja. Håglösa mellanmjölkslandningar som inte gör någon glad. Samtidigt som vi har en statsepidemiolog som låst sig i en uppfattning, för att sedan ändå göra en kappvändning, rakt emot sin egen övertygelse, tvingad därtill under galgen.
Men Hessius et al borde kunna se ljusare på situationen, om de visste att ‘blockaden’ skulle kunna få en tidigare deadline. Den kostnad som lagts ned är inte onödig – givet att vi konsekvent går vidare i samma spår. Tomas Pueyo är den forskare som hittills lyckats beskriva detta på det för mig mest övertygande sättet. Rapporten är ganska lång att läsa och tar upp ett komplicerat ämne, men är ändå hyfsat lättillgänglig. De viktigaste aha-upplevelserna för mig kommer i slutet, och rör vad som namnger den: ‘Hammaren och dansen’.
Hammaren
Hammaren är Pueyos namn på virusblockaden, den som Royal Collage anser måste sträcka sig till augusti-september. Men den goda nyheten här är ju att det inte alls behöver handla om så lång tid. I Wuhan-provinsen i Kina har man tvärtom lyckats häva smittspridningen på mindre än sex veckor. Blockaden, som inleddes 23 januari hade per 3 mars givit så gott resultat att smittan kunde beskrivas som under total kontroll. Och detta i den allra värst drabbade provinsen i världen hittills.
I Wuhanprovinsen med 60 miljoner invånare drabbade Corona först och värst. Men man klarade att få kontroll på sex veckor.
Detta är också den strategi, mer eller mindre, som vi nu implementerat i Europa. I somliga länder mer bestämt, i andra mer obestämt. Mest motvilligt och senfärdigt i Sverige, förstås. Jämför man med Kina så är även Italiens, Spaniens och Frankrikes åtgärder mindre restriktiva. Kineserna föreskrev t ex att endast en person i hushållet fick gå ut och handla mat var tredje dag. Straffen för brott mot föreskrifterna var också hårdare. Vi kan alltså förvänta oss att det tar längre tid för Italien att få kontroll, men enligt Pueyo rör det sig om en gradskillnad, jag tolkar detta som ett par-tre veckor eller så.
För Sverige som reagerat långsamt, tveksamt och plågsamt lamt, kan det dock behövas mer tid, samtidigt som våra ‘naturliga’ förutsättningar nog är bättre (glest befolkat land, kulturellt betingade som vi är att hålla avstånd från varandra, många ensamhushåll, färre rökare) i genomsnitt (etniska svenskars normer är som bekant inte längre allas normer, Stockholm är relativt tättbefolkat och i utanförskapsområdena är ensamhushållen färre och rökarna fler).
Det väsentliga är att man måste nå ned till en nivå där smittspridningen (R) går ned under ett, dvs färre än en ny smittad per redan smittad. Därefter dör smittan ut av sig självt. Det här är en mycket viktig insikt. Coronas smittsamhet ligger på R= ca 2,5 i utgångsläget, mer än dubbelt så hög som en vanlig influensa. Som ni vet så är de flesta av oss tillräckligt mottagliga för att få influensa och är man en familj på fyra eller fem så brukar minst tre få den.
Om man har tur med vädret (varmt och fuktigt) så minskar smittspridningen automatiskt utan någon kostnad alls. Låg befolkningstäthet hjälper också till. Men resten måste vi göra själva.
Olika åtgärder måste till för att få ned smittsamheten. Men de kostar ju olika mycket. Vackert väder ingenting, butiksstängning kostar massor – och åtgärderna har också olika grad av effekt. Pueyo har hypotetiskt prissatt dem, och givit dem en uppskattad effekt på R:
Hypotetiska exempel, som måste tas fram och som kunnat vara reella redan om FHM och MSB gjort sitt jobb.
Pueyos hypotetiska exempel: Att rekommendera folk att stanna hemma, bortsett från att handla och utföra de mest angelägna ärendena skulle ha stor effekt, R=0,22, och kosta förhållandevis lite, och vi kan vara säkra på åtgärdens nytta. Att stänga skolor skulle ha något mindre effekt, R=0,15, kosta ungefär lika mycket och vi kan vara mycket säkra på nyttan. Att stänga alla butiker skulle kostar mycket mer och ger lägre effekt. självklart kan det då kosta för mycket, åtminstone om det får pågå för länge. Detta är vad även Hessius efterlyser: en balanserad analys så att vi gör rätt saker. I själva verket vad MSB och FHM borde ha ägnat tiden åt sedan i början på januari, men vad man ännu inte gjort.
Dansen
OK, vi ser att många människor dör. Men även människor har ett pris och det får inte kosta för mycket att rädda dem. Även en depression har ett pris, mycket lidande, mångas död. Är det värt detta? Pueyos prognos för hur det skulle se ut i ett scenario där man inte gör någonting eller försöker sig på en ‘mitigerande’ kontrollerande taktik, är förskräckande.
Bygger på att 75% smittas (i USA) och 4% av dessa dör.
