Om något är rakt åt helvete, så blir det inte bra av att göra det lite mindre. Det blir inte ens bra av att inte göra det alls. Det måste göras ogjort.
Nu har SAP och regeringen efter diverse krumbukter (läs: Mp-strul) bestämt sig för att ändå komma till förhandlingar med M och KD med ett bud om invandringspolitiken, som man uppfattar som rimligt. M och KD vill ha konkreta tak fö invandringen, sådana man har i Norge och Danmark. Men se det vill ju inte SAP. Och det beror som vanligt på att regeringen då hotar spricka. Istället vill SAP sätta en relativ gräns och göra sig beroende av EU. Vi ska ta emot ‘2-3 procent’ av EU:s total. Vilket är ungefär vad vi påstås göra just nu, medan vi som mest var uppe i 20%.
Asylinvandring är en liten del av totalen
Dessa siffror är förstås avsedda att låta lugnande. Om vi har minskat vår andel så mycket så borde det väl gå bra, hoppas SAP att väljarna ska tycka. Men nu är för det första hela diskussionen missvisande. Asylinvandringen är bara ca en femtedel av den totala invandringen till Sverige idag; de största delarna utgörs av anhöriginvandring och ‘arbetskraftsinvandring’; det sistnämnda är bara ett täcknamn för att ta in dem som helt saknar asylskäl, en överväldigande majoritet utgörs av totalt okvalificerad arbetskraft, typ pizzabud (inte sällan utrustade med falska körkort).
Varför är SAP:s ‘bud’ att vi ska fortsätta ligga 20% över EU-snittet?
Det andra felet är att procentsatserna är alldeles åt h-e. Vår befolkning utgör bara 2,5% av EU:s total. I så fall skulle vi alltså, trots Sveriges höga ‘övermottagning’ under 2000-talet ändå ta emot ungefär vår andel, ja kanske upp till 20%mer än så!
HFI: bara 70% klarar inte ens minimilön – långsiktigt. Trots snällanställningar.
Och detta i ett läge när vi redan vet att absolut ingenting fungerar. Inte mer än 10% av invandarna kommer till riktiga arbeten som ger över 20.000:- betalt i månaden under sina första sex år här. Och bara 30% gör det långsiktigt (källa HFI). I dessa procenttal ingår snällanställningar i offentlig verksamhet. Dessutom är kommer siffrorna med all sannolikhet se ännu värre ut för dem som kommit hit på 2000-talet och ännu ännu värre för horderna av unga män från Mena-länderna och Afrika. (Och ännu, ännu, ännu värre för deras anhöriga, som vi med stor sannolikhet kan befara kommer hamna direkt vid spisen, utan att passera Gå och utan att förvärva vare sig svenska språket eller våra värderingar).
Vad vi behöver är ingen ny invandringspolitik. Vi behöver en utvandringspolitik. Krav på integration, annars nedtrappning av bidrag, krav på assimilering, annars ingen rösträtt. Vi behöver också med våld kunna lyfta ut alla som straffat ut sig genom att begå grova brott, terrorsympatisörer och extremistiska predikanter av islams statslära, som inte har med religion att göra.
Men Mp då?
Så. Nu vill vi alla veta vad det mest verklighetsfrånvända partiet tycker om allt det här. Eller, det visste vi nog redan. Mp hotar med att lämna regeringen, redan vid en överenskommelse av det slag som SAP nu vill lämna som förhandlingsbud. För dem räcker det inte att Sverige fortsätter att ta emot 20% mer än EU-snittet. Nej, det ska vara gränslöst för det gränslöst enfaldiga partiet.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish: 070-763 97 02 Bg: 591 5640
PS. Nu har jag alltså blivit s k ‘swishhora’. Jag inser genast att det ställer nya krav på mig, på ett sätt jag inte hade riktigt trott. Stort tack till er alla som redan bidragit, ni vet vilka ni är – och det gör jag också. En del av er några tior, somliga har lämnat bidrag med tre nollor efter. Alla bidrag räknas och jag vet att det finns många som ger detta stöd trots att de själva har det kärvt. Det gör mig rörd att ni tror så mycket på mitt stora projekt och på min förmåga att fullborda det. Varje ledig stund tenderar nu att ge mig lite dåligt samvete. Självklart behövs det mer, och jag hoppas ni inte tagit i för mycket utan kan ge mig stöd på långsiktig basis med månatliga pengar. Men det ni redan givit mig är en spark i baken åt latmasken i mig; självklart kommer jag att göra allt jag kan för att göra skäl för mig och de bidrag ni givit.
Snart har en arbetsvecka gått sedan Löfven höll sitt landsfaderstal. Ännu inte några hårda paket i sikte tycks det, men sossarna har vunnit tre procent i opinionen, så man får väl förlåta dem om de har svårt att koncentrera sig på annat, och en falska känsla av säkerhet kan också ha infunnit sig pga börsuppgången de senaste två dagarna. Jag ska återkomma till den i senare krönika, men kan redan här och nu citera Cervenka i DI: “Sluta titta på marknaden – den har upphört att existera“. Tror du, liksom amerikanska Fed, att sex nytryckta sillioner är rätta lösningen, så är du antagligen en av huvudaktieägarna i SAS.
Flock-immunitet är fortfarande den rådande strategin
Vad som slår mig, i likhet med 1900+ svenska läkare och forskare, är att den svenska strategin trots Löfvens allvarstal tycks fortskrida i oförminskat tempo (lågt) och i exakt samma riktning som förut: Tegnells flock-immunitetsexperiment ska genomföras. På t-banetåg och bussar har man fått fortsätta trängas, eftersom man av besparingsskäl infört helgtrafik. Särskilt Nacka-Värmdö-pendlarna har fått stå som packade sillar i rusningen. Att trafiken övriga tider i många fall gått mer eller mindre tom har inte föranlett några nya rekommendationer från myndigheterna, som t ex att man ska försöka växla arbetstider om det går.
Varför inte mer spridning i områden runt skidåkarna från Italien?
Och nu börjar det stå klart att det knappast är skidåkarna från Italien som utgör den största riskgruppen för spridning längre. Nej, på något sätt har det uppstått en övertalighet bland somalierna på Järvafältet. Där bor totalt knappt 90.000 människor, dvs mindre än 4% av befolkningen i Stockholms län, ändå svarar man för en dryg 1/7-del av alla smittfall, 3,6 ggr mer än snittet, och ännu större andel av dödsfallen, nästan en tredjedel av de första 19 fallen – en total som dubblats idag, utan uppgift ännu om vart offren hör hemma.
Utanförskapsområdena på Järvafältet har blivit den värsta smitthärden
Varför detta? Hur gick det till? Enligt somaliska företrädare är det usel kommunikation från myndigheterna. Men detta är nys, det finns etablerad sjukvårdsupplysning på 11 språk ute på Järvafältet, varav somaliska är ett. Att man invaggats i falsk säkerhet om man lyssnat på Löfven (‘man kan inte ha bacillskräck i mitt jobb’) är förstås en del av det. Men det gäller många andra, främst inom pk-kollektivet och de allmänt odödliga.
Vad det istället handlar om? Min misstanke är också att man gjort mer för att informera än vad somalierna påstår och att långt ifrån hela problemet ligger där. Det är mer trångbott, få ensamboende, generationsboende är vanligare, rökning likaså. Att somalisk kultur liksom kulturerna från Mena generellt skulle vara mer ‘närgångna’ med kroppskontakt i form av puss och kram är väl heller ingen dålig gissning. Man är vana vid och trivs bäst med att ha folk omkring sig. Normalt skulle allt detta vara okontroversiellt att säga, men eftersom det nu har en negativ implikation så censurerar DN mig när jag påpekar detta – och stänger av mitt konto helt.
‘Spekulationer’. Ändå alltså.
Noll hälsoscreening
Mer fördomsfullt kan det låta att hävda att nytillkomna kan ha sämre kropps-, bords- och mathygien. Men det är också lätt förklarat helt objektivt; där man kommer ifrån är rinnande vatten och tvål inte alls lika självklart tillgängliga alltid. Det skapar vanor som inte slösar med vatten som vi gör. Men också sämre hygien. Något som är så känsligt att säga, att vi naturligtvis inte gör det. Tillfället vid gränsövergången, då de borde sättas i karantän för hälsoscrening finns inte, för den görs inte; trots att vi vet att man i snitt är bärare av multiresistenta bakterier i hela 25% av fallen, läs min krönika om MRA –multiresistenta bakterier här .
Så varför skulle detta skilja sig från hur det ser ut i Coronatider?
Anhöriginvandringen fortsätter
Det här känns ju extra tryggt att veta, nu när det avslöjats att vi också fortsätter att släppa in anhöriginvandrare. Att restriktioner för inpassering vid gränserna fortfarande inte förhindrar anhöriginvandring är den politiska korrekthetens verkliga adelsmärke. Den påminner närmast om dödshjälp till dem som redan befinner sig på Järvafältet m fl liknande områden; främst de anhöriga på plats men också områdena som helhet och i slutändan även vi i det övriga Sverige. Men insläppet får säkert alla inblandade beslutsfattare att känna sig tappert ädla ändå.
‘Papperslösa’ spridare
Och så har vi de ‘papperslösa’, de som befinner sig här illegalt och som knappast ger sig tillkänna bara för att de börjar hosta lite. De är utmärkta smittspridare, både när de befinner sig ute på stan i mer eller mindre ljusskygga ärenden, som inte påverkas ett dugg av allmänna rekommendationer, eller där de tillsammans gömmer sig i lägenheter med betydligt fler antal boende än vad de är avsedda för, men där sanitetsartiklarna är färre eller frånvarande helt.
Hotet om flyktinginvasion från Afrika
Nu kommer också rapporter om Coronaspridning i Afrika. Där är befolkningen inte så gammal, men den är ofta försvagad av bristsjukdomar. Peter Eriksson, miljöpartist och biståndsminister (nog måste denna post vara himmelrikets högstol för en sann godhetsknarkare?) är genast snabb med att lova nya bistånd utöver vad Sverige redan skänker. Vi kanske ska be Riksbanken trycka upp några miljard till afrikanerna? Det lär ju knappt märkas i den allmänna konkursen. De afrikaner som kan flyr just nu från områden där smittan mycket väl kan vara mer spridd än här, utan att någon säkert vet. Och det är förstås gärna hit till Sverige man vill, för här är sjukvården relativt sett så mycket bättre och smittrisken upplevs som mindre. Det är tänkbart att somaliernas övertalighet bland de döda kan vara förklarad av detta faktum, men det är också troligt att detta i så fall bara är en viskning av vad som kan komma.
