FHM:s statistikredovisning är inte bara slarvig, den är tendentiös. D v s den strävar ständigt mot att försöka stötta den av FHM påbjudna strategin. Låt oss titta på ett par grafer så ska jag förklara.
T.v. ackumulerade dödsfall; blå linje: publicerad dag-för-dag-total, grön linje: av FHM korrigerad total, publicerad igår 6/4. T.h. samma data, nya dödsfall; röda staplar: publicerad dag-för-dag-statistik, blå staplar: av FHM korrigerade data från 6/4. Obs: dag 1 = 14/2, då andra dödsfallet skedde (enligt dag-för-dag-statistiken).
Den usla statistiken dög för FHM:s syften fram till förra veckan.
FHM anser att de dag-för-dag givna dödstalen är felaktiga, så tillvida att de släpar efter. Men detta har man inte brytt sig om att påpeka förrän nu. Det betyder att man konstant underrapporterat, utan att berätta om det. Men titta hur den gröna kurvan viker ner, och ser ut att plana ut, just som Tegnell påstod igår, medan den ‘felaktigt’ okorrigerade fortsätter rakt upp. Ännu tydligare framgår det om man bara tittar på nya dödsfall (t.h.): de blå staplarna ger ju verkligen intryck av att det värsta nu är över. Men det gör ju knappast de röda, som Tegnell vill hävda är felaktiga. Man kan ju cyniskt konstatera att FHM gärna använde de lägre siffrorna medan de var aktuella. Men nu flyttas siffrorna bakåt, så att vi kan få lägre aktuella siffror igen. Men vad är sant?
Samma diagram, men nu med inlagd prognos för nya korrigeringar av FHM (rosa). T.h. är prognos (rosa) samma som FHM korrigerade data fram t o m dag 16.
Vi har ingen nytta av finjusterad statistik som är tio dagar gammal
FHM:s korrigeringar ger möjligen en sannare bild om vi går tillbaka ett tiotal dagar i tiden. Men därefter kan vi ju förvänta oss att nya korrigeringar kommer öka på dödstalen vartefter. Låt oss göra en prognos. Sveriges oreviderade siffror för dag 17-25 är närmast identiska med Italiens dag 19-27. Det är rimligt att vi därför kommer fortsätta följa den kurvan. Antar vi att de adderade dödsfallen som FHM återlagt (till, får vi förmoda, en mer korrekt tidpunkt) är en funktion av okorrigerade dödsfall under en tiodagarsperiod efter denna, så får vi en ny kurva (rosa). Den innebär att dödsfallen i själva verket har stigit betydligt kraftigare än vad som redovisats fram till idag – och kan förväntas fortsätta göra det. Vi kan misstänka att det korrekta antalet döda idag är närmare ett tusen, inte 600.
Personligen skulle jag inte bli förvånad om även detta är en underskattning, eftersom vi också har många dödsfall i hemmet och på äldreboenden som man sannolikt hellre klassar som icke-Corona än som Corona, för att ‘inte skrämma upp folk i onödan’, som det heter. Och för att kunna motivera att man fortsätter att driva denna halvmesyr till strategi, den som man satsat all sin prestige i. Men att förfalska siffror leder sällan till att folk blir lugnare. Särskilt inte när denna statistik används för att stötta en usel strategi som få har förtroende för.
Men oavsett om FHM:s korrigerade siffror är mer korrekta eller ej, så är de betydligt sämre som prognosverktyg än de siffror som rapporteras dag-för-dag. Detta gäller faktiskt trots att dessa siffror uppenbart släpar efter framförallt efter helgerna. De övriga ländernas data kan ju inte heller förväntas vara helt utan eftersläpning. FHM:s korrigerade data har dessutom 20 dödsfall som man fortfarande inte har något datum alls på, vilket praktiskt nog leder till att dessa alltså sorteras bort helt från diagrammet. Vi kan inte vänta på att finjusterade data blir 100% verifierade i 10 dagar (eller alltså ännu längre om vi vill ha med dem alla), de senaste siffrorna måste ju in i prognosen nu.
Antal dödsfall/10.000 invånare
Italien – landet som inte borde vara vår benchmark
Det är möjligt att Italien har en bättre dödsfallsrapportering. I så fall så är det som framgår av kurvorna ovan bara att skjuta den svenska (röda) kurvan bakåt två dagar, så hamnar den närapå exakt på den italienska (blå). Man får exakt samma effekt om man istället anser att FHM:s reviderade siffror är riktiga för jämförelsen: då höjs den svenska kurvan istället från dag 10 och framåt. Överensstämmelsen är nästan kuslig. Men skillnaden kan förstås också bero på faktiska skillnader i förlopp. Då är det mer relevant att jämföra Stockholm och Lombardiet.
Norge – landet som borde vara vår benchmark
En allt tydligare skillnad kan också avläsas mot Norge, som igår kunde gå ut med den goda nyheten att man nu anser sig ha smittan under kontroll. Smittspridare smittar i snitt nu bara 0,7 personer och därmed så vågar man efter helgerna sannolikt lyfta på vissa restriktioner. Tegnell visade dock ingen som helst glädje över detta utan ifrågasatte istället Norges siffror. Att man skulle ha ‘plattat ut kurvan’, det mål han själv påstår att vi har haft för vår svenska strategi, det anser han inte alls, och flög svävande ut i diverse svårtolkade resonemang om hur och var man vill platta till denna kurva, och att Norge minsann nu var i ett ytterst otacksamt läge, på grund av alla sina restriktioner.
Stockholm och Lombardiet fortsätter att följas åt
Från dag 23 stack Lombardiet iväg lite, men det var alltså för Stockholm i söndags, då vår rapportering notoriskt släpar. De dödstal vi fått in under måndag och tisdag visar att Stockholms trend t o m är något brantare, om än på en något lägre nivå. Just nu (dag 25) är vi på 1,62 döda per 10.000 invånare, mot 1,71 för Lombardiet. Skulle vi få 89 döda i Stockholm imorgon, vilket ligger rakt i den korta trendlinjen, så är vi åter på samma nivå som Lombardiet var ackumulerat dag 26: exakt 2 döda per 10k inv. och i så fall med en brantare kurva som talar för att vi i övermorgon kommer vara klart förbi. En sådan utveckling tar oss snarare till ett spanskt scenario. Och, som sagt, utgår vi ifrån att andra länder är bättre på att hålla reda på sina dödstal, så ska vi ovanpå alltihopa lägga FHM:s sena korrigeringar.
Hur mycket landsorten släpar är fortfarande oklart
Det enda vi ännu så länge har att glädja oss åt är att landsorten, Sverige exkl. Stockholm, fortfarande verkar följa ganska långt efter. Jämför man med den rest-Italien, ex Lombardiet, så är ligger den svenska kurvan efter dag 23, en dag efter, men med samma lutning. Det stora frågetecknet är om svensk sjukvård ska klara den fortsatta anstormningen. Det kan liknas vid att man med inkallande av alla reserver och ett nytt fältsjukhus mobiliserat ännu mer krafter från och med igår, men att den fientliga armén hela tiden växer. Samtidigt är det för mig en skandal att en nationellt samordnad insats inte har gjorts ännu, där regeringen pekar med hela handen och tilldelar resurser till Stockholm från de andra regionerna. Här finns fortfarande stora reserver, även om man formellt har en överbeläggning. Överbeläggningen i landsorten gäller nämligen inte på samma sätt liv och död, som den extremt överbelastade situationen i Stockholm gör.
Könsfördelningen talas det lite om. Men den är sannolikt biologisk.
För övrigt är köns- och åldersfördelningen av offer en fråga av underskattad betydelse och missvisande representerad. Intensivvårdsplatserna visar att män i åldern 60-69 är klart värst drabbade, före män 50-59. Först därefter äldre män, 70-79 och män i åldrarna 40-49 är nästan lika ofta drabbade som kvinnor 60-69 år. Totalt 43 män och kvinnor mellan 20-39 har avlidit. Bara 23 i åldrarna 80-89 år vårdas. Att män är överrepresenterade beror sannolikt på rent biologiska faktorer och gäller generellt de flesta influensor. Kvinnor som opererat bort äggstockarna får samma överdödlighet, det verkar alltså ha ett klart samband med östrogenhalten.
Äldre prioriteras redan bort.
Tyvärr säger väl IVA-statistiken även något annat, nämligen att man redan tvingas prioritera bort de äldsta. Inte en enda människa över 90 år får intensivvård. Den slutsatsen går förstås stick i stäv med vad Tegnell påstår på dagens presskonferens, att svensk sjukvård fortfarande håller för belastningen. Men statistiken är tydlig: så fort fältsjukhuset stod färdigställt så fylldes det av ca 180 nya vårdbehövande. De flesta av dessa lär ha haft behov även tidigare. Och när ökningen dagen därpå bara är 8 vårdplatser för hela regionen så säger det att behovet är ännu mycket större. Här är det utbud, inte efterfrågan som styr. Min gissning är att detta sker redan i växeln. Man tar helt enkelt inte emot dessa, som ändå inte skulle få eller få behålla en respirator.
Varför är en chef populär? För att besvara den frågan är det viktigt att först reda ut frågan: Är det samma sak att vara populär som att vara bra? Den sista frågan är retorisk; de flesta av oss inser att det finns många sätt att bli populär på utan att det är bra för vare sig verksamheten som bedrivs eller medarbetarnas utveckling. Som lärare på Yrkeshögskolan blev jag t ex snabbt medveten om att många lärare mutade studenterna genom att släppa iväg dem innan skoldagen var slut. I näringslivet ser man på samma sätt mellan fingrarna på sena ankomster och tveksam frånvaro. Chefsutvärderingen är ofta lika accepterande tillbaka, you scratch my back, I scratch yours. Ja, i statlig regi är detta en rent av vedertagen muta, med det iofs begripliga motivet att man vill kunna konkurrera om begåvningarna mot ett högre betalande näringsliv. Men eftersom detta inte är officiellt acceptabelt så korrumperas den som låter det ske. Och när alla vet så är hela verksamheten korrumperad.
Att muta genom att se mellan fingrarna med lathet och inkompetens
Ett annat sätt att bli populär, hos somliga, är att låta dem få som de vill även när man själv inser eller misstänker att de har fel. Konflikträdsla kallas det. Återigen korrumperas den chef som gör så, det är ju här ansvaret ligger. Chefen tvingas i ett senare läge försvara sin underställde, och på det sättet kanske tvingas ta en större konflikt. Men i den konflikträddes personlighet ligger just också gärna tendensen att, som en femåring, sopa problemet under mattan, även om det oundvikligen kommer upptäckas så småningom. Ett annat resultat av detta förhållningssätt är den utbredda oförmågan att utkräva ansvar – någonstans. Allt är, som jag vill kalla det, konsekvenser av den svenska mesighetskorruptionen.
Svensk ledarskapskultur har under många år gått åt detta håll: man ska vara allmänt överslätande med misslyckanden, inkompetens och lathet. Som utövare av ett annat, mer krävande ledarskap, så är det närmast omöjligt att stå emot, inte minst eftersom man infört ett styrsystem som innebär att utvärderingen görs av de lata och bekväma. Vem vill ha en tuff och fordrande chef om man kan slippa? Det är bara nyttigt att ha i bagaget när man söker nästa jobb, då kan man skänka en tacksam tanke till den som drillade en, men inte förr.
Så de underlydande/studenterna är närmast ofrånkomligen njugga om du är ‘för’ tuff och krävande. Du riskerar att inte befordras, inte få bonus, eller som fristående konsult, inga fler uppdrag. Att inte släppa iväg studenterna en timme tidigare än man skulle insåg jag snabbt var kontraproduktivt – de flesta gick ju ändå. Jag riskerade min auktoritet om jag insisterade, så jag låtsades istället att det handlade om ett beting: om de jobbade på bra så skulle jag släppa dem. Eftersom jag vet att de flesta uppfattade mina lektioner som ovanligt krävande så var det ju inte så svårt att motivera det tidiga släppet, men innerst inne kände jag mig korrumperad. Systemet är just korrumperande, eftersom alla innerst inne vet. Man får på detta sätt sin lilla hållhake på den snälle och ‘förlåtande’ chefen: han (hon) bryter ju mot det formella regelverket och är ytterst ansvarig för de fel vi begår som inte rättas.
Kulturen befordrar medelmåttor med medioker IQ, men påstått högt ‘EQ’
Denna kultur befordrar medelmåttor. Den passar som hand i handsken med de postmoderna ideologier som vill bryta ned alla meritokratiska principer. Som hävdar att den chefstyp som av feghet viker sig för trycket, som undviker att ställa krav och ser mellan fingrarna på fusk och lathet istället har något som är mycket bättre än kunnande och sant ledarskap. Man har uppfunnit en term för det: ‘EQ’, ‘people skills’ eller social förmåga. Det har upphöjts till likvärdigt eller bättre än intellektuell förmåga och kunnande, men har fortfarande inte kunnat definieras eller vetenskapligt verifieras. Man sammanblandar gärna dessa svaga ledaregenskaper med vad som brukar kallas för ‘morotsmotiverande‘, dvs ledarskap som betonar positiv förstärkning. Men sådant utesluter inte alls ett mer krävande eller auktoritärt ledarskap, där man också använder ‘piskan’; låter sanktioner vara tydliga, särskilt för dem som behöver det, dvs där man använder hela paletten och har förnuft att bruka don efter person. Samtidigt har begreppet ‘IQ’ ihärdigt undermineras och ifrågasatts, trots att forskarna för flera decennier sedan bekräftat IQ som ytterst väl korrelerat med yrkesmässig framgång och prestation.
Meritokratin har övergivits – vårt samhälles grundproblem i ett nötskal
Usel ledarskapskultur räcker gott för att förklara varför svensk och, i något mindre hög grad – ännu – västerländskt samhälle överlag sjangserat. Den meritokratiska principen är underminerad i grunden. Hela vår kultur tyngs av detta genomusla ledarskap. Till detta kommer som brev på posten & lök på laxen s k positiv särbehandling och jämlikhetsnormering baserat på utfall, istället för möjlighet. Allting hänger ihop. Det har tagit lite tid, men nu har inkompetensen inte bara nått toppen, den finns i flera lager rådgivare därunder. De mediokra cheferna släpper nämligen fram ännu sämre efterföljare. Inte minst som en följd av att den mediokre ofta skyr briljanta underställda, vars glans ställer dem själva i skuggan. Eller så har de snälla och veka kuvats av ren testosteron; sådana underställda de inte vågar gå emot. Och för den mediokert begåvade är det inte så lätt att sålla. Det är många som är brightare, men vem ska man tro på? Med uselt ledarskap är risken betydligt större att fel röst, den som skriker högst, vinner. Det är ofrånkomligt; feghet och analytisk oförmåga att göra rätt bedömning gör urvalsprinciperna mycket mer stokastiska. Som sagt, företeelsen kan lämpligen döpas till mesighetskorruption.
