En skatt är en skatt och en avgift en avgift. De senare ska gå till något specifikt, som man får tillbaka, annars är det ingen avgift. Den s k socialavgiften heter så för att den ska betala för vår trygghet. Pengarna ska alltså gå direkt till våra trygghetssystem, för ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetsskada mm. Den totala avgiften som arbetsgivaren tar ut har legat ganska stilla över åren, i procent räknat. Men det finns en gökunge i boet. Den allmänna löneavgiften. Denna har inte nöjt sig med att få del av den allmänna löneutvecklingen, den har behövt mer. Den kallas för ‘avgift’, men det är orwellska, för det är ingen avgift alls. Den går inte till trygghetssystemen, utan rakt ner i statens djupa fickor.
Den allmänna löneavgiften. Gökungen i boet.
Vad händer med en underfinansierad trygghet?
Vi bör naturligtvis fundera över varför den behöver fyllas på på detta sätt. Men vi kan börja med att konstatera vad som händer med tryggheten, som alltså därmed inte alls ökar i takt med lönerna. Bara sedan 2014 har i själva verket dessa trygghetsinbetalningar minskat med över 8 procent relativt lönerna. Det säger sig självt att man då måste fylla på på annat sätt. Som genom att höja pensionsåldern t ex. Eller minska förmånerna, som efterlevandepensionen. Man kan också frysa taknivåerna, och låta höjningarna i övrigt följa en annan och slöare ‘tidtabell’, som för a-kassa och sjukförsäkring, som följer index som hela tiden sackar efter. Det innebär konkret att tryggheten minskar.
De senaste åren har summan varit helt konstant, 31,42%. Men den allmänna löneavgiften har stigit 1,74 procentenheter på de övrigas bekostnad.
Taken i tryggheten: varken sjuklön eller pension räcker till för majoriteten
Värst är förstås takeffekten. Tryggheten gäller ju bara inkomster upp till 30 300:- i månaden (2018). Alla s k socialavgifter på överskjutande inkomst går till staten. Ka-ching! Länge stal man bara från de ‘rika’. D v s i lite grova drag de 48% av svenska folket som inte röstade på sossarna och vänstern. En extraskatt – utöver den progressiva höjningen av inkomstskatt, som ni ju känner till och som också kan diskuteras rättvisan i, eftersom den börjar redan långt ned i vanliga människors inkomstnivåer. Detta har man låtsats ingenting om, majoritetsförtryck i sin prydno. Men idag är det en klar majoritet av de heltidsarbetande som tjänar mer än 30.000:-. Stölden i form av takeffekt berör alltså alla dessa. Men inte heller nu vill man låtsas om saken: en civilingenjör med 60.000:- i månaden som blir sjuk, får bara en tredjedel av detta ur försäkringen. Det är inte mycket till trygghet. Har man en kostnadskostym som matchar den tidigare lönen så får man problem om sjukdomen varar länge.
Den allmänna löneavgiften är inte en avgift utan legitimerad stöld
Men detta är inte nog för den alltid snyltande staten. Man stjäl inte bara ur majoritetens fickor utan ur allas. Den allmänna löneavgiften uppfanns 1995, och var en del i svenska statens skuldsanering efter 90-talskrisen. Då låg den på 1,5%. Det var inte mycket att säga om kanske, det var nödvändigt, men det var fult att kalla den för avgift. Vi som trodde att 90-talskrisen var löst sedan länge och skatten därmed borta tror dock fel verkar det. Tvärtom så har den hela tiden stigit, såsom svenska skatter har en tendens att göra, särskilt när de är dolda.
Persson höjde först, med 80%. Sedan dess har regeringar hjälpts åt.
Först höjdes den av regeringen Persson till 2,69%. Nästan 80%! Ja, det var ju en kris i början på 2000-talet också… Men sen då? Ja, sen steg den ännu fortare. NewsVoice har skrivit om detta och Hedi Habib, med partibeteckningen till vänster, försöker få det att se ut om det mest var Reinfelds regerings förtjänst, genom att felaktigt påstå att hela höjningen därnäst, upp till hela 9,23%, mer än en tredubbling, skulle ha skett i ett slag 2011, men sanningen är att alla regeringar har hjälpt till med höjningarna både före och efter.
Habib ska i övrigt ha cred för artikeln eftersom detta måste göras känt; uppgifterna har annars redan spridits, bl a av Svenskt Näringsliv. Man kan som en parentes undra över varför Leif Östling sparkades från SN, när han frågade vad fan man fick för pengarna, när just denna tarvliga ‘avgift’ var ett av alla skäl som kunde anföras till stöd för Östlings påpekande. Det hade varit ett utmärkt tillfälle att vända publiciteten till något bra om detta tagits upp då, men SN fegade som bekant ur istället.
Från NewsVoice (Habib). Våra trygghetssystem vittjas alltmer ohämmat i jakten på att finansiera statens löpande utgifter. Från 0,3% 1990 till 2,69% 2001. Då handlade det om skuldsanering. Men sedan dess har ‘avgiften’ till staten mer än fyrdubblats. Vart går pengarna?
Löfven har höjt tre gånger till. Under brinnande högkonjunktur.
Löfven har höjt löneavgiften tre gånger under sin tid – hittills. Nu är den allmänna löneavgiften 11,62% av lönen. Det innebär att 37% av alla socialavgifter går direkt till staten för att täcka löpande utgifter. Och vilka är det då? Vi har ju haft en högkonjunktur. Statsskulden är rekordlåg. Räntorna är noll. Inga kriser sedan Framfab gick i kk. Ni vet det redan. Det är importen av bidragstagare som är problemet. Flyktingmottagningskostnader på ca 40 miljarder är den lilla delen, och den enda som är särredovisad i statsbudgeten. Kostnaderna tas i allt högre utsträckning av kommunerna, vilket det ökade kommunstödet nu bekräftar. Sedan har vi kriminalitet, sjukvård och snällanställningar i offentlig sektor som inte behövs oavsett om de subventioneras öppet eller inte. Men de kostar.
Varför tjänar norrmän och danskar 50% mer men betalar hälften i sociala avgifter?
Och vi sticker sannerligen ut om man gör en jämförelse med andra länder, såsom Habib gjort:
Så här mycket mer betalar svenska förvärvsarbetande för ingenting. Samtidigt som lönerna släpar efter, mest på grund av de ständiga deprecieringarna av kronan. Idag tjänar danskar och norrmän över 50% mer än svenskarna, men betalar ändå bara hälften så mycket i socialavgifter. Ändå är deras trygghet fortfarande säkrad. Det är inte svenskarnas. Det sistnämnda beror alltså på ren stöld.
Enligt Catharina Bäck på Svenskt Näringsliv så gav löneavgiften förra året hela 193 miljarder. Rakt ned i alla de utgiftshål Löfven själv borrat, istället för att sättas in i trygghetssystemen. Bara den höjning som man genomfört i år, över 8% höjning, kommer göra att det beloppet stiger till 208 miljarder (allmänna löneökningar bör ge ytterligare ett antal miljarder, men lönesumman totalt vet vi ju ingenting säkert om).
Grupp mot grupp. Rakt av.
Här har vi den dolda kostnaden för invandringen alltså: grupp mot grupp, rakt av på ett bräde: 208 miljarder 2020, exponentiellt ökande och upp med 8% bara sedan ett år. Och utöver vad svenskarna betalar krona för krona i trygghet till de nyanländas uppehåll, ser vi i samtidiga förluster i välfärd, sämre skola och minimering av försvar, eftersläpande underhåll av infrastruktur. Trots stölden från trygghetssystemen.
