Stockholmsbiskopen Eva Brunnes vill ta ned korset över Sjömanskyrkan. Nu har den norska prästen Gyrid Gunnes gått ett par steg längre: hon som bett till Allah iklädd full prästmundering och färgat bibeln i sitt mensblod vill nu riva kyrkor för att muslimerna ska känna sig riktigt hemma i Norge.
Bitte Assarmos artikel i Det Goda Samhället visar bättre än kanske något annat hur långt västerlandets postmoderna företrädare har nått i sin absurda destruktivitet. Jag frågar mig var går gränsen för sjuklig självspäkelse? Om den inte kan definieras så, så är den i alla fall djupt osund. Enklast att intuitivt förstå det är kanske när vi betraktar ett djur som skadar sig självt, t ex genom att slicka sig tills sår uppstår; det är något genuint obehagligt över att åse ett sådant beteende, vi blir illa berörda och vi inser självklart att djur som gör så inte förstår sitt eget bästa – om så är möjligt korrigerar vi beteendet, eftersom det är onaturligt. Givetvis bör vi inse detsamma när vi ser och hör om människor som lider av motsvarande lust att göra sig själva illa. Dessa individer är sjuka, drabbade av osunda villfarelser, och oförmögna att ta hand om sig. Ett självskadebeteende ska inte accepteras det ska korrigeras.
Självspäkelse – sjukt och osunt
Normalt är det också så vi brukar resonera. Att inte göra vad man kan för att förhindra ett pågående självmord, eller rent av uppmuntra det, är liktydigt med vållande till annans död. Det är i min uppfattning en mycket rimlig både moralisk och legal utgångspunkt. Och givetvis måste vi ingripa än kraftfullare när sådana människors suicidala villfarelser även riskerar att hota andras välfärd. Såsom Pastor Jim Jones, som 1978 ledde sin sekt till ett kollektivt självmord i Guyanas djungler, en tragedi av oerhörda proportioner, med 918 döda, även många barn dödades av de fanatiska anhängarna, innan de tog sina egna liv.
Människor som ägnar sig åt masochistisk självspäkelse är inte oväntat nästan alltid religiösa. Givetvis innebär detta inte att vi ska dra alla över samma kam. Men det finns en grupp människor som verkar vara predestinerade att hamna här, individer som har ett väldigt osunt förhållningssätt till den profana världen; det är som om de gömmer sig för den. De tar på sig skulden för all världens ondska och vältrar sig sedan i den, i närmast sexuell extas. Att följderna av deras handlingar kan vara mycket ofördelaktiga för dem, såväl materiellt som emotionellt, bekommer dem inte alls, deras mentala kullerbytta gör sådana effekter istället åtråvärda för dem; de ser dessa som bekräftelser på att de har haft rätt och känner tillfredsställelse när ‘bestraffningen’ äntligen drabbar dem. Det är ‘Gud’ som visar sig för dem.
‘Att vända andra kinden till’ gör kristna fanatikerna till favoritoffer
Det här draget av osundhet anser jag finns inbyggd i kristendomens levnadsregel om att vända andra kinden till’. Detta har för mig alltid förefallit som något perverterat. Visst kan man se detta som inkarnerad fromhet, som imponerar på församlingen och sporrar även andra till altruism. Men altruism som bygger på självförnekelse är heller inte sund – läs gärna Ayn Rand som genomskådade egenintresset även bland de påstått generösa. Och vem är det egentligen som slår det första slaget? Det som vi ska förmodas inte bara acceptera utan erbjuda en upprepning av? Det är alltför ofta någon som inte alls sporras till fromhet.
Vi vet idag enligt empirisk forskning, att underkastelse bara ‘fungerar’ som samhällsdygdigt beteende när det sker inför ett rättfärdigt och själv dygdigt ledarskap, som lever som det lär. Bara ett sådant visar nåd, när de lägre rankade visar strupen. Detta yttersta av den lutherska trosbekännelsens underkastelsekrav, är som anden ur flaskan när de mest perverterade och fanatiska i församlingen omtolkat det så att de tror sig även kunna använda detta ‘som vapen’ mot de sant onda, sataniska krafterna i samhället. Det är barockt. För sadisterna och de asociala våldsmakarna är underkastelse bara en signal om att de kan fortsätta begå övergrepp – och göra dem än värre, de sporras och uppmuntras, njuter ännu mer av sina övergrepp. För sådana individer är det bara hot om straffhämnd som verkar avskräckande, som kan få dem att upphöra; de saknar moral av det slag som underkastelsen vill frammana.
Våldsverkare drivs av hat och sadism – de sporras när offret låter sig förnedras
Som ett konkret exempel kan nämnas det förnedringsvåld som drabbade två 16-åriga pojkar förra sommaren i Malmö. Förövaren, en något äldre invandrare, visade närmast obegränsad sadism i sin våldsutlevelse, men den av de två pojkarna som vågade säga emot, drabbades inte av ett lika ohämmat behov av att förnedra och tortera. Den som istället underkastade sig helt, hade om omständigheterna hade varit mer ogynnsamma, riskerat livet.
Detta sistnämnda exempel är förstås en fråga om personlig läggning; inget försök att moralisera. Båda de drabbade pojkarna förtjänar all vår sympati. Ingen kan heller själv säkert säga hur han reagerar i en sådan situation innan han befunnit sig i den själv. Gärningsmannen anser jag däremot inte förtjänar annat än vår djupaste avsky. Och här är jag alltså djupt oense med de självspäkande bland de kristna.
Norsk präst vill riva Nidarosdomen – Norges historiskt mest betydelsefulla kyrka
Den norska prästen Gyrid Gunnes är en extremist. Hon har tidigare sölat ner en bibel i eget mensblod, och hon har bett till islams Allah iförd full prästmundering. Nu föreslår hon att Nidarosdomen ska rivas, för att visa solidaritet med muslimska invandrare. Detta är inte vilken kyrka som helst. Den vackra katedralen, byggd över kung Olav II Haraldssons begravningsplats, där norska konungar av tradition låter sig krönas. Den tog 230 år att färdigställa, vilket skedde år 1300, för över 700 år sedan alltså. Ett av Norges främsta byggnadsminnen, kanske det främsta av alla.
‘Majoritetsvasking’ för att gå muslimernas och det rasistiska BLM:s ärenden
Gunnes argument kan ni läsa själva här, det rör sig om en förvirrad sörja av invandringskramande floskler, som hon själv kallar ‘majoritetsvasking’ och allt skulle enligt den kvinnliga prästen vara en logisk fortsättning på de statyskändningar som den anarkistiska vänstern genomfört i USA och på andra håll, i sympati med BLM, den svarta rasism som kallar sig Black Lives Matter, utan att kännas vid eller inkludera de vita, som i USA löper 16 gånger större risk att mördas av en svart än tvärtom (och utan att idka minsta självrannsakan, trots att den alldeles övervägande andelen mord på svarta amerikaner begås av andra svarta).
Så ser hon ut. Är det någon som är förvånad? Varför besannas fördomar är nästa fråga. Kanske för att det ofta ligger något i dem.
Jim Jones och Jonestown – parallellerna till de norska och svenska statskyrkornas mest fanatiska år 2020 är slående
Gyrild Gunnes liv skulle vi sannolikt försöka rädda, om hon likt vietnamesiska munkar i det USA-stöttade Vietnam, tände eld på sig själv. Men så sant osjälviskt agerar hon inte. Tvärtom vill hon bevisa sin godhet för omvärlden genom att offra något annat. Norska kyrkans flaggskepp, majoritetsbefolkningens kulturklenod. Det är ingen äkta generositet. Det är motsatsen, eftersom detta inte är hennes att ge bort. Hon vill, likt Jim Jones, övertyga oss om att offer är enda vägen till salighet, och att hon själv är profeten som alla andra bör lyssna på. Hon vill inte gå före utan efter; det är inte hennes andra kind som ska blottas för muslimernas slag, det är hennes tro och hennes land.
Man kan rent av misstänka att Gunnes konverterat, att hon går islams och/eller Satans ärenden fullt medveten om vad hon kan ställa till med. Att hon ankrar långt där ute, i förhoppning om att se sina förvirrade medbröder och -systrar gå halva vägen med henne. Och osannolikt är det inte att hon lyckas. För hur är det annars ens möjligt att begå sådana trosskändliga handlingar som Gunnes, utan att ha fått sin tjänst indragen? Hon är inte bara förlåten, hon har uppenbarligen sina anhängare också.
En renegat – avfälling – som tillåts fortsätta verka. Det är satanism.
Sådana som Gyrid Gunnes bär tecken på en sjuklighet, men den är inte suicidal. Den är mycket mer att jämföra med sektledande mördares. Hennes självförhävelse är monumental. Rakt i motsats till den fromhet som den kristna kyrkan predikar, och som hon själv låtsas bekänna sig till; en renegat som så öppet visat sitt förakt för den egna tron borde väl i all rimlighets namn tvingas lämna sitt samfund? Men icke. Detta, om något, talar om hur djupt den stora sjukan trängt in i kristenhetens officiella majoritetssamfund, inte bara i Norge, fastmer i vårt eget land. Gunnes obstruktioner skulle faktiskt utan större problem kunna betecknas och definieras som ren satanism.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40
VA-avgifterna måste dubblas till i snitt 16.000:- per hushåll. Vattenransonering hotar även vid normala svenska somrar. Obs: det är klimatets fel. Och sommarstugeägande stockholmares.
Artikeln i DI är en partsinlaga, kom ihåg det. Svenskt Vatten har fått textreklam för att torgföra sitt budskap, inte en enda kritisk fråga eller analys görs av svaren. Artikeln är skriven för att få acceptans för enorma höjningar av VA-avgifterna. Den är också skriven utan att på minsta sätt reflektera över vad som är de bakomliggande orsakerna till varför vi så plötsligt måste räkna med sådana höjningar. Att man i Härjedalen i år höjer VA-avgifterna med 10% menar man på Svenskt Vatten är ‘något som kommer bli vanligt framöver’. Hur man skapar acceptans för detta, det är det verkliga problemet och som DI:s reporter undrar över, samtidigt som artikeln förstås just är ett led i att bana väg för sådan.
Höga kommunalskatter och anslutningsavgifter med fem nollor bakom räcker liksom inte till.
Investeringsbehovet i VA är 39% större än vad man kostat på sig – i åratal.
Det viktigaste här är förstås att hitta förklaringar som gör att vi förstår – och helst skyller på oss själva, vi dummingar som gjort så att klimatet löper amok. Det är vårt fel! Eller varför inte ‘stockholmarnas’. Det gör inget om ortsborna knyter näven i byxfickan och mumlar några eder, när de betalar sin VA-räkning, som om tjugo år kommer att ha behöva dubblats till – i dagens penningvärde – ca 16.000:- per hushåll. De senaste åren har vi lagt 16 mdr/år på VA-nätet, men enligt Svenskt Vatten behövs det 22, 2 mdr, hela 39% mer alltså. Vi kan utgå ifrån att det sett ut ungefär så i 30 år, för varför skulle VA-taxorna annars behöva dubblas? Det kallas för eftersatt underhåll, och sådant är dessutom långt dyrare än om det sker vartefter behov uppstår, för att inte tala om att täcka upp för kostnaden för allt rent dricksvatten som bara rinner bort.
Dessutom och inte minst: Är det någon mer än jag som retoriskt frågar sig varför kommunalskatten inte räcker till? Och som kanske byggt ett hus och undrar om det inte var detta som anslutningsavgiften, ofta över 100 lax, var ämnad för?
Svenskt Vatten vill att vi vänjer oss vid och accepterar höjningar av VA-avgifterna med 10% per år. Och vi får gärna lägga skulden på inflyttade sommargäster från Stockholm.
Invandringen har ökat befolkningen med 43%. Ett samband?
När höjningen i Härjedalen motiveras med att ‘det byggs mycket i fjällen, huvudsakligen på grund av turismen’, så blir det nästan parodiskt. Sanningen är 1. att stora delar av ledningssystemen byggdes ut för ett halvsekel sedan, eller tidigare, och att man sedan dess inte ansett det vara av vikt att underhålla detta, 2. kommunerna har andra prioriteringar och använder skyhöga kommunalskatter åt att importera bidragstagare, 3. dessa bidragstagare behöver också vatten.
Självklart blir det brist i system som inte byggs ut i takt med befolkningsökningen. Invandringen har de senaste tre decennierna varit rekordstor, inte bara för Sverige, utan större än i något annat västland. Över 20% av befolkningen är idag född utanför landets gränser, nästan alla dessa har kommit hit under denna period. Ytterligare 10% av befolkningen är födda av föräldrar med sådan utländsk bakgrund – det innebär att befolkningen totalt är 43% större än den annars hade varit. Jämför gärna den siffran med Svenskt Vattens skattning av hur mycket större VA-avgiften måste bli: 39%. Kanske har Svenskt Vatten räknat ett par procent i underkant? Nu börjar hursomhelst denna massanhopning kräva sin tull även här. Systemen räcker inte till. Även de långsiktiga kostnaderna för invandringen måste betalas.
Palme och sosseriet: alla goda gåvors givare – men avskyr underhåll
Att sosseriet från Palme och framåt haft ett absolut minimum av intresse för att underhålla systemen är heller ingen slump. Urusla beslut för ekonomin har lett till lägre ekonomisk tillväxt, som tillsammans med en önskan om att fortsätta kunna låtsas vara alla goda gåvors givare, helt enkelt inte har räckt till för att utföra de långsiktiga investeringar som krävs. Sådana har kunnat skjutas på framtiden. Jag talade för några år sedan med en rörmokare som ofta var anlitad av kommunerna. Enligt honom så läcker ledningarna enorma kvantiteter pga uselt underhåll, endast de mest akuta lagningarna hade man råd att ta itu med.
Såsom med elen är det först när allt blir akut, som sanningen grävs fram.