Stefan Löfven och John Carlson vs. Anders Tegnell
Johan Carlson på Folkhälsan är en typisk sådan mesighetskorrumperad chef. Han är generaldirektören som helt hamnat i skuggan av sin testosteronstinne underlydande, statsepidemiologen Anders Tegnell. Medan Tegnell gärna i DN-intervju själv jämför sig med Gordon Gecko, (ni vet, Michael Douglas oempatiske finansskurk), och ser det som en personlig merit att ‘inte vika sig’ för andras åsikter, så uppfattas Carlson som lite tråkigt grå, men allmänt hygglig. Först nu, mer än en månad efter Tegnells, gör DN ett personporträtt om han som egentligen borde bestämma på FHM – men som alldeles uppenbart inte gör det. När jag läser bekräftas min förutfattade bild på ett nästan tragikomiskt sätt. Carlson erkänner öppet att han är konflikträdd. Han har heller inget emot att kalla sig en ‘produkt av folkhemmet’, vilket naturligtvis betyder att han har rätt partibok, något som med stor sannolikhet bidragit till hans karriärs framgång. Och Johan Carlson är naturligtvis populär bland medarbetarna. Trots – eller mer troligt tack vare – sin konflikträdsla.
Än värre är hur han gång på gång drar märkligt ologiska slutsatser och undviker att ge raka svar. Det går, stycke för stycke, enkelt att strimla hans argument i småbitar, och jag är osäker på om Carlson är intelligent nog att förstå bristerna i resonemanget, eller om han, som sagt, bara är feg och komprometterad. Men att han är en medioker chef är redan fastställt, för en sådan får helt enkelt inte vara konflikträdd, det kan vem som helst se utmärkta exempel på i serien The Office (speciellt den amerikanska versionen med Steve Carell rekommenderas varmt, den är briljant från start till mål). På folkhälsan och för Sverige har hans misslyckande nu fått katastrofala resultat.
För den som vill förgylla Coronaisoleringen med en kurs i uselt ledarskap så finns inget bättre tidsfördriv än Steve Carell och amerikanska The Office (alla säsonger på HBO).
När man kritiserar Tegnell så ska man nämligen vara på det klara med att det är Carlsons fel att Tegnell får det utrymme han får.Och precis på samma sätt är det Löfvens ledarskap. Hans ännu mer uppenbart inkompetenta styre och strykrädda ledargestalt representerar det högsta ansvaret för att Folkhälsans Doktor Mengele-strategi, att uppnå flockimmunitet, har fått råda, tills det nu helt enkelt är för sent.
Siffertrixandet
Dödsfallsutvecklingen har fram till nu inte rapporterats i diagram i svenska medier, bara en åt gången. Särskilt har man undvikit att rapportera dödsfallen i förhållande till invånarantal, vilket gjort att Sveriges siffror sett mycket mindre allvarliga ut än bl a Italiens. Men det är förstås tvärtom.
Det är också dessa personifierade ledarskapsmisslyckanden som är ansvariga för att man tillåtits göra vad man kunnat för att så länge som möjligt dölja misslyckandet. Siffror som SvD rapporterar idag och som TT plockat fram, visar att den svenska dödsfallsstatistiken, just såsom jag påpekat och misstänkt, hela tiden varit alldeles i underkant. Sverige har vissa dagar haft dubbelt så höga dödstal än vad som redovisats, och ju mer aktuella siffror desto större är risken att de fortfarande kommer behöva uppjusteras ordentligt.
De svenska dödsfallen kan vara dubbelt så höga som tidigare rapporterats. Men enligt Anders Tegnell, så är det absolut inte frågan om medveten manipulation.
Tegnell påstår att detta inte skulle vara resultat av medveten manipulation, att man ‘nu jobbar mer systematiskt’ och att eftersläpningen borde bli mindre. Men hans medvetenhet om den usla statistiken måste ha funnits tidigt. Ändå har han valt att ignorera dessa faktafel. Fel som visar att Sverige inte bara ligger högt över våra grannländer utan även Italien och Spanien, när man mäter per capita. Åtminstone var Tegnell medveten på måndagen för nästan två veckor sedan, då han första gången kommenterade helgeftersläpningen. Men då var det centrala att bagatellisera den stora ökningen. Just den veckan cementerades FHM:s laissez-faire-vägval; mängder av prominenta tyckare, bland andra förre statsepidemiologen Giesecke, kommenderades ut i media och förklarade sig lojala med FHM. Det stod då mellan raderna klart att man inte skulle stänga fler delar av grundskolan t ex.
Måndagen efter konstaterades en ny brutal uppgång, men nu kommenterade man denna eftersläpning så att det nog var ännu mer att vänta. Uppenbarligen insåg man att det inte längre gick att hoppas på en nedgång. Man insåg också att det inte skulle vara möjligt att dölja den kommande katastrofen, så man valde att sända en liten signal om det, för att visa att man inte helt är ute och cyklar. Ännu en kompetensbluff, för trenden var tydlig redan innan presskonferensens måndagssiffra offentliggjordes. Och resultaten som sedan trillat in under veckan gick att förutsäga av mig, en lekman, redan då. Först nu börjar man erkänna misslyckandet, naturligtvis utan att kalla det så, eller anklaga sig själva. Men viktigast av allt: nu är det ju för sent att ändra strategin. Nu handlar det istället om att försvara den med näbbar och klor.
‘Stäng inte vår skola!’ – för Carlson väger ‘oroliga barns brev’ tyngst.
Carlson vill inte tala om de i riskgrupperna som nu drabbas på full front: i äldreboenden, via hemtjänsten, lärare och vårdpersonal som har astma, hjärtfel eller andra sjukdomsformer, eller för den delen föräldrar med liknade problem, vars barn nu är skyldiga att fortsätta i skolan – tills någon i familjen visar symptom (då det är för sent). Han vill hellre tala om de barn och äkta makar som man skickar hem till våldsamma män. Ett problem som brev från ‘oroliga barn’ uppmärksammat honom på. Känsloargument funkar alltså, bara de ligger i linje med den lagda flockimmunitetsstrategin. Möjligen kan Carlson ha hittat belägg från en utvärdering i Frankrike också. Men den är inte ‘peer-viewed’, dvs granskade av andra forskare, och därför ännu inte är officiellt säkerställ.
Carlson har fått brev från oroliga barn, ‘stäng inte vår skola!’. Något som han uppenbarligen tagit stort intryck av.
Rapporterna om asymptomatisk spridning som Carlson inte nämner
Sådana rapporter finns det f ö mängder av, när det gäller Covid-19 smittsamhet bland de asymptomatiska, men dessa har FHM ännu inte velat ta till sig, för detta underminerar basen för hela deras strategi, framförallt beslutet att inte stänga grundskolan. Och den stora frågan, som Carlson givetvis inte vill svara på, är ju om ett antal hypotetiska övergrepp inom familjen kan vara värre än de högst konkreta dödsfall som nu strömmar in? Och om FHM samtidigt möjligtvis vägt in den minskning av våldsamheter på allmän plats, som vi nu också kan förvänta oss (men som media inte nämnt alls)?
Utvärdering kan vi göra redan nu
Men, snälla, hur tänker du nu? Undanträngningseffekterna’ pga usla förberedelser är ju vad vi nu i direktsändning kommer få ta del av. Hur många dör, unga som gamla, pga brist på blod, ambulanser och läkartider. En av de mest hårresande följderna av den valda strategin.
Carlson försöker hävda att vi inte kommer ha resultatet klart för oss förrän om flera år. Det passar antagligen hans egen pensionsplan om vi väntar tills dess med en utvärdering. Om några år kommer medellivslängderna att öka igen (om ingen ny pandemi drabbar oss). De gamla och sjuka kommer ju nu inom kort att dö bort. Lita på att vi kommer få en positiv vinkling genom media. Och sannolikheten för att ansvar utkrävs av Anders Tegnell, Johan Carlson eller Stefan Löfven är tyvärr inte särskilt stor. Det är inbyggt i systemet. Vår bokstavligen fatala mesighetskorruption.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
PS. Nu har DN också slutat att rapportera antal sjukhusvårdade fall och antal IVA-patienter. Just nu, när det skulle bli uppenbart för alla att vi nått vårt tak, redan innan den värsta anhopningen börjar komma. Nu först redovisas istället dödsfall. Dvs, nu när det är för sent att reagera och FHM givit upp kampen om att dölja (hela) sanningen avseende dessa. Dödsfall lär naturligtvis inte redovisas mer än nödvändigt ändå (t ex i Coronafall i hemmen eller sådana med andra symptom) och när vår kära skurkregim har fått sina nya befogenheter så lär man hemligstämpla uppgifterna. DS.
Nu vill Löfven ha ‘extraordinära befogenheter’ att bekämpa Corona. Man kan undra varför. Man behöver inga sådana för att fortsätta göra så lite som möjligt, så sent som möjligt. De uppräknade exemplen på åtgärder ser inte särskilt kontroversiella ut, utan lär kunna fattas av en helt enig riksdag:
Vad av detta är det som inte Löfven skulle få riksdagens stöd för även utan att förvandla Sveriges formella demokrati till en uttalad diktatur?
Partikamraterna i Danmark har redan avslöjat vad det lär gå ut på – begränsad yttrandefrihet.
Däremot så kan Löfven förväntas att få svårare att driva igenom yttrandefrihetsinskränkningar. Sådana som partikamraterna i Danmark nu röstat igenom.
Den danska åtgärden beskrivs som en våldtäkt på yttrandefriheten och den innebär bl a att man ska kunna stänga webbsidor, och ge böter eller fängelse till personer som publicerar information om Covid-19 som inte följer myndigheternas riktlinjer. Det är lätt att hålla med om att danska sossar går betydligt längre än vad som rimligen kan motiveras, men logiken finns ändå där: när man genomför hårda inskränkningar av människors övriga demokratiska rättigheter, så kan informationsfriheten också nödvändig att adressera, för att åtgärderna ska kunna genomdrivas effektivt. Men är det verkligen detta man vill genomdriva i Sverige?
En diktatur lockar somliga mer än andra
Hittills har man ju knappt ens försökt och de åtgärder man ändå genomfört har riksdagen accepterat direkt. Vi har också en smittskyddslag som redan ger regeringen de befogenheter som kan tänkas behövas. Vad regeringen däremot inte har en självklar majoritet för är just inskränkningar av yttrandefrihet i största allmänhet, och åtgärder som är ägnade att kunna övervaka och trakassera politiska motståndare. Liggande lagförslag om ‘utlandsspioneri’, LUS, är en sådan ‘reform’ som regeringen nu kan förväntas försöka passa på att driva igenom, med eller utan extraordinära befogenheter. Morgan Johansson vill ju också förbjuda runor bl a och har en uppenbar fäbless för att täppa till truten på meningsmotståndare. Det finns säkert fler påhittiga förslag i Morgans bakficka.
Mitt namn är Morgan. Visst skulle jag passa bra som diktator? Vill man förbjuda runor har man säkert massor med andra bra idéer.
Socialdemokrater älskar makt och har fortfarande i mannaminne hur man med egen majoritet kunde göra lite som man ville under Tage Erlander. Att Corona utgör en frestelse för att ta för sig av den ska vi utgå ifrån är ett faktum. Det bokstavligen lär klia i fingrarna på sådana som Morgan och Ygeman att få driva igenom sina sakfrågor utan att behöva lotsa dem genom en riksdag är deras regering bara har ett ack så frustrerande minoritetsstöd.
Lika obehaglig är tanken att Miljöpartiets klimatextremister skulle få chansen att utöva sin klåfingrighet utan att begränsas av riksdagsmajoriteten. Åtgärder som är till för att förhindra Coronasmittspridning på kort sikt har en närmast perfekt passform för att också fungera som förment klimatfrämjande nödvändigheter på lång sikt. Allt från ransonering av flygbiljetter till krav på närodlade apelsiner och bananer.
Alla som vill ha en bikupa som diktator, räck upp en hand!
Coronatider – goda tider att driva igenom suspekta lagförslag
Corona har redan utnyttjats för att driva igenom ett stort nytt statsstöd till MSM. Ni vet de där som på krypande presskonferenser med Anders Tegnell, och i intervjuer med Löfven suttit tysta utan att ställa följdfrågor och som sedan refererat allt som sagts utan kommentar. Genom medias försorg är Sverige det enda landet i världen sannolikt, där det ännu inte är en fastslagen sanning att Covid-19 smittar asymptomatiskt, dvs innan smittbäraren visar symptom. FHM:s hela strategi vilar på det falska antagandet att så inte är fallet och detta gör förstås skolstängningar till en åtgärd med ytterst låg verkningsgrad och storskaliga testningar av symptomfria meningslösa.
Man har också i skymundan kunnat ge kommunerna ett nytt miljardstöd. Föregivet att detta har med effekterna av Corona att göra, så är detta istället förstås ännu en nödvändig injektion för att rulla vidare kommunernas invandringsakut. Utan Corona hade åtgärden nu varit uppe på löpsedlarna, tillsammans med alla problemen, och kostnaderna som dessa skapar. Här var man smarta och köpte sig själva tid. Kan jämföras med verkliga beredskapsåtgärder, såsom köp av billig olja, som Trump avsatte 50 mdr dollar för. Sossarnas beredskapsåtgärder är inte för att skydda folket, utan för att skydda sig själva.
Låt oss gissa: det blir en förlängning
Befogenheterna skulle enbart gälla tre månader. Men om Corona drar ut på tiden så är lär en förlängning ligga i korten. Och sossarna kommer ha en stark opinion för sig. Att Löfven skulle bli en landsfader tack vare viruset var något som jag tidigt varnade för och som i dagsläget ser ut att kunna besannas. Oppositionen vågar inte kritisera i detta känsliga läge och med medias hjälp framstår Löfven som lugn och trygghetsskapande i en svår tid. Den medvinden kan komma att utnyttjas för att låta nya mandat slinka in bland de extraordinära åtgärderna, i nästa förlängning, och kommer då vara svår för oppositionen att rikta uppmärksamhet mot i media, och därigenom politiskt lika svårt att invända emot. Nästa förlängning kan bli längre än så. Se för guds skull upp, Åkesson och Bush-Thor, lägg er inte platt. Kristersson har rätt den här gången: att ge sossarna ett sådant här mandat är farligt.
Nu ska vi tala klarspråk om vad vår strategi innebär!
Löfven lät sig intervjuas i DN igår för att uttrycka sina intressanta tankar om hur Coronabekämpningen gått till och ska bedrivas i framtiden. Det blev som vanligt en hoper mer eller mindre förvirrat uttryckta tankar och hopplock av vad han fått sig itutat av aptränarna, förlåt, mediestrategerna på S-kansliet. Det blev inte så bra, för Löfvens avslöjande av den svenska strategin är mer obarmhärtigt än det nog var avsett:
Vi har alltså valt en strategi som ger oss ‘betydligt fler döda’, och som samtidigt drar ut mer på tiden. Jo, det är faktiskt vad han säger.
Löfven är en av svensk historias svagaste ledare någonsin och hans begåvningsreserver, återstående att utnyttjas för bekämpning av två allvarliga hot på samma gång, Corona och depressionshotet, kan anses vara uttömda redan innan krisen kommit ur sin linda. Men minns detta noga: detta är vad sossarna är bäst på. Att handskas med makten och med hjälp av makten över media utmanövrera oppositionen. En diktatur skulle passa SAP som hand i handsken. Och den kan vips bli längre än någon räknat med.
