Assar Lindbeck är en av de klokaste vi har högst däruppe. När han, tillsammans med nationalekonomkollegan Mats Persson, får DN att trycka upp en debattartikel (olåst) så är det tung ammunition som avfyras, mot en massinvandring och integrationspolitik som havererat. Vi har tagit emot för många. Vi har tagit emot för uselt utbildade. Och vår förmåga att ta emot dem är sämre än de flesta länders. Nu väntar kraftfulla och ytterst smärtsamma reformer.
Skrållat igenom och konstaterat att DN:s läsare som vanligt verkar helt fakta- och logikresistenta. Den ende som tar upp frågan om arbetsmarknadens totala haveri gör det genom att hävda att nationalekonomi är en pseudovetenskap. (Och han får stå kvar omodererad…)
Artikelförfattarna har nått fram till det här katastrofbeskedet mha officiell och tillrättalagd statistik. Sådan där ‘sysselsatt’ räknas som den med en timme arbete i veckan, eller anställd på statligt subventionerad anställning. Man spekulerar inte i hur många som snällanställs av kommunerna. Man gör ingen egen bedömning av hur många som har samordningsnummer, de ‘inofficiellt’ härvarande. För andelen med utländsk bakgrund accepteras SCB:s sedan år 2000 ändrade definition gälla, den där de som har en utländsk förälder räknas som svenska istället för som förut, till dem med utländsk bakgrund. (Räknar vi hälften av alla dem så är det 30% som har en sådan. )
ÄNDÅ räcker informationen mer än väl för den som orkar ta till sig den för att se att detta är fullständigt OHÅLLBART.
Titanic
Sverige närmar sig vägs ände, som Titanic med fören redan halvvägs in i isberget. Läsarmajoriteten tycks inte ens beredd att lägga om kursen en halv grad, än mindre försöka backa. Lindbeck&Persson nämner inte vilka reformer som krävs, av det enkla skälet att de är politiskt ogenomförbara. Ingenting visar tydligare att det är så, än just DN-läsarnas oförmåga att ta till sig budskapet.
Nej, det har sannerligen inte skett någon ‘skärpning’. Och ja, prognosen är sannolikt alltför optimistisk. Den är ju Mig-verkets officiella och full med caveats.
Ja, vi är värst. Och nej, Estlands icke-EU-befolkning är inte outbildade muslimer, utan rika ryssar som velat betala för ett EU-medborgarskap, som en reservstrategi.
Att nära 70% av de utlandsfödda i Sverige har gymnasieutbildning är förstås dessutom ett skämt. Man har fått SFI här i Sverige och med nöd godkända betyg. Och som författarna framhåller: det är skillnaden mot vår egen utbildningsnivå som är mest avgörande för förmågan att integreras.
1. Detta är i högkonjunktur! 2. Som sysselsatta räknas alla med en timmes arbete i veckan. 3. Statligt 100% subventionerade arbetsmrknadsprogram är en svensk (s)pecialitet, 4. Snällanställda i kommunerna räknas inte heller bort. SÅ HUR KAN DET ÄNDÅ VARA SÅ HÄR DÅLIGT? 1. För att facken vägrar släppa minimilönen. 2. För att bidragen är så höga att man tjänar på dem. 3. För att invandrarna ofta är totalt oanstälningsbara oavsett.
Tragikomiskt tillrättalagd DN-intervju med justitieministern Morgan Johansson (S). Man kastar upp bollen för smash på smash och frågorna kommer från vänster: Man formulerar sig ungefär ‘Regeringen gör massor, visar handlingskraft och är helt enkelt toppen’, som man följer upp med “Ser du några risker med alltför hårda tag?”
Sedan den givna frågan, den om invandring och kriminalitet: ‘Vill du göra bort dig som Löfven i Agenda, eller har du klurat ut ett bättre svar på kammaren, som vi kan trycka åt dig?’ Och så kommer den där statistiken, den som Maria Robsahm och Sarnecki ständigt vill trycka in i huvudet på allmänheten. Och som BRÅ tryckt sin fina garantistämpel på:
“Det var farligare 1990”.
Sanningen
Polisen skriver av 3 av 4 fall och BRÅ låtsas att det är OK.
Misstänkt dödligt våld har ökat varje år sedan 1968. Ökningen var svagt exponentiell fram till för ca 5 år sedan, därefter ökar det betydligt snabbare. Dödligt våld enligt Brottsorsakregistret har sedan 1950 följt samma kurva. Ända till 1990. Därefter sjunker det – per capita – något, fram till de senaste åren då det börjar öka igen, något. Gapet mellan kurvorna är rekordstort och ökar fortfarande. Varför? Jo, det beror på att polisen börjat avskriva brottsmisstanke i allt högre grad. Siffror som BRÅ sedan vidimerat. Skrämmande nog så försvinner på så vis 3 av 4 mord, genom tvättad statistik. Ändå har uppklarningsprocenten gått ned från 90% till 15% på mord man faktiskt väljer att kalla för mord.
Unga svenskar dricker mindre och umgås via nätet. Morden borde ha blivit färre.
Härutöver: Förändrade alkohol- och umgängesvanor bland svenskarna, främst ungdomar, har minskat risken, för gärningsmän bland dessa, för både dödligt våld och annat. Skulle ha synts i statistiken om den varit uppdelad etniskt, men det ville ju inte BRÅ (läs Morgan). I alla andra jämförbara länder så minskar dödligt våld pga detta.
Runt mitt huvud är det antalet kulor som räknas, inte antalet invånare.
Det är helt irrelevant för Aina eller Arne som potentiella mordoffer hur många som bor i Sverige, och därmed hur många mord som begås per invånare när kulorna viner och bomberna sprängs. Det som betyder något är antalet kulor som visslar förbi på den 1600 steg långa promenaden från t-banan hem till tvåan i Rågsved eller efter nattpasset på Huddinge sjukhus från pendeln till skivhuset i Flempan. När antalet fall av dödligt våld är 450 idag så är det mer än fyra gånger så mycket som 1990 och då är det nog ungefär fyra gånger högre risk för en förlupen kula också. Och visst märker vi det, vilket innebär att trygghetsundersökningarnas rädslobarometer skjuter i höjden. Men på den här punkten är BRÅ och Sarnecki väldigt eniga, mord mäts per capita, och ökad otrygghet är bara inbillning.
Skyddsbeteendet – vem rastar hunden vid torget kl. 23?
Skulle någon ta dem på allvar så skulle morden bli ännu fler. I själva verket är ju vårt skyddsbeteende en viktig anledning till att statistiken inte skenar dubbelt upp. År 1990 kunde vi fortfarande mucka gräl med varandra (särskilt på fyllan) utan att riskera så mycket. Idag vet vi att vi måste vara försiktigare, vi vet att det finns gott om folk utan mentala spärrar och med handeldvapen i fickan. Vi vet att det är ett läskigt gäng som hänger vid torget på kvällarna, så vi tar en omväg. Eller går helt enkelt inte ut alls.
Tillbaka till ‘handlingskraftige Morgan’
Intervjun börjar som den slutar. I tragikomiska försök att få Morgan att framstå som handlingskraftig. Forskarna vet inte exakt vad som ligger bakom det ökade gängvåldet’ slår DN fast. Men vi ska förstå att här är en dådkraftig man. ‘Morgan har minsann inte tid att vänta!’. Visst är det kul? Här har Morgan lagt munkavle på BRÅ för att se till att inte göra någonting alls, inte påtala något, inte ge svar på något, inte kritisera polisen. Ända sedan han tillsattes har det skjutits på varje nödvändig reform. Och så detta uttalande! Det kommer också mycket riktigt från mannen som utan att blinka ljög rakt i svenska folket ansikte i en tv-intervju sex gånger på mindre än en minut utan att blinka.*
Gårdagens (19/12) intervju i Swebbv med Hans Jensevik är värd att tittas på fyra gånger. Utkristalliserar sig då ett ‘de fyras gäng’ som skall hållas ansvarig på Domens dag för vad de gjort och gör med vårt land. #skurkregim
Att inte göra något åt samordningsnummer åt upp till 870.000 okända identiteter? Det är medvetet gynnande av bedrägeri och svindleri. Vi har nu adresser där det finns flera tusen skrivna sådana ‘virtuella personer’. Det allra ‘bästa’ med de här numrena är ju att man med några sådana här på fickan kan vara precis var som helst och göra vad man vill samtidigt. Uppbära bidrag, smita från ansvar och skatt. Och rösta. Om det är någon av dessa som kör bilen som mejar ner dina ungar på vägen till skolan, så är risken stor att den ansvarige aldrig kommer hittas – för han finns inte. Vi kan glömma skatter som en virtuell person ska betala för arbete och verksamhetsvinster. Och om man vill fixa tänderna gratis är det bra att ha en sådan här identitet till hands. Då går det utmärkt. Och är man skriven på adressen i mer än ett år så kan man rösta i kommunen ‘där man bor’. Hmm, finns det ett samband här måntro?