Förnuftsskälen kan staplas på varandra. Invektiven över idiotin. Liksom ett kallt hat emot dem som till synes medvetet ägnar sig åt att förvärra smittspridning av en dödlig farsot bland det svenska folk man fått förtroendeuppdrag att företräda. Men jag orkar bara be den här gången. Snälla. Hur vore det att stänga gränsen för mer invandring? Åtminstone just nu?
Som väl är sedan en tid bekant anser Norrköpings Stadsmuseum att det är lämpligt att associera SD:s ledare i staden med den utställning som pågår, om nazistiska medlöpare, nu och då. SD-politikerna hängdes ut med namn och bild, som dock togs bort efter polisanmälan från partiet. Denna pudel kritiserades dock bland vänsterfolk i största allmänhet, och nu har hela bikupan, dvs kulturministern Amanda Lind (Mp) satt ned foten och kallat SD:s anmälan för ‘olämplig’. Muséet har därför samlat mod och… satt tillbaka bilden igen.
Mitt läsarkommentar, som DN Ifrågasätt raskt har lyft bort tre gånger i vanlig ordning, tillämpande den ‘yttrandefrihet’ som DN anser vara lämplig:
Kära, flitigt modererande ‘DN Ifrågasätt’,
Värna yttrandefriheten. Så vi skulle alltså lika gärna kunna sätta upp en bild på Stefan Löfven, och konstatera att han som ju är född in i en familj full av nazisympatisörer måste finna sig i att figurera i en statlig utställning om nazism?
Eller hela det aktuella socialdemokratiska partipresidiet, för att SAP under kriget proaktivt bad Nazityskarna om att göra en tydligare märkning av judarnas pass, så att det blev lättare för svenska passkontrollanter att avvisa dem?
Yttrandefriheten ska absolut värnas. För att så ska ske så är det dock av största vikt att den värnas åt alla håll. Den skurkregim vi har idag anser att vi ska förbjuda runalfabetet (proposition på Morgan Johanssons initiativ), samtidigt som man alltså bestämt vill hänga ut politiska motståndare via guilt association, utan egen skuld. Detta sistnämnda är ärekränkning och förtal och ligger alltså utanför yttrandefrihetens gränser, satt av lagen.
Men jag förstår. ‘Rasist’ och ‘nazist’ ska tydligen gå bra att få slänga sig med och kleta fast på alla och envar, enligt den nya praxis man vill sätta. Vi får väl se hur det går med det. I så fall måste dock SAP:s företrädare räkna med att hamna i rampljuset på ett sätt de kanske inte hade tänkt.
(Obs. Utgår ifrån att DN Ifrågasätt i alla fall anser det vara frågeställningar relevanta nog för att låta bli att censurera denna kommentar, det skulle ju se lite inkonsekvent ut. Ovan måste även anses tillräckligt allmänt känt för att slippa jaga fram källorna.)
Den här artikeln kommer handla om mer än vad du tror – och kanske klarar av att ta in. För den som vågar läsa ända till slutet så finns det anledning att återvända till början. Först då faller alla bitar på plats. Och början, ja den består av Miljöpartiets senaste systemförstörande förslag:
Det är i ett sådant här bås vi ska födas upp allihop. Det ska vara lika för alla.
Det här är ännu en – viktig – spik i den mångfaldskista som vänstern redan lagt oss i. Vad det innebär är alltså att svenska elever ska skeppas till utanförskapsområdena och tvärtom, utan att ha något att säga till om. På så vis ska man ‘skapa tillit’ mellan grupperna och lösa problemen med underprestationer, svenska elever ska ‘göra jobbet’, där svenska politiker har misslyckats.
Poängen är kulturupplösning, inte tillit
Men detta är ju inte poängen. Man vet så väl att resultatet rent kunskapsmässigt kommer bli ytterst magert för dem man vill ‘hjälpa’, samtidigt som vi kan befara en katastrofal försämring för dem som ska hjälpa till. Mons Krabbe avslöjar den dolda agendan i sin blogg:
“Vänstern resonerar, som vanligt, i linje med att det är värt att förstöra för de elever som det går bra för, i syfte att lyfta de som misslyckas bara några millimeter. Istället för att ta itu med det kaos som den mångkulturella blandningen har skapat i skolmiljön, så ska nu de elever, som inte redan påverkats, tvingas att deltaga i detta kaos. […] svenskarna ska [..] assimileras in i ”det nya Landet”. […] Den maniska agendan med att blanda elever från olika etnoreligiösa tillhörigheter i klassrummen, är i syfte att luckra upp den tidigare kulturen och sammanhållningen och kasta ut svensken i en rotlös tillvaro. Det här med att man vill skapa ”tillit”, är rent nonsens. Det vet var och en att tillit inte byggs i konflikthärdar. […] Ingen ska kunna fly! Ingen ska kunna rösta med fötterna och ta sig till ”svenskzoner”, i syfte att bevara sin kultur.”
Mons Krabbe
Utmärkt och på pricken formulerat. Nej, det är inte tillit man är ute efter. Goda avsikter eller inte, så är det den alltid hägrande mångfaldsomeletten man är ute efter och ivrigt hoppas man nu kunna knäcka några ägg för att få. Så ser vänsterns plan ut – men något vidare smakligt kommer det ju aldrig bli. Man har planterar en ogräsblandning och vill nu tvinga oss att äta.
Så vilka är det som verkställer detta?
Vilka är med? V och Mp leder i spåret, C skjuter på, S är deras lydige dräng och L sitter med på flaket, fångar på triumfvagnen eller inte, så hjälps man åt med att driva ned plogbillen djupare i fåran. M och KD? De har stått och tittat på. Nu har de i alla fall slutat applådera, KD säger sig vilja ha lite, M säger så lite som möjligt. Vad säger SD? Inte ens de säger ju stopp, belägg, och vänd! Nej, de börjar alltmer låta som att man inte kommer orka rensa det land som redan såtts, med både tistlar och maskros. Vill man få arbetsgivarens (svenska folkets) lov att ta över efter den lun(s)ige drängen så kanske man måste tona ned vilken arbetsbörda det handlar om, men åtminstone jag blir orolig. Det handlar ju om ett riktigt trist och oändligt tålamodsprövande jobb som ingen vill göra; att ligga på knäna och rensa ogräs, åtminstone tistlarna måste bort.
Skolan är avgörande för vår framtid och det borde väl vara uppenbart för alla. Eller är det inte så? Kan det finnas någon som gynnas trots att skolan klappar ihop och svenskarnas kunskapsnivåer sänks? Kan det vara så att någon på allvar inte upplever att det finns anledning att bry sig? Att detta faktiskt kan vara gynnsamt? Som Hercule Poirot måste vi försöka finna motivet. Och motivet är som oftast pengar, makt – och ren skär egoism.
Arbetsgivaren, svenska folket, vilka är vinnare?
Så vi börjar med väljarna. Vilka av dessa tjänar på allt det här? Om vi inte bara räknar i kronor och ören så är det V:s och Mp:s låtsasrevolutionärer på Södermalm förstås. De som både känner skön makt och uppfyllelse av självförverkligande drömmar, att få vara riktigt goda och se det hända. Som de mobbare man innerst inne är så njuter man också av att i grupp få sparka på andra, samtidigt som den egna självbilden kan fås att se ut som det motsatta. Dessutom tjänar man ju också pengar på det. Mp:s och V:s väljare är sällan underklass, varför ska vi inbilla oss att de vill gynna andra än sig själva? Bara för att de säger så? I så fall är det vi som är naiva. De är bara duktigare på att vara skenheliga än andra, de tror sig säkert ofta själva. Men i egenskap av advokat, domare, flyktingbostadsbyggare, forskare eller handläggare på Migrations- eller Skolverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen så gynnas de ju av den förda politiken. Säkra och bra jobb fixade genom nätverket.
Detsamma gäller förstås övre medelklass i stort, här saknas visserligen den där ideologiska glöden och somliga är riktigt bekymrade, men man håller tyst, för att inte sticka ut. Man har ju sina jobb och flyter med över, inte under strömmen. Sedan har vi de identitetspolitiskt gynnade, främst kvinnor och invandrare, också de från medelklassen. Det är svårt att inte låta sig köpas, även om man inte tror på positiv särbehandling. Men de flesta gör faktiskt det idag. Och så alla de ekonomiska flyktingarna förstås, de har nått sitt mål. Och de kriminella, de som verkligen fattat vilken gräddfil Sverige erbjuder dem. Man börjar alltmer bli som en yrkesgrupp bland andra, med stjärnstatus inte bara i utanförskapsområdena, utan även på klubbarna och i gymmen.
Och förlorarna?
Resten är – och har länge varit – förlorare. Undre medelklass och arbetarklass; icke fast anställda; unga; folkpensionärer och de svaga (dvs de verkligt bidragsbehövande). Vita ‘cis-män’ med eller utan utbildning men utan nätverk, som diskrimineras i alla sammanhang, särskilt de av dem som reagerat genom att öppet tala om att de lägger sin röst på SD. Men också unga kvinnor och andra etniska svenskar som råkat komma i vägen för den nya gynnade klassen med kriminella.
Men på lång sikt då?
Så är det så lätt? Men nog måste väl även de som gynnas nu fatta att de (eller deras barn) inte kommer gynnas när skolan brakar samman? Då blir det ju lite annorlunda. Även de hittills gynnade grupperna kommer förstås att drabbas av vad som nu pågår. Boomen i flyktingindustrin är på väg att vika. Kriminaliteten har nått Östermalm. När den totala ekonomin rasar samman drabbas även den som har ett välavlönat arbete. Somliga kommer förstås också bli av med det och ramla ned i det djupa hål som de icke-gynnade befinner sig i. Men hittills är detta bara en obehaglig mardröm som man kan förtränga. Så man fortsätter att hålla tyst. Man är fångade i en mekanism som man inte kan styra längre och som man därför bara hejar på.
