När ett äldre par, 85 och 90 år gamla, är så pigga att de klarar att leva tillsammans på en gård, så är det vackert. Är det inte så många av oss skulle vilja kunna göra? Och för alla med respekt för livet så borde de väl vara fredade för det besinningslösa våldet som plågar det svenska samhället idag. Det känns så ovärdigt, malplacerat och borde inte behöva nämnas som en möjlighet och risk. Men så är det förstås inte, för de som står för våldet har ju ingen respekt för livet. Eller för vanliga människors värderingar. För dem är detta bara ett mjukt mål. Ett lätt sådant.
För Sverige var detta bara ännu en fraktal som skalades av. Ännu en liten knappt synlig spricka i en redan krackelerad mörk is, som vi alla innerst inne vet är mycket tunnare än vi vill inbilla oss, men som för de flesta av oss ändå fortfarande håller. Men medan vi trampar på så kommer livet för denne man och hans kvinna aldrig bli detsamma igen. Kommer de låsa dörren och aldrig öppna den mer för en främling? Kommer de kunna sova lugnt igen? Kommer de ens att kunna återvända till gården?
Våld mot försvarslösa, barn eller äldre – för oss ett självklart tabu. För förövarna? Något riskfritt.
Jag vet inte om mannen gjorde motstånd eller blev upprörd. Eller om han bara upplevdes som alltför långsam och förvirrad. Men man ansåg det i alla fall nödvändigt att slå både honom och hans fru – hota med kniv! Räckte inte den fysiska överlägsenheten till ändå? Eller var detta ett sätt att bli av med den egna frustrationen och spänningen? Kanske var det underhållande, ett sätt att få känna sin makt och offrets förnedring och smärta. Och det behövde för all del inte vara så att man slog särskilt hårt. Men är man 90 så kan det räcka med lite för att slå av ett nyckelben eller ge en bruten käke. Komplikationerna kan vara för evigt och de kan tillsammans med den psykiska ångest de framkallar förorsaka ändlöst lidande och förtidig död. Det vet ni, men kanske inte rånarna. Det lär de väl i alla fall hävda om de ställs inför rätta. Det är bara det att jag har en bestämd känsla skiter fullständigt i den informationen. Och att deras straff, om de ens skulle komma att gripas, kommer bli alldeles för lindrigt.
Man dödade inte sina offer den här gången. Men man dödar på det här sättet allas våra möjligheter att leva slutet av våra liv på ett värdigt och tryggt vis. Vår möjlighet att känna denna trygghet har förvandlats till naiv och livsfarlig tilltro. Nu måste vi alla skaffa larm och taggtråd på våra ensligt liggande hus. Nu måste vi en gång för alla låsa ordentligt om oss. Och många av oss kommer aldrig våga öppna dörren igen för någon de inte känner. Nej, den svenska kulturen är passé, föråldrad, enfaldigt godtrogen. Den får skylla sig själv som inbillar sig något annat.
Polisen har “vissa vittnesuppgifter.” Kan dessa inte vara värda att förmedla till allmänheten?
DN och Polisens signalement: ‘en man och en kvinna’
Är det verkligen komplett omöjligt att lämna ut signalement på sådana här vidriga förövare? Det är ju nästan så att man hoppas att det nån endaste gång ska vara en etnisk svensk, så polisen och DN anser sig kunna göra det, bara för att prio ett faktiskt ändå är att dessa groteskt känslostörda individer ska åka fast och aldrig mer kunna förstöra livet för någon igen.
Men det gick alltså inte. Inte den här gången heller.
Inbillar man sig verkligen att man ska lyckas att på detta sätt undvika göra rasister av oss? Är det inte rent av tvärtom? Eller vill man bara helt enkelt att rånarna ska få komma undan? Slå ihjäl fler gamlingar, skapa fler lediga bostäder och minska pensionsutbetalningarna?
Om någon påstår sig ha konverterat från islam så är det är ett gott tecken på att vederbörande är på väg att assimileras eller åtminstone integreras in i det svenska samhället. Eller så är det en lögn. Om jag var handläggare på Migrationsverket, hur ska jag veta om detta är en rimlig grund för vederbörande att få asyl?
Snyfthistorien (DN:s version)
‘Muhammed’ är från Afghanistan. Enligt DN:s artikel kom han hit 2015. Han och hans familj, som försvann under flykten till Sverige, hade länge bott i Iran innan dess, i Afghanistan saknar han vänner. Enligt DN befarar han att han, på grund av familjeomständigheter, är eftersökt både i Iran och Afghanistan. Dessutom tillhör han folkgruppen hazarer, som har en historia av förföljelse och diskriminering i landet. Två utvisningsförsök görs 2017, men stoppas. Muhammed sitter inlåst på en av Migrationsverkets förvar under tiden, totalt i sex månader. Muhammeds trumfkort är uppenbarligen att han konverterat – från islam till ateism. För detta påstår han sig ha mottagit hot – många hot.
Vid det andra försöket att utvisa är det ett granskningsbeslut från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som stoppar utvisningen. Någon av Muhammeds vänner har skrivit dit. Muhammed berättar om hur han gråtit, så väl av glädje, vid inställda utvisningsbeslut, som av rädsla och förtvivlan. Dock berättas ingenting om hans känsloreaktioner avseende familjen som försvann. Så långt in i artikeln dyker Daniel Carnestedt, Muhammeds juridiska ombud upp. Carnestedt är väldigt insatt i problematiken kring Migrationsverkets spretande praxis avseende konvertiter, och han är angelägen om att överrätten nu kommer med ett beslut – till Muhammeds fördel. Han hänvisar han till utlänningslagen som säger att en internationellt organs uppfattning att Sverige bryter mot sina konventionsåtaganden ska respekteras. Intressant nog med undantaget ifall grova brott har begåtts.
DN:s agendajournalistik – utelämnanden, vridningar och rena blålögner
Så långt DN. Jag har för mig själv skapat en lång kedja med ironiska citattecken, och de sitter där för att jag inte känner något förtroende alls för vad ‘Muhammed’ säger. Hur kan någon ens ha det? Muhammed hade uppenbarligen ingen asylrätt från början, det är både min och Migrationsverkets bedömning, och min gör jag eftersom han bodde i Iran sedan många år vid asyltillfället. Iran må ledas av en skurkregim, men krig eller annat elände som ger asylskäl saknas. Muhammed försökte alltså ljuga sig in, som så många andra afghaner, och uppge falsk bostadsort. Beskrivningen av resan till Sverige som en ‘flykt’, när det faktiskt går reguljära flygförbindelser bl a via Turkiet, ger ett löjeväckande intryck. Och att familjen ‘försvunnit’ på denna reguljära flygresa är förstås en lika skrattretande som uppenbar blålögn, särskilt eftersom snyftintervjun väljer att avstå från fler detaljer, och beskrivning av Muhammeds känslor kring detta – vilket man ju annars kryddat anrättningen med så mycket man bara orkat. Sedan kan vi misstänka att Muhammed lyckats stoppa utvisning på mindre acceptabla sätt, återigen eftersom DN inte nämner dem. Det räcker ju t ex att skrika och leva om, för att flygkaptenen ska vägra att ta med Muhammed. DN vill sedan påskina att någon ställt upp ‘som vän’ och skrivit till FN-kommittén, när det naturligtvis var hans av skattebetalarna avlönade advokat. Att Muhammed griper varje halmstrå är så pinsamt uppenbart. De påstådda hoten är hans egna uppgifter och ingenting styrker dem. DN vill att vi ska tro att hans folkstam, hazarerna är särskilt utsatta. De utgör 25% av befolkningen och det finns åtminstone en delstat där man har egen majoritet – och en kvinnlig guvernör. Där borde Muhammed vara säker. Detta uppmärksammades i en av läsarkommentarerna – som genast blev censurerad.
Migrationsverket: ständigt påpassade av vänstermedia – och med bevisbördan
Så vad ska Migverket tro? Muhammed har ljugit. Och vi vet att 75% av afghanerna som man undersökte medicinskt ljög om sin ålder (se tidigare artikel). Vi vet att lika många ljög, som Muhammed, om varifrån de kom. Och Muhammed skulle förstås kunna ändra sig och bli muhammedan igen, dagen efter att uppehållstillståndet gjorts permanent. Allt det här vet man. Man är alltså sannolikt lika klar över att Muhammeds historia är en skröna som du och jag är. Men att bevisa detta? Det är inte så lätt. Och bevisbördan? Ja, den verkar domstolarna tydligtvis inte lägga på den asylsökande. Det blir alltså Migverkets sak. Till stora kostnader och ofta utan framgång.