Min artikel igår handlade om eftersatta elnät. Problem som dolts för svenska folket genom att förbjuda företag att expandera. Skulle företagen fått göra det, så hade elbristen för hushåll blivit akut långt tidigare. Men företagare är det ju ingen som bryr sig om när de ‘gnäller’. Den som undrar varför t ex byggnationerna i Täby blivit stillastående vet inte om att det beror på elbrist. Gissa sedan varför byggena blir dyra – och notan kommer förstås till slut serveras i form av högre hyra. Sådana restriktioner för näringslivet har, får jag veta bakvägen, existerat i flera år, utan att systemmedia velat reagera. Att DN gjorde det igår beror på att detta inte längre räcker till; hushållen i södra Sverige kommer ändå att drabbas, troligen redan i vinter, om man inte upphäver beslutet om att stänga Ringhals II.
Problemen med vattnet blev akuta 2018, med rekordvärmen. Men de hade kunnat bli värre 2019, för då var både grundvattennivåerna och situationen i vattenmagasinen lägre; den uteblivna värmen räddade oss från en brutal ransonering. Nu skriker alltså Svenskt Vatten äntligen till. Mitt i en sommar då grundvattennivåerna ändå har fyllts på de flesta håll, samtidigt som vädret hittills varit tämligen svalt.
Högre krav på säkerhet – ej nämnt av Svenskt Vatten
En kostnad slutligen som ingen nämner alls: säkerheten kring vattentäkterna är hotad. Föroreningar i dricksvattnet drabbade som ni kanske har läst en stad i Nordnorge för bara något halvår sedan, med mängder av sjuka som följd. Att det rör sig om avsiktligt sabotage ville man inte ens antyda, men det kan inte uteslutas – påkostade säkerhetsanordningar måste därför komplettera investeringarna i vattenledningar. Den här typen av brottslighet var tidigare okänd. Liksom bombdåd i bostadshus. Liksom gruppvåldtäkter och förnedringsvåld i så stort antal att de inte hinner utredas, liksom grym misshandel och dödande av oskyldiga djur. Nej jag säger inte högt vad jag tror, det får ni räkna ut själva. Jag tror på en enda sak som jag kan uttrycka i skrift: läget är verkligen riktigt akut nu.
Utgå ifrån att man nästa gång skriker till när vi får ett par riktigt varma sommardagar. Då kommer hela haveriet kunna skyllas på klimathotet och Greta kommer få några helsidor till igen i DN, för att förklara för oss hur dumma vi är.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40
När landets en gång viktigaste konservativa media, Svenska Dagbladet, gör ett reportage om Mattias Karlsson (SD) och den oberoende tankesmedjan Oikos, så är det med handgrepp som är avsedda att få alla borgerligt konservativa att ta avstånd och samtidigt spänna upp den blodindränkta röda trasan framför vänsterns alla hundar: här är räven! Ta honom! Tidningen kan på så vis inte göra det tydligare, hur oändligt långt vi har kommit från konservativ sans och balans i Sverige.
Att Mattias Karlssons tankesmedja Oikos är en enmansmaskin är väl det närmaste en sanning, som Sveriges f d konservativa språkrör Svenska Dagbladet förmedlar i sitt reportage. För det man (avsiktligt) missar är inte bara möjligheten att ge Karlsson/Oikos rätt; man lyckas, trots den lätt förlöjligande etiketten, blåsa upp ‘hotet’ från Oikos till något som Kultursverige genast måste ta tag i med hårdhandskarna för att stoppa.
Mattias Karlsson har rätt. Att SvD, med konservativ etikett, istället gör vad man kan för att misstänkliggöra honom och Oikos är det bästa beviset för just detta.
‘Politiken ligger nedströms kulturen’
Vad är det då Karlsson säger som bör föranleda den vilda hetsjakt som SvD tycks vilja starta? Jo, att kulturen förändrar människors normer och värderingar – och att kulturen måste användas för att förskjuta vad som är politiskt möjligt att genomföra. Vilket är vad vänstern har gjort i ett halvsekel.
Lägg märke till det subtila sätt som SvD använder för att ta avstånd från vad Karlsson säger: “I den karlssonska historieskrivningen….” ger en lätt nedlåtande ton, särskilt eftersom Karlsson sedan inte tillåts komma med exempel. Att istället använda direkt citat hade varit mer neutralt och objektivt, om detta nu hade varit SvD:s avsikt. Sådana låter man istället Karlssons meningsmotståndare göra.
Visst har Mattias Karlsson rätt. Men det vet bara vi som redan vet.
Vi som kort vill konstatera att Karlsson har rätt, gör det eftersom vi redan vet. Det finns ingenting som är mer betydelsefullt än kulturen, när det kommer till att förklara det politiska skeendet. Men i artikeln saknas bevisen, reportaget låter honom säga sin mening, men inte anföra stöd för den. Istället utnyttjas varje möjlighet att förlöjliga och brunsmeta.
Kulturföreningen Gimle handlar om mycket annat och mer seriöst än oxdans och stångstörtning, som är exempel på traditionella lekfullheter man kan ägna sig åt, precis som många fler än Gimles medlemmar kan hoppa omkring och dansa grodorna vid midsommar. Det är inget fel på vare sig det ena eller det andra, men om man vill förlöjliga så låter det förstås klatchigt. Och, anknytningen till Ungern nämns inte heller av en slump. Det kommer sedan mer nedan.
SvD – oberoende moderat och konservativ?
Om något så är Oikos en David mot Goliat, och Karlsson blir så lätt musen som röt i detta välordnade etablissemang: SvD agerar som grindvakten vid fästningens högra port, blåser i trumpeten så högt man kan, för att man lyckligt hoppas kunna göra sina goda vänner ett stycke vänsterut, på Aftonbladets och DN:s kultursidor, intresserade. Sedan SvD såldes från Investor till Schibsted 1998, så har utvecklingen gått i den här riktningen.
Att SvD fortfarande är ‘oberoende moderat’ – och att detta betyder förenad liberalism och konservatism – får man leta ordentligt efter för att finna bevis för. Inte i tidningen. Och bara i somliga av ledarna. Längst ner i sin egen programförklaring står det dock, som allra pliktskyldigast, kvar.
SvD låter Jenny Lindahl – känd marxist – recensera. Oemotsagd.
SvD, som fortfarande kallar sig oberoende moderat, med ‘en värdegrund av förenad liberalism och konservatism’, låter Jenny Lindahl (V) recensera Oikos, ungefär som Public Service regelmässigt låter vänsterextrema Expo ta upp rasistkortet, när någon yttrat något invandringskritiskt. Till skillnad från Mattias Karlssons kommentarer så förses Lindahls kommentarer inte med några ifrågasättande citattecken, hon har minsann ‘analyserat’ hon, som det så vackert heter. Med sådana verb så hjälper det inte mycket att SvD sedan utan omsvep beskriver henne som förbundsordförande för Ung Vänster, fram till nyligen chef för det progressiva kommunikationsbolaget Arena Opinion och nu kommunikationschef för Vänsterpartiet. Dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier. Medan Karlsson inte får ge belägg för sina åsikter (vilket i läsarnas ögon säkert hade givit goodwill) så behöver Lindahl inte diskrediteras för sin marxistiska uppfattning (det hade givit henne badwill).
Även om en och annan läsare säkert fortfarande kan minnas vad marxism är själva, så skulle givetvis någon av Lindahls extrema ståndpunkter i sakfrågor ha kunnat redovisats. Det hade räckt för att var och en sedan skulle ha förstått fuller väl vad hon går och står för. Men nu är hon istället en ‘objektiv kritiker’ och ‘överens’ med Karlsson om att ‘kulturen kommer att bli det kommande decenniets viktigaste fråga’. Det sistnämnda används sedan som hävstång för uppfattningen att Oikos är ett enormt hot mot kultursverige.
Lindahl får ge direkta och oemotsagda citat. Inte mindre än tre stycken i ‘intervjun’ med Karlsson. Inga motfrågor och ingen möjlighet för Karlsson själv att replikera; Lindahl får sista ordet, d v s det där med att Karlsson är fascist nöts in så mycket det bara går.
Ungern – ett demokratiskt haveri enligt Hansson. Men vem är Hansson?
En betydande del av artikelutrymmet går sedan ut på att beskriva situationen i Ungern. ‘Författaren och journalisten’ Cecilia Hansson används, utan att hennes politiska hemvist framgår, för att understryka hur illa det är. Utgiven med sina två första böcker på vänsterförlaget Modernista och därefter av Atlas (drivs av vänstertankesmedjan Arenagruppen – obs där Lindahl är aktiv, säkert med i samma nätverk), medverkande i P2 och P3 och i författarförbundets styrelse, så är det lättare att få grepp om henne. Som alla s k yttrandefrihetsvänner till vänster i Sverige, så vänder hon hellre blicken utåt än kritiserar det land hon själv befinner sig i; Hansson har följaktligen självklart även blivit invald till valberedningen i Svenska Pen (som vi vet älskar att kritisera USA och väst, men inte islamiska länder eller sydamerikansk kommunism). Att Hansson sedan blir krönikör i SvD är bara ett naturligt steg på vägen – inte så mycket hennes, som SvD:s.
Cecilia Hansson. Jag ger henne gärna etiketten ‘respekterad vänsteraktivist’. Sådana som passar in på SvD nuförtiden.
Staffan I. Lindberg – Den djupa staten talar
Man låter sedan Hanssons åsikter verifieras av ‘en aktuell rapport från V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet’. Spiken i kistan, eller hur? Om en svensk myndighet tycker något så måste det väl vara sant. Men detta institut för ‘jämförande demokratier’ drivs av prof. Staffan I. Lindberg, som är en typisk produkt av den svenska Djupa staten. Med en typisk aktivistisk bakgrund, som 17-åring organiserade han musikfestivalen “Gärdesfesten” och han var 19 när han 1988 var med och startade rörelsen ‘Next stop Soviet’, en av de där fredsrörelserna som KGB stöttade och finansierade, men som gick i kvav bara två år senare, när muren föll. Lindberg har sedan gjort sig känd som stor Afrikavän och vad han anser om de s k demokratierna där är uppenbarligen mer positivt än vad han tycker om Ungern. I V-dem-institutets bedömning konstateras att ‘Ungern som första EU-stat inte längre kan klassas som en demokrati’, utan i stället betecknas som en ”elektoral auktoritär regim”.
Staffan I. Lindberg, upphöjd till professor med eget demokratiinstitut. Efter det är hans historia som aktivist inte längre möjlig att ifrågasätta, eller ens nämnas som partsinlaga, inte i svensk systemmedia i alla fall.
När SvD inte vill sätta rätt etikett ens på sig själva så är detta inget att häpna över.
Att V-dem-institutet inte har liknande allvarsord att tillägga om landet man verkar i, är förstås inget att förvånas över. Institutet ger den före detta musikaktivisten inte bara levebröd utan också en fin titel. Såväl Hansson som Lindberg är exakt de företeelser som Mattias Karlsson pekar ut som det kulturella Sveriges vänsterhaveri – inte då att undra att de själva är kritiska både till Oikos och till Ungern. Det som är – eller borde vara – att häpna över är att SvD inte tar sig tid att göra det minimum av research jag just beskrivit, för att avslöja rundgången.
Lite klipp-och-klistra. Klart. Dom är ihop!
Istället går SvD ännu ett varv, och blir de som med sin ‘oberoende moderata’ utgångspunkt blir de som kan bekräfta diagnosen. När Aftonbladet skriker fascister åt Oikos, Karlsson, Gimle och SD så biter det helt enkelt inte lika bra, som när SvD antyder det. Och att Karlsson själv gör den rimliga analysen att sanningen bör ligga någonstans mellan den ungerska högerns propagandamaskin och den svenska vänsterns dito, så får artikelförfattaren det att låta som en närmast pinsam ursäkt för att Karlsson inte tar avstånd. Istället klipp-och-klistrar man dit Karlsson på ett foto tillsammans med Viktor Orbán – klart. De är ihop!
SvD:s artikel är det bästa beviset för att Karlsson har rätt
SvD:s artikel andas objektivitet och gör anspråk på att vara en neutral beskrivning. Detta, tillsammans med tidningens egen etikett ‘oberoende moderat’ är vad som gör den så effektiv. Den är i grunden både nedlåtande och partisk emot Karlsson. Samtidigt som den på alla sätt försöker göra det trovärdigt att Oikos skulle kunna vända en opinion som tagit vänstern ett halvsekel att indoktrinera oss in i.
SvD tar inte Goliats parti av en slump. Man är en del av Goliat. Man vet redan vilka Hansson och Lindberg är, man behöver inte göra någon research. Den tidning som uppbär mest statligt presstöd av alla, med tryckning gemensam med Aftonbladet och med Raoul Grünthal, VD sedan 2006 och koncernchef sedan 2009, vars vänsterliberala framtoning blivit alltmer tydlig, så ska man inte förvånas. Artikeln om Oikos, mer än något annat, visar att Mattias Karlsson har rätt: den svenska kulturmarxismen måste vädras ut – den har nått långt in i det som förr var högerns säkraste fästen. Karlssons analys och ambition är riktig och högst motiverad. Men för att hans vision ska bli verklighet så krävs mer än bara Oikos.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 56 40
Den mordhotade Ghadban – islamforskare av en typ som inte finns i Sverige
Ralph Ghadban är en av de viktigaste islamforskarna och -kritikerna i Förbundsrepubliken Tyskland. Efter en ny bok, som blivit bästsäljare i ämnet, så är han också dödshotad och lever under polisbeskydd. Detta är regelmässigt så det ser ut för publicerade islamkritiker. Notera att det står just islamkritiker, inte islamistkritiker. Det senare är ett sätt för kritiker att slippa bli dödshotade, och framförallt ett sätt för försvarare av islam att medvetet undvika att se eller rent av dölja problemets omfattning. De i Sverige statligt finansierade islamforskarna tillhör genomgående den senare gruppen.