När ett äldre par, 85 och 90 år gamla, är så pigga att de klarar att leva tillsammans på en gård, så är det vackert. Är det inte så många av oss skulle vilja kunna göra? Och för alla med respekt för livet så borde de väl vara fredade för det besinningslösa våldet som plågar det svenska samhället idag. Det känns så ovärdigt, malplacerat och borde inte behöva nämnas som en möjlighet och risk. Men så är det förstås inte, för de som står för våldet har ju ingen respekt för livet. Eller för vanliga människors värderingar. För dem är detta bara ett mjukt mål. Ett lätt sådant.
För Sverige var detta bara ännu en fraktal som skalades av. Ännu en liten knappt synlig spricka i en redan krackelerad mörk is, som vi alla innerst inne vet är mycket tunnare än vi vill inbilla oss, men som för de flesta av oss ändå fortfarande håller. Men medan vi trampar på så kommer livet för denne man och hans kvinna aldrig bli detsamma igen. Kommer de låsa dörren och aldrig öppna den mer för en främling? Kommer de kunna sova lugnt igen? Kommer de ens att kunna återvända till gården?
Våld mot försvarslösa, barn eller äldre – för oss ett självklart tabu. För förövarna? Något riskfritt.
Jag vet inte om mannen gjorde motstånd eller blev upprörd. Eller om han bara upplevdes som alltför långsam och förvirrad. Men man ansåg det i alla fall nödvändigt att slå både honom och hans fru – hota med kniv! Räckte inte den fysiska överlägsenheten till ändå? Eller var detta ett sätt att bli av med den egna frustrationen och spänningen? Kanske var det underhållande, ett sätt att få känna sin makt och offrets förnedring och smärta. Och det behövde för all del inte vara så att man slog särskilt hårt. Men är man 90 så kan det räcka med lite för att slå av ett nyckelben eller ge en bruten käke. Komplikationerna kan vara för evigt och de kan tillsammans med den psykiska ångest de framkallar förorsaka ändlöst lidande och förtidig död. Det vet ni, men kanske inte rånarna. Det lär de väl i alla fall hävda om de ställs inför rätta. Det är bara det att jag har en bestämd känsla skiter fullständigt i den informationen. Och att deras straff, om de ens skulle komma att gripas, kommer bli alldeles för lindrigt.
Man dödade inte sina offer den här gången. Men man dödar på det här sättet allas våra möjligheter att leva slutet av våra liv på ett värdigt och tryggt vis. Vår möjlighet att känna denna trygghet har förvandlats till naiv och livsfarlig tilltro. Nu måste vi alla skaffa larm och taggtråd på våra ensligt liggande hus. Nu måste vi en gång för alla låsa ordentligt om oss. Och många av oss kommer aldrig våga öppna dörren igen för någon de inte känner. Nej, den svenska kulturen är passé, föråldrad, enfaldigt godtrogen. Den får skylla sig själv som inbillar sig något annat.
Polisen har “vissa vittnesuppgifter.” Kan dessa inte vara värda att förmedla till allmänheten?
DN och Polisens signalement: ‘en man och en kvinna’
Är det verkligen komplett omöjligt att lämna ut signalement på sådana här vidriga förövare? Det är ju nästan så att man hoppas att det nån endaste gång ska vara en etnisk svensk, så polisen och DN anser sig kunna göra det, bara för att prio ett faktiskt ändå är att dessa groteskt känslostörda individer ska åka fast och aldrig mer kunna förstöra livet för någon igen.
Men det gick alltså inte. Inte den här gången heller.
Inbillar man sig verkligen att man ska lyckas att på detta sätt undvika göra rasister av oss? Är det inte rent av tvärtom? Eller vill man bara helt enkelt att rånarna ska få komma undan? Slå ihjäl fler gamlingar, skapa fler lediga bostäder och minska pensionsutbetalningarna?
Skolledningar och lärare skönmålar systematiskt elevernas skolresultat. Det gäller både på individuell nivå och för helheten. På så vis ser det bara uselt ut, inte alls så illa som det faktiskt är. Man ser mellan fingrarna med direkt fusk, för alla är mer eller mindre delaktiga. Man ger vika för våld, faller till föga för hot. Och låter till slut bli att göra allt sådant som man är rädd för att få kritik för – redan innan den kommit. Välkommen till Malmös grundskola. Den hade lika gärna kunnat ligga i Beirut.
Samnytt 25/11-2019
Den här artikeln av Egor Putilov i Samhällsnytt hade vunnit på en något mindre provokativ rubrik tror jag, den riskerar att skymma sikten. Det är i så fall synd, för det här är en mycket viktig artikel, som handlar om långt mycket värre problem än slöjor och okvädningsord. Läser man den inser man hur djupt systemfelen går och att krocken mellan muslimsk klankultur och svensk laissez-faire skapat en skolkorruption som är värre än vad jag ens kunnat föreställa mig. Det är också därför som jag är övertygad om att den är sann. Det här hade nämligen mycket få kunnat hitta på, i all sin djävulska finess.
Vill du som lärare motarbeta låt gå-mentalitet, fusk och hot, så drar du snabbt blickarna till dig. De vet var du bor. De har sett var du parkerar. Och när någon drar igång en mobb så är alla med – frivilligt eller av rädsla för att själv hamna i skottgluggen.
Men ibland slår våldet åt andra hållet – oväntat. Svenska lärare vet att barnen riskerar stryk hemma om betyg och provresultat inte är vad som förväntas. Då händer det att läraren väljer att skönmåla:
‘Positiv särbehandling’ när betygen ska sättas. Antingen efter uttalade hot. Eller upplevda sådana, och av ‘snällhet’. Eller rent av skolledningens uttalade norm. På detta sätt överskattas sedan hela elevunderlaget. Det som ser illa ut är alltså egentligen mycket värre .
Våldsanvändningen – vår kultur eller deras – inte båda samtidigt
Jag ville testa er: säga att jag höll med de muslimska föräldrarna om att deras stökiga ungar skulle må bra av att fysiskt få sig en tillrättavisning. Jag kunde riktigt känna hur svårt det var att formulera den meningen utan att många av er, kanska nästan alla, hade dömt mig direkt. Så entydiga är våra svenska normer i den här frågan. Och det är på det hela taget bra – bra att vi har kommit dit. Men dåligt ändå, för att vi kommit dit betyder ju inte att andra har det. Om barnen växer upp hemma med örfilar och smäll i rumpan för mindre förseelser och värre straff för större, hur ska man få dem att förstå att den svenska läraren också menar allvar, fastän hen inte ens får höja rösten, enligt senaste pedagogiska trend (s k lågaffektivt bemötande, se artikeln här)? De här ungarna är avtrubbade och de är kanske framförallt inte uppfostrade att se kvinnor som auktoriteter. Men i den svenska grundskolan är kvinnliga lärarna i stor majoritet. Lärarnas ‘feminina’ metoder bekräftar en bild av total mesighet.
När vi känner att vi har svårt att ens på allvar överväga fysisk bestraffning, hur kan vi inbilla oss att vi ska kunna ändra deras syn? Vi befinner oss i var sitt motsatt hörn i kulturmatrisen. Det finns inga kompromisser. Antingen deras eller vår syn kommer vinna.
När korruptionen genomsyrar allt och alla så kan ingen på egen hand göra något åt det
Och det kanske värsta är att alla tjänar – kortsiktigt – på att problemen sopas under mattan. Det här beror inte på att man som femåringen inte ser konsekvenser framför sig, lite längre bort. Utan på att ingen klarar av att ensam stå upp mot systemet. Mekanismerna ger dig ingen belöning när du som lärare fuskar för att hjälpa en elev med en obehagligt påstridig förälder. Eller när du ser mellan fingrarna när kriminella ungdomar säljer knark på skolan. Men du slipper straff. Liksom skolledningen undviker att få sin skola granskad och upp-och-nedvänd. Nesan – ja, skräcken – över att komma hjälplöst sist i Pisaundersökningarna och hästlängder efter det övriga bottenskrapet bidrar säkert också till det medvetna skönmålandet. Och så den politiska övertygelsen förstås: ‘rasisterna’ ska inte få mer vatten på sin kvarn, här gäller det att visa upp den bästa fasad man har.