De superrika. De enda verkliga vinnarna.
Ett litet, litet fåtal kommer dock klara sig utmärkt ändå. De kallas ‘de superrika’. Sverige är i själva verket redan idag ett oerhört ojämlikt land. Inte när man ser till inkomster efter skatt. Men till förmögenheter. Och det är ju faktiskt vad som spelar mest roll. Ulf Jacobsson på Affärsvärlden skrev om det nyligen, han refererar till en undersökning gjord av the Economist:
“Sveriges Gini-koefficient är sålunda högre än alla europeiska länders. Den är också något högre än USA:s och Saudiarabiens, men något lägre än Rysslands (högre Gini = mindre jämlikt)”
Jacobsson gör också två egna reflektioner: “… sannolikt en bidragande förklaring till att Sverige är ett av världens främsta länder när det gäller bildandet av nya teknikdrivna företag. Ett problem är dock att de inte genererar så mycket tillväxt och sysselsättning i Sverige.” Jag tror inte heller att sambandet är slumpmässigt. Jag tror tvärtom att även innebörden i den sista meningen har stor betydelse för varför det är som det är och att Jacobssons egen förhoppning “Kanske skulle en mindre drakonisk beskattning av höga löneinkomster hjälpa oss att bli världsledande även här.” därför inte kommer infrias. De superrika kapitalägarna har nämligen inget intresse av att gynna löntagarkollektivet. Än mindre de utbildade, som i andra länder skulle ha mycket bättre betalt.
Bilderberg och Trilaterala kommissionen
Det är alltså dessa superrika som äger aktierna inte bara i västvärlden utan även i Flyktingsverige AB – och som har satt dagordningen. Via Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen har man fångat in nyckelpolitiker och fått dem med på spåret. Mutor och utpressning kanske har varit nödvändiga i några fall, jag kan t ex fortfarande inte fatta hur Jan Björklund kunde personlighetsförändras så. Och för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs del har jag svårt att tänka mig varför de skulle falla för något annat än lockelsen att berika sig själva. Men för andra, som Annie Lööf, så har det nog har räckt att locka med personlig prestige. För dem som lockat henne är det dock kronor in och kronor ut som gäller. Och framförallt makten. Man lever skyddade liv, man har pengarna som krävs för att betala för den service man vill ha hundra gånger om; den välfärd man är berättigad till via staten är oviktig både för att den är så marginell och för att den inte (längre) håller den kvalitet man kräver.
Och det finns ännu mer djupgående motiv. Jag vet att jag kommer låta konspirationsteoretisk nu, och att detta kan tyckas vara ren science fiction. Men det är en framtid som ligger ödesbestämd för oss, det är bara tidsskalan som är svår att bedöma. Jag måste väl ändå för säkerhets skull yttra det vanliga caveat som alltid behövs för att inte bli (avsiktligt) missuppfattad, när man talar om grupper: det finns alltid undantag. Men det här är vad som framtiden bjuder: Artificiell Intelligens; AI. Och inga har blicken framåtriktad på denna, såsom de superrika.
Artificiell intelligens gör människor överflödiga – eller våra egna livs mål meningslösa
De här människorna bryr sig inte nödvändigtvis om mänsklighetens framtid på samma sätt som du och jag gör. Och de är på ett helt annat sätt medvetna om vad den kommer att innehålla. Artificiell intelligens. Den som annars bara tekniknördarna tar sig tid att läsa om, men som våra politiker inte befattar sig med alls. Trots att detta borde vara vad de sysslade med mer än kanske något annat. De superrika är däremot med och leder utvecklingen, de äger den – och somliga av dem kontrollerar den. AI innebär en ofrånkomlig revolution för hur vi människor kommer fungera. Den revolutionen ser på kort sikt ut att kunna ge oss en arbetsfri utopi, men alla som ser lite djupare inser att vi också står inför en existentiell katastrof, och kanske även i bokstavlig bemärkelse en sådan, åtminstone för de flesta av oss. Ingenting talar för att AI-utvecklingen kommer kunna kontrolleras. Det är pengar och makt som driver den, inte filatropi. Och staterna utövar ingen dämpande kontroll – de är tvärtom drivande, för militära syften, i konkurrens om det framtida världsherraväldet; man har glömt vad man ska med ett sådant till – det är makt för maktens egen skull, och för att ingen annan ska få den. I en sådan situation är det ingen som väljer att försöka stoppa och begränsa AI:s farliga konsekvenser. De som fattar besluten är förstås inte omedvetna om riskerna, men de bryr sig inte om dem, eftersom inte heller de kan se hur man ska undvika denna dödliga kapplöpning. Mer än att man förstås gör vad man kan för att undvika fallgroparna för egen pesonlig del.
Skulle jag gissa så är deras cynism förklädd till klädsam altruism även som de ser sig själva. Man behöver heller inte själv göra grovjobbet om man inte vill, det räcker ju med att ha pengarna, så kommer man garanterat ha sin plats vid bordet när den dagen kommer. Att man förtränger konsekvenserna av sitt handlande innebär heller inte att man inte skulle ha handlat likadant om man faktiskt insett dem.
I boken Sapiens, skriven av Yoval Harari, (mycket läsvärd och mycket skrämmande) så skisseras tre scenarion; hur vi kommer få det när AI slår igenom fullt ut. Ett är att vi blir helt onödiga, då försvinner vi, maskinerna är helt enkelt nästa evolutionära utvecklingssteg. Ett annat är att vi kommer spela en roll, men bara som ett kollektiv, lite som kycklingarna i ett modernt jordbruk. I ett tredje kommer några få att äga och driva detta samhälle, där de yttre dragen har skrämmande likheter med Orwells1984. Det är förstås de superrikas viktigaste mål att inte hamna bland kycklingarna och istället bli en del av AI, genom att integrera sig med den på olika sätt. Och genom att placera en grupp i taget av dem som inte har råd att göra detsamma, bland kycklingarna, så upprätthålls ett slags terror som gör att de som just nu upplever sig som tillfälligtvis säkra naturligtvis inte bråkar. De kommer dock med tiden bli allt färre. Till slut är det bara de verkställande direktörerna som inte hamnat i en bur, och de kommer naturligtvis vara lika fångade även de. för då är det för sent att göra något. Med ett sådant perspektiv så blir den pågående nedmonteringen av det västerländska välfärdssamhället begriplig. Det är ett hela havet stormar, men där ett litet fåtal aldrig lämnar sina stolar.
Vänstern har inte fattat. De vill inte fatta. Och de kommer aldrig medge det när de väl fattat.
Massinvandringen till Europa och det kaos som detta lett till och det samtidiga postmoderna angreppet på det ‘patriarkala’ systemet, med följden av en total kultur- och normupplösning, allt detta passar perfekt in i vänsterns världsbild. Det är alltså inte att förvånas över att man tagit detta till sig och driver idén, hur absurd den än kan förefalla – det är ju så vänstern alltid fungerat. Låt mig vara tydlig: det som sker är med vänsterns goda minne och de har en huvuddel av ansvaret, för upphovet är också deras, Frankfurtskolan och till denna mer eller mindre nära anknutna vänsterfilosofer. Men de hade inte kunnat göra detta ensamma. Det hade inte hänt om inte andra, de superrika, insett att detta var en agenda som passade även dem.
Det som är desto mer uppseendeväckande och som gör att vi har mycket god anledning att befara att det ligger mer i ‘konspirationsteorierna’ än vad de flesta vill tro, är ju att kapitalets företrädare inte gjort det minsta för att försvara systemet. Utan att man faktiskt bara hejat på. Det finns alltså en utmärkt logik bakom detta som även Heercule Poirot skulle ha köpt: ett gott motiv. Och tror vi inte på det så är det bara att titta på hur man agerar. Se hur passiva man är! Även inom moderaterna har giftet verkat. Från Gösta Bohman och Ulf Adelson till Reinfeldt och Kristersson – det är en mycket lång resa. Och arbetsgivarorganisationerna som, när slaget senast stod om löntagarfonderna, var dessa de enda som hade medel nog att stå emot. Idag är Svenskt Näringsliv en spillra av Curt Nicolins ideologiska bålverk mot kommunism och socialism. Man är en organisation som istället sparkar sin ordförande Leif Östling för att han yttrar en systemkritik som minst halva svenska folket håller med honom om. Det beror förstås på att det finns mycket starka intressen som vill att det ska vara så. Och det är inte vänstern. Det är de superrika.
När vänstern fattar att man gått dessa, de superrikas ärenden, med konsekvensen att man sänkt sina egna ned i den djupaste och mest tröstlösa dystopi – vad kommer man då att göra? Vända sig mot dem? Knappast! Man skulle ju inte hinna göra det innan man drabbats av folkets raseri. För ett så vidrigt och pinsamt svek går det inte att hitta paralleller till. De som har eller kommer upptäcka detta kommer knipa käft och fortsätta spela med i elakt spel. Ända till det bittra slutet.
Som väl bekant, så har Greta Thunberg tagit sig hem via tåg genom Tyskland. Enligt en tweet gillad av 200.000 så skedde det sittande på golvet tillsammans med väskorna på ett överfullt tåg. Mission accomplished, jorden var räddad för stunden, ett CO2-utsläpp mindre genom Gretas hjälteinsats bland bagaget, som innebar att inget nytt Teslabatteri behövde tillverkas, till priset av sällsynta jordmetaller och afrikanskt barnarbete; inga fler crew members som behövde flygas över för att få hem segelbåtar eller annan utrustning; Greta fixade skivan själv.
Men riktigt så var det ju inte. Kort därpå fick världen veta genom ännu en tweet, denna gång från Deutche Bahn, hur det egentligen sett ut. Tågbolaget som glatt sig så åt gratisreklamen, hade ju betalat för hela sällskapets biljetter. I första klass. Och man kände sig naturligtvis lite kränkta, när Greta istället visade otacksamheten att kabla ut hur överfulla deras vagnar var. Världsnyheten om tågresan spred sig ännu mer. Greta anklagades inte bara för skenhelighet utan även för direkta lögner. Så pass illa såg det till slut ut, att DN beslöt sig för att ingripa. Berättelsen om Greta måste räddas.