Det började med 300 mdr kronor. Därefter 500. Och 500 till. Paketen har sedan haglat över ‘marknaderna’. Centralbanker och regeringar har varit långt mer generösa än vad någon kunnat inbilla sig på förhand. Och när amerikanska staten och the Fed vräkte på med 60 biljoner kronor (60 000 000 000 000) så var det det hittills största räddningspaket världen sett, även mätt i fast penningvärde. Större än Marshallplanen efter andra världskriget, större än Roosevelts New Deal, för att ta USA ut ur depressionen. Beloppen är svåra att ta till sig för gemene man, och det tog ett tag även för marknaderna att fatta, innan återhämtningen började, som visade att paketen har – om än inte helt tillfredsställande – effekt.
Det amerikanska stimulanspaketet har en närmast ofattbar dimension. Det syns längst till höger i diagrammet som ett jättelångt streck i slutet av en kurva som på femtio år aldrig varit i närheten av liknande interventioner. Och de svenska paketen är i nästan samma storleksklass, sett som andel av befolkningens och ekonomins storlek.
Vad som borde vara obligatoriskt, ja, lag på, vid sådana här bail-outs (räddningspaket) är att ange beloppen i förhållande till invånare, sysselsatt, eller ännu hellre heltidsarbetande skattebetalare. Det skulle göra att folk fattade proportionerna och möjligen göra en och annan centralbank och regering något mer återhållsam. Det amerikanska paketet motsvarar ca 400.000 kronor per sysselsatt amerikan. De svenska paketen är faktiskt i samma storleksordning, över 250.000 per sysselsatt. Efter halvårsskiftet, då vi enligt Anders Borg kan ha 20% arbetslöshet blir beloppet per heltidsarbetande svensk skattebetalare t o m större än det amerikanska.
Då räknar vi visserligen in lån som ska betalas tillbaka. Men många kommer inte kunna betala. Och vi räknar inte in riksbankens stödköp av utestående företagsobligationer och -certifikat. Ännu mindre den andel av ECB:s motsvarande stödaktioner, som avser svenska företag. Vi räknar inte heller in de stödpaket som utlovats om detta inte skulle räcka.
Marknaden styckar just nu sitt byte: våra skattekronor och surt förvärvade sparpengar
Marknaderna, som raskt tuggat i sig dessa paket har just nu positionerat sig 24% ned (USA) och 22% ned (Sverige), vilket enligt bl a Jonas Thulin på Erik Penser, ändå inte innebär att man ‘prisat in’ att Corona skulle dra ut på tiden längre än över halvårsskiftet. Skulle krisen fortsätta så kommer börserna gå ned mer. Då behövs det mer statsstöd. Och enligt nuvarande marknadslogik kommer man få det. Detta må inte vara inprisat, men det beror i så fall mest på att marknaden just nu håller andan, och hoppas att ingen till dess ska hinna räkna ut vad de stora beloppen innebär för dem som betalar. Thulin vill inte svara på frågan: Är det för mycket? Har centralbankerna tagit i mer än de tål? “Det är en senare fråga.” Marknadens aktörer är inte mer långsiktiga än så, kvartalstänkandet är per definition momentant, ‘en sak i taget, nu ska vi bara äta upp det här först!’.
Jonas Thulin från Erik Penser. Han talar för sin vara, som helt klart är att få upp kurserna. Man bör ha spypåsen beredd, för det här är ingen sentimental föreställning, Thulin är iskall när han skär upp och delar marknadens byte, alla våra sparpengar och skattekronor. Det kommer att räcka till halvårsskiftet.
Nu är det bara att ringa till Ingves om du förlorat dina pengar på fel häst på Solvalla
Jag har själv föreslagit ett moratorium avseende finansiella betalningar till bankerna. Anstånd med amorteringar och låneförfall alltså. Även det en tillfällig relaxering av penningpolitiken således, men extremt minimalistisk jämfört med vad som nu beslutats – och mycket mer effektiv. Paketen som lagts är lååångt mer omfattande. Man har inte bara tecknat in avsevärda delar av framtida reformer i statsbudgetarna (dvs välfärdsförbättringar och/eller skattesänkningar), man har låtit centralbankernas sedeltryckpress direktinjicera pengar till företagsanställda och fastighetsägare, ett paradigmskifte, för tidigare befattade man sig bara med bankerna. Och det är ett farligt steg.
Fr o m nu är det möjligt att ropa på Riksbanken om jag är riskkapitalist och lånat ut pengar till en restaurang som ställer in betalningarna. Eller om jag är hyresvärd och H&M slutar betala sin hyra. Eller om jag är marknadskommunikatör på SAS och inte får ut min sexsiffriga månadslön. För alla dessa behjärtansvärda ändamål trycks det upp nya pengar. Det råder heller ingen idétorka på nya användningsområden för sådana pengar bland de nya ekonomerna. En Swedbankekonom t ex, föreslår att man ska dela ut 10.000:- till varje svensk, för att ‘kickstarta’ ekonomin. 50 mdr i månaden i sex månader ger 300 mdr till, eller ca 100.000:- per heltidsarbetande HT2020. Känns det klokt? Rättvist?
Om jag alltså är heltidsarbetande med genomsnittsinkomst så går jag 90.000: back på den idén, och då är just detta ett förslag som ändå vänder sig till den bredaste befolkningsandelen. De redan lagda paketen innebär mer eller mindre hårt riktade insatser till några få lyckligt gynnade, medan alla andra ska förmodas se sig nöjda och gynnade genom att ekonomin hålls under armarna ännu ett kvartal eller halvår, med förhoppning om att allt ska bli som vanligt när bidragen tagit slut.
Godmorgon medborgare. Ikväll har ditt sparande krympt igen. Inte på börsen. Utan på kontot dit du flyttat dem för att vara säker.
Och vad innebär det för oss som sparat undan för att säkra vår pension? Låt oss göra ett lite, men bara lite, överdrivet exempel. Ett riktigt Lyxpaket: ge alla svenskar 1 miljon istället! Att ha på kontot, så att man kan känna sig härligt trygg och säker. Det är åtta gånger mer än de hittills klubbade svenska paketen. Det är också ungefär 2,7 gånger penningmängden, innan dessa paket nått ut. Det skulle innebära att det sparande du förut ägde späds ut och blir värt bara en fjärdedel av vad det är nu. Om du hade 4 miljoner, så har du efter ‘lyxerbjudandet’ bara två, mätt i fast penningvärde.
Frågan om nykapitalism eller ‘gammal hederlig socialism’: att ge bort dina pengar till marknaden eller till alla
Ger vi bort 100 miljoner till var och en så blir det ännu mer uppenbart vad vi håller på med: raderar ut alla befintliga förmögenheter. En enda stor ‘socialistisk’ omfördelning m a o. Samtidigt som hyperinflation skulle göra det osäkert vad de ‘nya vinnarna’ faktiskt har kvar efteråt, när tillgångar och varor omvärderats dag-för-dag. Hyperinflation uppstår nämligen när vi inte längre har förtroende för valutan, och det innebär att ingen vågar tro på värdet, även om det faktiskt finns ett; den bråkdel av vad som varit är svår att upptäcka och fastställa.
Värdeförsämringen på befintligt sparande gäller även om inte alla fattar vad som pågått. Det lär man iofs göra om förslaget om ett Lyxpaket kommer. Även vid mindre omfattande penningmängdsökningar, som de som pågått efter senaste krisen 2008, så kommer ganska snart medvetenheten sippra igenom marknadsmekanismerna. Om alla de hittills klubbade paketen ‘slår igenom’ så att penningvärdet av befintliga pengar faller så mycket som de teoretiskt bör göra, så innebär det att pengar blir värda ca 3/4 av vad de var före krisen. Dina fyra miljoner blir alltså värda 3, om du har dem på kontot. Det är faktiskt lite sämre än om du valt att ha kvar dem på börsen, OMX har ju ‘bara’ gått ned 22%. AP-fondsparare eller privatsparare, hur du än vänder dig så är du förlorare. Och värst av allt är om du först förlorat på börsen och sedan placerat likviden på kontot, för att de där skulle ‘vara säkra’.
Välkommen till den nya irrationella nationalekonomin
Det här är alltså den nya ekonomin. När jag studerade ämnet på Handelshögskolan i början på 80-talet så var det fortfarande ‘the rational man’ man utgick ifrån; alla handlade rationellt och så kunde man därför beräkna vad bl a risk kostade. Men i en värld med negativa räntor och sedelpressar att ta hand om varje feltänkt investering, så gäller inte detta längre. Vi har inte bara rätt att bete oss totalt irrationellt, marknaderna utbildar oss i och tvingar oss till slut att göra det, om vi inte ska bli förlorare. Är det rationellt att ta hänsyn till en företags kreditrisk när du lånar ut pengar till det? Nej! Hög formell kreditrisk innebär högre ränta och du kommer ändå bli avlöst av ECB om det går illa. Är det klokt att som företag inte dela ut allt, och ha pengar i kassan för oförutsedda utgifter? Nej! Du värderas som företagsledare efter hur mycket avkastning du ger på insatt kapital, fel i båda ändar alltså, man ska dela ut allt man har och inte binda reserver – då blir kapitalägarna sura. Och eftersom man ändå kommer trycka upp pengar för att rädda dig när det går dåligt, så har du ju gjort allt i onödan.
Med Coronapaketen förvandlas vi alla till delar av ett proletariat – kanske utan att det ens hjälper
Samma gäller förstås även oss privatpersoner. Den som har något kvar, surt förvärvat efter ett arbetsamt liv, brandskattas nu, stycke efter stycke, medan allt går ut på att rädda dem som belånat sig – och fortsätter att belåna sig än mer – upp över öronen och förbi. Men kan vi utgå ifrån att vår – ofrivilliga – uppoffring hjälper? Kommer man att på detta sätt rädda ekonomin? Jag ska inte uttala mig tvärsäkert om det. Men jag har starka tvivel. Det amerikanska jättepaketet motsvarar en tredjedel av det börsvärde som USA-börserna hade vid början av året, och börsen är ändå ned 24% alltså. De svenska paketen motsvarar en fjärdedel av OMX vid årsskiftet, men indexet är ned 22% ändå. Idag rusar kursen på den norska detaljhandlaren XXL, för att man lyckats få bankfinansiering och en riktad nyemission. Detta visar att det är först när finansieringen nått fram som den värderas fullt ut. Det visar också hur trubbiga ‘helikopterpengarna’ är. Det mesta försvinner i hanteringen. Det enda som är säkert är att de kommer dras från ditt sparande. Men utan att du ser det på kontoutdraget förstås.
Med FHM:s statistiska material lyckas Anders Tegnell bevisa att han gång på gång har rätt, fastän han gång på gång haft fel. Det gör det lätt att dra en enda slutsats: här produceras statistik som inte ger trovärdiga svar. Framförallt avser jag då svar på den mest brännande frågan: är Tegnells och Folkhälsans strategi korrekt? Och är vi inne i en fas då allt snart vänder? Såsom Tegnell så tvärsäkert påstår, snart sagt varje gång han yttrar sig? Svaret får vi denna vecka. Men redan nu har vi en långt värre situation i Stockholm, än vad FHM vill låtsas om.
Antalet ‘bekräftade fall’ – närmast totalt ointressant
FHM har liksom John Hopkins, utmärkt statistik för antal ‘bekräftade fall’, den är jämförbar med jordens alla länder, den kan skäras på korsan och tvärsan, delas ned i ålder och kön och tidsserien bakåt är möjlig att följa dag-för-dag. Men det alla vet är ju att denna är helt missvisande. Antalet redovisade fall korrelerar mer med teststrategi än med antal faktiskt smittade.
Dödsfallssiffrorna – de enda någorlunda säkert fastslagbara
Vad man nu vill få reda på är om vi följer Italien i spåren, eller inte. Det lämpligaste sättet att titta på antalet dödsfall – för lagt kort ligger, detta är en statistik som är mycket svårare att manipulera. Genom att gå tillbaka till den dag då vi fick vårt andra dödsfall och räkna detta som dag ett, sedan göra detsamma med Italien, eller ännu hellre Lombardiet, som drabbats värst, och som först sattes i karantän – då kan vi se hur vi ligger på deras kurva. Men gissa om det är svårt att hitta just sådana siffror! Folkhälsan redovisar för säkerhets skull enbart den senast ackumulerade dödsfallssiffran. För hela tidsserien så hade man varit tvungen att själv plocka dessa siffror en och en från dag ett. Av någon anledning så anser inte FHM att detta är något man själva vill se – eller låta andra se.
FHM döljer sifferunderlagen. Varför?
FHM är överhuvudtaget helt obenägna att släppa någon statistik som ger stöd för de beslut man fattat, till skillnad från andra nordiska länders motsvarande myndigheter. I SvD frågade man sig varför i förra fredagstidningen; och hur FHM samtidigt kan ifrågasätta sina nordiska kolleger för att vara politiskt påverkade. Den slutna attityden gör ju bara att man misstänkliggör sitt eget beslutsfattande. Det är förstås riktigt. Och FHM har fortfarande inte släppt något. Man kan konstatera att policyn bara blir logisk om man faktiskt har något att dölja. Bara då är attityden begriplig. Men det är ju inget vidare bra skäl.
Antal vårdfall – avtagande ökning förklaras av att man redan nått kapacitetstaket
I DN redovisas även antal sjukhusvårdade fall och antal på IVA, intensivvård. Eftersom jag började spara den från första början då den först redovisades, så kan jag göra en jämförelse bakåt och få den där tidsserien som jag är ute efter. Den ger redan ett avtagande intryck de senaste dagarna; antalet IVA-fall ökar allt långsammare. Men detta kan förstås bero på att man redan har nått den nivå där resurstaket ligger. Och det är ju just vad Björn Eriksson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Stockholm, säger till TT, enligt artikel i SvD. På måndagen ‘fanns fortfarande lediga platser’, påstår han, men behovet fortsätter rakt upp, trots att 6.000 frivilliga anmält sig att hjälpa till.
Lägg till antalet döda på IVA-platserna, så framgår den eskalerande utvecklingen, samtidigt som ökningen av totalt inlagda framstår som helt beroende av kapacitetsbrist och skulle annars ha varit ännu snabbare.
När man betänker att siffrorna är ett netto, som döljer att lediga platser också skapas av dem som dör bort, så framgår det ännu mer som uppenbart att statistiken är bedrägligt stabil. Vi kan utgå ifrån att ju närmare taket man kommit, desto hårdare har man tvingats prioritera. Och ingen kommer någonsin erkänna att det råder platsbrist. Det handlar inte bara om att ‘jobba mot ett mål tillsammans’. Det är också en fråga om skrålojalitet; man snackar inte skit om en kollega som just gått av ett långt skift; vårdpersonal som räddat liv kan inte samtidigt anklagas för att, genom sin tysta accept av Tegnells flockimmunitetsstrategi, vara medvållande till andras död.
Men att många vårdanställda är väl medvetna, framgår ju av att de köpt sig själva smittskyddande utrustning på byggmarknader, hellre än de kortärmade rockar som vården har att erbjuda. Och att 20-25% är sjukskrivna talar samma språk: huvuddelen stannar hemma av rädsla för Corona. Och vem kan kritisera dem? Myndigheternas slappa hantering behandlar dem ju som kanonmat. Under sådana omständigheter gäller inte någon ed eller normala lojalitetskrav.