Det är enkel matematik. Vad kontroverserna handlar om är exakt grad av smittsamhet och exakt dödstal. Båda nyckeltalen beror bl a på vad Corona muterar till och detta vet vi inte, bara att Corona redan muterat och visar benägenhet att mutera snabbt. Tendensen i tidigare pandemier är att de dödligaste varianterna sprids långsammare, vilket kan göra smittan mindre dödlig över tiden. Spanska sjukan gjorde tvärtom, vilket har att göra med hur den spreds; det var de sjukaste som flyttades, medan de mildast drabbade stannade i skyttegravarna. Problemet är att vi inte vet och att en snabb smittspridning bara gör det lättare för Corona att mutera. Flock-immunitet är därefter inte garanterad. Även med bara 25% smittade och 0,4% dödlighet så kommer en halv miljon amerikaner att dö. Effekten kommer bli ännu värre vid en okontrollerad spridning, eftersom många fler kommer dö i andra sjukdomar, när sjukvården är överbelastad.
Corona-paniken är redan här, deal with it!
Slutligen: alla ni som anser att detta är överdrivna estimat: det skulle kunna vara så, jag är inte epidemiolog, jag kan inte svära på att det jag befarar är sant och säkert och jag kan inte avgöra om Pueyos siffror är rimligare än andras. Jag kan också personligen tycka att man borde besinna sig mer. Att agera snabbt och resolut är inte detsamma som nu skett, agera mer eller mindre på känsla och kanske förhastat i vissa avseenden. Men allt detta är i dagsläget historia: även ni som inte håller med måste ta hänsyn till att stora delar av allmänheten befarar det värsta och att den kan ha rätt. Av bevisningen som hittills lagt fram så finns det faktiskt goda skäl att uppfatta Corona som ett dödligt hot och är man i en riskgrupp så är detta kanske slutet. Oron måste alltså respekteras, ingen politiker kommer kunna – eller bör – negligera den. Vad vi däremot måste försöka göra något åt är att göra motåtgärderna effektiva, såväl mot Corona som mot en hotande depression.
Så låt oss för guds skull glömma alla låt-gå-strategier och koncentrera oss på den vi nu har valt (eller som Löfven, nästan valt). Gör vi det rätt och resolut, stänger skolorna, och föreskriver att folk stannar hemma, så kan vår milda variant av Kinas leda till att vi är färdiga till halvårsskiftet. Åtgärder som dessa kan bara bli fel om vi redan i praktiken nått ett låt-gå-läge där smittan är spridd överallt. Vad vi alltså borde utgå ifrån som grundprincip är att strängare åtgärder som förkortar tiden är betydligt mindre dyra för samhället. Tvekar vi ännu mer så får vi nog lägga på de där månaderna som Royal Collage rekommenderar, och någon gång i augusti-september är smittan under kontroll. Oerhört dyrt, men som man kan gissa, det scenariot ligger i trendens riktning. Och börjar vi dra tillbaka åtgärder för tidigt så kan detta förlängas ännu mer. Oavsett när vi har kontroll då, vad händer när vi väl är där?
Nyckeln: smittesterna
Det absolut centrala, som bl a visats i Sydkorea, är att man vid det laget utför tillräckligt antal tester, även av symptomfria. Med dessa kan vi avgränsa områden med nya smitthärdar snabbt. Sådana kommer från tid till annan att dyka upp, eventuellt kräva nya åtgärder av liknande slag som under ‘Hammaren’. Skillnaden är att detta då kan ske för mycket mindre väl avgränsade områden.
I ‘dansen’ så handlar det om att hålla smittsamheten (R) lägre än 1. Då är tester nyckeln.
Detta är en ‘dans’ som inte alls kommer innebära samma monumentala påfrestningar på vårt samhällssystem. Men kostnader likafullt förstås. Samtidigt måste vi inse att det också är något helt annat än vad Royal Collage visar upp med sin graf: vi har inte bara skjutit upp en stor smitthärd några månader, vi har förhindrat den. Om det sedan innebär att vi får leva med Corona under lång tid, eller om vaccin och botemedel snabbt kan ta död på denna farsot är nästa fråga – just nu måste vi fokusera på hur vi överlever både den akuta pandemins härjning och ‘hammaren’ och dess konsekvenser på ekonomin; och det gör vi bäst genom att inse att det även finns en morgondag.
Tiden är avgörande
Tegnells och andra experter som förordar flock-immunitet som något slags universalmedel utgår ifrån att vetenskapen inte är kapabel att uppfinna motmedel. Det är närmast obegripligt att man på landets högsta myndighet för smittskydd är så tvärsäkert – och defaitistiskt – är övertygade om status quo på denna punkt. Hur smart skulle det kännas om vi hittar ett vaccin i april, mitt under ett pågående ‘flock-immunitetsexperiment’? Faktum är, som Pueyo framhåller, att vi redan har lovande forskningsresultat framme. Antalet vetenskapliga rapporter i ämnet växer exponentiellt för varje dag som går.
Vetenskapen jobbar för högtryck mot Corona. Det finns goda både ideella och ekonomiska motiv för det. Och vi ska ha tilltro till detta. Gäller såväl politiker som marknadens företrädare.
Och det är inte allt som kan göras. Vi hinner utbilda fler som kan hjälpa till inom vården. Sjukvårdspersonal som själva smittats – och sannolikt blivit immuna – hinner återkomma till arbetet. Vi hinner skaffa skyddsutrustning. Vi hinner utvärdera vilka metoder som fungerar bäst för att begränsa smittspridningen. Vi i Sverige är på det sättet lyckligt lottade för vi skulle kunna dra nytta av de länder som ligger före i förloppet: Sydkorea, Hongkong, Taiwan, Italien. Men då krävs det ju att vi har kompetenta resurser och ett regim som visar ledarskap.