Klansamhället på väg ta över – även i tidigare tillsynes ‘välintegrerade’ grupper
Ghadban redovisar i sin bok, “Arab Clans – The Underestimated Danger“, som kom ut 2019 och som citeras i artikeln i Berliner Zeitung (fungerar bra att vid behov översätta från tyska med Google Translate) hur klansamhället fungerar och hur det förstärkts de senaste decennierna inom den muslimska diasporan i väst, som i Tyskland framförallt består av turkar. De en gång tillsynes väl integrerade turkiska invandrarna har på senare tid börjat återupprätta ett klansamhälle, som en direkt följd av allt starkare fundamentalistiska strömningar.
‘Behovet’ av ett sådant återupprättat klansamhälle i väst är ytligt sätt noll. Vår rättsstat har tagit över dess funktion. Men det är inte av behov som återupprättandet sker. Det är en medveten politisk strävan. Klansamhället står i direkt motsatsställning till vårt rättssamhälle, och underminerar detta konsekvent. I parallellsamhällena har man lyckats. Där är rättssamhället i bästa fall sekundärt; klanerna har gjort sig själva nödvändiga – utan att tillhöra en sådan har man inget reellt skydd mot andra klaners rättighetsanspråk. Strävan efter mer makt och våldsmonopol är sedan en naturlig konsekvens, en våldsam och kriminell tävlan rakt på tvärs emot rättssamhällets regler; det är med den starkares rätt all rättskipning sker i ett samhälle dominerat av klaner.
Islam och klanerna – en symbios baserad på systematiskt kvinnoförtryck
Varför är då dessa klaner så starkt förknippade med islam? Det har att göra med 1. ingen religion betonar och reglerar familjelivet som islam; islam är de facto en totalitär lära, som strävar efter inflytande i varje del av de troendes liv, handlingar och tankar, såväl i den privata som offentliga sfären. Detta blotta faktum cementerar klanerna som den viktigaste byggstenen i samhällslivet. 2. Genom kusingiften, endogami, blir lojaliteten inom klanen större, eftersom den aldrig riskerar att tunnas ut. Islams främste profet, Muhammed, liksom flera av de övriga stora profeterna ägnade sig åt sådan, uppmuntrar den och rent av stipulerar den i en mångfald texter. 3. Kusingiften kräver i sin tur tvångsäktenskap och sådana är enklast att genomföra då bruden är minderårig och helt beroende av sin familj. Även sådana äktenskap är enligt islams religiösa texter både tillåtna och eftersträvansvärda. 4. Det senare inte minst eftersom islam samtidigt uppmuntrar och kräver att äktenskapen producerar en rik avkomma, d v s många barn – allt under fem är ett misslyckande.
Enligt Ghadban är systematiskt kvinnoförtryck alltså en nyckel, både till klansamhället och den fundamentalistiska trosriktning som allt fler muslimer i väst idag sugs in i. Islam förespråkar kraftfullt en extremt patriarkal ordning – denna ordning både upprätthåller och förstärker klanerna. Obs: det här är inte ett argument mot patriarkala idéer generellt. Ska vi ta en jämförelse med hur det skulle kunna se ut i Sverige, så är det lite som ett killgäng med tonårspojkar, som eggar varandra till våldsbrott begångna i pubertalt övermod, och som – helt oväntat – skulle få sina fäders och släktingars stöd och uppmuntran. Så fungerar det inte i Sverige. Har aldrig gjort heller.
Europeisk kultur – särskilt den protestantiska – är frihetlig, individualistisk – och antiklan
Sanningen är att vi knappast ens under s k förhistorisk tid har haft ett liknande samhällssystem i nordvästra Europa. Det finns intressant bevisföring som talar för att de topografiska villkoren utvecklat en annan samhällssyn – här har det alltid funnits möjlighet att fly undan grym despoti, och de jordar som först bröts när jordbrukarna kom hit krävde inte samarbete för att undgå översvämning, näringsfattigdom eller torka – ett samarbete som ofta framtvingades genom slavarbete vid högkulturerna i Tvåflodslandet mellan Eufrat och Tigris och vid Nilens stränder. Även Sydeuropas katolska länder genomsyras av det gamla romerska ‘bonus pater familias’-idealet, som på väsentliga moraliska grunder skiljer sig från hur obrottslig lojalitet med familjeklanen ska tolkas: man beter sig helt enkelt inte hur som helst mot andra människor ens enligt den italienska maffians kodex, då riskerar man att straffas av familjens överhuvud. Prioriteringarna är annorlunda i t ex Libanon, där klanen betyder allt.
Klanernas dödsdomar: fungerar
Det räcker att någon (sanningsenligt) berättar om hur klanerna i väst stulit sina rättigheter, för att deras libanesiska klanfränder ska uppfatta det som en oförrätt värd en dödsdom, så som Ghadban drabbats av; den falska bild de västliga kusinerna i självhävdelse förmedlat har avslöjats och detta är inte acceptabelt. De folkgrupper som lever i Libanon eller andra områden där denna extrema klanfilosofi dominerar har också av ren självbevarelsedrift tvingats anamma samma principer, oavsett religiös bakgrund. Sanningen är ju att så extrema hot fungerar, rättsstaten har mycket litet att sätta emot, både för att försvara dem som utsätts och för att ge tillräckligt avskräckande svar – eller tillfredsställa sådant behov av hämnd som våra mest primitiva behov kräver. Vi kan alltså utgå ifrån att kristna syrier som kommer till Sverige vid sin ankomst är lika indoktrinerade. Och samtidigt som det ofta existerar ett oförsonligt (rasistiskt/religiöst/stam/klan-)baserat hat mellan grupperna, så känner man kulturellt ändå en större förståelse för och samhörighet med sina fiender, än med de naiva och svårbegripliga sekulära, individualiserade svenskarna. Detta gäller alltså numer även turkarna i Tyskland:
Google translate översättning av Ghadbans svar på frågan om hur klanerna påverkar muslimerna i väst, ur artikeln i Berliner Zeitung.
De kriminella har katalyserat den religiösa extremismens framgångar
Det är de kriminellas oerhörda arrogans som aktualiserat den politiska betydelsen av klanerna, enligt Ghadban. Deras stölder och uppgörelser sker helt ogenerat, och får politisk betydelse genom att de avslöjar rättsstatens undfallenhet och oförmåga att ingripa. Detta ger stark mersmak.
Här fallerar den svenska Google-översättningen. KaDeWe är Berlins motsvarighet till Londons Harrods och vårt NK. Enorma rån som helt öppet kunnat genomföras måste inte bara mätas i pengar, utan även i politisk betydelse. I Sverige har vi än mer drastiska exempel än de tyska: skjutningarna och bombningarna, som Tyskland ännu förskonats från.
Anhöriginvandring – en anomali utan minsta berättigande – som stärker klanerna
Precis som i Sverige demoniseras all kritik mot islam och de arabiska invandrarna även i Tyskland. Möjligheten att ingripa polisiärt effektivt togs bort när man förbjöd identifiering som kallades ‘rasifierad’. Alla som har invändningar klumpas ihop med radikala ‘högerextremister’. Familjeåterförening är ett positivt ord, precis som anhöriginvandring, men i praktiken är det en eufemism: vad man gör genom att ta hit de anhöriga (främst kvinnorna) är att stärka klanerna, förstora dem och låta dem radikaliseras ytterligare i miljöer där det västerländska rättssamhället givit upp. Anhöriginvandring är per se en ren anomali: om dessa anhöriga verkligen behövt uppehållstillstånd i väst, så hade de ju fått asyl själva och alltså kallats flyktingar. Det faktum att de lever utan sådant behov är ett starkt indicium för att även deras ‘kusiner i väst’, som kommit hit och fått flyktingstatus, i själva verket skulle kunna återvända och återförenas i det land man en gång lämnat.
Sverige: värre än Tyskland – när det gäller spridande av antiislamsk information
Detta reportage är publicerat i en tysk dagstidning, av ett slag som här i Sverige skulle definieras som MSM eller systemmedia, enda medieöverlevaren från DDR-tiden och fortfarande en av de två största dagstidningarna i den tyska huvudstaden, trots kraftigt vikande upplagor de senaste två decennierna. Med detta sagt: trots Merkels postmoderna gastkramning av Europas största ekonomi och politiskt mest betydelsefulla land inom EU tillsammans med Frankrike, så existerar det faktiskt en möjlighet för kontroversiella personer att få komma till tals. Där är vi inte i Sverige, långtifrån, trots att problemet är ännu större här.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640
Undertecknad har i två Swebbtv-program, Den fjärde statsmakten 51, intervjuats avseende Coronapaketens effekter på ekonomin. I del 1 (53 min) handlar det framförallt om de nya EU-obligationerna, stöd till södra Europa på 750 mdr EUR, till länder med lägre beskattningsuttag, lägre total belåning och lägre faktisk pensionsålder än vad vi har i Sverige. Det är illa nog, men än värre är att detta kommer sätta ett prejudikat för framtida EU-upplåning; vi riskerar att aldrig ta oss ur EU med de återbetalningskrav på utlovade garantier, som vi då har att vänta.
I del 2 (33 min) går jag närmare in på BNP och våra lån. BNP, Bruttonationalprodukten, används som nämnare i diverse nyckeltal, när man vill jämföra länders ekonomiska välstånd, deras beskattning, statsskuld och andra lån, sådana begrepp som beskriver vår finansiella situation. Det kanske låter enkelt att definiera BNP: summan av alla varor och tjänster som produceras under ett år, men det är förstås inte bara en oerhört omfattande räkenskap, den beror också av hur vi definierar olika kassaflöden. Det finns alltid ett starkt incitament för staten att överdriva BNP, för att vi (och de styrande) ska se bättre ut än vad vi är. Men det har sannolikt aldrig varit viktigare än just nu: det handlar om att återställa ett förtroende, som, ifall det inte lyckas, har kostat oss många hundra miljarder så gott som helt i onödan. Och det är förstås våra pengar det handlar om.
Det mest effektiva sättet att ta till sig vad det är som nu pågår är nog faktiskt att lyssna på programmen. Här nedan ska dock kompletteras med några av de diagram jag visar upp, och kanske ytterligare ett par.
De båda ytterlighetslägena: depression eller hyperinflation
Brädan blir bara svårare och svårare att balansera när insatserna höjs. Kraftig penningmängdsökning måste till slut betalas av någon. Att ‘inflatera bort den’ betyder de facto att våra sparmedel går upp i rök.
Med världens högsta skattetryck har Sverige bara två val: mer belåning eller välfärdsnedskärning
Japan är en enastående stark industrination, man arbetar som myror och hårddrillar sina barn. Dessutom kan man höja skatterna, om man måste. Vi är inte Japan, och vill antagligen inte bli det heller. Skatterna kan vi heller inte höja. USA: ännu lägre skatter, och kan dessutom låta dollarn flöda om det kniper – man testar gränserna nu, men hittills håller det.
Har börsen rätt?
Svaret är nej, börsen är mer irrationell än någonsin. Men kortsiktigt har den förstås samtidigt ‘rätt’: detta är pengar i knät, som strömmar in till aktiemarknaden för att det inte finns andra investeringsmöjligheter, pga en realekonomi som backat 20%.
Börsanalytiker är inte bara flockdjur som kryper samman när osäkerheterna ökar. De tittar i backspegeln och får ständigt fel. Detta är uppenbart när vi ser åt vilket håll analytikernas prognoser förändras, och jämför med hur börsen faktiskt går. Konsekvent fel!
Svenska hushåll är betydligt högre belånade än amerikanska
Nittiotalskrisen (1) innebar att fastighetsbubblan pös ut. Minskade värden gick hand i hand med minskade lån, en sund men tuff utveckling. Hushållens lån/BNP vid 90-talets slut var under 50%. Den kägla som fällde världen 2008 var de amerikanska hushållslånen (2), som synes har dessa sjunkit tillbaka något, om än inte alls till de svenska vid slutet av 90-talet. Samtidigt har de svenska hushållslånen bara ökat, med 41% före krisen 2008 och ytterligare 36% före Corona. Inflationen har under samma perioder varit 11% resp 12%. Allt ovanför detta är luft.
På toppen av hushållslånen ligger rena konsumtionskrediter, 250 mdr totalt, som mer än dubblats sedan 2008. Dessa saknar oftast säkerheter, har skyhöga räntor och är tagna av människor med svag ekonomi. Detta är en potentiell ‘kägla’ som kan fälla hela ekonomin.
Näringslivets belåning luktar nittiotal
Att svenskt näringsliv dubbeldopats med nollränta och krondepreciering är den ena förklaringen till hur det här kunnat ske. Den andra är det svenska högmod som vi sett föregick både den svenska fastighetskrisen på 90-talet, en massinvandring utan jämförelse på 10-talet och den lika unika Coronastrategin 2020 – vi lyckas inbilla oss att vi har rätt trots att alla andra gör tvärtom. Inget annat land har ett så suicidalt behov av självhävdelse.
Bidragsinvandringen
Bara tre av tio flyktinginvandrare från 1990-talet och framåt uppbär ens minimilön. Långt färre producerar tillräckligt för att skapa de resurser som det svenska välfärdssystemet förser dem med, för att försörja hela familjen från vagga till grav.
Invandringen är ett slukhål. De offentliga göder ren konsumtion. Även detta räknas dock in i BNP. När stöden försvinner så försvinner dock alla verksamheterna som är beroende av dem. Då sjunker BNP. Det gör däremot inte lånen som svenskarna tagit för att hålla uppe sin konsumtion. Det kommer kosta att ställa om, och många sektorer är korrumperade med de flöden som hamnat i deras händer, motståndet kommer alltså vara stort.
Totalen? Det ser illa ut!