Så man skriver ihop en artikel som talar om ‘sanningen’: Greta fick minsann sitta på golvet ända till Göttingen, i mellersta Tyskland. Först därefter satt hon i första klass. Gångarna var verkligen överfulla med folk, precis som hävdats redan från början, även om det inte syns en människa mer än Greta på bilden. Men det vet man, för DN var ju med! I artiklen får Greta naturligtvis utrymme att förklara för alla att hon inte alls menat att klaga på transportmetoden, utan att hon trivdes utmärkt på golvet. Tvärtom är det ju toppen med överfulla tåg som visar hur många som bryr sig om klimatet.
Naturligtvis är det intressant att ingen annan i sällskapet ville sitta med Greta. Och hur trovärdigt det är att man låter just Greta sitta på golvet när man har fått första klassbiljetter, det är ett litet mysterium det. Trovärdigheten är inte så stor för en agendasättande tidning, i vilken man redan glömt att nämna om t ex vem som ägde båten Greta färdats över Atlanten med och att det totala klimatutsläppet bara för att forsla hem båten var långt större än om Greta tagit en enkel flygbiljett. Men, ponera ändå att det ligger åtminstone någon sanning i DN:s och deras förstaklassresande(?) reporters, Alexandra Urisman Otto, uppgifter. Låt oss rekapitulera:
Greta skickar bild från där hon sitter på golvet, utan att nämna förstaklassbiljett och att resten av resan avverkades på det mest bekväma sättet. Varför då? För att det såg ‘fördelaktigt’ asketiskt och spartanskt ut. Hon hade knappast fått 200k gillningar för en bild där hon smörjer kråset i förstaklass, det måste man ju räkna med skulle kunna göra några av fansen desillusionerade.
Att DB inte ville erkänna tågkrångel med inställda tåg osv är ju självklart, särskilt när de nu hoppats på goodwill och bjussat på förstaklass. Men så ser ju var och varannan tågresa ut även med SJ och det är en av anledningarna till att många inte reser så gärna med tåg. Nej, Greta, det är inget sunt med överfyllda tåg mer än att det visar att systemet ofta funkar illa, även i Tyskland. Bristande konkurrens och lönsamhet är förklaringarna till det.
DN, agendasättarna, rusar till undsättning. Men tydliggör i själva verket bara hur medvetet stylad berättelsen om Greta är. Och blottlägger framförallt hur media agerar. Nu fick vi ju veta att DN var med och visste precis, både om golvsittande och förstaklass. Man visste alltså att Greta reste i första klass, men brydde sig inte om att korrigera den ‘fördelaktigt’ asketiska bilden förrän den bilden istället plötsligt blev alltför ‘ofördelaktigt’ flärdfull. DN vill ju inte förstöra ‘berättelsen om Greta’.
Berättelsen om Greta. Lögnerna staplas på varandra.
Nej, DN. Det blev inte så mycket bättre det här. Greta valde att före fram en bild som knappast förmedlade sanningen. DN valde att göra detsamma. Och tåg, har vi väl alla konstaterat nu, även dem som inte är så vana vid SJ, är ett inte helt pålitligt eller bekvämt färdsätt. Inte ens i Tyskland. Det har ni i alla fall hjälpt till att förklara för alla. Oops.
I Sölvesborg vill kommunen inte längre vill köpa in utmanande samtidskonst. Det här tycker kulturminister Amanda Lind är något av det värsta som hänt, och hon får gott om plats att redogöra för sin avsky på SvD:s debattforum. Det var ju vänligt av en tidning, som man får förmoda eller hoppas är en meningsmotståndare i frågan. Någon replik har jag inte sett till dock, och misstänker att möjligheten att jag själv ska få chansen är lika liten som då jag som representant för Yttrandefrihetsombudsmannen (YO) begärde replik efter SvD-ägarna Schipsteds ‘debattinlägg’, syftande till att stänga ner nyhetsförmedling på nätet. SvD har mer plats för regeringsvänliga åsikter verkar det, frågan är var de regeringsovänliga då ska tryckas? Här på min egen blogg är de i alla fall fortfarande välkomna.
Slår ett slag för konstig konst. Inte regimkritisk sådan dock.
Varför självklart med en kommunal konstbudget?
För det första är det för mig egendomligt att det måste påpekas, men vad är det som säger att det är självklart för en kommun att köpa tavlor överhuvudtaget? Jag tror visserligen inte att det handlar om någon större andel av det skenande mångmiljardunderskottet som drivs av konstnärliga bidrag, men när fattigpensionärerna växer lika snabbt som underskotten ackumuleras så är det en berättigad fråga, varför konsten är så viktig att den ändå måste få en del av kakan. Min personliga uppfattning är att den är det och jag ska förklara varför snart. Det handlar om skäl som är rakt motsatta kulturministerns.
”Den konstnärliga friheten är motiverad utifrån människans frihet och konstens egenvärde”, skriver hon. Absolut. Men vad har frihet med kommunala bidrag att göra? Det är ju inte så att modern konst nu är förbjuden, vare sig i Sölvesborg eller i Sverige. Regimkritiska kulturarbetare förs (ännu) inte till arresten. Än mindre de regimvänliga, d v s de som Amanda Lind värnar om – svenska kulturarbetare är ju så lite rebeller de kan bli, mutade medlöpare i det politiskt korrekta åsiktsförtrycket gör de vad som kan förväntas av dem; ren regimpanegyrik för det mesta.
Mp kastar sten i glashus
En replik som vill göra Mp och SD till lika goda kålsupare.
Karin Pihl i GP ger Amanda Lind den replik som SvD måhända förvägrat andra. Huvudpoängen i ledaren är god. Mp:s stenkastande i glashuset är ju öronbedövande – Mp har sedan Alice Bah fick kulturministerposten gjort allt för att politisera vår skattefinansierade kultur, normkritiken är till och med klistrad på tavlorna i Nationalmuseum. “Att läsa Miljöpartiets program från 2015 är som att läsa en handbok i totalitärt tänkande” konstaterar Pihl, och, nej, det spelar ingen roll att deras partiprogram har reviderats, det praktiseras ändå och dess andemening fortsätter genomdrivas i all aktiv politiks handling. “För en totalitär ideologi är det självklart att konsten har samma syfte som politiken, i Sovjetunionens fall att försvara revolutionen”, påpekar Pihl; det är just vad man också gör och gjort i Sverige, egentligen ända sedan 70-talet – men inte någonsin så flagrant och högröstat som vår nuvarande regim.
Ett halvsekels vänstersväng kräver mer än förment ‘objektivitet’ för att botas.
Men sedan svajar Pihl till. Hon jämställer SD:s politiska ambitioner med Mp:s, vilket är klassisk mittentriangulering. Att utgå ifrån att man har mest rätt bara för att man tar avstånd från ‘ytterligheter’ på båda sidor kölen är egentligen ingen ideologi alls, det är bara fegt. Sveriges kulturetablissemang är mer vänster än journalistkåren, vilket inte vill säga lite. På Historiska muséet sitter Pia Laskar som ‘normansvarig’; hennes bakgrund som Bader-Meinhofmedlem var inte okänd av dem som tillsatte henne, det var en merit. På Riksantikvarieämbetet tillsatte man en kulturarvschef, Qaisar Mahmood, som inte visste något om svensk historia överhuvudtaget, och vars enda merit för jobbet tycks ha varit att att han är utlandsfödd.
Den djupa statens politiska myceltrådar slits inte av bara för att en ny regering tillsätts, som inte längre vill politisera konsten. Den förmenta objektiviteten är ingen motkraft, den signalerar kraftlöshet som i bästa fall tillåter de postmoderna vänsterideologerna att gå i idé, i väntan på nästa tillfälle att breda ut sig. Det räcker heller inte långt att man slutar köpa modern konst i Sölvesborg, det här är en nationell angelägenhet.
Vem ska skattebetald konst gynna? Konstnären eller betraktaren?
Det finns två goda argument varför Åkesson och SD:s kulturpolitik inte ska kallas ‘en lika god kålsupare’ som Mp:s. Som Åkesson själv framhåller, det handlar om att främja konst som inte är splittrande utan som ”de flesta kan tycka är fint och trevligt” (SVT 22/11). Det vill säga: om man frågar sig vem konsten är till för, dess skapare eller dess betraktare, och kommer fram till att det är betraktaren, så är SD:s kulturambition sakligt och objektivt riktig och helt överlägsen Mp:s. Den nuvarande regimen skulle aldrig låta allmänheten genomföra någon popularitetsomröstning, men det skulle SD kunna kosta på sig, för vi kan vara säkra på att en betryggande majoritet av svenska folket uppskattar gediget utförd traditionell, föreställande konst med djur- natur- och porträttmålning, framför såväl abstrakta som konkreta fitt- och kukmotiv och böjda svenska flaggstänger. Ser vi istället konstnärskollektivet som en verksamhet som är betald för att stötta regimen så vinner förstås Mp – men så vågar de ju inte ens själva framställa saken; det är en uppenbart illegitim användning av våra skattepengar, som få skulle acceptera om målet formulerades så.
Men har en eventuell ny regering rätt att göra ‘samma’ som den nuvarande?
Syftet med konsten måste inte vara att lugna och behaga. Den ska naturligtvis kunna utmana och ifrågasätta också. Men är det besökaren på tandläkarmottagningen som ska känna sig provocerad? Eller är det maktens företrädare i Rosenbad? Dagens s k avante garde ger folket fingret, men smeker regimens åsiktsmånglare medhårs; det ligger inte det minsta av revolt i det. Låt oss anta att vi har en regim med motsatta förtecken installerad 2022. Skulle inte kulturvänsterns ambitioner – då i opposition – i så fall vara mindre missriktade? Jo, men återigen, varför skulle skattebetalarna subventionera den? Ingen ska förbjuda samtidskonsten, inte ens den mest störiga, osmakliga, aptitförstörande, groteska, fula, absurda, provokativa. Ingen ska arrestera eller arkebusera konstnärerna. Men. Om de vill ha betalt ur skattebetalarnas ficka så får de faktiskt göra precis som alla vi andra: tillfredsställa en äkta efterfrågan. Och denna äkta efterfrågan definieras lämpligen just som den svenska allmänhetens. Och det är inte bara ögats tillfredsställelse, utan även själens, som då bör komma i åtanke.