Sverige och ledarskapet – den avgörande frågan
Vi har valt spår, vare sig vi gillar det eller inte. Vi har dessutom valt rätt spår. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Att avblåsa ‘Coronablockaden’ efter en månad eller mindre skulle vara katastrofalt, eftersom vi då både får Corona tillbaka och drabbas av finansiella kostnader som gör det ännu svårare att bekämpa de nya utbrott som vi då har att vänta.
Tiden kostar mest, och måste användas rätt
Vi måste se till att minimera dessa kostnader. Det börjar med att bli överens om att jobba mot detta mål. Vi bör stänga skolan helt och minimera alla sociala kontakter genast, och på så vis förkorta den tid som behövs, det är kostnadseffektiva åtgärder. Sunt förnuft säger att tiden är den mest dyrbara faktorn. Ett slutdatum måste ges som upplevs som betryggande. Om det sedan är två eller sex månader – det beror ju på hur resolut vid bekämpar smittan. Här har våra politiker sin viktigaste uppgift. Men ledarskap ska också kunna övertyga om att detta inte är något vi bara ‘härdar ut’, vi kan faktiskt se det som en annorlunda semester istället, vi får chansen att umgås med vår familj på ett sätt vi aldrig fått förut, vi får förmånen att uppleva en unik sammanhållning, som britterna under Blitzen. Den som kan, ta vara på detta.
Deadline är nödvändig – och effektiva finansiella motåtgärder
Men vi måste få veta vad detta kommer kosta, och vi måste få mål som gör det möjligt att starta upp snabbt igen. Livet är fyllt av motgångar, detta är en. Get over it. Visa kreativitet, ta fram lösningar. Undergångsscenariot är verkligt, det finns där för att vi saknar ledarskap och för att vi riskerar att hamna i en situation där vi strategin är varken hackat eller malet. Då får vi både Corona och depression. Men vi måste ha ambitionen att vi i karantänen istället fixar ‘det dukade bordet’ – för en framtid som inte alls är så långt bort just nu, om vi bara hanterar krisen rätt.
Börja med att sprid detta! Se till att vi gemensamt tillämpar en så strikt smittspridningsstrategi som möjligt. Om alla ställer upp så är vi inne i ‘dansen’ före sommaren. Det är då fortfarande möjligt att undvika depression, särskilt om vi även vidtar rätt finansiella åtgärder mot en sådan – se mitt förslag i förra krönikan – och har en tydlig deadline. Det överlever både folket och ‘marknaderna’.
Ni har ju precis som jag hört hur beloppen susar förbi i flödet. Riksbankschefen Ingves lovar 500 miljarder i ‘gratislån’ till bankerna och sänkta kapitalkrav som gör det möjligt att låna ut 900 miljarder utan att backas av bankernas eget kapital, regeringen lovar 300 miljarder till olika former av företagsstöd, och SAS har redan tagit för sig, det kommer fler, var så säkra. Det handlar alltså inte längre om miljarder utan om biljoner, dvs tusentals miljarder. Och de kastas in i Jätten Gluff-gluffs mun, som utan att han ens hinner tugga eller svälja genast kräver mer. Gluff-gluffs alias är Marknaderna, men det är ett alltför abstrakt begrepp för att vi riktigt ska förstå denna omättliga hunger.
Varför stöder inte ‘stödpaketen’? Kan börsfallen t o m gödas av dem?
Vad beror det här på? Länsförsäkringars chefsekonom Alexandra Stråberg fick frågan av Affärsvärldens Matilda Karlsson, om det ens var meningsfullt att skicka in dessa dyra paket. Matilda är en bright ung tjej som vågar ställa den här typen av frågor, som annars de flesta låtsas vara för smarta för att ställa, och den fick nog Stråberg att haja till. Hennes svar var att reaktionerna kunde förklaras av en misstro från marknaden, att centralbanken vet mer än de gör, och att problemen tydligen är större än vad de själva anat, vilket skulle göra varje åtgärdspaket kontraproduktivt, ju mer omfattande desto värre. Men med den analysen borde man ju låta bli att ge dem? Det tycker ju inte Stråberg, troligen ingen annan heller. Lika lite kunde hon svara på vilken typ av stöd som var bäst.
Lars Söderfjäll, aktiechef på Ålandsbanken i DI Morgon idag, menar att aktiekurserna har fallit till en nivå som motsvarar minskade vinster med -20% för 2020, 25-30% för cykliska bolag. D v s att man resonerar kring en tillfällig kollaps under ett par kvartal, men att allt sedan återhämtar sig.
Jag tror tyvärr att det är värre än så. ‘Marknaderna’ påverkas alltid positivt av reda pengar som ramlar i dess knä. Och de har starka lobbyister bakom sig. När Jacob Wallenberg förklarar sig mycket nöjd med stödet till SAS, så gör han det i egenskap av flygbolagets störste private ägare. Att han sedan låter lika nöjd med regeringens och Folkhälsans Coronabekämpning kan vi alltså lätt sätta in i det sammanhanget. Wallenberg påstår att han inte är orolig, trots att han ‘vet’ att han kommer bli smittad har han fullt förtroende för regeringen. Tydligare än så har inte staten och kapitalet kamperat ihop på flera årtionden. En följdfråga vågade sig DN:s reporter inte på och i läsarspalterna var vänsterliberalerna förvirrat positiva, som vanligt lika omedvetna om att de utgör de superrikas nyttiga idioter. SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist (AV 16/3) fick inte heller sådana följdfrågor som Matilda Karlsson ställde till Stråberg, och kunde bara glatt tacka för allt statsstöd; klart att hans ägare (Wallenberg m fl) skulle bli lite sura annars; man biter inte den hand som föder en.