Riskerna har ökat i världsekonomin: belåningen är +13% inom OECD och +82% i Kina. Och Sverige skiljer ut sig, med en kraftig ökning 2008-2019. När den ihåliga flykting-BNP:n räknas bort är lånen uppe på japansk nivå, nära 370% av en mer rimligt beräknad BNP.
Corona är fyra gånger värre än krisen 2008 – och förutsättningarna 2019 sämre än de var 2007…
New York Feds konjunkturindikator visade i maj -12, mot -3 som värst under krisen 2008. De övriga faktorerna som jag räknar upp ovan är reala. Vi kan heller inte se att företagens vinstprognoser förbättrats.
När t ex inköpschefsindex refereras som ‘positiva’ signaler så är det en feltolkning: man har först haft en enorm nedgång, de senaste signalerna säger att man från denna nedgång har ytterligare, men mindre nedgångar, inte att man har ‘tagit sig igenom det värsta’.
BNP-förändringar som ser mindre allvarliga ut än förut, beror på att stödpaketen räknas in i siffrorna, ev även dubbelräknas.
Ser man istället på exporten och importen, som är svårare att manipulera, så talar vi om 20%-iga nedgångar för Sveriges del. Det är en katastrof, men så länge som bidragen tickar ut är det ingen som riktigt märker av den i den stora allmänheten.
Vad har myndigheters och regeringens handlande gått ut på under Coronakrisen? Rädda så många liv som möjligt? Fel. Minimera skadeverkningarna på ekonomin? Fel. Inge ‘stort förtroende’ och därmed rädda sig själva? Nu börjar vi närma oss.
Ny DN/Ipso visar att regeringen och FHM tappat i förtroende under juni
Det är ganska tydliga siffror det handlar om. Från att en klar majoritet ansett att man gjort ett ganska bra eller mycket stort förtroende, så sjunker den andelen till 45%. Därmed är man tillbaka till marssiffrorna, då opposition kring strategin fortfarande var tillåten. Sedan slöt sig leden, och utfrågningarna vid FHM:s dagliga presskonferenser blev till parodier på uppvisning i konsten att aldrig ställa besvärande följdfrågor.
Vi kan konstatera att det världens sämsta Coronastrategi lades tidigt, och att det egentligen är alltför generöst att kalla den för ‘strategi’ eftersom det handlade om att göra så lite som möjligt i sakfrågorna, lämpa över allt ansvar på regionernas sjukvård och sedan ljuga svenska folket rakt i ansiktet tillsammans. Den som upprepar att kurvan är avtagande tillräckligt länge får naturligtvis till slut rätt. Tegnell har bollat de besvärande höga rapporterade dödstalen så att de ramlat ner i en redan passerad historia – och fått media att hålla tyst om att det innebär konsekvent underrapportering av aktuella dödstal. Inte förrän dödstalen faktiskt till slut började gå ned på riktigt, så rapporterade media om just det statistiktrixandet. Att man enbart räknade positivt testade som Coronadöda var nästa officiella hemlighet, som åtminstone vid något tillfälle förnekades blankt. Och den som på så vis sänker dödssiffrorna genom att inte testa, kan sen hävda att den rekordökning i antal smittfall vi nu ser är en ‘synvilla’ som vi inte behöver ta på allvar, fastän det naturligtvis borde tas för intäkt att det är tvärtom: antalet smittfall har varit långt högre än vad man tidigare påstått.
Intressant att de ‘inbitna’ fortfarande älskar Tegnell, även när de överger FHM.
Det är långt ifrån ett enkelt trick att både skjuta problem framför sig och att placera dem tillräckligt långt bakom sig för att hela tiden kunna framstå som trovärdig. Det gör förstås inte Tegnell och FHM heller. I mina öron. Men i den MSM-konsumerande delen av befolkningen så går budskapet hem med hull och hår. Man måste ha klart för sig att det handlar om något som sossar av födsel och ohejdad vana ägnar sig åt, så ‘strategin’ borde inte förvåna någon, inte heller resultatet.
För den som följt regeringens och riksbankens försök att skapa samma förtroende för den ekonomiska politiken finns det heller ingen större anledning att höja på ögonbrynen över att man stigit i opinionssiffrorna. Det som hänt är ju att man ‘ingjutit förtroende’ i de breda folklagren, med statistik som skapar sig själv; t ex enorma stödpaket som räknas in i enkel eller rent av dubbel upplaga i de sedan rapporterade BNP-siffrorna. ‘Förbättringarna’ i ekonomin efter mars är alltså en ren chimär: det är inte ekonomin som dragit igång, det är stödregnet som gör så att det ser ut så. Men lyckas man få folk att tro på detta så ökar ändå optimismen. Det kan vara den viktigaste förklaringen till att inköpschefsindex stiger t ex.
Den djupa staten – en korporativ struktur med SAP i centrum
Bonnierägda DI har sedan några veckor satt munkavle på dysterkvisten Cervenka, hoppas hans semester åtminstone är betald. Istället pumpas dagligen ut alla nyheter som kan tolkas positivt, liksom glada börshandlare köpråd; den statistik som inte stämmer in med scenariot är svår att hitta i flödet. Bonnier (liksom övrig svensk press) har fått förnyade stödpengar under ‘Coronaförevändning’, utöver det vanliga presstödet, distributionsstöd och stöd för satsningar som ‘DN Fakta’ liksom på ‘DN Ifrågasätt’, som f ö har, tydligen på livstid, avstängt undertecknad från att kommentera DN:s och DI:s artiklar – något svar på mina överklaganden har jag inte fått. Sverige är en korporativ struktur, där SAP med alla sina mängder av systerorganisationer, infiltrerade officiella myndighetsorgan och formella NGO:s stöttade med statliga pengar, är spindeln i nätet. Det vi ofta kallar den djupa staten verkar på alla plan. Om detta kan ni f ö få veta mer i Jeff Ahls föreläsning tis 7/7 18.00-21.00 för Education4Future.
Sverige – minst lika korporativistiskt som Mussolinis Italien
Doldisen Bjereld – SAP:s grå eminens?
Obs: därmed inte sagt att Löfven är den mest tongivande figuren. Det mesta tyder tvärtom på att han är närmast en statist. En av dem som sufflerar honom är Ulf Bjereld, ordförande i Tro och Solidaritet, i veckan i tidningarna för att han propagerar för mer invandring, annars håller sig Bjereld oftast i bakgrunden. Att han är SAP:s grå eminens är det många som kan vittna om, men få som kan ge konkreta bevis för. Han, som inte ens är folkvald, skulle mycket väl kunna vara Sveriges mäktigaste man. Det mest synbara beviset för hans makt är förstås den fortsatta massinvandringen, med över 100.000 nytillkomna varje år, samtidigt som media rapporterar om hur mycket denna påstås ha gått ner, genom att referera till delar av den, såsom asylinvandringen.
Tro och Solidaritet, fd Broderskapsrörelsen, bestämmer allt inom Svenska Kyrkan. Det var denna gruppering som användes för ‘det smutsiga arbetet’ att på 90-talet kohandla fram ett avtal med SUM, Sveriges Unga Muslimer, med direkta kopplingar till terrororganisationen Muslimska Brödraskapet: muslimerna skulle få inflytande, SAP deras röster. Att Bjereld vill ha fler muslimska invandrare hit kan ses som en direkt avtalskonsekvens.
Ulf Bjereld är en av SAP:s absolut mest inflytelserika personer. Han sitter inte ens i riksdagen.
Nya skatter för småföretagen och höjd fastighetsskatt ska betala för paketen
En annan viktig anledning till att folk ännu inte – eller först nu – börjat ifrågasätta regeringens åtgärder, är att de enorma summorna ännu inte har drabbat någon konkret. Det är ju bara pengar ut som redovisas, inte hur dessa pengar ska tas in. När dessa åtgärder börjar ta skruv lär entusiasmen falna. I förrgår var Magdalena Andersson ute och talade om höjda kapitalskatter, idag är Finanspolitiska rådet ute och fiskar när det gäller fastighetsskatten. Det gäller att hinna före innan taxeringsvärdena går ner. När sedan skatterna höjs, så kommer prisfallen på bomarknaden slå till med full kraft – politikerna utgår nämligen från vad som är politiskt möjligt, inte vad som är ekonomiskt möjligt, och man brukar, alltid med samma totala brist på fingertoppskänsla se till att öka cyklernas toppar och bottnar istället för tvärtom, en rejäl fastighetsskatt som ökar statens intäkter med 30 mdr eller mer skulle dock bara hjälpa att finansiera en några få procent av alla nya stödpaket, så frågan är vart man ska ta resten. Det kommer bli spännande, eftersom Andersson säger att man inte kommer ‘kompromissa med välfärden’ – vilket i klartext betyder mer pengar till kommunerna – och alla snällanställda invandrare.
Ett försiktigt försök att puffa för höjda fastighetsskatter.
Det är ‘de gynnade’ småföretagarna finansministern (S) vill åt enligt artikeln.
Välfärden kommer ändå inte kunna räddas, det ser vi redan nu; en äldrevård i spillror, som inte är obligatorisk och därför byggs om till flyktingbostäder i allt högre utsträckning trots att allt större kullar är på väg in i pensionsåldern; en polis som tvingas prioritera mellan våldtäkt och bomber och skjutningar; en skola som måste fuska för att klara sig hjälpligt igenom Pisatesterna. Förlängda operationsköer efter Corona kommer inte hjälpa. Eftersom höjda skatter inte kommer kunna betala för alla nya kostnader och eftersom Sverige är ett av världens mest högbelånade länder, så är det till syvende och sist välfärden som kommer ryka.
Nej, sossarnas fantastiska förmåga att dupera svenska folket kommer till slut inte att kunna besegra sanningen. Än mer missnöje kommer vi se när det visar sig att pengaregnet inte räcker till. Inte bara för att verkningsgraden är genomusel, utan för att lagningen sker där den inte gör nytta – hålet vi måste stoppa är för stort och sitter långt under relingen. Där man nu hivar alla pengarna är de i längden närmast verkningslösa.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591 5640
TIll att börja med en korrigering: när ‘statsskulden dragit iväg från 35% till 45% så har man haft utgifter på totalt 500 mdr, inte 250 mdr, som det står i DI:s ingress. Det är ‘välfärden’ som ska få mer pengar. Och ‘gröna investeringar i tåg’. Gärna ända in i 2022. Det är nämligen ett valår. Men välfärden har inte förlorat pengar på Corona. Den riskerar inte konkurs – bara om de som betalar för den gör det. Och det är inte minst småföretagen som gör det. Företag Andersson nu vill beskatta ännu mer.
Att regeringens politik gynnat aktiemarknaden har naturligtvis inte gått någon förbi. Magdalena Andersson har låtit detta ske och verka ut ordentligt så att hon sedan skulle kunna släppa loss vänsterretoriken, och hoppas på att få folket med sig, se DI. Det är kapitalskatterna som ska upp, säger hon, och när hon sedan specificerar sig är det de s k 3:12-reglerna hon egentligen syftar på, d v s den del av vinsten i småföretag som kan tas ut till något lägre skatt än som lön. Det vore minst sagt olyckligt.
Det är för det första så att det alltså finns ett tak på sådana uttag. För det andra är skatten i praktiken ändå över 40%, och detta trots att den då inte är pensionsgrundande. Svenska företagare är bland de hårdast beskattade i världen, med den sammantagna effekten av moms, bolagsskatt och utdelningsskatt så får man inte ens behålla hälften av vinsten. För det tredje så är motivet för ‘skattebefrielsen’ avseende sådant uttag knappast att regeringen älskar företagare mer än andra, utan tvärtom att företagare redan får stå risker för sina anställda och för sig själv, som gör dem särskilt utsatta när de blir sjuka och/eller satta i pension.
Det är kommunerna (deras anställda) som ska gynnas
Andersson tänker sig nu istället att pengar måste föras över till kommunerna. Det är där man slukar sådana. Men det beror ju inte på Corona! Tvärtom så är kommunerna som bekant ingen vinstdrivande verksamhet, och den pågående karantänen har bara minskat utnyttjandet av kommunala tjänster. Varför kommunerna behöver mer pengar är istället helt kopplat till en havererad invandringspolitik. Endast 3 av 10 när ens långsiktigt upp till minimilönenivån 20.000:-/månad. Detta räcker inte för att betala skatt nog till den välfärd offentligheten ställer upp med, bara till att livnära sig själv, utan familj, under sina yrkesverksamma år, och under förutsättning att man inte råkar ut för sjukdom eller olycksfall. Övriga klarar inte ens det.
En majoritet av dessa endast hjälpligt och momentant självförsörjda, är dessutom snällanställda inom sagda kommuner och bidrar inte verksamt till att göra verklig nytta. Det är sådan ‘terapi’ som Andersson nu vill att vi ska betala mer skatt för att den ska kunna fortsätta. Knappast ett bra recept för att samhället ska kunna nå tillbaka till den nivå vi befann oss på före Corona. S vet innerst inne att höjda skatter är ett dåligt recept, närmast oavsett vad man vill. Eftersom Sverige tillhör topp-tre bland länderna med högst skattetryck har vi helt enkelt ingen töjmån alls: höjda skatter leder till minskat arbete och emigration av våra mest framgångsrika och bidragande medborgare. Höjd skatt på småföretagare är nog den mest kontraproduktiva skatten av dem alla.
… och så regimstöttande Mp:s favorit-lekstugeprojekt förstås: höghastighetsbanan
Att sedan lägga pengar på utopistiska mp-projekt, som höghastighetsbanor och andra ‘klimatprojekt’, samt att till varje pris hålla upp sysselsättningen inom offentlig sektor, är lika korkat som att betala överersättningar för de ‘korttidspermitterade’. Det är ju denna offentliga sektor som alla våra skatter går till. När det privata näringslivet drabbas av efterfrågatapp på ca 30% så är det rimligt att utgå ifrån att deras betalningsförmåga kommer ligga på den nivån under en lång tid. Det vi alltså kommer behöva göra är att anpassa välfärden i förhållande till detta, rätta munnen efter matsäcken, och göra vad vi kan för att förbättra möjligheten för företagen, inte kommunerna, att återta förlorad försäljning och vinst. Först därefter kan kommunerna få sitt. Andersson vill göra tvärtom… ett bra recept för att göra katastrofen ännu värre.