Vad vi behöver: konst som förenar och hjälper både gamla och nya svenskar att hitta den svenska kulturen.
Karl XII:s likfärd, med normkritisk innehållsdeklaration.
Sverige fullkomligt skriker efter konst som anknyter till våra rötter. Den har förnekats en plats i finrummen under mer än ett halvsekel nu, och få svenska konstnärer är vare sig kapabla eller intresserade av att skapa ny sådan. Motiv som visar vårt land och ‘svenska folkets underbara öden’, som förra seklets okrönte läroboksförfattarkung, Carl Grimberg, skulle ha sagt. Motiv som samlar oss kring en kultur som är bra för landet och bevisligen nyttig för oss själva – och som vi vill att även invandrare ska kunna hitta och uppskatta. Sådana motiv är viktiga att spridas för att så många nya svenskar som möjligt ska få chansen att förstå vad Sverige och svensk kultur egentligen är och har varit.
Den ambitionen motiverar både en kommunal och nationell budget, helt enkelt eftersom den är bra för Sverige. Rent objektivt sett.
Bilden avser världsledarnas privatjetar vid mötet ‘Climate Change Summit’ i Davos, då den s k klimatkrisen diskuterades. Samma elit har beställningar på flera plan. 240 mdr kronor per år under det kommande decenniet. Enligt The Guardian handlar det om klimataktivister som Leonardo di Caprio, Al Gore och John Travolta bl a. Den sistnämnde har själv redan fem plan. Nej, det handlar inte om ironi. Det finns ingen anledning att misstro siffrorna. I takt med att klyftorna mellan de superrika och alla övriga växer, så är det så klart viktigt att diskutera klimatet. Om man lyckas fokusera på detta så kan man undvika att fokusera på klyftan. Det är givetvis en poäng i sig självt.
Om man sedan kan ta sig till mötet på något annat sätt eller inte är egalt. Det är ju inte så att de här ledarna tror på riktigt att det spelar roll hur de beter sig, vare sig som förebilder eller i form av konkreta utsläpp på marginalen. De gigantiska CO2-utsläpp som krävs per resande individ för att tillverka och resa med privatjet är ju ändå en bara en liten molnsudd på himlen.
ur Fria Tider, ingen nyhetsrapportering världsledarna störs så mycket av.
De här människorna värderar sin egen tid betydligt högre. Och de är lika måna om att imponera på varandra. Ni förstår att det är ju också viktigt att markera tillhörighet och betydelse inför ett sådant här möte – man kan inte förvänta sig att bli tagen på allvar om man anländer med reguljärflyg och taxi. Än mindre om man skulle tagit tåg och buss – då är man ju wacko, ett freak som gått på hela Greta-prylen som den var hens egen, då har man ingens förtroende.
För de här människorna handlar det om att inte hamna utanför, att vara med i loopen. När världen går i riktning mot mer klimatpanik är det viktigt att hålla sig a jour: hur seriöst måste jag ta det här? Hur kan jag försäkra mig om att få vara med på ett hörn, behålla min makt – eller kanske öka den? Mina företag, vad gynnar dem och hur ska jag manövrera för att de ska gynnas mer – och framförallt säkerställa att de inte hamnar på efterkälken?
Borde de inte också fråga sig: mina väljare, hur ska jag möta dem, hur gynnas de på bästa sätt? Det kan man tycka. Men det är det enda vi kan vara säkra på att man inte gör. Raden med privatflyg visar istället på en total arrogans; de är så säkra på sin kontroll över media att det inte finns anledning för dem att ens låtsas vara klimatmedvetna. De vet att det kommer spridas (sådan här) negativ rapportering på nätmedia, men det är inom en alltför liten krets för att det ska spela roll för dem.
I en DN-artikel utropas “Ingrosso-annonser fällda av RO: Kvinnan framställs som ett sexobjekt”. Det låter ju allvarligt. Fällda? Av vem? RO? Reklamombudsmannen. Näringslivets egen etikbevakare sedan 2009. Behovet av en sådan kan ifrågasättas, eftersom vi redan har en Marknadsdomstol, och eftersom den inte är en statlig myndighet så kan den inte ‘fälla’ någon, bara rikta kritik, precis som alla andra bör få i ett samhälle där yttrandefrihet råder. Det hade varit mindre pretentiöst och betydligt mer rättvisande om man behållit sitt tidigare namn, Näringslivets Etiska Råd mot Könsdiskriminerande reklam, som mer tydligt talar om vad det handlar om. Och som alla sådana här organisationer, även när de finansieras av näringslivet, så har man givit efter för rådande radikalfeministiska trender, vilket betyder att man snart nog lär anse det vara könsdiskriminerande att någotdera könet uppvisar karaktärsdrag som inte är helt könsneutrala. För kvinnors del innebär det som bekant att man slutligen kommer tvingas bära burka eller niqab och heltäckande kläder, det finns en hel totalitär ideologi som satt ner foten just på det stället, och som inte tillåter någon kritik. Och som heller inte får någon, inte av de radikalfeministiska kretsarna i alla fall.
Kvinnolobbyn i arbete. Daniel Helldén, Miljöpartiets starke man i Stockholm är förstås med, gissar på partipolitisk samverkan här.. Känns det inte stereotypt att det är Daniel som gör något aktivt? Och står lutandes ÖVER AnnaStina? Båda tjejerna visar dessutom en hel del bar hud och det går att se konturen av ett bröst. Är du säker på att Muslimsk Ungdom är OK med detta, Hanna?
Pigment för huden kan vara så här bra. Ändå är fokus på den välpigmenterade rumpan fel, enligt Kvinnolobbyn.
Vill man visa sin hela produkt utan att visa för mycket så tycker jag personligen att den här bilden gör det bra. Hade man haft hela kroppen med så hade det varit för sexigt och Kvinnolobbyn hade vänt på resonemanget, jfr med föregående bild: ‘visar fel fokus’.
RO Elisabeth Trotzig poserar på ett lite väl utmanande kvinnligt vis, känns det som. Ser ut som både läppglans, mascara och ögonskugga kan ha använts. Någon som känner för att anmäla?
Anmälare var enligt artikeln ‘Sveriges Kvinnolobby’ som vi inte behöver gissa vad de har för inställning; de samlar alla bilder de tycker illa om på ett intagramkonto, som blivit mycket populärt bland dem som inte alls tycker som Kvinnolobbyn. Det som är gemensamt för bilderna som blivit ‘fällda’ – vilket man stolt basunerar ut – är att de 1. visar hud, 2. framställer kvinnor som sexiga. Bilderna som inte blivit fällda (ännu) visar också oftast vackra kvinnor men lite mindre hud. Ibland så lite hud att man måste fråga sig om det finns några gränser alls för vad Kvinnolobbyn anser tillbörligt. Vi börjar närma oss det viktorianska 1800-talets England, när även en blottad kvinnoaxel kunde få en man att börja flämta av åtrå. En skillnad då mot nu var att det var ett patriarkaliskt samhälle som ville ha det så på 1800-talet. På samma sätt som islamisterna vill ha det idag – och går några steg längre för att göra poängen tydlig: män kan inte ta ansvar för sina handlingar när de blir upphetsade, det är kvinnans skyldighet att skyla sina företräden. Är det verkligen den poängen Kvinnolobbyn vill göra?
För mycket hud för Kvinnolobbyn. Islamisterna håller säkert med.
Humor gills inte. Att hela situationen är kufisk är tvärtom försvårande, gissar jag.
Sammantaget kan vi konstatera att åtminstone all underklädesreklam och badmodereklam på detta sätt enligt planen ska bannlysas från tidningsmedia, om Kvinnolobbyn och RO får råda. Så länge vi inte tala om heltäckande badburkor förstås. Osminkade kvinnor, särskilt med oattraktivt utseende, misstänker jag dock kan vara OK att visa. Är det för oss män ni gör det här kära Kvinnolobby? Då kan ni låta bli. Sexiga kvinnor är trevligt för ögat – och jag, liksom de allra flesta andra svenska män är så pass luttrade att vi kan hantera vår upphetsning utan att begå brott. Personligen är jag övertygad om att en brist på ögonfägnad kommer förvandla oss till ohämmade lustsökare eller möjligen homosexuella, som de viktorianska männen, och de islamistiska. Och trenden har redan pågått ett tag. Jag har till exempel noterat att PK-företeelser som Melodifestivalen tycks sortera sina rekvisita-dansare på det sättet; det var länge sedan man ens hade lust att försöka klä av någon med ögonen. De flesta är för övrigt ändå män, som, liksom de manliga artisterna, med utstuderad tydlighet gärna rättar till paketet i sina tajta trikåer mellan varje danssteg. Det är OK.
RO Elisabeth Trotzig hittar faktiskt en paragraf i Internationella Handelskammarens marknadsföringsregler, som hon anser kan tillämpas på Ingrossos reklam, som vad jag kan se gäller en vacker och fullt påklädd kvinna. Vad Internationella Handelskammaren har med svenska rättsregler att göra är oklart, vad som däremot är klart är att Trotzig och Kvinnolobbyn har ett mycket nära samarbete, där det för Trotzig bara verkar handla om att expediera önskningarna som Kvinnolobbyn (med Daniel Helldén, Mp, i spetsen) skickar in. Det handlar i grunden om att få svenska kvinnor att klä sig så osexigt och oattraktivt som möjligt, och helst ska de bibringas uppfattningen att det är skamligt att attrahera män. Det här är en skenhelig paradox, i tider när kvinnlig frigörelse istället borde propagera för det omvända.
Naturligtvis är detta ett av de sätt kvinnor utövar makt, och de kvinnor som är attraktiva vet precis vad jag talar om. Men jag är inte säker på att Kvinnolobbyns representanter är lika medvetna, eller kanske rör det sig om ren svartsjuka. Ur feministiskt perspektiv är denna makt också något som det gäller att låtsas som om den inte finns, eftersom den så uppenbart fungerar som en motvikt mot den ‘patriarkala makt’ som män utövar och som feministerna anser att vi måste dela med oss av. Det har de också kommit långt med i Sverige, längre än till halva kungariket; vi är idag ett land totalt dominerat av kvinnliga värderingar.