Magdalena Andersson: utan åtgärd
*
*
*
2018: totalt 132.696
Att inte göra något åt en skenande invandring? En tredjedel handlar om Annie Lööfs anhöriga, en grupp som växer både absolut och relativt för varje år nu. Det rör sig om kvinnor, barn och gamla som är mindre utbildade än de som redan kommit hit, och med ännu mindre incitament att sysselsätta sig eller integrera sig. Återförening hemma i Afghanistan eller Somalia har inte ens diskuterats. Nästa tredjedel är s k arbetskraftsinvandring. Men i Sverige betyder det huvudsakligen om lågkvalificerade utan utbildning. Det räcker med 13.000:- i månaden för att få komma hit med sin fembarnsfamilj och för att klara livhanken måste man då förstås få bidrag. Ungarna har rätt till utbildning (kostar över 100.000 per barn/år), och har man uppehållstillstånd längre än ett år så får man rösta i kommunen där man är skriven. ‘Arbetskraftsinvandring’ används alltså som en smitväg in medvetet utformad för att det ska gå att etablera sig här utan asylprövning. Merparten av de 132.000 uppehållstillstånden handlar alltså inte alls längre om asyl till flyktingar, de utgör mindre än en femtedel. Och av dessa är ca 90% förtäckta ekonomiska flyktingar, som saknar verklig flyktinggrund. När de har befunnit sig i Sverige ett år så får de rösta. Och efter tre år blir de medborgare och får rösta även i riksdagsval.
Isabella Lövin: utan åtgärd
*
*
*
Att låta våra kvinnor våldtas utan att prioritera brottsbekämpningen? Att BRÅ används för att förneka verkligheten och skapa hittepåstatistik är nu känt och avslöjat. Men varför har man låtit detta ske? En högst reell ökning av våldtäkter, från 1 per dag 1975 till 21 per dag 2018 går inte att bortförklara, men man har medvetet låtit det ske. Och offren är svenska kvinnor, det är dem man våldtar, inte grannklanens flickor. Då riskerar man ju dels blodshämnd, dels är det inte dem man hatar och vill förnedra, det är svenskarna. En brittisk undersökning bekräftar mönstret: av 500 offer för överfallsvåldtäkter var det bara tre som inte var etniskt brittiska, samtidigt som gärningsmännen till nära 100% var icke-brittiska. En stor del av våldtäkterna skrivs av direkt, man tror inte på kvinnorna eller anser att vad de säger kommer vara så omöjligt att bevisa att man inte ens utreder. Av det fåtal som fälls är straffen i praktiken sällan över några månader i fängelse. Åklagare yrkar sällan på utvisning och domare dömer ännu mer sällan. Utvisningen är dessutom vanligen tidsbegränsad till fem år eller mindre; fängelsetiden avräknas. Har våldtäktsmännen hunnit bli svenska medborgare så får de fortsätta att rösta även om de skulle flytta utomlands. Skaffar de barn är dessa automatiskt svenska medborgare. Som får rösta när de fyllt arton. Och skulle de skriva på några hundra faderskapsbevis så är även dessa barn svenska medborgare. Som får rösta.
Morgan Johansson: utan åtgärd
*
*
*
Att låta skurkarna mjölka vårt bidragssystem? Att bidrag betalas ut frikostigt vet vi redan, det finns ingen hejd på vad svenska myndigheter anser berättigat. Bl a semesterresor för att besöka sina släktingar i s k krigszoner som uppgivits vara skäl för ‘flyktingen’ att få asyl. Gratis akut tandvård även för ‘papperslösa’ som egentligen borde avvisas. Enorma nybyggda boenden för månggifta män med flera hustrur och fembarnskullar i varje. Och så förstås sådant som inte ens räknas som bidrag. Människor som snällanställs på kommunerna för sysslor de inte är utbildade för, eller som uppfinns för att de ska få något att göra – och en lön. Ändå betraktas alltså detta som helt legitimt och formellt är de ju det också. Men att manhärutöver betalar i grova slängar 18 miljarder, eller ‘mellan 11 och 27 miljarder’ varje år till rena skurkar. Sådana som inte ens enligt dessa generösa regelverk har minsta rätt till pengarna, det var ju en hyfsad nyhet. Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen, fick en debattartikel införd i DN om saken. Den borde ha varit förstasideslöp, men doldes helt i flödet och har bara 25 kommentarer (läs den, och kolla själva, ingen betalvägg). Över 300 miljarder sedan 2005 antyder att siffran för 2018 är ännu mycket större. Och naturligtvis handrar det mycket om samordningsnumren. Per nummer och år handlar det om över 20.000:-. Samtidigt som svenskar granskas med lupp av Skatteverk och Försäkringskassa så har detta alltså fått pågå ostört i åratal. Detta är en olikbehandling som får den svenska demokratin att upplevas som ett hån. Och de gynnade, de ‘virtuella personerna’ gör ju samtidigt demokratin ‘en viktig gentjänst’ genom att rösta – på rätt parti. Man kan på goda grunder misstänka att detta är det främsta skälet till varför man låter detta fortgå.
Är Sverige ett ideal fortfarande inom någonting? Skulle vara familjepolitiken då. Jag minns i början på 90-talet hur min dåvarande engelska flickvän med beundran kommenterade all omtanke det svenska systemet hade bemödat sig om för att göra det säkrare för barnen i Stockholm och ge föräldrarna tid med dem. Jag minns också att jag såg detta som självklarheter. Pappamånaden tog jag ut när jag ett årtionde senare fick mitt första barn och min fru tog ut den övriga tiden. Men sen var det ju slut med det. Vi satte våra barn på dagis och jobbade på. Svensken sätter i snitt sina barn där redan före två års ålder, eftersom de flesta familjer har två heltidsarbetande. Och de flesta barnen tillbringar redan före tre års ålder mer än 30 timmar i veckan där. Hur perfekt är det?
Jan Sjunnesson har skrivit en del kloka saker om detta, bl a i denna bok, och konstaterar att vi egentligen inte vet så mycket om det, för i Sverige forskas det inte på sådant som är systemkritiskt (se hur BRÅ används t ex). För vad skulle vi göra om de har rätt, utländska forskare, som påstår att det finns åtskilligt som talar för att många barn inte alls mår bra av det här? Att vi kan förvänta oss en neurotisk generation vuxna med mer eller mindre gravt dysfunktionella beteenden som följd? I så fall har vi redan fått den nu. Se dig omkring hur det ser ut. Det finns dem som skulle hävda att just detta är resultatet av en familjepolitik där curling och materiell bortskämdhet, ‘kvalitetstid’ på Gröna Lund och massor med övrig tid på dagis, har fått ersätta den utrangerade gammaldagsmodellen, med hemmafru/’kvinnofälla’. Det kan ligga en hel del i det.
Den ensamma mamman – ett socialdemokratiskt idealtillstånd
Familjepolitiken är själva kärnan det socialdemokratiska folkhemmet. Och den accepterar bara högst motvilligt kärnfamiljen, som ju står i vägen för statens ansträngningar att styra individens tankar även på fritiden. Därför uppmuntras alla attacker på den, och alla hejarop för ‘alternativa samlevnadsformer’. Den ensamma mamman är ur socialdemokratisk strategisk synvinkel ett idealtillstånd. Varför? Jo, eftersom hon är så utlämnad åt statens omsorg, och eftersom hon är så mycket lättare att påverka som ensamstående. Och därmed även hennes barn, som ofta uppfostras enligt alla pk-normer man kan tänka sig; bara i samkönade äktenskap är man lika duktiga på att följa det osynliga regelverket, som ständigt upprepade statliga normer lär oss. För ensamma mammor är ofta ängsliga att göra fel, och ingenting är mer fel än att sticka ut i mammagruppen eller bland föräldrarna på dagis.
Män däremot, har en irriterande ovana att inte lyssna på samma sätt. Att deras inflytande blir automatiskt mindre efter separation och som plastpappor i nya familjer, är därför också något mycket önskvärt. Det här var det första steget i nedmonteringen av ‘det patriarkala samhället’ och det handlade förstås inte om jämställdhet, utan om att staten skulle få större auktoritet i familjelivet, och det var på båda föräldrarnas bekostnad.
Svensk familjepolitik är det socialistiska samhällets fundament. Möjligheten till sambeskattning som togs bort på 70-talet ansågs stänga inne kvinnan i hemmet och den allt hårdare styrda ’pappaledigheten’ är andra sidan av samma mynt: kvinnan ska ut och arbeta så fort det bara går. Värderingar som följer ‘den traditionella kvinnorollen’ måste till varje pris sorteras ut. Redan i min generation märktes detta förstås. Att vilja vara hemma med sitt barn var alla överens om var något fint, såväl bland män som bland kvinnor. Men hemmafru?! Tjejer som mest av allt vill vara hemma och sköta om familjen ses ju som närmast utvecklingsstörda. Med sådana normer är det svårt för någon att erkänna att detta är vad man helst av allt skulle vilja. Nej, kvinnorna ska ut ur hemmet. Och där har de framförallt hjälpt till att skapa en enorm offentlig sektor där S hämtar sina röster.
Konsekvenserna som Susanne Nyman Furugård konstaterar i sin utmärkta insändare i DN, är ökad skilsmässofrekvens, mammors sjukskrivningar som skenat, och detsamma gäller ju förskolornas personal, som är bland de mest sjukliga branscherna i Sverige. Men också att den psykiska ohälsan ökar bland unga. Barn i Sverige spenderar nämligen långt mindre tid med sin familj än EU-barn i genomsnitt gör. Och på grund av det stora antalet skilsmässor är också, överraskande nog, även pappornas andel av tiden med barnen lägre.