Observera att hon antagligen inbillar sig att detta är gammal god keynesiansk överbryggningspolitik. Men dels är detta inte särskilt rekommendabelt när skatterna i högkonjunktur är så höga. Bättre vore egentligen att sänka dem, och på så vis ‘kickstarta’ ekonomin. Dels är det förstås viktigt att projekten verkligen är samhällsekonomiskt lönsamma. Det vet vi redan att flyktinginvandringen inte är. Klimatcirkusen inte heller – och höghastighetsbanorna är det bara till en mycket lägre kostnad.
Ändå är dessa feltänk inte de värsta. Det kommer vi till nu:
Rädda euron, rädda länder med lägre pensionsålder, lägre skatt och lägre total belåning. Varför i hela friden då?
Igår, midsommarafton har man på toppnivå i EU en diskussion om hur medlemsstaterna ska garantera lån och bidrag till södra Europas sämst konsoliderade ekonomier, främst Italien, Spanien och Frankrike. Det handlar om 750 mdr euro, dvs över 8 bn SEK. Detta i grunden för att rädda en valutaunion vi har all anledning att hålla oss fortsatt utanför. Det handlar också om att rädda nationer som fortfarande har egna möjligheter att ta ansvar för sin ekonomi. Spanien har nästan 10 procentenheter lägre skatt i snitt än Sverige, och även Italien ligger lägre. Frankrike ligger formellt någon procentenhet högre, men svensk BNP är så uppblåst av den icke-produktiva flyktingekonomin, att den egentligen borde räknas ned ca 20%, vilket skulle göra att vi får en belåningsgrad långt över även Frankrikes (som dock, i likhet med de flesta EU-västländer borde justeras på samma sätt, om än ej lika mycket), justerat på detta vis är vårt skattetryck högst i världen, 56%.
Om Sveriges BNP räknas om så att den exkluderar den helt improduktiva bidragsflyktingekonomin, så är vårt skattetryck klart högst i världen, 56%, inte 44%. källa: Ekonomifakta
Sverige har inte bara högst skatt, utan även högst belåning
Den andra möjligheten att rädda ekonomin, åtminstone kortsiktigt, är förstås att öka belåningen, just så som nu planeras. En usel lösning som skjuter problemen på framtiden och intecknar framtida generationers ekonomiska frihet. Varför ska då Sverige (och nästa generation svenskar) tvingas ta ett solidariskt ansvar för att somliga länder överkonsumerat? DI:s ledare vill försöka hävda att det beror på en ‘unik’ situation, och hänvisar till Corona. Men Corona är inte boven här, det handlar om tidigare begångna försyndelser som med Corona förvärrats än mer. De här länderna har brottats med tilltagande skuldsättning under två decennier, men sättet som detta skett på är att det är respektive lands statsskuld som ökat; man har inte lyckats skjuta över skulden på privata medborgare och företag. såsom skett i Sverige. I Spanien har den privata belåningen tvärtom minskat kraftigt sedan 2007. Den totala belåningen ställd i relation till ländernas BNP är lägre i både Italien och Spanien, och som påpekat ovan – skulle vi justera för flyktingekonomin så är Sveriges även högre än Frankrikes, vi går från redan chockerande höga 293% till 366%, tvåa i världen.
Sverige har efter Japan världens högsta totala belåning i förhållande till BNP, när flyktingekonomin exkluderas. Och även när den ingår, så ligger vi extremt illa till; inom EU är endast Frankrike, Belgien och Holland värre. Källa: BIS.
Sverige har slutligen även högst pensionsålder
Bristen på andra finansieringsmöjligheter (höjda skatter, nya lån) förklarar naturligtvis det svenska behovet att ‘reformera’ pensionssystemet. Med reservation för att siffrorna är något gamla, från 2012, men med större tilltro i dessa samtidigt, eftersom de kommer från ett SCB som så sent i tiden fortfarande rapporterade hyggligt korrekt, så hade de tre länderna vi nu uppmanas vara ‘solidariska’ med, allesammans betydligt lägre pensionsålder: Italien ca 58 år, Frankrike ca 60 och Spanien ca 62. Redan innan pensionsreformen hade Sverige den högsta faktiska pensionsåldern av alla unionens medlemsländer, 64 år; och EU-snittet var 2016 bara 59 år. I Frankrike har man länge umgåtts med planer på höjd pensionsålder, men varje gång man försökt så har befolkningen protesterat. Kanske något för svenskarna att ta efter? Den senaste reformen innebar i själva verket en smygsänkning av tiden som pensionär, alternativt sänkning av pensionerna under denna tid, som kan skattas till ca 20%. Fullständigt omotiverat som det tycks, efter 7 års högkonjunktur.
Situationen 2020 är för alla EU-länder något skärpt, men ingenstans som i Sverige, som leder ligan redan före pensionsreformen. Källa: SCB.
Kan någon förklara för mig varför det svenska folket ska vara solidariska med tre länder som beskattas mindre, har drabbats av lägre skuldsättning, samt går i pension tidigare? Låt gärna frågan gå vidare till Magdalena Andersson.
Klimatpatriotism? Björn Wiman försöker bara stjäla ännu en tugga av svenskarnas lojalitet.
Flaggviftar-Löfven har haft stor framgång i opinionen att stå framför svenska flaggor och leka landsfader. Där visste spinndoktorerna vad de gjorde. Naturligtvis är det inte nationalism de ägnar sig åt eller vill ha. De vill omformulera dess betydelse och lura även dem som faktiskt ser sig nationalister att tro att man konverterat. Tro dem inte! SAP och vänstern målar gärna upp en kuliss, men i övrigt sträcker de sig aldrig längre än till ord, ord de sedan i handling visar saknar all anledning att lita på. Björn Wiman driver en av DN:s värsta vänsteragendor avseende krimatpolitiken, och nu försöker även han göra reptricket med nationalismen till sin: klimatpatriotism.
Med Coronanationalism kan Wiman bara syfta på Löfvens och FHM:s blågula bakgrund för att vädja till nationell samling. Att nu få alla med även på klimatgalenskapen är förstås ännu ett försök att dupera de sanna nationalisterna och urvattna begreppet, ja i praktiken göra det helt meningslöst.
Jag utesluter inte att Wiman lyckas. Inte heller Magdalena Andersson. De åtgärder man vill genomföra är då illa nog. Att man med semantik och retorik på köpet kommer skapa förvirring kring begreppet nationalism är på sikt möjligen än värre. Att tvinga Sverige in i ett garantiprogram för att förse andra länder med nya lån är inte bara orättfärdigt. Det är ett mycket viktigt principiellt steg in i en starkare federation, motsatsen till nationalism. I praktiken kommer vi naturligtvis att tvingas betala minst vår del av skulden, i fall vi kommer på tanken att söka utträde ur unionen. Det är också ännu ett steg in i ett valutasamarbete som vi i demokratiska val sagt att vi inte vill vara med i. Den som sedan inbillar sig att denna ‘garantiavgift’ är så unik som DI:s ledare vill låta oss tro, är mer än naiv. Det starka motståndet mot EU:s beskattningsrätt kommer härmed att brytas av en ny princip. Detta kommer utnyttjas av EU-politruker på alla nivåer för att hitta nya argument att fortsätta beskatta oss. Med en sådan rätt som kommer Sveriges praktiska möjligheter att gå ur i praktiken vara minimala.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-56-40
I. Sakfrågan – svarta dödar vita långt oftare än tvärtom.
I USA är det 16 gånger högre sannolikhet att en vit mördas av en svart, än tvärtom. Den stora bulken av morden i USA består av svartas mord på andra svarta, trots att svarta bara utgör 13% av den totala befolkningen. Svarta är också gärningsmän i det övervägande antalet av alla rasöverskridande våldsbrott, såväl mot anglosaxiska/germanska ‘vita’ som mot spanskättade ‘hispanics’ – hela 44 gånger vanligare är risken för en vit att utsättas för svartas våld än det omvända. Svarta poliser avlossar sitt vapen 3,3 gånger oftare än sina vita kolleger och de gör det naturligtvis oftast mot svarta, eftersom det är de som oftast begår brott. Nära 5% av alla svarta amerikanska män satt i fängelse 2009, mot bara 0,7% av vita. I den svarta rasgruppen är övertaligheten nio gånger avseende mord gentemot vita (anglosaxer+hispanics); ett USA med enbart svarta skulle vara ett av jordens farligaste länder att leva i, ett USA med endast vita anglosaxer skulle inte ha högre mordtal än västeuropeiskt genomsnitt.
Allt detta är fakta sammanställda främst från amerikanska justitiedepartementet och FBI, jag har gjort en krönika på det nyligen, där dessa finns angivna; främst är min artikel baserad på Mons Krabbes genomgång. Hårdsmälta sanningar, som om det omvända faktiskt gällde med god rätt borde få vita i USA att stanna upp och reflektera, såsom nu sker världen över. Kanske för en och annan även att ge svarta ett erkännande som visar att man inte vill vara del av sådana övergrepp, att man tar avstånd från sina vita rasfränder. Om det nu var så alltså.
Men nu råkar det vara exakt tvärtom – det är långt fler svarta som begår övergrepp mot vita. Det ovan sagda bör av detta skäl vara en tankeställare för svarta, just som Alexander Bard påpekar i sina tweets. Det finns god anledning för svarta att ta avstånd från de våldsamheter och mord som deras rasfränder utför i så stor övertalighet. Det finns god anledning att göra avbön och ställa sig på knä om man vill visa att man förstått att detta är fel.
Samtidigt som det finns absolut noll anledning för vita att göra detsamma inför svarta. Det finns en god anledning att istället sluta upp att visa den typen av defaitistiskt, oikofobiskt, och rent av suicidalt beteende, eftersom det bara uppmuntrar till mer av samma. Det är så här mobbare får blodad tand, när offren visar att man inte gör motstånd. När offren istället säger ifrån så minskar risken för fler övergrepp.
White Lives Matters – hur många svarta vill ställa sig på knä för oss?
Vita som känner kollektiv skuld och anser att arvssynden för orättvisor begångna av sina förfäder mot andras förfäder har oftast inget begrepp alls om vilka orättvisor som begicks på den afrikanska kontinenten innan den vite mannen kom dit, av svarta mot andra svarta, men också av araber mot dessa svarta. Lika lite vill man höra talas om att sådana övergrepp pågår än idag. Inklusive slavhandel.
Man är också ovillig att reflektera över vilket ursprung den del av mänskligheten har som faktiskt lyckats lyfta inte bara sina egna folk utan även många andras över sådan tyranni, förtryck och elände. Nämligen den vita rasen, specifikt då främst med ursprung från nordvästra Europa och sedermera USA. Välstånd, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Samt inte minst yttrandefrihet. Allt detta som gör det möjligt för BLM och vänstersympatiserande vit medelklass att kritisera just det samhälle som dessa vita (män) skapat. Och då kommer vi till del II.
II. Yttrandefriheten – den som säger sanningar ska inte sparkas
Alexander Bard har kritiserat BLM i ett par tweets. Hans påståenden är korta, som alla tweets och kan därför alltid missförstås och kritiseras för sådant som man uppfattar att han säger, utan att det nödvändigtvis är på det sättet, eller för att det skulle vara hans avsikt. Begränsar man sig till vad han faktiskt skriver finns det ingenting som är osant, det är snärtigt formulerade åsikter som rimmar väl med fakta om hur svarta amerikaner i genomsnitt lever sina liv.
Hjälp till självhjälp kan vara det bästa råd svarta har fått på länge.
Bard kan mycket väl tolkas så, som jag tror, att han vill att svarta amerikaner börjar arbeta med sina egna problem istället för att skylla på andra. Han tror helt enkelt att detta också är det bästa sättet för svarta att hjälpa sig själva. Det är en besk medicin och givetvis rakt emot vänsterideologin. Men det är inte rasism. Det är ett uttalande som tvärtom rimmar väl med den verklighet vi ser.
Exemplen Bard tar upp visar hur hur vår samtid krymper yttrandefriheten inom alla sektorer.
Om Alexander Bard hade varit en politisk kommentator i Rapport eller Aktuellt, så hade man kunnat invända att han ska ta en neutral position och endast framföra objektiva sanningar. Det uttalande som han gör innehåller förslag på lösningar, han drar slutsatser. Det skulle kunna anses bryta mot en policy. Poäng 1: Det är så här våra skattebetalda mediamänniskor gör precis hela tiden – fast då med vänsterpolitiska förtecken. Det gör det möjligt för oss att på objektiva grunder sparka dem allihop när den dagen kommer. Poäng 2: Bard är inte politisk kommentator. Han är jurymedlem i ett underhållningsprogram. Och hans arbetsgivare är inte staten (formellt), utan privata TV4.
Systemmedia: avsiktligt missvisande citat och med noll stöd för yttrandefriheten
När Bard sparkas är det ingen systemmedia som försvarar honom. Man är istället måna om att inte ens citera honom rätt (t ex SvD), utan bryter ut meningar så att de framstår som så potentiellt upprörande som det är möjligt. Att TV4 väljer att låta 30.000 namnunderskrifter från AFA, vänsterpartiet, miljöpartiet, SAP:s vänsterflygel och kvinnoförbund bestämma över vilka som ska få vara med i Let’s Dance är katastrof för det svenska öppna samhället. För den delen även säkert mängder med missledda politiskt korrekta även inom borgerligheten, främst ungdomar, som uppfattar detta som ‘coolt’. Detta sker därför att media inte utför en kritisk rapportering. Ingen vågar säga de sanningar som Bard för fram, och som jag ovan refererade till. Då hade betydligt färre ställt upp på att stötta en svart intresseorganisation, med ett i grunden rasistiskt budskap som handlar om de vitas underkastelse.