Paketen till bankerna är som brandsegel utav papp: det krävs många, många fler.
Men glädjen balanseras mer än väl av en fundamental källa till panisk skräck: marknadernas instinkt säger att detta inte kommer räcka till på långa vägar. Bankerna vet med sig att de inte kommer ge nya lån oavsett gratis lånefinansiering och noll krav på eget kapital. Och även om 300 mdr skulle räcka för att hålla en hel del industrier under armarna en tid, så har det sjunkit in nu att Corona är här för att stanna året ut, kanske längre än så. Den genomslagskraft en så lång tid i karantän kommer ha sträcker sig därmed långt bortom pandemins sista dödsoffer. Vi kommer, som Stråberg ovan framhöll, ha ändrat våra konsumtionsmönster, vår riskvilja kommer vara mindre.
Ett mer riskavert samhälle med ordentliga buffertar kostar att bygga upp
Om något har väl Corona visat hur enorma brister vårt samhälle har för att möta stora kriser. Det är alltså inget dåligt i sig om man nu tar tag i frågan, tvärtom. Men att skapa buffertar kostar. Stater kommer höja skatter. Dels för att täcka av den ökade skuldsättning som Coronakrisen medfört. Men också – förhoppningsvis – för att förbättra sin förmåga att snabbt möta nya katastrofer. I Sverige har vi inget utrymme att höja skatten, så vi kommer istället bli tvungna att minska samhällsservice, transfereringar och trixa med trygghetssystemen (läs: minskade pensioner). Ändå måste vi anta, åtminstone för en tid, att folket, efter de många förtida dödsfall vi nu kan förvänta oss, kommer att kräva detta så starkt att staten kommer att prioritera det.
Och vi talar inte bara om att staten fyller på beredskapslagren igen och skapar reserver för att kunna möta olika typer av efterfrågan vid en större kris. Istället för att t ex bara köpa från Kina för lägsta pris, så skaffar företagen sig kompletterande leverantörer i Indien och Mexico, eller kanske ännu hellre i Bulgarien, så man håller sig inom EU – i den nya protektionismens tidevarv är ju tullar och handelsbojkotter det kanske mest realistiska hotet. Man lär också bygga egna lager igen, istället för att helt förlita sig på just-in-time. Detta gör man trots att dessa logistiklösningar är dyrare; man vill inte ta risken att stå helt utan.
Men värst av allt: för att genomföra en investering höjer vi vårt krav på avkastning och då blir mycket som annars slunkit igenom inte av. När bankerna höjer räntorna för högre kreditrisker så betyder det samma sak. Detta har redan skett, och jag vågar påstå att olusten inför nya kreditförluster kommer finnas kvar i minnet en längre period den här gången.
Företagscertifikat och skräpobligationer
Företagscertifikatmarknaden (se min artikel från 10/3), har vuxit enormt under det senaste årtiondet, ca dubbla årliga ökningstakten mot förut, och i USA uppgår den till närmast ofattbara 135 biljoner kronor mätt i dagens växelkurs. Det är ett belopp som kan vara relevant att ställa mot Trumps ‘jättepaket’ på 8,5 biljoner. Här kommer certifikatköparna också kräva – och få – högre räntor, vilket i sin tur kommer dra investerare från aktier, öka direktavkastningskraven och därmed bidra till de högre kapitalkraven. Numera svarar ‘skräpobligationer’ utan investment grade för en fjärdedel av marknaden, och de med lägst betyg, BBB, för hälften; en ökning från 39% från hur det såg ut före krisen 2008. Söderfjäll reser den berättigade frågan om det verkligen är staternas uppgift att rädda den här marknaden: investerarna tar ju de risker de förtjänar, och ska staterna i nästa steg även rädda aktieägare? Men sanningen är ju att certifikatmarknaden är närmast lika systemkritisk som bankerna. Företagsakuten, där SAS och andra länders flygbolag har ställt sig först i kön, verkar också komma aktieägarna till godo. Åtminstone Wallenbergs nöjda kommentar tyder ju på att aktieägarnas kapital inte har ansetts därmed förbrukat. Det borde det nog faktiskt vara. Men det finns också en annan moralisk aspekt: småsparare har mer eller mindre drivits till dessa mer riskfyllda investeringar, när nollränteregimen infördes. Man har haft pest eller kolera att välja mellan. Eller, som det visade sig: Corona.
Aktiemarknaden diskonterar alltid evighetsflöden, inte enstaka kvartal. Då är 30% lågt. För lågt.
Aktiemarknaderna har justerats kraftigt. Men är det tillräckligt? När jag värderade fastigheter på 90-talet slogs jag av att man var så ovillig att se nyanserat i det långsiktigt ekonomiska perspektivet; toppåret 1989/90 såg man en evighet av växande intäkter framför sig och värderade fastigheterna därefter. När det sedan vände nedåt så gjorde man i praktiken en evighetskalkyl baserad på de av konjunkturen sänkta driftnettona. Det innebar enorma och på lite sikt alldeles för stora värdesänkningar, ändå dröjde det länge innan de första köparna materialiserade sig. Det var riskvilligheten som saknades – en brist på kapital.