Islamisterna hanterar kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.
Här testar Kvinnolobbyn Stockholms stads gränser. En högst anständig baddräktsreklam på badstrand. Ej OK.
Vi män gör nämligen ofta(st) som kvinnor vill, när vi känner en attraktion. Den attraktionen är det inget fel med, den är biologisk och lika lite fel är det att kvinnor önskar känna sig attraktiva eller att de utövar den makt detta kan skänka dem. För samhället uppstår då en naturlig och bra balans: kvinnlighet är det kitt som håller ihop detta samhälle, men manliga värderingar är vad som har format det, vår västerländska civilisation. Ett rättssamhälle där rättvisa men ibland hårda regler måste tillämpas; ingenting som är väl ägnat för domstolsaktivister (av båda könen, men vanligen just kvinnor) att hantera. Feminister vill alltså istället osynliggöra hela det här biologiska samspelet. Man vill göra sig av med både den manliga och den kvinnliga ‘maktstrukturen’, men eftersom det är biologi vi talar om så kommer man naturligtvis bara undertrycka och förvränga dessa uttryck. Och de enda som är nöjda med detta är väl islamisterna, vars lösning är att hantera kvinnlig makt genom att stoppa den i en säck.
“Nej”. Det är lätt att säga, men Ingrosso förtjänar ändå medalj för att man gör det.
Ingrossos företag visar dock, föredömligt och ack så befriande, att det faktiskt inte är lag på att undfallande ge efter för dessa smygande trender. Det kan låta enkelt och det är det ju egentligen också, men när det svenska näringslivet gång på gång gör tvärtom, och fegt backar undan för minsta hot från pk-isterna, så måste vi ge Ingrosso ett erkännande för uttalandet nedan, som är ett svar till RO och Kvinnolobbyn. Man förtjänar närmast medalj:
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
English Summary
The Swedish feminists in the so called Kvinnolobbyn, backed by Miljöpartiet, has decided to try to ban all kinds of advertising that shows any female skin, as long as it is attached to a beautiful woman. The private industry-backed RO (Reklamombudsmannen) is not a government authority or court. So when DN claims that RO has condemned Ingrosso for sexist pictures, and tries to make it sound like this is an impartial court judgement, it is not true. What is true is that Ingrosso are free to challenge RO’s view. And so they have, which is both inspiring and most gratifying. Losely translated, Ingrosso claims that “the woman they market themselves towards, are free and independent”, and that “she would never cave in to the current trends in our society, that women should cover herself and let men rule over her sexuallity. Ingrosso will never bend to such trends.”
Look! It can be done – one can say no to the politically correct. Let’s hope this will serve as a role model for others.
Året var 2017. Tillfrågad om varför han placerat en del av sina pengar i utlandet istället för att skatta för allt i Sverige, så hamnade Leif Östling i affekt. Han var förbannad och journalisten provocerande, orden bara flög ur honom. Östling hade varit chef för Scania sedan 1989, VD sedan 1994 och klarat att manövrera lastbilsföretaget genom åtskilliga stormar med stor framgång. Scania är idag världsledande, en av svensk industris verkliga pärlor. Östlings skicklighet hade belönats i form av en plats i huvudägaren VW:s ledning 2012 och med posten som ordförande för Svenskt Näringsliv 2016 kröntes hans karriär, den var ett välunnat erkännande av hans betydelse för svenskt näringsliv som helhet. Ändå blev han tvingad att avgå i förtid – på grund av detta uttalande: ‘Vad fan får jag för pengarna?’ Såväl Birgitta Forsberg i SvD som Johan Schück i DN ansåg detta vara så ytterst olämpligt att han inte kunde vara kvar som företrädare för näringslivet. Två av SN:s styrelseledamöter, Maria Mattsson Mähl* och Lennart Evrell, Boliden, gav Östling de knivstötar i ryggen som behövdes i uppföljande intervjuer. Östling avgick. En svart dag för Sverige. Jag ska återkomma till vad det har fått för betydelse.
Swebb-tv:s största scoop.
Leif Östling är alltså en av Sveriges främsta och internationellt mest respekterade ledargestalter alla kategorier. Intervjun i Swebb-tv – en timme lång och värd alla sina minuter – är utomordentligt betydelsefullt. Att han ens visar sig i Swebb-tv är naturligtvis ett viktigt ställningstagande. Denna Youtube-kanal, som bara några veckor tidigare var nedstängd av plattformen, har – sannolikt med viss marginal – aldrig haft någon mer prominent gäst. En av effekterna är att YouTube lär tänka sig för innan de bestämmer sig för att stänga av kanalen igen. Östling kan inte avfärdas som en radikal populist, att han framställs som ‘frispråkig’ ger lätt ett felaktigt intryck. Han var socialdemokrat i sin ungdom och hans åsikter är välgrundade, milt och belevat framförda rakt igenom den timme som intervjun pågår. Östling läser sannolikt inte ens nätmedia, som t ex Samnytt. Han refererar inte till hörsägen. Som Jordan B. Peterson skulle ha uttryckte det: detta är fakta, inte åsikter. Lång erfarenhet, kunskap och logik.
Teslas batteri
När han kritiserar klimataktivisterna har han alltså väl på fötterna. Den Tesla som Greta fått åka runt med i USA har ett batteri som måste bytas efter bara 7 års normal drift och kostar då över 300.000:- (i videon från 18:00). Att återvinna det gamla skulle kosta ännu mycket mer, den kemiska föreningen mellan kobolt och litium är nämligen stenhård. En elbilflotta som ersätter hälften av våra bensinbilar, än mindre vår nuvarande lastbilsflotta driven på samma sätt, är inte praktiskt genomförbar. Redan idag är brytningen av jordartsmetaller till våra mobiler en enormt miljöförstörande verksamhet, och kräver extremt mycket vatten, i område där detta är en bristvara (20:10). Kina är huvudansvarig för gruvdriften inte bara inom sitt eget lands gränser, där man främst bryter litium, utan även som huvudägare till koboltgruvorna i Kongo. Det är en oerhört cynisk verksamhet. Man använder sig av barnarbetare, som sällan når över 30 års ålder (16:30). Vår miljölagstiftning skulle idag inte släppa igenom något som ens är i närheten av vad som nu pågår i Kina och Kongo, detsamma gäller i de flesta västländer, och om allt skulle elektrifieras så krävs ju jordartsbrytning precis överallt.
Det sistnämnda är något som det fåtal människorättsorganisationer som intresserat sig för saken uppenbarligen inte lyckats få ut i media. Undersökningar genomförda av bl a Vägtrafikinstitutet och State University of Virginia, visar att koldioxidutsläppen från tillverkningen av ett sådant Teslabatteri motsvarar 20.000 mils drift för en VW Polo med 1,2 liters motor (16:50). Härutöver tillkommer förstås de koldioxidutsläpp som skapandet av den förbrukade elenergin vid laddning innebär. Vi måste bygga nya kärnkraftverk för att klara förbrukningen av el i den nya elbilsflottan; såväl Sverige som Europa saknar möjlighet att försörja en sådan, såsom läget är idag. Dessutom måste det till ett nytt distributionsnät för att göra all denna el tillgänglig där den behövs. Stora kraftledningar såväl som mer finfördelande nät i storstadsområden (22:00). Fast inget av detta är ju något vi egentligen behöver fundera på. Så länge som bara tillverkningen av elbilsbatterierna innebär samma utsläpp som driften av en bensinbil gör under elbatteriets ekonomiska livstid så säger ju Sunt förnuft att vi hellre behåller bensinbilarna. Greta, som fått låna Schwarzeneggers Tesla för sin tour i Amerika, kanske borde ha lyssnat lite på vetenskapen först?
Kriminaliteten – en fråga om ordning och reda
Kriminaliteten (från ca 40:00) – är ett aktuellt ämne som branschkollegan, Volvo Cars VD Håkan Samuelsson adresserat och som även Östling tar upp. Östling vill framförallt ha fler poliser på stan ‘de måste ju vara ute så att de syns!’ Där träffar han huvudet på spiken igen. Bara hälften av poliserna är idag i yttre tjänst. I en intervju i Aftonbladet påstår polisens presstalesman i Göteborg (Sveriges näst största stad, senast jag räknade) att man inte har möjlighet att ens sätta ut 8-10 fotpatruller i stadens centrala delar, så som det var på 80-talet – trots att stadens centrum av Aftonbladet beskrivs som en ‘stad i förfall’ på grund av allt bråk. Med nuvarande trend så kommer det snart krävas hundratals, inte tjugtals poliser på gatorna och motsvarande logik gäller långtifrån bara Göteborg. Det är svårt att förstå prioriteringarna.
Ett tänkbart skäl är att poliserna tvingas till orimliga ansträngningar, att vid skrivbordet formulera sin bevisföring så att den blir mer än vattentät. Andelen lagförda brottslingar har ju gått ned för varje år. Utredaren konstaterar enligt Östling att detta skett i takt med att domstolarna har kommit att domineras av kvinnliga domare (43:40), sambandet är alltför starkt för att ignorera. ‘Ny lagstiftning måste till för att säga till domstolarna vad som gäller’. Här är Östling pessimistisk, och det är jag också. Det är riktigt att domstolspraxis (bara) kan ändras med ny lag, men att göra det i bevisprövningsfrågor är en grannlaga uppgift. Här är det tills vidare domarnas hjärtan som gäller. Och att byta ut sittande domare är förstås än mer omöjligt, vi kan bara påverka dem genom att påverka media och sätta en ny långsiktig trend. Där är vi inte än. Men Östlings framträdande i Swebb-tv kan vara en god början.