Svaren läggs i munnen på dem som inte kan någonting. Alla förväntar sig att det ska ske. Det har blivit systemiskt.
I själva verket är man naturligtvis inte ensamma om att vilja dölja omfattningen av problemen. Det sitter ansvariga högt uppe i ett Skolverk också. Liksom allra högst upp, i en skurkregim som vägrar att erkänna något enda av det här. Särskilt viktigt att dölja är problemen i Malmö, sossarnas eget skötebarn.
Visst är det så. Men hur godtrogen får en Skolinspektion vara egentligen? Även de är förstås en del av systemet. Hur mycket problem vill man se? Den som vill luras låter det ske.
Att det var illa visste jag ju redan, men så illa?
Jag tror gärna att jag är insatt tillräckligt i problemen för jag har jobbat som lärare med klasser där ofta mer än hälften av eleverna haft utländsk bakgrund. Men bortsett från något enstaka undantag har mina elever varit gallrade, de har hört till de mest motiverade; Yrkeshögskolan har sina systemfel den också, men på det stora hela är den fungerande. Jodå, visst har man velat ha enkla flervalsalternativ att kryssa i. Och helst lista på tentafrågorna i förväg. Jag har skrattat åt detta, utan att riktigt tro på att detta är något man är vana vid. Och om jag har upplevt hot så har jag konfronterat dem. Det har sedan inte blivit mer. Men utan stöd från skolledningen så står man sig slätt, det spelar ingen roll att man gör alla rätt, felen blivit systemiska. Som i Malmö.
Allt det andra Putilovs anonyme lärare talar om gör saken ännu fulare så klart. Slöjtvång på små barn som inte begriper varför.Hur de muslimska barnen formas i moskén eller koranskolan att se ned på sina svenska skolkamrater. Kyrkbesök man inte vågar göra. Moskébesök som däremot är invändningsfria. Det är motsatsen till integration. Segregation. Och det är inte svenskarna som driver denna process. De ger efter eller tvingas till den.
Om jag ska vara ärlig så ser jag inte hur det här ska kunna vändas. Inte utan en ny skolstadga, ett nytt skolverk, nya skolledningar på många håll – och massor av nya lärare som kan gjuta mod i dem som är där. Eleverna? Ja, många av dem skulle vi förstås också vilja byta ut. Och de värsta rötäggen måste bort från den vanliga skolan.
Visst är det härligt att höra Löfvens gäng yla självömkande över sitt låga väljarstöd. 23%, två procentenheter ned sedan förra mätningen och vips! Bara näst största parti. I sin egen mätning! Det svider säkert och alla som vill har rätt att glädjas lite. Men det handlar ju bara om skadeglädje.
Sämsta siffran någonsin i Ipsos mätningar. Nu vill sossarna ha Juholt tillbaka.
För egentligen är det här resultatet oerhört deprimerande även för oss som vill ha bort Löfven. Tar man den här skurkregimens monumentala misslyckanden i beaktan, inkompetensen, brottsliga vårdslösheten med skattebetalarnas pengar och väljarnas liv och hälsa – och det uppenbara uppsåtet att offra allt och alla för att behålla makten, så är det ju helt obegripligt att denna regim fortfarande faktiskt har över 50 procent av väljarna bakom sig. Jo, räknar man (som sig bör) in L+C och V i S+Mp-regimens stödtrupper, så har de 51%. M+KD+SD har bara 48%. Hur är det ens möjligt?
Men är det verkligen – ‘häpnadsväckande’?
(OBS: alla länkar är till tidigare artiklar, för den som behöver minnesstöd)
Detta alltså i ett läge då fem terroriststämplade islamister tillåtits stanna i Sverige för att de löper risk för sin hälsa i hemlandet. I ett land som piskar upp klimatet till en ödesfråga för planeten men som lägger ned fungerande kärnkraftverk – och importerar kolenergi från Polen. I ett läge då vår finansminister medvetet låter bli att täta en lagstiftning som fyller på landet med 870.000 ‘samordningsnummer’ varav de flesta saknar känd identitet. Ett läge då ‘rånen’ av våra barn ökar exponentiellt och har börjat övergå till sadistiskt dominansvåld, där även öron skärs av. Då intrång i förmögna hem i villaområden och stadsdelar börjar bli så vanliga att t o m DI skriver om dem. Då en tredjedel av våldtäkterna skrivs av för att domstolarna ‘inte tror på’ anmälaren. Då det smäller 257 bomber på årsbasis!
Ett läge när alla alltså faktiskt VET. Då det har blivit OK att tala om saken. För – faktiskt – även MSM har ju börjat skriva om detta. Den ende som inte hade fattat att vi alla vet att vi alla vet (att allt detta i högsta grad är korrelerat med invandringen) – var Löfven. Och han har nu gjort bort sig i svensk television genom att försöka slå i oss att det inte är så.
Det är i detta läge som vänsterregimen får 51% av väljarstödet. Därför är S kräftgång knappast en nyhet värd namnet. Det är det faktum att nära en fjärdedel ändå vill rösta på dem som är det sensationella.
DN ljuger! Javisst. Men.
Jag vet att ni – liksom jag – utgår ifrån att DN:s siffror på något vis är fejkade så att de ska ge S och vänstern större stöd än de har – och SD ett lägre. Och att det ‘riktiga’ stödet då kan vara minst 8 procent och två partier mindre, eftersom både L och Mp ligger på spärrgränsen. Vips 48-43 och en kraftig majoritet för en ny regering. Inte bara det: med Mp ute ur riksdagen och två vågmästarpartier mindre så kanske t o m demokratin skulle kunna börja fungera igen. Det finns alltså hopp.
Men ni vet också – precis som jag – att sossarna kommer få MSM:s lojala stöd i en valkampanj. Och statistikmyndigheternas. SCB, BRÅ, Polisen. Alla kommer de säga rätt saker och vänta med de dåliga nyheterna. Så som de gjorde 2018. Att man kommer stänga sådana informationskanaler som min egen minst tre veckor före valet (som man gjorde 2018) och att man kommer lobba stenhårt mot sina gamla trogna S-väljare (som alltid). Som ju brukar falla till föga när det gäller (alltid).
Sen startar någon en skogsbrand och vips så är klimatet den viktigaste valfrågan – och Mp klarar spärren. Och så sossarnas favoritmuta före val: ett par hundratusen fuskjobb till alla som inte skulle kunna få något jobb annars någonsin. Till en kostnad ingen vill veta. För att ta till en klassisk Kalle Ankas Julafton-replik: “Ni ska se. Dom fixar det nog. Med jobb och jobb.” Och med skattebetalarnas pengar som kampanjkassa.
Som om inte det vore nog…
…så vet vi däremot inte hur mycket alldeles riktigt fusk man är beredda att ta till. Men jag tror att vi ska tänka: ‘precis så mycket som krävs’. Klanrösterna i utanförskapsområdena så klart. Men också valsedels-mygel i vallokalerna. Hembesök till pensionärer och på äldreboendena. Och så de stora valsammanräknings-datalistorna. Vågar man tro på dem längre? Efter förra valvakan är frågetecknen många. Vi kommer i sanning behöva oberoende övervakare av nästa val, är allt jag kan säga.
Om det ens blir ett val, säger somliga. Ryktet om att man nu försöker piska upp en acceptans för undantagstillstånd är knappt ens rykten, det är ju öppet vad RPS säger sig vara ute efter, mer eller mindre. Och med LUS, Lagen om ‘utlandsspionage’, kommer man kunna avlyssna och häkta sina politiska motståndare på oklara misstankar, alla som är missnöjda. Det låter som Orwell 1984, men det är de facto Sverige 2020.