Med detta inte sagt att pessimisterna skulle vara irrationella i sina kalkyler, snarare mindre så än optimisterna. Jag tror att om Söderfjälls analys ovan är riktig, av marknadens aktiekurssättning, dvs att man ser några kvartal framför sig med extremt dålig avkastning, men därefter återvändande till status quo, så underskattar man tre saker. 1. De nyss nämnda långsiktiga effekterna på hur vi beter oss, liksom 2. att Corona när detta är över, kan ha förstört viktiga delar av vår samhälls- och näringslivsstruktur. Mängder av människor kommer att vara utan arbete, många kommer aldrig komma tillbaka till ett sådant igen. Detsamma gäller småföretagare, som ofta jobbat dubbel övertid för att få rörelsen att gå ihop. Efter att bankerna tagit verksamheten ifrån dem kan tröskeln vara för hög för att vilja och orka starta på nytt. Om många sådana entreprenörer istället tar anställning för ett 9-17-jobb så är det en betydande samhällsförlust.
Det låga resursutnyttjandet (fastigheter, kunskap, arbete) kommer förvisso att bidra till en billigare och därmed rent teoretiskt även en snabbare återhämtning, men i mitt scenario är det 3. bristen på kapital, precis som i de tidigare kriserna, som kommer vara överordnad detta; vi kommer i så fall få dras med outnyttjade resurser länge ändå. Detta tror jag alltså att börserna också bortsett ifrån hittills. Man är och har varit så upptagna av Coronapanikens omedelbara följder att man glömt bort att vi redan innan Corona kom, faktiskt talade om att en konjunkturnedgång var på väg, och att denna i sin tur skulle kunna trigga de långsiktiga strukturproblem man skjutit framför sig. De nu efterföljande trappstegen nedåt i aktiekurskurvorna, som jag förväntar mig, blir i så fall resultat av att man börjat räkna på detta.
Corona katalyserar ett paradigmskifte?
Högre kreditriskpremier är sunt och detsamma gäller högre räntor generellt. Men en omställning från nollränteekonomin tillbaka till en mer normal situation kommer vara ytterst smärtsam, och detta kan inte göras snabbt, utan att man ånyo översvämmar marknaden med ny likviditet, vilket skulle vara som att – än en gång – kissa i byxorna; varmt och skönt ett litet tag, sedan kallt, obekvämt och illaluktande. Sanningen är att centralbankerna har med ständigt ökande penningmängder stått och kissat ända sedan 2008. Nej, det är förstås inte sunt, det förstår alla. Men oftast inte förrän efteråt.
Man kommer säkert försöka fylla blåsan igen. Men jag tror att detta kommer att misslyckas. Vi ser det just nu, hur Gluff-gluff tuggar i sig, men jag tror alltså att marknadsmekanismerna stängts även på längre sikt, av våra betendeförändringar och riskperception. Det handlar om en korrigering av ett decenniums försyndelser, ja, egentligen två, eftersom 2008 stökades av genom att ge ännu mer lån än de som så när höll på att fälla världen den gången. Visst vill man göra det igen, men sådant funkar bara när ingen ser eller vill se. Coronakrisens många döda, verkliga offer, kommer öppna våra ögon på vid gavel, och vi kommer återigen se vad risk verkligen är. Vi har utfört ett konststycke, att gå på slak lina högt uppe bland molnen – och har inte varit rädda, för vi har inte kunnat se marken. Men snart kommer sikten vara klar och då är ingen längre villig att ta enda steg till.
Dominoteori, låg innovationstakt, usel produktivitet – och noll ledarskap
Vad staterna gjorde 2008 var att ge stöd till alla banker utan undantag. Bankerna i sin tur fick strikta förhållningsregler, man skulle hellre fria än fälla. Nytryckta pengar har använts för att stötta den här ‘affärsmodellen’ och den har lett till att även de svagaste och minst förtjänta verksamheter har hållits vid liv, mer eller mindre med hjälp av konstgjord andning. Dessa företag har bidragit till att sänka produktiviteten globalt. I Sverige har vi dessutom mängder med mer eller mindre ‘snällanställda’ på framförallt kommunerna, som inte bidrar med mycket alls, snarare är de oftare en belastning, som konkurrerar ut privata verksamheter eller med inkompetens i upphandling, till ökade kostnader för de flesta (även de företag som borde vunnit anbud, men inte gjorde det).
Vi har fått ett samhälle där hästen satts före vagnen; postmodern ‘intersektionalitet’, ‘positiv’ särbehandling och ungdomskultur in absurdum har bidragit till att meritokratin är på stark tillbakagång, och vi har fått ett ledarskap som är mindre utbildat, med mindre adekvata erfarenheter från liv och näringsliv och/eller med sämre intellektuella utförsgåvor än medelbegåvade Svenssons. Den genomsnittliga åldern för riksdagsledamöter var redan 2014 bara 47 år, och färre än hälften hade ens påbörjat en eftergymnasial utbildning. Detta är trender som resten av EU – och världen tycks vilja följa efter oss i spåren. Regeringens utbildningsnivå är ‘bedrövligt låg’ enligt Expressen – hälften av ministrarna saknar examen, flera av dem har hoppat av sina högre studier, men försöker istället påskina att de är mer utbildade än vad de verkligen är. Bristen på gott ledarskap är framförallt tydligt i kriser, men lär enligt min bestämda uppfattning inte bara göra krisen värre utan också svårare för oss att häva den än vid tidigare tillfällen.