Dubbelarbete – ser bra ut i sysselsättningsstatistiken
Att dubbelarbete är andra sidan av myntet, när Sverige skryter med ’världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens’, är inte något man talar med lika stora bokstäver om– bara när feminister ska ge män dåligt samvete för att de inte lägger lika mycket tid i hemmet. Inte heller är det pk att analysera varför vårt ekonomiska välstånd är så förbluffande lågt jämfört med andra liknande länders, givet att vi faktiskt ’fått ut kvinnan i arbetslivet’ och alltså per individ räknat gör många mer timmar än EU-länder i gemen.
Sanningen är att vi får sorgligt lite ut av detta extra arbete, framförallt eftersom det till så stor del handlar om att i en ineffektiv offentlig sektor administrera bl a de följder som är dubbelarbetandets konsekvenser. Kvinnors arbeten som socialsekreterare är väl det mest flagranta exemplet, men skulle man undersöka mer i detalj vart allt den relativt andra länder kvinnliga överrepresentationen i arbetslivet faktiskt innebär så är det utan tvekan så att väldigt mycket försvinner i en mer eller mindre onödig och ineffektiv kommunal förvaltning.
Svensk familjepolitik leder i korthet till att vi alla lever mer ensamma. Svenskarna är ensammast i Europa, stockholmarna ensammast i Sverige. Allra högst är andelen ensamhushåll på Kungsholmen. Men där är det väl bra att bo? Vi har intalat oss att detta är vad vi vill, men när barnen väl flugit ut (idealet är att vi har råd att ge dem en lägenhet, i bostadskön lär de inte hitta något förrän de blir 30, tidigast) så börjar vi kanske ifrågasätta vår livsstil. De band vi har skapat med dessa barn, är de verkligen, trots allt vårt curlande, lika starkt som det som funnits mellan tidigare generationer? Kommer din son vilja fira julafton med sin nyseparerade pappa? Kommer din dotter ta hand om dig när du blir dålig, så som du hjälpte din mamma när hon behövde hjälp? Eller är du en av dem som det kommer ta tre år att upptäcka efter att du dör?
Vårdnadsbidrag – bara något för frireligiösa fundamentalister?
Att vårdnadsbidrag är så lite diskuterat beror på att de flesta inte ens är medvetna om det här. Och att sådant ekoomiskt bidrag har så lite stöd bland allmänheten beror nog främst på att så få känner till hur mycket pengar det handlar om. Femtontusen i månaden enligt beräkningar som har några år på nacken. Samma gäller förstås möjligheter att bedriva hemundervisning för sina barn. Skulle det bli populärt så riskerar den socialdemokratiska modellen braka ihop helt. Vi skulle få en chans att på allvar återknyta kontakten med barnen och staten skulle samtidigt förlora den. Att en av föräldrarna under barnens uppväxtår spenderar huvuddelen av sin tid med dem skulle också innebära att hemmet återupprättas som en plats för sociala kontakter, istället för att vara ett hotell. Vi skulle också med stor sannolikhet vara mindre benägna att skilja oss, eftersom dubbelarbetandet är vad som mer än något annat förstör förutsättningarna att orka med samvaron. Ända till dess vi plötsligt står helt ensamma. Och då är vi för gamla, kanske både för att skaffa en ny partner eller ett nytt jobb. Då har vi tid men inget umgänge. Och den förlorade tiden med barnen går inte att ta igen nu. De varken vill ha den eller behöver oss längre.
I USA slår forskningen fast vad vi i Sverige inte ens vill forska om (se BRÅ)
Det finns en uppsjö med amerikansk och annan engelskspråkig litteratur om problemen för barn uppväxta med en ensam mamma. Däremot såvitt jag har sett ingen alls på svenska. Det är förstås ingen slump. Ensamma mammor är sossarnas favoritfamiljeenhet.
Förkrossande brottsstatistik visar att sönderslagna familjer är ett mycket dåligt alternativ till kärnfamiljen, Jordan B. Peterson återkommer ofta till detta tema. Särskilt pojkar som lever med ensamma mammor har enligt all fastslagen forskning en extremt mycket högre risk att hamna i kriminalitet. De går mer sällan vidare till högre utbildning, de tar oftare sitt eget liv och deras våldsamhet, om de är tonårspojkar, leder inte sällan till ett fenomen som är totalt tabu i Sverige: morsmisshandel.
Anmälningsfrekvensen på det brottet lär vara en av de allra lägsta, men brottet finns ju naturligtvis ändå, och visar hur viktig kärnfamiljen är som den normala default-uppfostringsmodellen. Just den kärnfamilj som vi i Sverige gör allt för att baktala och slå sönder. Och nu ska EU genomföra den massiva utbyggnad av förskolor som vi redan gjort. Att EU, enligt Furugårds insändare, tar efter den svenska socialistiska familjemodellen innebär inte att EU är dåligt för Sverige utan att Sverige är dåligt för EU. Vi är det i särklass sämsta inflytandet för vår världsdel och familjepolitiken är den grundbult som socialdemokraterna byggt sin maktpolitik kring. Att den också blir EU:s är en katastrof för Europa.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
Detta inlägg publicerades i delar första gången 16/5 2019.
Det finns stunder då ljuset ändå når ner till oss som lever i detta erbarmligt misskötta land. Ett sådant kände jag igår när jag fick ta del av den utomordentliga rapport som tre forskare vid Linköpings universitet skrivit om BRÅ. Stefan Holgersson Ossian Grahn Malin Wieslander är hjältar av det slag jag på alla sätt vill hylla. De står upp för sanningen. Och de uttalar den väl medvetna om att vår nuvarande skurkregim kommer göra allt för att brännmärka dem, baktala dem, sätta hinder i vägen för deras fortsatta karriärer, och om möjligt se till att de aldrig mer får uttala sig offentligt igen. Vad som gör mig glad är alltså att det fortfarande finns människor i detta offentliga Sverige som vågar kritisera BRÅ, en av skurkregimens mest välvilliga lismare och beställarserviceorgan. Och inte bara BRÅ, så klart. Vår egen mini-Hoover Morgan Johansson. Och hans handgångna män, sådana som Dan Eliasson och Jerzy Sarnecki. Sådana som medvetet dolt och medverkat till en utveckling av allvarliga brott i Sverige. Inte minst mord.
Del 1. BRÅ:s uppgift: att göra som Morgan säger och hjälpa polisen att snygga till sin fasad.
Före detta anställd vittnar: BRÅ bedriver INTE objektiv forskning.
Jag skrev min artikel om den förvanskade dödsorsaksstatistiken (och om våldtäktsbagatelliserandet) för tre veckor sedan. Nu efter att forskarna i Linköping har klarlagt hur Polisen och BRÅ hjälps åt för att tillrättalägga och försköna verkligheten, så finns det väl knappast någon längre som kan tvivla om hur detta varit möjligt. Här är några citat ur rapporten:
Och vi vet ju alla vad det är som inte får diskuteras? Sambandet mellan kriminalitet och invandring.
Lustigt nog så bekräftas detta bäst av de anställda som anser att BRÅ är fantastiska, inte minst bland dem som utsetts att granska BRÅ, ett ‘råd’, som enligt de anställda själva inte utövar någon påtaglig makt överhuvudtaget:
Visst var det duktigt av BRÅ! Undrar bara vem på regeringskansliet som ställt sådana krav, inte var det Morgan i alla fall. Men om rådet anser det vara integritetsfullt att stå emot nätmedias och svenska folkets krav, så har man ju förstås rätt. En annan sak är förstås att en och annan börjat inse att det finns risk för att den typen av ‘oberoende’ inte kanske varar i evighet:
Nej, precis. Tänk om SD och en konservativ regering skulle göra samma sak som vi gör? Hu, vad hemskt. Som oberoende part vill jag gärna påpeka här att 1. Alla är inte lika fula som sossar när det kommer till makten, detta är närmast ett borgerligt problem, att man varit för naiva och inte rensat bort sossarna från myndigheterna när man haft tillfälle. 2. I BRÅ:s fall finns ingen anledning till oro. Det kommer räcka alldeles utmärkt att låta objektiva forskare ta hand om verksamheten. De kommer nämligen kunna vidimera vad SD och andra kritiska sagt i många år.
Det finns förstås också ‘förmildrande omständigheter’; BRÅ är ett symptom, inte själva orsaken. Som man mycket riktigt påpekar så har politiken blivit alltmer ‘känslostyrd’ vilket m a o innebär att vetenskap inte står så högt i kurs. ‘Politiken’ är av kött och blod. Inte minst (s)kurkregimens och Morgan Johanssons. Det är dessa ‘känslomänniskor’ som gör att BRÅ idag har ännu större press på sig att skriva politiskt korrekt än någonsin förr.
Polisen. BRÅ:s bästa lekkamrat.
En bra forskare är en lydig forskare. Som inte kritiserar polisen. Sådana anställs i alla fall inte av BRÅ. Exempel 1.
Exempel 2 och 3.