Ordet ‘undantagstillstånd’ censureras inte heller i DN:s läsarkommentarer. DET är mysko, det! Om vår skurkregim sedan verkligen ser så långt fram att man faktiskt siktar på att kunna skjuta upp val på obestämd tid? Det låter som konspirationsteori idag, men ingenting kan uteslutas. Vi måste inse att vad som helst kan ske med Morgan Johansson som justitieminister, en man som vill förbjuda runor för att ‘stoppa nazismen’ – han har betydligt effektivare åtgärder och hårdhandskar beredda för dem han verkligen är rädd för, dvs det liberalkonservativa blockets ideologer. Enligt min mening hade det varit säkrare med Svartenbrandt på posten.
Så vad krävs för att vinna med sig ett folk som tycks gå på minst sex valium om dagen?
Sanningen är att det inte verkar räcka med Europas värsta laglöshet. Och anledningen är enkel: det är för få som drabbas. För få för att det ska kännas som att risken är stor för en bomb i den egna trappuppgången. När man har med människor att göra som varken vill lyssna eller höra, så måste deras egna barn och deras egna familjer drabbas. Då måste kriminaliteten upp på en nivå som överstiger favelornas, Brasiliens kåkstadsslum. Riktigt så illa lär det inte hinna bli till 2022. Piskan räcker alltså inte till.
Så det som måste till är alltså att landets alla tillgångar svindlas bort först. Det går snabbare att nå Pk-Svensson den vägen. Vi kan förvänta oss en kraftig lågkonjunktur, som börjar redan i år. Och i så fall så är det nog bara undantagstillstånd och uppskjutet val som kan rädda Löfven. Det vore nämligen detsamma som att tappa moroten. Den som håller folk så mutade och lojalt tysta. Med några hundratusen utkastade i arbetslöshet, kraftigt sjunkande bostadspriser och – sannolikt – ännu högre skatter som medicin. Då lär vi bli av med Löfven.
Frågan är bara om det är en grundplåt som är värd att gratulera den nya regeringen med? De kommer behöva genomföra det minst populära saneringsprogrammet i historien. Värre än efter 90-talskrisen. Och då dröjde det som bekant inte länge innan sossarna fick förtroendet igen.
Det är när det kryper in på det egna skinnet som prognoserna måste tas på allvar.
Jag hör, som ni väl redan vet, inte till optimisterna avseende den svenska konjunkturen. Eller Europas. Eller den globala. Det är svårt at vara det om man vänder blicken mot de allt större ackumulerade obalanser som ekonomin ger prov på. Globalt handlar det om den onaturligt låga kostnaden för kapital, som inte ser ut att ändras under överskådlig tid, men som går på tvärs mot all ekonomisk teori. Låt mig gärna tillstå att jag inte begriper allt som händer, och att jag inte heller håller mig uppdaterad på samma sätt som jag gjorde när jag arbetade som kreditanalyschef på SEB, men det finns heller ingen som på ett trovärdig sätt har lyckats förklara varför den låga räntan skulle representera ett nytt jämviktstillstånd. Tvärtom låter ledande beslutsfattare lika förvirrade som de gjorde före 90-talskrisen eller just före att IT-bubblan sprack i början på 2000-talet. Man vill intala sig att det är något nytt som ändrat de ekonomiska lagarna och vad skulle det vara? Så hittar man internet, sociala medier, folkomflyttningar och AI (Artificiell Intelligens), som man sedan, mer eller mindre krystat försöker få oss att tro skulle ha förändrat tidigare axiom.
Konjunkturen är lånedriven, sådant varar inte för evigt
Jag tror inte på det. Vad jag säkert vet är att nuvarande konjunktur är lånefinansierad och att det inte kommer vara möjligt för företag, kommuner eller privatpersoner att låna mer i all oändlighet, för även om man knappt betalar ränta alls, så blir amorteringarna för tunga. Jag vet också att när förtroendet för låntagare viker så vill ingen låna ut pengar till dem längre. För att refinansiera korta lån måste länder, som inte vill gå i kk, betala skyhögt. Det gäller förstås Grekland, men också länder som Argentina och Turkiet, där man haft god kredit intill nyligen. Det kommer också gälla svenska småkommuner. Och bostadsägare som förlorat sina arbeten. A-kassan idag ger som mest knappt 16.000:- – på grund av stillastående tak i försäkringen – och det är relativt sett mycket mindre än vad man fick ut 1993, när de riktiga pärlorna bland Djursholmsvillorna började reas ut för under 2 miljoner kronor styck.
Global oro stillad för tillfället men finns kvar
Att Donald Trump än en gång lyckats undvika att starta ett nytt krig ska vi alla vara tacksamma för, även de som aldrig gör annat än spyr galla över honom, men sanningen är att konfliktlinjerna såväl med Iran som med Kina ligger kvar. Att Storbritanniens Brexit på samma sätt ser ut att skötas snyggare än någon vågat tro, beror på ännu en hatad mans politiska fingertoppskänsla, men för en kamrer smäller trots allt den tullmur som skapas mellan oss och vår fjärde största handelspartner högst, åtminstone på kort sikt. Och varför skulle den inte göra det? Det är ju på vår allt billigare export som svensk industris framgångssaga har byggt under de senaste fem åren – tullar gör den tvärtom dyrare.
Svenska direktörer: inte dumma, men lata och fega
Svenska direktörer är inte dumma i huvudet. Men de har blivit mycket lata. Den ständiga deprecieringen av kronan har gjort att de inte behöver skapa nya innovationer för att sälja. Hemmamarknaden har samtidigt skyddats av allt dyrare import. Visst kommer kronan kunna fortsätta nedåt. Allt tyder ju på det. Och visst finns det möjligen även ett slags rationellt argument varför aktiemarknaden gått som en raket: det saknas andra investeringsalternativ. Och företagsvinsterna har inte heller drabbats av alla problem som ett sönderslaget samhälle inneburit för arbetstagarna. Därför har man låtit sig mutas. Såväl direktörer som anställda har varit moltysta så länge som de fått sin lön. Men nu?
Trendbrott.
Affärsvärldens artikel är deprimerande lång, men utan betalvägg och förtjänar att läsas till punkt. Det är en utmärkt sammanfattning om hur de kvartalsvinstjagande ser på saken. Och det är ju de som bestämmer. För första gången sedan den här typen av mätningar startade så är man nu inte bara pessimistisk om ekonomin i stort utan även ifråga om sin egen bransch. Det är vad som också avgör hur man faktiskt agerar. För att företaget inte ska gå i konkurs (och ägarna förlora sin vinstmaskin och även direktören förlora sin lön) så måste man vidta åtgärder. Och dessa består i personalneddragningar. Sådana aviseras alltså nu för 2020.
Nu kommer personalneddragningarna. Förr betydde det att arbetare fick gå från fabriken. Nu är det ingen som sitter säker, utom VD då förstås. Det betyder att sådana slår mycket hårdare mot konjunkturen, för det är ofta de som har relativt goda löner som drabbas och för dem är skillnaden ned till a-kassans tak en katastrof, som kan tvinga fram husförsäljningar. Mindre företag är inte lika fulla med dödkött (Min kommentar, inte artikelns). De ser å andra sidan heller inte lika tydligt hur de större företagens agerande kommer att slå även mot dem själva. Och de har inte alls lika stora buffertar.Trots en stor del av min karriär inom fastighetsbranschen, både som analytiker, säljare och broker, så är min viktigaste erfarenhet en som jag fick redan innan jag kommit dit: Att jag anställdes sommaren 1990, för att köpa fastigheter i Tyskland. Ett kvartal senare var det kris. Mitt företag hade en av de klokaste och mest sansade företagsledningarna, branschen drivs av ett antal superoptimister som sällan får fel eftersom politiken varit deras bästa vän. Den politiska risken är alltså inte skyhög, den är allt, långt viktigare än både ränta och ‘läge, läge, läge’.