Inte för att jag bryr mig ett skit om juryns komposition eller om TV4 eller om underhållningsprogram på TV överhuvudtaget. Utan för att detta är ett sätt att i praktiken se till att ta brödfödan från alla som inte har rätt åsikter. Att svälta ihjäl dem. Bard kommer klara sig utmärkt med hjälp av andra i sitt nätverk, men det är förstås ändå ett avbräck för honom. Andra är inte i samma fördelaktiga position. Deras avsked från tjänsten som lärare eller polis kommer inte uppmärksammas. Än mindre deras avslag på jobbansökningar. Deras refuserade debattinlägg, noveller eller romaner kommer ingen höra talas om. Samtidigt som deras meriter och allmänna förmåga gör dem formellt friska och arbetsföra, varför de inte heller har rätt till samhällets stöd, när de har ratats.
TV4 har velat göra så här ända sedan DN:s chefred Wolodarski gick ut med sin bannbulla, då efter att Bard haft fräckheten att ställa upp i öppen debatt med AfS. Nu kom tillfället. Sveriges yttrandefrihet är därmed begränsad till att gälla dem som sätter rätt åsiktsbeteckning på sig själva. Den är m a o ett innehållslöst skämt.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
Nästan tre gånger högre bidragsutbetalningar per hushåll. Malmö är alltid värst, och vill bara bli värre.
3.785:- mot 1351:-. Så mycket mer kostar socialbidragen i Malmö mot Sveriges genomsnitt. Tar vi bort Malmö ur genomsnittet så har vi nästan exakt tre gånger högre siffror. Visst är vi medvetna om att Malmö har fler invandrare (och därmed fler socialbidragstagare. Men att staden faktiskt betalar ut mer än Stockholm, som är tre gånger större, är inte rimligt alls. Även Stockholm har nämligen höga andelar invandrare och stora problemområden (Järvafältet förstås, men också i Sätra/Skärholmen, Bredäng/Rågsved m fl), sådana som man inte känner till om man bor på Södermalm och arbetar i City. Nu vill Malmö ha en halv miljard till av staten (dvs av alla andra kommuners skattebetalande befolkning) och skyller på Corona. Men socialbidragsbudgeten har skenat, med ständigt nya och ökande underskott, långt innan Corona kom. Benjamin Dousas debattinlägg i SvD är försiktigt och kunde gå ännu längre. Vad Malmö ägnar sig åt är ren stöld av alla andra svenskars pengar.
Demografin och folkbytet
Låt oss göra en kort men välmotiverad utvikning om detta. För de flesta som inte sett eller hört talas om dessa siffror är de chockerande. Ingenting SCB skriker ut, och sedan 2000 har man dessutom ändrat definitionen så att inga med bara en utländsk förälder ingår.
I åldersgruppen 15-44 år svarade män med utländsk bakgrund 2017 för 55,3% i Malmö. I Stockholm för 43,4%. Uppgiften räknar in 50% av alla med bara en utländsk förälder, men inte asylsökande som ännu inte fått godkännande, eller de som befinner sig här illegalt.
Men de är icke desto mindre fakta ändå, som Gunnar Sandelin tagit fram åt Samtiden, se krönika specifikt om det utländska mansöverskottet, baserat främst på Sandelins artikel, och om det pågående folkbytet, där Rebecca Weidmo Uvell bidragit. Och att de nu, 2020, är ännu högre är lika säkert, för från 2002, då mätserien startar så har de ökat varje år med mellan en halv och en procentenhet. Det ser också ungefär likadant ut i samtliga större svenska städer. Värst är det i Södertälje och Botkyrka, med 66% respektive 72% män med invandrarbakgrund i det angivna åldersintervallet. Totalt hade 28% (män och kvinnor i alla åldrar i hela Sverige) sådan bakgrund 2017, och nu är man redan över 30%. Ökningen av andelen beror både på nyinflyttning och på högre nativitet.
Situationen 2017. Nu ca 2%-enheter värre på alla orter.
Nåväl, Malmö har en något värre situation än Stockholm. Men den är banne mig inte orsak till en mer än tredubbel socialbidragsbudget. Det handlar istället om slappa normer, där utbetalning sker på ren slentrian och där polisanmälan för fusk aldrig sker. Samt att man bara ropar på staten (läs andra kommuner) för att få påfyllning när så krävs. Så gör sossar alltid, har alltid gjort och kommer alltid göra, så länge andra har pengar kvar att ta.
Men vad ska de göra sen?
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
Det mest (enda)insiktsfulla i Wendels artikel är läsarkommentarerna.
Nu går börserna ner igen. Sju procent ned både här hemma och på New Yorkbörsen efter en svag vecka och hela juniuppgången är borta. Vadan detta? Var inte allt helt enkelt toppentoppen nyss? Jo, man har plötsligt bestämt sig för att bli väldigt oroliga för en andra våg av Corona. Samtidigt skriver DI om alla ‘positiva saker’ med denna nya nedgång; att man skulle ha börjat övergå till en mer nykter betraktelse av konsekvenserna av en ‘mer normal’ konjunkturnedgång, sådär 3-4%. Det är nästan komiskt att läsa hur man famlar efter rationella orsaker till börsens upp- och nedgångar, när det så uppenbart inte alls handlar om rationalitet. För hur ska vi kunna vara rationella i en irrationell ekonomi?
Börshandlarnas goda tips: köp mer risk!
Enligt Swedbanks aktiechef Fredrik Warg, så har konjunkturen redan vänt och därför är det logiskt att man nu måste börja köpa fastighetsaktier, enligt honom kommer ränteuppgången för dessa vara liten, värdefallen är bevisat små eller inga, att döma av affärer gjorda under våren (ja, det är SBB han tänker på) och långa hyreskontrakt kommer bli en ‘krockkudde’ som stoppar avkontoriseringen och nya beteendemönster. Martin Guru, förlåt Guri, på Kepler Cheuvreux, är lika optimistisk, Corona bleknar snart i minne, nya mer positiva makrodata är på väg in som får alla att blicka bortanför 2020, en rörelse i marknaden mot att ta alltmer risk går inte att stoppa; tvärtom är de ‘säkra’ bolagen nu övervärderade och ska bytas ut mot de mer ‘oälskade’ aktierna. Läs: bygg- och fastighetssektorn. Helt enkelt för att de är lågt värderade, fortfarande 20% lägre än vid årsskiftet.
‘Proffsen’ säljer sig själva för att få med spararna i nya riskabla rekyler. Genom att gå all-in så kan de starta självgående rörelser som även pessimisterna tvingas att följa med i.
I. Den irrationella marknaden
I en insiktsfull läsarkommentar får vi en förklaring till varför Warg och Guru, förlåt Guri, kan ha rätt, fastän de har så bedrövligt självklart fel: när en mycket stark uppåtgående rörelse fortsätter tillräckligt länge, så har ingen på marknaden råd att hålla emot. Inte heller de som anser den vara uppåt väggarna galen rent fundamentalt. Därmed blir uppgången självdrivande. Då är det alltså inte längre eller främst de glade amatörernas FOMO, Fear Of Missing Out, när det går upp, som förklarar de massiva rörelserna, utan en komplex röra av algoritmer och placeringsbestämmelser i aktiefonder och blandfonder, som kräver att man viktar om för att hänga med index.
Fastigheter – riskerna är reella
När räntan är så låg som nu, så innebär 100 eller 200 punkter en stor förändring relativt situationen man haft. Och när obligationsmarknaden surnat så kommer man bli tvungen att betala mer än så. Hyreskontrakt på den svenska marknaden är sällan långa, det betyder att åtminstone 20% omsätts, avslutas eller omförhandlas varje år. Även långa kontrakt förhandlas om i förtid, när hyresgästen vill dra ner ytorna. Hyresvärdarna är ofta tvungna, för att inte hyresgästen ska gå i konkurs eller flytta. Färre kontorsytor kommer behövas både pga konkurser, ändrade beteendemönster och sämre konjunktur. Färre butiksytor av samma skäl. De affärer som gjordes var med noggrant utvalda fastigheter i portföljer efter köparnas preferenser, cherrypicking; säljarna hade mycket goda skäl att försöka få en hög prisnivå bekräftad. Att börshandlarna flummar bort dessa solklara problem, som aktiechef på en storbank visar total brist på kompetens eller verklighetsförankring. Eller så gör man bara vad man kan för att dupera spararna. Fastighetsbranschen är en krutdurk just nu, tro inget annat.
Självgående kursrörelser driver upp priserna utan ett spår av fundamenta
Och alltihopa har alltså kickstartats av den överlikviditet som centralbankerna försett ‘företagen’ med; pengar som i brist på goda reala investeringar och projekt som ger reda jobb istället är ute och snurrar på de finansiella marknaderna, och som inte hittar någon annanstans att ta vägen, TINA, There Is No Alternative. Gissa om det med sådana negativa motivationsfaktorer som grund, blir en tjurrusning åt andra hållet, när pengarna tar slut. Hålet i botten på kistan har nämligen inte lagats, de strukturella problemen kvarstår och har blivit förvärrade, samtidigt som resurserna att ta hand om problemen har gått åt för att göda en fullkomligt galen frenzy på börsen.
BNP = allt man har råd att hitta på, bra som dåligt, inklusive flyktingimport
DI konstaterar i backspegeln att börsen alltså inte tog hänsyn till de extremt pessimistiska BNP-prognoser som kom under maj. Och som nu ‘av fler och fler påstås ha varit alltför negativa’. Det man inte förklarar för någon är att BNP omfattar alla ekonomiska aktiviteter i ekonomin. T ex utbildningsstöd till invandrare som inte över huvud taget är bildningsbara. Tolkar för att samma invandrare inte vill lära sig språket, advokater åt somliga av dessa invandrare som inte vill anpassa sig efter svensk lag, flyktingbostadsbyggande och hyror för dito, till mer invandrare av samma sort. Liksom förstås sådana bidrag som ges till dessa invandrare för att de ska få råd till mat, kläder och mobiltelefoner. Allt utom svartarbete och knarkförsäljning räknas in. D v s vår BNP kan kortsiktigt höjas av i längden helt improduktiva investeringar, som inte ger något alls efter att den sista bidragskronan lagts och fallit ner i springan.
Vad stödpaketen gått till – att ge en formellt bra BNP-siffra
Verkningsgraden må vara låg, men BNP påverkas ju ändå krona för krona, kanske t o m dubbelt upp.
Vad mer: även sådana bidrag till paket för ‘omställning’, korttidspermitteringars löner och pengar som i slutändan bara bidrar till börshandlarnas löner och bonusar – även dessa pengar räknas som BNP-höjande. Dvs verkningsgraden i de hårda paket marknaderna har tagit emot må vara hur usel som helst; det är ändå ingenting vi kommer få klarhet i förrän senare: för kvartalet som varit så har stödpengarna däremot tjänat sitt syfte alldeles utmärkt och i bästa fall dubbelräknats in i BNP-siffrorna, först som ‘investeringsstöd’ och statlig utgift, sedan som de subventionerade företagens hyresutbetalningar.
Det här är den kanske allra viktigaste effekten av stödpaketen, nämligen att påverka människors förtroende för att åtgärderna faktiskt fungerar. Men det är en ren synvilla som skapats och som ger marknaderna ett ‘fundamentalt’ felaktigt stöd för sin optimism. Nåde den nationalekonom som avslöjar sanningen; det skulle väl kanske t o m kunna ge fängelse för ‘opatriotiskt handlande mot myndighet’, som nyligen under Corona-karantänen klubbad lag stipulerar.
Riksbankens nya prognos: ren S-propaganda
Beställningsarbete från regeringen? Förresten, stryk frågetecknet.
Riksbanken vill nu puffa för att Sverige ska klara sig bättre än andra länder, något som skulle höja prognosen på sikt. Det är en teori som låter som blåkopia av de partistrategidokument som spinndoktorerna (s) på Sveavägen 68 har kokat ihop. Dessa har ju haft god framgång i opinionen bland allmänheten, men att riksbankens analytiker har köpt dem med hull och hår känns absurt. Den rangliga ‘prognosen’ grundar sig 1. på att vi stängt ner mindre, 2. hårdast drabbade sektorer är jämförelsevis små i Sverige, samt 3. låg statsskuld som ger större möjlighet till stöd. Mot detta kan enkelt ställas följande tunga motargument: 1. vår nedstängning ser av allt att döma ut att bli längre än alla andras, 2. Vi har ännu inte nått till den bransch som är större i Sverige än i de flesta andra länder: bygg- och fastighetsbranschen, 3. Den låga statsskulden matschas mer än väl av ett betydligt hårdare belånat näringsliv än annorstädes, här sticker Sverige ut på ett helt unikt sätt.
Överbelånade hushåll – men det svenska näringslivet är värst
Totalt är konsumtionslånen uppe i en kvarts mdr nu, dvs nästan 5% av BNP.
Sanningen är att det finns färre än en handfull länder vars totala belåning är högre (jämfört med BNP) än Sveriges är. Riksbanken är bekymrade över hushållen, vilka också sticker ut, 17% högre belåning vid årsskiftet än amerikanska hushåll t ex (källa Bank of International Settlements, BIS, ‘centralbankernas centralbank’), och med en kraftigt växande andel konsumtionslån, nu uppe i hela 5% av BNP, med de allra sämsta låntagarna, de som nu i stor utsträckning förlorar sina (lågavlönade vikariat/säsongs-) jobb först. Men näringslivet är värst, med en belåning som bara stiger och stiger och som nu är 124% högre än USA:s (källa BIS). Hur kommer det sig att Riksbanken inte bryr sig om det mer? Ja, hur kommer det sig att siffrorna, från BIS, en högst trovärdig källa, inte ens är korrekt refererade i DI? Det här verkar vara nästan lika ‘okänt’ och icke-debatterat i svensk ekonomisk debatt som invandrarbubblan.