BRÅ:s kanske viktigaste uppgift är att granska polisen och ge den kritik när den inte sköter sig. Istället stryker man polisen medhårs på ett sätt som närmast liknar hur en kuschad hund beter sig. Man är t o m så rädda för kritik från polisen att man avstår från att anställa personer som man tror kan bli för frispråkiga.
I fyra exempel tydliggörs hur BRÅ myglar (på ett brottsligt sätt) vid anställningsintervjuerna, och ser till att undvika att anställa kompetenta personer som man misstänker kommer bli besvärliga. Just kritik mot polisen verkar vara det allra mest förbjudna, man säger t o m öppet till den intervjuade att det skulle skapa problem för myndigheten om man anställde en person som man vet att Polisen inte gillar.
Exempel 4.
Detta har lett till total undfallenhet. Forskarkritik mot Polisen är inte ovanlig. Bara på BRÅ, den myndighet som har uppdraget att granska Polisen. En Googlesökning avseende negativa forskaruttalanden gav tusen träffar. Av dessa var det bara en (1!) som BRÅ stod för, och den gällde en metod som utmönstrats av polisen själva för 20 år sedan.
Och det är här tjatet om anmälningsbenägenhet kommer in. Den utnyttjas hela tiden för att stötta Polisens självbild, att allt går så bra. Fler anmälda brott brukar som bekant förklaras med att ‘anmälningsbenägenheten har ökat’. Varje sådan ökning applåderas av BRÅ och ses som något bra, att man vågar anmäla, inte minst våldtäkter. Som konstateras i rapporten kan man då tycka att färre anmälda brott borde vara något dåligt, att anmälningsbenägenheten minskar, t ex på grund av att man inte anser det mödan värt. Men här väljer BRÅ konsekvent istället förklaringen att brotten de facto minskar.
När anmälningarna ökar är det ‘benägenheten som ökar’. När de minskar är det brotten som minskat. Enligt BRÅ.
Att BRÅ ger efter för politiska påtryckningar är inte ett undantag. Det är en regel. Före publicering skickas allt till påseende, inte bara till justitiedepartementet, utan även till polisen. Och har dessa synpunkter så klipps och klistras det, och – vips! Så ser det ut som det ska.
Klipp och klistra. Så det blir rätt.
Som forskarna konstaterar i sin sammanfattning så leder BRÅ:s dubbla roller som myndighet och forskningsansvariga för att kontrollera det departement och myndighet som man själva lyder under, till att det helt saknas blåslampa på så väl Polisen som politikerna. Det är precis som i det bankrutta Grekland (ett exempel som anförs i rapporten), där statistikmyndigheten låg direkt under Finansdepartementet, och bara publicerade sådan statistik som departementet velat höra och bortsett ifrån allt som verkat motsägelsefullt, för att sedan ägna sig åt rena falsarier. BRÅ följer exakt det mönstret.
För så går det ju om pappa sätter sin sjuåring på att ‘granska’ tonåringen. Särskilt när tonåringen är lat och gärna klappar till sin lillebror. Ännu värre är det förstås om pappa favoriserar tonåringen och själv är en skurk. Att vi i Sverige ‘riskerat att få missledande information om brotten’ är en grov underdrift. Jag ser fram emot en rapport som visar de praktiska konsekvenserna och jag är tyvärr övertygad om att en sådan kommer bekräfta våra allra värsta misstankar. Vi har missletts konsekvent i över trettio år och såväl statistik som Polisens organisation har blivit genomkorrupt som ett resultat. Den officiella brottsstatistiken i Sverige är ett rent hån. Och det gäller inte minst vår fejkade mordstatistik, den som enligt Maria Robsahm och Sarnecki visar en nedgång ända sedan 1990. I själva verket talar allt för att det handlar om en sak mer än något annat: polisens benägenhet att avskriva fallen. Som sedan verifierats av BRÅ.
Del 2. Det dödliga våldet. 3 av 4 mord avskrivs.
Anmälda brott går bara upp. Lagförda brott nästan bara ned. Varför? För att polisen skriver av ärendena. Och BRÅ bekräftar.Det som kallas ‘konstaterade’ är alltså BRÅ:s ‘kontroll’ av polisens och domstolarnas uppgifter. BRÅ hittar förstås nästan inga fel alls.
De här graferna publicerade jag alltså redan tre veckor före Linköpingsforskarnas rapport om BRÅ. Jag ifrågasatte Dödsorsaksregistrets riktighet. Men givetvis är det väldigt svårt att trovärdigt hävda något så kontroversiellt, särskilt när BRÅ sedan verifierat Polisens uppgifter. Därför skrev jag först om hur BRÅ och Sarnecki – på ett uppenbart felaktigt vis avfärdat våldtäktsoffer. Kan man göra det ena så kan man göra det andra. Ändå gissar jag att många ändå innerst inne undrat om detta kan vara möjligt – skulle polisen mer eller mindre medvetet låta mördare gå fria för att försköna sin egen uppklarningsstatistik? Ja, det vill jag mena är det minst graverande skälet av flera andra tänkbara. Linköpingsforskarna ger nu min slutsats betydligt starkare stöd.
Dödsorsaksregistrets mord, dråp och vållande till annans död i förhållande till antalet anmälningar – två alltmer olika storheter.
Ta en titt på Sarneckis diagram ovan, betrakta den blå kurvan: anmälda mord, dråp och vållande till annans död. Gapet mellan denna och dödsfallsregistret har bara ökat år efter år, utan att Sarnecki ens bemödat sig om att kommentera frågan, BRÅ har istället för säkerhets skull vidimerat de officiella uppgifterna. Men för mig är det tydligt att någonstans kring 1990 förändrades incitamenten inom den svenska poliskåren så att det var viktigare att fixa till statistiken än att lösa brott. Brott som också blivit allt fler och svårare att lösa. Lathet, oförmåga och politisk korrekthet har sedan drivit på utvecklingen. Detta är kanske den viktigaste delkomponenten i eller rent av förklaringen till att välfärdssamhället – på riktigt – blivit ofärdssamhället. Det är svårt att säkert uttala sig om våldtäktsanklagelserna utan bättre forskning om saken (sådan som Sarnecki et al inte heller tycks vilja ägna sig åt). Men med dödsfall är det annorlunda. Dessa vet vi har inträffat. Visst kunde man tänka sig att det uppstår tvivel kring omständigheterna. Ibland formella fel, som att ett fall ska bokföras på ett annat år eller har begåtts i ett annat land. Men på det hela taget bör naturligtvis sådana fel vara få – och jämna ut sig över tiden. Mellan 1950 då registret upprättades fram till 1990 så är också skillnaderna små och ungefär lika stora, som förväntat. Men vad händer sedan? Här går kurvorna helt isär.
Anmälda misstänkta mord/dråp fortsätter uppåt, en klar trend ända sedan 1968. Mordfrekvensen ökar rent av exponentiellt – och efter 2009 så stiger den ännu snabbare. Det här är mycket alarmerande både kan man och borde man tycka. Men det gör inte BRÅ eller polisen. För när de utrett saken så sjunker istället mordfrekvensen, från 1990 ända till 2009, och ökningen därefter ser ju måttlig ut, justerad som den ju är per capita.
Så här går det till när dödligt våld skrivs av. Ur BRÅ:s rapport 2018.
Att av 627 anmälda fall av dödligt våld endast 108 kommer med i den slutliga räkningen är för mig uppenbart nys. BRÅ:s egen granskning lugnar mig inte alls. Den stora avräkningen sker i form av ett enkelt beslut ‘slutredovisningsuppgift’ och den verkar polis och domstol gjort till en systematisk papperskorg för balkongmord och andra tråkiga händelser som känns svåra att komma till rätta med. Totalt 330 fall som antagligen annars skulle ha landat i statistiken som ouppklarade. Tro f-n att det känns bättre för lön, position och mediarapportering om det istället konstateras vara vanliga godartade fall- och drunkningsolyckor. Som av en slump tycks ha ökat lavinartat mellan 1990 och nu, men som knappt ens förekom innan dess.
Morgan Johansson är en man som aldrig borde ha fått makt. Han missbrukar den så flagrant att han bör nämnas tillsammans med FBI:s beryktade Edgar J. Hoover, som inte ens den amerikanske presidenten kunde avsätta. Johansson är skurkregimens mest hårdföra KGB-aktivist, som gör allt för att demontera den svenska rättsstaten. Sarnecki, Dan Eliasson m fl ska inte heller avfärdas som nickedockor. Lika lite som Mengele bara lydde order, så har de visat ett brinnande intresse för sin uppgift – att vara Morgans handgångna män i denna stora sak. Ministerstyre är bara förnamnet. Efternamnet är Diktatur.
Nu lämnar de ensamkommande barnen skolan. Någon examen kommer de inte ta, deras karriär är redan utstakad. I tusental ansluter de till de kriminella gängen och går under jorden. Tack Annie!