Svensk ekonomi är ett korthus
Detta är på mikronivå rationellt och nödvändigt, inget att säga om. På makronivå innebär det däremot en stor risk för att en konjunkturnedgång löses ut. Och för ett land med så stora ackumulerade ekonomiska obalanser som Sverige så är det mycket farligt. En fallen bricka fäller nästa. Kommunerna tvingar staten att betala för dem. Staten tvingas börja betala för sina lån till utlandet. Man höjer skatterna. Konsumenterna drar öronen åt sig, några tvingas sälja sina hus. Stillestånd på bostadsmarknaden följs – om inget görs – av kraftig nedgång i bostadspriser. Fler som inte kan betala sina lån. Bankkris. Det är just sådana här dominospel som regimen lyckats undvika genom fejkad statistik och genom att tvinga riksbanken att hålla nere räntorna. Genom att muta näringslivet med devalveringar och statliga investeringar i en flyktingindustri. Det är framtidens pengar man lånat av. Våra barns och sådant som behövts i sådan infrastruktur som behövs för att upprätthålla trenderna bortom nästa konjunktur.
Vår Boeing kan inte flyga i evighet, kapten!
För att uttrycka det enkelt: det är svårt att vara optimist bara för att vår Boeing fortfarande har gott om luft under vingarna, trots att vi flugit mer än dubbelt så långt och högt som vi brukar. Flygtiden är alltid begränsad. Man behöver inte vara kapten ombord för att fatta det.
När Kristersson (DN för en vecka sen) hotade med nyval så hickade man till på DN. Ni måste förstå varför. Sannolikheten var (och är fortfarande) inte noll för att man faktiskt skulle få igenom kravet. Så här skrev jag som en läsarkommentar:
Kan ni tänka er, man censurerade mig faktiskt inte. Men de vanliga dumdrygheterna från pk-nötterna lät ju inte vänta på sig:
Mitt svar blev bortplockat, som ni ser. Det löd så här:
Notera att DN väljer att censurera mig på grund av brist på god ton. Inte innehållet i sig. Och något ännu viktigare: kommentaren gjordes på förmiddagen, då det fortfarande var ganska gott om läsare. Men censuren slog till först efter 18 på kvällen, med gott om tid för de flesta att läsa den. DN:s censurmaskin brukar göra tvärtom, de är blixtsnabba under ‘rusningstid’, men kommentarer som görs när folk (i princip) slutat läsa lämnar man. Att man inte gjorde så den här gången är alltså mycket anmärkningsvärt. Och bör ha ett skäl. Dessutom, om de inte sett min sista kommentar (som aldrig besvarades) innan, så måste de ju ha gjort det när man censurerade mig för brist på ‘god ton’. Det här är inte bara brist på sådan, det är brist på respekt för regimen, alla dess underhuggare och inte minst hela DN:s redaktion:
Hut går hem. Särskilt när det gäller fega kräk.
Att DN Ifrågasätt lät denna kommentar stå kvar kan jag bara tolka som att man faktiskt lyssnar på vad jag säger. Hut går hem som man brukar hävda. Eller som i det här fallet, kanske det är relevant att tala om hot. Inte från mig, men från alla oss som hånats, blivit misshandlade och förnedrade, alla som föraktats och spottats på – i bästa fall bara nonchalerats, under det att skurkregimen fortsatt sin katastrofala väg rakt ned i kaos och upplösning. Till alla er, som fått för er att ni skulle få fortsätta i evighet. Det är liksom så lätt att inbilla sig det, eller hur? Och att man har till åtminstone 2022 att köra landet riktigt åt helvete, innan man behöver ta en paus.
Personligen är jag övertygad om att man hickade till, att man kanske t o m övervägde alternativen, just som jag gav dem. Ska man pudla nu? Göra alibireportage och försöka se till så att man inte blir sist ut genom porten, bli den som brännmärks som den allra värsta pk-vänsteristen – och som får agera syndabock för dem alla? Eller pågår det på allvar överläggningar om att man ska proklamera undantagstillstånd och försöka skjuta på valet?
Har Sjöstedts avgång ökat möjligheten att det blir nyval?
Till saken hör att Jonas Sjöstedt sedan dess har annonserat sin avgång. Det går att spekulera i hur detta kan påverka möjligheterna att regeringen skulle fällas. Vänstern har aldrig under 100 år exekverat ett hot mot S, vilket vi ska vara medvetna om gör det väldigt osannolikt att detta skulle bli första gången. Men det handlar förstås i första hand om ifall V ska lyckas undvika att få skulden för vad som kommer sedan. Sossarna skulle ju bli vansinniga. Och vad skulle väljarna säga när högern tar i för att röja i röran? Ja, det beror ju faktiskt på.
När Sjöstedt nu enligt Expressen tonar ned möjligheten för nyval, så är de just ett nyval han faktiskt bäddar för – men ett där Löfven gör de oförlåtliga saker som vänstern just nu hoppas få honom att inte göra. Allt för att alltså lägga skulden på Löfven, i händelse av att V faktiskt hjälper högern att fälla Löfven. Om Sjöstedt är så illistig, så kan han också vara listig nog att låtsas ta beslutet helt själv, så att all eventuell skuld också placeras på honom personligen. Partiet kan också välja en ny ordförande efter att man fått en bild av hur folk reagerar. Skulle reaktionen vara positiv så väljer man någon som kan associeras med beslutet, annars tar man någon helt obefläckad. Skulle man resonera som jag gör nu, så har möjligheten att det blir nyval i så fall faktiskt ökat; V har goda möjligheter att bli vinnare samtidigt som man kan gardera sig för risken och nedsidan.
Listig räv. Givetvis kommer sossarna att göra vad de kan för att lägga skulden på V om de gör gemensam sak med högern, men Sjöstedt har i alla fall spelat alla kort rätt hittills, för att faktiskt kunna få sympatierna med sig.
Jag hoppas vår skurkregims representanter och alla andra godhetskollaboratörer läser den här texten, för jag tror att de är fega kräk nog att faktiskt börja se över sina flyktvägar. Jag inte bara hoppas, utan vet att också representanter för en möjlig ny regering läser. Och jag tror faktiskt att de inser att detta är vad som funkar: Inte bara hot, utan hot som verkställs.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Som en något mer utvecklad kommentar till teorierna om att skurkregimen avser att skjuta upp valet på obestämd tid, så skrev jag detta till mitt eget inlägg på fb. Jag är nämligen mycket konfunderad över alla terrordåd Sverige utsatts för på senare tid och det börjar bli dags att försöka få ordning på hur detta kan ske.
För fler kommentarer och uppdateringar, gå in på min facebook-sida, VimedSuntFornuft
Den här artikeln kommer handla om mer än vad du tror – och kanske klarar av att ta in. För den som vågar läsa ända till slutet så finns det anledning att återvända till början. Först då faller alla bitar på plats. Och början, ja den består av Miljöpartiets senaste systemförstörande förslag:
Det är i ett sådant här bås vi ska födas upp allihop. Det ska vara lika för alla.
Det här är ännu en – viktig – spik i den mångfaldskista som vänstern redan lagt oss i. Vad det innebär är alltså att svenska elever ska skeppas till utanförskapsområdena och tvärtom, utan att ha något att säga till om. På så vis ska man ‘skapa tillit’ mellan grupperna och lösa problemen med underprestationer, svenska elever ska ‘göra jobbet’, där svenska politiker har misslyckats.