Sunt Förnuft 9/1-2020
Nyligen bestämde Hovrätten i Skåne/Blekinge (se tidigare artikel) att inte döma en man till utvisning, med motiveringen att han hade ett intyg som påstods vara från kriminella som hotat att döda honom om han skickades tillbaka till Irak. I det fallet bröt domstolen dels mot Flyktingkonventionens artikel 33 p.2 som säger att grova brottslingar alltid får skickas tillbaka, oavsett fara för dem. Dels mot sund bevisprövning; det fanns ingen på Migrationsverket som kontrollerat den befängda uppgiften – om att de kriminella antagonisterna skulle ha varit mannen behjälplig att få stanna kvar i Sverige – genom att vänligt nog skriva ned hotet på ett papper och skicka det till honom. Tydligen så ligger det på Migverket att göra, annars dömer domstolarna till medias och immigranternas fördel oavsett hur uppdiktade deras historier än förefaller.
Konvertitprejudikat är vad vänstern är ute efter
I det här fallet har Muhammed – enligt DN – inte begått brott. Så hur gör vi med konvertiter? Jag är den siste som vill förhindra mordhotade konvertiter att stanna i Sverige, de om några bör ju ha en plats här – men det måste ligga på dem att bevisa saken. Ligger inte bevisbördan på Muhammed, så förstår ju alla och envar att här finns goda möjligheter att skapa en praxis som gör det omöjligt att utvisa någon som påstår sig ha konverterat. Och därmed en strid ström av påstådda konverteringar. Och det är ju vad DN och Muhammeds advokat är ute efter.
Kanske borde vi överväga att börja med lögndetektor? Den som själv begär ett sådant och visar sig tala sanning bör få stanna, tycker jag. Resten åker ut. Detektorerna har förfinats mycket och enligt amerikanerna är de närmast ‘foolproof’. Men det kommer ju aldrig att hända. Nackdelen är förstås också att resultaten skulle ifrågasättas av MSM:s flyktingaktivister varje gång. Eller rättare sagt, i de förväntade bortåt 95% av fallen som visar lögn och asylavslag. Obs: nej detta är ingen fördom mot asylsökande specifikt, det är ett omdöme om hur människor generellt beter sig när de har mycket att vinna på en lögn och inget att förlora på den. När ska vänstern erkänna det? Svaret är förstås aldrig, för vänsterns ideologi bygger på lögn.
DN och deras läsare – ett kapitel för sig.
När Sven skriver något så här väl överensstämmande med DN:s åsiktsagenda så blir han naturligtvis inte censurerad pga avsaknad av källa eller för spekulation.
Jag kommenterade artikeln, väl medveten om att det viktigaste var att ta tillfället att föra fram vad som faktiskt står i Flyktingkonventionen, att vi har rätt att skicka bort grova brottslingar. Så jag låtsades svälja Muhammeds lögner. En viss Sven hade påstått att vi inte får skicka tillbaka någon, så jag svarade honom på det. Jag blev anklagad för lögn och min kommentar censurerades. Men när jag bifogade konventionen som källa lät man mig till slut stå kvar. Vilket inte hindrade att Sven – och givetvis en viss herr Lars Gröndahl i vanlig ordning – anklagade mig för lögn ändå, igen.
Lars Gröndahl hittar lögner i det han läser, men bara när han läser fel. Och Sven får återigen komma med ounderbyggda påståenden.
Detta för att jag skulle ha påstått att Muhammed begått brott. (Det gjorde jag alltså inte, men jag tog ett hypotetiskt fall, just för att få tillfälle att berätta om vad som stod i konventionen.) Och Sven menar nu att svensk lag skulle gå längre än Flyktingkonventionen (obs: ett viktigt medgivande som nog få svenskar skulle tycka var rimligt). Men är det så? Ni ser ju att i alla fall Utlänningslagen inte gör det, det skriver ju DN t o m själva om, som ett citat från Muhammeds advokat. Och jag har inte hittat något annat ställe heller. Det rör sig enligt min övertygelse istället om domstolsaktivistiskt skapad rättspraxis, i strid med lagtext eller i vart fall med dess innebörd – och uppenbarligen även med konventionens.
Flyktingkonventionen artikel 33
Flyktingkonventionen från 1951, artikel 33. Undantaget i punkt 2 – som vi inte tillämpar i Sverige.
Konsekvenser: några DN-läsare öppnar sina ögon. Andra stänger dem bara än mer beslutsamt.
Det kan vara bra att de här människorna nu har upplysts om det. Några DN-läsare kanske faktiskt drar öronen åt sig och inser hur det står till. Men många av dem är tyvärr som Sven och Lars Gröndahl. De väljer lögnen med öppna ögon.
Med två troll och DN Ifrågasätts moderatorer som domare.
Sven Lundberg, alltid lika rask att rycka ut till DN:s åsiktsagendas försvar. Att han påstår saker utan källa, det är inget som behöver censureras det. Och när han avslöjas så kan han lika obesvärat tillåta sig själv nya ounderbyggda påståenden. Lars Gröndahl, sossarnas betalda troll på DN Ifrågasätt. Två gånger läste han mig avsiktligt fel. Det handlar om att andra ska läsa honom och tro att jag skrivit något jag inte skrivit. Obs. den gröna bocken vid min kommentar. Det betyder att Lars/Sven försökt få bort den, men att Ifrågasätt inte lyckades hitta något fel med den.
Vi behöver ett veto – för dem som bor här
Ett prejudikat som ger alla konvertiter rätt att stanna skulle snabbt öka den s k flyktingströmmen. Den skulle utan vidare kunna öka till nivåer som är lika ohållbara som asylmottagningen var 2015. Tyvärr är detta inte något Migrationsöverdomstolen har rätt att ta med i sin bedömning. Men det har ju regering och riksdag. Så här kan det inte fortgå. En lagstiftning som inte är skalbar för alla behövande, som faktiskt med nuvarande regler har formell rätt att komma hit, är varken hållbar eller rättvis. Det finns 70 miljoner registrerade flyktingar och antalet växer trots alla asyler som ges. Det finns 1,5 miljoner särskilt prioriterade kvotflyktingar och Sverige tar emot överlägset flest av dem per capita. Men ändå är våra insatser som en piss i Nilen.
Sverige måste få rätt att säga nej till fler helt enkelt eftersom vårt samhälle inte klarar fler utan håller på att bryta samman. Och varför ska vi som redan gjort mest ha regler som är mer generösa än alla andras? Vi svenskar måste också ha en rätt att skydda oss själva, ett veto. Detta måste nu införas snarast. Oavsett om vår flyktingpolicy följer EU:s och FN:s konventioner och dekret eller om den är självpåtaget extra generös.
Jag brukar få sista ordet ändå. Detta var det ingen av herrarna som ansåg sig vilja svara på.
Det är när det kryper in på det egna skinnet som prognoserna måste tas på allvar.
Jag hör, som ni väl redan vet, inte till optimisterna avseende den svenska konjunkturen. Eller Europas. Eller den globala. Det är svårt at vara det om man vänder blicken mot de allt större ackumulerade obalanser som ekonomin ger prov på. Globalt handlar det om den onaturligt låga kostnaden för kapital, som inte ser ut att ändras under överskådlig tid, men som går på tvärs mot all ekonomisk teori. Låt mig gärna tillstå att jag inte begriper allt som händer, och att jag inte heller håller mig uppdaterad på samma sätt som jag gjorde när jag arbetade som kreditanalyschef på SEB, men det finns heller ingen som på ett trovärdig sätt har lyckats förklara varför den låga räntan skulle representera ett nytt jämviktstillstånd. Tvärtom låter ledande beslutsfattare lika förvirrade som de gjorde före 90-talskrisen eller just före att IT-bubblan sprack i början på 2000-talet. Man vill intala sig att det är något nytt som ändrat de ekonomiska lagarna och vad skulle det vara? Så hittar man internet, sociala medier, folkomflyttningar och AI (Artificiell Intelligens), som man sedan, mer eller mindre krystat försöker få oss att tro skulle ha förändrat tidigare axiom.