Vi ser ut att vara i händerna på en strateg som styrs av ren prestige
Ett erkännande av ‘strategins’ misslyckande är omöjlig. Genom att sticka ut så mycket från alla andra länder så har Tegnell och FHM satsat all sin prestige. Deras strategi måste vara den rätta, annars kommer hela världen att peka finger åt oss. Det gör varje vändning allt mer omöjlig, nu gäller det att täta alla läckor istället. Eftersom Löfven och skurkregimen låtit sig dras med i experimentet, så har man också 100% backning. Och just nu så står det och väger.
Från dag 1 så har Italien ett brutalt hopp i antal döda dag 16. Hacken i den svenska kurvan förefaller främst bero på eftersläpning i statistiken över helgerna. Men ökningen dag 16 kan i värsta fall förebåda en liknande utveckling som i Italien.
Jämför man dag-för-dag nya dödsfall i absoluta tal så förefaller skillnaden vara stor mellan Sverige och Italien. I Italien steg antalet dödsfall ganska tydligt från dag nio fram till dag 14, sedan ser det ut som det skulle vika. Men från och med dag 16, så exploderade istället situationen. I Sverige började ökningen nästan samtidigt, dag tio, men dag 13 kom ett hack och precis som i Italien såg uppgångstrenden ut att helt brytas dag 15. Men istället följde en kraftig uppgång dag 16. Så har Tegnell och FHM rätt eller fel? Svaret får vi den närmaste veckan. Risken finns att den svenska smittcykeln är en eller ett par dagar längre än i Italien. I så fall kommer vår graf snart likna den italienska betydligt mer än vi skulle önska. Och den kan t o m bli värre.
Svensk strategi ger incitament att dribbla även med dödsfallsstatistiken.
Eftersom utbrottet länge var helt koncentrerat till Lombardiet med omnejd, så vore det mest relevant att göra en jämförelse med just den regionen, men där har jag inte samma underlag tillgängligt. Problemen med den svenska statistiken är också påtagliga, den hackar upp och ned på ett sätt som antyder att de olika regionerna inte tar rapporteringen riktigt på allvar. Det gäller även antal inlagda, där vissa siffror står kvar från dagen innan och ibland dras ned, ytterst tvivelaktigt. Efter helgerna tycks en eftersläpning ske även avseende dödsfallsrapporteringen. Vi ska också vara klara över att vi har fall som kan ha dött i hemmet och dessa är i så fall med all sannolikhet inte med överhuvudtaget. Att Sverige skulle visa sig vara mer otillförlitligt än Italien avseende myndighetsuppgifter, det trodde man ju inte, men så förefaller det vara.
Och frågan är om detta är en slump. Medan man i Italien och andra länder har valt en strategi som gör det till ett intresse att redovisa katastrofen korrekt, så gäller det omvända i Sverige. Dödsfallen redovisas därför inte över tiden på FHM, de bryts inte ned i tabeller på region, kön och ålder, så som antal smittfall. Och det är absolut antal som anges i jämförelsen med andra länder, när det istället är i relation till befolkningens storlek som gör jämförelsen relevant. För att ta del av sådana siffror är man hänvisad till privatpersoners sammanställningar.
Järvafältet – siffrorna lyser med sin frånvaro
Än mer kontroversiellt är förstås att redovisa från vilka stadsdelar de döda kom. Om överrepresentationen från Järvafältet är stor eller rent av ökande så talar vi om en massiv mörkläggning, som omöjliggör åtgärder t ex i form av en karantän av just Järva. Givet att man har en sådan överrepresentation, något som inte heller har dementerats. så skulle en sådan vara långt mer motiverad och samhällsekonomiskt möjlig att genomföra än en stängning av hela Stockholm. Här saknas även löpande uppgifter av andel smittfall. Siffror borde förstås offentliggöras oavsett hur det ligger till, om inte annat så att man kan avföra alla spekulationer. Hemlighetsmakeriet tyder med omvänd logik på att överrepresentationen är större än vad någon skulle gissa – och att man inte kan förmå sig att fatta politiskt inkorrekta beslut. Vilka effekter detta kan ha för spridning via hemtjänst och personal på äldreboenden kan vi bara spekulera kring.
Ett försök till skattning
Men faktaunderlaget som behövs för att dra enkla slutsatser är inte alldeles frånvarande. Med hjälp av uppgiften att Lombardiet hade 4.860 döda ackumulerad per 26/3, så har jag gjort en skattning hur antalet fall fördelar sig i Italien. Jag utgår då ifrån att resten av Italien ligger i snitt en vecka efter och därmed kan jag skatta antalet dödsfallen över tiden även för Lombardiets 10 miljoner invånare.
1.500 döda i Stockholm per mitten av april
Ackumulerat antal dödsfall per 100.000 invånare dag 16 blir då 0,28 i Lombardiet och det är 0,06 i Italien. Att jämföra med 0,14 i Sverige. Att Sverige har en mer än dubbelt hög andel döda vid motsvarande skede än Italien är förstås djupt oroande. Lombardiets siffra bör istället jämföras med Stockholm, som tycks ligga minst en vecka för övriga landet, troligen två eller tre. Antalet dödsfall i Stockholmsregionen var ackumulerat per dag 16 totalt 88. Det ger en siffra per 100.000 invånare på 0,39, d v s klart över Lombardiet. Med en trendframskrivning till dag 34, som för Lombardiet var den 26/3 då 4.860 avlidit, och som för Stockholm kommer infalla den 16/4, så är antalet avlidna i länet då ca 1.500, ca 400 fler än om man haft samma utveckling som i Lombardiet.
Lombardiets antal döda/100.000 invånare är ackumulerat dubbelt så många som i Sverige, räknat 16 dagar efter utbrottet. Italiens totalsiffra/invånare är mindre än hälften av Sveriges.
Stockholm riskerar att bli ett Lombardiet i kubik. Och resten av landet lär följa efter.
De italienska totalsiffrorna börjar visa en svagt vikande trend, vilket nog ska tolkas som att man lyckats med sin karantän av Lombardiet. Men uppgiften från 26/3 visar att smittan fortsätter att grassera i Lombardiet, den hann där få en alltför stor omfattning. Eftersom Stockholm ligger på en 40% högre kurva än Lombardiet, och eftersom sjukvården redan nu går på knäna och tycks ha slagit i taket, så ska vi nog heller inte förvänta oss annat än att kurvan kommer ta ännu längre tid att vända här – vi kan få ett Lombardiet i kubik tack vare Tegnells ‘flockimmunitetsstrategi’. Med denna strategi finns det i dagsläget heller inte mycket som tyder på att resten av Sverige kommer kunna undvika att gå i samma fotspår som Stockholm. Dessutom, hur mycket av en strategi kan man ens tala om? Tiden som gått tycks ha utnyttjats enbart för att göra nya jämställdhetsplaner. Var är skyddsutrustningen?
Andra dödsfall kommer öka
Till dödsfallen i Corona ska också läggas ett betydande antal som kommer dö i andra sjukdomar och olycksfall under perioden, på grund av överbelastningen av vårdapparaten; resurser kommer att saknas för att hjälpa dessa i tid. Och i den här gruppen talar vi förstås om alla möjliga åldrar. Just nu står t ex blodbussarna stilla i Storbritannien, akut blodbrist förväntas snart även i Sverige.
Fortfarande skulle åtgärder kunna genomföras för att mildra katastrofen
Det är i dagsläget inte aktuellt att låta barn med föräldrar i riskgrupperna vara hemma från skolan, oavsett om de går på högstadiet eller lågstadiet. Att hålla barnen hemma är brott mot skolplikten, såvida inte rektorn på en enskild skola fattar annat beslut. För en enskild elev kan detta innebära att viktiga prov missas och i värsta fall påverkar avgångsbetyg. Som förälder är detta en svårt beslut att ta, att gå emot alla andra, och riskera att barnet kommer efter. Få kommer kunna stå emot detta i längden. Det finns mängder av andra åtgärder som fortfarande kan vidtas för att minska omfattningen av ett nu hotande vårdhaveri. Men just nu talar rena prestigeskäl för att Tegnell och FHM hårdnackat kommer hålla fast vid sina beslut, oavsett vad som händer.
Jag kan bara konstatera: Stockholms län har 1.4 gånger antalet dödsfall per invånare i förhållande till Lombardiet på motsvarande stadie i smittutbrottet. Detta nämns inte med ett ord av FHM. Proportionerna i felbedömningen riskerar snart att ta folkrättsliga proportioner.
DI och SvD rapporterar om Jacob Wallenberg som uttalat sig i intervju i Financial Times. Tyvärr låsta artiklar överallt, men kontentan är att depressionshotet är reellt och att vi kan hamna i en situation där ekonomin stannar kvar i brygga, 20-30% under dagens, med ungefär lika stor arbetslöshet, kravaller och allmän social oro. Han bekräftar därmed vad jag skrev i min krönika för fem dagar sedan om apokalypsens fyra ryttare.
Personligen så är jag övertygad om att korrigeringen initialt måste bli ännu större, och att vi därför ska vara glada om ekonomin endast krymper 30%. Börserna är nu ner ca 25% sedan toppen, men bara 15% mot för ett halvår sedan. Med de förändrade utsikter vi har nu, så är detta ett alldeles för litet värdetapp. Kejsaren är naken. När ska någon ropa det högt? Ja, att du eller jag gör det spelar förstås mycket liten roll. Inte heller ekonomijournalister som Cervenka på DI. Kanske om någon mångmiljardär kommer i kläm, någon som Petter Stordalen, den norske hotellkungen ni vet; någon som inte får det stöd han förväntar sig från staten. Då kan det börja hända saker. Eller om Wallenberg höjer rösten. Men ingen av dem kommer säga något förrän de absolut måste.
Italien lånar till 1,68%. Vem gör den kreditriskanalysen?
Att Italien, en ekonomi totalt i koma och med stora strukturella problem att reda ut precis som Sverige, men utan det starka näringsliv som vi har, ändå kan låna pengar på under 2% ränta mitt i pågående Coronakris är förstås inte ett tecken på att marknadsekonomin fungerar, det säger istället motsatsen. Medan den reala ekonomin faller samman i allt snabbare takt, så är risken uppenbar att marknaderna väljer att tolka de enorma stödpaketen på ett helt annat sätt. Inte längre som den där karamellen som höjer börskurserna över en dag eller eftermiddag, för att gratis pengar i knät alltid ger en skön känsla. Utan som en ökad risk för att alla ska förstå att staterna löser ut banker och företag med rena monopolpengar. Och att förtroendet för pengars värde då över en natt riskerar att försvinna.
Då är det kört.
Detta vet JW. Eller borde veta. Ändå försöker han täta läckan, precis som alla andra, högt uppe vid relingen, som om vi fortfarande kan rädda allt. Det är ett högt spel som spelas och orolig är han förstås; han hör till den superrika elit som har extra god anledning till det. Karenstiden för Wallenbergkritik av regeringens och FHM:s krishantering har tydligen gått ut, efter de hyllningar han gav dem, just efter att ha fått pengar till SAS. Han är förstås glad för miljarder som räddar SAS och samtidigt hans egna aktievärden och var juste att klia lite rygg tillbaka. Men nu varnar han för våld och social oro som följd av Corona-nedstängningen.
Han är förstås ute efter att, precis som Hessius få samhället att ge upp Coronafajten och öppna upp igen så att vi undviker depression. Men i så fall borde han ha varit ute tidigare på banan. Hjälpt till att propagera för hårda och resoluta restriktioner, som medgivit en snabbare kvävning av smittan. Ingen. Absolut ingen politiker skulle idag kunna fatta ett öppet beslut om att häva blockaden, mitt i eskalerande dödssiffror. Inte ens Trump, för han vill ju trots allt bli omvald igen, mer än något annat.
Wallenberg har rätt i sak. Krisen kan slå hårdare mot samhället än någon kris sedan 1930-talet. Det kan tyckas onödigt, för Corona motiverar inte detta. Men det är inte där skon klämmer. Det är tidigare försyndelser vi nu får lida för. Och då borde ju inte receptet vara att staten (läs: skattebetalarna och småspararna) återigen ska baila ut de alltför länge gynnade lån- och risktagarna, som liksom 2008 tycks inbilla sig att det var staten som återigen skulle stå för hela risken. En korrigering är nödvändig och de som skott sig på nollränteregim och krondeprecieringar måste helt enkelt betala själva. Gissa att de kommer slåss innan detta sker. Dra i alla sina kontakter. Peka med fingret mot absolut alla andra.
Och de har goda språkrör.
Precis som Anders Borg (numera rådgivare på East Capital), Göran Persson (ordf. Swedbank) och en hel radda med bankekonomer, så är JW glad för att det trycks upp enorma summor som går in i banksystemet, utan att nödvändigtvis komma någon annan än bankerna tillgodo. Men det han samtidigt säger visar att han nog är helt klar över det faktum att sådana åtgärder är så gott som helt bortkastade. Vi kan inte rädda ekonomin på den nivå den varit.
Inte ens tanken att staten ska överbrygga med somliga företags löneutbetalningar till anställda, är så genomtänkt. Permissionslöner under flera månader, till kostnaden av flera hundra miljarder, är en livsfarlig idé, eftersom dels ingen just nu vet hur länge det måste pågå för att ge avsedd effekt, dels för att statskassan urholkas så rejält att inga andra åtgärder sedan kan genomföras, samtidigt som det mesta av dessa ur-hand-i-munnen-pengar inte kommer användas för mycket konsumtion, bara sparande. När sedan verkligt armod utbryter, vilket ingen kan utesluta, precis som JW säger, så är statens kassa tom. Var det då rätt att ge detta fåtal allt som fanns? En ersättning motsvarande A-kassa skulle vara vettigare, och kunna pytsas ut på längre tid, och uppfattas som mer rättvis. Men inte heller en sådan bör ges om vi inte kan sätta en trovärdig deadline. I så fall kanske den heller inte behövs, eller kan ges som ett räntefritt lån.
Social oro. Vad är då 257 bomber?
Wallenbergs kritik mot Löfvenregimen kunde ha kommit långt tidigare. Den sociala oro som vi andra redan har noterat motiverar detta. Långt innan 2019, då det slängdes 257 bomber, var befann sig JW då? Allt sådant har han förbigått i tysthet. Det sociala våld som nu kan bryta ut kan förvisso bli ännu mycket värre. Men att påstå att man inte såg det komma förrän nu? Som en av de mest inflytelserika i vårt svenska samhälle lokalt, såväl som globalt i hela världen, har Wallenberg ett mycket tungt ansvar för det som skett och även det som kommer ske.
Vem svarar för våldet i Wallenbergs och Säpos prognoser?
JW vet varifrån detta våld lär komma först. Coronaoron i Rinkeby har bara börjat innan anklagelserna mot den svenska staten och landstinget kommer. Och här finns både extremism och våldskapital. Att helt grundlöst kasta fram idén att det skulle handla om svenska tjänstemän är bara ett sätt att slå ännu fler blå dunster i våra ögon. Som Säpo, som varnar för ‘mer högerextremt våld’ och pekar på fyra platser i världen där sådant förekom förra året. Men de 257 bomberna nämns inte, det är ju inte formell terrorism. Enligt Säpos rapport så minskar det islamistiska våldet istället. Låter som ett upplägg för Morgan Johansson att smasha på: mer lagstiftning i orostider, allt för att kväsa yttrandefriheten.
Om Wallenbergs utspel måhända är eftertankens kranka blekhet eller endast en partiell omvändelse under galgen är oklart, oavsett vilket är det sannolikt för sent att göra helt om marsch för att undvika det kaos han nu ser, men som varit på väg i många år nu. Corona kan komma att katalysera även detta.
Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.
Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin
Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.
Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?
Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.
Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden
Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.
Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.
‘Spekulationer’. Ändå alltså.
Noll hälsoscreening
Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .
Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?
Anhöriginvandringen fortsätter
Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.
‘Papperslösa’ spridare
Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.
Hotet om flyktinginvasion från Afrika
Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.
Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?
Just nu pågår en kamp på flera fronter. Vi har dem som sätter kampen mot Corona främst, övertygade om att vi annars hamnar i en situation där viruset sprids okontrollerat, muterar och i värsta fall förorsakar mångmiljondöd över hela jordklotet. Sedan de som istället ser en hotande depression på grund av drakoniska åtgärder mot smittan, som minskar konsumtionen till ett minimum, stänger ned näringsliv och mycket snart kommer försätta oss i en global depression. Vem har rätt? Troligen båda. De senare, företrädda av Kerstin Hessius, hävdar att medan det första inte är säkert, så är det andra det. Slutsats: vi bör öppna samhället igen och ‘ta smällen’. Men där har hon fel.
Hessius är marknadernas taleskvinna, kom ihåg det
Hessius är glasklar och visst har hon rätt i att kostnaderna snabbt blir oerhörda. Men hon säger också att det är mer eller mindre kört på bara en vecka. Det gör henne dels mindre trovärdig, vi vet i praktiken lika lite detta, som hur allvarligt ett globalt Coronautbrott skulle kunna bli om vi inte gjorde något – just nu pågår börsens försök att värdera saken, som alla kan konstatera är den fortfarande väldigt osäker.
Och Hessius ambition, att häva alla Coronaåtgärder på en vecka, är fullständigt orealistisk. Vi talar om beslut som ska fattas (eller dras tillbaka) av alla länder på jorden. Åtminstone hela EU och Nordamerika, västländerna, måste göra halt helt om. Det kommer man inte att göra. Bland annat skulle det rasera all trovärdighet för staternas ledarskap – vilket inte heller vore bra, om vi vill komma ur detta. Hela den kostnaden som lagts för dessa åtgärder skulle också vara helt bortkastade.
Är Corona oundvikligt? Skjuter vi bara upp henne, till ofantliga kostnader?
Hessius, misstänker jag, försöker ankra vid en vecka för att se till att vår ‘Coronablockad’ blir så kort som möjligt. Hon är rädd för att den ska dra ut på obestämd tid, kanske tre, kanske sex månader, kanske ännu längre. Och vad skulle hända sedan? Om vi inte uppnår ‘flock-immunitet’ så kommer ju viruset tillbaka! Då får vi samma problem när sanktionerna väl hävs, i samma omfattning. Den frågan är det fler som ställer sig.
Om man får tro Imperial Collage så måste vi behålla sanktionerna t o m augusti/september. Men detta skulle ändå bara skjuta upp epidemins effekter. Vad är värdet med det?
Tyvärr har just den här uppfattningen, genom att ett sådant diagram som ovan, tillåtit sprida sig inom mycket stora och ofta inflytelserika kretsar, utan att ifrågasättas. Imperial Collage rekommendation, den långa karantänen ter sig ju obegriplig och onödig, om smittkurvan bara flyttas framåt i tiden lite. När man som Hessius ser på de uppenbara och enorma kostnaderna för detta, så måste den avvisas. När det gäller vad som redan inträffat, så skulle Hessius säga att skadan är skedd: det är sunk cost, bättre ta förlusten och dra oss ur. Det är också vad i stort sett hela finansmarknaden vill just nu. Några hundratusen döda eller ej. Det är ju trots allt mest gamla och sjuka vi talar om.
Håglösa mellanmjölkslösningar i valet mellan pest eller kolera ger oss både Corona och depression
Pressen på politikerna är enorm. Vad som håller emot på andra sidan är allmänhetens skräck, oro och hotande panik. Sådana som Löfven känner sig säkert som amöbor pressande mellan två bergmassiv. Det är därför inte att förvåna att han försöker att låta bli att välja. Håglösa mellanmjölkslandningar som inte gör någon glad. Samtidigt som vi har en statsepidemiolog som låst sig i en uppfattning, för att sedan ändå göra en kappvändning, rakt emot sin egen övertygelse, tvingad därtill under galgen.
Men Hessius et al borde kunna se ljusare på situationen, om de visste att ‘blockaden’ skulle kunna få en tidigare deadline. Den kostnad som lagts ned är inte onödig – givet att vi konsekvent går vidare i samma spår. Tomas Pueyo är den forskare som hittills lyckats beskriva detta på det för mig mest övertygande sättet. Rapporten är ganska lång att läsa och tar upp ett komplicerat ämne, men är ändå hyfsat lättillgänglig. De viktigaste aha-upplevelserna för mig kommer i slutet, och rör vad som namnger den: ‘Hammaren och dansen’.
Hammaren
Hammaren är Pueyos namn på virusblockaden, den som Royal Collage anser måste sträcka sig till augusti-september. Men den goda nyheten här är ju att det inte alls behöver handla om så lång tid. I Wuhan-provinsen i Kina har man tvärtom lyckats häva smittspridningen på mindre än sex veckor. Blockaden, som inleddes 23 januari hade per 3 mars givit så gott resultat att smittan kunde beskrivas som under total kontroll. Och detta i den allra värst drabbade provinsen i världen hittills.
I Wuhanprovinsen med 60 miljoner invånare drabbade Corona först och värst. Men man klarade att få kontroll på sex veckor.
Detta är också den strategi, mer eller mindre, som vi nu implementerat i Europa. I somliga länder mer bestämt, i andra mer obestämt. Mest motvilligt och senfärdigt i Sverige, förstås. Jämför man med Kina så är även Italiens, Spaniens och Frankrikes åtgärder mindre restriktiva. Kineserna föreskrev t ex att endast en person i hushållet fick gå ut och handla mat var tredje dag. Straffen för brott mot föreskrifterna var också hårdare. Vi kan alltså förvänta oss att det tar längre tid för Italien att få kontroll, men enligt Pueyo rör det sig om en gradskillnad, jag tolkar detta som ett par-tre veckor eller så.
För Sverige som reagerat långsamt, tveksamt och plågsamt lamt, kan det dock behövas mer tid, samtidigt som våra ‘naturliga’ förutsättningar nog är bättre (glest befolkat land, kulturellt betingade som vi är att hålla avstånd från varandra, många ensamhushåll, färre rökare) i genomsnitt (etniska svenskars normer är som bekant inte längre allas normer, Stockholm är relativt tättbefolkat och i utanförskapsområdena är ensamhushållen färre och rökarna fler).
Det väsentliga är att man måste nå ned till en nivå där smittspridningen (R) går ned under ett, dvs färre än en ny smittad per redan smittad. Därefter dör smittan ut av sig självt. Det här är en mycket viktig insikt. Coronas smittsamhet ligger på R= ca 2,5 i utgångsläget, mer än dubbelt så hög som en vanlig influensa. Som ni vet så är de flesta av oss tillräckligt mottagliga för att få influensa och är man en familj på fyra eller fem så brukar minst tre få den.
Om man har tur med vädret (varmt och fuktigt) så minskar smittspridningen automatiskt utan någon kostnad alls. Låg befolkningstäthet hjälper också till. Men resten måste vi göra själva.
Olika åtgärder måste till för att få ned smittsamheten. Men de kostar ju olika mycket. Vackert väder ingenting, butiksstängning kostar massor – och åtgärderna har också olika grad av effekt. Pueyo har hypotetiskt prissatt dem, och givit dem en uppskattad effekt på R:
Hypotetiska exempel, som måste tas fram och som kunnat vara reella redan om FHM och MSB gjort sitt jobb.
Pueyos hypotetiska exempel: Att rekommendera folk att stanna hemma, bortsett från att handla och utföra de mest angelägna ärendena skulle ha stor effekt, R=0,22, och kosta förhållandevis lite, och vi kan vara säkra på åtgärdens nytta. Att stänga skolor skulle ha något mindre effekt, R=0,15, kosta ungefär lika mycket och vi kan vara mycket säkra på nyttan. Att stänga alla butiker skulle kostar mycket mer och ger lägre effekt. självklart kan det då kosta för mycket, åtminstone om det får pågå för länge. Detta är vad även Hessius efterlyser: en balanserad analys så att vi gör rätt saker. I själva verket vad MSB och FHM borde ha ägnat tiden åt sedan i början på januari, men vad man ännu inte gjort.
Dansen
OK, vi ser att många människor dör. Men även människor har ett pris och det får inte kosta för mycket att rädda dem. Även en depression har ett pris, mycket lidande, mångas död. Är det värt detta? Pueyos prognos för hur det skulle se ut i ett scenario där man inte gör någonting eller försöker sig på en ‘mitigerande’ kontrollerande taktik, är förskräckande.
Bygger på att 75% smittas (i USA) och 4% av dessa dör.
Det är enkel matematik. Vad kontroverserna handlar om är exakt grad av smittsamhet och exakt dödstal. Båda nyckeltalen beror bl a på vad Corona muterar till och detta vet vi inte, bara att Corona redan muterat och visar benägenhet att mutera snabbt. Tendensen i tidigare pandemier är att de dödligaste varianterna sprids långsammare, vilket kan göra smittan mindre dödlig över tiden. Spanska sjukan gjorde tvärtom, vilket har att göra med hur den spreds; det var de sjukaste som flyttades, medan de mildast drabbade stannade i skyttegravarna. Problemet är att vi inte vet och att en snabb smittspridning bara gör det lättare för Corona att mutera. Flock-immunitet är därefter inte garanterad. Även med bara 25% smittade och 0,4% dödlighet så kommer en halv miljon amerikaner att dö. Effekten kommer bli ännu värre vid en okontrollerad spridning, eftersom många fler kommer dö i andra sjukdomar, när sjukvården är överbelastad.
Corona-paniken är redan här, deal with it!
Slutligen: alla ni som anser att detta är överdrivna estimat: det skulle kunna vara så, jag är inte epidemiolog, jag kan inte svära på att det jag befarar är sant och säkert och jag kan inte avgöra om Pueyos siffror är rimligare än andras. Jag kan också personligen tycka att man borde besinna sig mer. Att agera snabbt och resolut är inte detsamma som nu skett, agera mer eller mindre på känsla och kanske förhastat i vissa avseenden. Men allt detta är i dagsläget historia: även ni som inte håller med måste ta hänsyn till att stora delar av allmänheten befarar det värsta och att den kan ha rätt. Av bevisningen som hittills lagt fram så finns det faktiskt goda skäl att uppfatta Corona som ett dödligt hot och är man i en riskgrupp så är detta kanske slutet. Oron måste alltså respekteras, ingen politiker kommer kunna – eller bör – negligera den. Vad vi däremot måste försöka göra något åt är att göra motåtgärderna effektiva, såväl mot Corona som mot en hotande depression.
Så låt oss för guds skull glömma alla låt-gå-strategier och koncentrera oss på den vi nu har valt (eller som Löfven, nästan valt). Gör vi det rätt och resolut, stänger skolorna, och föreskriver att folk stannar hemma, så kan vår milda variant av Kinas leda till att vi är färdiga till halvårsskiftet. Åtgärder som dessa kan bara bli fel om vi redan i praktiken nått ett låt-gå-läge där smittan är spridd överallt. Vad vi alltså borde utgå ifrån som grundprincip är att strängare åtgärder som förkortar tiden är betydligt mindre dyra för samhället. Tvekar vi ännu mer så får vi nog lägga på de där månaderna som Royal Collage rekommenderar, och någon gång i augusti-september är smittan under kontroll. Oerhört dyrt, men som man kan gissa, det scenariot ligger i trendens riktning. Och börjar vi dra tillbaka åtgärder för tidigt så kan detta förlängas ännu mer. Oavsett när vi har kontroll då, vad händer när vi väl är där?
Nyckeln: smittesterna
Det absolut centrala, som bl a visats i Sydkorea, är att man vid det laget utför tillräckligt antal tester, även av symptomfria. Med dessa kan vi avgränsa områden med nya smitthärdar snabbt. Sådana kommer från tid till annan att dyka upp, eventuellt kräva nya åtgärder av liknande slag som under ‘Hammaren’. Skillnaden är att detta då kan ske för mycket mindre väl avgränsade områden.
I ‘dansen’ så handlar det om att hålla smittsamheten (R) lägre än 1. Då är tester nyckeln.
Detta är en ‘dans’ som inte alls kommer innebära samma monumentala påfrestningar på vårt samhällssystem. Men kostnader likafullt förstås. Samtidigt måste vi inse att det också är något helt annat än vad Royal Collage visar upp med sin graf: vi har inte bara skjutit upp en stor smitthärd några månader, vi har förhindrat den. Om det sedan innebär att vi får leva med Corona under lång tid, eller om vaccin och botemedel snabbt kan ta död på denna farsot är nästa fråga – just nu måste vi fokusera på hur vi överlever både den akuta pandemins härjning och ‘hammaren’ och dess konsekvenser på ekonomin; och det gör vi bäst genom att inse att det även finns en morgondag.
Tiden är avgörande
Tegnells och andra experter som förordar flock-immunitet som något slags universalmedel utgår ifrån att vetenskapen inte är kapabel att uppfinna motmedel. Det är närmast obegripligt att man på landets högsta myndighet för smittskydd är så tvärsäkert – och defaitistiskt – är övertygade om status quo på denna punkt. Hur smart skulle det kännas om vi hittar ett vaccin i april, mitt under ett pågående ‘flock-immunitetsexperiment’? Faktum är, som Pueyo framhåller, att vi redan har lovande forskningsresultat framme. Antalet vetenskapliga rapporter i ämnet växer exponentiellt för varje dag som går.
Vetenskapen jobbar för högtryck mot Corona. Det finns goda både ideella och ekonomiska motiv för det. Och vi ska ha tilltro till detta. Gäller såväl politiker som marknadens företrädare.
Och det är inte allt som kan göras. Vi hinner utbilda fler som kan hjälpa till inom vården. Sjukvårdspersonal som själva smittats – och sannolikt blivit immuna – hinner återkomma till arbetet. Vi hinner skaffa skyddsutrustning. Vi hinner utvärdera vilka metoder som fungerar bäst för att begränsa smittspridningen. Vi i Sverige är på det sättet lyckligt lottade för vi skulle kunna dra nytta av de länder som ligger före i förloppet: Sydkorea, Hongkong, Taiwan, Italien. Men då krävs det ju att vi har kompetenta resurser och ett regim som visar ledarskap.
Sverige och ledarskapet – den avgörande frågan
Vi har valt spår, vare sig vi gillar det eller inte. Vi har dessutom valt rätt spår. Nu gäller det att göra det bästa av situationen. Att avblåsa ‘Coronablockaden’ efter en månad eller mindre skulle vara katastrofalt, eftersom vi då både får Corona tillbaka och drabbas av finansiella kostnader som gör det ännu svårare att bekämpa de nya utbrott som vi då har att vänta.