Riksdagen 2014 bestod av ett betydande antal tjugo- och trettioåringar. Betydligt högre andel än mellancheferna i ett större företag.
Nästa akut: fastigheter och internationell bankmarknad.
Vi kan också förvänta oss att betydande delar av fastighetsbeståndet nu snabbt blir vakant (och nej, att fylla det med flyktingar är inte en samhällsekonomisk vinst), både pga att antal företag och sysselsatta minskar och att det kommer bli mer vanligt med hemarbete – även efter krisen förstås. Både 1990 och 2008 var banksystemet och dess intima koppling till fastigheter i fokus. Så är det ännu inte i Coronafallet, men det är närmast oundvikligt att fastigheter dras in i detta, som en följd av i tur och ordning ökade vakanser, lägre marknadshyror – och högre räntor (samt avkastningskrav). Att bankerna är villiga (eller ovilligt medverkande till) att temporärt höja belåningsgraderna riskerar då att förorsaka stora finansiella störningar i banksystemet, statsstöd kommer i så fall krävas och det innebär ett långt harvande, under vilket bankerna inte kommer kunna eller vilja fullgöra sin funktion som kreditförmedlare fullt ut.
Minst lika hotfull ter sig en möjlig inomeuropeisk statskollaps. Italien bedöms enligt en tidigare IMF-ledamot kräva ett gemensamt EU-paket på 7,5 biljoner kronor. Vi kan befara en ny våg av sydeuropeiska problemländer till EU:s akut. Men vem ska hjälpa dem? Tysklands ekonomi har hackat ordentligt redan innan Corona och Storbritannien går bort. Solidariteten EU-länderna emellan tycks också vara måttlig att döma av hur Italiens böner om hjälp med sjukvårdsutrustning föll på hälleberget, liksom Greklands begäran om hjälp med gränsskydd. När beloppen blir för stora är det på samma sätt – hjälpande nationer kommer drabbas kännbart även de, kanske är storleksordningen helt enkelt ohanterlig. Återigen dessa biljoner… Som alltså riskerar att tillkomma ovanpå Coronahjälppaketen. Detta är odiskonterade belopp som sammantaget får de hittills annonserade stöden att se ganska otillräckliga ut.
Kriserna 1990 och 2008 var inte värre än Corona har förutsättningar att bli.
90-talskrisen. Det tog 2 år och 1 kvartal för börserna att nå botten den gången. Och för att nå tillbaka till kurstoppen före fallet tog det tre och ett halvt år. Bankernas skräck för fastigheter var i alla fall på SEB, där jag blev kreditanalytiker 1996, inte botad förrän år 2000, nästan tio år senare.
De långsiktiga strukturproblem som vi sopat under mattan det senaste decenniet och som Sverige lider mer av än de flesta jämförbara länder, talar för att Coronakrisen kommer bli djupare än både vår hemmagjorda kris i början på 90-talet, som vi hade god draghjälp från omvärlden att ta oss ur, och finanskrisen 2008, då den reala ekonomin i grunden var sund och gick att bygga vidare på, efter att finansbubblans effekter klingat ut. Som framgår av graferna så har de tidigare kriserna varit långdragna och besvärliga nog (2008 krisen reflekterad i S&P 500-index i USA; Sveriges finanskris var en mild västanfläkts av omvärldens beroende på mycket speciella förutsättningar och är därför inte jämförbar; IT-bubblan 2000 var mest aktiemarknadsspekulation och därför inte heller lika relevant).
Brist på såväl riskkapital som lånekapital, strukturella problem i befolkningssammansättning liksom i ledarskap kommer göra en återuppbyggnad av realekonomin långsammare än vid de båda föregående kriserna. Och trots att många kommer se och ta tillfällen som yppas, så kommer totalen tyngas av att en större grupp människor kommer stå helt utanför arbetsmarknaden. Frågan är varför skulle vi anta att Corona kommer bli mildare?
Krisen 1990 tog 3,5 år. Krisen 2008 5,5 år (i USA). För att nå botten tog det 2,2 respektive 1,4 år. Jag är rädd för att det kommer behövas ännu längre tid – kanske mycket längre – för återhämtning denna gång.
S&P 500 dök i oktober 2007, då man började ana finanskrisen…
1 år och 5 månader senare bottnade det. Då var man 54% ned.
Först i mars 2013, nästan fem och ett halvt år efter toppen 2007, nåddes samma nivå igen.
Sverige kommer inte automatiskt renas av Corona från sina strukturella problem.
De långsiktigt tyngande faktorer, som vi kommer bli tvungna att ta hand om när Corona är över finns konkreta bevis för redan i den högkonjunktur som varit. Globalt har nollränteekonomin inte inneburit några rekordår, varken för Sverige eller västvärlden i stort. Vi har tvärtom sett en ganska blygsam BNP/capita-tillväxt i de flesta utvecklade länder, och i Sverige i synnerhet. Tar vi kronkursfallet i beaktan så har svenskarna relativt sett blivit rejält mycket fattigare. Det beror på att vi sedan 90-talet har fört allt större mängder människor till detta land, som bidrar mycket lite, men som delar på resurserna. Somliga är förstås duktiga och ‘välintegrerade’, men i genomsnitt kostar oss invandringen, trots dessa undantag, enligt olika forskarrapporter 4-5 mkr per individ. Allt talar dessutom för att de senaste årens invandring, 100.000-150.000 individer per år, kommer bli ännu dyrare.