Konjunkturen är lånedriven, sådant varar inte för evigt
Jag tror inte på det. Vad jag säkert vet är att nuvarande konjunktur är lånefinansierad och att det inte kommer vara möjligt för företag, kommuner eller privatpersoner att låna mer i all oändlighet, för även om man knappt betalar ränta alls, så blir amorteringarna för tunga. Jag vet också att när förtroendet för låntagare viker så vill ingen låna ut pengar till dem längre. För att refinansiera korta lån måste länder, som inte vill gå i kk, betala skyhögt. Det gäller förstås Grekland, men också länder som Argentina och Turkiet, där man haft god kredit intill nyligen. Det kommer också gälla svenska småkommuner. Och bostadsägare som förlorat sina arbeten. A-kassan idag ger som mest knappt 16.000:- – på grund av stillastående tak i försäkringen – och det är relativt sett mycket mindre än vad man fick ut 1993, när de riktiga pärlorna bland Djursholmsvillorna började reas ut för under 2 miljoner kronor styck.
Global oro stillad för tillfället men finns kvar
Att Donald Trump än en gång lyckats undvika att starta ett nytt krig ska vi alla vara tacksamma för, även de som aldrig gör annat än spyr galla över honom, men sanningen är att konfliktlinjerna såväl med Iran som med Kina ligger kvar. Att Storbritanniens Brexit på samma sätt ser ut att skötas snyggare än någon vågat tro, beror på ännu en hatad mans politiska fingertoppskänsla, men för en kamrer smäller trots allt den tullmur som skapas mellan oss och vår fjärde största handelspartner högst, åtminstone på kort sikt. Och varför skulle den inte göra det? Det är ju på vår allt billigare export som svensk industris framgångssaga har byggt under de senaste fem åren – tullar gör den tvärtom dyrare.
Svenska direktörer: inte dumma, men lata och fega
Svenska direktörer är inte dumma i huvudet. Men de har blivit mycket lata. Den ständiga deprecieringen av kronan har gjort att de inte behöver skapa nya innovationer för att sälja. Hemmamarknaden har samtidigt skyddats av allt dyrare import. Visst kommer kronan kunna fortsätta nedåt. Allt tyder ju på det. Och visst finns det möjligen även ett slags rationellt argument varför aktiemarknaden gått som en raket: det saknas andra investeringsalternativ. Och företagsvinsterna har inte heller drabbats av alla problem som ett sönderslaget samhälle inneburit för arbetstagarna. Därför har man låtit sig mutas. Såväl direktörer som anställda har varit moltysta så länge som de fått sin lön. Men nu?
Trendbrott.
Affärsvärldens artikel är deprimerande lång, men utan betalvägg och förtjänar att läsas till punkt. Det är en utmärkt sammanfattning om hur de kvartalsvinstjagande ser på saken. Och det är ju de som bestämmer. För första gången sedan den här typen av mätningar startade så är man nu inte bara pessimistisk om ekonomin i stort utan även ifråga om sin egen bransch. Det är vad som också avgör hur man faktiskt agerar. För att företaget inte ska gå i konkurs (och ägarna förlora sin vinstmaskin och även direktören förlora sin lön) så måste man vidta åtgärder. Och dessa består i personalneddragningar. Sådana aviseras alltså nu för 2020.
Nu kommer personalneddragningarna. Förr betydde det att arbetare fick gå från fabriken. Nu är det ingen som sitter säker, utom VD då förstås. Det betyder att sådana slår mycket hårdare mot konjunkturen, för det är ofta de som har relativt goda löner som drabbas och för dem är skillnaden ned till a-kassans tak en katastrof, som kan tvinga fram husförsäljningar. Mindre företag är inte lika fulla med dödkött (Min kommentar, inte artikelns). De ser å andra sidan heller inte lika tydligt hur de större företagens agerande kommer att slå även mot dem själva. Och de har inte alls lika stora buffertar.Trots en stor del av min karriär inom fastighetsbranschen, både som analytiker, säljare och broker, så är min viktigaste erfarenhet en som jag fick redan innan jag kommit dit: Att jag anställdes sommaren 1990, för att köpa fastigheter i Tyskland. Ett kvartal senare var det kris. Mitt företag hade en av de klokaste och mest sansade företagsledningarna, branschen drivs av ett antal superoptimister som sällan får fel eftersom politiken varit deras bästa vän. Den politiska risken är alltså inte skyhög, den är allt, långt viktigare än både ränta och ‘läge, läge, läge’.
Svensk ekonomi är ett korthus
Detta är på mikronivå rationellt och nödvändigt, inget att säga om. På makronivå innebär det däremot en stor risk för att en konjunkturnedgång löses ut. Och för ett land med så stora ackumulerade ekonomiska obalanser som Sverige så är det mycket farligt. En fallen bricka fäller nästa. Kommunerna tvingar staten att betala för dem. Staten tvingas börja betala för sina lån till utlandet. Man höjer skatterna. Konsumenterna drar öronen åt sig, några tvingas sälja sina hus. Stillestånd på bostadsmarknaden följs – om inget görs – av kraftig nedgång i bostadspriser. Fler som inte kan betala sina lån. Bankkris. Det är just sådana här dominospel som regimen lyckats undvika genom fejkad statistik och genom att tvinga riksbanken att hålla nere räntorna. Genom att muta näringslivet med devalveringar och statliga investeringar i en flyktingindustri. Det är framtidens pengar man lånat av. Våra barns och sådant som behövts i sådan infrastruktur som behövs för att upprätthålla trenderna bortom nästa konjunktur.
Vår Boeing kan inte flyga i evighet, kapten!
För att uttrycka det enkelt: det är svårt att vara optimist bara för att vår Boeing fortfarande har gott om luft under vingarna, trots att vi flugit mer än dubbelt så långt och högt som vi brukar. Flygtiden är alltid begränsad. Man behöver inte vara kapten ombord för att fatta det.
När Kristersson (DN för en vecka sen) hotade med nyval så hickade man till på DN. Ni måste förstå varför. Sannolikheten var (och är fortfarande) inte noll för att man faktiskt skulle få igenom kravet. Så här skrev jag som en läsarkommentar:
Kan ni tänka er, man censurerade mig faktiskt inte. Men de vanliga dumdrygheterna från pk-nötterna lät ju inte vänta på sig:
Mitt svar blev bortplockat, som ni ser. Det löd så här:
Notera att DN väljer att censurera mig på grund av brist på god ton. Inte innehållet i sig. Och något ännu viktigare: kommentaren gjordes på förmiddagen, då det fortfarande var ganska gott om läsare. Men censuren slog till först efter 18 på kvällen, med gott om tid för de flesta att läsa den. DN:s censurmaskin brukar göra tvärtom, de är blixtsnabba under ‘rusningstid’, men kommentarer som görs när folk (i princip) slutat läsa lämnar man. Att man inte gjorde så den här gången är alltså mycket anmärkningsvärt. Och bör ha ett skäl. Dessutom, om de inte sett min sista kommentar (som aldrig besvarades) innan, så måste de ju ha gjort det när man censurerade mig för brist på ‘god ton’. Det här är inte bara brist på sådan, det är brist på respekt för regimen, alla dess underhuggare och inte minst hela DN:s redaktion:
Hut går hem. Särskilt när det gäller fega kräk.
Att DN Ifrågasätt lät denna kommentar stå kvar kan jag bara tolka som att man faktiskt lyssnar på vad jag säger. Hut går hem som man brukar hävda. Eller som i det här fallet, kanske det är relevant att tala om hot. Inte från mig, men från alla oss som hånats, blivit misshandlade och förnedrade, alla som föraktats och spottats på – i bästa fall bara nonchalerats, under det att skurkregimen fortsatt sin katastrofala väg rakt ned i kaos och upplösning. Till alla er, som fått för er att ni skulle få fortsätta i evighet. Det är liksom så lätt att inbilla sig det, eller hur? Och att man har till åtminstone 2022 att köra landet riktigt åt helvete, innan man behöver ta en paus.
Personligen är jag övertygad om att man hickade till, att man kanske t o m övervägde alternativen, just som jag gav dem. Ska man pudla nu? Göra alibireportage och försöka se till så att man inte blir sist ut genom porten, bli den som brännmärks som den allra värsta pk-vänsteristen – och som får agera syndabock för dem alla? Eller pågår det på allvar överläggningar om att man ska proklamera undantagstillstånd och försöka skjuta på valet?
Har Sjöstedts avgång ökat möjligheten att det blir nyval?