Skola och samhälle: flummet måste bort och ersättas med ordning och reda
Östlings motto är ordning och reda, den behövs för att ett samhälle ska kunna fungera och måste också tillbaka in i skolan – den fungerar ju inte (47:30). Kulturskillnader förklarar inte varför Finland är så mycket bättre och där skolan inte heller har problem att locka bra lärare. Han drar paralleller med hur det ser ut i industriproduktionen, där man var illa ute i slutet av 80-talet. Sjukfrånvaro, personalomsättning, brist på styrning – hade man inte löst detta så hade industrin inte funnits kvar i Sverige. ‘Flummet’ (som inte minst Per G. Gyllenhammar stod för) var utbrett (50:40), sådant måste bort. Östling är mer optimistisk om detta, och det måste man vara, men jag gissar att han inte hört talas om hur s k lågaffektivt bemötande spridit sig som en löpeld i grundskolorna, och varför detta har varit möjligt. Östling ser vad som sker och inser vad som måste till, han har naturligtvis helt rätt i sin analys. Den är heller inte rocket science, och man måste inte läsa nätmedia för att förstå det. Men här är Östlings observationer inte hans egna. Om man ska förstå mekanismerna och hur djupt rötan spridit sig, då kan det alltså vara nyttigt att läsa på. För det är inte ett enkelt städuppdrag med lite dammande och putsande på ytan som kommer krävas, hela DDR-Skolverket måste antagligen rivas och byggas upp igen.
Av de somaliska immigranterna var det bara 10% som klarade Scanias krav
Ett område där Östling har egen erfarenhet är inom integration (50:20). Och här skräder han inte heller orden. De människor vi har tagit in är inte bara alldeles för många – de kommer från en kultur som behöver tre generationer för att anpassa sig till vårt samhälle (53:20). Och även det svenska näringslivet har förändrats så att integration idag är svårare. Det går inte att jämföra med hur det såg ut på 80-talet, då invandrare lätt kunde ta jobb inom industrin. Processerna är idag mycket mer sofistikerade. Östling tar ett exempel: efter bara ett halvår hade 90% av de somalier som anställts vid Scania i Oskarshamn lämnat företaget. Man begrep ju inte ens att komma i tid, än mindre att man var tvungna att samarbeta (55:00).
Om inget görs så kan det bli inbördeskrig.
Nu är vi många som har anledning att applådera Östling för att han talar klarspråk. Samtidigt som de flesta som läser detta redan är informerade. Ni vet vad Östling talar om, för ni har hållt er ajour, och inte främst via MSM. Även om man likt Östling har decennievis med erfarenhet av att leda företag och gedigna kunskaper inom sitt fält så är det tyvärr faktiskt nödvändigt att också börja läsa nätmedia, för att komma till full insikt om problemen. Inte ens Östling kan allt och min tämligen välgrundade uppfattning är att näringslivsföreträdare överlag är en aning politiskt naiva. Man vill inte politisera saker i onödan, man är mer hands-on. Man ser därför inte vare sig bredden eller djupet i förödelsen.** Det framstår då gärna som lättare än vad det är att komma tillrätta med den. Men problemen är i sig inte så svåra att hitta lösningar på. Det är att driva igenom dessa, trots massivt motstånd från dem som hittat på problemen som är det svåra; råttorna som fortfarande dansar på bordet, som företagare och andra kompetenta människor lämnat fältet fritt åt alldeles för länge.
Vi har inte mycket tid på oss. Östling är rädd för att vi annars kommer bli tvungna att ta in militär. Det är en frispråkighet som få andra företagsledare (eller andra debattörer) visar. Men Östlings farhågor är ju helt befogade. Det finns ingenting i dagens samhällstrender som talar i motsatt riktning. Det enda som är svårt att tro på är vilka krafter som ska kunna vända dessa trender. Vilka är det som ska ge oss ordning och reda? Andra företagsledare uttrycker samma farhågor enligt Östling (56:30), men bara i ‘mindre sammanhang’. Och vi har en opposition som bara punktvis eller i nyanser låter så mycket annorlunda än den socialdemokratiska regimen, man vågar inte ta bladet från munnen på samma sätt som Östling, för då är det ju uppenbart att vad Sverige står inför är inget mindre än ett paradigmskifte. Det vågar Kristersson et al knappt ens själva tro på, eller i alla fall inte att man har svenskarna med sig på sådant. Inte ens Åkesson och hans Sverigedemokrater vågar ju syna klimatbluffen eller nämna ordet repatriering. Och av taktiska skäl röstar man med sossarna för att välskötta kommuner ska få ta ansvar för dem som satt sig i eget klister. När 0% av riksdagsledamöterna är riktigt på spåret och vågar säga hela sanningen, vem ska då leda oss rätt?
Östling fick snöret. Så vem kan då spela Curt Nicolins roll?
Det är en institution som mer än andra lyser med sin frånvaro i debatten: Svenskt Näringsliv. De som under Curt Nicolins starka ledning räddade Sverige från att bli socialistiskt i slutet av 80-talet. Få har insett hur nära vi var, löntagarfonderna kunde mycket väl ha gjort Sverige till det enda socialistiska landet i Europa efter östblockets nedmontering. Den enda begripliga förklaringen till SN:s nuvarande passivitet är att även näringslivet har mutats. Alla vet att exportföretagen tjänar enorma summor på att den svenska kronan fortsätter falla. Det är som att tävla på 100 meter med tio tillgodo på resten av fältet. Ser vi fem år tillbaka så har man fått ett ett försprång som är betydligt större än så. Samtidigt som räntorna är rekordlåga och kapitalförsörjningen god. Inhemska företag har också haft en liknande konkurrensfördel genom att det blivit så mycket dyrare att importera. Det här har gjort att många industriledare kan uppleva det som småsint att angripa regeringen för att den bedriver en politik som gör svenskarna fattigare och allt mer otrygga.
Jag är också rädd för frånvaron i debatten är en följd av avpolleteringen av Östling. De nu smått bevingade orden ‘Vad fan får jag för pengarna?’ har uppskattats mer av högbeskattade svenska hjärtan än det mesta som sagts i frågan sedan Astrid Lindgrens pomperipossabrev till Gunnar Sträng. I Swebb-TV står Östling också kvar vid sin åsikt, även om han menar att den kom ut vid fel tillfälle och på fel sätt. Frågan vi måste ställa oss är varför det då var så viktigt för Svenskt Näringsliv att inte kännas vid en fullt berättigad kritik mot det svenska högskattesamhället? När SN:s styrelse såväl som de båda förment borgerliga tidningsdrakarna, SvD och DN, valde att sjunga med i vänsterpressens avgångsdrev, så svek man inte bara Östling; man sköt också en välriktad kula rakt in i motståndet mot den socialdemokratiska maktapparaten, d v s den Djupa Staten och dess ständiga aptit för mer pålagor. En ren självmordshandling, som i värsta fall också var en dödsstöt för den liberalkonservativa ideologin i Sverige, efter att Reinfeldt och Schlingman gjort sitt till för att förinta den under det borgerliga regeringsinnehavet 2006-2014. Medan de Nya moderaterna yrvaket och med varierande framgång försöker orientera sig bort från FR-epoken så agerar Svenskt Näringliv fortfarande mest som en strykrädd hund, oerhört försiktiga med att ställa sig upp i båten.
Så – vem ska göra jobbet?
Vi bör tolka Östlings intervju i Swebb-tv som att det nu finns ett nytt sentiment även inom näringslivet. Östling är ingen dumbom, och att han nu väljer att gå ut är vältajmat; många fler än han är oroade och man har börjat lufta detta högt. När TV4 vågar berätta om UD:s reklam för att locka bidragstagare till Sverige och när en kappvändare som Alex Schulman kallar Åkesson för nästa statsminister, så är det säkra bevis för att det inte längre är politiskt förbjudet att säga sanningen om kriminalitet och om invandringens kostnader. Om Östling ställt sin fråga idag, vad fan får jag för pengarna, så är det svårt att se att han skulle ha fått sparken för det. Det hade snarare varit en signal till alla att nu får det vara nog! Vad som saknas är att näringslivets intresseorganisationer, Svenskt Näringsliv och Företagarna m fl, tar ett kliv fram och markerar att man är med i matchen. Bara här finns organisationen som krävs för att bemöta ‘flummet’, bara här finns resurserna.
Jag tror och hoppas att man tar chansen.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft
*) Mähl är vd och grundare av utbildnings- och coachningsföretaget Alpha CE. Eftersom allt detta var tvunget att nämnas om henne i tidningsreferatetet och eftersom företaget är en okänd dvärg i jämförelse med de företag som andra styrelseledamöter i SN normalt har sin bakgrund ifrån, så kan man kanske utgå ifrån att det finns viss risk för att Mähl de facto är inkvoterad för att snygga till könsfördelningen. Alla tycks tro att inkvoteringar inte gör så mycket skada, men det kan de ju visst göra, de kan vara tungan på vågen, och jag anser att Östlings fall är ett bra exempel på det. Detta är ännu ett viktigt skäl till att låta ren meritokrati avgöra vilka som ska sitta i styrelser i största allmänhet och i Svenskt Näringsliv i synnerhet.
**) Som ett exempel kan nämnas hur försiktig Östling är när han talar om könsfördelningen i de tekniska högskolorna, ett ämne han tidigare uttalat sig i och hävdat att könsskillnaderna är genetiska (och säkert fått mycket skit för). Han står kvar vid sin mening, men han driver inte frågan till sin spets (vad är en rimlig fördelning), bara att det är ‘bättre’ med 20-25% kvinnliga studenter än med 1-2%, som det var på hans tid på Chalmers (från ca 36:30 i intervjun): ‘Det finns något här’, konstaterar Östling. Vi är inte likadana helt enkelt. Men könsfördelningen är närmast oförändrad under de senaste 20 åren, och detta trots att staten spenderar hundratals miljoner på att få en mer ‘jämlik’ sådan. Här finns fakta som talar för att dessa pengar är helt bortkastade. Östling kan förstås mycket väl ha tagit del av denna, men väljer att passa här. Man måste kanske välja sina strider.