Företagsobligationer: bäddar för överbelåning utan kompetent kreditbedömning
Det värsta med näringslivets skuldsättning är att den också till allt större del består av företagsobligationer och -certifikat, som man prackat på ett småspararkollektiv med låg eller ingen kreditvärderingskompetens. Bankerna har samtidigt försämrat sin kreditportfölj, eftersom de tappat sina allra bästa kunders bäst garanterade projektrisker; här kan man nämligen inte konkurrera med priset. I andra änden, där skräpobligationerna tar marknad, vill bankerna inte vara, men har sannolikt pressats dit ändå, eftersom det kostat dem pengar att hålla likviditet med negativ ränta overnight på riksgäldens konto.
Starka krafter ligger bakom friandet av Batljan på mindre än en vecka. Normalt är handläggningstiden över 200 dagar. Om SBB kommer klara krisen eller inte är dock fortfarande en öppen fråga. Se krönika 10/5
Företagsobligationerna är ett segment som vuxit enormt sedan 2008. Totalt uppgår det till 1,3 biljoner kronor, 27% av BNP, och ökningen är därmed 900 mdr sedan den senaste finanskrisen. Hälften är rejtat i den sämsta klassen, BBB, just ovanför skräpobligationerna, och det finns goda skäl att utgå ifrån att företag och emittenter ‘tjatat’ sig till en sådan klassning, trots att man inte borde fått någon rejting alls. Men även de formella skräppapper som inte rejtats alls har ökat till en fjärdedel av marknaden. De saknar allts en extern kreditvärdering, men köps ändå av privata sparare (eller deras förvaltare) med löptider upp till tio år, med säljargumentet att de ger en stabil avkastning (5-7%) och lägre risk än aktier. Det sistnämnda är med Finansinspektionens goda minne, vilket möjliggör placering i alla möjliga portföljer, även de som spararna själva bestämt ska vara ‘låg risk’ i. Problemet är att när krisen slår till så blir dessa papper helt osäljbara – såvida man inte kan hoppas på att Riksgälden bestämmer sig för att köpa även sådana.
Flockpsykologin skapar navelskådande branschtotem som ingen kan röra
I artikeln om den sympatiskt pessimistiske ränteanalytikern Sean George gör SvD, kanske omedvetet en intressant iakttagelse, som något av en självklarhet nämns i förbigående att ränteanalytiker ofta är just pessimister. Det säger sig självt att man knappast måste vara pessimist för att bli just ränteanalytiker, men att det finns en konsensus bland sådana som i median skiljer sig (negativt) från hur aktieanalytiker ser på världen, det är en allmänt känd och accepterad sanning – i alla fall på Svenska Dagbladet och av Sean själv. Implikationen av detta är att ingen inom branschen kan agera på ett sätt som avviker alltför mycket från branschmedianen. Handlarnas tro är ju i sig själva styrande för priserna.
Aktiehandlare är män. Ovanligt optimistiska (och därför riskbenägna) män.
Aktiehandlare är mestadels män. Män är mestadels mer riskvilliga och optimistiska än kvinnor. Aktiehandlande män är det ännu mer och börsproffsen är mest riskvilliga av alla. Man ‘bettar’, satsar och chansar hejvilt. Att man oftare får rätt än inte beror på att ens kolleger gör likadant. Och även aktieanalytikerna är alltså mer optimistiska än sina kolleger, ränteanalytikerna. Även de är flockdjur, och samlar ihop sig när det ser riskfyllt och svårbedömt ut; aldrig är optimister och pessimister inom skrået så överens som just då, trots att det borde vara tvärtom, naturligtvis. Och de tittar i backspegeln. Det kan du själv konstatera om du studerar den grafik som DI tagit fram och som jag återger en del av nedan. Staplarna med de tunna röda trendpilarna överst visar hu börsen verkligen har gått, medan analytikerhopen, oavsett grad av optimism, närmast konstant rört sig åt det motsatta hållet. Det är ett svidande underbetyg åt branschen, men med detta i minne skulle faktiskt kunna utnyttja analytikernas prognoser för att göra exakt tvärtom.
Trendlinjen i analytikernas, de optimistiska såväl som de pessimistiska, syn på börsutvecklingen går på tvärs mot den faktiska. Källa: DI (egen analys).
Och konsensus just nu ser ut att vara att det ska gå upp. Just medan jag skriver detta trumpetar UBS t o m ut att ‘recessionen är över’! I det euforiska gäng som utbrister detta lever man i en bubbla som skapats av de exempellösa vinster som börshandlarna gjort under våren. De miljontals arbetslösa och många konkursade småföretagarna som inte fått del av guldregnet har troligen en annan åsikt. Liksom de sparare som blivit av med sina privata sparpengar, och som snart kommer upptäcka att de av staten sparade pensionspengarna inte heller är intakta. När tillgångsvärdena drar iväg är det nämligen bara delvis möjligt för de breda sparformerna att hålla jämna steg. Och detta är det optimistiska scenariot: nämligen att sittande regeringar och centralbanker världen över lyckas i sin satsning. Om inte, så kommer inte mycket vara värt någonting. Och det är ett scenario som vi måste inse kommer på bordet, om inte nu genast, så inom kort. Det står och balanserar: antingen blir det depression trots att man gått all-in. Eller så blir det en tillgångsinflation som inte liknar något vad vi sett hittills. Det sistnämnda är mycket tänkbart en katalysator för hyperinflation och total brist på förtroende för allt vad våra myndigheter säger och gör. Kaos, med andra ord.
II. Ett alldeles specifikt svenskt problem: invandringsbubblan.
Vi som läser nätmedia är ganska väl informerade om hur det står till i ‘invandringsbranschen’. Det är inte politiskt korrekta medelsvenssons, även om de inbillar sig det. Men hur är det med vassa börsmäklare och pålästa investerare? Inte kan man väl som förmögenhetsrådgivare vara omedveten om hur verkligheten ser ut på denna helt avgörande punkt? Det skulle ju vara oerhört riskfyllt och rent av utgöra försummelse i tjänsten, kan man tycka. Men det är faktiskt just så illa det ligger till. Man har inte tagit till sig den här informationen. Politiskt korrekta investerare är nämligen inte alltid så glada åt att få klart för sig att man gör sådana analyser. Dessutom ligger det långt bort i tiden. Fler kvartal än ett i alla fall.
Nej. Detta är inte diskonterat på börsen. Man har inte ens noterat problemets dignitet. Få börshandlare läser nämligen nätmedia. Tidigare krönika.
En parallell från krisen 1990-93
Många tror att börsen är något av ofelbar. Särskilt civilekonomer, som fått lära sig i skolan att börskurserna är summan av all tillgänglig information. Men en hel bransch kan faktiskt välja att inte ta den till sig. Detta är en ganska fascinerande insikt. Jag anställdes försommaren 1991 på ett fastighetsbolag med aggressiva planer att förvärva fastigheter i Tyskland. När jag tillträdde efter sommaren hade krisen hunnit ikapp och vi fick kämpa för vår överlevnad. Ingen hade förrän då, ett år efter att krisen startade, förstått att den skulle sprida sig till fastighetssektorn. Trots att det är vad stora kriser alltid gör. Fastigheter är nämligen derivat av den ekonomi som bedrivs i dem, och belåningsgrader som anses acceptabla ger en högre multipel av kassaflödet än i någon annan verksamhet. Helt rimligt – för flödena är ju stabila. Utom när krisen slår till ordentligt; då är det här de största kreditförlusterna ofta görs.
Den krisande fastighetsbranschen 1991 började långsamt återhämta sig och 1993 var vändningen tydlig. Men tidningarna vägrade skriva något positivt, man hade bränt sig på fastigheter och skrivit alltför optimistiskt, alltför godtroget en bra bit in på 1991. Media gillar ju också svarta säljande rubriker i dur eller moll, hellre än sans och balans. Men till detta vill jag lägga att kontakten närmast var bruten – fastighetsfolk hade blivit parias. Mitt bolag börsnoterades 1995, till en alldeles för låg kurs – p g a medias ointresse – och vi blev uppköpta kort därefter. Då var krisen över, det visste hela branschen. Men bankerna höll inte med. Det tog åtminstone tre år till innan man på allvar började konkurrera om att få låna ut igen till kommersiella fastigheter. Jag vet, eftersom jag då jobbade på SEB.
Varje bransch har sina käpphästar och utan att följa dem är man inte med i matchen; om din kalkyl ger ett lägre pris så spelar det ingen roll om den är rätt, då blir det ingen affär. Och bankerna drivs av samma logik: alltför stor försiktighet i en högkonjunktur betyder att man inte få låna ut de pengar som bränner hål i fickorna, när all överskottslikviditet ger negativ ränta. Annat ljud i skällan blir det förstås när konjunkturen vänder – men det är då det.
På savannen funkar det.
Hur kommer sig detta? Är det rationellt? Nej, varken för helheten eller individen. Inte på börsen eller i banken, men kanske på savannen. Den som håller noga koll på ledargnun springer åt rätt håll och riskerar inte att skiljas från flocken. I experiment med apor har man visat hur nya upptäckter, beteenden och smarta sätt att komma åt föda imiteras av andra apor och blir till kollektiv kunskap – men bara om ‘uppfinnaren’ har hög status. De utstötta och lågrankade bryr sig ingen om vad de hittar på. Även vi är flockdjur och bara denna primitiva reptilhjärnefuktion kan på ett rimligt vis förklara varför information som i en bransch igenkänns som självklar logik och evidensbaserad fundamenta, medan man i en annan är helt resistent emot den. Det är flockinstinkten som hindrar informationen från att nå fram. Den faller platt på hälleberget, eftersom man redan har sin uppfattning klar inom gruppen. Vi klarar inte att bryta flockens konsensus så länge vi är i den, men byter vi bransch är vi snabbt förmögna att ändra åsikt – till vad som anses vara comme-il-faut i den branschen.
Räkna med att börsen känner till den officiella versionen, som bäst. Men bryr sig föga.
Därför är det heller ingen som förutser indirekta effekter av invandringen, bara de direkta bryr man sig om. D v s krav på mer investeringar i bostäder, mer efterfrågan på skola, vård, omsorg, tolkar, rättshjälp. Liksom på mat, kläder, narkotika och vapen (allt utom de två sistnämnda kategorierna höjer vår BNP – tillfälligt). Respektive bransch, börsnoterad eller inte, legal eller inte, ser affärsmöjligheterna och kulorna rinner ju in, därför har invandringsbranschen varit ett svenskt eldorado. Notan är man ointresserad av, den är inte med i ekvationen, troligen räknar man med att någon annan, såsom hittills skett, kommer få plocka upp den, utan konsekvenser alls för sig själv.
invandrarna ökar med över 100.000 varje år. Vi har sedan 2014 fått ett nytt Uppsala, Västerås, Eskilstuna, Örebro, Jönköping, Linköping och Norrköping. Utslaget på befolkningen som helhet talar vi om att 1 av 3 har utländsk bakgrund (givet att varannan med en utländsk förälder räknas dit). I segmentet män mellan 15-44 år så utgör man över 40% av invånarantalet i snart sagt alla våra större städer. Det här är inte bra av flera skäl, inte minst att de för oss oerhört viktiga svenska värderingarna är på väg att spädas ut, urholkas, missförstås och snart upplösas helt. Men det ska vi just nu lämna därhän, för att istället tala om den mer omedelbara ekonomiska effekten.
2000-talets invandring är inte ett stort problem, utan ett olösligt sådant.
I de grupper som kommit hit på 90-talet kan man nu mäta hur de bidragit över en livstid. För medianen är inte resultatet särskilt dystert. Det är fullkomligt katastrofalt. Bara en på tio har en minimiutkomst under sina första sex år i landet, och bara tre av tio får det i genomsnitt, under de följande åren. Sen går man i pension. (Källa HFI, se krönika 19-12-04). Det värsta av allt med detta är att 2010-talets invandrare kommer ha det ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden. Inte minst för att även viljan saknas bland många, inte minst de som hamnar i de nu väl utvecklade parallellsamhällen, som fortfarande bara var i sin linda på 90-talet. Som jag sedan tar upp i en krönika 15/5 där Entreprenörskapsforum bekräftar siffrorna (första MSM-artikel– i SvD – drunknade i Coronarapporteringen), så ingår de ‘snällanställda på kommunerna i den lilla minoriteten som faktiskt har fått ett minimilönebetalt arbete. Dessa kommer en framtida lågkonjunktur obönhörligen inte ha råd med.
Vi behöver en utvandringspolitik. Och den blir dyr.
Vad annan forskning samtidigt visar är att Sverige har misslyckats så kapitalt med integrationen (assimilering försöker man sig inte ens på) att andra generationen inte förefaller lyckas bättre än den första. Detta kan vi se bl a på en (ännu större) överrepresentation i brottslighet på den enorma ökningen av antalet särskoleelever och på de enorma och allt större kullar med analfabeter och icke-godkända som lämnar grundskolan varje år. Vi behöver inte en ny invandringspolitik utan en utvandringspolitik. Nu. Och även med en sådan, så inser ju alla att detta kommer vara ett svårt problem att lösa, både finansiellt och socialt. Hur kan vi inbilla oss att det inte ska få enorma konsekvenser också på ekonomin?