Till saken hör att Jonas Sjöstedt sedan dess har annonserat sin avgång. Det går att spekulera i hur detta kan påverka möjligheterna att regeringen skulle fällas. Vänstern har aldrig under 100 år exekverat ett hot mot S, vilket vi ska vara medvetna om gör det väldigt osannolikt att detta skulle bli första gången. Men det handlar förstås i första hand om ifall V ska lyckas undvika att få skulden för vad som kommer sedan. Sossarna skulle ju bli vansinniga. Och vad skulle väljarna säga när högern tar i för att röja i röran? Ja, det beror ju faktiskt på.
När Sjöstedt nu enligt Expressen tonar ned möjligheten för nyval, så är de just ett nyval han faktiskt bäddar för – men ett där Löfven gör de oförlåtliga saker som vänstern just nu hoppas få honom att inte göra. Allt för att alltså lägga skulden på Löfven, i händelse av att V faktiskt hjälper högern att fälla Löfven. Om Sjöstedt är så illistig, så kan han också vara listig nog att låtsas ta beslutet helt själv, så att all eventuell skuld också placeras på honom personligen. Partiet kan också välja en ny ordförande efter att man fått en bild av hur folk reagerar. Skulle reaktionen vara positiv så väljer man någon som kan associeras med beslutet, annars tar man någon helt obefläckad. Skulle man resonera som jag gör nu, så har möjligheten att det blir nyval i så fall faktiskt ökat; V har goda möjligheter att bli vinnare samtidigt som man kan gardera sig för risken och nedsidan.
Listig räv. Givetvis kommer sossarna att göra vad de kan för att lägga skulden på V om de gör gemensam sak med högern, men Sjöstedt har i alla fall spelat alla kort rätt hittills, för att faktiskt kunna få sympatierna med sig.
Jag hoppas vår skurkregims representanter och alla andra godhetskollaboratörer läser den här texten, för jag tror att de är fega kräk nog att faktiskt börja se över sina flyktvägar. Jag inte bara hoppas, utan vet att också representanter för en möjlig ny regering läser. Och jag tror faktiskt att de inser att detta är vad som funkar: Inte bara hot, utan hot som verkställs.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Som en något mer utvecklad kommentar till teorierna om att skurkregimen avser att skjuta upp valet på obestämd tid, så skrev jag detta till mitt eget inlägg på fb. Jag är nämligen mycket konfunderad över alla terrordåd Sverige utsatts för på senare tid och det börjar bli dags att försöka få ordning på hur detta kan ske.
För fler kommentarer och uppdateringar, gå in på min facebook-sida, VimedSuntFornuft
Den här artikeln kommer handla om mer än vad du tror – och kanske klarar av att ta in. För den som vågar läsa ända till slutet så finns det anledning att återvända till början. Först då faller alla bitar på plats. Och början, ja den består av Miljöpartiets senaste systemförstörande förslag:
Det är i ett sådant här bås vi ska födas upp allihop. Det ska vara lika för alla.
Det här är ännu en – viktig – spik i den mångfaldskista som vänstern redan lagt oss i. Vad det innebär är alltså att svenska elever ska skeppas till utanförskapsområdena och tvärtom, utan att ha något att säga till om. På så vis ska man ‘skapa tillit’ mellan grupperna och lösa problemen med underprestationer, svenska elever ska ‘göra jobbet’, där svenska politiker har misslyckats.
Poängen är kulturupplösning, inte tillit
Men detta är ju inte poängen. Man vet så väl att resultatet rent kunskapsmässigt kommer bli ytterst magert för dem man vill ‘hjälpa’, samtidigt som vi kan befara en katastrofal försämring för dem som ska hjälpa till. Mons Krabbe avslöjar den dolda agendan i sin blogg:
“Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. […] svenskarna ska [..] assimileras in i ”det nya Landet”. […] Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. […] Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur.”
Mons Krabbe
Utmärkt och på pricken formulerat. Nej, det är inte tillit man är ute efter. Goda avsikter eller inte, så är det den alltid hägrande mångfaldsomeletten man är ute efter och ivrigt hoppas man nu kunna knäcka några ägg för att få. Så ser vänsterns plan ut – men något vidare smakligt kommer det ju aldrig bli. Man har planterar en ogräsblandning och vill nu tvinga oss att äta.
Så vilka är det som verkställer detta?
Vilka är med? V och Mp leder i spåret, C skjuter på, S är deras lydige dräng och L sitter med på flaket, fångar på triumfvagnen eller inte, så hjälps man åt med att driva ned plogbillen djupare i fåran. M och KD? De har stått och tittat på. Nu har de i alla fall slutat applådera, KD säger sig vilja ha lite, M säger så lite som möjligt. Vad säger SD? Inte ens de säger ju stopp, belägg, och vänd! Nej, de börjar alltmer låta som att man inte kommer orka rensa det land som redan såtts, med både tistlar och maskros. Vill man få arbetsgivarens (svenska folkets) lov att ta över efter den lun(s)ige drängen så kanske man måste tona ned vilken arbetsbörda det handlar om, men åtminstone jag blir orolig. Det handlar ju om ett riktigt trist och oändligt tålamodsprövande jobb som ingen vill göra; att ligga på knäna och rensa ogräs, åtminstone tistlarna måste bort.
Skolan är avgörande för vår framtid och det borde väl vara uppenbart för alla. Eller är det inte så? Kan det finnas någon som gynnas trots att skolan klappar ihop och svenskarnas kunskapsnivåer sänks? Kan det vara så att någon på allvar inte upplever att det finns anledning att bry sig? Att detta faktiskt kan vara gynnsamt? Som Hercule Poirot måste vi försöka finna motivet. Och motivet är som oftast pengar, makt – och ren skär egoism.
Arbetsgivaren, svenska folket, vilka är vinnare?
Så vi börjar med väljarna. Vilka av dessa tjänar på allt det här? Om vi inte bara räknar i kronor och ören så är det V:s och Mp:s låtsasrevolutionärer på Södermalm förstås. De som både känner skön makt och uppfyllelse av självförverkligande drömmar, att få vara riktigt goda och se det hända. Som de mobbare man innerst inne är så njuter man också av att i grupp få sparka på andra, samtidigt som den egna självbilden kan fås att se ut som det motsatta. Dessutom tjänar man ju också pengar på det. Mp:s och V:s väljare är sällan underklass, varför ska vi inbilla oss att de vill gynna andra än sig själva? Bara för att de säger så? I så fall är det vi som är naiva. De är bara duktigare på att vara skenheliga än andra, de tror sig säkert ofta själva. Men i egenskap av advokat, domare, flyktingbostadsbyggare, forskare eller handläggare på Migrations- eller Skolverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen så gynnas de ju av den förda politiken. Säkra och bra jobb fixade genom nätverket.
Detsamma gäller förstås övre medelklass i stort, här saknas visserligen den där ideologiska glöden och somliga är riktigt bekymrade, men man håller tyst, för att inte sticka ut. Man har ju sina jobb och flyter med över, inte under strömmen. Sedan har vi de identitetspolitiskt gynnade, främst kvinnor och invandrare, också de från medelklassen. Det är svårt att inte låta sig köpas, även om man inte tror på positiv särbehandling. Men de flesta gör faktiskt det idag. Och så alla de ekonomiska flyktingarna förstås, de har nått sitt mål. Och de kriminella, de som verkligen fattat vilken gräddfil Sverige erbjuder dem. Man börjar alltmer bli som en yrkesgrupp bland andra, med stjärnstatus inte bara i utanförskapsområdena, utan även på klubbarna och i gymmen.
Och förlorarna?
Resten är – och har länge varit – förlorare. Undre medelklass och arbetarklass; icke fast anställda; unga; folkpensionärer och de svaga (dvs de verkligt bidragsbehövande). Vita ‘cis-män’ med eller utan utbildning men utan nätverk, som diskrimineras i alla sammanhang, särskilt de av dem som reagerat genom att öppet tala om att de lägger sin röst på SD. Men också unga kvinnor och andra etniska svenskar som råkat komma i vägen för den nya gynnade klassen med kriminella.
Men på lång sikt då?
Så är det så lätt? Men nog måste väl även de som gynnas nu fatta att de (eller deras barn) inte kommer gynnas när skolan brakar samman? Då blir det ju lite annorlunda. Även de hittills gynnade grupperna kommer förstås att drabbas av vad som nu pågår. Boomen i flyktingindustrin är på väg att vika. Kriminaliteten har nått Östermalm. När den totala ekonomin rasar samman drabbas även den som har ett välavlönat arbete. Somliga kommer förstås också bli av med det och ramla ned i det djupa hål som de icke-gynnade befinner sig i. Men hittills är detta bara en obehaglig mardröm som man kan förtränga. Så man fortsätter att hålla tyst. Man är fångade i en mekanism som man inte kan styra längre och som man därför bara hejar på.