Tiden kostar mest, och måste användas rätt
Vi måste se till att minimera dessa kostnader. Det börjar med att bli överens om att jobba mot detta mål. Vi bör stänga skolan helt och minimera alla sociala kontakter genast, och på så vis förkorta den tid som behövs, det är kostnadseffektiva åtgärder. Sunt förnuft säger att tiden är den mest dyrbara faktorn. Ett slutdatum måste ges som upplevs som betryggande. Om det sedan är två eller sex månader – det beror ju på hur resolut vid bekämpar smittan. Här har våra politiker sin viktigaste uppgift. Men ledarskap ska också kunna övertyga om att detta inte är något vi bara ‘härdar ut’, vi kan faktiskt se det som en annorlunda semester istället, vi får chansen att umgås med vår familj på ett sätt vi aldrig fått förut, vi får förmånen att uppleva en unik sammanhållning, som britterna under Blitzen. Den som kan, ta vara på detta.
Deadline är nödvändig – och effektiva finansiella motåtgärder
Men vi måste få veta vad detta kommer kosta, och vi måste få mål som gör det möjligt att starta upp snabbt igen. Livet är fyllt av motgångar, detta är en. Get over it. Visa kreativitet, ta fram lösningar. Undergångsscenariot är verkligt, det finns där för att vi saknar ledarskap och för att vi riskerar att hamna i en situation där vi strategin är varken hackat eller malet. Då får vi både Corona och depression. Men vi måste ha ambitionen att vi i karantänen istället fixar ‘det dukade bordet’ – för en framtid som inte alls är så långt bort just nu, om vi bara hanterar krisen rätt.
Börja med att sprid detta! Se till att vi gemensamt tillämpar en så strikt smittspridningsstrategi som möjligt. Om alla ställer upp så är vi inne i ‘dansen’ före sommaren. Det är då fortfarande möjligt att undvika depression, särskilt om vi även vidtar rätt finansiella åtgärder mot en sådan – se mitt förslag i förra krönikan – och har en tydlig deadline. Det överlever både folket och ‘marknaderna’.
Ni har ju precis som jag hört hur beloppen susar förbi i flödet. Riksbankschefen Ingves lovar 500 miljarder i ‘gratislån’ till bankerna och sänkta kapitalkrav som gör det möjligt att låna ut 900 miljarder utan att backas av bankernas eget kapital, regeringen lovar 300 miljarder till olika former av företagsstöd, och SAS har redan tagit för sig, det kommer fler, var så säkra. Det handlar alltså inte längre om miljarder utan om biljoner, dvs tusentals miljarder. Och de kastas in i Jätten Gluff-gluffs mun, som utan att han ens hinner tugga eller svälja genast kräver mer. Gluff-gluffs alias är Marknaderna, men det är ett alltför abstrakt begrepp för att vi riktigt ska förstå denna omättliga hunger.
Varför stöder inte ‘stödpaketen’? Kan börsfallen t o m gödas av dem?
Vad beror det här på? Länsförsäkringars chefsekonom Alexandra Stråberg fick frågan av Affärsvärldens Matilda Karlsson, om det ens var meningsfullt att skicka in dessa dyra paket. Matilda är en bright ung tjej som vågar ställa den här typen av frågor, som annars de flesta låtsas vara för smarta för att ställa, och den fick nog Stråberg att haja till. Hennes svar var att reaktionerna kunde förklaras av en misstro från marknaden, att centralbanken vet mer än de gör, och att problemen tydligen är större än vad de själva anat, vilket skulle göra varje åtgärdspaket kontraproduktivt, ju mer omfattande desto värre. Men med den analysen borde man ju låta bli att ge dem? Det tycker ju inte Stråberg, troligen ingen annan heller. Lika lite kunde hon svara på vilken typ av stöd som var bäst.
Lars Söderfjäll, aktiechef på Ålandsbanken i DI Morgon idag, menar att aktiekurserna har fallit till en nivå som motsvarar minskade vinster med -20% för 2020, 25-30% för cykliska bolag. D v s att man resonerar kring en tillfällig kollaps under ett par kvartal, men att allt sedan återhämtar sig.
Jag tror tyvärr att det är värre än så. ‘Marknaderna’ påverkas alltid positivt av reda pengar som ramlar i dess knä. Och de har starka lobbyister bakom sig. När Jacob Wallenberg förklarar sig mycket nöjd med stödet till SAS, så gör han det i egenskap av flygbolagets störste private ägare. Att han sedan låter lika nöjd med regeringens och Folkhälsans Coronabekämpning kan vi alltså lätt sätta in i det sammanhanget. Wallenberg påstår att han inte är orolig, trots att han ‘vet’ att han kommer bli smittad har han fullt förtroende för regeringen. Tydligare än så har inte staten och kapitalet kamperat ihop på flera årtionden. En följdfråga vågade sig DN:s reporter inte på och i läsarspalterna var vänsterliberalerna förvirrat positiva, som vanligt lika omedvetna om att de utgör de superrikas nyttiga idioter. SEB:s chefsanalytiker Robert Bergqvist (AV 16/3) fick inte heller sådana följdfrågor som Matilda Karlsson ställde till Stråberg, och kunde bara glatt tacka för allt statsstöd; klart att hans ägare (Wallenberg m fl) skulle bli lite sura annars; man biter inte den hand som föder en.
Paketen till bankerna är som brandsegel utav papp: det krävs många, många fler.
Men glädjen balanseras mer än väl av en fundamental källa till panisk skräck: marknadernas instinkt säger att detta inte kommer räcka till på långa vägar. Bankerna vet med sig att de inte kommer ge nya lån oavsett gratis lånefinansiering och noll krav på eget kapital. Och även om 300 mdr skulle räcka för att hålla en hel del industrier under armarna en tid, så har det sjunkit in nu att Corona är här för att stanna året ut, kanske längre än så. Den genomslagskraft en så lång tid i karantän kommer ha sträcker sig därmed långt bortom pandemins sista dödsoffer. Vi kommer, som Stråberg ovan framhöll, ha ändrat våra konsumtionsmönster, vår riskvilja kommer vara mindre.
Ett mer riskavert samhälle med ordentliga buffertar kostar att bygga upp
Om något har väl Corona visat hur enorma brister vårt samhälle har för att möta stora kriser. Det är alltså inget dåligt i sig om man nu tar tag i frågan, tvärtom. Men att skapa buffertar kostar. Stater kommer höja skatter. Dels för att täcka av den ökade skuldsättning som Coronakrisen medfört. Men också – förhoppningsvis – för att förbättra sin förmåga att snabbt möta nya katastrofer. I Sverige har vi inget utrymme att höja skatten, så vi kommer istället bli tvungna att minska samhällsservice, transfereringar och trixa med trygghetssystemen (läs: minskade pensioner). Ändå måste vi anta, åtminstone för en tid, att folket, efter de många förtida dödsfall vi nu kan förvänta oss, kommer att kräva detta så starkt att staten kommer att prioritera det.
Och vi talar inte bara om att staten fyller på beredskapslagren igen och skapar reserver för att kunna möta olika typer av efterfrågan vid en större kris. Istället för att t ex bara köpa från Kina för lägsta pris, så skaffar företagen sig kompletterande leverantörer i Indien och Mexico, eller kanske ännu hellre i Bulgarien, så man håller sig inom EU – i den nya protektionismens tidevarv är ju tullar och handelsbojkotter det kanske mest realistiska hotet. Man lär också bygga egna lager igen, istället för att helt förlita sig på just-in-time. Detta gör man trots att dessa logistiklösningar är dyrare; man vill inte ta risken att stå helt utan.
Men värst av allt: för att genomföra en investering höjer vi vårt krav på avkastning och då blir mycket som annars slunkit igenom inte av. När bankerna höjer räntorna för högre kreditrisker så betyder det samma sak. Detta har redan skett, och jag vågar påstå att olusten inför nya kreditförluster kommer finnas kvar i minnet en längre period den här gången.
Företagscertifikat och skräpobligationer
Företagscertifikatmarknaden (se min artikel från 10/3), har vuxit enormt under det senaste årtiondet, ca dubbla årliga ökningstakten mot förut, och i USA uppgår den till närmast ofattbara 135 biljoner kronor mätt i dagens växelkurs. Det är ett belopp som kan vara relevant att ställa mot Trumps ‘jättepaket’ på 8,5 biljoner. Här kommer certifikatköparna också kräva – och få – högre räntor, vilket i sin tur kommer dra investerare från aktier, öka direktavkastningskraven och därmed bidra till de högre kapitalkraven. Numera svarar ‘skräpobligationer’ utan investment grade för en fjärdedel av marknaden, och de med lägst betyg, BBB, för hälften; en ökning från 39% från hur det såg ut före krisen 2008. Söderfjäll reser den berättigade frågan om det verkligen är staternas uppgift att rädda den här marknaden: investerarna tar ju de risker de förtjänar, och ska staterna i nästa steg även rädda aktieägare? Men sanningen är ju att certifikatmarknaden är närmast lika systemkritisk som bankerna. Företagsakuten, där SAS och andra länders flygbolag har ställt sig först i kön, verkar också komma aktieägarna till godo. Åtminstone Wallenbergs nöjda kommentar tyder ju på att aktieägarnas kapital inte har ansetts därmed förbrukat. Det borde det nog faktiskt vara. Men det finns också en annan moralisk aspekt: småsparare har mer eller mindre drivits till dessa mer riskfyllda investeringar, när nollränteregimen infördes. Man har haft pest eller kolera att välja mellan. Eller, som det visade sig: Corona.
Aktiemarknaden diskonterar alltid evighetsflöden, inte enstaka kvartal. Då är 30% lågt. För lågt.
Aktiemarknaderna har justerats kraftigt. Men är det tillräckligt? När jag värderade fastigheter på 90-talet slogs jag av att man var så ovillig att se nyanserat i det långsiktigt ekonomiska perspektivet; toppåret 1989/90 såg man en evighet av växande intäkter framför sig och värderade fastigheterna därefter. När det sedan vände nedåt så gjorde man i praktiken en evighetskalkyl baserad på de av konjunkturen sänkta driftnettona. Det innebar enorma och på lite sikt alldeles för stora värdesänkningar, ändå dröjde det länge innan de första köparna materialiserade sig. Det var riskvilligheten som saknades – en brist på kapital.
Med detta inte sagt att pessimisterna skulle vara irrationella i sina kalkyler, snarare mindre så än optimisterna. Jag tror att om Söderfjälls analys ovan är riktig, av marknadens aktiekurssättning, dvs att man ser några kvartal framför sig med extremt dålig avkastning, men därefter återvändande till status quo, så underskattar man tre saker. 1. De nyss nämnda långsiktiga effekterna på hur vi beter oss, liksom 2. att Corona när detta är över, kan ha förstört viktiga delar av vår samhälls- och näringslivsstruktur. Mängder av människor kommer att vara utan arbete, många kommer aldrig komma tillbaka till ett sådant igen. Detsamma gäller småföretagare, som ofta jobbat dubbel övertid för att få rörelsen att gå ihop. Efter att bankerna tagit verksamheten ifrån dem kan tröskeln vara för hög för att vilja och orka starta på nytt. Om många sådana entreprenörer istället tar anställning för ett 9-17-jobb så är det en betydande samhällsförlust.
Det låga resursutnyttjandet (fastigheter, kunskap, arbete) kommer förvisso att bidra till en billigare och därmed rent teoretiskt även en snabbare återhämtning, men i mitt scenario är det 3. bristen på kapital, precis som i de tidigare kriserna, som kommer vara överordnad detta; vi kommer i så fall få dras med outnyttjade resurser länge ändå. Detta tror jag alltså att börserna också bortsett ifrån hittills. Man är och har varit så upptagna av Coronapanikens omedelbara följder att man glömt bort att vi redan innan Corona kom, faktiskt talade om att en konjunkturnedgång var på väg, och att denna i sin tur skulle kunna trigga de långsiktiga strukturproblem man skjutit framför sig. De nu efterföljande trappstegen nedåt i aktiekurskurvorna, som jag förväntar mig, blir i så fall resultat av att man börjat räkna på detta.
Corona katalyserar ett paradigmskifte?
Högre kreditriskpremier är sunt och detsamma gäller högre räntor generellt. Men en omställning från nollränteekonomin tillbaka till en mer normal situation kommer vara ytterst smärtsam, och detta kan inte göras snabbt, utan att man ånyo översvämmar marknaden med ny likviditet, vilket skulle vara som att – än en gång – kissa i byxorna; varmt och skönt ett litet tag, sedan kallt, obekvämt och illaluktande. Sanningen är att centralbankerna har med ständigt ökande penningmängder stått och kissat ända sedan 2008. Nej, det är förstås inte sunt, det förstår alla. Men oftast inte förrän efteråt.
Man kommer säkert försöka fylla blåsan igen. Men jag tror att detta kommer att misslyckas. Vi ser det just nu, hur Gluff-gluff tuggar i sig, men jag tror alltså att marknadsmekanismerna stängts även på längre sikt, av våra betendeförändringar och riskperception. Det handlar om en korrigering av ett decenniums försyndelser, ja, egentligen två, eftersom 2008 stökades av genom att ge ännu mer lån än de som så när höll på att fälla världen den gången. Visst vill man göra det igen, men sådant funkar bara när ingen ser eller vill se. Coronakrisens många döda, verkliga offer, kommer öppna våra ögon på vid gavel, och vi kommer återigen se vad risk verkligen är. Vi har utfört ett konststycke, att gå på slak lina högt uppe bland molnen – och har inte varit rädda, för vi har inte kunnat se marken. Men snart kommer sikten vara klar och då är ingen längre villig att ta enda steg till.
Dominoteori, låg innovationstakt, usel produktivitet – och noll ledarskap
Vad staterna gjorde 2008 var att ge stöd till alla banker utan undantag. Bankerna i sin tur fick strikta förhållningsregler, man skulle hellre fria än fälla. Nytryckta pengar har använts för att stötta den här ‘affärsmodellen’ och den har lett till att även de svagaste och minst förtjänta verksamheter har hållits vid liv, mer eller mindre med hjälp av konstgjord andning. Dessa företag har bidragit till att sänka produktiviteten globalt. I Sverige har vi dessutom mängder med mer eller mindre ‘snällanställda’ på framförallt kommunerna, som inte bidrar med mycket alls, snarare är de oftare en belastning, som konkurrerar ut privata verksamheter eller med inkompetens i upphandling, till ökade kostnader för de flesta (även de företag som borde vunnit anbud, men inte gjorde det).
Vi har fått ett samhälle där hästen satts före vagnen; postmodern ‘intersektionalitet’, ‘positiv’ särbehandling och ungdomskultur in absurdum har bidragit till att meritokratin är på stark tillbakagång, och vi har fått ett ledarskap som är mindre utbildat, med mindre adekvata erfarenheter från liv och näringsliv och/eller med sämre intellektuella utförsgåvor än medelbegåvade Svenssons. Den genomsnittliga åldern för riksdagsledamöter var redan 2014 bara 47 år, och färre än hälften hade ens påbörjat en eftergymnasial utbildning. Detta är trender som resten av EU – och världen tycks vilja följa efter oss i spåren. Regeringens utbildningsnivå är ‘bedrövligt låg’ enligt Expressen – hälften av ministrarna saknar examen, flera av dem har hoppat av sina högre studier, men försöker istället påskina att de är mer utbildade än vad de verkligen är. Bristen på gott ledarskap är framförallt tydligt i kriser, men lär enligt min bestämda uppfattning inte bara göra krisen värre utan också svårare för oss att häva den än vid tidigare tillfällen.