Uppdaterad, ursprungligen publicerad 18/5
Någon som minns epitetet ‘ensamkommande barn’ längre? De som snabbt döptes om till kort och gott ‘ensamkommande’ fastän de kom i stora horder, alla från Afghanistan. Eller snarare, de flesta från Iran, där de bodde relativt gott och tryggt, men utan socialbidrag. * Det är de här som på bilden sitter på Medborgarhusets trappa, som nu beretts plats på svenskt gymnasium. Afghaner, som hör till de mest överrepresenterade av alla flyktingnationaliteter när det gäller grov kriminalitet, och då särskilt våldtäkter. Och det är samma som nu i allt högre utsträckning går under jorden, långt innan den formella utbildningen är klar. Man är nämligen väl medvetna om att man aldrig kommer klara av att ta godkänd examen, möjligheten att få stanna kvar är därför liten. Flera tusen nya rekryter på ett bräde att fylla på i de gäng som Löfven yrvaket nu påstår sig ska försöka göra något åt, med ‘hårda åtgärder’. En sådan vore ju att försöka ta fatt i de här i skolorna, innan de inte längre går att fånga.
Afghanerna har ett nationellt snitt på 84 i IQ. Det betyder att ganska exakt hälften av dem inte ens kvalificerar för militärtjänstgöring i USA. Däremot lite bättre i Sverige, eftersom vi sänkt mönstringskraven, med tydlig avsikt att försvaret bättre ska uppfylla mångfaldskvoten. I USA har experiment med att sänka kravet tydligt visat att det är kontraproduktivt; de svagbegåvade klarar inte att lära sig utan att binda alltför stora resurser för att lära dem, och når aldrig tillräckliga kvalifikationer utom för det mest basala.
Detta betyder också att ett mycket stort antal kan definieras som kognitivt utvecklingsstörda, så svagbegåvade att de kräver särskola. Något som också gäller 2 av 100 etniska svenskar, men upp till hälften av flyktingarna från de länder vi importerat nästa generations begåvningsreserv ifrån (främst Afrika söder om Sahara och i andra hand MENA).
Ett stort antal av dessa nytillkomna är analfabeter och de allra flesta saknar kompetens ens motsvarande grundskolan (en följd alltså inte minst av att de inte ens har förmåga att lära sig). Fat chance att dessa kommer fixa utbildningen när de sätts att börja i åttonde klass! Deras kvinnosyn är på en nivå som liknar stenåldern och även de som inte är fundamentalistiska muslimer (vilket många dock är) anser månggifte och kusingifte vara att föredra, samt att våld mot sin hustru är rimligt, särskilt om hon kommer på tanken att vägra sex. Många, sannolikt en majoritet, anser också att kvinnor bör täcka sig, helt eller delvis, och att de som inte gör det har sig själva att skylla för att de väcker mannens lustar. Nej, det är inte deras ‘fel’. De är inte födda med sådana idéer i huvudet. Det är bara den kultur de vuxit upp med, helt enkelt. En totalitär ideologi som kallas islam.
Och alla är förstås inte hard-core. Somliga av dem gör allvarliga försök att klara skolan. Men de andra fyller våra gymnasiekorridorer mest som tidsfördriv. Allt tack vare Annie Lööfs oändliga människokärlek. Jag måste tillstå att jag är mycket tacksam för att jag inte har döttrar. Vilka klädråd skulle jag ge dem? De tvingas ju frotteras med dessa. Obildbara, kriminella och islamister, utrustade med starka resentiment mot svenskarna, som ju har det så mycket bättre.
Och så ett och annat ‘ensamkommande barn’ på riktigt förstås. Oskyldigt med ett samvete rent som snö och med stora ambitioner om att bli en fullvärdig skattebetalande samhällsmedlem med svenska värderingar.
Varsågod och titta igen på bilden och se om du kan upptäcka barnet. Åldersgissar du bättre än jag?
Att kasta sten i glashus har aldrig generat en socialdemokrat. Men det Stefan Löfven gör när han anklagar Kristersson för ‘bottenlös omoral’, det är att kasta klippblock efter småsten.
Kristersson bryter löftet till förintelseöverlevaren Hédi Fried att inte samarbeta med SD. Det kan vi förklara på flera sätt. Vi kan välja att vara förstående, eller mindre förstående. Utgå ifrån att Kristersson vid sitt samtal med Fried valt att ta en lätt utväg ur en politiskt omöjlig situation som taktiskt nu har visat sig slå tillbaka. Eller att han varit djupt emotionellt påverkad i det privata mötet och/eller pressad av kameror och mediefolk att uttala sig mer kategoriskt än han annars skulle ha gjort. Omoral eller naivitet. Sådant som sossarna ägnar sig åt varje dag.
Förbudet mot att tala med SD – sant odemokratiskt och djupt omoraliskt.
Förbudet för alla politiska partier i den s k sjuklövern att samtala med SD har utgjort en inlåsningssituation skapad av media och vänsterkrafter avsedd att omöjliggöra ett regeringsskifte. Detta har inneburit att demokratin har upphört att fungera, ända sedan 2014 och den famösa decemberöverenskommelsen, DÖ. Januariöverenskommelsen har förlängt detta tillstånd, en följd av socialdemokratiskt maktmanövrerande. Man har varit väl medvetna om att även de borgerliga partierna, i mer eller mindre hög grad, har varit förgiftade av samma postmoderna uppfattning som vänstern, att SD är parias vars åsikter inte går att lyssna på, vilka dessa åsikter än är. Som Reinfeldt hade triangulerat sig in bland mittenväljare och socialdemokrater så hade även de nya moderaterna fångat upp väljare indoktrinerade att omfamna denna uppfattning. Det här var i längden en ohållbar situation, eftersom en stor majoritet av M-väljarna insett att ett samarbete med SD både var sakpolitiskt motiverat och det enda sättet att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet.
Taktiserande eller äkta uppvaknande?
Kristersson kan förvisso ha sett sig nödgad att i samtalet med Fried uttala sig mer kategoriskt än hans egen övertygelse egentligen borde ha tillåtit. Men vi kan också föreställa oss att Kristersson talat från hjärtat. Och att hans omsvägning nu görs efter en noggrannare analys och förståelse av situationen. Kristersson hör till de nya moderaternas kärntrupper, han har visat sig behöva en lång startsträcka för att komma ikapp verkligheten. Vi är många som tvivlat och fortfarande tvivlar på att han är rätt man att leda oppositionen. Att han ändå har gått åt rätt håll är något vi måste tillgodoräkna honom. Vunna insikter behöver inte vara taktiserande, det kan handla om ett alldeles äkta uppvaknande.
Låt oss jämföra med ‘Anna’, dottern till djupt religiösa föräldrar. Anna får inte träffa pojkar utanför sin egen sekteristiska religion, för sådana pojkar anses leva ‘ogudaktigt’. När Anna lovar att lyda sina föräldrar i detta så är det av egen övertygelse. Men den är baserad på begränsad kunskap om verkligheten. När hon sedan bryter samma löfte är det efter att ha kommit till egen insikt. De flesta av oss anser nog att hon handlar moraliskt rätt, som bryter sitt löfte (och att det gäller lika mycket om Anna istället skulle ha hetat Fatima).
Symboliken handlar inte om att nya förintelseläger nu är på väg. Utan om att demokratin återvänt.
Att UK nu valt att ta ett offentligt samtal med SD är förstås viktigt symboliskt. Men när det kommer till hans löftesbrott med Fried är det innehållet i den symboliken som är avgörande: Kristersson och andra må ha delat Frieds uppfattning att ett handslag med Åkesson är starten på en Autobahn rakt mot en ny Förintelse. Men oavsett om det varit så eller inte, så gör han det inte längre. Symboliken består nu istället i att SD och Åkesson omvärderats efter vad de faktiskt säger och står för; demoniseringen har upphört. Det här är ett moraliskt korrekt beslut. Pecis som när Anna/Fatima bryter sitt löfte till sina religiösa föräldrar – de har fel, och deras avtvingade löfte saknar därför moralisk bärkraft.
Naivism och dåligt politiskt omdöme. Men inte omoral.
Kristersson må ha vetat det här redan tidigare, men jag är inte så säker på det. Vad gjorde han i så fall ens hemma hos Hédi tillsammans med DN:s reportrar? Ett mycket dåligt beslut, rent taktiskt, om han redan då haft för avsikt att göra vad han nu gjort; risken för att tvingas till komprometterande löften var ju överhängande. Det enda Kristersson kan anklagas för är den naivitet som fått honom att lova något förhastat och moraliskt högst tvivelaktigt – att inte lyssna på ett parti som företräder över en miljon väljare, för att dessa av vänstern pekas ut som nazister. Det borde han ju ha förstått är en orimlighet.
Löfven och (S) är de som står för den bottenlösa omoralen.
En helt annan sak är var Stefan Löfven står moraliskt. Ett riksdagsbeslut togs 2010 att fördöma det turkiska folkmordet 1915 på två miljoner kristna; folkmordet i Sefyo, som turkarna, till skillnad från tyskarna, inte velat erkänna. Detta riksdagsbeslut skulle fullföljas av regeringen i form av en protest mot Turkiet. Före valet 2014 lovade Löfven assyrierna i Södertälje att socialdemokraterna skulle göra det, men så skedde aldrig. Sedan ändrade han sig nämligen, socialdemokratiska muslimer gillade ju inte beslutet. Margot Wallström fick före valet 2018 fara till Södertälje för att ge nya löften, för att rädda partiets röster bland assyrierna. Sedan avgick hon som bekant, lämpligt nog. Den här frågan är enkel. Folkmordet är klarlagt och riksdagsbeslutet bekräftar detta. Men för Löfven kommer de muslimska väljarna alltid vara viktigare, för de är många fler. Det är ren och skär politisk populism i en moralisk fråga som aldrig kommer kunna bli till något annat.