Poängen är kulturupplösning, inte tillit
Men detta är ju inte poängen. Man vet så väl att resultatet rent kunskapsmässigt kommer bli ytterst magert för dem man vill ‘hjälpa’, samtidigt som vi kan befara en katastrofal försämring för dem som ska hjälpa till. Mons Krabbe avslöjar den dolda agendan i sin blogg:
“Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. […] svenskarna ska [..] assimileras in i ”det nya Landet”. […] Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. […] Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur.”
Mons Krabbe
Utmärkt och på pricken formulerat. Nej, det är inte tillit man är ute efter. Goda avsikter eller inte, så är det den alltid hägrande mångfaldsomeletten man är ute efter och ivrigt hoppas man nu kunna knäcka några ägg för att få. Så ser vänsterns plan ut – men något vidare smakligt kommer det ju aldrig bli. Man har planterar en ogräsblandning och vill nu tvinga oss att äta.
Så vilka är det som verkställer detta?
Vilka är med? V och Mp leder i spåret, C skjuter på, S är deras lydige dräng och L sitter med på flaket, fångar på triumfvagnen eller inte, så hjälps man åt med att driva ned plogbillen djupare i fåran. M och KD? De har stått och tittat på. Nu har de i alla fall slutat applådera, KD säger sig vilja ha lite, M säger så lite som möjligt. Vad säger SD? Inte ens de säger ju stopp, belägg, och vänd! Nej, de börjar alltmer låta som att man inte kommer orka rensa det land som redan såtts, med både tistlar och maskros. Vill man få arbetsgivarens (svenska folkets) lov att ta över efter den lun(s)ige drängen så kanske man måste tona ned vilken arbetsbörda det handlar om, men åtminstone jag blir orolig. Det handlar ju om ett riktigt trist och oändligt tålamodsprövande jobb som ingen vill göra; att ligga på knäna och rensa ogräs, åtminstone tistlarna måste bort.
Skolan är avgörande för vår framtid och det borde väl vara uppenbart för alla. Eller är det inte så? Kan det finnas någon som gynnas trots att skolan klappar ihop och svenskarnas kunskapsnivåer sänks? Kan det vara så att någon på allvar inte upplever att det finns anledning att bry sig? Att detta faktiskt kan vara gynnsamt? Som Hercule Poirot måste vi försöka finna motivet. Och motivet är som oftast pengar, makt – och ren skär egoism.
Arbetsgivaren, svenska folket, vilka är vinnare?
Så vi börjar med väljarna. Vilka av dessa tjänar på allt det här? Om vi inte bara räknar i kronor och ören så är det V:s och Mp:s låtsasrevolutionärer på Södermalm förstås. De som både känner skön makt och uppfyllelse av självförverkligande drömmar, att få vara riktigt goda och se det hända. Som de mobbare man innerst inne är så njuter man också av att i grupp få sparka på andra, samtidigt som den egna självbilden kan fås att se ut som det motsatta. Dessutom tjänar man ju också pengar på det. Mp:s och V:s väljare är sällan underklass, varför ska vi inbilla oss att de vill gynna andra än sig själva? Bara för att de säger så? I så fall är det vi som är naiva. De är bara duktigare på att vara skenheliga än andra, de tror sig säkert ofta själva. Men i egenskap av advokat, domare, flyktingbostadsbyggare, forskare eller handläggare på Migrations- eller Skolverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen så gynnas de ju av den förda politiken. Säkra och bra jobb fixade genom nätverket.
Detsamma gäller förstås övre medelklass i stort, här saknas visserligen den där ideologiska glöden och somliga är riktigt bekymrade, men man håller tyst, för att inte sticka ut. Man har ju sina jobb och flyter med över, inte under strömmen. Sedan har vi de identitetspolitiskt gynnade, främst kvinnor och invandrare, också de från medelklassen. Det är svårt att inte låta sig köpas, även om man inte tror på positiv särbehandling. Men de flesta gör faktiskt det idag. Och så alla de ekonomiska flyktingarna förstås, de har nått sitt mål. Och de kriminella, de som verkligen fattat vilken gräddfil Sverige erbjuder dem. Man börjar alltmer bli som en yrkesgrupp bland andra, med stjärnstatus inte bara i utanförskapsområdena, utan även på klubbarna och i gymmen.
Och förlorarna?
Resten är – och har länge varit – förlorare. Undre medelklass och arbetarklass; icke fast anställda; unga; folkpensionärer och de svaga (dvs de verkligt bidragsbehövande). Vita ‘cis-män’ med eller utan utbildning men utan nätverk, som diskrimineras i alla sammanhang, särskilt de av dem som reagerat genom att öppet tala om att de lägger sin röst på SD. Men också unga kvinnor och andra etniska svenskar som råkat komma i vägen för den nya gynnade klassen med kriminella.
Men på lång sikt då?
Så är det så lätt? Men nog måste väl även de som gynnas nu fatta att de (eller deras barn) inte kommer gynnas när skolan brakar samman? Då blir det ju lite annorlunda. Även de hittills gynnade grupperna kommer förstås att drabbas av vad som nu pågår. Boomen i flyktingindustrin är på väg att vika. Kriminaliteten har nått Östermalm. När den totala ekonomin rasar samman drabbas även den som har ett välavlönat arbete. Somliga kommer förstås också bli av med det och ramla ned i det djupa hål som de icke-gynnade befinner sig i. Men hittills är detta bara en obehaglig mardröm som man kan förtränga. Så man fortsätter att hålla tyst. Man är fångade i en mekanism som man inte kan styra längre och som man därför bara hejar på.
De superrika. De enda verkliga vinnarna.
Ett litet, litet fåtal kommer dock klara sig utmärkt ändå. De kallas ‘de superrika’. Sverige är i själva verket redan idag ett oerhört ojämlikt land. Inte när man ser till inkomster efter skatt. Men till förmögenheter. Och det är ju faktiskt vad som spelar mest roll. Ulf Jacobsson på Affärsvärlden skrev om det nyligen, han refererar till en undersökning gjord av the Economist:
“Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt)”
Jacobsson gör också två egna reflektioner: “… sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Jag tror inte heller att sambandet är slumpmässigt. Jag tror tvärtom att även innebörden i den sista meningen har stor betydelse för varför det är som det är och att Jacobssons egen förhoppning “Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här.” därför inte kommer infrias. De superrika kapitalägarna har nämligen inget intresse av att gynna löntagarkollektivet. Än mindre de utbildade, som i andra länder skulle ha mycket bättre betalt.
Bilderberg och Trilaterala kommissionen
Det är alltså dessa superrika som äger aktierna inte bara i västvärlden utan även i Flyktingsverige AB – och som har satt dagordningen. Via Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen har man fångat in nyckelpolitiker och fått dem med på spåret. Mutor och utpressning kanske har varit nödvändiga i några fall, jag kan t ex fortfarande inte fatta hur Jan Björklund kunde personlighetsförändras så. Och för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs del har jag svårt att tänka mig varför de skulle falla för något annat än lockelsen att berika sig själva. Men för andra, som Annie Lööf, så har det nog har räckt att locka med personlig prestige. För dem som lockat henne är det dock kronor in och kronor ut som gäller. Och framförallt makten. Man lever skyddade liv, man har pengarna som krävs för att betala för den service man vill ha hundra gånger om; den välfärd man är berättigad till via staten är oviktig både för att den är så marginell och för att den inte (längre) håller den kvalitet man kräver.
Och det finns ännu mer djupgående motiv. Jag vet att jag kommer låta konspirationsteoretisk nu, och att detta kan tyckas vara ren science fiction. Men det är en framtid som ligger ödesbestämd för oss, det är bara tidsskalan som är svår att bedöma. Jag måste väl ändå för säkerhets skull yttra det vanliga caveat som alltid behövs för att inte bli (avsiktligt) missuppfattad, när man talar om grupper: det finns alltid undantag. Men det här är vad som framtiden bjuder: Artificiell Intelligens; AI. Och inga har blicken framåtriktad på denna, såsom de superrika.