Med en ryggsäck på 50.000:- per år och heltidsarbetande svensk så är uppförsbacken i en återhämtning mycket tuffare.
Multiplicerar vi 1,5-2,0 miljoner immigranter med 4-5 mkr kronor så blir kostnaden mellan sex och tio tusenmiljarder. D v s även här talar vi biljonbelopp. Utslaget per heltidsarbetande så blir beloppet ca 50.000 för varje yrkesverksamt år. Två miljoner att bära som en ryggsäck över en livstid. Detta är den reala ekonomin, inget finansiellt hokus pokus. Tillsammans med kriminalitet och lägre välfärd leder detta till att mängder med arbetsföra svenskar röster med fötterna inom riket, man flyttar från de kommuner som (självförvållat) lider värst. Effekterna kostar staten miljarder i ökat kommunstöd, men ovanpå den redan skenande totala kommunskulden så är det ändå små belopp i jämförelse med vad som är på väg att blomma ut. Totalt är kommunsektorns skulder 656 miljarder, 156.000:- per heltidsarbetande (se krönika 16/10-19). Andelen av vår BNP är 14% och har fördubblats på tio år. Så vi har bara börjat beta av det här, det kommer bli mycket, mycket värre med tiden, särskilt som vi just nu fortsätter att importera ännu fler bidragstagare.
Samhällsekonomiskt olönsamma klimatinvesteringar och en skola på dekis.
Med miljöpartiet i regeringen har man också ställt om politiken så att den främjar uselt avkastande eller skadliga s k miljö- och klimatprojekt. Företagen har trivts med olika former av subventioner och lagkrav som gör kostnaderna möjliga att övervältra på konsument, en hel del via högre priser, men också via skattsedeln direkt. Mycket litet av allt detta är motiverat ur miljösynpunkt, än mindre ekonomiskt, men vi har kunnat offra vårt överskott på sådant, mest för att döva våra onda samveten. Det är en lyx vi just nu ser ut att vilja fortsätta med, trots krisen. Vi får se hur det blir med det, men att sådana krav kommer väckas till liv efter denna är svårundvikligt och kommer i så fall obönhörligen förlänga återhämtningsperioden.
Vi genomför också sedan många år en allmän kvalitetssänkning av skola och högre utbildning, där den kanske mest allvarliga effekten är att man nonchalerar att pojkar inte förmås uppnå de betyg och kunskaper de borde klara; strängt förenklat eftersom de inte läser, gör sina läxor eller lyssnar på lektionerna. Pisatesterna bekräftar tyvärr att det inte är flickorna som blivit bättre, utan att alla blivit sämre, men pojkarna mest, i en skola där den livsviktiga ordningen ofta saknas och där det är fult att tävla. De duktigaste studenterna, liksom våra driftigaste företagare flyr också ut ur landet. Detta innebär försämrad produktivitet på alla fronter. Sådant har pågått länge, men fenomenet ‘white flight’ har av allt att döma påtagligt ökat de senaste åren och vi kan utgå ifrån att detta kommer öka ännu mer och bidra till svårigheterna vi nu har framför oss, även efter Corona – ja, det är rent av troligt att det kommer få en baltisk eller grekisk omfattning, eftersom andra västländer, åtminstone som det ser ut nu, kommer ha mindre problem än vi, såväl med kriminalitet som med andelen bidragsberoende.
Varför 500 miljarder inte räcker till
Problemet är att man lappar och lagar på fel ställe – man tätar uppe vid relingen på en båt med ett stort hål läckande nere i durken. Den obehagliga sanningen är att aktiekurser inte till varje pris måste eller kan försvaras. Om något katastrofalt, som Corona inträffar, så är en korrigering av olika tillgångsvärden ofrånkomlig; somliga mer, andra mindre. Svensk ekonomi kommer se mycket annorlunda ut när det här har lagt sig.
Corona kan inte botas med pengar. Och att laga relingen är alldeles för sent. Vi har ett stort hål nära botten i vår ekonomi.
Apokalypsens ryttare kom inte ensam
Sådana här gigantiska omställningar kan också leda till följdeffekter som är ännu mer oönskade och framförallt mycket svåra att förutspå. Uselt ledarskap och allmän panik övergår inte sällan mer än civil olydnad, det kan bli fråga om än mer våld, revolter och terror. Jämför apokalypsens fyra ryttare: pest, svält, krig och död. Vi har just nu ‘glömt’ kriminaliteten omkring oss, en bomb i centrala Stockholm får bara ett tjugotal läsarkommentarer i DN:s läsarspalter. Men när den akuta krisen är över kommer dessa problem bli mer synliga igen – och risken är överhängande att de kommer att växa än mer i det krisande svenska samhället, i synnerhet om man anser sig inte kunna fortsätta leverera bidrag till den importerade underklassen. Att det finns god grogrund för extremism av alla slag i en djup ekonomisk depression vet vi redan. Tyskland, Sovjet och Kina var inte heller ensamma i att uppleva oroligheter under mellankrigstiden, även här i Sverige var vi mycket nära anarki. Marknaderna brukar inte fundera så mycket på sådana här ytterlighetsscenarion, det är garanterat inte ‘inprisat’, vågar jag säga. Men sannolikheten är så hög att de nog borde vara det, om det inte vore så svårt att sätta en mer exakt peng på det.