Riksdagen 2014 bestod av ett betydande antal tjugo- och trettioåringar. Betydligt högre andel än mellancheferna i ett större företag.
Nästa akut: fastigheter och internationell bankmarknad.
Vi kan också förvänta oss att betydande delar av fastighetsbeståndet nu snabbt blir vakant (och nej, att fylla det med flyktingar är inte en samhällsekonomisk vinst), både pga att antal företag och sysselsatta minskar och att det kommer bli mer vanligt med hemarbete – även efter krisen förstås. Både 1990 och 2008 var banksystemet och dess intima koppling till fastigheter i fokus. Så är det ännu inte i Coronafallet, men det är närmast oundvikligt att fastigheter dras in i detta, som en följd av i tur och ordning ökade vakanser, lägre marknadshyror – och högre räntor (samt avkastningskrav). Att bankerna är villiga (eller ovilligt medverkande till) att temporärt höja belåningsgraderna riskerar då att förorsaka stora finansiella störningar i banksystemet, statsstöd kommer i så fall krävas och det innebär ett långt harvande, under vilket bankerna inte kommer kunna eller vilja fullgöra sin funktion som kreditförmedlare fullt ut.
Minst lika hotfull ter sig en möjlig inomeuropeisk statskollaps. Italien bedöms enligt en tidigare IMF-ledamot kräva ett gemensamt EU-paket på 7,5 biljoner kronor. Vi kan befara en ny våg av sydeuropeiska problemländer till EU:s akut. Men vem ska hjälpa dem? Tysklands ekonomi har hackat ordentligt redan innan Corona och Storbritannien går bort. Solidariteten EU-länderna emellan tycks också vara måttlig att döma av hur Italiens böner om hjälp med sjukvårdsutrustning föll på hälleberget, liksom Greklands begäran om hjälp med gränsskydd. När beloppen blir för stora är det på samma sätt – hjälpande nationer kommer drabbas kännbart även de, kanske är storleksordningen helt enkelt ohanterlig. Återigen dessa biljoner… Som alltså riskerar att tillkomma ovanpå Coronahjälppaketen. Detta är odiskonterade belopp som sammantaget får de hittills annonserade stöden att se ganska otillräckliga ut.
Kriserna 1990 och 2008 var inte värre än Corona har förutsättningar att bli.
90-talskrisen. Det tog 2 år och 1 kvartal för börserna att nå botten den gången. Och för att nå tillbaka till kurstoppen före fallet tog det tre och ett halvt år. Bankernas skräck för fastigheter var i alla fall på SEB, där jag blev kreditanalytiker 1996, inte botad förrän år 2000, nästan tio år senare.
De långsiktiga strukturproblem som vi sopat under mattan det senaste decenniet och som Sverige lider mer av än de flesta jämförbara länder, talar för att Coronakrisen kommer bli djupare än både vår hemmagjorda kris i början på 90-talet, som vi hade god draghjälp från omvärlden att ta oss ur, och finanskrisen 2008, då den reala ekonomin i grunden var sund och gick att bygga vidare på, efter att finansbubblans effekter klingat ut. Som framgår av graferna så har de tidigare kriserna varit långdragna och besvärliga nog (2008 krisen reflekterad i S&P 500-index i USA; Sveriges finanskris var en mild västanfläkts av omvärldens beroende på mycket speciella förutsättningar och är därför inte jämförbar; IT-bubblan 2000 var mest aktiemarknadsspekulation och därför inte heller lika relevant).
Brist på såväl riskkapital som lånekapital, strukturella problem i befolkningssammansättning liksom i ledarskap kommer göra en återuppbyggnad av realekonomin långsammare än vid de båda föregående kriserna. Och trots att många kommer se och ta tillfällen som yppas, så kommer totalen tyngas av att en större grupp människor kommer stå helt utanför arbetsmarknaden. Frågan är varför skulle vi anta att Corona kommer bli mildare?
Krisen 1990 tog 3,5 år. Krisen 2008 5,5 år (i USA). För att nå botten tog det 2,2 respektive 1,4 år. Jag är rädd för att det kommer behövas ännu längre tid – kanske mycket längre – för återhämtning denna gång.
S&P 500 dök i oktober 2007, då man började ana finanskrisen…
1 år och 5 månader senare bottnade det. Då var man 54% ned.
Först i mars 2013, nästan fem och ett halvt år efter toppen 2007, nåddes samma nivå igen.
Sverige kommer inte automatiskt renas av Corona från sina strukturella problem.
De långsiktigt tyngande faktorer, som vi kommer bli tvungna att ta hand om när Corona är över finns konkreta bevis för redan i den högkonjunktur som varit. Globalt har nollränteekonomin inte inneburit några rekordår, varken för Sverige eller västvärlden i stort. Vi har tvärtom sett en ganska blygsam BNP/capita-tillväxt i de flesta utvecklade länder, och i Sverige i synnerhet. Tar vi kronkursfallet i beaktan så har svenskarna relativt sett blivit rejält mycket fattigare. Det beror på att vi sedan 90-talet har fört allt större mängder människor till detta land, som bidrar mycket lite, men som delar på resurserna. Somliga är förstås duktiga och ‘välintegrerade’, men i genomsnitt kostar oss invandringen, trots dessa undantag, enligt olika forskarrapporter 4-5 mkr per individ. Allt talar dessutom för att de senaste årens invandring, 100.000-150.000 individer per år, kommer bli ännu dyrare.
Med en ryggsäck på 50.000:- per år och heltidsarbetande svensk så är uppförsbacken i en återhämtning mycket tuffare.
Multiplicerar vi 1,5-2,0 miljoner immigranter med 4-5 mkr kronor så blir kostnaden mellan sex och tio tusenmiljarder. D v s även här talar vi biljonbelopp. Utslaget per heltidsarbetande så blir beloppet ca 50.000 för varje yrkesverksamt år. Två miljoner att bära som en ryggsäck över en livstid. Detta är den reala ekonomin, inget finansiellt hokus pokus. Tillsammans med kriminalitet och lägre välfärd leder detta till att mängder med arbetsföra svenskar röster med fötterna inom riket, man flyttar från de kommuner som (självförvållat) lider värst. Effekterna kostar staten miljarder i ökat kommunstöd, men ovanpå den redan skenande totala kommunskulden så är det ändå små belopp i jämförelse med vad som är på väg att blomma ut. Totalt är kommunsektorns skulder 656 miljarder, 156.000:- per heltidsarbetande (se krönika 16/10-19). Andelen av vår BNP är 14% och har fördubblats på tio år. Så vi har bara börjat beta av det här, det kommer bli mycket, mycket värre med tiden, särskilt som vi just nu fortsätter att importera ännu fler bidragstagare.
Samhällsekonomiskt olönsamma klimatinvesteringar och en skola på dekis.
Med miljöpartiet i regeringen har man också ställt om politiken så att den främjar uselt avkastande eller skadliga s k miljö- och klimatprojekt. Företagen har trivts med olika former av subventioner och lagkrav som gör kostnaderna möjliga att övervältra på konsument, en hel del via högre priser, men också via skattsedeln direkt. Mycket litet av allt detta är motiverat ur miljösynpunkt, än mindre ekonomiskt, men vi har kunnat offra vårt överskott på sådant, mest för att döva våra onda samveten. Det är en lyx vi just nu ser ut att vilja fortsätta med, trots krisen. Vi får se hur det blir med det, men att sådana krav kommer väckas till liv efter denna är svårundvikligt och kommer i så fall obönhörligen förlänga återhämtningsperioden.
Vi genomför också sedan många år en allmän kvalitetssänkning av skola och högre utbildning, där den kanske mest allvarliga effekten är att man nonchalerar att pojkar inte förmås uppnå de betyg och kunskaper de borde klara; strängt förenklat eftersom de inte läser, gör sina läxor eller lyssnar på lektionerna. Pisatesterna bekräftar tyvärr att det inte är flickorna som blivit bättre, utan att alla blivit sämre, men pojkarna mest, i en skola där den livsviktiga ordningen ofta saknas och där det är fult att tävla. De duktigaste studenterna, liksom våra driftigaste företagare flyr också ut ur landet. Detta innebär försämrad produktivitet på alla fronter. Sådant har pågått länge, men fenomenet ‘white flight’ har av allt att döma påtagligt ökat de senaste åren och vi kan utgå ifrån att detta kommer öka ännu mer och bidra till svårigheterna vi nu har framför oss, även efter Corona – ja, det är rent av troligt att det kommer få en baltisk eller grekisk omfattning, eftersom andra västländer, åtminstone som det ser ut nu, kommer ha mindre problem än vi, såväl med kriminalitet som med andelen bidragsberoende.
Varför 500 miljarder inte räcker till
Problemet är att man lappar och lagar på fel ställe – man tätar uppe vid relingen på en båt med ett stort hål läckande nere i durken. Den obehagliga sanningen är att aktiekurser inte till varje pris måste eller kan försvaras. Om något katastrofalt, som Corona inträffar, så är en korrigering av olika tillgångsvärden ofrånkomlig; somliga mer, andra mindre. Svensk ekonomi kommer se mycket annorlunda ut när det här har lagt sig.
Corona kan inte botas med pengar. Och att laga relingen är alldeles för sent. Vi har ett stort hål nära botten i vår ekonomi.
Apokalypsens ryttare kom inte ensam
Sådana här gigantiska omställningar kan också leda till följdeffekter som är ännu mer oönskade och framförallt mycket svåra att förutspå. Uselt ledarskap och allmän panik övergår inte sällan mer än civil olydnad, det kan bli fråga om än mer våld, revolter och terror. Jämför apokalypsens fyra ryttare: pest, svält, krig och död. Vi har just nu ‘glömt’ kriminaliteten omkring oss, en bomb i centrala Stockholm får bara ett tjugotal läsarkommentarer i DN:s läsarspalter. Men när den akuta krisen är över kommer dessa problem bli mer synliga igen – och risken är överhängande att de kommer att växa än mer i det krisande svenska samhället, i synnerhet om man anser sig inte kunna fortsätta leverera bidrag till den importerade underklassen. Att det finns god grogrund för extremism av alla slag i en djup ekonomisk depression vet vi redan. Tyskland, Sovjet och Kina var inte heller ensamma i att uppleva oroligheter under mellankrigstiden, även här i Sverige var vi mycket nära anarki. Marknaderna brukar inte fundera så mycket på sådana här ytterlighetsscenarion, det är garanterat inte ‘inprisat’, vågar jag säga. Men sannolikheten är så hög att de nog borde vara det, om det inte vore så svårt att sätta en mer exakt peng på det.
Vad kan göras? Förslag: moratorium på låneskulder.
Det här handlar inte om en vanlig efterfrågekris, som Thomas Olofsson i DN påpekade, en kris som vi kan stimulera oss ur med lägre ränta eller skattelättnader; mer pengar gör inte att fler vågar gå på restaurang, klädaffärerna är stängda och ingen köper bil när man inte har någonstans att åka. Det viktiga är istället att se till att den produktionsapparat vi har i Sverige finns kvar, så vi inte får alltför stora konkurser.
För detta ändamål bör staten föra över riskerna från den reala ekonomin till den finansiella, där man kan förse bankerna med överbryggningslikviditet. Det räcker dock inte med morötter. Det måste till en piska: en lag som utfärdas med generellt moratorium för alla amorteringar och skuldåterbetalningar till banksystemet, till dess krisen anses överstånden. Danske Bank gjorde nyss frivilligt något liknande i mindre skala, när man annonserade amorteringsfrihet för bolånekunder, och liknande diskuteras även för alla bankkunder. Men det räcker ju inte för att hejda konkurserna.
Ett moratorium skulle lämpligast rent tekniskt se ut så att de delar av lån som skulle ha amorterats eller som förfallit får en statlig garanti. Garantin ska vara billig men kan inte vara helt gratis, och de som inte önskar den betalar som vanligt. En delikat fråga att fundera över är om det finns andra klausuler som kan tvinga låntagaren till förtida betalningar; om dessa ska fortsätta gälla och hur man i så fall ska räkna med eller utan den del som har statlig ‘garanti’. Hur och vem ska stå för extrakostnader när företag ändå går i konkurs? Här måste staten sannolikt vara generös redan på förhand. Skall även räntebetalningar ingå? På helheten eller bara för de kapitalbelopp som inte garanterats? Initialt kan för simplicitetens skull räntan vara lämpligast att exkluderas. Men om även den måste inkluderas, hur ska ackumulerad ränta i så fall sedan beräknas, t ex om marknadsräntorna stiger? Allt går att lösa, men man måste snabbt hitta en form för att kunna implementera den innan den spelar ut sin roll. Och allt är underordnat huvudprincipen – att likviditeten behålls på status quo – och kommer kunna lösas.
Riksbanken förser alltså bankerna med den likviditet, krona för krona, som man går miste om, det kommer inte uppfattas som otillbörligt gynnande, och det kommer vara avgörande för mängder av verksamheter som vi nu utgår ifrån drabbas av ett tillfälligt, möjligen ett eller 1,5 år långt avbrott, men där förutsättningarna efter detta bör vara likvärdiga som de var nyss. Med dessa konkreta lättnader i betalflödena kommer de flesta företag och privatpersoner att få andrum. Man kommer slippa destruktiva och långdragna förhandlingar med bankerna, med påföljande krav på personlig borgen och andra mer eller mindre genomtänkta tvångströjor som villkor för att förlänga krediterna.
Bankerna skulle förstås inte gilla det här. Åtgärden är ju på ett sätt ett direkt underkännande av deras kredithantering och riskerar att krångla till denna betydligt. Det kommer lägga många problem i knät på dem, inte minst när man så småningom tänker sig att lösa moratoriet. Men det är fel att se det som en misstroendeförklaring mot bankernas expertis att hantera kreditrisker på individuell nivå. Bara för en tvärt nedåtgående marknad som helhet. I praktiken borde bankerna uppskatta den eftersom ju även de gynnas om man på detta sätt undviker ett scenario där alla jagar marknadskreditrisker, i ett lopp som drivs av allas gemensamma fruktan.
Hur långt detta kommer räcka är förstås osäkert. Reaktionerna vi hittills sett är nog för att befara det värsta, och om smittan inte helt överraskande upphör så kommer den oundvikligen sätta djupa spår i samhällskroppen. Mitt grundtips om en djup och lång lågkonjunktur, värre än både 1990 och 2008 ligger kvar, även om man skulle göra alla rätt. Det kommer säkert också att krävas även annat finansiellt stöd till både företag och branscher utöver detta via statskassan. Kanske även till privatpersoner.
Vilka övriga konsekvenser kan ett moratorium få? Bankerna kan inte få akuta betalningsproblem så länge som staten servar dem. Men man kan ju formellt hamna i ett läge då man måste begära konkurs, om inte staten ställer upp också med nytt eget kapital. Detta skulle riskera att leda till förstatligande. Om problemen blir ännu större, så kommer alla nytryckta pengar leda till misstro mot statens egen kreditvärdighet, höjda räntor och i förlängningen till stagflation eller rent av hyperinflation. Men sådana katastrofscenarion kan alltså inträffa även utan ett moratorium, och enligt min uppfattning ännu troligare i så fall. Personligen så gissar jag att Bankföreningen kommer slåss med näbbar och klor för att ett moratorium – eller liknande – aldrig införs. Och med vår handlingsförlamade regering lär det inte finnas någon som matchar dem i sådana här frågor. Det lär nog därför inte genomföras. Vilket i så fall är ännu ett bevis för och exempel på hur avgörande dåligt ledarskap kan vara.