Sossar som darrar på rösten när de anklagar andra för omoral. Det är svårt att föreställa sig något mer skenheligt.
Vad som är det riktigt oroande med den här DN-artikeln är vad chefsanalytikern på SKR säger på slutet: vi har inte ens nått ålderspuckeln ännu. Kommunerna har alltså inte drabbats av mer än en mild västanfläkt av vad som vi vet ska komma.
Vi brukar höra att BB-avdelningarna har det kämpigt. Någon som undrat över hur det kan komma sig att det är så svårt att planera för barnafödandet? Det är ju som bekant några månader man har på sig innan det smäller… svårt att hitta en vårdkategori med bättre möjligheter till framförhållning. Säsongsvariationer förekommer förstås, men att det är mer eller mindre konstant brist, som i Stockholm, vad beror det på? Prognoser, hur svårt kan det vara? Det är ju sådant här vi spenderar massor med skatt för att det ska finnas när vi behöver det och som ska kunna dimensioneras rätt. Liksom dagis, förskola och skola. Inte heller så jättesvårt att beräkna behovet. Man har bokstavligen år på sig att bedöma hur stora barnkullarna ska bli och hur mycket pengar som måste avsättas.
Enligt DN beror krisen på att vi blir äldre. Didn’t see that coming, hey?
Faktum är att även tillsynes mer stokastiska variabler går att förutse. Antalet höftledsoperationer som behöver göras. Liksom antalet vårdbehövande cancerpatienter, hjärt- och kärlsjuka och antal människor som får en stroke t ex. Visst varierar det på lokal nivå, men för regionerna så jämnar trenderna ut sig med de stora talens lag och blir lätta att följa – och planera för. Lika lätt som det är att konstatera att alla människor i Sverige snitt blir drygt 80 år, och vilka behov de har, inte bara under sina första utan också under sina sista år i livet. Det är den livscykelanalysen som (s)taten inte betror oss själva att klara av, så de beskattar oss i förväg; (s)taten sparar ju så mycket bättre åt oss.
Ska kommuner och landsting verkligen behöva tänka på allt?
Eller inte. Pensionerna måste gång på gång reduceras eftersom man ‘räknat fel’. Vi blir ju hela tiden äldre, heter det. Men sanningen är att vår medellivslängd stigit måttligt under de senaste 30 åren – och i avtagande takt. Den har sannerligen inte varit särskilt svår att prognosticera den heller. Och lika dålig som (s)taten varit på att reservera pensionsmedel så har den varit på att reservera för äldresjukvård och -bostäder, som vi faktiskt också har betalat skatt i förskott för; det är så en livscykelanalys ser ut: under sitt yrkesverksamma liv betalar vi in både så att det ska täcka kostnaderna vi hade under tiden som barn och den tid som ska komma som pensionärer. Fast det här verkar (s)taten inte vilja låtsas om. Istället får vi nu veta att kommuner och landsting behöver mera pengar i skatt. För att ‘vi blir äldre’. Konstigt att man inte sett det på löpsedeln. Det måste ju vara världens största scoop: “VI BLIR ÄLDRE!”
…och så konjunkturen förstås. “Va?! Finns det konjunkturer?”
Se där. Det förklarar allt. En explosiv, totalt oväntad cancerepidemi.
Och tänk, så går konjunkturen ned också! Det var ju oväntat. Lika oväntat som alltid. Inte förväntar sig väl någon att (s)taten, som sparar våra pengar och gnetar för att få allt att räcka, så att vi själva slipper tänka på saken – inte ska väl (s)taten behöva räkna med konjunktursvängningar? Men något har väl ändå lagts undan, kanske man kan hoppas. För hallå! Har det inte varit högkonjunktur i Sverige och resten av världen i snart ett helt decennium? Har vi inte haft hög sysselsättning? Har vi inte redan världens högsta skatter? Borde inte ladorna vara fyllda!? Jodå, precis som de enligt S alltid är när de någon sällsynt gång tvingas lämna över styret; just före en begynnande finanskris, som 1976, 1990 och 2006.
Men nej, det verkar inte som om vare sig DN 7/12 eller chefsekonom Annika Wallenskog på Sverige Kommuner och Regioner (SKR) reflekterat över möjligheten att ladorna borde ha fyllts. Man tycks vilja ge intryck av att den offentliga sektorn är totalt oförmögen att acckumulera överskott, som sparas för sämre tider. Det är vi som ska skämmas, för att vi nu blivit äldre och ställer till det – och vi ska tycka synd om ‘de drabbade’, dvs kommuner och landsting. Så ser den nya berättelsen om Sveriges välfärd ut. Den som är på väg att förvandlas till ofärd. Och vad det är som egentligen har ställt till, det får under inga omständigheter nämnas.
Nu gäller det att (bort-)förklara varför allt håller på att gå åt helvete.
DN:s reportage är så lätt genomskådat att det skulle kallas för nudism om det gällt kläder och mode. Nu handlar det inte längre om att upprätthålla lögnen om att allt går så förträffligt bra. Den är passé. Nej, nu är det frågan om varför det inte går bra. Ett motvilligt erkännande: “En del av förklaringen till att barnaskarorna vuxit är den stora flyktinginvandringen för några år sedan.” Nota bene: flyktinginvandringen ‘för några år sedan‘ – det är viktigt att låtsas som om det knappt kommer en kotte över gränsen längre. Och medgivandet som sådant kallas för tvåsidig argumentering och är något som alla säljare – och politiker – jorden runt, vet är det effektivaste sättet att få folk att tro på vad du säger sedan. Nämligen att vi blir äldre – och att det är det som är huvudförklaringen.
Nej då, kommunerna har faktiskt inte drabbats – ännu.
Kom ihåg detta, när ni lyssnar på kverulansen från de över 100 kommunerna som har jätteunderskott. Nej, det beror inte på att man missat åldersökningen. Men, jo – den kommer, vänta bara.
Istället får man läsa och tolka motsatsvis, för att få rätsida på vad tidningen faktiskt förmedlar mellan raderna. Det är intressanta medgivanden som faktiskt görs. T ex att kommunerna ändå gör prognoser. Skönt att veta. Och man nämner ingenting om att dessa skulle ha slagit fel, så där tycks inte problemet ligga heller. De vet vad som ska hända, ja man tycks ha vetat det ganska länge, precis som väl var förväntat. Och, hör och häpna: vi har ännu inte hunnit till den verkliga ålderspuckeln, den som kommer kosta skjortan på kommunerna. Man måste därmed fråga sig varför kommunerna redan nu klagar så högljutt. Och hur mycket värre vi kan förvänta oss att det kommer bli.
Kan de ha valt fel att satsa pengarna på fel häst?
Mycket pengar till svaga kommuner alltså, trots att dessa ‘ännu inte fått känna på det’. Pengar från kommuner som haft förnuft att spara. Pengar som antagligen tas från vad som (borde ha) lagts undan för sämre tider.
Det är ju lite märkligt minst sagt att över 100 kommuner inte har nog med pengar ‘för sina åldringar’, trots att vi inte ens kommit till den verkliga puckeln, som vi för övrigt vet att åtminstone SKR redan förutspått. Har dessa kommuner tagit ut för låg skatt? Nej, de är sosseledda nästan allesammans, så skattetrycket har man hållit uppe väl. Så ska vi gissa? Kan de vara misskötta och har valt att ignorera alla prognoser? Och med misskötta, kan det ha att göra med att man tagit emot flyktingar för att få två års bidrag, utan att fundera på vad som skulle hända sedan? Och att man nu börjat fatta att man satsat pengarna på fel häst? Det är inget som artikeln i DN nämner om. Lika lite som vad som ska hända med de kommuner som skött sig och som nu, via det kommunala utjämningssystemet får betala för dem som inte gjort det. Eller vad ska hända när hela Sverige drabbas av den ålderspuckel SKR talar om. Vilka ska rycka in och betala notan då?
Mycket vuxenutbildning som inte givit några jobb. Mer sånt!
Ah! Så det finns kostnader som inte har med en åldrande befolkning att göra! Och som kanske var svår att förutse? Åtminstone för somliga?
Vi får en liten ledtråd till vilka de verkligt oförutsedda kostnaderna är. Som utjämningssystemet nu utformats så ska kommuner få extra bidrag om de har ‘stora utgifter för kommunal vuxenutbildning’ (vilket – se där! – tydligen går att medge har med flyktinginvandringen att göra). Och därmed ör det ordnat så att incitamenten ökar för att slösa bort ännu mer pengar på mer eller mindre meningslös terapi av detta slag. Eftersom vuxenutbildning alltså ger högre bidrag så lär det vara ett fortsatt gångbart recept, för den som erbjuder det är det ju gratis eller t o m lönsamt. För flyktingarna som utbildas är resultaten dock klena för att uttrycka det milt, se artikel Sunt Förnuft 4/12 – bara lite drygt en av fyra invandrare har lyckats erhålla en icke-subventionerad minimiinkomst (20.000:-/månad) efter åtta år i riket; resten går på socialbidrag eller har statliga hittepåjobb. Flertalet av de icke-subventionerade jobben är även de hittepå; snällanställningar i kommunerna. Ja, ni läste rätt: kommunerna. De där som det är så synd om nu, för att de inte räknat ut att vi blir äldre. Somligt tycks de fortfarande ha råd med.