Aktiemarknaden diskonterar inga katastrofer – någonsin – förrän de väl inträffar
Man vill gärna tro att de är invigda i liknande med konspirationsteoretikernas avancerade komplotter, och att de glada kursuppgångarna på börsen är väl förankrade i visdomar som går ut på att det för börsföretagen på det stora hela bara gynnas av inflödet av outbildad arbetskraft, som sänker minimilöner och som på något vis kan dra nytta av den sönderfallande rättsstaten. Men det är, vill jag sätta ned foten och hävda, grundlösa överskattningar av deras kompetens och framsynthet. Börsmäklare har aldrig någonsin diskonterat katastrofer, trots att vi vet att sådana inträffar med mer eller mindre jämna mellanrum. Även sådana som vi nästan kan vara helt säkra på, som pandemier och utbudschocker, så kommer de alltid som en total överraskning för aktiehandeln och det är först när de inträffar som de får genomslag.
Analytikerna silar mygg och sväljer kameler
De framtida kassaflöden som analytikerna använder i sina kalkyler är oerhört avancerade på mikronivån, men det är ingen som justerar sina inflationsantaganden efter det första året eller två. Inte heller gör man prognoser som räknar med några mer betydande ränteförändringar. Man kan hävda att det är rimligt eftersom ingen vet säkert när sådana inträffar. Ändå vet vi ju med säkerhet att det faktiskt kommer hända, förr eller senare, eftersom räntan ligger på noll och eftersom det går emot all nationalekonomisk teoretisk rimlighet: ‘New monetary theory’ är ett löjligt påhitt av dessa skygglappsförsedda, som hellre vill tro att vi kommit in i ett nytt aldrig tidigare prövat normaltillstånd. Nytt, kanske, men inget är normalt med det – vi kommer få se konsekvenser, som blir värre ju längre de dröjer. Och den kanske viktigaste orsaken att man inte lägger sig på 3% inflation och 6% ränta i kalkylen bortom de fem första åren, är att då skulle 1. man bli betraktad som galen och 2. nästan inga privatpersoner eller företag skulle klara av att betala. Än mindre kommuner.
När riskerna ökar och framtidsscenarion spretar, så borde analytikernas prognoser göra det också, kan man tycka. Istället går de samman, rädda för att sticka ut och få mer fel än alla andra. Källa: DI.
Nationalekonomerna slipper på samma sätt ansvar genom att gömma sig i flocken. Man är försiktiga och vill inte sticka ut för mycket. Man har ofta någorlunda rätt, men också ibland väldigt fel – alla på samma gång. Konjunkturanalytikerna har förstås heller aldrig försökt att räkna ut vad invandringen innebär för BNP-utvecklingen. Hur ska då börsen kunna göra det?
Men Sverige har ju en låg statsskuld, väl? Ser det inte bra ut då?
Japan utgör en särling, med extremt hög statlig belåning ända sedan 80-talet. Detta har utan tvekan varit en stor hämsko i landets utveckling och dragit ner BNP-tillväxten. Men man kan även vända på det: få andra länder skulle kunnat överleva överhuvudtaget med Japans statsskuld. Källa: BIS
Sveriges officiella statsskuld var 23% vid årsskiftet. Eftersom det kommunala självstyret är avskaffat i praktiken och alla formellt kommunala skatter slussas direkt till staten, för att sedan pytsas ut enligt regeringens godtycke, så är det självklart att de snabbt ökande kommunskulderna ska läggas till denna summa i Sverige – vilket inte är lika självklart i andra länder, särskilt inte federala delstatsekonomier som USA.
Men faktum är att inte heller när vi gör det, så når vi upp så mycket högre. Totalt för hela den offentliga sektorn så uppgick skulden till 35% vid årsskiftet och förväntas ha ökat som andel av BNP till kanske 42% efter ‘paketen’. Med det är vi fortfarande nästan bäst i klassen, och jämfört med både Italien och USA, som ligger en bra bit över 100% nu, så kan man tycka att det är löjligt att oroa sig. Sverige har en låg offentlig skuld. Och när man jämför med ‘värstingen’ Japan, så kan det tyckas som om allt måste vara frid och fröjd. Men så är det inte. Vad har vi glömt?
Skattetrycket – medan andra länder kan höja det så ligger vi på max
Skattetrycket kommer aldrig gå att höja till nivåerna kring 1980. Det vet (s)tatsmakterna. Löfvens ministär ligger så nära max den kan. Med drygt 10% över OECD-snitt 13% över Japan och nära 20% över USA, så är det uppenbart att de flesta länder har en buffert som vi saknar. Skulle USA höja skatterna med 10% enheter av BNP så är, med en kamrers sätt att räkna, deras statsskuld hanterbar nere på 60% efter fem år. Men hur ska vi själva göra, om staten ska garantera både näringsliv och hushåll? (Källa: ekonomifakta)
Bortsett från särfallet Japan så har Sverige en extremt hög total belåning (siffran exkluderar finansiella företag). Och till skillnad från andra industriländer så sticker vi ut genom att vi har ökat belåningen betydligt mer än genomsnittet, även efter 2008. Källa: BIS
Förutom att Japan är en extremt väloljad maskin i så gott som alla andra avseenden, så är jämförelsen för snäv även när vi jämför med andra länder. Dels har vi glömt i jämförelsen är dock att skattetrycket i Sverige inte kan höjas mer än marginellt, medan t ex britternas är tio procent enheter lägre och amerikanernas hela tjugo. De höga skatterna gör oss extremt konjunkturkänsliga. Staten kan inte kompensera sig för inkomstbortfall eller nya löpande utgifter med ökad skatt. I ett läge då BNP – som nu – sjunker måste man därför låna, eller minska utgifterna.
Dels har Sverige en total belåning, som är bland de högsta i världen sett i förhållande till BNP. D v s vi har också en ännu mer skev belåning, givet den låga statsskulden, som ligger högre än andra länders på den privata sektorn, hushåll, men än mer näringslivet. Är det här bra eller dåligt? Utan större tvivel: dåligt. Jämfört med länder som har lika stor belåning totalt, så har vi ju ett näringsliv som är mindre konkurrenskraftigt. Vi har också högre räntor, eftersom skulderna är fördelade på sämre kredittagare. Totalt sett har vi inte bara avsevärt större räntekostnader därmed, utan även en betydligt högre känslighet för räntesvängningar. Japan och USA har valt att ta upplåningen på staten, Sverige på individ och företag. Man kan fundera på om detta inte är en mycket medveten strategi från vår (regeringens/SAP:s) sida, eftersom den också rimmar med den sedan decennier gällande doktrinen, som går ut på att göra svensken så beroende av staten att han inte har någon annan att vända sig till när kris och problem hotar.
Och slutligen har Sverige har alltså en invandrarryggsäck att bära på, som redan före Corona började bli för tung. Denna ryggsäck har också pumpat upp vår BNP tillfälligt på ett sätt som är långsiktigt missvisande. Alla våra nyckeltal där BNP är i nämnaren ger för bra siffror. Det gäller naturligtvis även skuldsituationen, eftersom skulderna är kvar och ska betalas när kalaset är slut, vilket tyvärr inte alls är fallet med invandrarprojektets påstådda långsiktiga lönsamhet. Det utgör istället en framtida bottendragg, som bara blir tyngre och tyngre.
III. Börsen kommer aldrig få flockimmunitet
Varför går börsen bara upp, upp, upp när allt annat går ner, ner, ner? Därför att börsen är ett flockdjur. Artificiell Intelligens har inte ändrat på det, inte gjort börshandeln ‘smartare’ – bara snabbare.
Att säga att börsen inte ‘borde’ gå upp (eller ned) är som att säga att solen inte heller borde göra det – men det är vad börsen och solen gör. Och oftast är det lika svårt för oss att förstå börsens rörelser som för stenåldersmänniskan att förstå solens.
AI förstärker alla kortsiktiga trender och rekyler – ökar irrationaliteten.
Börsen är summan av ett flockbeteende. Och den som tror att AI gör den smartare tänker inte tillräckligt långt. Algoritmerna använder sig av tidigare kursrörelser och annan big data, och måste ta särskild hänsyn till just hur ‘Average Joe’ beter sig och tänker – och att man går i flock. AI vill inte göra tvärtom utan bara göra det lite, lite före alla andra. AI drar nytta av de irrationellas tankar och förstärker dem gärna, om det är till fördel.
Varje rationell själ kan konstatera att börsen, om den var ‘rationell’ i rådande kurs borde diskontera allt ont (och gott) vetande på en gång. Det är vad teorin säger. Men så gör ju inte Average Joe. AI vet att 2020-talets Joe är optimist och vill att börsen ska gå upp. Efter en viss mängd dåliga nyheter är Joe inte upplagd för att lyssna mer. AI ligger då steget före och har redan köpt. När Joe ser hur fallet stannar upp så stärks han i sin uppfattning att börsen nått botten. En rekyl startar. Och det är AI som tjänar mest, för man har köpt i botten.
Optimisterna fortsätter köpa. Långt över vad som är ‘rationellt’. När det vänder beror det bl a på att AI blankar. Det skickar säljsignaler genom hela systemet. Rekylen bryts och det står och tuggar ett tag på en ny nivå, zickzack i en bandbredd där AI tjänar stora pengar åt sina arbetsgivare, de stora investmentbankerna, genom att fortsätta ligga steget före i varje zick och varje zack.
Det är här vi är nu. Nervösa ryck upp och sedan ned. Utan att någon riktigt säkert kan peka på varför. AI har förstås en rationell slutnivå klar för sig, byggd på egen analys, och givetvis på all tänkbar samlad macro- och micro-analys som finns tillgänglig. AI inser förstås att man måste förflytta sig dit till slut.
Men det är dåligt utnyttjande av tillfället om man inte gör vad som går för att dra ut på det roliga så länge som möjligt. Väl nere i botten sjunker omsättningen som en sufflé, och det blir mycket svårare att tjäna pengar när så många förlorat sina pengar och/eller är rädda att förlora ännu mer. Med rekyler och tillsynes irrationella rörelser kan investmentbankerna mjölka sina Joes och se till att skaka ur dem allt som går. Det här är ett riggat spel.
En real prognos gjord i mars, står sig än!
Vad är det som talar för en ny botten, långt under den som nåddes i slutet av mars? Det mesta. Corona har inte bara dödat ekonomin i ett kvartal. Viruset har lagt en död hand över nästan all företagsamhet. Särskilt små och medelstora företag kommer drabbas. Sådana utan stora reserver, som fått mycket måttliga bidrag av staten. Centralbankerna har skapat en enorm lånebubbla och den är felprissatt i alla segment, från överbelånade stater och banker till konkursfärdiga skräpobligationsföretag. Bara individer betalar korrekta – och ofta höga – riskpremier. Här är ingen ‘too big to fail’.
TINE – There Is No Escape
Regeringarna är största långivaren i ett system som med de restriktioner som följt med som villkor för alla nödlån och stödformer i grunden är planekonomiskt. Och alla måste bestämma sig om de vågar tro på fortsatt gratis pengar eller om de vid förfall om ett år måste bita i det sura äpplet ändå. När den blåögde får rätt är det den rationelle som får stryk – och därmed försvinner ännu en grundbult i marknadsekonomins fundament. Samtidigt hotar en allt större protektionism, handfasta tullar, förstatliganden och regleringar. Varför prisas dessa inte in på börsen? Se ovan. Irrationaliteten som AI hjälper till att skapa på börsen gör svängningarna så omöjliga för oss som är gjorda av kolföreningar, att vi helt enkelt helst bara borde ge upp. Problemet är att vi inte kan sätta oss någonstans ifred och bara betrakta galenskaperna. Vi måste satsa våra pengar på någon av två hästar, som ser ut att springa en snitslad bana åt var sitt håll: depression eller hyperinflation/tillgångsinflation. Vi måste också sannolikt byta häst någonstans mitt i loppet, kanske flera gånger än en.
Riggat guldpris passar centralbankerna väl
Sedelpressarna har gått på högvarv och all etablerad ekonomisk teori säger att om man får som man vill, och dessa pengar faktiskt börjar användas, så innebär det hyperinflation. Samtidigt som den kraftiga arbetslösheten, minskad riskvilja, konsumtionsbenägenhet och intresse för att investera talar för det omvända, deflation. Och det sistnämnda är värre, för då kan företagen inte rationalisera tillräckligt; försäljningen krymper hela tiden, för snabbt för att göra vinst. För säkerhets skull ser det faktiskt ut som om storbankerna har riggat guldpriset. Den som köper där måste vara extremt långsiktig för att kunna hoppas på att slå deras betting. Och vem vet; konspirationsteoretikerna gissar att denna riggning är avsiktlig just för att hålla oss kvar på aktiemarknaden. Ingen ska kunna fly. Sett ur centralbankernas vy så skulle detta faktiskt vara en riktigt klok investering, eftersom just guld annars skulle kunna rusa i taket och på så vis locka alla kloka från de riskfyllda aktierna, vilket i sin tur skulle döda börsen. Så vi tvingas alltså välja. Depression eller hyperinflation. Nu eller sen.
Det kan dessutom bli både ock. Mat, och särskilt sådan som ska passera flera gränser och hotas att träffas av exportbegränsningar, kan bli mycket dyrare. Medan kapitalvaror som bilar och hemelektronik pressas nedåt, i en spiral som kräver fortsatta löneanpassningar, när efterfrågan fortsätter att sjunka. När krutröken skingras blir penningvärdeförsämringen tydlig för alla, nog för att tvinga investerarna tillbaka till lottsedlarna, aktierna, eftersom det inte finns några rimliga alternativ.
Men först måste alltså börsen sluta nonchalera det faktum att världen efter Corona inte kommer se likadan ut som innan. Det är en fattigare värld vi då kommer vakna upp i. Visst kan vi belåna oss upp över öronen, men det hjälper ju inte mer än att vi skjuter upp problemen lite till – och förvärrar dem dessutom. Monopolpengarna kommer inte i längden kunna lura oss att tro annat. Men när vi når dit vet bara AI. Summan av alla dumheter i världen. Men lite snabbare.
Magnus Stenlund Sunt Förnuft Swish 070-763 97 02 Bg 591-5640