Idag måndagen den 16 mars har börsen gått ned ytterligare nästan 5% (som mest 8%) och eftersom den amerikanska börsen är ned just nu 8% så kan fortsatta fall förväntas imorgon. Detta efter att regeringarna kastat mångmiljardpaket efter mångmiljardpaket i käften på den hungriga jätten Gluff-gluff, som aldrig tycks bli mätt mer än för någon enstaka timme. Tyvärr är ansträngningarna inte bara dyra, de är fåfänga. Här är det nämligen fråga om mer än timing. Man lagar högt upp på en fördämning som redan spruckit nere vid fundamentet. Det är inte möjligt att rädda den ekonomi vi har haft, så som man försöker. Alla företag kommer inte kunna räddas, lika lite som alla Coronaoffer. Kanske inte heller alla banker eller ens alla stater. Coronakrisen kan bli den värsta i mannaminne.
OMX: tre års utveckling mer än utraderad, 16/3 efter stängning. Ingen vet hur mycket mer det kan falla.
Men det hindrar förstås inte försöken att strypa misshagliga röster som min från att höras i bruset. Facebook har slagit på en osynlig skärm runt mig igen, och jag når som bäst en tredjedel av mina följare, antalet gillningar är kanske som mest en sjättedel av vad som kan förväntas, troligen är censuren ännu mer omfattande, eftersom vi kan utgå ifrån att många fler är på nätet än normalt. Jag märker att kommentarerna är mer kritiska, från sådana som inte brukar läsa mig, vilket visar att jag syns rent slumpmässigt i enstaka flöden, samtidigt som de som brukar kommentera i många fall uteblir. Därför har jag sammanfattat nedan de tre senaste fb-inläggen nedan. Det ger också en bild av hur Coronakrisen eskalerar, som är direkt kuslig. Nyast först:
Macho eller inte macho, det är inte frågan.
Jag frågade i en tidigare krönika retoriskt travesterande Shakespeare ‘att vara eller inte vara pk – det är frågan’, eftersom pk har gjort det till en lojalitetsfråga med regimen, huruvida man är beredd att utsätta sin familj för experiment med flockimmunitet o d. eller inte. Alla som inte är beredda att skicka in sin familj rakt in i en Coronahärd är minsann illojala och därmed antagligen fultänkande rasister. Hotet har inte varit explicit, det har räckt att skiljelinjen utkristalliserat sig så tydligt på DN:s läsarforum, för att alla rättroende ska inse att de kan bli moraliskt dömda av sina likar.
Det här har gjort många ängsliga curlingmammor och velourekiperade syltryggar till vad som lätt kan förväxlas med machomän. Och nu, under förevändning att vi måste sluta upp bakom landsfadern, så har man plötsligt enats bakom de nya parollerna. Man har fått den normalt så ängsliga flocken att unisont bräka att det är bäst det som sker, låt oss smitta ned varandra, få det gjort.
Samtidigt har det bland oss fritänkande dissidenter funnits en misstänksamhet mot de överdrifter som Coronahotet tycks förknippas med. Det är vanligen sunt och sansat att tänka så, att inte låta sig svepas med och att låta bli att känna efter i onödan. Kort sagt, manliga värderingar som balanserar hysterin.
Men ibland måste man inse att det naturliga flockbeteendet har en funktion. Det finns inte där för skojs skull, utan är nedärvt sedan den tid då vi behövde hålla koll på tigrar och lejon. I verkliga kriser så kommer det till sin rätt – och Corona är en sådan. Det är komplett idiotiskt att skicka sina barn till en skola full med potentiellt smittade, ‘för att få det gjort’. Man vet helt enkelt för lite om de båda muterade varianterna och vad som händer om och när det muterar igen. Man vet för lite om smittsamhet under inkubationstid och om dödlighet i olika riskgrupper resp. grupper som påstås vara riskfria.
Framförallt vet ingen av oss mycket nog om hur svensk sjukvård är rustad för att hantera detta, när det väl smäller till ordentligt. I en debattartikel i SvD så argumenterar sju av landets främsta experter inom området virologi-epidemiologi, för att vi är ett par-tre veckor efter Italien. Att Italien gjort i princip allt rätt, bara lite för sent. Att Lombardiets sjukvård bör beskrivas som välfungerande, men överbelastad, så att man nu måste välja vilka som ska få leva eller inte. Sådana prioriteringar måste ske trots att smittan för de allra flesta visar sig i milda symptom. Svensk sjukvård är inte bättre. Och den var överbelastad redan när detta startade, 105% mot EU-snittet 85%.
Att skicka sina barn till skolan innan vi vet hur svensk sjukvård klarar av situationen med en extremt snabb smittopp är inte bara att abdikera från sitt eget ansvar för den egna familjen, det är också illojalt mot alla dem som är i riskgrupperna. Som erfarenheterna av Spanska sjukan visade, så är det också troligen ett recept för att öka dödligheten flera gånger, i onödan.Diagrammen över döda i St. Louis och Philadelphia visar att den som inte såg om sitt hus kan drabbas av minst trefaldiga dödstal.
Det är inte manligt att låta sig utnyttjas som kanonmat, det är bara korkat. Om pk vill gå först till slaktbänken, låt dem göra det. Se till att under tiden skydda er så länge som möjligt. Detta är civil olydnad när den är som mest motiverad. Om ni sedan ändå drabbas, så kommer det förhoppningsvis att vara i en period då det värsta lagt sig och då det återigen finns tillgängliga intensivvårdplatser.
Det är heller inte manligt att låta bli att hamstra i en situation då det går att föutse att alla kommer göra det. Det är bara osmart. Och det gäller alldeles oavsett om man tycker att Corona är löjligt överdriven eller inte. Det är bättre att förekomma än förekommas i sådana här situationer. Om man är medveten om att flockdjuren på savannen just nu vägrar att flytta på sig, för att ledarfåret råkar vara en enfaldig gammal get – men att det lätt går att räkna ut att de alla snart kommer vara på väg till det enda vattenhålet som inte torkat ut, ja, då är det rätt klokt att förse sig innan de kommer.
Vi som varnar kan bara hoppas på att alla lyssnar och att förutsättningarna skapas för ett samlat försvar – och en ordnad reträtt, när ställningarna är omöjliga att försvara. Men om huvudstyrkorna vägrar att ta skydd så måste vi agera för att rädda dem som vill rädda sig själva. Det gör man inte genom att underskatta riskerna, som en komplett oduglig ledning vill få oss att göra och att delta i den påföljande förvirring som sedan obönhörligen uppstår i leden.
Riskerna med Corona må vara möjliga att leva med, men det samhälle vi skapat var dömt att reagera för sent och för lite. Vilket sedan betyder alldeles för mycket, då det varit bättre om vi kunnat behålla huvudet kallt. Detta gick att förutse och det var sannolikt oundvikligt.
Nej, de bräkande har inte förvandlats till tigrar bara för att de ännu en gång lyder blint, det ser bara ut så. De kommer i vanlig ordning skylla den panik som nu uppstår på oss som varnade för den. Men ansvaret ligger där det alltid legat: hos våra komplett inkompetenta så kallade ledare.
För den som inte ännu abonnerar på SuntFornuft.space, mitt finrum, anmäl dig på länk nedan:
“Folkhälsan dementerar strategin att låta folk smittas för att skapa flockimmunitet.” Det vill man ju gärna tro, men faktum är att Tegnells åtgöranden, uttalanden och brist på åtgärder alltsedan detta startade, på alla sätt stöder den ‘konspirationsteorin’.
Precis som en finansminister heller inte kan eller ens bör knysta om en förestående devalvering, så är det förstås också lika omöjligt för FHM att öppet plädera för något sådant; att en viss andel av befolkningen ska ‘dö av’ för att uppnå det förespeglade och enligt experterna på FHM självklart rationella – men bara teoretiskt möjliga – målet.
Ett mål som f ö råkar överensstämma med aktiebörsernas önskan om att reducera ovisshet så snabbt som möjligt, även om det gör ont att ‘riva av plåstret’ snabbt. På så viss kan ekonomin räddas utan större långsiktig effekt, de flesta företag kommer snabbt upp på banan igen, bara inte kaoset pågår för länge.
*
Som jag tidigare talat om så innebär kostnaden för att snabbt låta epidemien ‘rasa över’ dock troligen en flera gånger högre dödlighet, såsom jämförelsen mellan Philadelphia och St. Louis olika strategier för att bekämpa spanska sjukan 1918 visar. St. Louis gjorde vad man kunde raskt och resolut, smittan dödade mycket färre*, men under längre tid. Det var bra för vårdresursutnyttjandet slog inte i taket, men ovissheten för ‘marknaderna’ blir dock större, och företag löper då större risk att slås ut långsiktigt.
*
Det bästa – och enligt min bedömning enda – sättet att göra en trovärdig dementi, är att stänga skolorna snarast. Och byta ut Anders Tegnell som talesperson, han får gärna tillbringa resten av tiden innan Coronasmittan dött ut, i Somalia.
*) Jag har tittat på de båda kurvorna och gjort en höftning, som tyder på att Philadelphia som gjorde som Anders Tegnell och Folkhälsan nu, dvs så lite som möjligt, drabbades av tre gånger fler döda, men nu har jag läst att det handlade om åtskilligt mer, snarare nio gånger mer.
Beware of greeks bearing gifts…
från 14/3
500.000.000.000 kronor gav Riksbankschefen Ingves igår till bankerna i lån – med noll ränta. Jag vet inte vilken löptid vi talar om, men det låter som på evig tid. I praktiken en gåva alltså? Sedan lättade man på kapitalkraven, vilket betyder att man får låna ut till vem som helst utan att behöva stoppa in egna kulor. Bankerna skulle nu t ex kunna ge lån till ‘Robinson-Jannes’ 50-vånings flyktinghotellprojekt och en ny kinesisk nöjespark söder om Gävle från tak till golv; till något kuvösföretag med luftiga idéer om hur man ska använda internet för att teleportera – eller kanske ett genusterapicenter i Hässleholm. Allt med hundratio procents belångingsgrad, utan att vare sig bankens eget kapital används, eller Robinson-Jannes.
Ingves, finansmarknadsminister Per Boman och Magdalena Andersson har kokat ihop de här idéerna, uppenbart utsatta för akut skitnödighet; marknadernas buhu fick dem att visa alla sina kort på en gång, utan att kräva någonting i gengäld alls. Tvärtom! Man hejar på för att bankerna genast ska börja spendera. En marknad vars strukturella problem är att den är överbelånad ska alltså botas med en quick fix bestående av ännu mera lån. Som att ge knarkaren en riktigt rejäl dos med heroin. Det kan ju funka, åtminstone om man bara har ett perspektiv över helgen – eller fram till klockan fem.
Pengarna är visserligen inte ‘riktiga’ – just nu. Det blir de bara om något går på tok. Om Robinson-Jannes affärsidé inte håller. Genusterapin inte visar sig så efterfrågad. I så fall lär bankerna raskt ställa sig i kön till den nya bankakuten, man har ju då ‘visat samhällsansvar’ och se hur det gick! Surt förvärvade skattepengar måste då offras, för då blir det till att efterskänka nollräntelånen illa kvickt, innan hela systemet pajar.
Vid det laget kommer å andra sidan inte bara Robinson-Janne och genusterapientreprenören stå i kön bredvid, den med alla krisande företag. Ska man rädda dem så är det också riktiga pengar som gäller. Så viss förståelse har jag faktiskt för att Magdalena just nu är så snål. Men hon kommer snart bli så illa tvungen att lätta på plånboken hon också, var så säkra. Kommer hon då ha samma generösa inställning till alla nyss permitterade? Alla som förlorat sina pensionsbesparingar i kraschen? Fan tro’t och även om hon faktiskt velat, så är det stor skillnad på att vilja och kunna.
*
Nåja, vi kan nog lugnt utgå ifrån att bankerna knappast lär ta erbjudandet, som kan beskrivas som hjälp till självmord. I bankerna är det just nu panik ska ni ha klart för er; alla bolag som nu hotas av konkurs utgör kreditrisker som sammantaget kan förbruka det egna kapitalet utan att man spenderar en krona av riksbankens flotta kredit. Vad händer vid en procents rätnehöjning? Två? Fem? Det blir blodbad. Men kan räntor gå upp? Ja, det är precis det som händer nu, och det är inte efterfrågekurvan som skiftat upp, det är utbudskurvan som skiftat ned – bankerna stramar alltså åt. Ny utlåning lär bara – som vanligt – gå till dem som annars hade fått den ändå, de som inte behöver den, i alla fall inte akut.
Vad bankerna (och Ingves) framförallt oroar sig över är nog interbanksektorn och vad de övriga europeiska bankkollegerna har haft för sig. Filurerna i Italien t ex. Här handlar det inte om något ‘samhällsansvar’ inte, det är var man för sig själv och att ta någons hand för att rädda den gör man bara om man redan är så hårt fastkedjad att det inte ens hjälper att hugga av den, utan att risken för att man dras med i fallet fortfarande finns kvar. Och, för att alla ska förstå det rätt: så måste det vara just nu, vi ska vara glada om bankernas självbevarelsedrift fungerar.
*
Det som är det mest beklämmande med Ingves panikåtgärd är att den tycks motbevisa påståendet att det inte finns något som heter en ‘gratis lunch’. Att bli ‘tagna i örat’ och högtidligen få lova att inte spendera allt på godis är vad bankerna krävts på i samband med den här gigantiska överföringen. Det brukar krävas åtminstone skriftligt kontrakt för miljarder gånger mindre.
Hade sedan inte Trump utropat ‘nationellt nödläge’ så hade hela denna fluffiga gräddtårta dessutom varit uppäten strax efter 16-tiden, utan att man ens haft smak i munnen kvar av den; då var kurserna ner igen lika mycket. Världens dyraste eftermiddagsfika någonsin.
Nu återstår bara att fråga sig varför marknaderna ska uppleva en mer bestående eftersmak av den eufori som Trumps nödlägesproklamation tydligtvis utlöst. Att USA-börserna tokrusade för att Trump utlyst nationellt nödläge ger ett nästan komiskt korkat intryck. Ena dagen ner tio procent för att han stänger Atlanten, andra dagen nästan lika mycket upp för att han säger att det är nöd? Antingen är detta en överreaktion från Trumps sida och i så fall något som kommer kosta mer än det smakar. Eller så visar åtgärden att faran är verklig och betydligt större än man alldeles nyss fattade. Eller så är åtgärden ett rent slag i luften. Hur kan något av detta vara positivt?
*
Måndag morgon har man hunnit komma på detta och då går börsen ned 27%. Innan den stiger 13% igen för att det är vackert väder och 13% till för att designen på nationalgardets uniformer är så fin, och den skulle nog stiga 13% till för att det snöar och det är ju bra för klimatet. Men då slår tekniska säljsignaler till och… puh! Vi räddas av gonggongen i tredje ronden, innan hela uppgången utraderats igen. Förlåt att jag raljerar över den globala idiotin, men jag skulle inte sätta mina löständer på att börserna startar upp på måndag, såsom säkert många just nu tror. Det är bara en teoretisk möjlighet.