Men det får vi ju inte nämna, det vore antagligen rasistiskt.
Sossarna har alltid varit duktiga på att smyga igenom grundlagsändringar, reformer man inte slår på trumman om, eftersom de är impopulära och riskerar att förorsaka liv och kiv. Allt som har med begränsningar av yttrandefrihet hör hit. Men det gör väl inte ‘Lag om utlandsspionage’? Jo, det gör den. I allra högsta grad. Om grundlagen ändras så att Lagen om utlandsspionage (LUS) kan antas, så är 1984-Sverige ett faktum. Frilansjournalisten Jonas Persson visar med hårresande exempel i sin artikel i Katerina Magasin, hur det kommer se ut. Obs: Varning för starka ord och regimkritik (s).
Diktaturkritik ska kunna ge fängelse – men troligare bara kritik mot (S)verige
Åklagarna tillämpar HMF lite som de vill. Vi kan förvänta oss att LUS kommer få en lika skev behandling.
Det förslag (2017:70) som Lagrådet just nu håller på att behandla, och som varje insiktsfull medborgare bör förkorta till Morgans LUS, är förstås ett barn av justitieministerns hjärna. Ett exempel på lagens tillämpningsområden är texter som kan påverka Sveriges relationer med andra länder negativt. Den som skriver sådana begår enligt lagen en kriminell handling som kan straffas med upp till åtta års fängelse. Exempel på sådana texter är t ex sådant som upprör Vladimir Putin. Eller diktaturkritik mot Kina. Eller mot saudiarabiska spöstraff. Avgörande lär vara hur den kritiserade regimen reagerar. Kina blev t ex jättesura över ett satirprogram i svensk tv. Som Persson påpekar, så skulle sådan satir efter lagens införande kunna resultera i programansvarigas fängslande.
Javisst låter det absurt. Men lagförslaget ser verkligen exakt just så ut. Skulle jag gissa så är sannolikheten för att man kommer välja åtal liten så länge som ‘brotten’, dvs kritiken, inte riktar sig direkt eller indirekt mot vår egen regim. Återigen handlar det ju om hur åklagarmakten brukas; som det är idag väljer åklagarna t ex sällan eller aldrig att åtala för hat riktade mot majoritetsbefolkningen från minoritetsgrupper. Trots att lagen (HMF) finns där även för att skydda oss. LUS – Lagen om utlandsspionage – har därför stora möjligheter att bli en lag som inte bara tystar svenskarna utan också hjälper till att raserar rättssamhället med skev rättstillämpning.
Misstanke om förberedelse räcker för att Säpo ska få avlyssna och övervaka
Att göra kopplingar till Soros kan vara förbjuden regimkritik och anses ‘negativt för Sverige’ om LUS går igenom. 8 års fängelse? I alla fall är det nog för att Säpo ska få sätta en trojan i din dator.
Men fängelse är bara en del av den möjliga påföljden. Misshagliga element som begår den här typen av ‘brott’ ska staten nämligen också kunna övervaka. Och övervakning omfattar förstås även de suspektas familjer. Blotta misstanken ska faktiskt räcka för att installera övervakningskameror och avlyssningsutrustning. Morgan vill kriminalisera “efterforskning och sammanställning av uppgifter som skulle kunna skada Sveriges förhållande till andra länder och mellanstatliga organisationer”. Och en sådan misstanke är förstås ett faktum om någon börjar samla information, ringa telefonsamtal och ställa obehagliga följdfrågor. Vips kan den granskade GD:n eller ministern med ett samtal till Säpo se till att den bekymrade medborgaren/journalisten hamnar i förhör. Det blir, kan man säga, lite lättare att bedriva slapp och inkompetent myndighetsutövning i så fall.
Källskyddet upphävs för visselblåsare
Meddelarskyddet vill Morgan också upphäva. Det källskydd som vår grundlag normalt ger visselblåsare på olika myndigheter, när de hör av sig till en journalist. Persson exemplifierar med ett högst realistiskt exempel om hur någon vill granska vad det svenska stödet till Palestina används till. Efter att ha installerat trojaner i dennes dator så kan Säpo hitta bevis för ‘förberedelse till brott’ som skickar både journalisten och hans källor i fängelse – innan något ens hinner publiceras. Här blir det förstås extra svårt att bevisa sin oskuld om bevismaterialet hemligstämplas; ett inte helt osannolikt scenario.
Det här är det egentliga skälet till varför S nu så desperat försöker tysta regimkritikerna.
Blotta utbegärandet av offentliga handlingar, som t ex syftar till att bevisa vår regims samröre med islamistiska organisationer med bas utomlands, skulle alltså kunna sätta igång den här typen av aktiviteter från vår säkerhetspolis. Om man t ex kikar på hur Palestinabiståndet används lär ju den typen av förbindelser kunna ha som mål att avslöja just något sådant – ett mål som redan på förhand alltså inte kommer anses som legitimt, eftersom det är misstänkt brott mot LUS.
Yttrandefrihet – något (s)pinndoktorerna jobbar på att svärta ned
Genom att sätta ‘yttrandefrihet’ inom citattecken antyder biblioteksanslaget att denna frihet bara är ett fikonlöv och svepskäl för högerextremister att få framföra vidriga åsikter.
Bli inte förvånad över de stora rekryteringskampanjerna som vi lär få se i all regimvänlig press, för Säpo kommer behöva många nya resurspersoner för att klara all sådan övevakning, gissningsvis människor med kvalifikationer liknande ‘näthatsgranskaren’ Tomas Åberg. Säpo skulle med den här typen av verksamhetsinriktning snart likna östtyska Stasi även till omfånget.
Yttrandefrihet är ett ord som en stor majoriteten av svenskarna fortfarande ser positivt på. Det är (ännu) inte stulet eller nedsvärtat av vänsterdemagogernas spinndoktorer. Men man försöker. När biblioteken sätter upp anslag med ordet inom citattecken, som något otäcka högerelement försöker skydda sig bakom, så är det ett försåtligt angrepp, just för att misstänkliggöra begreppet. Sossarna gillar verkligen inte yttrandefrihet. Har aldrig gjort, på riktigt. Men så länge som vänsteråsikter ändå dominerat i såväl press som i public service har den kunnat tolereras. Men nu, när folk kollar av nätet allt oftare innan man formar sin åsikt, så är situationen helt annorlunda. Det är därför Morgan Johansson släppt sitt lagförslag. Det handlar inte om att fånga in någon Mata Hari. Det är dig, en eventuellt olydig medelsvensson, som han vill åt.
När nyheterna i DN om Pisatestet kom så blev det förstås jubel. Det vänder! Entydigt! Skolresultat som alla hoppats på men ingen vågat tro på. Självklart lät man skolministern (S) ta äran, i en stor sidoartikel. Pisachefen Andreas Schleicher fick uttala sig i en annan sidoartikel, om hur dumt det var med det fria skolvalet och stöttade därmed skolministerns och sossarnas linje – att det var ojämlikheten som detta skolval skapat, och som var grunden för alla problem. Bara att ta fram tårtan och champagnen och fira då? Eller finns det möjligen en hund begraven här någonstans? Javisst är det så. Eller snarare två. Som vanligt, höll jag på att säga är grundproblemet förfalskad statistik. Men vi kommer till det sen, först lite enkel logik.
Skolministern vill ta bort det fria skolvalet och sprida ut invandrarna från utanförskapsområdena.
Även skolministern tvingas ju medge att elevernas kunskaper är resultat av långsiktiga satsningar. Redan 2015 syntes en vändning och denna bekräftas nu. Då är det ju faktiskt de borgerliga regeringarnas satsningar 2006-2014 som ska få äran för vändningen. Och – med en uppåtlutande kurva sedan dess, så borde vi väl bara fortsätta på den inslagna vägen? Antingen har man inte problem, vilket ju den positiva trenden tycks antyda. Eller så visar inte den positiva trenden sanningen. I så fall har man dubbla problem. För då är det någon som ljuger.
Och det är det förstås, för det är sossarnas paradgren. I den djupa staten snickras även rådata till, så att den stämmer med den verklighetsbild som man vill förmedla. SCB sänker arbetslöshetssiffrorna några månaderna före valet. Polisen avskriver anmälda våldtäkter och dödligt våld och BRÅ vidimerar, Sarnecki ser till så att man har fokus på lagförda brott. Med hjälp av sysselsättningsstatistiken bagatelliserar man invandrarnas frånvaro på arbetsmarknaden och med subventionerade och påhittade snällanställningar döljs den faktiska kostnaden för socialbidrag. Klart att man också lyckats försköna även de usla skolresultaten, hade någon inbillat sig något annat?
Det segregerade Sverige, näst värst i Europa.
Grafen säger att svenska immigranter avviker mer negativt från de inföddas resultat, än i något annat land, utom Finland. När man är 80 score-points efter så kan väl segregationen knappast bli sämre? Jodå, det är den: 11% av alla elever, nämligen de som inte talar svenska alls, fick inte ens delta.