De superrika. De enda verkliga vinnarna.
Ett litet, litet fåtal kommer dock klara sig utmärkt ändå. De kallas ‘de superrika’. Sverige är i själva verket redan idag ett oerhört ojämlikt land. Inte när man ser till inkomster efter skatt. Men till förmögenheter. Och det är ju faktiskt vad som spelar mest roll. Ulf Jacobsson på Affärsvärlden skrev om det nyligen, han refererar till en undersökning gjord av the Economist:
“Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt)”
Jacobsson gör också två egna reflektioner: “… sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Jag tror inte heller att sambandet är slumpmässigt. Jag tror tvärtom att även innebörden i den sista meningen har stor betydelse för varför det är som det är och att Jacobssons egen förhoppning “Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här.” därför inte kommer infrias. De superrika kapitalägarna har nämligen inget intresse av att gynna löntagarkollektivet. Än mindre de utbildade, som i andra länder skulle ha mycket bättre betalt.
Bilderberg och Trilaterala kommissionen
Det är alltså dessa superrika som äger aktierna inte bara i västvärlden utan även i Flyktingsverige AB – och som har satt dagordningen. Via Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen har man fångat in nyckelpolitiker och fått dem med på spåret. Mutor och utpressning kanske har varit nödvändiga i några fall, jag kan t ex fortfarande inte fatta hur Jan Björklund kunde personlighetsförändras så. Och för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs del har jag svårt att tänka mig varför de skulle falla för något annat än lockelsen att berika sig själva. Men för andra, som Annie Lööf, så har det nog har räckt att locka med personlig prestige. För dem som lockat henne är det dock kronor in och kronor ut som gäller. Och framförallt makten. Man lever skyddade liv, man har pengarna som krävs för att betala för den service man vill ha hundra gånger om; den välfärd man är berättigad till via staten är oviktig både för att den är så marginell och för att den inte (längre) håller den kvalitet man kräver.
Och det finns ännu mer djupgående motiv. Jag vet att jag kommer låta konspirationsteoretisk nu, och att detta kan tyckas vara ren science fiction. Men det är en framtid som ligger ödesbestämd för oss, det är bara tidsskalan som är svår att bedöma. Jag måste väl ändå för säkerhets skull yttra det vanliga caveat som alltid behövs för att inte bli (avsiktligt) missuppfattad, när man talar om grupper: det finns alltid undantag. Men det här är vad som framtiden bjuder: Artificiell Intelligens; AI. Och inga har blicken framåtriktad på denna, såsom de superrika.
Artificiell intelligens gör människor överflödiga – eller våra egna livs mål meningslösa
De här människorna bryr sig inte nödvändigtvis om mänsklighetens framtid på samma sätt som du och jag gör. Och de är på ett helt annat sätt medvetna om vad den kommer att innehålla. Artificiell intelligens. Den som annars bara tekniknördarna tar sig tid att läsa om, men som våra politiker inte befattar sig med alls. Trots att detta borde vara vad de sysslade med mer än kanske något annat. De superrika är däremot med och leder utvecklingen, de äger den – och somliga av dem kontrollerar den. AI innebär en ofrånkomlig revolution för hur vi människor kommer fungera. Den revolutionen ser på kort sikt ut att kunna ge oss en arbetsfri utopi, men alla som ser lite djupare inser att vi också står inför en existentiell katastrof, och kanske även i bokstavlig bemärkelse en sådan, åtminstone för de flesta av oss. Ingenting talar för att AI-utvecklingen kommer kunna kontrolleras. Det är pengar och makt som driver den, inte filatropi. Och staterna utövar ingen dämpande kontroll – de är tvärtom drivande, för militära syften, i konkurrens om det framtida världsherraväldet; man har glömt vad man ska med ett sådant till – det är makt för maktens egen skull, och för att ingen annan ska få den. I en sådan situation är det ingen som väljer att försöka stoppa och begränsa AI:s farliga konsekvenser. De som fattar besluten är förstås inte omedvetna om riskerna, men de bryr sig inte om dem, eftersom inte heller de kan se hur man ska undvika denna dödliga kapplöpning. Mer än att man förstås gör vad man kan för att undvika fallgroparna för egen pesonlig del.
Skulle jag gissa så är deras cynism förklädd till klädsam altruism även som de ser sig själva. Man behöver heller inte själv göra grovjobbet om man inte vill, det räcker ju med att ha pengarna, så kommer man garanterat ha sin plats vid bordet när den dagen kommer. Att man förtränger konsekvenserna av sitt handlande innebär heller inte att man inte skulle ha handlat likadant om man faktiskt insett dem.
I boken Sapiens, skriven av Yoval Harari, (mycket läsvärd och mycket skrämmande) så skisseras tre scenarion; hur vi kommer få det när AI slår igenom fullt ut. Ett är att vi blir helt onödiga, då försvinner vi, maskinerna är helt enkelt nästa evolutionära utvecklingssteg. Ett annat är att vi kommer spela en roll, men bara som ett kollektiv, lite som kycklingarna i ett modernt jordbruk. I ett tredje kommer några få att äga och driva detta samhälle, där de yttre dragen har skrämmande likheter med Orwells1984. Det är förstås de superrikas viktigaste mål att inte hamna bland kycklingarna och istället bli en del av AI, genom att integrera sig med den på olika sätt. Och genom att placera en grupp i taget av dem som inte har råd att göra detsamma, bland kycklingarna, så upprätthålls ett slags terror som gör att de som just nu upplever sig som tillfälligtvis säkra naturligtvis inte bråkar. De kommer dock med tiden bli allt färre. Till slut är det bara de verkställande direktörerna som inte hamnat i en bur, och de kommer naturligtvis vara lika fångade även de. för då är det för sent att göra något. Med ett sådant perspektiv så blir den pågående nedmonteringen av det västerländska välfärdssamhället begriplig. Det är ett hela havet stormar, men där ett litet fåtal aldrig lämnar sina stolar.
Vänstern har inte fattat. De vill inte fatta. Och de kommer aldrig medge det när de väl fattat.
Massinvandringen till Europa och det kaos som detta lett till och det samtidiga postmoderna angreppet på det ‘patriarkala’ systemet, med följden av en total kultur- och normupplösning, allt detta passar perfekt in i vänsterns världsbild. Det är alltså inte att förvånas över att man tagit detta till sig och driver idén, hur absurd den än kan förefalla – det är ju så vänstern alltid fungerat. Låt mig vara tydlig: det som sker är med vänsterns goda minne och de har en huvuddel av ansvaret, för upphovet är också deras, Frankfurtskolan och till denna mer eller mindre nära anknutna vänsterfilosofer. Men de hade inte kunnat göra detta ensamma. Det hade inte hänt om inte andra, de superrika, insett att detta var en agenda som passade även dem.
Det som är desto mer uppseendeväckande och som gör att vi har mycket god anledning att befara att det ligger mer i ‘konspirationsteorierna’ än vad de flesta vill tro, är ju att kapitalets företrädare inte gjort det minsta för att försvara systemet. Utan att man faktiskt bara hejat på. Det finns alltså en utmärkt logik bakom detta som även Heercule Poirot skulle ha köpt: ett gott motiv. Och tror vi inte på det så är det bara att titta på hur man agerar. Se hur passiva man är! Även inom moderaterna har giftet verkat. Från Gösta Bohman och Ulf Adelson till Reinfeldt och Kristersson – det är en mycket lång resa. Och arbetsgivarorganisationerna som, när slaget senast stod om löntagarfonderna, var dessa de enda som hade medel nog att stå emot. Idag är Svenskt Näringsliv en spillra av Curt Nicolins ideologiska bålverk mot kommunism och socialism. Man är en organisation som istället sparkar sin ordförande Leif Östling för att han yttrar en systemkritik som minst halva svenska folket håller med honom om. Det beror förstås på att det finns mycket starka intressen som vill att det ska vara så. Och det är inte vänstern. Det är de superrika.
När vänstern fattar att man gått dessa, de superrikas ärenden, med konsekvensen att man sänkt sina egna ned i den djupaste och mest tröstlösa dystopi – vad kommer man då att göra? Vända sig mot dem? Knappast! Man skulle ju inte hinna göra det innan man drabbats av folkets raseri. För ett så vidrigt och pinsamt svek går det inte att hitta paralleller till. De som har eller kommer upptäcka detta kommer knipa käft och fortsätta spela med i elakt spel. Ända till det bittra slutet.