Vad kan göras? Förslag: moratorium på låneskulder.
Det här handlar inte om en vanlig efterfrågekris, som Thomas Olofsson i DN påpekade, en kris som vi kan stimulera oss ur med lägre ränta eller skattelättnader; mer pengar gör inte att fler vågar gå på restaurang, klädaffärerna är stängda och ingen köper bil när man inte har någonstans att åka. Det viktiga är istället att se till att den produktionsapparat vi har i Sverige finns kvar, så vi inte får alltför stora konkurser.
För detta ändamål bör staten föra över riskerna från den reala ekonomin till den finansiella, där man kan förse bankerna med överbryggningslikviditet. Det räcker dock inte med morötter. Det måste till en piska: en lag som utfärdas med generellt moratorium för alla amorteringar och skuldåterbetalningar till banksystemet, till dess krisen anses överstånden. Danske Bank gjorde nyss frivilligt något liknande i mindre skala, när man annonserade amorteringsfrihet för bolånekunder, och liknande diskuteras även för alla bankkunder. Men det räcker ju inte för att hejda konkurserna.
Ett moratorium skulle lämpligast rent tekniskt se ut så att de delar av lån som skulle ha amorterats eller som förfallit får en statlig garanti. Garantin ska vara billig men kan inte vara helt gratis, och de som inte önskar den betalar som vanligt. En delikat fråga att fundera över är om det finns andra klausuler som kan tvinga låntagaren till förtida betalningar; om dessa ska fortsätta gälla och hur man i så fall ska räkna med eller utan den del som har statlig ‘garanti’. Hur och vem ska stå för extrakostnader när företag ändå går i konkurs? Här måste staten sannolikt vara generös redan på förhand. Skall även räntebetalningar ingå? På helheten eller bara för de kapitalbelopp som inte garanterats? Initialt kan för simplicitetens skull räntan vara lämpligast att exkluderas. Men om även den måste inkluderas, hur ska ackumulerad ränta i så fall sedan beräknas, t ex om marknadsräntorna stiger? Allt går att lösa, men man måste snabbt hitta en form för att kunna implementera den innan den spelar ut sin roll. Och allt är underordnat huvudprincipen – att likviditeten behålls på status quo – och kommer kunna lösas.
Riksbanken förser alltså bankerna med den likviditet, krona för krona, som man går miste om, det kommer inte uppfattas som otillbörligt gynnande, och det kommer vara avgörande för mängder av verksamheter som vi nu utgår ifrån drabbas av ett tillfälligt, möjligen ett eller 1,5 år långt avbrott, men där förutsättningarna efter detta bör vara likvärdiga som de var nyss. Med dessa konkreta lättnader i betalflödena kommer de flesta företag och privatpersoner att få andrum. Man kommer slippa destruktiva och långdragna förhandlingar med bankerna, med påföljande krav på personlig borgen och andra mer eller mindre genomtänkta tvångströjor som villkor för att förlänga krediterna.
Bankerna skulle förstås inte gilla det här. Åtgärden är ju på ett sätt ett direkt underkännande av deras kredithantering och riskerar att krångla till denna betydligt. Det kommer lägga många problem i knät på dem, inte minst när man så småningom tänker sig att lösa moratoriet. Men det är fel att se det som en misstroendeförklaring mot bankernas expertis att hantera kreditrisker på individuell nivå. Bara för en tvärt nedåtgående marknad som helhet. I praktiken borde bankerna uppskatta den eftersom ju även de gynnas om man på detta sätt undviker ett scenario där alla jagar marknadskreditrisker, i ett lopp som drivs av allas gemensamma fruktan.
Hur långt detta kommer räcka är förstås osäkert. Reaktionerna vi hittills sett är nog för att befara det värsta, och om smittan inte helt överraskande upphör så kommer den oundvikligen sätta djupa spår i samhällskroppen. Mitt grundtips om en djup och lång lågkonjunktur, värre än både 1990 och 2008 ligger kvar, även om man skulle göra alla rätt. Det kommer säkert också att krävas även annat finansiellt stöd till både företag och branscher utöver detta via statskassan. Kanske även till privatpersoner.
Vilka övriga konsekvenser kan ett moratorium få? Bankerna kan inte få akuta betalningsproblem så länge som staten servar dem. Men man kan ju formellt hamna i ett läge då man måste begära konkurs, om inte staten ställer upp också med nytt eget kapital. Detta skulle riskera att leda till förstatligande. Om problemen blir ännu större, så kommer alla nytryckta pengar leda till misstro mot statens egen kreditvärdighet, höjda räntor och i förlängningen till stagflation eller rent av hyperinflation. Men sådana katastrofscenarion kan alltså inträffa även utan ett moratorium, och enligt min uppfattning ännu troligare i så fall. Personligen så gissar jag att Bankföreningen kommer slåss med näbbar och klor för att ett moratorium – eller liknande – aldrig införs. Och med vår handlingsförlamade regering lär det inte finnas någon som matchar dem i sådana här frågor. Det lär nog därför inte genomföras. Vilket i så fall är ännu ett bevis för och exempel på hur avgörande dåligt ledarskap kan vara.