Artificiell intelligens gör människor överflödiga – eller våra egna livs mål meningslösa
De här människorna bryr sig inte nödvändigtvis om mänsklighetens framtid på samma sätt som du och jag gör. Och de är på ett helt annat sätt medvetna om vad den kommer att innehålla. Artificiell intelligens. Den som annars bara tekniknördarna tar sig tid att läsa om, men som våra politiker inte befattar sig med alls. Trots att detta borde vara vad de sysslade med mer än kanske något annat. De superrika är däremot med och leder utvecklingen, de äger den – och somliga av dem kontrollerar den. AI innebär en ofrånkomlig revolution för hur vi människor kommer fungera. Den revolutionen ser på kort sikt ut att kunna ge oss en arbetsfri utopi, men alla som ser lite djupare inser att vi också står inför en existentiell katastrof, och kanske även i bokstavlig bemärkelse en sådan, åtminstone för de flesta av oss. Ingenting talar för att AI-utvecklingen kommer kunna kontrolleras. Det är pengar och makt som driver den, inte filatropi. Och staterna utövar ingen dämpande kontroll – de är tvärtom drivande, för militära syften, i konkurrens om det framtida världsherraväldet; man har glömt vad man ska med ett sådant till – det är makt för maktens egen skull, och för att ingen annan ska få den. I en sådan situation är det ingen som väljer att försöka stoppa och begränsa AI:s farliga konsekvenser. De som fattar besluten är förstås inte omedvetna om riskerna, men de bryr sig inte om dem, eftersom inte heller de kan se hur man ska undvika denna dödliga kapplöpning. Mer än att man förstås gör vad man kan för att undvika fallgroparna för egen pesonlig del.
Skulle jag gissa så är deras cynism förklädd till klädsam altruism även som de ser sig själva. Man behöver heller inte själv göra grovjobbet om man inte vill, det räcker ju med att ha pengarna, så kommer man garanterat ha sin plats vid bordet när den dagen kommer. Att man förtränger konsekvenserna av sitt handlande innebär heller inte att man inte skulle ha handlat likadant om man faktiskt insett dem.
I boken Sapiens, skriven av Yoval Harari, (mycket läsvärd och mycket skrämmande) så skisseras tre scenarion; hur vi kommer få det när AI slår igenom fullt ut. Ett är att vi blir helt onödiga, då försvinner vi, maskinerna är helt enkelt nästa evolutionära utvecklingssteg. Ett annat är att vi kommer spela en roll, men bara som ett kollektiv, lite som kycklingarna i ett modernt jordbruk. I ett tredje kommer några få att äga och driva detta samhälle, där de yttre dragen har skrämmande likheter med Orwells1984. Det är förstås de superrikas viktigaste mål att inte hamna bland kycklingarna och istället bli en del av AI, genom att integrera sig med den på olika sätt. Och genom att placera en grupp i taget av dem som inte har råd att göra detsamma, bland kycklingarna, så upprätthålls ett slags terror som gör att de som just nu upplever sig som tillfälligtvis säkra naturligtvis inte bråkar. De kommer dock med tiden bli allt färre. Till slut är det bara de verkställande direktörerna som inte hamnat i en bur, och de kommer naturligtvis vara lika fångade även de. för då är det för sent att göra något. Med ett sådant perspektiv så blir den pågående nedmonteringen av det västerländska välfärdssamhället begriplig. Det är ett hela havet stormar, men där ett litet fåtal aldrig lämnar sina stolar.
Vänstern har inte fattat. De vill inte fatta. Och de kommer aldrig medge det när de väl fattat.
Massinvandringen till Europa och det kaos som detta lett till och det samtidiga postmoderna angreppet på det ‘patriarkala’ systemet, med följden av en total kultur- och normupplösning, allt detta passar perfekt in i vänsterns världsbild. Det är alltså inte att förvånas över att man tagit detta till sig och driver idén, hur absurd den än kan förefalla – det är ju så vänstern alltid fungerat. Låt mig vara tydlig: det som sker är med vänsterns goda minne och de har en huvuddel av ansvaret, för upphovet är också deras, Frankfurtskolan och till denna mer eller mindre nära anknutna vänsterfilosofer. Men de hade inte kunnat göra detta ensamma. Det hade inte hänt om inte andra, de superrika, insett att detta var en agenda som passade även dem.
Det som är desto mer uppseendeväckande och som gör att vi har mycket god anledning att befara att det ligger mer i ‘konspirationsteorierna’ än vad de flesta vill tro, är ju att kapitalets företrädare inte gjort det minsta för att försvara systemet. Utan att man faktiskt bara hejat på. Det finns alltså en utmärkt logik bakom detta som även Heercule Poirot skulle ha köpt: ett gott motiv. Och tror vi inte på det så är det bara att titta på hur man agerar. Se hur passiva man är! Även inom moderaterna har giftet verkat. Från Gösta Bohman och Ulf Adelson till Reinfeldt och Kristersson – det är en mycket lång resa. Och arbetsgivarorganisationerna som, när slaget senast stod om löntagarfonderna, var dessa de enda som hade medel nog att stå emot. Idag är Svenskt Näringsliv en spillra av Curt Nicolins ideologiska bålverk mot kommunism och socialism. Man är en organisation som istället sparkar sin ordförande Leif Östling för att han yttrar en systemkritik som minst halva svenska folket håller med honom om. Det beror förstås på att det finns mycket starka intressen som vill att det ska vara så. Och det är inte vänstern. Det är de superrika.
När vänstern fattar att man gått dessa, de superrikas ärenden, med konsekvensen att man sänkt sina egna ned i den djupaste och mest tröstlösa dystopi – vad kommer man då att göra? Vända sig mot dem? Knappast! Man skulle ju inte hinna göra det innan man drabbats av folkets raseri. För ett så vidrigt och pinsamt svek går det inte att hitta paralleller till. De som har eller kommer upptäcka detta kommer knipa käft och fortsätta spela med i elakt spel. Ända till det bittra slutet.
Vilka är det som kastar sten från broar på bilarna under? Som bränner bilar? Som går in på restauranger och skjuter folk? Startar våra skogsbränder? Detonerar bomber som hörs i hela Stockholm? Rånar, misshandlar och förnedrar våra barn? Som gruppvåldtar våra kvinnor?
Bara att sätta samman fenomenen till ett och på det sättet skapa intrycket av att det är en och samma grupp av människor är känsligt nog för de censurbenägna. Det är ju samma grupp, eller ska jag säga ur samma grupp, och det är just vad som provocerar så mycket. Vi får inte peka ut dem. Christer Nilsson skriver pricksäkert om det i NewsVoice, om fenomenet att vi idag har ett mansöverskott på 25% i unga åldrar, betydligt större t o m än vad Kina hade under sin mest rigorösa enbarnspolitik. Mansöverskottet består av de lågutbildade klanmedlemmarna i tjugoårsåldern från Menaländerna, Afghanistan och Somalia, som bokstavligen klumpats ihop till explosiv sprängdeg i våra mönsterbildande utanförskapsområden, dessa som vår godhetsknarkande skurkregim bara fortsätter att fylla på för allt vad tygen håller.
Några illustrerande bilder. Sådana som DN vägrar att förse sina artiklar med, då det handlar om extra fega och förkastliga handlingar som vi skulle reagera mot hårt om vi förses med känsloargument – och bilder.
Ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Bara mer sten på bördan.