English Summary
Leif Östling is one of Sweden’s most well reputed business leaders, former head of Scania and VW group top executive, as well as chairman of the Swedish employer’s organisation Svenskt Näringsliv. Two years ago he had to resign after having in affect asked ‘What the f-ck do i get for the money?’, thus critizing the Swedish high tax society. The fact that he is interviewed in Swebb-tv, a youtube channel that not many weeks ago was shut down from the platform (but later reinstated), is of great importance in many ways. Not only does his appearance legitimize Swebb-tv and other internet media to a certain degree, it also is a firm statement of that Swedish business leaders on the whole are starting to realize that something must be done about the growing crime rates as well as the costs for immigration. Östling even claimed that we are heading for a civil war if no one takes charge. Many will and should take notice of this.
Svenskt Näringsliv did painfully wrong when letting Östling go two years ago. That was a damaging blow to all ideological resistance against the postmodern high taxing Social democratic way of ruling Sweden. However, the sentiment has changed. Östling would have been celebrated for making his statement today. Hopefully, not only individual business leaders see this, but also the SN board and management. It is time for them to make a stand, just as Curt Nicolin did in the 1980’ies.
I Stockholm vill man sudda ut stämpeln på sina utsatta områden. Rinkeby, Tensta, Husby. De bostadsområden på Järvafältet som ‘Orientexpressen’ uppkallats efter, där spärrvakterna inte längre kan arbeta utan väktarskydd. Sjuttiotalets miljonprogram och sorgebarn som har blivit ett annat land, ett parallellsamhälle regerat av klanöverhuvuden, islamistiska imamer och deras shariapoliser – och förstås de gängkriminella. Blåljuspersonal och bussar kastar man sten på och polisbilar åker bara in två och två, med två poliser i varje bil, så att man kan bevaka bilarna när det andra teamet beger sig upp i någon trappuppgång. Det var i Rinkeby en obeväpnad väktare nyligen sköts tre gånger i benen och som väktarbolagen nu därför dragit in servicen, av säkerhetsskäl. “Det var bara en tidsfråga”, säger en väktare, “Det går inte att vara obeväpnad där, det är provocerande farligt”. Samtidigt som hederligt folk faktiskt fortfarande bor här.
Anna König Järlmyr och Ulf Johansson blickar mot 2025 då utanförskapet ska vara ett minne blott.
Den ‘grönblå’ ledningen (jodå, grön ska stå först, det är förhandlat om det) i stadshuset, tycks av DN-artikeln att döma inbilla sig att problemet kommer låta sig lösas med lite bättre samverkan. Med polisen förstås; regionpolischefen Ulf Johansson är också med på ett hörn, även om bildsköna finansrådet Anna König Jerlmyr gärna stjäl blickfånget. Men också en mängd andra och icke namngivna offentliga verksamheter, NGO:er och kommundelsnämnder får vi förmoda ska blandas in – alltsammans styrt av någon form av ny organisation. Remissvar pekar på en risk för tungrott dubbelarbete. Förra finansborgarrådet Wanngård (S) är dock positiv, vilket tyvärr inte på något vis kan tolkas som en kvalitetssäkring. Om även migrationsverket, a-kassan, försäkringskassan och skatteverket involverats så hade jag nog känt mig lite mer tilltalad, men gissningsvis är de inte det, för då hade man varit tvungna att ändra på ett antal lagar och då hade vi hört talas om det. Men sådant får anstå några år till antar jag. Visst, en ny organisation och samarbete är väl ändå bättre än som det är i Göteborg i alla fall, utan någon plan alls. Eller som i Malmö där man löser utanförskapsproblem genom att låta sina kriminella bo särskilt flott. Men relativt sett känns det bara som olika helvetesgrader i de utanförskapsparadis som de naiva skapat, liksom på verkningsgraden i de åtgärdsprogram de vill ta till för att bota skadan.
Punktlistorna. Utan konkret innehåll. Bara delvis uppdaterade. Och så det magiska årtalet: 2025.
Ett antal nya punktinsatser ska prioriteras. Låt oss välvilligt kalla dem för lovande, men särskilt konkreta är de inte. ‘Skolan som brottsplats’, ‘Arbetet mot våldsbejakande extremism’. Vi får väl hoppas att detta är beprövade områden som redan sedan tidigare varit prioriterade. Man blir ju rätt nyfiken på vad som är samarbetets nya infallsvinkel? Om det ens finns någon. Kanske ‘Den här gången ska vi faktiskt göra nåt!’ Eller?
De nya åtgärderna har lagts till en redan tidigare lång lista med pågående diton. ‘Krisgrupper’. ‘Möten’. ‘Stödcentrum för ungdomar’. ‘Trygghetsvandringar’. De sistnämnda genomförda utan väktare får man förmoda, för dem är det ju för farligt att vistas i området utan att bära vapen. Och så ingår ju faktiskt just ‘Ordningsvakter’ – liksom ‘Kameraövervakning’ både i den gamla och den nya listan. Den nya planen handlar kanske om hur man nu ska klara sig utan ordningsvakter? Det lär man ju få göra i alla fall, som det ser ut.
Men om sex år, 2025, då minsann ska man ha utraderat parallellsamhället! Nog för att man tagit i med sex år kan tyckas. Men hur lång tid har det tagit för dessa ghetton att nå nuvarande ‘fulländning’? Ett par decennier måste vi minst räkna bakåt. Och som vi alla vet är det mycket lättare att gå mot kaos än att återskapa ordning. Ibland bara med metoder som ingen vill ha. Som i Italien, där den ende som lyckades kväsa maffian var fascisternas Mussolini. Universums entropi, som vetenskapsmännen kallar fenomenet, att allting går mot största möjliga oordning, är en av fysikens obevekliga lagar, och att arbeta mot denna trend när den fått pågå ett tag, kräver enorma resurser. Särskilt när människor inte vill. Islamister och kriminella styr de här enklaverna nu. Inbillar ni er att de ska släppa makten ifrån sig frivilligt? Med hjälp av ‘krisgrupper’?
Professorn som inte skräder orden.
Stefan Holgersson, polis och professor uttrycker sin tvivel från en lite annan utgångspunkt: poliskåren har sedan långt före Eliassons dagar bara fokus på att fixa till en snygg yta, inte att åtgärda problem. Som han exemplifierar i sin skoningslösa kritik i artikeln i Dagens Juridik, så beskriver polisen plötsligt arbetet mot hedersvåld som framgångsrikt, efter att man ‘uppmanat alla poliser att anteckna sina misstankar om att sådant föreligger’, när de kommer till en brottsplats. Eftersom hedersvåld officiellt varit prioriterat sedan 2007 så kan man som Holgersson verkligen undra om det ska behöva ta tolv år att implementera denna självklara åtgärd – och att sedan beskriva detta som en framgång är ju magstarkt på en nivå som är bortom Losec.
Stefan Holgersson (bild från Dagens Juridik)
Holgersson har också noterat att polisen blivit ‘årtalstroende’ på ett sätt som påminner om Jehovas vittnen. Först var det 2015 vi skulle frälsas och alla problem skulle vara lösta, sedan ett år senare och rätt var det är, så blev det 2024. (och nu 2025, verkar det). Varje framflyttning sker utan att ägna besvär med att förklara vad som inte höll i den förra prognosen. Det är svårt att undgå att applicera Holgerssons observation även på detta nya samarbete i Stockholm. Jag ser framför mig hur på kammaren, talskrivarna sitter och ‘samarbetar’, redan här stöter man på problem. Med att tota ihop något som låter handlingskraftigt – men som även Mp måste vara med på (vilket låter som en direkt kontradiktion), eller åtminstone lite mindre verklighetsfrämmande naivt (fortfarande svååårt för Mp!), än de floskler man kom överens om senast (lär ha varit precis på håret att Mp kunde skriva under på dem: ‘Stödcentrum för ungdomar’ räddade väl enigheten). Och så ut i tidningarna, tajmingen är perfekt: ‘i Stockholm gör man faktiskt något medan Löfven bara fortsätter svamla!’ Tyvärr är mitt intryck (liksom gissar jag även Holgerssons) att det inte är så mycket mer bevänt med saken här som på regeringsnivån. Man har ju till sitt försvar heller inte samma verktygslåda. Men vore det då inte mer hälsosamt att tala om vad som behövs? Ibland har man faktiskt den rätten, hur lite ‘handlingskraftigt’ det än kan förefalla. Bättre än att ingjuta falska förhoppningar. Men jag antar att Mp hade sitt ord med i den lagen också – kritik mot en regering man själva sitter i är nog inte så populärt – är det grönblått styre i Stockholm så är det, regeringskritik får man låta bli.
Inga fler utanförskapsområden! På det kan vi i alla fall vara säkra!
Polisen hoppas kanske på att man ska få lugn och ro nu till 2025 (istället för 2024?). Om Holgersson har rätt så är det just så det kommer bli. Ingen tycks avkräva polisen något som helst ansvar för de befintliga problemen. Och Stockholmspolitikerna då? Hur kommer de ‘lösa problemet’? Eftersom man går arm i arm med polisen här, så kan vi nog utgå ifrån att man kommer bli överens om att stryka de tre besvärliga områdena från den svarta listanpå ett eller annat sätt. En lista som ju ingen kommun vill vara på. Om det bara går att hitta något litet guldkorn i statistiken som påvisar att man lyckats, eller i alla fall inte komplett misslyckats. Ja, ni kan utgå ifrån att det just nu pågår en kraftfull lobbying i alla kommuner som fått ett ‘utanförskapsområde’ på sin rena hals. Och om man inte lyckas fräscha till statistiken, så ska vi nog räkna med att polisens listor i fortsättningen istället hemligstämplas, för det om något har man ju lärt sig vid den senaste publiceringen: inga fler nu och hör sen! Så länge det inte brinner i varje bostadslimpa så lär vi redan ha sett det sista område i Sverige som utpekats på detta totalt politiskt inkorrekta vis. För enligt myndigheterna i det här landet är det inte vad som sker som är viktigt utan hur det ser ut på ytan. Och just i det avseendet är polisen en mönstermyndighet och förebild för alla andra. Inte för inte har man ju haft Dan Eliasson som RPC. Det verkar ha satt sig ordentligt.
Men kom ihåg detta: En organisation som aldrig avkrävs ansvar är heller inte lämpad för att ta det. Den dag vi väl börjar ställa krav på riktigt – och måtte det inte vara för sent då – så kommer det krävas att huvuden rullar. I mängder.