Vilka är det som kastar sten från broar på bilarna under? Som bränner bilar? Som går in på restauranger och skjuter folk? Startar våra skogsbränder? Detonerar bomber som hörs i hela Stockholm? Rånar, misshandlar och förnedrar våra barn? Som gruppvåldtar våra kvinnor?
Bara att sätta samman fenomenen till ett och på det sättet skapa intrycket av att det är en och samma grupp av människor är känsligt nog för de censurbenägna. Det är ju samma grupp, eller ska jag säga ur samma grupp, och det är just vad som provocerar så mycket. Vi får inte peka ut dem. Christer Nilsson skriver pricksäkert om det i NewsVoice, om fenomenet att vi idag har ett mansöverskott på 25% i unga åldrar, betydligt större t o m än vad Kina hade under sin mest rigorösa enbarnspolitik. Mansöverskottet består av de lågutbildade klanmedlemmarna i tjugoårsåldern från Menaländerna, Afghanistan och Somalia, som bokstavligen klumpats ihop till explosiv sprängdeg i våra mönsterbildande utanförskapsområden, dessa som vår godhetsknarkande skurkregim bara fortsätter att fylla på för allt vad tygen håller.
Några illustrerande bilder. Sådana som DN vägrar att förse sina artiklar med, då det handlar om extra fega och förkastliga handlingar som vi skulle reagera mot hårt om vi förses med känsloargument – och bilder.
Ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Bara mer sten på bördan.
Vad detta skapar för typer av obalanser behöver man inte vara expert för att inse. Att växa upp till man i ett samhälle där det inte finns plats eller möjlighet att skapa en egen familj, ett samhälle där umgänget med andra asociala unga män är allt som erbjuds. Nej, detta är ingen ursäkt för vad som räknas upp ovan. Långt ifrån heller en allt annat uteslutande förklaring. Men det är en extra lök på laxen, mera sten (sic!) på bördan, som de ansvariga, godhetspolitikerna, inte vill kännas vid. Och som vi därför inte får prata om.
Så här gör de unga männen där de kom ifrån.
Huvudbudskapet i NewsVoice-artikeln är just att det inte finns någon yttrandefrihet för gemene man. Bara experten får uttala sig. Varför? Jo, för experten har bevisat sig vara trogen systemets principer. Experten vet var ramarna går och är i sin tur beroende av systemet; han kan inte uttala sig på ett systemkritiskt sätt utan att riskera sin ställning och uppehälle.
Och så här gör de unga männen där de är.
Jag har som princip att kommentera DN:s mest systemvärnande artiklar. Det är här Sveriges mest hjärntvättade håller till och de behöver då och då höra något som ankrar dem kvar i verkligheten. Nej, jag tror inte att de kan omvändas, det är snarare så att jag är rädd för att de ska skena iväg ännu mer i sitt lilla kotteri, övertygande varandra och sig själva, om de inte råkar höra en röst som min. Jag blir så klart ofta ‘bortmodererad’. Och att klaga på detta är i sig ett lika säkert sätt att bli det igen – det är att ‘inte hålla sig till ämnet’.
Denna kommentar har tagits bort
Jag tror på ett ungefär jag vet vad Liljedahl skrivit.
“Denna kommentar har tagits bort efter granskning”. Det sker när någon ‘spekulerar’ i vilka det är som gör sådant här. Och det duger inte att försöka med vanlig enkel logik, för vad folket kan hitta i egen fatabur är inget värt, det måste vara en ‘expert’ som källa. Sådana som får sina tankar publicerade alltså. Att spekulera utan bevis får vi inte göra i kommentarsfälten. Ännu mindre komma med förslag på vad som kan göras åt saken, det anses ligga ‘utanför ämnet’. Debatten ska hålla sig till ‘aj’ och ‘oj’.
DN:s bildlösa artikel. I lokaldelen.
När en ‘kvinna’ genom vittnesmål kan identifieras som den som slängde sten från en bro ned på E4 i Botkyrka, så skulle jag vara beredd att satsa min folkpension på att det inte handlade om en etnisk svensk(a). Och att signalementet också kunde ha berättat något om hennes klädedräkt, för bara med en niqab eller dylikt på sig skulle det sannolikt ha varit möjligt att identifiera könet på stenkastaren nedifrån vägbanan. Men DN och polisen valde att inte göra det. Jag, vet, det är ett fegt vad. Folkpensionen kommer inte vara så mycket att glädjas åt i alla fall om tio år. Men jag undrar hur många av er som skulle våga sätta emot?
Så här kommer mitt bidrag till DN Ifrågasätts kommentarsfält:
Aj vad det måste ha gjort ont. Oj vad tråkigt om sånt här ofog sprider utanför de närmast berörda på norra Järvafältet. Ända till Botkyrka. Men vi vänjer oss nog ska ni se, vid artiklar utan bild i lokaldelen, som snabbt förpassar fenomenet till den nya normala verkligheten.
DN har följt konflikten mellan USA och Iran med ‘svenskt’ neutrala ögon och rapportering. Dvs fortsatt spy ut det vanliga Trumphatet medan det vanliga överslätandet avseende den islamska skurkregimen har stått pall för alla rapporter om brott mot internationella avtal och regler, för att inte tala om brotten mot den egna befolkningen. Ann Linde gör nu ett patetiskt lamt försök att kräva upprättelse för offren. Den skyldigheten tar ett land på sig nämligen, när man gjort dem till medborgare. Man kan samtidigt, som Hanif Bali, ifrågasätta hur rimligt det är att som Linde gjort, erbjuda Iran kondoleanser i en situation då misstankar om nedskjutning av planet redan cirkulerade. Men hon vågar inte knysta om att planet skulle vara nedskjutet.
Linde var med och firade 40-årsminnet av iranska revolutionen. Den som lett till lagtvång på slöja bl a.
Poserar gärna med de rätta tillbehören. För den goda sakens skull (Dvs muslimska klanröster).
För Linde inga problem – och självklart inga problem för DN heller, eftersom det är ‘lag på det i Iran’, så det var ju liksom bara att göra så. Att man kan kräva undantag var okänt, eller att undvika att sådana bilder blev offentliga, lika omöjligt. Ingenting av detta rapporterade DN om, förrän man istället gav Ann Linde möjligheter till replik: “Ann Linde slår tillbaka i slöjstormen – DN.SE”. Så gör en tidning som gillar Ann Linde. Och slöjor lika mycket.
Skönt propagandatillfälle för två skurkregimer.
Ja, jag relativiserar lite. Men vänta bara. Det är det fler som gör, se nedan.
Men idag satte man väl ändå nytt rekord på DN. Efter Irans enligt flera världsledares fördömande och otvetydiga bedömning, att Iran skjutit ned det plan, som ayatollorna påstår skulle ha kraschat på grund av ‘tekniskt fel’ (det visste man genast, utan att kolla svarta lådan). DN:s första rubrik är enligt samma mönster som i försvaret av Linde, ett reflexmässigt: “Iran bjuder in Boing i haveriutredningen.” Jajemän, här går allt schysst till minsann! När Iran nu sent på fredagen medger nedskjutning så agerar DN än en gång nyhetsbyrå åt regimen med rubriken: “Iran: mänskliga faktorn bakom nedskjutning”, och i artikeln sätts inte den uppgiften ifråga en enda gång. Man skriver att “Kanada och USA [] uppgav tidigare i veckan att Iran av misstag hade skjutit ner planet”, men så har man inte formulererat sig, man har bara konstaterat att det rör sig om en nedskjutning, vilket nu alltså har bekräftats. Men det är en tredje artikels rubrik som tar priset:
“Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.”
DN:s relativiserande rubrik liknar Sverige på höga stolar i början på 70-talet: ondskans imperium för Palme var ju som bekant inte nödvändigtvis Sovjetunionen; USA var minst lika hemskt.
Här har vi nu ett land som har skjutit ned ett passagerarplan – har man nu till slut medgivit. Möjligen som en tänkt vedergällningsåtgärd mot ‘väst’ eller liknande. Hur det skulle kunna vara ett ‘misstag’ återstår att se, men det är banne mig rätt obegripligt inkompetent om så varit fallet. Bara lögnerna om händelsen räcker väl för att visa, med all önskvärd tydlighet, för alla, att respekten för människoliv är minimal. Irans regim dömer folk till döden för homosexualitet. Kvinnoförtryck är legio – slöjan är lagstiftattvång – och alla andra religionsutövare än shiamuslimer förföljs. En diktatur där åsiktsförtryck råder även avseende det mest vardagliga och där mänskliga rättigheter är ett okänt begrepp. Vars människosyn inte kan bli mycket värre.