Vad detta skapar för typer av obalanser behöver man inte vara expert för att inse. Att växa upp till man i ett samhälle där det inte finns plats eller möjlighet att skapa en egen familj, ett samhälle där umgänget med andra asociala unga män är allt som erbjuds. Nej, detta är ingen ursäkt för vad som räknas upp ovan. Långt ifrån heller en allt annat uteslutande förklaring. Men det är en extra lök på laxen, mera sten (sic!) på bördan, som de ansvariga, godhetspolitikerna, inte vill kännas vid. Och som vi därför inte får prata om.
Så här gör de unga männen där de kom ifrån.
Huvudbudskapet i NewsVoice-artikeln är just att det inte finns någon yttrandefrihet för gemene man. Bara experten får uttala sig. Varför? Jo, för experten har bevisat sig vara trogen systemets principer. Experten vet var ramarna går och är i sin tur beroende av systemet; han kan inte uttala sig på ett systemkritiskt sätt utan att riskera sin ställning och uppehälle.
Och så här gör de unga männen där de är.
Jag har som princip att kommentera DN:s mest systemvärnande artiklar. Det är här Sveriges mest hjärntvättade håller till och de behöver då och då höra något som ankrar dem kvar i verkligheten. Nej, jag tror inte att de kan omvändas, det är snarare så att jag är rädd för att de ska skena iväg ännu mer i sitt lilla kotteri, övertygande varandra och sig själva, om de inte råkar höra en röst som min. Jag blir så klart ofta ‘bortmodererad’. Och att klaga på detta är i sig ett lika säkert sätt att bli det igen – det är att ‘inte hålla sig till ämnet’.
Denna kommentar har tagits bort
Jag tror på ett ungefär jag vet vad Liljedahl skrivit.
“Denna kommentar har tagits bort efter granskning”. Det sker när någon ‘spekulerar’ i vilka det är som gör sådant här. Och det duger inte att försöka med vanlig enkel logik, för vad folket kan hitta i egen fatabur är inget värt, det måste vara en ‘expert’ som källa. Sådana som får sina tankar publicerade alltså. Att spekulera utan bevis får vi inte göra i kommentarsfälten. Ännu mindre komma med förslag på vad som kan göras åt saken, det anses ligga ‘utanför ämnet’. Debatten ska hålla sig till ‘aj’ och ‘oj’.
DN:s bildlösa artikel. I lokaldelen.
När en ‘kvinna’ genom vittnesmål kan identifieras som den som slängde sten från en bro ned på E4 i Botkyrka, så skulle jag vara beredd att satsa min folkpension på att det inte handlade om en etnisk svensk(a). Och att signalementet också kunde ha berättat något om hennes klädedräkt, för bara med en niqab eller dylikt på sig skulle det sannolikt ha varit möjligt att identifiera könet på stenkastaren nedifrån vägbanan. Men DN och polisen valde att inte göra det. Jag, vet, det är ett fegt vad. Folkpensionen kommer inte vara så mycket att glädjas åt i alla fall om tio år. Men jag undrar hur många av er som skulle våga sätta emot?
Så här kommer mitt bidrag till DN Ifrågasätts kommentarsfält:
Aj vad det måste ha gjort ont. Oj vad tråkigt om sånt här ofog sprider utanför de närmast berörda på norra Järvafältet. Ända till Botkyrka. Men vi vänjer oss nog ska ni se, vid artiklar utan bild i lokaldelen, som snabbt förpassar fenomenet till den nya normala verkligheten.
DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.
Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.
Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).
För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.
Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.
Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:
“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”
DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.
Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftattvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.
Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:
“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”
“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”
“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”
Det här har godhetsknarkarna vetat om i tjugo år. Man gör ändå ingenting.
Den som tror att Försäkringskassan inte har vetat vad som pågått tror fel. Man måste bara vara en före detta försäkringskassedirektör för att våga berätta om saken. Redan när Göran Persson varnade för ‘social turism’ inför utvidgningen av EU i öst, så kunde man ha gjort något åt systemen, men Han Som Bestämde valde att låta bli.
Varför fick Berit Rollén inte något gehör Persson? Var det inte du som Bestämde?
Sedan dess har följden blivit att färre och färre får vad som var tänkt. Taken i ersättningarna har legat stilla och kompensation har bara skett efter politiska beslut:
“Exempelvis fick den genomsnittlige inkomsttagaren hela försäkringens ersättningsbelopp 1999. För att hantera kostnadskrisen i socialförsäkringen har politiken sedan flera år slutat räkna upp prisbasbeloppet i takt med reallöneutvecklingen. Därför får dagens genomsnittsinkomsttagare bara 84 procent av det som genomsnittsinkomsttagaren fick 1999.“
Grupp mot grupp. Bedragare vs. Behövande
Snacka om att ställa grupp mot grupp! Bedragare vs. behövande. I tjugo års tid har svenska politiker favoriserat bedragarna. Fullt medvetna om systembristerna har detta tillåtits fortsätta, år ut och år in, med värre och värre konsekvenser för samhälle, skattebetalare – och behövande. Men vi vet ju alla varför, det tabubelagda i att peka finger mot ett visst håll har gjort oss oförmögna att ställa krav. Ja, jag behöver inte vara cynisk för att utgå ifrån att somliga handläggare och politiskt sakkunniga nog har korsat fingrarna bakom ryggen och tänkt att pengarna säkert ändå gör nytta bland favoritobjekten, ‘all världens fattiga’. Frågan är om någon av dem i så fall tänkt tanken att det kanske finns en gräns för hur många ‘fattiga’ ute i världen som svenska skattebetalare ska försörja?
27 miljarder per år forsar ut ur systemen
Vad fusket går på? Det handlar om belopp i storleksordningen 27 mdr per år. Det är jämförbart med hela svenska försvaret. En kostnadspost det knusslas med och som omförhandlas en gång i kvarten, vi har inte råd ens med två brigader, trots att vi behöver minst sex. Eftersom bidragspengarna betalas ut utan någon som helst kontroll kan vi också vara säkra på att de skulle kunna gå att en åtstramning skulle ge mycket stor effekt. Min artikel om saken skrevs strax före jul: https://suntfornuft.space/demokrati/skurkregim/ och baserar sig på en debattartikel av Sven-Erik Österberg som DN lyckats gömma undan så att den fick noll uppmärksamhet i media.
Kranen är ställd på fullt öppen. Bidragen bara forsar ut ur landet. Medan Magdalena Andersson funderar.
Artikeln har varit ute i minst tio timmar och de vanliga systemfelsförnekande kommentatorerna på DN Ifrågasätt lyser med sin frånvaro. TRE kommentarer är allt! På ett haveri som borde förtjäna en särskilt inrättad tribunal med ansvariga politiker från båda blocken grundligen förhörda inför ditkommenderad statstv så att svenska folket äntligen får någon verklig nytta av licensskatten. Tjugo års försummelser. Och Göran Persson går sannerligen inte fri, Han Som Bestämde valde att inte göra det den här gången. Varför?
Nyckelmeningen är väl i artikelförfattarnas “Och missbruk av systemet leder i slutändan till att mindre resurser finns för dem som mest behöver samhällets stöd.” För det måste ju tydligen påpekas. Att vi (för länge sen) har nått punkten då inte bara skattebetalarna, utan även dessa faktiskt drabbas, inte gynnas. Häri ligger nämligen enfaldens russinförtorkade hjärnors fallissemang: rädslan för att en åtstramning skulle kunna drabba någon behövande. Hellre ösa guld över tio icke-behövande bedragare än att ett enda ömmande fall inte får sin ersättning.
Omsorgen om svenska skattebetalare är fortfarande noll, så argumenten som går hem måste formuleras därefter för att ta bland de goda givarna. Frågan är bara om det räcker. För givetvis är detta att svära i kyrkan. Man måste vara f d någonting för att våga säga det högt. De som nu stjäl pengarna och har gjort det under 20 års tid. De tillhör ju det omhuldade kollektivet. Det tog 20 år innan det ens fick knystas om i DN.