Intrycket att både skolministern och DN är väl medvetna om hur man krattat i manegen stärks av att man mest pratar om hur olyckligt det är att det positiva resultatet inte gäller alla, att polariseringen blivit större. Det är sant. Skillnaden mellan svenska immigranter och infödda elever är större än i något annat land utom Finland. Segregationen kan alltså knappast bli mycket värre. Eller, jo, det kan den: 11,1% av eleverna fick nämligen inte ens delta, det rör sig med största sannolikhet om dem som inte kunde svenska. Elva procent av 15-åringarna i Sverige kan inte tala svenska. Sug på den. Faktum är att vi kanske borde lägga hela mätningen åt sidan och bara diskutera just detta faktum. Enligt Expressen ska vår siffra jämföras med 2018 års OECD-snitt på 4%.
Maximala undantaget är 5%. Det bryter Sverige emot både 2015 och 2018.
Enligt reglerna väljs en stort sampel ut slumpmässigt. I Sverige handlar det om drygt 5.000 stycken. Av dessa får inte mer än 5% undantas, st 2, p. 1: “After all exclusions (school and within-school), the resultant population is required to cover at least 95% of the desired target population.” Redan 2015 låg Sveriges bortfall dock på 5,7%. Och nu blev det alltså över 11%! Hur är det ens möjligt? Det borde det förstås inte vara. Någon särskild förklaring får man heller inte i rapporten, mer än att det handlar om invandrare, så något slumpmässigt bortfall rör det sig inte om. Finland, vars invandrare skulle vara ännu mer segregerade än de svenska har mindre än tre procents bortfall. Om vi alltså lägger till dem som Sverige misslyckats allra mest med så skulle vi – med råge – hamna efter även Finland.
Finland – ett skolexempel vi inte längre har anledning att följa blint.
En kort passus om FInland. Broderskapsfolket i öst utmärker sig fortfarande med topplaceringar. Men man har försämrat sig kraftigt relativt föregående mätningar. Utvecklingen är intressant och bekräftar somligas farhågor: det är nämligen så att man under de sista åren börjat ta efter – Sverige! Ja, jag vet, dumt. En eftersläpande beundran och respekt för det gamla huvudlandet i väster tycks inte ha slipats av helt och hållet. Och i det här fallet är den fullständigt felplacerad, tyvärr. Framförallt handlar det om ‘klassrumsdemokrati’ och synen på ‘katederundervisning’ som alltså kommit ur mode i Finland, trettio år efter att det hände i Sverige. Det finns som bekant s k progressiva i alla länder, sådana som aldrig har förstått devisen att man inte ska ändra ett vinnande lag. Det börjar nu visa sig i det finska resultatet. Problemet är också, för den som inte förstår eller vill förstå hur långsiktigt eftersläpande de här trenderna är, att det nu på svenska sidan Torneå lär börja hävdas att Pisaresultatet är ett bevis för att ‘det auktoritära’ finska systemet inte var så bra trots allt, samtidigt som ‘progressiva’ öster om Haparanda kommer kunna låtsas som att deras nya grepp fungerar, eftersom man fortfarande hävdar sig så bra. Det kommer ta några år till innan sanningen uppdagas.
Pisachefen: lärarna i Sverige upplevs som servicepersonal
När Pisaresultaten väl kom bytte rubriken till intervjun med Pisachefen plats med ingressen. Ger en mer kritisk framtoning mot sossarnas elevstyrda låtgå-skola.
Efter att Pisamätningen publicerats så byttes DN-rubriken på intervjun med Schleicher och jag gissar att den nya rubriken ‘Läraren ses som servicepersonal’ är bättre överensstämmande med huvudinnehållet i hans budskap. Hans kritik gäller den svenska skolans låtgå-politik i skolan, där katederundervisning är något fult och ordning och reda något som löser sig självt. När Schleicher samtidigt kritiserar det fria skolvalet är han, som de flesta andra, sannolikt omedveten om hur den demografiska strukturen ser ut här. Att vi i princip har mättade eller närapå mättade elevblandningar med höga invandrartal överallt, vilket innebär att värstingungarna är på gränsen till att vara för många redan som det är. Skulle utanförskapsområdenas ungdomskriminella spridas ut så förstör vi resten av Sveriges skolor på samma sätt som vi gjort i utanförskapsområdena. Det fria skolvalet är i själva verket vad som just nu räddar skolan från total systemkollaps.
Nytt rekordfiasko
Det nya Pisaresultatet underskattar förstås inte bara segregationen, som med de uteslutna icke-svensktalande eleverna inräknade alltså är världssämst. Givetvis har även totalresultatet påverkats av denna manipulation. Skulle vi justera genom att slå av 7% av de svenska elevernas resultat (mellanskillnaden mellan våra 11% och resten av ländernas 4% uteslutna elever) så minskar resultatet med ca 35 poäng. Det är en grov skattning förvisso, men den antyder att den uppåtgående trenden från föregående mätning 2015 snarare har brutits än fortsatt. Eller kanske är det istället den nedåtgående trenden före 2012 som aldrig faktiskt vänt? Vi hamnar ju med vår grova skattning t o m under katastrofsiffrorna 2012: 471 i läsförståelse mot 483 år 2012; 467 i matematik mot 478 år 2012 och 464 i naturkunskap mot 485 år 2012. Nytt rekordfiasko i alla ämnen alltså.
Genom att lägga kurvorna högt upp i diagrammen så ser det ut som att vi nästan stöter i taket, trots att vi kryssar kring medeltalet.
De allra bästa länderna ligger ovanför diagrammets tak. Men nuförtiden är vi glada om vi passerat ett medel där bl a Mexiko, Kazakstan. Libanon och Turkiet är med. DN:s grafiker vet hur man maipulerar statistik.
Drar vi rufft av 7% för dem som ej deltagit så hamnar vi på 467. Nytt rekordfiasko.
Testet är frivilligt och lärarna som styr eleverna är oftast pk-sossar. Bäddar för ett riktigt fejkat urval när det gäller det stora bortfallet – 13,5% 2018.
Visst kan man tänka sig att de icke svensktalande skulle kunna knåpa ihop några poäng om de fick testen på sitt eget språk och att försämringen inte måste bli fullt så kraftig. Men det finns ju en annan effekt kvar, som vi inte heller tagit hänsyn till: Pisatesterna är frivilliga. Ingen elev behöver göra dem och möjligheten att ordna till skeva urval är därför synnerligen goda. När det slumpmässiga valet är gjort exkluderas alltså dem inte anses ‘vara meningsfullt att ha med’, max 5% enligt reglerna, men eftersom det är Sverige så går det bra att ta bort 11%. OK! Men sedan ska alltså resten av eleverna övertalas att delta. Man kan ju lätt tänka sig att man är lite mindre övertygande, beroende på vilka det är man talar med. Skolorna är, obegripligt nog, fortfarande fulla av regimtrogna och massinvandringstillvända lärare, som fortfarande röstar vänster betydligt mer än de flesta andra akademiska yrkesgrupper gör. Vad det innebär i form av pk-solidaritet kan vi t ex konstatera när vi ser att en betydande andel lärare inte drar sig för att otillbörligt gynna (d v s snällrätta) flickor vid standardtest (se tidigare artiklar om detta; avslöjandet har bekräftats i anonymiserade EU-tester). Enligt pk-uppfattningen är det ju flickor som missgynnas jämt, i stort som i smått, och då är det förstås nästan lika pk att ge dem lite individuell fuskhjälp på traven. Vi har därför anledning att förmoda att (samma?) lärare även när det gäller Pisatesterna har varit lika ‘lojala’. Man har ju till mans förstått hur besvärligt det skulle vara för skolministern (s) att förklara ännu ett pinsamt debacle, så då ger man sina duktiga elever en extra knuff åt rätt håll, samtidigt som man lockar de mindre begåvade med en håltimme. Bortfallet 2018 uppges ha varit 13,5% jämfört med 9,3% 2015. Ingen påstår sig veta varför det har ökat. Men motivationen att med skeva urval ge en osann bild av verkligheten har kraftigt förstärkts de senaste båda mätningarna, efter regimbytet, men också generellt pga att samhället idag är betydligt mer politiserat – mångkulturalisterna och massinvandringskramarna upplever sina sanningar vara starkt ifrågasatta och just ett sådant beteende är då närmast reflexmässigt, vad vi har sett och kan förvänta oss av dem.
Verkligheten. Något helt annat än (S)kolverkets glädjesiffror.
Bevis? Nej, bara indicier, intill dess någon faktiskt ställer Skolverkets ansvariga till svars. Jag kan bara konstatera att resultaten ser alldeles för bra ut. Betänk att dessa kommer samtidigt som 6.000 ungar går ut skolan utan att kunna tala riktig svenska, enligt en artikel på Ledarsidorna för ett par månader sedan. Rakt in i kriminalitet, kan vi lugnt förmoda. Sanningen är att det är något väldigt annorlunda vi ser, om vi slänger en flukt på verkligheten, utan att gå omvägen via DN, och även Pisaresultaten kan därför, från och med nu, läggas åt sidan som trovärdig värdemätare, precis som en massa annan statistik som publiceras i Den Djupa Statens Sverige. Fake news tycks ha blivit legio.