Och så har vi USA. “Naivt tro att Iran och USA ska få annan syn på människoliv.” Är Michael Winiarski fri att sätta vilka rubriker han vill, herr chefredaktör? Låt oss pröva några liknande slängar:
“Naivt att inbilla sig att Afghanistan och Sverige skulle börja göra något åt hedersmorden.”
“Meningslöst att förvänta sig att Löfven och Khomeini skulle göra något för invandrarkvinnornas rättigheter.”
“Dumt att tro att DN och Pravda skulle få en annan syn på yttrandefrihet.”
Tragikomiskt tillrättalagd DN-intervju med justitieministern Morgan Johansson (S). Man kastar upp bollen för smash på smash och frågorna kommer från vänster: Man formulerar sig ungefär ‘Regeringen gör massor, visar handlingskraft och är helt enkelt toppen’, som man följer upp med “Ser du några risker med alltför hårda tag?”
Sedan den givna frågan, den om invandring och kriminalitet: ‘Vill du göra bort dig som Löfven i Agenda, eller har du klurat ut ett bättre svar på kammaren, som vi kan trycka åt dig?’ Och så kommer den där statistiken, den som Maria Robsahm och Sarnecki ständigt vill trycka in i huvudet på allmänheten. Och som BRÅ tryckt sin fina garantistämpel på:
“Det var farligare 1990”.
Sanningen
Polisen skriver av 3 av 4 fall och BRÅ låtsas att det är OK.
Misstänkt dödligt våld har ökat varje år sedan 1968. Ökningen var svagt exponentiell fram till för ca 5 år sedan, därefter ökar det betydligt snabbare. Dödligt våld enligt Brottsorsakregistret har sedan 1950 följt samma kurva. Ända till 1990. Därefter sjunker det – per capita – något, fram till de senaste åren då det börjar öka igen, något. Gapet mellan kurvorna är rekordstort och ökar fortfarande. Varför? Jo, det beror på att polisen börjat avskriva brottsmisstanke i allt högre grad. Siffror som BRÅ sedan vidimerat. Skrämmande nog så försvinner på så vis 3 av 4 mord, genom tvättad statistik. Ändå har uppklarningsprocenten gått ned från 90% till 15% på mord man faktiskt väljer att kalla för mord.
Unga svenskar dricker mindre och umgås via nätet. Morden borde ha blivit färre.
Härutöver: Förändrade alkohol- och umgängesvanor bland svenskarna, främst ungdomar, har minskat risken, för gärningsmän bland dessa, för både dödligt våld och annat. Skulle ha synts i statistiken om den varit uppdelad etniskt, men det ville ju inte BRÅ (läs Morgan). I alla andra jämförbara länder så minskar dödligt våld pga detta.
Runt mitt huvud är det antalet kulor som räknas, inte antalet invånare.
Det är helt irrelevant för Aina eller Arne som potentiella mordoffer hur många som bor i Sverige, och därmed hur många mord som begås per invånare när kulorna viner och bomberna sprängs. Det som betyder något är antalet kulor som visslar förbi på den 1600 steg långa promenaden från t-banan hem till tvåan i Rågsved eller efter nattpasset på Huddinge sjukhus från pendeln till skivhuset i Flempan. När antalet fall av dödligt våld är 450 idag så är det mer än fyra gånger så mycket som 1990 och då är det nog ungefär fyra gånger högre risk för en förlupen kula också. Och visst märker vi det, vilket innebär att trygghetsundersökningarnas rädslobarometer skjuter i höjden. Men på den här punkten är BRÅ och Sarnecki väldigt eniga, mord mäts per capita, och ökad otrygghet är bara inbillning.
Skyddsbeteendet – vem rastar hunden vid torget kl. 23?
Skulle någon ta dem på allvar så skulle morden bli ännu fler. I själva verket är ju vårt skyddsbeteende en viktig anledning till att statistiken inte skenar dubbelt upp. År 1990 kunde vi fortfarande mucka gräl med varandra (särskilt på fyllan) utan att riskera så mycket. Idag vet vi att vi måste vara försiktigare, vi vet att det finns gott om folk utan mentala spärrar och med handeldvapen i fickan. Vi vet att det är ett läskigt gäng som hänger vid torget på kvällarna, så vi tar en omväg. Eller går helt enkelt inte ut alls.
Tillbaka till ‘handlingskraftige Morgan’
Intervjun börjar som den slutar. I tragikomiska försök att få Morgan att framstå som handlingskraftig. Forskarna vet inte exakt vad som ligger bakom det ökade gängvåldet’ slår DN fast. Men vi ska förstå att här är en dådkraftig man. ‘Morgan har minsann inte tid att vänta!’. Visst är det kul? Här har Morgan lagt munkavle på BRÅ för att se till att inte göra någonting alls, inte påtala något, inte ge svar på något, inte kritisera polisen. Ända sedan han tillsattes har det skjutits på varje nödvändig reform. Och så detta uttalande! Det kommer också mycket riktigt från mannen som utan att blinka ljög rakt i svenska folket ansikte i en tv-intervju sex gånger på mindre än en minut utan att blinka.*
Som väl bekant, så har Greta Thunberg tagit sig hem via tåg genom Tyskland. Enligt en tweet gillad av 200.000 så skedde det sittande på golvet tillsammans med väskorna på ett överfullt tåg. Mission accomplished, jorden var räddad för stunden, ett CO2-utsläpp mindre genom Gretas hjälteinsats bland bagaget, som innebar att inget nytt Teslabatteri behövde tillverkas, till priset av sällsynta jordmetaller och afrikanskt barnarbete; inga fler crew members som behövde flygas över för att få hem segelbåtar eller annan utrustning; Greta fixade skivan själv.
Men riktigt så var det ju inte. Kort därpå fick världen veta genom ännu en tweet, denna gång från Deutche Bahn, hur det egentligen sett ut. Tågbolaget som glatt sig så åt gratisreklamen, hade ju betalat för hela sällskapets biljetter. I första klass. Och man kände sig naturligtvis lite kränkta, när Greta istället visade otacksamheten att kabla ut hur överfulla deras vagnar var. Världsnyheten om tågresan spred sig ännu mer. Greta anklagades inte bara för skenhelighet utan även för direkta lögner. Så pass illa såg det till slut ut, att DN beslöt sig för att ingripa. Berättelsen om Greta måste räddas.
Så man skriver ihop en artikel som talar om ‘sanningen’: Greta fick minsann sitta på golvet ända till Göttingen, i mellersta Tyskland. Först därefter satt hon i första klass. Gångarna var verkligen överfulla med folk, precis som hävdats redan från början, även om det inte syns en människa mer än Greta på bilden. Men det vet man, för DN var ju med! I artiklen får Greta naturligtvis utrymme att förklara för alla att hon inte alls menat att klaga på transportmetoden, utan att hon trivdes utmärkt på golvet. Tvärtom är det ju toppen med överfulla tåg som visar hur många som bryr sig om klimatet.
Naturligtvis är det intressant att ingen annan i sällskapet ville sitta med Greta. Och hur trovärdigt det är att man låter just Greta sitta på golvet när man har fått första klassbiljetter, det är ett litet mysterium det. Trovärdigheten är inte så stor för en agendasättande tidning, i vilken man redan glömt att nämna om t ex vem som ägde båten Greta färdats över Atlanten med och att det totala klimatutsläppet bara för att forsla hem båten var långt större än om Greta tagit en enkel flygbiljett. Men, ponera ändå att det ligger åtminstone någon sanning i DN:s och deras förstaklassresande(?) reporters, Alexandra Urisman Otto, uppgifter. Låt oss rekapitulera:
Greta skickar bild från där hon sitter på golvet, utan att nämna förstaklassbiljett och att resten av resan avverkades på det mest bekväma sättet. Varför då? För att det såg ‘fördelaktigt’ asketiskt och spartanskt ut. Hon hade knappast fått 200k gillningar för en bild där hon smörjer kråset i förstaklass, det måste man ju räkna med skulle kunna göra några av fansen desillusionerade.
Att DB inte ville erkänna tågkrångel med inställda tåg osv är ju självklart, särskilt när de nu hoppats på goodwill och bjussat på förstaklass. Men så ser ju var och varannan tågresa ut även med SJ och det är en av anledningarna till att många inte reser så gärna med tåg. Nej, Greta, det är inget sunt med överfyllda tåg mer än att det visar att systemet ofta funkar illa, även i Tyskland. Bristande konkurrens och lönsamhet är förklaringarna till det.
DN, agendasättarna, rusar till undsättning. Men tydliggör i själva verket bara hur medvetet stylad berättelsen om Greta är. Och blottlägger framförallt hur media agerar. Nu fick vi ju veta att DN var med och visste precis, både om golvsittande och förstaklass. Man visste alltså att Greta reste i första klass, men brydde sig inte om att korrigera den ‘fördelaktigt’ asketiska bilden förrän den bilden istället plötsligt blev alltför ‘ofördelaktigt’ flärdfull. DN vill ju inte förstöra ‘berättelsen om Greta’.
Berättelsen om Greta. Lögnerna staplas på varandra.
Nej, DN. Det blev inte så mycket bättre det här. Greta valde att före fram en bild som knappast förmedlade sanningen. DN valde att göra detsamma. Och tåg, har vi väl alla konstaterat nu, även dem som inte är så vana vid SJ, är ett inte helt pålitligt eller bekvämt färdsätt. Inte ens i Tyskland. Det har ni i alla fall hjälpt till att förklara för alla. Oops.
BIlden på en svensk pojke som misshandlas på en skolgård i Skövde gör mig galet upprörd. Det är så fegt, man är flera mot en. Och det handlar om att förnedra offret. Samhällsnytt skriver dock inte vad det egentligen handlar om: hatbrott. Hatbrott mot svenskar kallas ‘svennehat’, och finns inte på riktigt, verkar det, för inte ens i nätmedia brukar det nämnas och det renderar aldrig i några straff.
Händelsen inträffade i september. Den sticker inte ut på något sätt. Tvärtom. Det var ju ‘bara’ fråga om några sparkar och slag. Och så det där belåtna flinet när förövaren får offret att tigga, be, gråta.
Hatbrott? Ja. Även minderåriga kan begå sådana. Att straff inte utmäts är en annan sak.
Jag saxar några rubriker, artiklar i Fria Tider och Nya Tider, Samnytt. Jag behöver inte leta. Exemplen är många och lätt identiferbara. Just sådana partsinlagor som, där invandrarna hade varit offren och svenskarna förövarna, MSM skulle ha skrikit i högan sky om vår vidriga rasism. Och man hade nöjt förkunnat att vårt hat inte heller bara sträckt sig till att skriva fula saker på facebook, utan att vi också handgripligen bestämt oss för att agera ut våra känslor. Det sista är annars något MSM sällan eller aldrig får chansen att göra. När det rör sig om fysiskt våld mellan etniska grupper, så är svensken ytterst sällan förövare, endast offer.
Och så igår: “rånförsök”, “ung man skadad”…
Och så igår ännu ett liknande övergrepp. Fast mycket värre. Bara det att tidningarna (MSM) väljer ju att försöka få det att låta så lite dramatiskt som möjligt. När en 22-åring utsätts för upprepade knivhugg i både armar och ben av tre ‘rånare’, så kallar AB det för ‘rånförsök’. De lyckades ju inte ta telefonen! Känns det som om telefonen var det mest väsentliga att rädda här? Nästa gång någon utsätts för grovt och tortyrliknande våld så är det bara för MSM att välja rubrik efter vad torterarna inte lyckades med: “16-årig flicka utsatt för ärekränkning” (i samband med gruppvåldtäkt). Eller “Försök stjäla 7-årig pojkes mobil” (men fullbordad misshandel), “Åldring bestulen på plånbok” (och halvt ihjälsparkad); “Misslyckat snatteri” (i samband med att butiken brändes ned).
Lagen om hets mot folkgrupp ska gälla även när svenskar är offer.
Med sådana rubriker – över artiklar utan bild – försäkrar man sig om så få läsare som möjligt. Hur naturligt känns det här för en kvällstidning egentligen? När gör man så annars? Aldrig. Artiklarna är bara alibin, att man faktiskt ändå skrev istället för att helt lägga locket på. Och eftersom man vägrar att uppge etnicitet så är hela fenomenet, hatbrottens kärna, resentimentet mot gruppen etniska svenskar, ett fortfarande för allmänheten närmast okänt, eller väldigt kontroversiellt begrepp. Trots att det händer varje dag.
All mobbning som riktas mot invandrare från svenskar riskerar däremot att bedömas som hatbrott. Och det gäller som bekant även när man kastar ur sig något ilsket verbalt. Skulle det ske i samband med ett annat brott, så bedöms detta som mycket värre. I så fall utmäts både högre straff och större skadestånd. Men svennehatet, ett av Sveriges vanligaste bortt, syns inte i statistiken ens, för åklagarna tycks inte vilja pröva saken.
Inget signalement. Trots att offret naturligtvis måste ha sett något. Redan då vet man. Gärningsmannen är invandrare.
DN lyckas göra sitt referat av det grova hatbrottet ännu mer bagatelliserande.
Och när DN refererar AB så blir ‘rånarna’ bara två. Fortfarande ingen bild. Inger signalement. Att offret ‘skadades’ gör det lätt. Hade man skrivit ‘utsattes för kraftigt knivvåld’ e d så kanske offret ändå kunde ha varit en invandrare. Men ‘skadades’? Då är det en svensk. PS. Det var faktiskt tre gärningsmän DN, inte två.
“Utsatt för grovt övervåld med kniv” hade väl varit en rimlig rubrik. Men DN vill få nyheten att implodera, artikeln är införd under de lokala stockholmsnyheterna för säkerhets skull. Och “skadades” är väl en eufemistisk omskrivning som heter duga? Inser man inte hur patetiskt det låter? En mot tre. Det är klart det skulle räcka i normalfallet för att få offret att göra som man säger. Vilket rånarna säkert också lyckades med. Men de ville ju ha mer. Det var inte för en plånbok och mobil de stack kniven i i sitt offer. Inte en gång, utan i alla lemmar man kunde hitta, gång på gång.
Det här är inte rån, utan tortyr. Och det utförs mot offret av en enda anledning: att han är svensk. Definitionen av ett hatbrott.
Till skillnad från de hatbrott som MSM skriver speltmeter om, gamla tanter som skrivit något klumpigt på internet, så är det här sådana som involverar fysiskt våld. Knytnävsstora stenar kastade på blåljuspersonal. Eller en raket avfyrad rakt mot en polis. Eller, för någon månad sedan, en gymnasiestuderande som man skar örat av efter att ha tvingat honom att ta av sig i bara kalsongerna. Nej, de tio gärningsmännen fick inte ut mycket kontanter per capita på det rånet. Men de njöt i stora drag istället av att ha makten att kunna göra så, mot en svensk.
Jo, det är faktiskt förbjudet, Ahmad. Och ett sannolikt hatbrott.
När ett gäng somalier börjar tala somaliska med killen som de sedan skrattande filmar medan de misshandlar honom, då är det ett hatbrott.
Nej, jag ‘vet’ ju inte vilken grupp som ‘rånade’ den ‘knivskadade’ dvs grovt torterade unge mannen. Det är både AB:s och DN:s syfte, att det inte ska gå att referera dem för att säga som det är. Men. Jag vet ju att DN skulle ha skrivit vilka de var om det hade varit etniska svenskar. Särskilt viktigt hade det ju då också varit att lämna ut signalement. Nu är det tvärtom – klarar sig gärningsmännen undan så behöver ju MSM inte skriva om deras hudfärg, och det är ju – trots allt – det viktigaste av allt. Och om offret hade haft utländsk bakgrund, så kan vi vara ganska säkra på att det också hade varit med i texten. Särskilt som ‘rånarna’ är på fri fot. Ja, jag inbillar mig faktiskt att man t o m skrivit om detta, även ifall GM hade utländsk bakgrund, bara offret också hade haft det.
Så, jo, vi vet ju bara alltför väl vilka det var som utförde det här tortyrliknande brottet. Vilka det var som upplevde att de hade rätt att ‘avreagera’ sig på en oskyldig. Det är ju inte vilka invandrare som helst. Gärningsmännen från Mena, Afghanistan eller Somalia är skyhögt överrepresenterade. Och vi vet ju också vilka det är som utsätts för den här typen av hatbrott, utan att det är någon någonsin tar detta ordet i sin mun. Offren är svenskar.
Åklagaren kallar det ‘försök till grovt rån’. Det är ett hån. Vi väntar fortfarande på första allmänna åklagare som prövar att åtala för det hatbrott detta faktiskt är.
